Frågelåda: Relationer och alex

Dagens Outfit By Alex: Skor från Puma, hängselbyxor från Polarn & Pyret, Hood från Champion, jeansjacka Vintage / Frälsningsarmén. (och han ser lite ledsen ut på den här bilden, detta eftersom han var liiite trött sådär och orkade inte vara modell)

Jag har fått lite mejlfrågor som jag tänkte besvara, lite enkelt sådär. Jag svarar på allt och har inga som helst problem med det, men det här mejlet har jag dragit ut på ett tag. Jag saxar frågorna direkt ur mejlet, så hela kommer inte med. Det kommer från My som vill vara anonym med sin mejl och så. Hej My, här kommer det!

Fråga: Jag har följt dig sen du blev gravid och måste bara säga att du är en väldigt stark person (tack! Loos anm.) och jag undrar hur är relationen till alexanders pappa idag? Och hur är relationen mellan alex och hans pappa?

Svar: Det är komplicerat men ändå inte. Jag och H hörs inte av förutom för att diskutera sånt som är absolut nödvändigt. Som gemensamma räkningar från förr och hur sånt ska delas upp. I övrigt är det väl jag som skickar MMS och sånt högst sporadiskt med bilder på Alex, men H läser ju också bloggen. I Övrigt hörs vi inte alls och jag känner mig rätt bekväm med det. Jag vill ha mitt liv och han vill ha sitt. Det är synd att han inte har kontakt med Alex men det är faktiskt inte mitt ansvar. Jag har gjort vad jag har kunnat, resten är upp till honom. Jag höll länge på och kände att jag liksom var limmet som kunde foga samman alex med sin pappa. Så var det inte. Jag kan ge mina 110 % som mamma men jag kan aldrig, aldrig ge en annan människa förmågan att vilja ta ansvar. Sad it is. Alex har således ingen kontakt med sin far idag.

Det är upp till Alex far att själv, när han är "redo" som han säger, ta kontakt med familjerätten för att diskutera fram en umgängesplanering, som då måste ske på neutral plats tillsammans med varsitt ombud. Ingen utomstående får närvara vid dessa besök utan dessa ombud skall vara neutrala personer, t.ex socialsekreterare eller likvärdigt. Detta eftersom vi båda behöver det stödet i umgänget med varandra och för att jag vägrar blanda in utomstående i det här. Det är heller inte det rekommenderade. Om H skall ha umgänge med A så är det tillräckligt jobbigt för A att lära känna honom. Att då blanda in flera personer i det hela skulle vara negativt för alex och hans utveckling. Fram tills dess att detta sker är alex helt i min vård. Jag har ensam vårdnad och det är också det optimala. Detta är något som H själv gått med på från början, och ingenting vi tvistat om på något sätt, kanske jag ska tillägga utan det var ett gemensamt beslut när alex fötts.

Fråga: Har du känslor för alex pappa fortfarande? I såna fall, varför försöker ni inte igen, för alex skull?

Svar: Jag vet inte var du fått det ifrån att jag skulle ha känslor kvar för H, men så är verkligen inte fallet. Det fina som kom ur min och H's destruktiva och mycket farliga relation var vår son, och tack vare att H är far till mitt barn har jag fortfarande kvar en viss typ av respekt för honom som jag aldrig skulle ha annars, om vi inte haft barn. Det låter hårt, men det är sanningen och det är det enda jag har att ge er. H lever i en annan relation sedan ett bra tag nu tillsammans med en annan kvinna och det är hans ensak. Samtidigt är det skönt att veta att han har någon då han inte är beroende av mig på något sätt. Jag slipper det där. För mig och H fungerar det inte på något sätt att ha ett förhållande och det finns inga vilda hästar i världen som skulle få mig till att ha det igen. Så som det är nu är jag en lycklig (men flirtig) singel och jag kommer fortsätta med det tills kärleken slår omkull mig, om den nu gör det igen. Jag hoppas på det, och hoppas att nästa gång blir en keeper. Även för alex skull är det absolut bäst att vi inte vare sig bor ihop eller är ihop och det är final. Det kommer inte att bli så. Jag är klar med det där och har precis reparerat mig nog att våga flirta med folk. Det tänker jag fortsätta med...

Fråga: Sen undrar jag, om du inte har känslor för alex pappa, finns det nån speciell i ditt liv just nu? Vi får ju inte läsa så mycket om kärlek längre, beror det på att han kan läsa eller är det nått annat? Jag har läst lite tillbaka och det har ju passerat en del folk i bloggen om man säger så.. ;)

Svar: Oj! Där var vi rakt på sak, men bra, det gillar jag. Jag har haft känslor för en person som visade sig inte klara av det ansvar som kommer med på posten när man dejtar en drogfri småbarnsmamma. Det funkade inte. Som det är nu är den platsen i mitt hjärta, så att säga, vacant, och jag trivs fan bra med det. Jag har avverkat en del karlar i mitt liv så det känns bra att få vara med alex, piffa i lägenheten och umgås med de få vänner jag har kvar. När man blir drogfri och får barn blir man ju "tråkig" eftersom man inte super hövvet av sig varje helg och inte kan fixa droger åt folk eller fixa in dem på listor längre, då troppar folk av som pärlor på ett halsband.

Alex förtjänar dessutom all kärlek jag har och jag ger den mer än gärna åt honom. Jag har träffat lite folk hit och dit men inte fastnat med någon. Utan att låta som en bitterfitta måste jag bara påpeka att det finns inte gott om bra karlar, och bra kvinnor vet jag väldigt lite om också för den delen. Folk är inte de de utger sig för att vara, och det är trist både för dem och mig. Jag backar direkt jag ser en varningssignal idag. Det gjorde jag inte förr, då rusade jag rakt på i 180 istället. Jag har lärt mig att avvisa folk för att de helt enkelt inte passar mitt liv. Vissa kallar det kräsen. Jag kallar det sunt jävla förnuft.

Fråga: sen undrar jag om du har några tips på att gå ner i vikt? Kram!

Svar: Jag har promenerat en och en halv timme om dagen och undvikt kolhydrater i varierande mängd beroende på hur mycket jag promenerat och rört på mig. Men nyckeln ligger i att äta balanserat och att röra på sig. Utöver det undviker jag ju också kött, och äter mycket fisk, tex sushi. Sen får man ju lite muskler av att bära på 10 kg unge hela dagarna också. Testa det if all else fails ;-) Annars så kör jag ett riktigt jävla danspass nån gång i veckan också, och använder alex som tyngd när jag kör Pilates. Jag varvar det jag känner för och äter överhuvudtaget inte chips eller godis i någon form, kanske jag ska tillägga. Men jag äter tårta och sådana saker om jag skulle hamna vid en.

Där, My, hoppas att du blir nöjd med de svaren. Jag återkommer snart i er alldeles egna favoritblogg.

Ny app & frågelåda

Tjena! Nu kan ni följa mig via http://mrsgonzo.bloggy.se/ också! Där lägger jag in mini-feeds och bloggar kort från mobilen. Dessutom så läser den in via RSS vad som händer här på huvudbloggen, så man kan se det som ett litet "blogghögkvarter". Det är totally fab att man kan uppdatera den via MMS och SMS, det är ju bara att ta en bild på what ever liksom och skicka iväg. Jag kommer bli beroende. I can feel it. Det är en smidig liten app det där måste jag säga. Jag brukar dissa den typen av grejer annars, men just den här sidan blev jag inbjuden att betatesta på förhand, så det är klart att jag testade. Jag får inte ett skit för att jag skriver det här, det är ingen reklam, det här är bara en konsument som pekar tummen upp och rekommenderar. Fade, du har en inbjudan från mig i din mail, skapa konto du med. Om ni är fler som vill ha en egen bloggy; kommentera med er mail nere i kommentarsfältet så får ni raskt en invite.

Apropå det så har jag fått en fråga via mail, från Maja som undrar hur mycket pengar jag tjänar på min blogg. Har noterat att det är fler bloggare som fått just den frågan via mail på sistone så det kanske är en undersökning av något slag. Hur som helst så kommer svaret: Jag tjänar INTE en krona på min blogg. What so ever. Jag har valt att inte ha reklam på min sida av den stora anledningen att då blir min blogg som alla andras. Vartannat inlägg blir "köpt" av nåt skoföretag eller nåt menlöst jävla "gå ner i vikt med värdelösa piller"-inlägg och då jag är rätt media själv så kan jag liksom inte stå för sånt skit. Man får ju inte välja vad man vill göra reklam för. Och jag fattar liksom inte vad skor, barnleksaker och bantningspiller har med mig att göra. Jag tror att min trovärdighet som skribent sjunker i och med reklamsponsring eftersom Du som läsare faktiskt inte kan veta om jag rekommenderar en grej för att jag verkligen gillar den, eller för att jag blir, som tillexempel Natacha Peyre, sponsrad med gratisgrejer mot att hon skriver att just den produkten är skitbra.

Visst fan skulle jag gärna tjäna pengar på det jag skrev, men inte på Det sättet. Mina åsikter skall inte gå att köpa, inte på Det viset. Jag vill inte ha en massa fula reklambanners här och där över hela sidan full med skit som jag själv tycker är rent blaj. Ett särskilt företag som tillverkar menlösa ört/guarana/whatever-kapslar med skumma ingredienser för olika ändamål har kontaktat mig flera gånger, både för att sälja sina produkter och för att förfråga om att få ha reklam för deras grejer på min sida. Alltså, jag tycker såna där kosttillskott, eller snarare - jag VET, att de är helt menlösa. Ät bra mat istället! De saluför de här omega 3-grejerna som om du skulle dö utan extra tillskott av dem, men det är bara bull. Och så länge jag inte själv kan välja att göra reklam för ett företag, en fond/stiftelse, ett parti eller en produkt jag verkligen, verkligen tror på - och kan stå för - då får det vara. Näe visst, jag förlorar, vad det nu är, några hundra spänn i månaden på det men det känns som att det kvittar. Jag skulle också kunna flytta bloggen till tex, metrobloggen, börja skriva menlösa inlägg om sex och silikonbröst och hamna på deras "mest besökta"-lista och få betalt för det, för det får man på metrobloggen, men jag vet inte, alltså - jag har gått igenom de mest lästa bloggarna i Sverige, och skumt nog så är det de mest blåsta brudarna med de värsta språkbyggnaderna och de absolut mest, enligt mig, trista jävla inläggen som går ut på att de typ shoppat med sin kompis och druckit drinkar med nån annan kompis och hämtat ett paket på posten och så är det dagens outfit och det vanliga jävla blajet om vilken kosmetika de tycker är bäst för dagen. Det är det folk vill läsa, så är det ju. Och så ska det vara internetspråk med ersättningsord som "sj" istället för "själv", (ja, för tre extra bokstäver, guu va jobbigt, man måste ju förkorta!). Vilka jävla sömnpiller de där människorna är. Vi är helt jävla olika. Men det vet jag ju sen länge. Min poäng är, att sån är inte jag. Det skulle inte funka för mig ändå.

Så jag sitter här och skiter i sånt där med läsarantal och topplistor och allt vad det är. jag har ingen press att tjäna pengar, alltså kan jag skriva vad jag vill.
Skönt.

Frågelåda och kärringgnäll

Del I - Frågelåda

Frågelåda blev det i kommentarsfältet i mitt förra inlägg gällande lärare och språklighet, så jag tar och svarar här istället för att härja i kommentarsfältet, och förtydligar det jag skrev tidigare:

Muir säger:"En helt annan sak, jag är ingen flitig kommentator men jag läser din blogg ofta och har så gjort ganska länge. Kul att se att du verkar ha landat på fötterna i någon mån och att du verkar så nöjd med livet. Själv är jag inte så intreserad av barn och det som hör till så i ett (väldigt) egoistiskt perspektiv tyckte jag nog ändå att din blogg var mer underhållande tidigare. Det är mindre Tarantino numera om man så säger... ;D"

Svar: Det stämmer att mitt skrivande förändrats. Främst handlar det ju om ämnena i sig, mitt liv består inte längre av dygnslångt festande, klubbar och den här "leva för dagen"-inställningen som man får när man är rotlös och inte har vare sig barn eller hem att ta hand om. Jag längtar inte tillbaka till mitt gamla liv längre, men jag skriver ofta om det i min egna personliga dagbok. Någonting jag tänkt göra väldigt länge dock, är att skriva en liten följetong om hur mitt liv faktiskt varit fram tills dess att jag blev gravid med Alexander. Ibland kan jag själv känna att jag håller på att trampa ner i Linda Skugge-fenomenet, ni vet, den vilda tjejen som är förbannad på allt och alla och som rebellar deluxe, är syndig i största allmänhet och med nån slags konstant avtändning som skaffar barn och gör en helomvändning. Fastnar i tjatet om mammarollen och gnäll om blöjor samtidigt som martyrskapet bara skiner igenom texten. Jag har bara ett försvar gällande det; jag är mammaledig. Min vardag kretsar kring Alexander och visst sitter jag ändå och grubblar mycket, men mycket av mina tankar och tillbakablickarna jag hamnar i, vigs åt boken jag skriver på och jag vill liksom vika de bästa resonemangen till "13" som är arbetsnamnet för närvarande.

Gil säger: "En god skribent bör anpassa sitt språk efter situationen för att kunna göra sig förstådd på det mest effektiva sättet som iofs inte behöver vara det som är grammatiskt korrekt. Det är tråkigt att läsa en blogg som är skriven på myndighetssvenska eller ett myndighetsbrev skrivet på msnsvenska."

Svar: Det håller jag absolut med om! Myndighetssvenska är dötrist. Det har sin funktion men rent litterärt är det rena rama kålsoppan. Jag var inte tillräckligt tydlig gällande det, och jag vill inte citera henne heller eftersom det är utlämnande och otrevligt, men det handlade inte så mycket om stavfel som hennes ordfattighet. Att hon inte är engagerad eller ordintresserad alls är ett tungt vägande faktum. Jag har all förståelse för att man är grammatiskt inkorrekt ibland i sin blogg, jag är det mest hela tiden och jag använder väldigt mycket talspråk, slang och egenknåpade uttryck. Men det finns liksom ingen BREDD på hennes språk. Det saknas ett genuint intresse. Det finns inget engagemang, ingen utveckling. Ordvalen är på lågstadienivå och meningsbyggnaderna är katastrofala. Jag önskar jag kunde citera, men det vore inte schysst och det vore att hänga ut och peka ut en person och så gör man inte.

Äpplet säger: "Fast det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen och hur man är utåt mot sina elever. Detta hälsar en annan lärarstuderande som skriver tveksamt bra..."

Svar: Jag är inte riktigt med på noterna. Du påstår att du skriver "tveksamt bra", och jag antar att du syftar på att du "inte är någon författare", so to speak. Det är en sak att "skriva bra", alltså vara en duktig skribent, och att kunna uttrycka sig obehindrat och brett. Återigen handlar det om att ha ett rikt språk och att kunna leka med, och experimentera med ord. Ordglädje, eller språkglädje, om man så säger. Och att, som Gil påpekar, kunna anpassa språket efter läsare och tillfälle. Jag håller bestämt fast vid att språkglädje och ett glödande intresse är av yttersta vikt för en lärare. Om inte passionen och engagemanget för språket finns där, så lär man ut på ett platt sätt som gör att barnen tappar intresset. Man kan inte vänta sig ett glödande engagemang av eleven om inte läraren själv finner glädje och passion i det hon undervisar. Du skriver "det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen". Nu syftar du på innehållet och dess riktighet, och det har inte med saken att göra.

faster C säger: "jag skriver inte "korrekt" svenska i min blogg (jag använder lite väl många punkter ibland ;) men vet likväl hur jag uttrycker mej på korrekt svenska när det krävs..som dagligen i jobbet.."

Svar: Absolut. Men återigen, det är inte det korrekta eller att man är akademisk och facklig som är nyckeln, som tidigare sagt.

Fridabörjesson: "Sjukt att det ska finnas folk som ens har den tanken, att man ska kunna bli lärare utan att man kan språket själv. Hur ska man då kunna lära ut ?"

Svar: Ja, jag och liselott pratade om det där igår. Hon var och hälsade på och jag tog upp ämnet i bloggen och fiskade efter hennes synpunkter. Hon sa då att det är många som blir lärare eftersom det är en relativt enkel utbildning (i jämförelse med mycket annat) som också genererar viss akademisk respekt,och för att de kommit underfund med att de tycker om barn, men att det är långt ifrån hälften som gör det av "rätt" anledningar. Jag kan själv inte relatera till att vilja bli lärare och inte ÄLSKA att pyssla med ord och ramsor och sagor, och att inte förstå vad språket egentligen är, vilka magiska världar man har nyckeln till, och hur det är grunden till att överhuvudtaget tänka filosofiskt och definiera det abstrakta. Jag själv har en förälskelse i språket jag använder, och ju bredare mitt språk utvecklats, ju mer insikt har jag fått om saker och ting. För att jag kan sätta ord på känslor, tankar och stämningar, förstå sammanhang, orsak och verkan, andra människor.. utan språket skulle jag känna mig inkomplett.

Del II - dagens blogginlägg

Återigen, folk. Jag väntar mig mycket av dig som lärare. Jag väntar mig en passion, ett engagemang, en leklusta och en bredare ordrikedom än genomsnittet. Det är det minsta jag kan begära av någon som är ansvarig för en så stor del av mitt barns utveckling. Man skall inte glömma att man som förälder också har ett enormt ansvar och att man inte får "slöa till" och sluta lära och engagera barnet bara för att det går i skolan. Som förälder, eller som man väljer att uttrycka sig i skolsammanhang, vårdnadshavare, så har man det yttersta ansvaret för att barnet utvecklas till en fullgod individ och man kan inte bara gnälla på okunskapen och påtala att "Men han har inte lärt sig det i skolan". Det är att skylla ifrån sig och att avsäga sig det ansvar som skiljer en förälder från en närstående till barnet. Det är du som förälder som skall se till att barnet får i sig det hon/han behöver av både kunskap och näring.

Jag får allergisk klåda mot föräldrar och deras påhitt. Kanske därför jag inte har så många vänner med barn, för jag står faktiskt inte ut med småbarnsföräldrar överlag. Många är gnällande martyrer i stil med "Ja jag har faktiskt tre barn hemma och lilla jonas är ett, pernilla är tre och sebbe är fem och det är ett helvete, jag får aldrig tid för mig själv och alltid är det något, jag blir så utarbetad..blablabla". Jag blir helt matt. Det var ingen som höll en pistol mot huvudet på dem och tvingade dem att skaffa tre barn med så täta mellanrum. Det finns många saker de kan göra för att underlätta situationen, och det fanns många saker de hade kunnat göra innan de "plötsligt" stod där med en snorig småbarnsfamilj utan egentid, men de har bott in sig i rollen som utarbetade martyrer, det är liksom fel på allting, allting är jobbigt och allting är så dyrt och jag vet inte allt. Alla har vi dagar då vi som föräldrar bara vill dra täcket över huvudet, det är helt normalt, men en ständigt gnällande, ansträngd småbarnspappa som drar ursäkter som "Vi har inte råd att ge barnen nyttig mat så det blir lätt Billys pizza varje dag" (ursäkta?!) och "Nu har vi inte råd med det och det för lille alfons hockeyträning och lilla ebbas tvärflöjt och blablablabla" i all evighet, får mig att skaka på huvudet. Jag förstår att det är jobbigt med det arbete som du utför som trebarnsförälder, all heder åt småbarnsföräldrar, speciellt de ensamstående, men vem fan orkar umgås med en gnällspik som ändå inte vill ha några råd utan bara vill sitta med en kanna kaffe och beklaga sig över den situation de sitter i? Vad kul barnen måste ha det hemma, så roligt för dem att känna att de är vandrande bördor liksom.

Och om de inte är martyrer så är de så jävla präktiga. De är så jävla helylle och ger liksom begreppet "hela och rena" ett ansikte. De kommer där, alla mammor på rad med barnvagnarna så ingen kommer fram- med sina självbelåtna miner och sina bekväma skor och allting är liksom Elloskatalog och Kavatskor och overaller, höga på kaffelattes och det är babysim och mammagrupp och nu ska vi minsann göra saker tillsammans, här i vår trygga lilla bubbla med föräldrar med barn i samma ålder och alla bor vi i radhus och har likadana plantor på bakgården och medhavd matsäck och diskussion om konsistensen på sonens avföring för det är ju den naturligaste saken i väääärlden och allt är så laagom och perfekt och ingen avviker från mängden. Ååh, jag blir helt vansinnig. Anledningen till att jag blir det är för att det här är de där populära tjejerna i skolan som alltid hade nytvättat hår och snygga vita underkläder som killarna avgudade, som var lite småkorkade sådär och som alltid varit medelmåttor i allt men som bara gick runt och var så jävla snygga och dryga mot oss som inte var lika coola, som växt upp och nu skaffat en egen klubb via moderskapet.

Anledningen till att jag sågar människor på det här sättet (ta mig med en nypa salt, will ya?) är ganska psykologiskt lättförklarlig. Jag har aldrig fått vara delaktig i den hemliga "klubb" som kvinnor alltid skapat runt mig genom åren. Det började i första klass, genom hemliga lådor och Barbieklubben, som jag aldrig var med i eftersom jag inte fattade poängen med att ha en leksak för att klä på och av den igen, genom tonårsrummens förtjusta idoldyrkan och NKOTB-förälskelser, till Flickvännernas klubb och Väninnornas, och nu mödrarnas. Vi talar samma språk, men de blir osäkra och taggiga i mitt sällskap, de främmande kvinnorna. Det är som att de alltid kunnat lukta sig till att jag inte riktigt hör dit. Missförstå mig rätt; jag har inga problem med min kvinnliga identitet. Jag har faktiskt aldrig känt att den behövs ifrågasättas, kanske för att den inte är så viktig för mig. Men tydligen så luktar den misstänkt, för kvinnor blir på sin vakt med mig. Jag vet inte om det handlar om vad jag pratar om (även om jag faktiskt måste generalisera mitt eget släkte och säga att fyfan brudar, vad de flesta av er suger när det kommer till musik, det går ju inte att snacka musik med många med fitta, det är ju för trist) eller hur jag säger det, men skitsamma. Jag och grupper med en massa pipiga brudar är inte kompatibla. Jag och martyrer till småbarnsföräldrar går inte heller.

Nu tar vi och lägger ner kärringgnället för idag. På bild idag synes Alexander med sin far. Alex är iförd en aplyxig barndress som han fått av "moster" Liselott. Hon skämmer bort mitt barn med svindyra barnkläder och jag är inte den som tackar nej. Dessutom bifogar jag bild på cool barnmat som liselott hittat. Det är 100% organisk och vegetarisk barnmat som inte innehåller några mjölkprodukter, inget vete, inget laktos, inget gluten och inga tillsatser eller konserveringsmedel. Alex älskar dom, och de finns i massor av olika smaker. Heja liselott som hittar så bra produkter! jag ska ta reda på var hon köpt dom om ni är intresserade. Märket heter iallafall "Ellas kitchen" och det är helt fantastiskt med barnmat som inte innehåller en massa skit, eller en massa djur för den delen. Tack lottlott för fina kläder och mat, hälsar jag och Alex. Och kläderna passar ju perfekt!

Säljer jag?

Jag fick ett intressant mail idag. Som synes i screenshoten till vänster. Som följer:

"hejssan
kom av en slump in på din blogg. Mycket trevligt =)
Gött att du är mera på fötter efter allt missbruk å sådant. Såg att du hade fått sub utskrivet..säljer du o för hur mkt? Lycka till med din son!"

Eh.. hörrudu Dessan. Du läser att jag är en beroende som får medicin mot mitt missbruk, att jag har barn och att jag "kommit på fötter" och sen undrar du om jag säljer knark? Säljer samma medicin som jag väntat i flera månader på att få? Brukar du skriva till bloggare och fråga om de säljer knark, eller är det bara folk som har ungar och är rehabiliterade?
Alltså.
Allvarligt.
Ger jag på något vis intryck av att jag är någon form av knarklangare?

För övrigt så händer det en del. Jag började på 2mg Suboxone i Måndags och ökade till 4mg idag. Vi skall fortsätta trappningen tills vi uppnår en tillfredsställande nivå. Och jag mår bättre än på länge, min energi är på väg tillbaka och min kropp känns lättare. Vi får se hur jag stabiliserar mig här, just nu är det mycket känslor och tankar som obearbetat kommer upp till ytan. Jag anpassar mig.
För övrigt så finns det ingen medicin för mig att "langa" då jag går till beroendemottagningen varje dag och hämtar min medicin på plats, lämnar urinprov och sitter ned med en sköterska tills tabletten lösts upp i munnen. Så kommer jag att ha det framöver, ett bra tag tills man släpper mig med större ansvar. Men vid den tiden då jag själv rår över min medicin kommer jag naturligtvis inte att sälja ett jävla skit. Den här medicinen är livsviktig för mig. Om jag hade velat tjäna snabba, svarta pengar hade jag tagit ett svartjobb, inte bökat mig genom beroendevården i ett års tid.

Jag blir så trött.

Och älskade Alexander har fått sin första förkylning. Åh mitt skruttiga troll! han snorar och hostar och jämrar sig och jag får bära runt på honom hela tiden. Det är inget vidare det här.

Småbarnsföräldrar VS frågelåda: Droger

Jävlar, vad folk blir upprörda på skribenten till Den Här artikeln, med anledning av följande rad:

"För egen del bekräftas jag i mina livsval och tackar min lyckliga stjärna att jag förblivit barnlös. Barnfamiljen verkar vara direkt farlig för den intellektuella utvecklingen, förståndet och sömnen."
Ojojoj, småbarnsföräldrar och surgummor och surkukar över hela landet rasar, för huuur kan han skriva sådär? Fan, det bästa sättet att sätta igång ett ramaskri these days är verkligen att kritisera småbarnsfamiljerna. Snacka skit om vem du vill men småbarnsfamiljer är fredad zon, passa dig noga för att kritisera dem, de kan inte göra något fel, de är ju så tappra med sin kletiga barnmat och sina jävla lull-ord och sitt nojsande med bekväma overaller och medhavd matsäck.

Men fan, Stefan Ingvarsson, jag håller med dig! Jag har själv småbarn så jag kommer de där småbarnsföräldrarna inpå knuten mest hela tiden och det är så spot on det du skriver, särskilt det du skrev om den intellektuella utvecklingen. Den tycks ha stannat av.
För medsystrar som tidigare varit politiskt eller socialt aktiva, och bröder som tidigare skrivit de mest rafflande reportage och som varit så engagerade, så jävla brilliant, som brytt sig om grejer och som verkligen gjort en skillnad, går ner i varv och slutar plötsligt med allt de tidigare sysslat med. De släpper allt och förvandlas, helt och hållet, till Föräldrar. Och då jag är en själv så måste jag påpeka att förälder, det är jag alltid hundra procent och först av allt i världen kommer mitt barn - som sig bör, men att sedan fortsätta med att "Ja, först av allt kommer barnen och sen kommer det inget mer..längre" är bara.. ja, vad ska jag säga? Patetiskt? Tamt? Lamt?

Jag var själv orolig för att jag skulle förvandlas till en MAMMA när jag fött Alex. Jag var orolig för att jag inte skulle ha intresse för samhällsutvecklingen längre. Så blev det inte. Jag är precis lika förbannad som förr, men med vidgade spröt. Och med extra fyllning.

Frågelåda: Droger
Jag har fått frågan om varför jag vill gå subutexprogrammet. Jag kan förklara litegrann kring mitt beroende och hur det fungerat, utan mediciner;
Jag har alltid haft en märklig känsla i kroppen. Det känns som att jag hela tiden måste "mata" kroppen med något, som att den har ett behov som aldrig uppfylls. Oavsett hur mycket jag ger den, vill den alltid ha mer. Det är ett sug som går från munnen och in mot maggropen, som strilar ut i fingrarna och vibrerar i mitt mellangärde. Jag har missbrukat allt som går att missbruka under min livstid om det så varit mat, sex, droger, kärlek, andra människor, allt, allt, allt. Och oavsett hur jag matat och matat kroppen så har den alltid haft det där suget, som måste tillfredsställas till varje pris. Och till slut blir suget så jävla överdådigt och gigantiskt att jag matat det, oavsett om det krävts en olaglig handling, för det är så desperat man blir. Det är så det känns. Den konstanta stressen, den konstanta rädslan för att det man gör ska upptäckas eller fördömas och framför allt, vetskapen om att det man gör bara drar ner psyket än mer i skiten och att man liksom bara skjuter problemen framför sig bara växer och till slut sitter man där, nerrvvrak, med abs i hela kroppen och skakar och röker cigaretter och anklagar sig själv.

Jag har alltid varit den där festtjejen som festat för att det varit det enda vettiga jag tyckte mig vilja ta mig för som gav mig något. Att träffa människor, prata, dansa, uppleva saker och utforska sig själv. För man ska inte glömma att knarkande har flera dimensioner. Det handlar inte om att sitta och "köra ner sig" och "komma bort från verkligheten". Alla som säger att knarkande handlar om det har inte knarkat. För att ta droger handlar i allra högsta grad om verkligheten. Utan droger lever jag i ett mellanläge, ett distance land där ingenting är nåbart, allting känns så långt borta. Men med droger i kroppen är sinnena skärpta, de är som satellitspröt som bara tar in allting och matar in information i ultrahög hastighet. Multitasking och multicomputing och full fart, så funkar det. Äntligen ÄR man i den där verkligheten som alla talar om! Äntligen analyserar man, man känner viljan och man förstår så oändligt mycket, hur saker hänger ihop. Samtidigt som man är så kär i det som drogen ger en, nämligen styrkan att klara av allt omkring en, så bryter drogen ner ens psyke inifrån, som en liten skalbagge som sitter och äter och äter samtidigt som man är upptagen med annat.

Och just som du trodde att du var on top of the world, en odödlig som kör i 220 måndag till söndag och som aldrig stannar för att reflektera för det behövs inte, så hugger drogen dig i ryggen genom att bryta ner din kropp. Ditt psyke blir som en öken utan drogen, för psyket vet inte annat än att hantera saker MED drogen i sig. Du ligger där och sönderfaller i ditt eget personliga mikrokosmos och blir mer och mer världsfrånvänd, inåtvänd, ditt humör går i bergochdalbana, du skriker inuti men ingen hör. Och det värsta är att du inte ens ser det hända, för drogen har gett dig skygglappar och nojor, så det är alla andras fel, men inte ditt. Det är allt annat utom drogen det är fel på. Så är det ju. När folk försöker hjälpa dig att sluta så ser du inte, du hör inte, för det var ju drogen som räddade dig ur dig själv, det är ju tack vare drogen du fått alla vänner, fått den här nya synen på livet, fått den där orken, vafan, kom inte och försök ta det enda jag någonsin behövt, ifrån mig nu när jag äntligen känner mig som en dräglig människa. Så är det. Det är därför man brukar säga att man kan inte hjälpa en missbrukare sluta knarka förrän hon vill det själv. För man måste ha kommit till en viss platå, man måste ha brakat samman och insett vad det är som hänt. För är man kvar i skygglappsfasen och skyddsfasen, där man försvarar sin drog med näbbar och klor, så är man inte redo att börja sluta. Det är precis som att försöka övertala någon att sluta umgås med sin bästa vän. Vafan, min bästis ljuger inte för mig, men DU där! Du ser misstänkt ut, ska du komma och tjafsa? Och så tar man upp fighten.

Men tyvärr, precis som att drogen var din nya bästis så är den också din nya, och väldigt starka, fiende. För det börjar långsamt gå upp för dig hur livet är utan drogen. Och det är ungefär då du börjar inse att du kanske inte vill dansa tango med drogen längre, eftersom den är en backstabber. Men då är det för sent. För du är - en Beroende.

Och tack vare detta, så har jag suget. Jag har en kropp som vill bli MATAD med allt möjligt och det tar aldrig riktigt slut. Jag måste få bort suget, annars löper jag återfallsrisk efter risk, så länge jag har något annat att fokusera på så går det, men det är så inåt helvete svårt. Och jag behöver hjälp för att bryta en vana som jag har odlat i nästan nio år. Jag är väldigt långt på väg, men jag har så mycket kvar. Självklart ska jag klara det. Det sista jag vill ha, är ett nytt jävla abuse-förhållande med Drogen igen. Jag vill bara ha det lugnt och fint med min son och mitt liv så att det kan börja, så att jag kan börja jobba mot mina mål, för jag har väldigt, hög ambition. Det har jag aldrig saknat. Jag har bara saknat kapacitet att förverkliga den.

I'm getting there.

Frågelåda: ADHD / Neuropsykiatriska funktionshínder / FAQ

Matilda ställde en fråga i kommentarsfältet, så jag känner, för allas skull, att det är viktigt att svara även där: (Det är bara att ställa frågor, förresten, jag svarar på nästan allt förutom detaljer kring mitt sexliv då, men seriösa frågor förtjänar alltid svar!)

Matilda sa...

"Hej
Hur fick du till en ADHDutredning? Tror att jag har ADHD, men vet inte.. För min egen skull spelar det mindre roll, men i relationen till andra människor skulle det vara skönt att ha en diagnos som stöd."

Oj, Matilda, det var en jävla vända. Jag har försökt få till en utredning i flera år då det antytts i flera andra papper att jag haft ADHD-relaterade problem sedan barndomen. Nuvarande väntetid är ungefär ett år, det är många som vill bli utredda. Men så här gick det till för mig: Jag gick ju på specialistmödravård på Huddinge sjukhus (och den mödravården ger jag inte ett kvitten för kan jag meddela, det är riktiga jävla kärringar som jobbar där enligt min uppfattning, ni kan läsa om deras idiotier lite längre bak i tiden.) Hur som helst, jag fick iallafall en riktig psykiatriker där, som jag berättade om min problematik för och mina misstankar. Hon skickade i sig en remiss till Magnus Huss-kliniken på KS (Karolinska Sjukhuset i Solna) där jag också fick förtur tack vare att jag haft missbruksproblem. Så funkar det alltså - har du missbruksproblem och får vård för det så kan du komma före i kön, men lite skämtsamt sådär så rekommenderar jag inte att någon börjar knarka för att slippa väntetiden). Någon månad efter att Alex fötts sparkade det igång, och jag gick sex sessioner hos en mycket bra utredare där vi gjorde olika test som bedömde allmänbildning, språkförmåga och reaktionsförmåga, bland annat.

Nu är den klar och då kommer en remiss skickas till min beroendeläkare (i mitt fall Riddarmottagningen i Järfälla) och de är nu ansvariga för att ställa in mig på eventuella mediciner. Det kan också vara så att man får en remiss tillbaka till Magnus Huss där en eller flera läkare engagerar sig i att ställa in en på medicinen i enlighet med vissa kriterier, som vikt, resistens, ålder och grad av ADHD. Nu när jag även skall ställas in på subutex, så måste jag ställa in de medicinerna separat, eftersom de kan påverka varandra. Men det är överkurs.

Som råd till alla er som tror er ha ADHD säger jag detta: Se till att få en utredning gjord. Det kommer att förändra ditt liv, att äntligen förstå varför man känt sig så annorlunda hela sitt liv, varför man fått bli kallad lat och varför man betett sig så tvärtemot "normen". Det är SKÖNT att få höra att man inte är dum i huvudet, utan tvärtom, man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som påverkar, bland annat närminnet så mycket att man inte kan genomföra olika uppgifter man påbörjat, och det beror inte på bristande kapacitet utan bristande förmåga att kontrollera sina impulser.

Kom ihåg: Det är INTE ditt fel om du har ADHD. Det är inte heller din mammas eller pappas fel, så ingen ska känna sig guilt-trippad. Om du misstänker att ditt barn har ADHD - gör en utredning, det tjänar ni båda på. Att gå och låtsas som ingenting och hoppas att det ska gå över är att göra dig och ditt barn en fet otjänst. Det handlar INTE om att stämpla ditt barn, utan att tidigt kunna identifiera hur ditt barn fungerar för att kunna lägga grund för hans/hennes utbildning och att ge BÄTTRE förutsättningar för er båda. INGENTING kan bli bättre för att du ignorerar problemet. Och nu kanske du säger "men jag vägrar ge mitt barn amfetamin" - amfetamin är inte alltid svaret - ibland kan KBT (kognitiv BeteendeTerapi) vara svaret. Ibland kan det behövas en strukturell förändring i hemmet som tillexempel färgkodade whiteboard-pennor för varje aktivitet, att lägga upp strikta scheman och att själv som förälder lära sig hantera stressen och de saker som kan komma upp när man är ADHD eller lever med en som har det. Ingenting du eller de kan ha gjort i barndomen kan ha påverkat det som skett i din hjärna. Glöm också alla fördomar du hört om att ADHD-ungar är dumma. Snarare tvärtom, man har sett en stor kapacitet hos ADHD-individer och vi har inte sällan specialintressen som vi utvecklar, ofta väldigt långt över medel för den så kallade normen. (inte för att vara skrytsam men jag har tillexempel en väldigt utvecklad språklig förmåga, både verbalt och i text, och ligger väldigt högt i index för just den egenskapen. Matematiska problem däremot tar det lång tid för mig att lösa om det inte rör sig om basic huvudräkning, som jag tillämpar varje dag bland annat i butiken när jag handlar. Överslagsräkning då, om man får förtydliga)

Det finns många, många fördomar om ADHD. Tillexempel att man kommer bli "stämplad" för livet och att arbetsgivare kan se det i några papper. Det är skitsnack. Dina medicinska tillstånd lyder under sekretesslagen precis som vanligt och det görs inga undantag för ADHD. Att underlåta att anställa någon enkom på grund av rykten att den personen skulle ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder är diskriminering och därmed straffbart. Vad jag däremot kan berätta redan nu är att du KOMMER att råka på individer som säger saker som "ja men ADHD, vadå, det har väl alla nuförtiden och vadå, det är bara något som läkarna hittat på blablabla" - det är okunniga och rädda människor som verkligen inte förstår att det inte bara är att TA I eller "bara att rycka upp sig". Tänk på att de inte vet hur det är att leva som oss. De vet inte hur dåligt man mår, hur depressionerna förlöser varandra och gör en apatisk, ständigt trött och håglös. Man ska veta att det finns många toppar inom näringslivet som har lutning åt sådana här diagnoser, så att man har ADHD betyder inte heller att man kommer sitta och knyppla på någon jävla 4H-gård för imbecilla resten av sitt liv. Du har PRECIS samma möjligheter som andra - du måste bara hitta verktygen för att förverkliga dem!

Mitt tips är så här: Sök upp din husläkare eller din psykolog / terapeut / psykiatriker / kurator / whatever och berätta om att du misstänker dig ha ADHD och att du vill ha en remiss för att göra en utredning. Om du är väldigt i akut behov, och det känns som att hela världen trillar ner i huvudet på dig eller om du är i så stort behov av utredning att det påverkar ditt dagliga liv - ring vårdgarantin, de garanterar akutvård inom tre månader om man verkligen behöver - lite olika regler finns dock för det där, fråga din läkare! Om de är tveksamma: TJATA! Tjata och tjata och berätta hur du mår och att du faktiskt VILL ha den här utredningen. De får inte säga nej - de är skyldiga att remittera dig till någon som kan bedöma den saken. Din husläkare kan inte göra en neuropsykiatrisk utredning på dig, så säger han nej, ifrågadsätt hans kompetens. TJATA! Ligg på! Ge dig inte! Till slut får du den vård du behöver. Lite skämtsamt brukar man säga att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och så är det ibland. Jag har gått igenom eld och vatten för att få vård och det har tagit väldigt lång tid. Men jag fick skiten till slut, så tänk på det, är man envis och inte ger sig så kommer man dit man vill.

Jag hoppas det här kunde besvara några frågor som ni har! Vill ni veta mer, eller behöver råd och stöd angående något av det här, är det bara att maila mig; Loo_Lonnroth@hotmail.com , eller skriva under kommentarerna så hjälper jag till så mycket jag kan.

Ha det gott!
//Loo

Rapport och frågelåda!

Hej, äntligen!
För det första: Jag har blivit långhårig igen. It's called extensions.
För det andra: Alex har växt som en planta i regnskogen.
För det tredje: Liselott gifte sig på söder, i närvaro av mig, alex och en bekant till. Grattis!
För det fjärde: Jag har varit i familjehem och utretts på grund av mitt beroende.
För det femte: Jag fixade ADHD-utredningen och det stämde att jag minsann är en ADHD-unge. Medicinering stundar.
För det sjätte: Jag ska få gå subutexprogrammet. För er som inte vet vad det är: Subutex är det "nya" metadonet. En opiatefterhärmare som används för att hämma sug efter opiater.

Det kändes lite skumt och väldigt turbulent att ryckas upp och bli ivägslussad på familjehem sådär. Socialen kom hem till mig på förmiddagen och sade att nu tar du och packar, du ska till Uppsala. Så, det är där jag befunnit mig, i en liten stuga intill en familj och deras hus. Jag kan meddela att man går upp i vikt en hel del på landet, så nu måste jag träna mig blå för att få bort allt fett på höfterna. (Mitt fett sätter sig runt höfterna och magen, jag känner mig som the blob, typ lightversionen).
Jag hade inget internet men jag hade med mig min unge och han och jag har varit där och slappat, haft lite småtråkigt och varit föremål för analys. Själva analysen tycks ha gått bra då en av mina socialsekreterare (som btw också läser min blogg, så hej!) sade att de ansåg mig vara en väldigt bra mamma och att mitt moderskap var det inget fel på - puh! Och det har varit väldigt eftertänksfyllda veckor. Familjen var underbara, det märks verkligen att de gör det här som jobb.

Men datorn har jag haft med mig - och jag har gjort videodagböcker varje vecka, så jag tänkte klippa ihop dem och lägga upp senare. Om jag hinner.
Nu är jag färdigutredd och allt med medicinerna tycks vara på G. Jag kommer att få concerta också, men det tar lite längre tid med det. Fattar ni vad jag har längtat efter de där diagnoserna? Att komma in på subutexprogrammet trodde jag bara var en dröm som jag kunde titta mig i månen efter, och rent ärligt så fanns ju skräcken för att den neuropsykiatriska utredaren kunde sagt "nej vet du vad, du har inte ADHD" för, vad är det DÅ jag har, liksom?

FRÅGELÅDAN!
Och precis som i Bullen så svarar jag på brev som kommit till mig i ett inlägg nedan. Jesus Karlsson frågar följande:
"Förlåt, det här är säkert det sista du vill tänka på men märker du av någonting av det liv du levt innan bäbisen, förutom gamla vänner med gamla vanor? Mer fysiskt och psykiskt? Och hur ser det ut på den fronten nu? Alkohol? Tobak? Gräs? Du behöver såklart inte svara på någonting av detta men jag råkar ha den ovanan att se alla människors liv som sociala expriment, mitt eget är inget undantag. Tack för att du ger mig den enda blogg jag behöver! "
Ja du, Jesus. Jag märker av en hel del. Kroppen har fått ta en jävla massa stryk. På min senaste avgiftning tryckte de mig full av piller mot abstinensen men de funkade inte. En sköterska påpekade att "Du har kört sönder din kropp, det är därför inte tabletterna och sprutorna tar ordentligt. Inser du hur farligt det här är för dig om du skulle behöva sövning? Så mycket narkos är rent dödligt för en människa" och det är sant, jag klarar nästan hur mycket som helst och that's a BAD thing.

Sedan har jag mindre tics, jag snubblar på orden ibland när jag pratar, munnen liksom vill inte forma ordet och så blir det konstigt, men det har jag lärt mig täcka över. Att jag har frätskador på mina tänder efter år av hoppande under de där stroboskopen utan särskilt mycket föda i kroppen behöver väl inte nämnas, jag håller på och lagar dem nu, det kostar ett par tiotal tusen att göra det och jag är tandläkarrädd men det är bara att lägga sig i stolen och se glad ut.

Jag har också pajat en del av mitt närminne. Det är åren med MDMA och Ecstasy som snott lite av det och det gör inte saken bättre att jag har ADHD. Jag har små knep för att komma ihåg saker, som att koppla ihop dem med bilder (eftersom jag har bildminne) eller ord. Ibland äts saker upp totalt, som att jag börjar tänka på något annat när någon pratar och så missar jag hela dialogen. men det kan å andra sidan vara lite av ADHDn också.
Nu för tiden går jag ju dels på regelbundna drogtester och håller mig ren, dessutom har gräs eller hasch aldrig varit min grej, man blir så seg i skallen av den där skiten och jag är en människa som gillar tempo, fart och fläkt. Alkohol kan jag dricka, det är ingen fara med det - det har aldrig varit ett problem för mig. Jag dricker gärna något glas vin eller en iskall öl i skönt sällskap men mer än så är det inte. Tobak? Jag röker fortfarande. Det är den enda drogen jag inte vill göra mig av med. Så är det. Hoppas du fått svar på dina frågor!

Och till er andra: TACK för alla fina kommentarer! :)

Seeya soon, måste städa hemmet.
Ja just det, Bilden: Mitt nya hår.