Blåfot i ilfart!

Åh vad kul det är.. (inte) att åka iväg till Astrid Lindgrens mitt i natten på grund av ett rivsår på en fot som plötsligt svullnat upp och blivit blått. Åh vad kul det är att få höra av elak fittkärring på jävla larmcentralen att man minsann ska ge barnen antibiotika efter VARJE jävla rivsår och att det skulle jag minsann ha "tänkt på" innan det blev panik och ilfart och svullnad. Åh vad kul det är att få betala 400 spänn taxi hem eftersom nattbussar och sån där lokal trafik skulle tagit oss tre timmar hem. Åh vad kul det är att komma hem och tro klockan är två men egentligen är hon tre eftersom de STÄLLT FRAM klockan en jävla timme och det har jag missat i min bubbla (jag lever utan TV). Åh vad kul det är att lägga sig tre för att gå upp igen och hämta medicin och älska alla. Not.

Men vad skönt att det "bara" var en begynnande infektion. Vad skönt att vi fick komma in snabbt, fick förstående läkare, fick penicillin och snabb behandling och fan vad skönt att jag får lägga mig. Ungefär. Nu.
Godnatt. Äntligen. (Och Alex mår bra, sover sött, kan stödja på foten och har fått alvedon och penicillin. Men han skrämde mig med en blå fot och en tröstlöshet av inte denna värld. Min lilla rackarunge!

En sak bara.
Det är när du åker i ilfart till barnsjukhuset mitt i natten och din bröstkorg snörs åt sådär hårt och du inte vet om du kan andas eller ej som du drabbas av den hemska, förbisvischande tanken "Hur skulle jag klara mig utan honom? Tänk om.." och när den känslan visar sig obefogad, igen, då älskar man att leva, och då kan lite förlorad jävla sömn kvitta. För mitt barn är friskt, förhållandevis, och kommer bli bra igen. Han har alla lemmar på plats, svullnaden kommer gå ned och han kommer inte mista en fot. Han ligger därinne i vår stora säng och snusar med Cléo som vakt vid fotändan.
Nu ska jag joina min lilla familj.
Natt.
Och tack, moder jord, alla gudar som finns, tack världen, tack änglar, för att jag fick ta hem ett barn idag som faktiskt kommer att bli frisk. Det finns föräldrar därute som inte fick åka hem, det finns föräldrar som fick chockbesked idag. Jag är inte en av dem. Vi är lyckligt lottade.

Bitterfittan går loss

Vi har haft vinterkräksjukan. Det är inte lika kul som ordet antyder vill jag lova.

Jag tänker bespara er bildliga beskrivningar kring min toalettstols utseende efter dessa intensiva dagar men tillägga att jag har ett bra förråd av WC-anka och grovrengöringsmedel (tack pappa!) som hjälper mig åtgärda den saken. Min tvätthög, ungefär två meter i diameter, har så att säga invaderat mitt badrumsgolv med sin fantastiska odör. Det kallas barnkräks, mina damer och herrar, och riktiga fans därute kan få gratisprover på flaska mot porto och paketeringsavgift. Jag är schysst idag, så jag kan skicka med en gratis autograf och ett fotavtryck också (Eventuellt i barnkräks, finns ju en del att jobba med så att säga) då min son som bekant inte kan skriva än. Men han och jag har bägge stirrat djupt ned i porslinskvinnans ack så djupa hål den här veckan och verkligen gått till botten med problemet. Faktum är att man helt saknar botten, tycks det, när det gäller just kräksjuka, vilket innebär att man slutligen också spyr galla. Härliga tider. Verkligen. I'm so lucky.
Ungens revben sticker snart ut ur kroppen på honom, ja ni vet, BVC har ju inte ansett hans vikt vara tillfredsställande tidigare heller och som surrogatmor till Staten så mår man ju lite småkasst när man hör sådana saker, man förbannar sig själv i en privat helveteseld var dag och önskar att man närde en riktigt fet och ful unge vid sin barm istället så pappa Staten bara kunde hålla käft om hur man skall sköta sina barn någon jävla gång men icke sa nicke, min unge har dragit på sig kräksjuka och för detta skall jag sona evighetsbrottet. Har jag tur slipper jag piskstraff men jag blir garanterat skickad till en kurator. Som ni vet så löser ju kuratorer alla problem, ja, det verkar iallafall vara som att världen bestämt sig att det är så eftersom det alltid sedan begynnelsen och första skoltiden varit dit man blivit skickad så fort någonting inte gått enligt beräkningarna. Men jag känner dem vid det här laget; Kuratorerna. Dessa misslyckade psykologer med Marimekko-outfit, märkliga bandanâs och intressanta brokadtryck i härliga textilier på väggarna. Vi snackar batik. Mycket gröna färger med inslag av blått. Harmoni, natur och rökelse i en enda andlig steril blandning, med de pissgula väggarna och de förstående blickarna, kantade av samvetslöst blå mascara. Oh, jag känner typen. KURATORN, alla vet vem hon är. Och det är hos henne jag kommer att hamna, vid ett bord med små snäckor, stenar och annat plock hon fiskat upp på västkusten där hon gått sina nattliga promenader vid stranden och tänkt på livet, själen och psyket i en enda klibbig harmoni. Kom jag ifrån ämnet? Jag är ledsen, jag är bitter idag. Tyvärr kan jag inte redogöra för varför jag egentligen är bitter eftersom det
skulle tippa mig istället för att hjälpa mig. Men fuck it.

Förresten, vad är det för fel på att stava dagar och månader med stor bokstav? Får man inte göra det i bloggar och i fria skrifter utan att man ska få anonyma messerschmidts med kass självkänsla som kommenterar? Fan vad sur jag blir över sånt. Vad ska jag säga liksom? Åh, du store ANONYMA person, jag skall avvika på min bana mot copyvärlden och istället ta jobb som städare. Nu när du påpekat att jag inte kan bli en bra copy då jag stavar månad och dag med stor bokstav har jag insett mina begränsningar. Nu får du ursäkta, golvmoppen kallar. Kan inte du skriva min blogg åt mig, förresten? Du verkar så begåvad. Du vet säkert allt!

DUUH! Dickwad!

Sådär, nu fick jag ha mitt fjortisutbrott för idag. Komiskt nog kommer mina ordval och mitt hyttande öka läsandet med 200% för dagen. Intressant det där.

Sjukhusvistelse

Natten till Söndag började Alexander att hosta något fruktansvärt. Han hostade och hostade tills han kräktes. Han spydde ner hela sängen och hans luftrör började pipa konstigt. Det blev bara värre och värre. På Söndag morgon beger jag mig först till S:t Görans drogakut för att hämta min medicin. Jag hade med mig Alex och en av sköterskorna lyssnade på honom. "Åk in NU" var hennes uppmaning. Vi drog i ilfart med pappa till KS Närakut för barn. Väl inne ställde jag mig, tog en nummerlapp. Alex sov i vagnen eftersom han inte sovit på hela natten och knappt jag heller, men han var vid det här laget likblek och andades med en enorm hastighet. Vi fick komma in direkt, andningsbesvär prioriteras tack och lov. De gav honom adrenalin att andas in och situationen förvärrades dramatiskt. Vi förflyttades till huvuddelen av akuten där Alex fick akutvärd i form av inhalationer, mediciner, oändligt antal prover och läkare. Mitt huvud snurrade av alla diagnoser och mediciner. Jag satt i ett rum med honom och han pep och tjöt i luftrören och han hade så fruktansvärt ont och jag kände mig så utlämnad. Efter åtta timmars behandling förflyttades vi till eget rum. Vi var officiellt inlagda.

Under hela natten bevakades Alex på infektionsavdelningen (avd Q80, rum 01) på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han fick koksaltlösning, adrenalin och syrgas titt som tätt och jag satt med hjärtat i halsen. Under natten blev han bättre men inte fick vi mer sömn för det - adrenalin gör ett barn piggt. Vi somnade 04:30 bara för att vakna två timmar senare. Under dagen kom det flera specialistläkare som kunde sammanfatta det som skett: Alex hade fått en astma-attack. Det är för tidigt för att man skall kunna ställa diagnos, man brukar säga att det krävs tre sådana här tillfällen för att kunna ställa diagnosen förkylningsastma. Det finns astma och bronkit i släkten så chansen att han har det är stor men man ska inte ropa hej än. Då han syresattes och fick hjälp i tid så hann han aldrig få syrebrist eller så vilket innebär att han inte kommer att få några bestående men av detta. Men jag var livrädd.

Anfallet orsakades av en riktigt nasty infektion, ett virus som infekterat Alex, man vet inte riktigt vilket. Det här händer ungefärt 20% av alla barn någon gång under deras första år. Man var förvånad över att det inte hänt tidigare eller förr. Vi kom hem helt förstörda igår och sjönk in i en djup sömn. Jag drog på mig en infektion samtidigt så nu är också JAG sjuk. Men det är ingen fara med mig.
Alex kräks fortfarande, förmodligen en svit av medicineringen han fått under dygnet som gått. Jag hoppas han får behålla mat snart för det här är påfrestande för oss båda. Vi mår efter omständigheterna mycket bättre men alex behöver just nu 100 procentig tillsyn och jag kan därför inte närvara vid datorn så mycket. Han har spytt ned hela sängen 3 gånger nu och tvättmaskinen går på högvarv.

Faran är alltså över, men nu fick jag känna på hur det känns när ens barn är i fara. Det är en fullständigt hjärteslitande upplevelse att se läkarna ta prov efter prov, att man måste hålla fast ett barn som knappt kan andas medan de stoppar slangar ned i halsen och näsan på honom. Det är förvirrande och det krävs nerver av stål för att klara av att se de oroliga sköterskorna och läkarna titta på varandra medan de begrundar hans syresättning. Det gör ont i hela kroppen när jag inte vet HUR jag skall kunna hjälpa mitt lilla barn, när jag står maktlös för en kraft så enorm att den tvingar all livskraft ur min älskade son. Det var ingen fara. Det var "bara" ett astma-anfall. Och han är ett barn, och barn återhämtar sig fort och glömmer. Men JAG har inte återhämtat mig än. JAG är fortfarande lyhörd för minsta pip. Händer det igen är det 112 och ambulans som gäller. Jag höll ihop och gjorde det jag skulle göra, jag var stark och ensam tog jag hand om situationen. Därinne på barnsjukhuset kändes det ensamt att tackla allt som ensam förälder. Men, upplevelsen stärker mig.

Jag ville ni skulle veta det. Jag har varit uppe och torkat spyor halva natten. Jag ska försöka få lite sömn nu. Tack till min familj, som fanns där i telefonen när jag behövde det. Och till faster C. (också familj, förstås)

Let it snow! Let it snow! Let it snow!

Första snön har fallit, vi ska ut i den idag och då blir det bilder. Men strax efter uppstigning (Alex väckte mig 08:55 och då hade jag haft ont i ryggen i en timme säkert, så då steg vi upp. Vi somnade liksom vid 21 bägge två), fick jag besöka toaletten i all hast, för illamåendet bara.. jag vet inte. STEG upp. Hoppas det är temporärt och inte vinterkräksjukan eller nåt sånt, snälla låt det bara vara en krånglig mage. Det räcker med att alex har öroninflammation.

En viss Mr.Mcl skulle ju ha vägarna förbi idag också. Då kan man ju inte ligga och spy! Herregud vad nervöst. Få karlbesök och allt. Nu ska vi till Rosenlunds beroendemottagning och hämta medicin och sen ska vi träffa LottLott och luncha. Hoppas min spy-attack var en one-time-only. Jag mår ju faktiskt rätt bra nu. Förutom reumatismen i vänster fot som alltid återkommer var år med snön. Men den smittar ju inte.

Tillsvidare får ni bilder på en misstänkt brand vid Fridhemsplan. Jag råkade vara inom det avspärrade området och sprang runt med kameran medan rökdykare stormade platsen.

Och just nu, just idag, vill jag för gamla tiders skull, för gamla minnens skull, och för någons skull, en person jag förlorat för länge sen, som jag vet läser det här, bara lyssna på
ATC - Around The World (La la la)

Åh! Jag vill att det ska bli eftermiddag nu!

Alex första läkarbesök

Jahopp, då var det kört.

Ilfart med ett gråtande barn till barnakuten - bekräftat: Öroninflammation. Mitt lilla gryn har fått en fet penicillinkur och en massa Bricanyl som måste hämtas ut. Stackars, stackars min fina. Han har feber, ont, vill inte äta, jag torkar snor och slem och dreggel mellan hostattackerna och får inte vistas utomhus. Det här gör ju det inte lättare för mig att ta mig till beroendemottagningen på morgnarna då jag måste skaffa barnvakt för att komma iväg.. trixigt. Jag har också drabbats, magsmärtorna tilltar, jag har kräkts, och jag har snuva och feber.

Nu har jag E och hennes dotter här på sleepover och det var typ fem minuter sedan som mitt hjärta äntligen somnade ordentligt. Stackaren har hostattacker som han vaknar i, han kan knappt andas och sen kräks han. Ett mammahjärta går itu av att se ett blekt, medtaget barn som bara vill äta välling. Barnläkaren var fan det mest osociala, tystlåtna och skumma jag mött på. Jag informerade om att det var alex första förkylning.. och jag vet lite om barnsjukdomar och vad jag har att vänta mig.. och det är en öroninflammation liksom. Helvete. Alla vi fyra syskon var ju öronbarn, två av oss har rör i örat.. eller är det tre? Jag minns fan inte. Hur som helst så blir man ju orolig. Ja, läkaren lyssnade på lungor och tittade i örat och sen började han knappa på sin dator och babbla om medicin på apoteket. Undersökningen tog 1 minut och efter 2 minuter ville han att vi skulle gå. Han satt lite hispigt och knappade på tangenterna och tittade över min axel hela tiden, som om det vore någon där.

"Jaha, vadå är det receptfritt?"
"Nej nej. Finns i dator"
"Vadå i dator?"
"Du hämta medicin. Apotek. Två recept."
"Ah, men jag har ingen möjlighet att hämta ut medicin idag, kan jag få med mig?"
Han ger mig en påse.
"Hur gör jag med det här?"
"Står baksida"
"Jaha, vad är det för fel på mitt barn då?"
"Jag tror ooron"
"Jaha.. öronen? vadå är det öroninflammation då?"
Han nickar.
"Men hur länge ska han äta det här då?"
"Sex dagar"
"Vad kommer han få för biverkningar?"
"Står på foorpackning, burk och litet papper. Doo lesa."
"Jag ska läsa på förpackningen? okej..Kommer han att ha ont av det här, är trumhinnan spräckt?"
"Rött i ooron och svullen. Kanske ont. Du ge alvedon, annars inte."
"Ja, jo det kan jag lista ut men kommer han att kunna sova bättre med medicinen?"
"Apotek, dom jobbar, kan foorklara foor dig. Nu vi klara, du apotek imorgon ok?"
"Ja, du får ursäkta att jag ställer så mycket frågor men du tittade liksom bara i öronen och lyssnade på bröstkorgen och började skriva i datorn och ge mig recept. Jag vill gärna veta vad vi har att göra med. Jag är ny på sånt"
"Inte vara orolig. Medicin blir frisk. Nu du kan gå"

Ja, nu är jag ju så mycket lugnare, speciellt som jag vet att medicinen kommer att bli frisk..
Dumbass.

Uäää!

Och så skulle jag vilja kärringgnälla lite i vanlig ordning.
I mitt centrum här i Jakobsberg så kryllar det av små bås, på mötesplatserna och vid utgångarna. Och där står de. Försäljarna.
Och det är alltså diverse bolag som vill sälja sina jävla tjänster till mig genom att uppmuntra sina säljare till att hoppa på mig med frågor som "Ursäkta, vad använder du för telefonabbonnemang?" och "Stanna ett tag! Vill du ha råd med allt du drömt om? Vi här på GE Money bank.."
Vilka jävla idioter! För det första har jag nästan alltid hörlurar på mig. För det andra går jag med barnvagn. Och jag säger alltid "Nej tack" innan de hinner säga något. Men de fortsätter! Och följer efter! Och kör med idiotiska lines som "men om du väljer vårt erbjudande får du mer pengar över till knodden!" och andra bakhållsliknande argument. Jävla puckon! Om jag stressar ifrån er i 180 redan innan ni hunnit få syn på mig, borde inte det säga er någonting? Att jag inte har RÅD med något jävla lån med 21,87% effektiv ränta! Att jag inte VILL bli pådyvlad något, jag vill inte sälja min själ till ComHem, Tele2, GE MB eller vad ni nu representerar! Försvinn och sluta JAGA efter mig som några jävla vildingar!

Hörnini, när ni utbildar era säljare. Lär dom nånting om kroppsspråk. Tillexempel vore det läge att backa när kvinnor med barnvagnar gör 360-svängar och SPRINGER ifrån er och går omvägar för att slippa möta på er.

För övrigt så har alex en tandexplosion i munnen. Tre tänder håller nu på att komma ut samtidigt. Och detta leder till feber och enorm smärta när han ska ta flaskan. Jag tycker så enormt synd om honom. Kort efter att dagens vlog spelades in så borrade han in huvudet i min kofta och började jämra sig. "Mama, mama, mama, maammmmaaaa uäää!" som att det lilla livet försökte förklara för mig hur ont han hade. Jag har vaggat, jag har sjungit, jag har vyssjat och klappat och baddat den lilla pannan, jag har burit, jag har kramat och pussat bort tandtrollen och jag har masserat tandköttet med nappen. Ingenting har hjälpt. Slutligen, precis innan alvedon-akuten (ella) anlände till min dörr somnade han i min famn med nappen hängande i mungipan, helt utmattad. Lille vän, vad barn blir ynkliga när de blir sjuka. Och med all rätt, stackars älskade knyte.
Men nu sover min lilla bubbe.

Och en annan sak; häromdagen så skojfajtades ST med mig och slog mig med kuddar där vi satt alla tre i hans säng. Alex skrek genast till och tryckte sig mot mig med båda händerna och protesterade vilt. Som för att säga "Inte min mamma! Låt bli det där! Gör henne inte illa!". Jag fick ändra röstläge radikalt och försöka förklara för alex att mamma och st bara busade och att det inte var något farligt, men sen var han lite långsint på ST och ville inte riktigt leka med honom på en gång. Min lilla riddare, försvarar mamma minsann.

Det är märkligt hur radikalt ens liv kan förändras. För två år sen var jag någon helt annanstans. Idag har jag en Alex, en underbar solstråle som leker flirtleken med folk på tunnelbanor och som försvarar mig, och som somnar med nappen i mungipan efter en lång stunds feberyra. Vilken grej.
Har jag nämnt hur tacksam jag är för det?