Turcoise Bliss

Underbar dag. Gick ned med H till centrum, mötte vår granne Jess och gick runt lite. Åt underbar lunch med H och Jess och handlade därerfter underbart fräscht frukt och grönt på torget till vrakpriser. Jordgubbar, färska kronärtskockor, rucola, tomater, körsbär. Gick till Konsum och köpte grönsaksbiffar, ekologisk mjölk och linser, linfrön och annat gott. Var lite yr och varm inne på Konsum, men hade mina nya, lite vidare byxor på mig som jag fått av H, och kände mig tjusig trots allt.

Fick skumma meddelanden från en bekant som snackar en massa skit om att han har klantat sig och har skulder till någon jävla snubbe - fråga mig inte ens vad det handlar om, men kontentan var att han "vidarebefordrat" numret till MIG då jag är skyldig honom lite pengar, vilket inte ens är en bråkdel av skulden vad jag förstår, men det är ju schysst att man kan lita på sina vänner och bekanta att de i trångmål skickar kolalangare vidare till MIG när de har skuldproblem. För jag har ju inga andra problem här borta och jag är ju gjord av pengar och sitter förstås bara på en halv miljard och skrattar medan andra mår skit, så är det förstås...IDIOTER! Jag ringde V, undebara kvinna, och sa till henne att - har jag lätt för att lacka annars så är jag fan FETT hormonell just nu och om folk inte vill få riktiga problem så ska dom ge fan i mig i det här läget. Bad henne vidarebefordra det hela vilket hon gjorde. Jag tror meddelandet gick fram.

Jag vägrar deala med andra människors jävla jox, fullt vuxna karlar som får skräcken för att de inte sköter sin business, som JAG inte har något med att göra för jag UMGÅS inte med den sortens människor, jag vare sig köper eller intar kokain eller någon annan olaglig substans heller för den delen, och jag känner inte dom här människorna. Däremot har jag andra mycket goda vänner som gärna ställer upp som vaktbolag om något skulle gå åt pipan, i can tell you that much, så BACK OFF, människor, mig bråkar man inte med. Jag tycker att ni kan försöka, ni försöker bara en gång. Ni kommer inte förbi mina pansarväggar. Jag är en respekterad individ i vissa kretsar, trots att de flesta av er säkerligen ser mig som ett jävla wacko till brud som inte borde få vara ute bland folk. Men jag behöver inte skylta med såna saker, för jag är aldrig inblandad i skit jag inte själv kan hantera. Drar man däremot IN mig i business jag själv inte klivit in i, DÅ får man skylla sig själv. Do the math. Jag leker inte med några jävla småbiffar till förortslangare och skickar några jävla huliganer på folk om saker inte passar. My friends wear suits. Det räcker.

För övrigt går jag omkring i ett underbart ludd. Jag lagar min underbara, ekologiska, rena mat och gnolar i köket, jag har gått ned till fem cigaretter om dagen och ersätter det med tuggtobak eller nikotintuggummin. H är lycklig och går och sträcker på sig som en lycklig tupp. Jag mår bara bättre och bättre och jag har inte tagit vare sig mediciner eller några substanser på mycket länge. Jag är glad, ren och luddig och går omkring i ett rosa dis dit ingen kan nå mig, i mina nya, vita, vida byxor och mitt cerise linne och tuggar nikotintuggummin och äter ordentligt och nyttigt och med gott samvete. Vi har en underbar boendestödjare som är precis vad vi behöver och som ger oss allt stöd i världen, H's pappa är på gott humör och så stolt över oss, och jag tog mod till mig och ringde Lott och det var lika underbart som jag föreställde mig att det skulle vara, jag grät när jag hörde hennes röst.

Kort sagt: Jag är inte rik någonstans, jag har inte det perfekta livet eller den mest perfekta situationen någonstans, men vet ni vad - det gör ingenting. Jag mår bättre än på så lång tid, det här tillståndet är bättre än någon drog eller någon fylla jag varit på. Det här tillståndet påminner om att stå under stroboskopen och lasrarna på en fullsatt klubb när typ Digweed eller Armin Van Buuren spelar, och kroppen bara rör sig per automatik och sinnet är uppe i taket och flyter bland olikfärgade ljus och svävande, tryckande slingor, massiv bas och pulserande vibrationer och knorrar. Och jag har inte tagit ett skit. Förutom den egengjorda salladen på rucola, tomater, rödlök och sparris med den egengjorda dressingen på kallpressad rapsolja, färsk basilika, färsk gräslök, provencalsk kryddblandning och citronpeppar med en skvätt vitvinsvinäger, och de knaperstekta grönsaksbiffarna jag och H inmundigade till middag, med Jordgubbar och körsbär, nysköljda och fräscht serverade i glasskål som efterrätt.

Så människor, jag mår bra, jag lever lite fattigt och lite knapert, jag har inte råd med att gå på krogen, jag dricker inte en droppe alkohol, jag äger ingen bil, jag går nästan överallt, jag har inte mycket ägodelar heller att tala om, men jag mår bra, for once in a lifetime, som Wolfsheim sjunger. Och det ska vara FAN i det om någon försöker förstöra det här för mig nu. För vet ni hur många gånger i mitt liv jag känt mig så här trygg, så här lugn, så här tillfreds, utan piller, utan droger, utan att behöva slita livet ur mig för det? ALDRIG. Försöker ni så mycket som PETA på min tillvaro nu, så kommer ni att få ett helvete. För jag har bestämt mig, jag har uppnått verkligheten och tryggheten och anpassar mig till den miljön jag nu lever i, och om man jämför mitt och era liv, utan att komma med pekpinnar om att någons smärta skulle vara större än någon annans, för så är det inte, men med tanke på det liv jag levt, som förvisso varit underbart roligt i vissa glimtar, men som till största delen bestått av misär och tårar, så FÖRTJÄNAR jag det här. Förstår ni? För det gör jag FAN i mig, och ingen ska ta det här ifrån mig. Not this time. Jag har aldrig fått behålla något som gör mig lycklig.

Men den här gången kan ingen ta det ifrån mig.
Och jag är starkare än någonsin.
Och kom för fan inte och säg att jag inte är värd att vara lycklig, eller ens insinuera att jag inte ska få behålla det här, för då jävlar åker du på mer än en rak höger. Inte från min pundarpolare pettersson, inte från min starka pojkvän, inte från min pappa eller brorsa eller fuckinwhatever. Du får den från undertecknad, och tro mig, min näve svider hårdare än självaste Hells Angels, för den är gjord av något helt annat än kött, blod eller metall.

Till mina nära: Jag Älskar er för att ni FINNS!
Till de som vill mig annat än väl: Far åt helvete. Jag har redan varit där. Ett stort antal vändor. Tro mig, man vänjer sig. Once you get used to it.
Dagens låt: Luomo - Tessio (moonbootica remix)
Dagens Bild: Me @ Vitabergsparken, Friday night hangin' out

Callin' Dr.Feelgood

Fredagen bjöd på mycket; Sushi med MA & H på Arigato (mkt gott), därefter liveband som ljöd över hela Klaraberg. Jag och H betraktade debutbandet "Ruh" från bron och därefter gled vi runt staden som kungar. Åkte till helikopterplattan och satt och såg ut över vattnet och dess båtar, skotrar och allt vad det var. Mötte upp V och D och satt och betraktade fyllon i Vitabergsparken (det tog ungefär två timmar för mig & H att nå vitan, och det berodde INTE på kasst lokalsinne) väl i Vitan anlände slutligen Sessan, efter att hon ringt från Folkungagatan och sagt saker i stil med "Men VILKET HÅLL ska jag åt?" och jag svarade "Var är du då?" och hon svarade "Jag vet inte!".

I Vitan satt vi alltså; Gänget utan mål eller mening, och betraktade när de fulla 45-åriga gubbarna bjöd 14-åringar på sprit. Illamåendet blev genast dominant i tillvaron. Jag avskyr sprit. Jag avskyr hur folk blir på det och jag själv är inte bättre, därför dricker jag inte ute. Jag dricker måhända några glas vin hemma, något glas Likör 43 med mjölk eller om jag måste, även några öl. Men att sitta på krogen och hinka sprit som en annan idiot är inte min bag. Hur folk uppför sig. Hur JAG uppför mig ska vi inte ens begin to speak of. Jag blir aggressiv och våldsam och ger mig på allt som rör sig om någon är på mina vänner. Det är inget att vara stolt över. Alkohol, denna lagliga, beskattade drog, den enda drog bortsett från THC som jag aldrig kunnat kontrollera. Jag blir ett jävla monster. Fy fan, att DEN är laglig. Alkohol dödar fler människor varje år än vad somliga droger dödar folk per tio år.

Hur som helst, kvällen slutade efter mycket röjande, hemma hos D där vi alla höll aristokratiska dialoger kring det ena och det andra. Därefter däckade jag och H i många timmar medan min telefon ringde och pep. Vi vaknade yra som höns sent på kvällen dagen därpå och undrade vadfanharhäntegentligen. Illamående och yra tog vi oss till Älvsjö där vi påbörjade timresan hem. Väl hemma lagade vi mat och gick sedan och lade oss. Vaknade pigg som en lärka (nåja) och illamående as fuck och började läsa DN's kontaktannonser.

Jag ÄLSKAR kontaktannonser. Akademiker som gillar skärgården, god mat och resor söker människor med "glimten i ögat" och smärta figurer. Afrikansk kvinna söker svensk go' gubbe. En 45-årig man i Norrort vill inte ha ett förhållande men gärna en "kramgo famn" ibland. Svensk äldre man i "toppkondition" söker fillipinska för särboförhållande. Han tillägger "spelar gärna kort eller vad du vill". Oh yes, dessa människor som söker kärleken i Dagstidningar! Jag älskar't.

Idag kanske det blir en härlig dag trots allt. Jag är illamående men vaken. Jag ringer Dr.Feelgood, kanske kan han hjälpa mig.

Cool James & Black teacher lär oss att ringer vi när skyn är blå så ringer vi. Låt oss! Var är karln? Vad tar han? Och framför allt - Bjuder han?

10:17

Jag hittade honom allt!

http://shop.textalk.se/se/article.php?id=1443&art=60344

Där är han, det svinet! Jag VILL HA!!

Bilden tagen från http://members.aol.com/swlsmith/feelgood.htm

Insomnia deluxe

Svackor.
Retrospektiva svackor där intet finns, där mörkret äter upp en inifrån som en svulst, där frågetecknen kretsar kring det egna, den felande länken; Jag.
Så jag är tyst nästan hela dagen, och H har sitt eget att grubbla på, och han undrar varför jag är så tyst men jag kan inte svara. För jag har inget svar. Bara att jag känner mig ensam. Mentalt ensam, ingen information når mig, ingen går förbi. Jag har låst mig ute från allt umgänge, från allt som är vackert, från allt som sårade. Från allt. Och när det enda jag vill ha, är musik i öronen, ständigt, för att driva ut det, och tystnaden går förbi mig, den äter mig. Och jag bara gråter innanför skalet, för ingen ser bortom det.

C kommer förbi med litet saker, jag blir glad. Men så glömmer han de viktigaste sakerna, knasboll, så jag måste administrera det också snart. Jag sorterar min tvätt i högar om svart, vitt och kulört, precis som på förpackningen. När jag diskar står jag och minns alla nära jag mist, särskilt två ekar mellan väggarna, särskilt två nära vänner som jag inte visste hur jag skulle leva utan. Som om jag känner av dom, som om de fortfarande finns därute. För det gör de. Och H undrar varför jag är så inåtvänd och sedan får han ett raseriutbrott i köket och jag tänder ännu en cigarett och längtar efter medicin att döva smärtan med och vi köper mat och pizza och jag tänker att jag borde inte äta det här, jag är vidrig och vedervärdig, jag hatar mig själv, H får se mina inte-så-underhållande-anstränger-mig-för-att-hålla-skenet-uppe-sidor. Inte bra. Jag betänker även det och sedan blir allt en enda röra och sedan grälar vi igen. Och jag har inga options, jag tänker att jag vill åka till mamma, för det vill jag faktiskt, jag har inte träffat henne på länge och även om alla andra hela tiden säger åt mig att hon är en heroinberoende fitta så är det min mamma, det är min familj, vi har saker gemensamt och jag tycker om att vara med henne ibland, för det lättar, och jag litar inte på så många just nu så det vore skönt.

Och när H somnat sitter jag på nattkröken med ett glas Likör 43 och mjölk, fast jag inte ska dricka alkohol, men jag super inte ner mig som H tror att jag gör, jag kan behärska mig, och väntar länge innan jag börjar skriva på tangentbordet för att inte störa, och då kommer sorgen över mig igen, för jag är för jävla hopplös och det finns inget jag kan göra just nu.

I N S O M N I A.

Så var den tillbaka i full styrka. Jag har legat många nätter vaken nu vid H.s sida och stirrat upp i taket och bara hatat mig själv för att jag inte kan somna. På eftermiddagen sover jag länge, för utmattningen är gigantisk efter att ha legat och tänkt en hel natt att om jag bara kunde somna, och så somnar jag ändå inte förrän morgonljuset strilar in genom persiennen. Nu vet jag att jag inte kommer kunna somna alls.

Smärta är ett intressant begrepp, sorg är ett annat.
Och det enda som ekar i sanning är Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix) och det gör så ont inuti att jag tror att något håller på att äta upp mig.
Snälla morgondagen, kom fort nu, för jag klarar inte en lång natt.
Det gör alldeles för ont.

States Ahead

Min väninna X kommer över, fjorton timmar (!) försenad. Ger mig ett graviditetstest; jag gör det nästan omedelbart; stickan visar negativt. Timmar senare klättrar armén upp på berget och jag är alltså off the hook.

Väninna X berättar om en karl som hon knullat;
”Han var så jävla snygg om man säger så, jag sa det till honom också. FAN vad läcker du är sa jag och rev av honom brallorna. Han blev generad. Skumt! Killen borde ju fatta hur snygg han är”

”Jag vet inte, det kan vara jag som har tagit fel nu, men på somliga karlar fungerar det inte att ta kommandot och objektifiera dom. man måste köra den där oskyldiga-flickan-grejen, tro’t eller ej, sen är det ju upp till en själv om man är, så att säga, INTO IT eller ej” menade jag.

”Fan vad onödigt. Jag vill bara knulla, inte bli vänner för livet. En komplimang borde väl fan räcka” menade väninnan.

”Somliga könsbetonande individer skulle mena att du låter som en hel karl just nu” fnittrade jag.

”Ja, tänk. Den som ändå hade kuk.."

X är som bekant en frispråkig ung dam och hennes hälsningsfras är alltstundom oftast ”Hej gumman! FAN VAD KÅT JAG ÄR!”.
H, on the other hand, är lite mer "pryd" av sig, tro det eller ej. Han är inte den som gormar knulla hit och dit (tack & lov!) och han håller alltid talet inom ramarna för god ton, men där hade han fått nog. Han stod i röd och vitprickig bandana, en Choppers united T-shirt och alldeles för stora mjukisbyxor med svetten lackande nedför kinderna och hytte med en stekgaffel, eller vad det var, mot V:

”Har inte du fått KUK SÅ DET RÄCKER SNART?!”

Shit, det är ju mer mentalt ös i killen än jag nånsin kunnat drömma om. Hur har detta kunnat gå förbi mig så fatalt?
Mentalt motstånd är förutsättningen för att jag ska förälska mig i människor och en mycket bra ”livlina” att skylla på som ursäkt till att jag kan hålla mig på känslomässig distans då jag sällan, eller, i stort sett aldrig, möter på män som erbjuder mycket till mental kapacitet vilket är synd på så i övrigt fina exemplar. Men finns där inte styrka, logik, kapacitet och motstånd, gärna kombinerat med en drypande sarkastisk och/eller ironisk humor, och ett lekfullt ordförråd, så håller jag mig på the safe side om den känslomässiga balansgången och kan alltså tycka om människor utan oro eller panisk rädsla för att de ska överge mig eller för att jag ska kära ner mig och inte de. Skulle det ack så tjusiga men dessvärre inte särdeles klipska exemplaret ändå fly fältet är det ingenting jag ältar särskilt länge och de lämnar inga gapande tomma hål efter sig när de stänger sjutillhållarlåset heller.

Den ekvationen har jag överlevt på, utan större fadäser. För vadå, så kallat snygga män finns det överallt, men jag förälskar mig inte i rå, fettfri oxfilé även om jag gärna betraktar den på avstånd. Det är de marinerade jävla fileérna, de som kommer insmorda i svåråtkomlighet, de som inte behöver skyltas med extraprislappar för att bli föremål för budgivning, de som inte behöver vara införpackade i grälla, reklamskyltade och iögonfallande omslag för att locka. De som vet med sig att det är smaken och tuggmotståndet som räknas för den kvalitetshungriga eliten och som därmed också aldrig behöver mer presentation än deras blotta existens för att genast börja överglänsa de upphaussade oxfileérna. Och naturligtvis är det just dessa marinerade fileér som sällan finns i disk, de förblir inte länge på marknaden efter att de släppts för allmänheten och de som ändå finns där, förblir oftast ouppnåeliga, alldeles för expensiva och svårfunna objekt för en kräsen konsument som jag själv som inte nöjer mig med en proteinpumpad, hormonstinn stekyta.

Och även om några rappa kommentarer under en fylleladdad lägenhetssamvaro inte kan bevisa motsatsen så börjar jag faktiskt att upptäcka en stort mer slug och klipsk sida hos den här listige karlfan än jag nånsin kunnat misstänka. Han använder sig ju av MINA EGNA JÄVLA TRICK! Spelar ovetande, tar inte för mycket socialt utrymme, håller sig i bakgrunden utan nämnvärda språkliga duster med sin omgivning, dessutom med ett skal som signalerar mer pojkaktig, småkriminell sexmaskin gone rehabilitated and välkammad än ”Listig, mer under skalet än du nånsin kan föreställa dig-glowing kvickhuvud”. Vilket är närmare sanningen än det föregående alternativet. Inte alls vad jag räknat med. Han är farligt intressant att gräva sig in i medvetandet på. Mycket fördomsfullt och cyniskt av mig att ha dömt ut honom som en ”HELLO SAFERIDE!” när jag för länge sedan fått bekräftat att det helt enkelt inte finns no such thing as a ”Hello saferide” i mitt känsloliv. Han visar sidor jag blir impressed av, inte minst i sociala sammanhang. En beroendeframkallande egenskap. Är H en ny Designer Drug, custom made för en "Sen kväll med Loo"? Kommer jag att bli beroende? Finns det bot?

Sabla karlar. Jag är hopplös som inte kan låta bli att snurra in mig med dom och jag är lika hopplös som gör detta med tanke på att jag lägger ned såpass mycket energi på att INTE snurra in mig med dom. Det är inget jävla moment 22, det är ett jävla moment 77. Har försökt med alla möjliga ursäkter till detta tämligen kontraproduktiva uppförande - Jag är korkad, jag är emotionellt handikappad, jag lider av störningen Intelligent Omognad, jag är obstinat, jag vet inte bättre etcetera, men ingen av dom har stämplats giltiga som hållbar förklaring, inte minst av mina listiga vänner, som bara slår ut med händerna och gör ett pysande ljud med munnen när de hör mig klaga.

”Det är för all del fint att du försöker förminska din egen betydelse i ditt eget liv så fort det gäller män. Inga andra celler i din tillvaro lämnar du obevakad men så fort du går och blir hormonell över en slug karljävel som fattat hur man gör med din sort så är det som om du bara släpper fotfästet och börjar uppföra dig som ett barn. Och dessutom försöker du totalt undslippa allt ansvar till den där känslomässiga soppan du studsat ned i med sturska trampolinhopp, genom att försöka skylla på bristande intelligens, men det är ingen som går på det längre. Loo, ta för fan och bestäm dig.”

Detta säger en god vän till mig i telefonen efter att jag börjat gnälla över mitt ”kaotiska” känsloliv. Han har rätt.

Fan också, han har alldeles för rätt och jag har inget att sätta emot så jag muttrar något ohörbart och försöker med;

”Men jag kan inte rå för att jag drar till mig en viss sorts män. Jag är typ DÖMD att kära ner mig i vårdslösa, överintelligenta svin för resten av mitt liv som bara leker jojo med mitt hjärta. SÅ DET SÅ!”

Och min vän bara skrattar i andra änden där han sitter i en stad långt bort på något jävla flashigt IT-jobb och basar över ett kontorslandskap av PåSättBara receptionister, PåSättBara växeltelefonister och dito ekonomassistenter och säkert en hel drös med andra lika PåSättBara, piffigt kvinnliga yrkeskategorier och han erkänner det inte och skulle aldrig så mycket som knysta eller antyda detta men hälften av kjoltygen i det kontorslandskap han sitter och organiserar & basar över har på bara något år degraderats från ”PåSättBara” till ”PåSatta, livligt dejtade och sedermera helt ointressanta”.

Min vän IT-chefen har något alldeles särskilt över sig som gör i stort sett allt kvinnligt på mellan två till sex ben alldeles vansinnigt tokförälskade i honom. Och han vet om det, och har ungefär samma cyniska inställning till kvinnor som jag har till män, men han uppvaktar, charmar, dejtar och knullar dom ändå. På löpande band. För han har ändå inte bättre för sig medan han väntar på den riktiga kärleken och han berörs inte nämnvärt av alla säkert hundratals krossade flickhjärtan han lämnar bakom sig.

”Sådan är leken” säger IT-chefen med en axelryckning. ”If you don’t know the rules, don’t play the damn game..”

Jag är en av de få kvinnliga bekanta som IT-chefen har att prata öppet och ärligt med och han säger själv att han bara respekterar två kvinnor i sitt liv och det är ”dom enda två jag aldrig lyckats få på rygg.” - Jag och hans mor, alltså. Jag och han är av samma kaliber, skillnaden mellan honom och mig är att han samvetslöst och med hänvisning till ”spelets regler” fortfarande finner en viss tillfredsställelse i att jaga och lägra individer bara för att fastställa att det fortfarande GÅR.

Och när jag beklagar mig över mitt ”fuckade känsloliv” och ”det faktum att jag bara drar till mig idioter som spelar emotionell basket med mitt hjärta så nu skiter jag i det här” så skrockar han muntert i sitt Bluetooth-headset och säger;

”Om inte du skulle ta och börja dejta någon sval, nyutexaminerad affärsjurist från Ekerö då? Eller en barnkär, trygg hantverkare från..vad fan var det du kom ifrån..Sundbyberg! Det borde ju vara dags att satsa på lite andra kort om du nu är så trötta på dom här...hm..basketspelarna. Du har ju tramsat om din jävla drömprins till intelligenta Bad Boy i din blogg sen tidernas begynnelse och det är bara sådana du lyckats hooka upp med och det är bara sådana som verkligen krossar ditt hjärta i slutänden precis som du så kallat förutspått. Loo, du är ju för helvete en logiskt tänkande individ, alla bevisen pekar ju mot att du också VÄLJER de här jävla hjärtekrossarna. och varför? För att de inte låter sig manipuleras av dig och du blir så jävla impad varje gång och sen manipulerar de DIG istället och resten vet du ju.”

Han är smart, min vän IT-chefen, och han har ju faktiskt rätt, men problemet kvarstår:

”En sval affärsjurist? Barnkära hantverkare? Vad ska jag gå och kära ner mig i hos dom då, hade du tänkt dig? Jag vill ju bara ha någon att SNACKA med, på riktigt!”

”Snackar gör man inte med sin fru eller man, Loo. Inte om såna saker iallafall. Och jag försöker bara hjälpa dig. Kan du inte bli kåt på några andra alternativ än dom här jävla baksluga, känslomässiga basketspelarna får du väl för fan se till att börja spela spelet du med så du nångång lyckas snärja nån av fanskapen i garnet. Antingen det, eller så är det dags att söka sig till annat umgänge.”

Häromdagen gällde konversationen naturligtvis H, och då jag liksom lite gnälligt påpekade att jag inte alltid vet var jag har honom, för hans tankevärld är så mycket mer komplex än jag trott, han är flera karaktärer i en, - han är av min egen sort för fan! - Då skrattade min vän så att han bokstavligen trillade av sin specialbeställda, ergonomiskt utformade kontorsstol, välte kaffekoppen över det Mahognyfärgade, specialbeställda, kroppsmåttade och tillika vidrigt dyrt designade skrivbordet - och tappade headsetet på golvet, där han för övrigt låg skrattandes en bra stund innan han sansade sig igen.

”Loo, du ville ha motstånd. Nu får du motstånd, precis som du bad om. Och vad gör du? Klagar! Borde inte du ligga och klura på fiffiga sätt att snärja den här jävla prinsen istället för att oroa dig över att han är smartare och listigare än du trodde från början? Borde inte detta vara en BRA överraskning for a change?”

”Snärja och snärja..jag ligger i hans säng just nu”

”Och var är han någonstans om man får fråga?”

”På jobbet”

”Och du ligger kvar i hans säng och väntar på att han ska komma hem?”

”Ja..”

”Och han är snäll, behandlar dig med respekt, har goda kvaliteter och visar dig ömhet, uppskattning, förståelse, är energisk mellan lakanen och tydligen också ganska snygg?”

”Jo...”

”Loo! Din otacksamma jävla HYNDA! VAD FAN klagar du över?! Du borde fan SKÄMMAS!”

Ja. Vad fan klagar jag över. Egentligen?

Chilloutplaylist @ the moment:

Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix)

De Phazz - States ahead

Static - Sync & State

Baby mammoth - Sleep

Afterlife - Miracle

I:Cube - Adore

Jens Buchert - Desert Taxi

Harold Budd & Hector Zazou - Pandas in tandem

Fous De La Mer - Waiting for the sun

Boards of Canada - 1969

Nacho Sotomayor - Electro Telefon

Tel Aviv - John Thomas on the inside is nothing but foam

Enigma - Almost Full Moon

G.O.L - Soma Holiday

Säkra vårtecken

Det är vår på allvar nu. Detta vet vi med säkerhet, eftersom de allra säkraste vårtecknen, huliganerna, nu tittat fram från sina gömda vrår. Det är en fröjd för ögat: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1035795,00.html

För övrigt: K ringde från krogen. Där "missar" vi enligt utsago ingenting. Och V ringde från flygplatsen. Hon är hemma imorgon! Det allra roligaste är att hon stod 20 minuter innan avgång och pratade med mig i telefon och rökte (!) så de fick ropa på henne på Toronto Airport. "Can miss ***** please come to the gate.." Undrar vem av oss som är mest blond? Men skitsamma, hon kom på planet, och det är det viktigaste av allt. Hon kommer hem! MIN DARLING KOMMER HEM!

För övrigt sitter jag och H och lyssnar på gammal skitig hiphop och röker cigaretter och dricker billigt vitt vin så det står härliga till. Vi har täckt en bred range av samtalsämnen, bland annat Mötley Crüe, skitig hiphop, musik i allmänhet och gamla minnen i synnerhet. Och så kollar man som hastigast på Aftonhoran, och där har vi dom, i ledaren, dom säkraste vårtecknen ever.

Och avslutningsvis: Mina darlings, mina favoriter bland favoriter, VNV Nation, släpper nytt album den 5:e April. Tjuvlyssna och tanka på www.vnvnation.com !

Huliganer, en karl på lycklig pickalurv och VNV Nation. Kan det bli bättre?

Skulle inte tro det..!

Forgiven, not forgotten

Så, eftersom jag i nuläget inte har mycket mer för mig än att blogga, äta överbliven pasta och sukta efter spriten i skåpet, så satt jag och tittade igenom gamla bloggar, ända från begynnelsen av den här bloggen faktiskt. Jag satt och gick igenom hela jävla början, från när Mormor levde tills alldeles nu, och förbluffades över hur mycket saker jag gått igenom sedan dess. Jag läste om perioden när jag och ¤ var bästisar, jag läste om skolan och alla människor jag mött och alla fester jag gått igenom och alla sjuka kommentarer vi kläckt på alla efterfester. Jag läste om actionladdade eftermiddagar på Lundagatan, en ständig längtan till något jag inte finner fäste på, och så förstås den gäckande kärleken som ständigt jagar mig i hasorna. Och samtidigt sitter jag och diskuterar den kommande festivalsommaren med MA, som känner sig sugen på att följa med. Och med tanke på hur billiga SJ-biljetterna är just nu (man kan komma T/R på under 250 kronor med X2000 om man bokar nu) så finns det en viss chans att jag åker ändå. Trots den kassa ekonomin (men när har man INTE kass ekonomi?) och trots att jag egentligen borde spendera sommaren med att jobba, så jag kommer någonvart.

Det suger i festivalmagen vill jag lova. Jag som trodde jag var för gammal för festivaler minns plötsligen sommaren 2003, då jag åkte med mitt tossiga ex och vänner. Faithless spelade, jag minns att det var en överraskande fantastisk spelning, Maxi jazz är lysande på scen. En sådan liten man, sådana stora ord. Kraftwerk spelade också, men då hängde jag på presscampingen och drack gratis kaffe, det var inte så sabla hypat i min värld. Hade redan sett Karl Bartos några år tidigare och det var en besvikelse. Killen som räknas som the father of electronic music, gjorde en mycket hastig spelning på Klubben -2000. i samband med sin singel "15 minutes of fame". Han kom, han spelade sina jävla hits, och stack, efter mindre än en timme. Finns det något jag avskyr mer än hypade rockband från småstäder runt om i Sverige så är det band som inte ger sin publik det dom vill ha. När Mr.Bartos efter sitt knapptimmesset blev inropad, kom han ut och sade på bruten engelska "Sorry people, we have to catch a plane, thanks for comin' - bye". Slurp sade det, så var min respekt för the godfather of elecronic music down the drain.

Jag har sett i stort sett alla mina favoriter live. VNV Nation, Wolfsheim, Covenant, Skinny puppy, Assemblage 23, för att inte tala om alla DJ:s och stora mästare inom den elektroniska scenen som spelat runtom på klubbarna. Men infected mushroom har jag lyckats missa, och de är egentligen ganska ensamma kvar bland "bands to see" så jag antar att det får bli det som avgör det hela. Okej, jag åker väl då. Rackarns skit, kärringen blir tvungen att åka till LerVika. Vad blir det nu? Fjärde gången? Femte? fan, jag har tappat räkningen på alla band jag sett och alla ställen jag besökt.

"And it's been awhile

Since I could hold my head up high

And it's been awhile

Since I first saw you

And it's been awhile

Since I could stand on my own two feet again

And it's been awhile

Since I could call you

And everything I can't remember

As fucked up as it all may seem

The consequences that I've rendered

I've stretched myself beyond my means

And it's been awhile

Since I can say that I wasn't addicted

And it's been awhile

Since I can say I love myself as well

And it's been awhile

Since I've gone and fucked things up just like I always do

And it's been awhile

But all that shit seems to disappear when I'm with you"

Sådana här dagar saknar jag verkligen mina gamla bästisar, för om de vore här nu så skulle vi sitta och planera tillsammans, hur vi skulle åka och vad fan vi skulle ha på oss. Och jag och Dan skulle måla en flagga tillsammans och jag och ¤ skulle sitta och fnittra i ett hörn och jag och Lott skulle planera outfits och jag och bror skulle ha långa ordlekar kring flaggan som jag och Dan målade. Och jag och Dan skulle röka mängder av cigaretter och ¤ skulle kasta ur sig en massa drypande kommentarer. Precis så som det ska vara. Precis så som jag vill ha det.

Sugababes - Push the button (DJ Prom mix) och H sover fortfarande.

So i guess this evenin' is up to me?Varde kväll, och varde vin. Och så vart det kväll, och så vart det vin.

Nu jävlar super jag ner mig.

Ring om ni vill joina.

Bild: Golden oldie - Ouch! Love hurts.

The Statement

Från anteckningsboken den 18 Mars:

Det här är nog en "viktig" dagboksanteckning. Dock med skev handstil.

Jag ligger som en utfläkt och passiv desperate housweife på H:s soffa, som en annan jävla hynda har jag slappt slängt min lekamen på denna soffa, som en gång var av skinn men som nu mest, efter åratal av rumpbesök från vänner, kamrater (& förmodligen också en del annat pack) - nu istället är någon slags fläckvist skinnbeströdd beige kreation som inte lämnar ett enda plagg oberört eller obefläckat av sin flagande djurhud. Igår och inatt har det förflutna jagat både mig och H i form av exdater som envisas med att mucka med våra adrenalinreceptorer. Bägge två, vi har ju varsin av varsitt kön, tycks säga en sak och mena en helt annan. Vilket är helt fruktlöst uppförande och resultatlöst uppförande gentemot ADHD-barn som vi själva, bägge med en icke-existerande, parasiterande och ångestframkallande familj som valde att skapa oss i syfte att bota deras utloppsbehov, eller för att vi skulle växa upp för att kunna betala deras knark/räkningar etcetera, eller för att de helt enkelt inte hade vett att använda preventivmedel.

Så; här är vi nu. De defekta och oälskade misstagen i den flagnande soffan respektive framför den ständigt omstridda datorn. Vi har förvandlats till ett incestuöst tvillingpar med alkohol och sömnbristrelaterade erektionsproblem. Vi kom fram till att det uppenbarligen var så att vi de facto förra söndagen av ren spontanitet och ren berusningen inledde någon slags förhållande. Om så nu verkligen är fallet, har jag alltså - helt nonchalant haft ihop det med denna tatuerade intelligenta Bad Boy en hel jävla vecka utan att ägna en tanke på vad fan man menade med det där begreppet "förhållande" egentligen, bortsett från att man i offentliga miljöer via handhållande deklarerar att man, (såvida man inte är en PK-politisk och krävande polygam swinger) bestämt sig för att enbart knulla VARANDRA.

Mina relationer har i rörig ordningh baserats på 1) Sprit, förnekelse och rädsla att vara ensam. 2) Huliganism, sex och droger 3) Djup vänskap, attraktion och det faktum att jag var "den andra kvinnan" samt 4) Kommunikationsfalerande sexuell attraktion, rädsla och ickekontinuöcitet. Och nu har jag alltså (tydligen) börjat smyga mig in i en helt ny värld. Wild mood swings, musik och ständig "vara med varandra"-vilja. Vi sitter hela nätterna med värmeljus och berättar våra respektive sinnessjuka Life stories medan vi konsumerar gigantiska litrar med läsk och alldeles för många cigaretter. Men då mina lättsamma ätstörningar alltid uppstår i samband med kaos så är det i nuvarande läge ett fullt tillräckligt näringsintag tillsammans med de enstaka yoghurtmuggar vi sveper som sängfösare.

Hitintills har relationen varit oerhört kravlös i jämförelse med andra, mer komplicerade duetter. Det som, så att säga "krävs" av mig är att jag viker tvätt, gärna iförd tajta jeans & Musse Pigg-linne, att jag underhåller då & då med tjugominutersskratt över mina egna skämt, och emellanåt också undervisning i den elektroniska musikens chilloutdjungel på småtimmarna till förmån för terapitimmarna i flagsoffan. Jag tror mig de facto har funnit den första och enda personen jag någonsin mött som är EXAKT lika fucked up som jag, med ett lika samhällsskadat och vrickat förflutet, med ett tempo my kinda stile. Den dynamiska duon, den tatuerade AIK:aren med fler sjuka och mer dynamiskt vrickade, mentalvåldsamma ideér än de flesta än my dear friends alltogether, som dessutom har fräckheten, och kontrastsexigheten att ha en GRYMT snygg bar överkropp där han sitter i soffan, med cigaretten självsäkert nyrullat brinnande mellan fingrarna och lyriskt djupanalyserar Mötley Crues självbiografi.

Mittemot honom iförd skamlös märkestopp och rövtajta jeans - det tokblonderade, högtempohållande klubbdjuret med det brokiga förflutna, med den rotlösa och hopplösa tillvaron, som med omogen men intelligent omognad presenterar sig som fluortant och självmordsbombare för inställsamma, kåta och innehållslösa jävla backslicks på krogen som tror sig kunna använda sig av typiska, insmickrande raggknep på henne som alla andra lättfotade, självnedvärderande golddiggersbimbos som de brukar få av trosorna på genom att tala om sitt välbetalda arbete i tre timmar samtidigt som de betalar dyra Mojitos i regelbunden takt. Ni vet, henne ni gillar att snacka skit om trots att ni aldrig fattat what-the-fuck hon går ut på, med sitt sönderslagna hjärta, sin otrygga och kaotiska uppväxt, som inte vill ha något jävla radhus, som hellre dansar och rycker på axlarna än skaffar en karl för någon slags jävla "trygghet". Hon som spöar bekantas kvinnonedlåtande gäster utan att blinka - bara för att se dem uppleva den första kvinnan som inte nöjer sig med att en man tycker att hon är snygg och påsättbar, hon som inte TAR repliker som "Alla kvinnor är horor" från densamme primat utan att ta till adrenalin.

Hon - vars vänner och "bekanta" alltid punktligt ringt ned hennes telefon inför varje helg för att fråga vad som "händer" då de egentligen är för jävla lata, oengagerade och egocentriska för att själva anordna eller söka upp festligheter. Men varför skulle de? Konceptet Loo, Miss Trouble, hon som reder ut deras känsloliv och hjälper dem i nöd trots hennes i jämförelse mycket mindre resursbank, men som i slutändan ändå alltid får lov att resignera inför det faktum att domsamma som behövt henne, lovprisat henne offentligt, gett henne vackra löften - vänder henne sina skrämda ryggar när hon hamnar i kris och lämnar hennes telefon i tystnad.

Idag:

Jag har funderat en del på sådana saker under de här kaosveckorna där jag fått hela livet totalt sabbat och där jag tilldelats en position som "hon som borde skämmas" av hela min jävla omgivning. Men jag känner det så överflödigt att försöka förklara mina intentioner och vad jag egentligen är för människor som ändå inte vill försöka fatta exakt hur mycket skit jag gått igenom i mitt liv och det faktum att jag aldrig, aldrig skulle agera av illvilja.

För det här är ett jävla statement till varje människa därute som någonsin lämnat en annan medmänniska att lida, skämmas och gråta när hon behövt er som mest, när hon inte medvetet sårat eller skadat utan bara försökt bedöva sin egna smärta - densamma smärta som de inte ville kännas vid, när hon bönat, gråtit och bett om att få kommunicera, hon som erkänt sina synder och tilltag och sin rädsla för dem med anledning av att alla hon någonsin älskat både våldtagit, sårat, bedragit, dött ifrån eller helt enkelt bara inte velat se henne för den hon är och därmed utnyttjat det koncept de misstagit henne för.

Jag är inte någon illvillig, hatisk brudjävel som önskar er någon form av smärta som någon slags moteld, för jag sysslar inte med krigföring - men; Mitt statement lyder nu som följer:

Om vi inte kan ge varandra ärlighet. Om vi inte kan kommunicera med varandra, om du nu har så jävla många issues med dig själv att du förstår hur ont det gör i mig när jag gett dig tillit och du bara spränger den i bitar - Då ber jag dig vänligt men attackpositionerat bestämt att hålla dig ifrån mig, för den här jävla "horan" sväljer inte längre. Hon spottar.

För om du rövknullar mitt hjärta, då får du helt enkelt ta lite skit på köpet.

Jag var och hämtade hem min katt från mamma igår, hem till H. Hon försökte i vanlig, påtänd ordning att skrika ner mig när jag med sorg i hjärtat besöker mitt spillerslagna föräldrahem för att jag hämtade hem MIN katt, det enda jag har kvar av mitt liv. För att hon är så jävla rädd för allting, för att hon är född till en samhällsparasit med ett ego större än Mars. Jag orkar inte med henne längre. Jag hjälper inte henne en gång till. För i nio av tio jävla fall av kaos och smärta jag utstått i mitt liv, så har hon burit skulden. Jag och H gick tillsammans med kattbur, låda och en väska med barndomsnalle och ett fåtal privata ting på ryggen genom en blåsig norrortsförort och visste gemensamt att nu kommer en milstolpe. Nu väntar att åka till Söder och få hämta mina saker, mitt enda liv, få komma hem till C och hämta ett antal plagg och prata, prata med min far, ordna till jobbfrågan, nu väntar det mig att återigen, för tvåsiffrigt angedda gången i mitt kaotiska liv, att ställa mig upp ifrån askan och agera, parera - och främst: REparera.

H är förmodligen den varmaste och mest osjälviska så kallade buse jag stött på, och i nuvarande läge är det bara H som lyssnar. Det är bara han som VILL lyssna. Och kanske behöver jag inte mer.

Innan ni dömer mig för det liv jag försökt att upprätthålla så kanske ni bör ha i åtanke att ni var med och skapade detta "monster". Ni tryckte ned mig och min självkänsla hela min uppväxt bara för att i ignoransläge medicinera ner mig, ni lärde mig att använda mig av fysiska medel istället för att tala med mig, som bot för det jag fått svälja, och när jag sedan står där i vuxenlivet utan verktyg att hantera den värld jag tydligen inte "passar in" i, och ändå försöker göra som ni säger och förväntar er, så straffar ni mig för mitt beteende. Det beteende ni skapat genom att inte SE mig. Kanske såg jag inte er heller - jag är ingen jävla martyr här. Jag är faktiskt mest förbannad och ledsen för att ingen pratar med mig. Och de som ändå pratar hör inte mina ord tillbaka, och de som ändå lyssnar, utnyttjar min sårbarhet och gräver ned mig ännu ett hack i mitt ensamma jävla hål. Hur fan förväntar ni er omedelbar tillit?

Långsamt, och med H:s hand i min egen i den nötta soffan, reder vi ut röran vi trasslat in oss i. Jag vet inte vad jag ska säga till er om den här människan - bara att jag aldrig mött någon med samma, om inte mer, nedtryckt och sväljd sorg inom sig som jag själv. Han är underbar. Han är sig själv och ingen annan. Han vågar faktiskt komma nära trots att han egentligen borde fly. Ärlighet. Allvarlighet. Och så något bakom ögonen: Mörkret.

Det finns ett öde. Det finns en linje. Det finns en jävla framtid.

Jag startar motorerna nu.

Bild: Jag & H

Sammanbrottets brytpunkt

En gång. en enda gång. det blir ju alltid så. en sista. För att på något sätt markera. För att man är desperat. Fast relationen är död. Trots allt detta, så finns det alltid, alltid en sista gång.

Man vet det när man är där. Kluvet kämpar maggropen med känslan att älska beröringen samtidigt som förnuftet skriker åt en att distansera sig, fattar du inte? Det betyder ingenting längre, du kan smeka honom och låta honom vara inne i dig på det där sättet som du släppte in honom under den tiden då du förälskade dig. När du verkligen lät honom komma ända in. Hela vägen in. Och du såg honom i ögonen medan han rörde sig inuti dig och du vågade, fast du inte riktigt vetat om du skulle våga. Du kände varje centimeter av honom under den tiden. Du trodde på honom, han var ny. Han var inte en i mängden. Han stod där i ditt kök med den blåaste blick du sett och du undrade hur fan man bär sig åt för att behålla något så fint. Dina funderingar var lönlösa, för han, precis som så många innan honom, klarade inte av allt det du är. Och du vet. Du vet att det är hos dig felet ligger, för när du älskar så gör du det med en sådan intensitet. Du lever livet med samma intensitet och han vet det och även det egna förnuftet förstår, att inte många orkar det i längden.

Men det gör inte mindre ont att höra hans ord, att höra hur den varma rösten förbyts i känslokyla. Du sitter på en perrong någonstans i stockholm och gråter öppet med telefonen i handen och du önskar att det fanns något du kunde säga, göra, vad som helst, för att få höra den rösten mjukna igen. Du stapplar mot föräldrahemmet och faller ihop innanför dörren och mamman, mamman som vill så gärna förstå sin dotter fastän hon sällan gör det, hon undrar vad det är och snälla Loan tala med mig."Jag..mamma...hur fan blev jag så här? Varför förlorar jag allt jag älskar?" vrålar du, självömkande på mammas golv och hon och hennes sambo reser dig upp och lindar ditt trasiga knä och håller om dig och gråten tar inte slut. Och du kan i det läget inte identifiera om det är separationen i sig eller om det är sättet det sker på som skär som mest, men det spelar ingen roll. Du orsakade det här. Du hade en chans men du tog den inte. Du ser paralleller till andra relationer men kan inte se felen, kan bara se att du älskat och ibland inte tänkt innan du handlat. Och hjärtat brister liksom inte med en gång, det vet man ju. Det är en långsam process under dagar och veckor där sprickor tär och tar itu, du blöder när du minst anar det. Ingenting gör mer ont.


Och alla låtar som någonsin representerat ett brustet hjärta och självömkan finns i din stereo. Du faller samman till textraderna som åtminstone då, åtminstone då så var de sanna. Och det spelar ingen roll hur mycket som var dåligt för du kan bara minnas hur han rörde sig inuti dig och det sliter dig i miljarder bitar. Du älskade att älska med honom för du var så fri, enkel, naken, bekväm. Skämsel eller blygsel existerade inte. Du satt med benen på varsin sida om hans höfter och kände hur ni var en pusselbit och det minnet, det minnet är som ett jävla spöke som förföljer dig.



"You make this all go away


you make this all go away


i just want something


something i can never have"



Och kanske var det inte meningen att det skulle vara ni. Men hur kunde det då komma sig att det kändes så bra när han låg där bredvid dig, och hindrade mardrömmarna från att komma? Hur kommer det sig att du betraktade honom i smyg när han sov och varför gör det då så fruktansvärt jävla ONT? Om det inte fanns mening, varför var vi ens där, någonsin?Och den förbaskade låten.. Jag bara undrar var meningen fanns i att bli koalition om jag ändå bara skulle förlora. IGEN.



"Goin ' nowhere


goin' nowhere..


hide my head i wanna drown my sorrow


no tomorrow


no tomorrow.."



Separationer är det värsta jag vet. Sedan min mor övergav mig vid ett års ålder samtidigt som min far bara inte fanns, satt jag ensam i rummet hos mormor och undrade vad jag hade gjort för fel för att de inte ville ha mig,och vid varje separation kommer allt det tillbaka. Ihopkrupen sitter jag och anklagar mig själv för vad jag kan ha gjort och ställt till med. Förståndet är borta och allt som är kvar är bara gråt. Som när ¤ försvann. Tårarna tog aldrig slut, men de syntes aldrig. Jag gick igenom dag efter dag, nämnde inte sorgen och saknaden i bloggen, spelade stark, sa "tack, det är lika bra det som skedde" när folk frågade. Men i hjärtat skrek det var gång jag var i närheten av hans bostad eller arbete. Varför gick du bara? Jag ville vara din vän. Jag ville ge. Vad gjorde jag för fel? Men inget svar får jag. Tystnaden ekar mellan väggarna som ett eko i badrummet och jag sänker huvudet och sväljer sorgen.

För det har jag lärt mig. Stäng in bara. Låt musiken trösta. Skriv lite. Försök ät så du överlever. Den här veckan har jag tappat fyra kilo. Jag blir peppad, tänker att bara jag förbättrar mig så kommer lyckan. Allt jag gör gällande människor blir fel.Och S går. Ingen respekt för en knarkare som tar ett återfall i desperation. Varför skulle han ha det? Men han visste ju från början. Jag ljög aldrig. Hade jag bara ljugit hade jag behållt det. Fyfan vilka idiotiska jävla regler. Då hade jag haft hans respekt. Jag hade kunnat låtsas som ingenting och dolt det men jag SA SANNINGEN DIREKT.

..och tydligen var det alltså fel.





Men. Det finns naturligtvis ett men i allt detta.


För jag har någon som ställer upp med bostad, stöd och närvaro. Jag ska ordna ett nytt arbete. Komma på fötter. Och jag kommer att avskärma mig från många av er som känt mig under åren. Tack vare det faktum, att jag måste spara all energi jag har nu. För jag ska bli mer än detta. Har inget att ge er.



Och det är fan i mig om jag ska sitta katatonisk och glo och försaka chanser för en kris. Sure, det var mycket på en gång, men vadå, vafan har jag att välja på? Antingen lever man eller så dör man. Jag väljer att leva.



Fram tills dess är playlisten som följer:



Gary Jules feat Michael Andrews - Mad world


Massive attack - Live with me


Sara McLachlan - Angel


Placebo - My sweet prince


Paradise Lost - Disappear


Candlemass - Dustflow


Counting crows -colorblind


VNV Nation:


- Joy


- Beloved


- Endless skies


- Dark angel


Assemblage 23 - Cocoon


Röyksopp - Sparks





Jag har C och V. De accepterar mig för den jag är och försöker inte mästra. Hjärtesorg är triviala saker egentligen. Långsamt läker jag från separationerna av de fyra jag verkligen behövde. V kom hit ikväll och kramade mej hårt och sa att fan heller, hon ska aldrig gå. Hon är det stöd jag behöver, och jag bad inte ens om det. C är bara här. Imorgon hämtar vi hit alla saker. Då är jag flyttad.


Tack, V och C.


Tack. På riktigt.








Jag har skrivit en massa suspekta brev i min anteckningsbok. [Han] kanske får läsa dom en dag. Och från och med nu, så måste jag rikta in mig på målet:





-en egen lägenhet


-ett FAST arbete


-en chihuahua








..kärleken då? Den vågar jag inte tala om...än.


Börjar fatta nu varför min blogg har läsare fortfarande. Det händer ju fan alltid nånting. Knappast självvalt. Men kan ni tänka er att jag efter all skit ändå är (någorlunda) sane. Ja, om man jämför med folk som inte är det, alltså.





bild från http://www.pixelgirlpresents.com

in your lovin' arms

Det finns en egenhet i var människa som helt enkelt inte går att ersätta med någonting annat,det finns ingenting som kan bota en saknad efter något eller någon som bara försvunnit.
Du lärde mig. Du visade mig.
De senaste dygnen har verkligen varit rent kaos. Jag har förstört så mycket omkring mig. Det rena kaoset. Och det enda jag kan säga är egentligen förlåt.

Det jag fick lära mig att göra när jag va liten var att hålla tyct och vara söt. Och visst fan kan jag det än. jag kan stå däår med klubban i munnen och se ut som en hjälplös hynda som bara behöver omvårdnad och smisk,men där tar du fel,
Jag är pissed off right now, allt jag gjort den senaste tiden har blivit fel och det vet jag inte hur jag ska lösa. Jag försöker att verkligen få saker att fungera, men saker och ting tar över.

"Inside your arms im burning.."

¤. jag behöver dig. Jag behöver dig verkligen just nu. Jag håller på att trilla över kanten. Du behöver inte göra något för mig, bara vara där med din lugnande röst i fem minuter.
Please.
Jag ber sig.

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow
And I find it kinda funnyI find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever hadI find it hard to tell you
I find it hard to take'

in your lovin' arms

Det finns en egenhet i var människa som helt enkelt inte går att ersätta med någonting annat,det finns ingenting som kan bota en saknad efter något eller någon som bara försvunnit.
Du lärde mig. Du visade mig.
De senaste dygnen har verkligen varit rent kaos. Jag har förstört så mycket omkring mig. Det rena kaoset. Och det enda jag kan säga är egentligen förlåt.

Det jag fick lära mig att göra när jag va liten var att hålla tyct och vara söt. Och visst fan kan jag det än. jag kan stå däår med klubban i munnen och se ut som en hjälplös hynda som bara behöver omvårdnad och smisk,men där tar du fel,
Jag är pissed off right now, allt jag gjort den senaste tiden har blivit fel och det vet jag inte hur jag ska lösa. Jag försöker att verkligen få saker att fungera, men saker och ting tar över.

"Inside your arms im burning.."

¤. jag behöver dig. Jag behöver dig verkligen just nu. Jag håller på att trilla över kanten. Du behöver inte göra något för mig, bara vara där med din lugnande röst i fem minuter.
Please.
Jag ber sig.

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow
And I find it kinda funnyI find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever hadI find it hard to tell you
I find it hard to take'