Att ge tillbaka - SÖKES: Vinterjacka! HJÄLP fröken Gonzo i vinter!

(Detta skrev jag igår, men det publiceras idag tillsammans med mitt EGENTLIGA inlägg, som kommer att återkomma med jämna mellanrum tills målet är uppfyllt, se nedan!)

- Skrivet 9 Oktober -

Idag bråkade jag något otroligt med min mor i telefon. Hon hade inte hört av sig på så många dagar igen, och jag blir alltid orolig för henne då. Det sitter inpräntat i mig att ta hand om henne och se efter henne, det har jag gjort sedan jag var liten. Vi pratade och hon exploderade på mig, fullständigt. Jag hade trott att hon hade blivit "frisk" igen vid det här laget, fått tag i pengar och skaffat sig sitt heroin så att det gick att tala med henne, men där hade jag fel. Jag hade glömt bort precis hur sjuk hon blir när hon inte får opiater i sig. Jag har forskat i det där och läst en del vetenskapliga texter som berör just det - mamma är inte den första eller enda schizofrena personen som självmedicinerar med opiater, omedvetet. Opiaterna tar ner en stor del av hennes manier och det där omedelbara vansinnet hon styrs av när hon inte har droger i kroppen. Jag vet inte vad som är värst, att hon petar i sig gramvis med heroin och riskerar en överdos varje levande sekund, eller att hon som nu, går ner sig så hårt och får varbölder över kroppen som hindrar henne från att skaffa pengar, så att hon kan få tag i sitt heroin och bli trevlig och snäll mamma igen.

Hon är vidrig när hon är bara sig själv, regelrätt elak, hon muckar gräl precis hela tiden och kallar mig saker vid namn som jag helt ärligt inte vill nämna här. Hon tar upp det där med microchipsen hon har "inopererade under huden" - det är märkligt det där hur så många schizofrena har samma vanföreställningar över hela världen oberoende av varandra. Ibland vet man inte vad man ska tro. Sen är det det här med att hon är Anastacia, den sista arvtagerskan till det ryska imperiet och hon är kidnappad hit från ryssland som liten flicka, av SÄPO, diverse nazister, en massa högt uppsatta toppar i världens näringsliv och lite av varje. Orsaken till denna kidnappning skall enligt henne vara politisk och det är en riktig smörja av krig och vapen och atombomber och inblandade så man blir helt snurrig av att försöka hålla reda i det hon berättar. Det är morbida historier om hur hon är jagad och bevakad 24 timmar om dygnet av män som hotar henne, och så har hon en radiostation i huvudet där hon hör främmande människor ("militärer" enligt mamma) kommentera allt omkring. De talar både till henne och till varandra så att hon hör. Ja, ni hajar, det är den vanliga schizofrenin, för er som är bekant med den sedan tidigare är det här inget nytt men för nykomlingar vet jag att sådana här historier kan bli väldigt magstarka och morbida, ologiska och.. sjuka. Jag har själv 10 års erfarenhet av dem nu, ingenting förvånar mig. Jag har slutat säga emot henne för många år sedan. Men när hon bara vill bråka blir jag arg. På både mig själv, som aldrig lär mig vilket egocentriskt, elakt svin hon faktiskt är och att jag aldrig lär mig att det är drogerna som gör henne snäll, hennes odrogade jag har bedragit och ljugit och stulit från mig i hela mitt liv för att få pengar till drogerna. Dagens samtal slutade med att jag bara skrek åt henne och tappade besinningen, precis som vanligt.

Jag jobbar intensivt på del II ur "Långsamt" som jag publicerade första delen ur i senaste inlägget. Jag är oerhört tacksam för alla fina kommentarer! Vad kul att ni vill läsa mer, och roligt att ni ger feedback. Jättekul! Om det här experimentet går väl så kommer jag att publicera fler; jag har ofta flera saker "på gång" samtidigt och det kliar ständigt i fingrarna efter att få berätta. Människor jag möter varje dag och intryck från det dagliga och just nu tradiga livet ger mig längtan efter fantasivärlden i mitt huvud, där saker och ting faktiskt händer och där människor agerar på känsla. Ofta får jag en bild av en person när jag är ute och går, en person som jag skulle vilja gestalta, som i fallet med Ninja Li. I hennes fall var det hennes namn som liksom bara kom till mig - ett starkt och kraftfullt namn som antyder så mycket. Jag jobbar på för fullt här,men jag har städat hela lägenheten idag också och tvättade halva natten igår, så ha lite överseende. Just nu njuter jag av ett rent hem, ett vackert hem. Wow!

Om jag bara kunde illustrera berättelserna vet jag att de skulle kunna bli än mer kraftfulla, men jag kan inte rita med datorn som arbetsverktyg och jag har ingen scanner. Jag hoppas att mina ord ändå kan forma de bilder hos er som jag hoppas få forma. Att få vara med och skapa en fantasivärld åt andra har alltid varit min drivkraft. Att få berätta en saga och fånga, trollbinda eller bara beröra. Det är trots det jag lever för och jag behöver egentligen inte mer bekräftelse än en publik på en person som lyssnar eller läser. Från min fantasivärld till din, del II kommer snart!

För er som missat det så kan jag återigen flagga för att jag stängt av kommentarsbegränsningen för anonyma. Alltså; vem som helst kan kommentera i bloggen nu, oavsett om du har google-konto eller kommenterar som Anonym. Detta eftersom jag inte längre upplever någon hotbild mot mig i bloggen och eftersom många som kanske vill kommentera eller ställa frågor inte orkar skaffa sig ett google-konto bara för att skriva en rad. Det förenklar för oss alla. Kommentargranskningen är dock fortfarande på, men det är bara för att rensa ut spam, och för att hindra att folk går fullständigt bazookas. Jag är trots allt mamma och har ett förebyggande tänkande nu för tiden! Det är ingen idé att låta barnen hitta på precis vad de vill, det slutar inte bra. Folk får storhetsvansinne och börjar skriva helt sjuka grejer. Alla kommentarer godkänns dock så länge de inte innehåller spam eller hot. Jag är inte rädd för kritik, men tycker faktiskt inte heller att jag ska behöva ta precis vad för skit som helst och bråk föder i regel mer bråk.

På sistone dock, har jag svämmats över av fina kommentarer i bloggen från både nya och gamla läsare - jag är oerhört glad över hur mitt läsarantal stigit den senaste tiden! Jag har också fått en drös med mejl som jag försöker hinna med att besvara - har ni frågor eller tankar är ni välkomna att skriva, jag brukar försöka besvara alla mina frågor offentligt i bloggen för alla att läsa om man inte uttryckligen skriver i mejlet att man vill behålla konversationen privat, eller om brevets natur tycks vara sådant att det handlar om brevskrivarens egna personliga liv och tankar. Jag har ingen önskan att hänga ut en ledsen brevskrivare som letar efter någon form av råd. Men jag skulle vilja dirigera om mejltrafiken lite med tanke på att min hotmail får så mycket spam och skit, så har ni mejlat mig på sistone och inte fått svar - mejla om till L.Lonnroth(@)gmail.com (ta bort parenteserna och foga samman, jag försöker undvika spambots) så ska jag besvara dina frågor, anonymt eller inte, så snart jag kan! Jag har några läsare därute som väntar på svar - oroa er inte, jag kommer att svara, det kan bara bli lite mycket ibland.

Om man vill ha mer personlig kontakt med mig är man också välkommen att adda mig på Facebook. Jag finns självfallet under mitt för och efternamn, Loo Lönnroth, men har begränsat insynen till mitt konto från anonyma besökare, detta av den anledning att jag vill hålla koll på vem som, så att säga, håller koll på mig. Om man är en läsare och söker statusuppdateringar från mina sjukhusvistelser, vill se bilder eller bara vill skriva en rad, skicka en kompisförfrågan och skriv i meddelanderutan att du är en bloggläsare, så accepterar jag självklart din inbjudan! Jag brukar neka spontana kompisförfrågningar från människor jag inte hört talas om eller som inte skriver varför de vill bli kompis annars - speciellt främmande snubbar. Jag hajar faktiskt inte varför man sitter som snubbe på facebook och skickar random förfrågningar till brudar för att typ ragga. Skickar man en förfrågan utan att skriva ett mejl eller hasta ner en rad i meddelanderutan blir man alltså inte accepterad, så glöm nu inte att plita ner att du är läsare så att jag kan släppa in och kategorisera dig! För mig är FB ett socialt nätverksverktyg och en verklig förteckning över vilka som känner vilka och är ihopkopplade, inte SprayDate. Jag tycker dock inte att jag vill hindra eventuella läsare från att ha personlig kontakt då jag ju faktiskt tror på att komma närmare min publik som ett led i mitt sociala nätverkande. På väg mot målet, bry sig om sina fans och all that jazz.

- Skrivet 10 Oktober -

Vilken energi jag har haft idag - helt otroligt vad fint det är här hemma. Dammtorkat, skurat golven, tvättat, gnott och slängt en massa skräp, vikt tvätt och bytt ut lite prydnader. Jag älskar att få orken att skapa och bygga runtomkring mig. Göra hemmet klart för visning, titta, så här lever vi, dessa är våra färger. Inbjudande, färgfullt, rent och med rätt ljussättning, då trivs jag och kan skapa precis rätta stämningar för skrivande och annan skapande verksamhet. Ingenting blir gjort i ett skitigt hem. Dessutom ska jag läggas in på Torsdag för nya cellisar, och ville ha Alexanders kläder redo så att han verkligen får med sig ordentligt med sockor och långärmat, jag hade så mycket som inte blivit tvättat på så länge - som om att ge honom nya kläder all over again. Sen har det ju köpts litegrann på sistone också, det lilla jag haft råd med. Alla inläggningar ruinerar mig. Jag har aldrig varit så fattig, jag har inte ens råd att köpa mig en vinterjacka med de egna pengar jag fått. Liselott kom med en sponsring för att hjälpa till för några veckor sedan, hon är helt otrolig som bara ger på det sättet, så osjälviskt och jag får dåligt samvete direkt. De pengarna gick dock till oväntade räkningar, så jag hoppas kunna lägga undan till nästa månad, kanske jag kan vaska fram en vinterjacka då.

Det är inte lätt att leva på 3000 kronor i månaden, men det går. Det är bara det att man inte har råd med något till sig själv och när säsongerna skiftar blir det kaos i garderoben. Förra årets jacka hade kunnat användas om jag hade någon, jag är inte picky - jag vill bara vara varm. Men den sjöng på sista versen och fick gå hem till soprummet under en sommarrensning. Jag blir så otroligt avundsjuk på alla som höstshoppar nu, och jag kan inte förstå hur folk har råd att köpa så härliga kläder, som lever på absolut existensminimum. Om ni trodde att man hade lazy days och fick fet plånbok av att vara sjukskriven så hade ni verkligen fel - jag får betala mina inläggningar själv och det är faktiskt skitjobbigt.

Men jag ska inte gnälla över pengar och fattigdom. Det finns de som har det värre. Jag har tak över huvudet, ett hop-plockat hem av fynd, ett friskt och vackert barn, jag har råd att äta varje dag och jag har råd till bredband. Det är däremot också allt. Jag har däremot inte råd med TV (ComHem och boxers basutbud kostar trots allt minst 139 kronor i månaden, jag har inte det, jag har inte råd med TV-licens heller så därför använder jag inte TVn, har ingen digitalbox och alla reagerar alltid på det), jag har inte råd med fast hemtelefon och jag har sannerligen inte råd med några nya höstkläder åt mig själv. Alla mina rengöringsprodukter till hemmet får jag sponsrat av pappa, jag har inte ekonomi för att köpa en ny säng åt Alexander heller, som jag så gärna velat ge honom då jag anser att han är för stor för spjälsäng nu, jag har tittat ut en Växa-säng åt kotten men vi har bara inte råd.. och det känns.. uselt, att gå och känna att man trånar efter en tröja för 189 kronor som man vet att man kommer att få fortsätta tråna efter, och det känns surt att behöva cutback på allt för att ha råd till det absolut viktigaste.

Hjälp Mrs Gonzo i höst och vinter! LÄS NEDAN!

Ekonomi är ett helvete, och jag sliter verkligen för att få allt att gå ihop. Jag köper ingenting som inte är absolut nödvändigt och ändå är jag panta-burkar-fattig den 14:e varje månad. Jag drar in på allt, precis allt, och känner hela tiden att jag så gärna vill köpa alex den där sängen, jag vill ha den där klädseln till min soffa från IKEA för 699 kronor och jag skulle så gärna vilja ha en riktigt snygg och framför allt varm vinterjacka. Det råkar inte vara någon därute som känner sig lite Florence Nightingale?

SÖKES: Varm vinterjacka, gärna trekvartslång till knät i en snygg färg (grönt, turkos, rosa, vitt, svart?) och med luva - mycket viktigt! - sökes med ljus och lykta, strl M eller 38/40. Jag vill helst ha ett mer figurnära plagg - upp-puffade dörrvakts-looken är inte min grej. Egentligen är jag inte så kräsen, men om jag fick ha önskemål eller ge en bild av vad jag själv skulle ha köpt så skulle det låta ungefär så som ovan när jag frågade efter den i butiken. Jag vill inte ha riktiga pälsdetaljer (om päls så föredrar jag alltså syntetisk päls, kanske jag skall förtydliga) och jag ser helst att jackan är i ett syntetiskt material då jag inte anser det nödvändigt att djur skall behöva sätta livet till för att värma mig, speciellt inte under de förhållanden som djuren plockas levande eller går igenom tortyrliknande ritualer för att puffa upp en jävla Canada Goose, liksom.

Råkar du ha någonting sånt här liggande i en vrå? Undrar du om det finns någonting du kan göra för mig? Enkelt - ge karma - ge bort din jacka! Det här är nog det konstigaste inlägg jag någonsin skrivit. Faktum är att jag aldrig tiggt i min blogg tidigare, men jag är bara ärlig, det här är min verklighet just nu. Så här illa är det faktiskt. Jag ger er mitt liv och min vardag ändå, det här är inte utpressning, får jag ingen jacka så tänker jag inte sitta här och sura. Men jag ägnar tusentals timmar åt att skriva i den här bloggen, nu är det dags att försöka utnyttja den. Om min blogg kan, inte bara liva upp er vardag utan kanske även värma min snippa i vinter, ja, det vore ju faktiskt kanon, sicken mångsidig blogg man har! Sitter du på ett företag som känner att ni gärna vill låta Fröken Gonzo / Social Ingenjörskonst gå runt i just ER jacka, kan jag ställa upp som reklampelare åt er, och jag kan absolut tänka mig att offra ett blickfångstungt utrymme på bloggen till Ert företag, inte bara en länk - utan ett fast reklamutrymme. Ni vore i sådana fall det första företag som fått plats här i bloggen - som ni vet så har jag reklamfri space här, men jag är beredd att göra ett undantag för ett klädrelaterat företag. Jag har ett fast och jämnt stigande läsarantal, det finns full statistik på både uppskattat bloggvärde och besökarstats i min länksamling till höger här i bloggen. Det är bara att mejla om ni har några förslag på hur Fröken Loos Vinterjacka 2009 skall ta sig hem till mig. Privat, företag - jag är dig evigt tacksam och framför allt kan jag erbjuda dig något tillbaka!

- Även Alexander behöver en ny jacka / overall i vinter. Något varmt i en sprakande färg och storlek 92 / 98, något som håller värmen innanför och snön utanför är hans önskemål. Har ni något åt ungen som håller mig vid liv - se kontaktuppgifterna nedan!

Om du vill hjälpa mig med min eller Alexanders jacka - mejla till ( L.Lonnroth@gmail.com), och släng fram ditt förslag! Jag är med på nästan allt och jag har som sagt reklamutrymme för både privatpersoner, bloggare och företag att byta med, samt min oerhörda tacksamhet och ett ökat karmakonto on your behalf. Så vad fan väntar du på? Hjälp en medmänniska redan idag! Även om du bara har en härlig idé (typ starta en insamling, skramla bössa på torget, etcetera) så är ALLA mejl välkomna. Det kanske är just Ditt brev som leder till en varm Loo i vinter? Eller en varm Alexander? Vad väntar du på? Give something back till Din favoritbloggare, hjälp en medmänniska.

Jag kommer självfallet fortsätta ge Er Social Ingenjörskonst - Den enda blogg Du behöver - i många år framöver.
Men det här är chansen för dig att visa ditt stöd! Så, vi hörs och syns snart igen. Nu ska jag redigera lite på del II ur Långsamt. Kanske kommer den upp sent ikväll!

Linda, far åt helvete!

Jag insåg precis nu att min blogg ser helt annorlunda ut i IE än den gör i Mozilla. Jag använder ju Mozilla Firefox, därför att det är en mycket lättare och mer snabbladdad webbläsare och för att den helt enkelt är bättre än Microsoft tungviktare som tar upp 80% jävla CPU. Jag rekommenderar alla att använda MF istället, för den är fan så mycket enklare och min blogg ser snyggare ut i den. När ni väl bytt kommer ni inte tro era ögon, helt enkelt. Men det var inte det jag skulle snacka om idag. Nu ska jag orera!

Sedan sist har jag gått och retat upp mig på Linda Skugge. Den där krönikan hon skrev i den där tjejtidningen, CHIC.. Hon får jävligt mycket positiv respons på sitt fantastiska kåserande och det, är i mina ögon, det mest överskattade, överbetalda jävla skitsnack jag någonsin läst. (Vänta bara, jag blir bara mer och mer förbannad ju längre ner du kommer).
Hon skriver bland annat (krönikan tycks inte stå att finna på nätet) att hon varit inne i City. Tydligen är detta som någon slags exotisk upplevelse för henne eftersom hon spenderar all sin tid i förorten. Och det hon fick syn på när hon strosade i city chockade henne tydligen så till den milda grad att hon tar på sig rollen som någon jävla överhög domare. Hon rackar ner på unga tjejer som ser "likadana ut" och säger att någon borde talat om för dem att de inte ser kloka ut eftersom de bär likadana herrkavajer (oversize) med uppkavlade ärmar (!) (Man kan ju fråga sig vart hon har varit någonstans?) Hon skriver sedan något om att "Har ni ingen heder? Ingen dignity?" (är inte det samma sak, Linda?) eftersom de unga "modeklonerna" som "Läst Elin Klings blogg lite för många gånger" (tydligen gillar hon inte fröken Kling heller, undrar varför?)tydligen inte har någon skam i kroppen så som de ser ut. Därefter berättar hon att hon minsann varit ute i FÖRORTEN och gjort en ansiktsbehandling OCH köpt en kräm för 900 kronor (!!!) och stolt proklamerar hon att detta hade minsann kostat henne över 2000 kronor i City. För i City, där finns "modeklonerna", tjejerna som läser modebloggar, ser likadana och inte kloka ut och tydligen har de ingen heder heller, som inte fattar själva att de kan spara 1100 kronor på att åka ut till förorten och smeta in fejan istället. Hon skriver något i stil med att "När ni får syn på en som ser likadan ut som ni" (i krogkön eller vad det nu var) "Mår ni bra då? Känner ni att ni har hittat hem då?".Hon rackar ner på unga tjejer utifrån hur de ser ut och ser ner på kvinnor hon inte träffat, eftersom de tydligen inte är originella nog att passa hennes värld av mångfald (förorten) där alla är unika (Läs: Hon). Hon avslutar sedan med att hon minsann trivs bra i förorten, där "Alla kör Älskade Volvo V70" (?!) och tar hand om sina barn (!) (Tydligen tar alltså inte cityborna hand om sina barn utan denna förmåga är helt och hållet förborgad förortsfolket, alltså Hon själv) och la-la-la vad allt är bra.

Och det där, det fick mig att koka. För om man läser http://www.lindaskugge.se/cldoc/linda/aktuellt/1646.htm den länken, så finner man ett intressant litet citat:
"Det känns bra att inte helt släppa debattbiten då jag är så bra på det. Och i CHIC får jag skriva för unga kvinnor, en viktig och spännande målgrupp (..)"
För det första, Linda. Du är inte ett dugg bra på debatt. Den där krönikan jag läste, den är ingen debatt. Det är en jävla monolog där du talar om för folk att du är bra och dom är dåliga, punkt slut. För det andra: Att du ens har mage att kalla dig själv feminist. Du jamsar om ditt liv i förorten som om alla människor i förorten är någon slags perfekta individualister, och sätter dig på höga hästar där du inte hör hemma. Du har en så nonchalant och dryg attityd och det absolut första du gör, för att tala till din målgrupp, som du i ditt uttalande jamsade om var så jävla viktig, är att trycka ner dem. Varför är du så förbannade på andra kvinnor? Har du blivit bedragen med en modeklon, eller vad fan är det frågan om? Varför blir du så pissed off på någonting du uppenbarligen inte förstår dig på? Jag vet att Linda blev mobbad i skolan, för det skriver hon om i flera krönikor. Jag blev också mobbad i skolan, inte fan snear jag ur på unga tjejer med likadana kavajer för det?

"hej, jag heter Linda, jag färgar håret svart och en gång var jag en deprimerad tonåring som skar mig i armarna, men sen skaffade jag mig en karl och ett gäng barn, blev förortsindividualist, bitter och grinig, och nu ligger jag i skilsmässa, så det är fan lika bra att alla mår lika dåligt som jag!" det är vad jag läser. Det är inte så jävla konstigt att feminister får dåligt rykte som hon beter sig. Det är inte konstigt att vi betraktas som frigida, bitchiga, överlägsna Besserwisserhyndor när hon bemöter en viktig kvinnlig målgrupp med att tala om för dem att de inte har någon heder för att alla handlar på samma ställen. So what om unga tjejer vill ha den väskan som deras kompis vill ha? Vad spelar det för roll? På vilket jävla sätt skulle de sakna heder för att de inte ser ut som Linda? (Jag vill då RAKT inte se ut som Linda) Hur FAN kan du sitta i en tidning för unga tjejer och få betalt för sådant nedlåtande jävla DRAVEL? Att du inte SKÄMS, Linda! Jag trodde faktiskt att hon stod över såna där grejer, jag gjorde verkligen det. Jag har förbluffats över att hon fått betalt för att skriva sån jävla smörja i många år, men här är verkligen droppen. Det här är alltså vår största, svenska feministiska förebild av idag, tillsammans med Belinda Olsson och packet? Nu måste något göras. Så här kan vi fan inte ha det.

Man kan också läsa ett citat från länken ovan som speciellt fångar mitt intresse: "Chefredaktör Charlotta Flinkenberg är stolt över att Linda Skugge väljer att skriva regelbundet i CHIC:– Lindas texter och åsikter väcker känslor och vi är glada över att få någon som inte stryker medhårs utan vågar ryta ifrån."
Jaha, så ni hade alltså tänkt er att göra reklam för alla dessa väskor och kavajer och puderdosor i 58 sidor, som är mode just nu, för att i varje nummer avsluta med ett "ryt" från Von-Oben-Bruttan Skugge där hon talar om att modekloner inte har någon heder och det är minsann pinsamt med tjejer som följer det senaste? Är inte det lite motsägelsefullt? Och Charlotta, det är en fin tanke med att vilja ha en krönikör som sticker ut, men exakt vad fyller det för moraliskt syfte att hon "väcker känslor" genom att trycka ner samma målgrupp som ni riktar er till? Hur fan TÄNKER ni? Att "våga ryta ifrån" är att uppmuntra unga tjejer till att våga ta för sig. Att ryta ifrån är att försvara och att ha en tanke med vad man skriver om. Att ryta ifrån är att gå emot en negativ ström och få folk med sig. De enda "känslor" som Skugges så kallade "åsikter" väcker är för inåt helvete ren jävla aggression.

På bilden i tidningen är Linda klädd i en svart, åtsittande designertrasa och ett par Manolo Blahnik-liknande skor, förmodligen är de direktimporterade till den fantastiska förorten. Kanske kördes de hela vägen fram till Rinkeby Galleria med en Volvo V70. Hon har lockat håret och bär ett rött läppstift. Jag tycker inte att hon ser särskilt jävla individuell ut. Lite Dita Von Teese-komplex, fast fulare, och med nån slags "Jag var goth / emo / whatever en gång i tiden men nu är jag vuxen och seriös och har översatt min stil till vad som kanske passar min ålder".

För övrigt; Allt är verkligen inte bra i förorten. I förorten blir man kallad Svennehora av stora gäng på halvkriminella, stökiga ungdomar som driver runt (jag ser då inte någon som faktiskt TAR HAND om sina barn, som Linda påstår, eller är det en SPECIELL förort Linda tänker på?) och det är mycket möjligt att en ansiktsbehandling OCH en kräm kostar 900 kronor men det skulle inte jag veta något om eftersom jag är ensamstående mamma och inte har råd att lägga en lax på lite jävla kräm och ansiksmassage i en kvart. I förorten är allting grått och betong och små nerbajsade hundrastgårdar. I Förorten är alla människor klädda exakt likadant, i mjukisbyxor och puffjackor. I förorten ser alla familjer likadana ut. Men poängen är, att de ÄR inte likadana för det. Människorna innanför dessa puffjackor och designerkläder som Linda rackar ner på, är individer av kött och blod som precis som Linda och alla andra, vill passa in och finna sin plats i samhället och världen. För Linda och hennes bittra jävla attityd är det för sent för länge sen, men både modeklonerna och puffjackorna har goda chanser att slippa bli sådär jävla förbittrade, svarta och nedlåtande. Att "ryta i och väcka känslor" handlar i mångt och mycket om att ifrågasätta samhällets styre och hur ett samhälle är uppbyggt, inte att angripa människor som inte gör någon skada genom sitt beteende. Att angripa en grupp för att de handlar fel är en sak, men att angripa en grupp unga tjejer för att de handlar sina tröjor på samma ställe, vad fan vill man med det, förutom att odla än mer impopularitet för sitt varumärke?

Jag hoppas CHIC gör det enda rätta och kastar ut fröken Skugge med huvudet före. Jag kommer då aldrig köpa tidningen igen, för jag stödjer inte såna plastfeminister som Linda. Jag stödjer inte hycklare och dryga bitterfittor som tror att de är så mycket mer annorlunda och bättre än alla andra för att man har ungar och en "egen stil" (egen stil my ass). Och jag stöttar då rakt inte en kvinna som skriver för en sådan känslig jävla målgrupp som unga kvinnor faktiskt är, tar på sig rollen som någon självutnämnd jävla polis, och talar om för dem att de gör fel. Hon hånar dem för vad de har på sig. Det luktar vuxenmobbing lång väg. Och såna jävla så kallade "feminister" ska fan inte ha betalt för sitt vidriga beteende. Sätt Skugge på Sourze, och låt henne betala för att få skriva. Mer än så är hon fan inte värd.

Och ni andra: Köp inte tidningar där skugge medverkar. Hon ska fan inte ha betalt för att trycka ner folk. Det finns politiker och komiker till sånt.

Less. Igen.

Ja, jag vet, jag är skittråkig just nu. Jag flyttar och jag spenderar hela dagarna med att städa efter att ha packat. Fan vad mycket skit man drar på sig egentligen. Och sen tänkte jag att "Ska jag ta och blogga om det eller det kanske?" Men det är nog så, att jag tappat sugen lite.
Jag har skrivit om det förr, och ja, mitt liv har förändrats. Förr var jag mer naiv, mer explosiv och mer ute hela nätterna och ställde till med helt sjuka grejer. Det är skönt för egen del att det inte är så längre. Men de senaste månaderna har jag mer och mer insett att, för att jag ska få mitt läsarantal att växa, så måste jag skriva om saker jag inte vill skriva om, jag ska vara sådär menlös och sockersöt och INTE skriva om någonting som skapar debatt, inte nämna att jag är feminist, jag ska inte bli förbannad och "orera", jag ska helt enkelt skriva menlösa, dyslektiska "hej jag är en snäll mamma som gillar barn och titta det här åt jag till lunch"-inlägg, gärna med tips på vilken mascara ni ska köpa. Och ju mer jag försöker anpassa mig till vad folk vill ha, ju mer kliver jag av från det jag är och det som den här bloggen gick ut på från början.

Jag ska erkänna; Jag skriver inte i bloggen när jag blir arg längre. Jag skriver inte när jag retar mig på något. Jag skriver, men ångrar mig. Jag TÄNKER efter när jag ska skriva, och ändrar texten i efterhand för att den ska bli mer diplomatisk så jag inte trampar folk på deras ömma, självgoda jävla Svenssontår. Jag försöker förnöja, men resultatet blir att jag blir tråkig. Och då skriver jag inte som jag själv längre. Det är inte Looiskt.
För det är inte Looiskt att vara menlös. Det är inte Looiskt att bry sig om att jag inte är något som jag ändå inte vill vara. Jag har gjort det här för att förändra och försöka nischa mig själv men resultatet har istället blivit det motsatta. Från början har mitt skrivande handlat om att väcka folk ur sin slummer, det har handlat om att kasta lite hundraprocentig verklighet i ansiktet på medelklassens små zombies som alla springer omkring med skygglappar och kör "Jaha, vadå ansvar inför andra? Vadå ansvar inför världen vi bor på? Skiter väl jag i, jag sköter mig själv, samhället gör ändå aldrig nånting för mig. Fy fan att mina surt förvärvade skattepengar går till det här eller det här", etcetera etcetera in i all evighet. Det har handlat om att visa att, så här är verkligheten utanför era skyddade perspektiv, så här kan man också tänka, det här är vad som försiggår utanför era murar. Jag vill bryta av folks fördomar. Jag vill bredda vyerna. jag vill hitta en mellanväg mellan manligt och kvinnligt där jag känner att jag hör hemma. Jag vill ge en annan bild av beroendeproblematik. Jag vill ge en annan bild av de människor som folk tror helt fel saker om. Det var mitt ursprungliga motiv men nu känns allt så jävla.. hopplöst.

Varför det? Varför blir det så här? Jo, jag satt och funderade på det när jag läste Fejdans blogg, som gläds åt vilka fina kommentarer hon får. Klart att jag får fina kommentarer ibland, men ni skulle se de kommentarer jag INTE publicerar. Det är missunnsamma svennar, som skriver att jag aldrig skulle klara av en utbildning eller fixa det ena eller det andra (vad fan ni nu vet om det? Ska jag kopiera mina slutbetyg från nian och BEVISA att jag är grym på att plugga?), till människor som skriver att jag i princip borde bli av med min unge, sådant samhälles avskräde som jag är med tanke på min bakgrund. Flera drogfria mammor än jag har bloggar, men de blir enbart hyllade för sin duktighet. För de är rätt snälla, väna och skriver som om de är krönikörer för någon jävla söndagstidning. Safe, inte för mycket, inte för uppseendeväckande, inte för politiskt, inte för mycket känslor (för om man visar att man är arg så "orerar" man ju som en galning, tydligen), lite mat här, lite dagsrapporter om absolut ingenting. Och då tänker ju jag att "Aha! Det är alltså DET folk vill läsa!" och så skriver jag sånt. Och då blir jag TRÅKIG!

Jag vet inte vad jag ska ge er längre, för det känns som att det inte spelar någon roll längre. Jag har tröttnat, och det är inte första gången. Håller jag hopp för ett jobb eller utbildning så skriver jag inte ut det här. Som det är nu så håller jag INNE med så jävla mycket känslor och tankar och händelser, sånt som tidigare DEFINIERAT min blogg, för jag är rädd att få skit för det! Jag är rädd att mitt idiotiska jävla ex ska läsa nånting och börja telefonterra mig med sina psykgrejer igen, jag är rädd att folk ska trycka ner mig, och jag är rädd att inte vara tillräckligt. Det är lätt för er att skriva "Men bry dig inte om dem", det är inte ert liv som är On The Line här. Det är inte ni som ska behöva bli sårade och det finns en gräns för hur stark jag är. Det sista jag behöver, nu när mitt liv börjar ordna sig till det bästa, är att få skit för minsta lilla grej. Jag är så jävla mycket mer skör än jag ens vågar viska. I Varje jävla inlägg får jag i princip inleda med ett aggro försvarstal och små klausuler för vad ni EVENTUELLT kan komma att skriva som svar för att värja mig, för att jag inte orkar. Jag kan inte skriva om sånt jag bearbetar och sörjer, som de senaste två åren, som satt djupa jävla spår i mig. Jag kan inte skriva att jag FORTFARANDE är så paj efter mitt förhållande med Alex pappa att jag går omkring och hatar mig själv och ser ner på mig själv och känner det som att jag fan aldrig kan släppa in en man i mitt liv igen, för då läser HAN skiten och ringer och härjar om att jag inte har RÄTT att berätta om mina känslor. Det spelar ingen roll hur jag gör och det gör mig ARG! SÅ JÄVLA ARG!

För vad fan har ni för rätt att döma ut mig? Vad har ni för jävla RÄTT? Folk säger "Ja men vadå, om man skriver på internet får man ju räkna med.." - Jaså? Ska jag alltså skriva för att svin ska kunna trycka ner mig då, är det det du menar? Det är en sak att diskutera åsikter. Det är en sak att ifrågasätta det jag skriver med argument. Men de här anonyma jävla kommentarerna där man BARA vill tala om för mig att jag är värdelös och dum i huvudet och inte förtjänar att leva (varför? Vad fan har jag gjort er?), det är dom jag blir trött på. Ni anar inte, jag får minst tre i veckan men jag orkar inte publicera skiten. Det blir bara bråk. Jag försöker tiga ihjäl den eller de personerna som gör så men det funkar tydligen inte. Nu kan jag välja; Lägga ner eller ändra på det här. Och jag vill inte överge min blogg. Mitt LIV finns ju här! Den är ju MIN! Det här är mina tankar! Ingen annans!
NU är det slut på de här lama jävla hemmafru-inläggen. I fortsättningen tänker jag skriva vad fan jag vill, och får ni frispel då så stänger jag helt enkelt av kommentarsfunktionen. För jag använder den här bloggen som ett verktyg att saluföra mig själv, och den här bloggen betyder mycket för mig. Det finns fyra års utveckling, blod, svett och tårar i den. Det finns tusentals tankar och omvärderingar i den. Den är MIN, och helt ärligt ska ni vara tacksamma för att jag ger er mitt liv så här naket, och dessutom gratis. Det är NI som ska uppskatta att jag vågar gå ut med saker som andra inte vågar tala om. Jag representerar många exmissbrukare, jag representerar min egen lilla grupp, som kanske inte kommer till tals så ofta. Och det ska vara fan i det att jag ska låta mig nedslås av att jag inte skriver menlösa saker som är såpass lagom att ni kan smälta det till eftermiddagsfikat. För det är inte sådan jag ÄR. Och vad jag ska göra åt alla er som retar sig så fruktansvärt på mig, för att jag är den jag är.. Ja, jag vet inte. Gå och bråka med någon som förtjänar det. Men något menlöst, dumsnällt, dyslektiskt jävla mähä kommer jag aldrig att bli, för det är inte jag. Vill ni ha en jävla modeblogg med närbilder på mina tuttar kan ni ju vänta, och vänta lite till.

Trött, less och redo att slänga in handduken

Gud vad ni blir sura och tvära så fort jag skriver ett inlägg då jag lackar ur på nånting och avviker från det normativa, där man tydligen som bloggare är skyldig att lovebomba allt som inte har med kändisar, utelistor och kläder att göra. Ni som sitter och petar och rotar i allt jag skriver som nån slags självutnämnda jävla gullegullpoliser och liksom "aja baja Loo, du får inte sitta och bli arg på de stackars blivande förskolelärarna, de har det inte så lätt och vadå, alla ska väl få en chans och guuuu va du är taskig och FÖRRESTEN så är du minsann inte perfekt själv för jag såg ett syftningsfel / avsaknad av bindestreck där i din blogg så DET SÅ och i och med det så har du ingen tyngd bakom din kritik för man måste liksom vara Horace fucking Engdahl för att få kritisera en blivande lärare och bli förbannad på att denne inte kan språket och i ett rättvist samhälle ska ju alla få en chans och förresten så VET vi att du skriver alla dina inlägg i WORD först innan du lägger ut dom och vadå det räknas inte och blablablablabla"

Alltså, för det första, jag använder aldrig word. Jag skriver så här. Jag använder inga rättstavningsprogram, ingen som helst jävla hjälp såsom word eller vadfandetheter i den här bloggen och det är dels för att a) spara tid och b) jag behöver inte. Fråga vem som helst som känner mig. Men det hör inte hit. Det som hör hit är, att jag känner mig mer och mer fast i den alldagliga "kolla på min unge och idag stekte jag pannkakor lallalla"-fällan för varje jävla vecka som går i den här bloggen och jag håller fan med er som kommenterat att det är sämre "sting" i mig nu för tiden och att det inte är lika Lönnroth-bitskt och straight on target som det var förr.

Jag vet. Det beror dels på lathet och för att jag kom till en punkt nånstans där jag inte pallade värja mig mot alla de här jävla jamspellarna som kom som små brev på posten varje gång jag skrev något kritiskt. Och hela min grundidé med den här bloggen, som för några år sen var tänkt att vara en resa i min tankevärld, full on, 200 km/h av kritik, uppretat humör och bitskheter men som senare bara utvecklades till någon slags emotionell härdsmälteblogg (2005), vidare till en jävla avtändningsblogg (2006) och sedermera en "nu jävlar ska jag vända på livet men det går sådär"-blogg (2007) till en "Titta, jag är som alla andra, jag har barn och liv och egen lägenhet och mitt liv kretsar inte längre kring män och klubbar kul va får jag vara med i er jävla fucking klubb nu?"-blogg (2008). Ni som gnäller på mig NU, ni skulle fan vart med på the good ol' days, runt 2001 - 2003 nångång, då jag skrev inlägg om att knulla på kola i en kvart på söder och att en timme senare sitta välkammad i mormors kök, bli kallad gullunge och bli bjuden på kanelbullar. På den tiden då jag var förbannad på precis allting och då jag inte var rädd för ett jävla skit och då läsarkommentarer inte rörde mig i ryggen eftersom jag körde mitt race - och mitt race only. Jag påstår inte att det är en bättre tillvaro, det där med söder och kanelbullar. Bara annorlunda. Och det var då det.

Hela grundtanken med "mrsgonzo" var att jag skulle uppleva, och skriva om det, så som jag upplevde det. Utan fina omskrivningar. Naket, självutlämnande och skitigt. Och det skulle vara samhällskritiskt och bitskt och mitt eget jävla race och det skulle hålla en viss standard. Det gör det inte längre. Nu är det här "bara" en blogg i mängden. Det finns ingenting, förutom mina nakna beskrivningar av möte med vården, socialen och sånt skit, som gör att den sticker ut eller gör den annorlunda längre. Jag har blivit bekväm. Och det är när jag får värsta kritiken för att jag ställer lite krav på framtida lärare till våra barn som jag inser det. Den här bloggen är inte vad jag ville att den skulle vara. Den fyller inget syfte längre. Man kan lika gärna läsa blondinbellas eller typ Maggan Perssons blogg om tulpanodling, det är liksom lika hjärndött. Jag inser det. Jag vet det.

Så vad göra? Jo, det kanske är att bara lägga ner. Eller redesign the whole thing. Start fresh. Jag vet inte. Det jag vet, är att jag tycker att jag har rätt i att ställa krav på en framtida lärare och dess språkkunskaper, när jag själv VET vad språket innehåller. Vad det handlar om. Vad det går ut på. och det handlar inte om korrekta ordval. Det handlar inte om punkter och streck utan något mycket mer. Det handlar om hur vi processar händelser, föremål, människor och situationer i huvudet. Förmågan att sätta ord på saker och förklara dem är hela nyckeln. Kan du inte det, är du begränsad i det vardagliga livet. Och alla BARN skall ges MÖJLIGHET att finna den nyckeln, av kompetent, insiktsfull, klok och språkligt passionerad personal som förstår att ord är mer än bara bokstäver i en viss ordning. Och det är DET jag försöker få fram. Och genom att kritisera de som inte förstått det, försöker inte jag höja mig själv in any way. Jag försöker kräva en standard på undervisningen som våra barn är lovade - och som de förtjänar. Och jag ska inte behöva vara Horace Engdahl för att ha rätt till att göra det. Att angripa det faktum att jag missat ett streck i en ordföljd är knappast att ha förstått vad jag vill med inlägget. jag sitter inte här och säger "ååh ba, jag är så jävla bra ba, asså, ni ska ha skit allihop för jag är bäst!" - om du tolkar mitt inlägg så, så läs igen.

Hur som helst, jag inser att det behövs en rätt stor förändring här. Samtidigt har jag ett bloggprojekt på gång som varit i bygg-groparna bra länge nu, tillsammans med en vän och kollega, som kommer att vara något helt annat än det här. Förmodligen kommer det projektet att få mer publicitet, och det har ett klart och definierat syfte som vidrör de kriterier jag varit och nosat på tidigare när jag pratade om hela "gonzo"-projektet. Men skitsamma.

Hela grejen är; Jag är lite less på social ingenjörskonst just nu. Jag vill inte bara döda den. Det vore inte rättvist, det är tre års jobb down the drain och det är trots allt tre år av mitt liv, som läses varje dag av människor som av olika anledningar, bara trillar in här. Men jag tror att många av mina regelbundna läsare undrat ett bra tag vafan jag sysslar med. Och det måste bli ändring. Jag måste finna riktning. Definition. Konkretisera. Kanske stänga den, men låta det gamla vara kvar. Eller så blåser jag hela skiten med en knapptryckning bara. Raderar mig själv och mina texter helt från webben. Jag vet inte. Om ni vill göra något, så kan ju ni gnällspikar sluta pipa så fort jag får upp ångan och blir uppretad. Försök läs det jag vill få fram istället. Tänk lite. Det är nyttigt, och jag lovar -
det gör inte ont.

Tid

Det här med skrivandet tar tid. Vill jag att ni skulle veta. Imorgon bör första delen vara uppe. Tillsvidare tipsar jag om ett seminarium som jag tänker gå på, på Lördag:
http://www.abf.se/?portalPageId=1304&arrangementId=93266
"Våldtäkt och romantik" är ämnet och det ska bli intressant att bevista ett feministiskt seminarium för att se vad den världen har att erbjuda mig.
Jag skriver åt er, så fingrarna blöder. Det blev mer grundligt än jag förutspått, så van som jag är vid att dela in mitt liv i kapitel, men allt kan inte kortas ner.
Hoppas ni har förståelse!

Förresten, jag tar tillbaka allt jag sa om att vara intresserad av waldorf. De är ju riktiga sektish-nutheads, herregud, jag begrep inte att det var antroposoferna som drev det, men med facit och en massa undersökningar i hand så begriper jag hela konceptet. Ont VS Gott? Nej tack. Färgkritor utan färgen svart? (det finns alltså speciella waldorf-kritaskar där färgen svart saknas, fråga mig inte varför) Nej tack. De får inte måla med linjer utan bara vått-i-vått, man pratar om mänskligheten som en god plats fram tills en viss ålder då allt plötsligt blir ondskefullt också. Herregud, håll er borta från min unge säger jag bara. Vilka nutheads.
Läste en mycket intressant tråd, pappa tipsade mig, en berättelse från en kille som gått på waldorf. Läs hans chockerande och märkliga story: Här!

Jag trappade för övrigt upp till 10 igår. Vilket uppsving! Ångesten är nästan borta och trycket har helt lossat. Jag behövde alltså bara komma in på rätt dos för att det skulle lösa sig. Wunderbar. Jag känner dock viss rastlöshet och oro, så kanske blir det 12 jag hamnar på, men inte mer än så.

Fantastisk, den där medicinska vetenskapen.