bespara mig!

Idag är jag en bitterfitta igen. Tänkte klaga av mig lite med en lista. En lista på saker man som nybliven (och förmodligen icke-nybliven) mor inte vill höra från folk. Fan vad folk ska lägga sig i hela tiden. Det är mammor, bekanta, främlingar och annat pack och allvarligt talat, inte ränner jag till er och berättar för er hur ni ska konfigurera era datorer, eller att ni inte borde installera ditt eller datt eftersom det förkortar livet på er dator. Frågar man så får man hjälp, men jag prackar inte på folk min språkfascism eller mina feministiska åsikter så följaktligen bör inte ni heller pracka på mig ert trams.

Saker jag är less på att höra, och som ni kan bespara mig:

1) "Du ska hålla honom så här eller så här för att han ska somna, det gjorde alla mina barn.."

- Hör här, dickwad. Det är mitt barn och jag har en 24-timmar-om-dygnet-relation till honom på samma sätt som du hade det till dina ungar. Han och jag somnar alldeles fine tillsammans om du bara inte kommer här och pillar och kräver och joxar. Det faktum att jag blir stressad i din närvaro och kanske smittar av mig på ungen gör inte saken bättre. Låt mig få bedöma om jag gör fel. Hittills har vi det jävligt harmoniskt tillsammans. Tills du klev in genom dörren.

2) "Ammar du? Inte? Varför det?"

- Det kanske är personligt för mig, har den tanken slagit dig? Frågar jag dig om du får orgasm med din sambo om kvällarna? VÅGA inte försöka ge mig dåligt samvete för att jag inte kan amma min unge - det finns forskning som stöder att barn blir precis lika välväxta och lyckliga på flaska som på bröst. Ingen av dina så kallade åsikter, som kring sexualitet och färgen på min barnvagn har hittills haft någon som helst verklighetsförankring. Kom tillbaka när du kan debattera på vuxennivå. Och GE FAN i att pika mig angående amningen. Seriöst. Du får en jävla snyting nästa gång du försöker guilt-trippa mig.

3) "Han ska sova på mage/sida/uppochner i en slänggunga istället, det gjorde mina barn. han mår bättre av det, lägg honom på mage, så skriker han inte.."

- Se punkt ett. Och läs på om plötslig spädbarnsdöd och hur man bäst förhindrar det. Det är information jag valt att ta till mig. Inte mitt problem om du ignorerat det, ditt moderskap - dina barn; Mitt moderskap - Mitt barn. Förstår du?

4) "Du ska inte läsa så mycket om saker och ting, det är inte bra för dig.."

- Nä, förlåt, läsa är ju fult. Jag glömde det. Du har problem med att ta till dig information från flera källor och därför ska alla andra också ge fan i det. Får jag gissa, vetenskapen är en bluff och en konspiration och egentligen härstammar vi alla från UFON? Right. Thought so. ursäkta min drypande, dryga kommentar, men allvarligt, alla de här åsikterna kommer från någon som tror att Aftonbladet är en riktig nyhetstidning. Det är inte direkt högsta möjliga instans du sitter och orerar ifrån. Vad sägs om att du läser lite MER, så vi kan ha något ordentligt att tala om? Inte? Nä, trodde inte det heller.

5) "Ja, det där låter ju lite som kolik. Vänta bara tills han får det..du kommer inte sova på ett år.."

- Men, din missunsamma jävla kärringfitta vad du ska gnälla! Här sitter en frisk moder med sitt friska barn i famnen, jag hade INTE en mardrömsförlossning, jag behöver inga värktabletter, jag är i stort sett läkt sedan det hände och jag har redan droppat 15 kilo av det jag lagt på mig sen jag blev gravid, och det sticker i ögonen på dig va? Du kan inte låta bli att predika om hur det blir när han får kolik? Alla barn får inte kolik, vad fan är ditt problem? Alla barn skriker däremot, och tro fan att han skriker så mycket negativ jävla energi som du sprutar ur dig! Kan du inte bara hålla käft och glädjas och säga 'Vad fint att ni har det bra'? Är det så jävla svårt att glädjas åt någon annan?

6) "Jaha, du har amningsproblem? Men du håller honom säkert inte på rätt sätt, du kan väl visa mig hur du gör så kan jag rätta dig.."

- Bad jag dig om hjälp? Nej. Jag sätter mig inte i gråt-och-förnedringsposition inför dig så att du kan sitta där och mysa av självgodhet, tack. Det finns sjuksköterskor och amningsmottagningar för sånt.

7) "jaha, du har gått ner si och så mycket.. jaja, men det är de sista fem kilona som är värst, de har jag fortfarande inte fått bort och jag födde mitt barn för 20 år sen.."

- MEN HERREGUD människa! Din jävla ¤%#%¤#&%¤!! Du slutar verkligen aldrig, eller hur? Du är som en neverending jävla story med negativ energi, som en fuckin' jävla vulkan är du! Ingenting kan någonsin vara helt och hållet, hundraprocentigt bra, eller hur? Det måste liksom vara en fet kärringtwist på allting, 100% av kungariket är liksom inte möjligt? Det kan aldrig slå dig att anledningen till att du fortfarande sitter på graviditetskilon, är det faktum att du verkar ha SUTTIT ner och fikat och pratat skit och helvetesgoja i 20 år för att du är så jävla missunsam! Om du ställt dig upp och minded your own business i fem minuter per dag hade du varit jävligt mycket smalare och lyckligare! (Och här vill jag förtydliga att jag inte menar att smal = lycklig, för det var inte den associationen jag var ute efter) Du kanske ska testa det?

8) "Jaha, du ska ju veta det, att hela liivet förändras ju när man får barn, nu är det minsann ansvar som gäller och nu är det slut på det roliga! (med en förnumstig min)"

- Slut på det roliga? jag beklagar att du ser på dina barn som någon form av bördor. Jag beklagar att du uppenbarligen inte fick göra ett medvetet val och att du satt sönderarbetad, sönderammad och förtvivlad i ett hörn större delen av deras uppväxt och önskade att du vore död. Det är nämligen så det låter på dig att det var. Du får det att verka som om man aldrig mer kommer att uppleva lycka eller glädje och att ansvaret är det tunga mörkrets ok att bära för alla kvinnor som valt att gå förlossningsvägen vid en eller flera tillfällen i livet. Men jag ser det inte så. Jag ser varje dag som en lycka och en möjlighet för mig och mitt barn. jag vaknar upp med den fluffigaste jävla molntuss runt mitt hjärta och tittar efter mitt barn där han ligger och snusar i sin säng och tackar varje gud jag aldrig haft, i samtliga religioner för säkerhets skull, för att han finns i mitt liv. Jag ser inte alexander som en "börda" eller ett "hinder", jag ser honom som en möjlighet. Han är mitt kött och blod och mitt ansvar att försvara och skydda, men det är ett sabla PRIVILEGIUM och inte någon jävla börda och om du tycker så om dina egna ungar kanske det är du som behöver en barnavårdsutredning och stöd i hemmet, för det låter inget vidare.

Varje dag är som att gå i skolan för oss bägge. Han utvecklas en liten bit för varje timme som går och jag får vara med och dela det, bevittna det och hjälpa honom fram. DET ÄR INGEN ÅNGEST för mig att ta hand om, och vägleda en annan varelse - och det borde det inte vara för er heller. Jag är precis lika mycket Loo, om inte mer, nu som mamma, och jag känner mig inte det minsta reducerad, inte det minsta utklassad och inte det minsta ångestladdad. Varför ska alla ha det till att det är så jävla ångest att ha barn? Ansvar ska vara förenat med stolthet, glädje och styrka - ingenting annat, och ni får mig liksom inte att må dåligt över mitt val, oavsett vad för skit ni häver ur er. Det bevisar bara hur tragisk inställning ni tycks ha till livet. det är sorgligt. Lägg ner och gläds åt att det finns en lycklig mor i er närvaro. Helvete, jag kanske till och med får fason på, och lyckas producera en lycklig, trygg människa som tror på sig själv och som kan gå ut i livet som vuxen och göra gott för andra människor? hemska tanke va?

9) (När alexander sover eller ligger nöjd i min famn / i sängen etcetera) "Jaha, men när ska JAG få hålla då? jag är faktiskt mormor/farmor/gammelfarmor/kompis/whatever/älskar barn/etc,etc/ så jag MÅSTE faktiskt få hålla för det är MIN också!"

- Oj, oj, oj.. nu hade jag velat ha en adrenalinmätare kopplad till hjärtat för om så vore så hade du sett när den sprängdes och gick i taket. En sak ska du ha jävligt klart för dig; Det här barnet är inte någons jävla egendom. Han är inte en leksak, pryl eller något jävla aktiebolag. Om han ligger här hos mig och mår bra, så ska han få göra det. Och en annan sak ska du ha klart för dig redan nu - det är MITT och Henkes barn, ingen annans. Att du är släkt, kompis, granne.. alltså, du får gärna vara Jesus for all i care, det förändrar inte faktum: Jag och henke har gjort honom tillsammans. Han är vår. Ingenting sker med mitt barn utan att han eller jag eller båda gett sin tillåtelse. Det är INTE självklart att du ska få "låna", "leka" eller göra ett jävla jack shit med honom överhuvudtaget. Om du får hålla honom en kort stund så är det ett fuckin' privilegium, inte en RÄTTIGHET! Bäst att du får in det i din skalle, för jag är inte att leka med när man väcker lodjurshonan i mig och det är bara en enda sak som gäller här och det är respekt. Kan du inte visa oss det så visar jag dig dörren. Det här handlar om moderskap och kärlek och faderskap och det är grejer som vi inte rubbar oss en milimeter kring. Vi beter oss så här för att vi är föräldrar, inte för att jävlas med dig. Om det hela är ett problem för dig kan vi bara beklaga.

10) "När han blir större och jag kan låna honom och ta med honom dit och dit och göra det och det med honom.."

- Kan vi ta det lite lugnt med planeringen kring allt du vill göra med min unge när han är "gammal nog"? Han är tre veckor gammal, just nu är 'gammal nog' ungefär 35 i min värld. Jag måste få vara mamma ifred ett tag innan vi kan prata om när du får "ha" honom. Se punkt nio.


.. och som slutparentes. Det är verkligen mer än Ok att prata om andra saker än just min unge när vi ses. Jag har inte enbart välling i hövvet, jag vill fortfarande höra det senaste skvallret, fortfarande höra om the cure's spelning, fortfarande vill jag veta hur fet Robert Smith blivit och jag är fortfarande intresserad av det senaste du snokat rätt på inom gränssnittsutveckling. Bara så du vet. Jag är mamma, men jag är fortfarande Loo, en människa. Jag är mer än jag var tidigare. Try me, du kommer inte bli besviken.

Min stjärna har landat

Lördagen den 19:e Januari, klockan 04:07, föddes min son, Aaron Benjamin Alexander. Förmodligen det grymmaste jag någonsin gjort i hela mitt liv och definitivt det vackraste. Denna perfekta lilla varelse, på 3760 gram och femtio centimeter i längd, var mer än frisk, har perfekt hörsel och syn, acear alla barntester och har inte ett märke, inte ett fel på sin perfekta lilla kropp. Mörkt hår som går i guldtoner i ljus och mörka ögon är han begåvad med. Det lilla speciella skriket han har får mig att svämma över inombords, doften han bär gör mig till en skyddande alfahona. Det är vrickat vilken känsla det är att se sitt eget barn efter nio månaders väntan. Kick är bara förnamnet..

Förlossningen var enligt samtliga barnmorskor 'avundsvärd'. jag gick som ni vet och svor här hemma. På förlossningen gissade de att jag skulle få åka hem eftersom jag verkade så "normal" och inte fått "värkarbetet igång" riktigt men jag propsade efter att ha dunkat på leather strip i ett par timmar, att få komma in, för jag visste att det var lite dags. Taxichauffören som tog oss in höll 120 hela vägen till Huddinge, han såg mer och mer skräckslagen ut för varje värk jag hade i baksätet. Väl framme blir jag undersökt och kopplad till CTG och jag ligger och har värkar och pratar med H om att jag är lite oroad över att jag inte har "tillräckligt" med värkar så jag ska få åka hem. Därefter kommer sköterskan och förklarar "Loo, du ska in direkt, du är öppen 4 centimeter".

Så långt allt väl alltså, där låg jag och hade värkar, men det var fortfarande inte så illa som jag väntat mig. Kände mig nästan snuvad på den där monstersmärtan, men hade svårt att gå. Blev ombytt och inskickad på ett rum, fick lära mig lustgasmasken, låg och vred mig av skratt när jag insåg hur den funkade. Sedan var jag naturligtvis tvungen att bekänna för en sköterska att jag festat på lustgas flera gånger men i mycket mindre doser. Hon skrattade och undrade hur det gick till och jag drog en hel förklaring kring hur gräddsifoner och gaspatroner var beskaffade. Hon tyckte det var våldsamt roligt. Sådär låg jag och tätade värkarna i ungefär två timmar medan jag småpratade med H mellan varven och hade diverse dropp och mätinstrument kopplade till mig. Efter två timmar kommer barnmorskan in.
"Nu Loo, så tänker jag ta hål på din fosterhinna så att vattnet går"
"Va?"
"Jo, jag sa att..."
"Jag hörde vad du sa! Jag undrar bara, eh, liksom, föder man inte barn då?"
"Är det inte det du är här för? Annars har jag missat något" plirade sköterskan.

Sagt och gjort, hon petade in en jävla massa prylar i hugget och plötsligt forsar det ut litrar med vatten, som en kaskadflod, det var helt sjukt. Ungefär då började jag också att hetsandas i gasmasken. Smärtan blev nämligen tungviktare. Jag var svimfärdig, det eskalerade bara. Jag hade ju begärt epidural, så narkossköterskan kommer in.
"Hej Loo! Jag ska sätta din epidural! Hur mår du?"
Naturligtvis kan inte jag ge fan i att vara en jävla komiker även när jag ligger i plågor av inte denna värld, så jag säger;
"Alltså. Kollar du på fotboll?"
"Va? Eh.. nää.."
"Inte?"
"nej, jag är ingen sportfåne.."
"vet du vad det är för skillnad på ett korplag och allsvenskan?"
"Jadå"
"Det är exakt så det är. Vi klev just från korplaget till allsvenskan. I smärta alltså" - samtliga i rummet skrattar.
Vi sätter epiduralen - skum känsla men piece of cake i jämförelse med mycket annat, och när den tar så återstår bara ett tryck nedåt. Ett massivt tryck som inte går att jämföras med något annat. Andningen bara eskalerar, jag har bara nån minut mellan värkarna. Ella dyker upp i sista sekunden, för bara fyra och en halv timme efter att jag kommit in, så föds han. Min son. Som ligger i min famn i detta nu.
H var ett underbart stöd, han sprang och spelade mina skivor och bytte låtar och trixade, och svimmade faktiskt inte. Han höll mig i handen (ett under att jag inte hade sönder den..) och peppade mig som fan när jag var skräckslagen. Faktum är att vi båda grät, så intensivt var det. Jag minns inte exakt vad som spelades när alex föddes, men har ett svagt minne av att jag hörde Ott's "splitting an atom" bakom lustgasflödet och mina egna skrik. Go figure. Splitting an atom. Exakt så är det ju att föda. Man klyver en atom. Om ni inte hört Ott redan så fattar jag inte vad ni sitter här och jamsar för när ni kan införskaffa en av de bästa elektroniska midtemposkivorna som någonsin gjorts- "Blumenkraft", för övrigt.

Tack alla, för grattis och hälsningar. Mer bilder kommer inom kort, den här är purfärsk - tagen för någon minut sedan.

Waiting for a star to fall - All systems GO.

Det är märkligt. Igår tänkte jag att "nu, nu händer det något i kroppen. Frågan är vad?" - Jag kände mig lite yr och groggy och världsfrånvänd. Vilade några timmar på natten, skulle till BM på morgonen. Går upp för att åka till BM, och där var den, slemproppen. Har aldrig sett någon förut, men det där kletet kunde jag inte ta miste på. Väl hos BM hade jag några småvärkar, ingenting jag inte kunde hantera. Åkte hem igen, i taxin hem smällde den till - den FÖRSTA värken.

Jag är ju förstföderska, har inte varit så panikslagen, är det än mindre nu. Efter att jag kom hem har det kommit oregelbundet i vågor, när det kommer vrålar jag på depeche mode och sjunger med och halvdansar mot väggen, det känns precis som om kroppen och jag har gjort det här förut.
Hittills så är det en värk man kan svära sig igenom, precis som det står i "mammaboken", det ska man veta, i början, som jag är nu, på långsamma sjätte timmen efter att processen "startat" så är man så endorfinfylld och koncentrerad, rädsla existerar inte, det är jag och min uppgift här - låt mig sköta den. Så känns det. All den där oron inför blod, framfödande och skräckscenarion man sett är långt borta. Försöker minnas att slappna av mellan värkarna, är nu uppe i fyra i timmen som håller i sig upp till tre - fyra minuter åt gången. De går i vågor och trycker både uppåt och nedåt samtidigt, strilar ut i ryggen som små ormar som dansar lambada med vickande ormhöfter. Kroppen börjar liksom djupandas av sig själv, man måste tillåta den.

[..paus.. lite senare]

Min mor kom hit med mat, jag äter som ett djur. Jag har pratat med förlossningen och berättat att jag har allt under kontroll och att jag vet när jag vill åka, men det är inte dags än på långa vägar, det vet jag. Jag har timmar kvar hemma. Ryggfettet och ryggmusklerna i ländryggen pressar mot ryggraden, jag dricker och äter. Trodde att jag skulle vilja ha folk runt mig som stöd, men jag håller mig på egen kant och går igenom allting inom mig själv. Som en djurhona: "Min uppgift. MIN.." Huvudet är kristallklart. När en liten värk kommer blir jag förbannad. Jag vill provocera den satans värken, men vafan, kom igen nu då, kan du inte mer, jag har varit i riktiga kärringslagsmål som gett mig fetare knock-outs än det här. Jag blir arg, riktigt arg.

[Lyssnar på Leather Strip - evil speaks]

Blir mer och mer irriterad på folk som ska prata om världsliga saker runtom mig. Fräser åt alla, jag behöver min koncentration och mina högtalare, fet bas ska det vara, jag är på min arena här, nu får ni sluta snacka så mycket trams. Faktum är att jag vill klippa till folk men det gör jag inte. Och det är inte av smärtan, det är för att jag känner att jag inte kan få göra mitt jobb, gå runt och ha värkar utan att folk ska prata om böcker och "vad tyckte du om nya tröjan?" Det är min uppgift just nu, att förbereda mig.

[Faithless - God is a DJ]

Många pauser. Ibland händer det ingenting på över en halvtimme, sen slår det till. Värken är för uthärdlig, inte alls som väntat. Sitter vid datorn i pauserna och väljer musik och pratar på lite med folk. "är det dags? ska ni åka in?" Nej, inte än. Verkligen inte. Alla är oroliga. Utom jag. Jag känner det fortfarande som om jag har en manual i handen, jag går på känsla och instinkt. Finns faktiskt inget mer än det jag kan göra, så jag har tillit till tanken att jag kommer veta när det är dags. Uppe i fem i timmen nu, det märks att kroppen jobbar på här. Fan vad stark jag är! Nu jäklar! Vilken adrenalinrush! Blir arg och svär som tusan åt värken, värken har blivit min antagonist, min boxningsmotståndare. Jag har övertaget, vi är helt olika viktklasser, jag och värken. Väser åt värken att den ska ge mig allt den har istället, knocka mig då! Den svarar lite svagt, den har inte samlat sina bästa punches än. Tålamod! Tålamod! Många timmar kan du ha kvar!

Jag väntar på att en stjärna ska falla, min kropp är skeppet som bär stjärnan fram till mål.
Fortsättning följer.

20:19

Jag jobbar på här. Nu eskalerar värkarna i styrka, jag börjar få lite ordentliga bitch-slaps, om ni ursäktar uttrycket. Adrenalinflödet är på max och jag mobbar mina grannar med min baslåda, men det får de ta idag, för idag och bara idag ska en stjärna falla och jag är skeppet som för stjärnan fram till mål.

Isvatten är underbart och jag jobbade just igenom en fyraminutersrond till Prodigy's "breathe" - otroligt passande låt, för övrigt. Nu är jag inne på vilovarv, men det molar och trycker. Mamma undersökte mig, vi har konstaterat att jag börjat öppnas, det var skönt att höra, vi är osäkra på hur mycket däremot. BB-väskan står packad sen länge i hallen och H masserar mina ben, ibland vill jag bara att man ska låta mig vara. Jag väser "låt mig JOBBA!" . de förstår. Nu ska jag ta en dusch, jag läcker ju vätska och klet som ett såll. Snart dags för andra telefonringningen till förlossningen också.

Stay tuned.

Uppdatering igen: 21:31

Ringde förlossningen. Underbar BM som jag pratat med bägge gångerna. Jag har en kvart mellan värkar nu, de börjar bli regelbundna och nu börjar de slänga runt med mig lite och öka i längd. Mellan värkarna är jag sjukt nog helt normal (!) och pratar med mamma, sitter på nätet och gör playlist. Förra rejäla värken genomarbetades till Grendel's - This sh*it will fcuk you up (kanske helt ointressant info för de flesta, men jag såg att NÅGON uppskattade musikvalet så jag brainstormar bara det jag tänker).

Jag är fortfarande lugn, jag har min mamma och H här och båda lyssnar på mig. För det mesta vill jag bara vara ifred och "jobba" när värken kommer. ALLA ringer på alla telefoner, jag lugnar dom mer än vad dom lugnar mig. Jag behöver ju inte lugnas! Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än "Jag kan det här! Låt mig få känna själv!" - av någon anledning hyser jag stor tillit till min kropp, kanske mer än vad jag någonsin har gjort..

BM:en i telefonen sade att "du känner bäst själv, men en kvart mellan är fortfarande såpass lugnt, men vill du komma in ska du INTE känna dig hindrad". Känns tryggt att veta att OM jag känner så kan jag åka in - när jag vill. Jag väljer dock att stanna hemma några timmar till. Jag får råd att vila från alla håll och kanter, men många kan säkert associera till det här; Jag får ingen ro! Jag är ju spänd av förväntan, pirr och nyfikenhet! Det är svårt att hålla sig i vila när jag VET hur mycket på G det är. Jag ska verkligen försöka vila om jag kan, men om jag inte riktigt klarar det så kan man inte klandra mig..

Min katt springer runt mig, skriker och känner att något är på gång. Hon är ju också mor, men hennes ulldjur flög ur boet väldans mycket fortare än människobarn.. hon verkar tycka att det är fullt normalt att jag får små aggro-attacker (värken inleds), ställer mig upp och sträcker benen (värken trappas upp) och börjar djupandas (värken är som värst). Hon lägger sig tillrätta i korgstolen och tittar knipande på mig, hon ser ut som en kattversion av Yoda, hinner jag tänka, och sen är värken över mig.

Om ni ursäktar uttrycket, men det här är nog det mest 'trippade' jag varit med om. På ett mycket positivt sätt.