Du är inte så jävla kaxig nu va, Loo?

Fuck, jag avskyr att hamna i sådana där jävla meningsutbyten som vi har ibland, jag och O, om allt och ingenting. Är det normalt i ett förhållande eller? För jag har typ insett att jag inte vet ett skvatt om relationer för jag har ändå bara knarkat bort dom allihop och inte fattat ett skvatt om varför snubbar inte pallat med det påfjuttade yrvädret som var borta flera dagar i sträck, dök upp och var mysig några timmar, sov 14 timmar, vaknade och försvann igen. Man är nog inte direkt girlfriend-material då, nej.

Och alla jävla tankar jag får i huvudet om det ena och det andra.. inte bra. Inte bra. Det är så jävla jobbigt att helt plötsligt bry sig om vad den andra tycker om en. Och jävligt jobbigt att inte bara ta saker för givna och slappna av, utan vara som en spänd fiolsträng hela tiden.

Fan.. allt det där med att man typ stannar i utvecklingen när man börjar knarka. Det trodde inte jag var applicerbart på mig.
Det var fel tänkt.
Gör om,
gör rätt.

You don't have to give up to let go

Dagen har varit produktiv och givande. Åkte på förmiddagen till metadonteamet i Fridhemsplan där jag är placerad från och med nu. Jag och min (fantastiska) socialsekreterare rände i vanlig ordning gatlopp upp och ned innan vi fann rätt adress. Jag är bra på det jag gör och hon är mycket lyckad som socialsekreterare, helt klart, men man ska nog inte sätta någon av oss som typ, kartläsare. Kom fram och hade möte med behandlarna och fick motivera och förklara, berätta om mina planer framöver och redogöra för mina kontakter etcetera och jag tror att det gick bra. Mitt mål är att få ta hem medicinerna en gång i veckan och kunna styra över dem själv vilket jag är övertygad om att jag klarar av, jag har varit i programmet såpass länge och jag har varit drogfri, duktig nunna med dok och huckle. Nu vill jag börja ha frihet igen och kunna åka till O och sova utan att behöva vara hemma för distriktssköterskan klockan typ sju på morgonen. Nu vill jag ha livet tillbaka! Jag vill börja jobba, plugga, sätta alex på dagis och äventyra igen. Reboot life har bara börjat och jag börjar känna trycket.

Rände runt kungsholmen som en vettvilling (okej, det var inte riktigt så det var. Jag var inne i EN butik. EN! Men den var mycket välsorterad, okej?) efter barnkalassaker och åkte därefter till Jakobsberg där jag införskaffade tårta och hela konkarongen, sedan hem och kasta i mig och barnet lite mat, lyssna på min sweet voice of understanding (O) i telefonen och ta emot gäster. Alex har fått otroligt mycket leksaker och annat, bland annat har han fått ännu en synth (vi kan starta synthband han och jag!), en stor traktor med släp, rit-och-målarsaker, en badrock och gud vet allt han fått, jag bara drunknar i alla presenter. Underbart. Gästerna åt tårta och vi sjöng för alex (som inte begrep vad fan vi sysslade med, men som uppmärksamt och förvånat lyssnade på vårt skrål) och jag hann småprata lite med gästerna innan de åkte hem eller avlöste varandra. Lite då och då hade jag O i telefonen, vilken oändlig saknad det är mellan oss när vi är isär, det är fan helt sjukt. Eller - jag kan inte tala för honom förstås, det vore fel, men - jag saknar honom och känner en vrickad tomhet i kroppen när jag inte hör hans röst eller har honom här. Han är annorlunda på så många sätt. Anyway, nu ska jag inte låta ännu ett inlägg driva iväg till att handla om O bara för att jag är kär och yadayada men ni hajar ju själva att det är svårt att inte glida in på ämnet när man är ihop med världens mest fantastiska karl. Jag fattar inte vad han ska med mig till riktigt, men ja.. Back to subject!

På det stora hela har jag ränt runt idag och träffat mycket trevligt folk och det har varit riktigt, riktigt trevligt men åh så uttröttande! Jag hade glömt hur det var att bli helt trött i hövvet av en ansträngande dag och nu vill jag verkligen ha mer av det. Framför allt så skriker mina muskler efter mer ansträngning så jag ska ge dem vad de tål framöver. Imorgon ska jag få radioaktiva isotoper insprutade i mig för en så kallad PET-CT. Detta är alltså, vad jag har förstått, en avancerad form av skiktröntgen med typ allting på. Nu skall också min CVK plockas ut, och ja.. på Fredag får jag besked av metadonteamet, jag ska dit på möte, om jag ska få ha min medicin hemma snart. Hoppas på det av hela mitt hjärta, men ska försöka att inte få upp hoppet så att jag blir besviken om det nu inte blir så. Det är jävligt svårt.

Tack alla ni nya läsare som kommit till och kommenterat att ni vill fortsätta läsa! Det känns grymt att det fortfarande tillkommer nya och att det jag skriver faktiskt läses av allt fler varje dag. Det är fett, jag ska försöka ge er lite mer grejer i framtiden så att ni får valuta för läsandet.

Reboot Life

In på sjukhuset, ut från sjukhuset, in på sjukhuset, hjärnan går på högvarv, tankarna studsar, rädslan kommer och går, jag är så sjuhelvetes jävla rädd för allting i verkligheten där ni andra lever, för det fungerar inte som här hos mig, men jag behärskar den, det gör jag. Jag behärskar den här verkligheten bättre än de flesta, den har blivit en liten hobby för mig, jag andas in samma syre som ni men det pågår något annat i min kropp.

Och idag vaknade jag till ljuva toner "Dina värden är normaliserade. Du har nu ett immunförsvar och får komma hem". Jag har ett immunförsvar och kroppen spritter, jag har oändligt med energi precis som för sex månader sedan och jag åker bil med lilla Mi och vi åker till gallerior och ser på kläder och jag ser hur folk ser på mig och undrar. Vad är det för fel på henne då? Men det har de gjort hela mitt liv, hår eller inte, cancer eller ej spelar ingen roll, de har alltid ställt sig frågan vad fan det är för fel på mig och jag har aldrig kunnat svara. Little miss Alien handlar kläder på rean och pratar med lilla Mi om allt möjligt mellan telefonsamtalen och något bara äter, äter och äter på mig. Det upphör ibland. Jag blir alltid så lugn när jag pratar med O, saker slutar normalt att knapra på mina tankar och jag uppehålls av precis det jag vill fokusera på. Men ibland måste jag låta huvudet upptas av en massa andra saker och jag blir disträ på ett tveksamt sätt.

Men så kommer jag hem igen och då kommer det emot mig som ett jävla attackflyg med missilsiktet inställt rakt in i hjärnan, magen och hjärtat, och jag flyger omkring och hittar på ursäkter till varför det händer eftersom jag inte kan förklara det och som vanligt blir jag osammanhängande, förvirrad och odräglig när det händer, det är en sådan där jävla grej jag har och det är förmodligen också den största anledningen till att ingen orkar med mig i längden. Men det är inte det jag försöker prata om eller förklara, det är det här:

"Give me release
Witness me
I am outside
Give me peace

Heaven holds a sense of wonder
And I wanted to believe
That I'd get caught up
When the rage in me subsides

In this white wave
I am sinking
In this silence
In this white wave
In this silence
I believe

(In this white wave
I am Free)"

Och vad är det jag försöker förklara nu då? Vad är det som händer med mig? Jag vet inte. Jag kan bara uttrycka det genom musik och lösryckta (klösryckta) ord, jag kan inte ens tala normalt. Det här handlar inte om kärlek eller pengar eller något sånt, det här handlar om Mig. Det handlar om att jag står på randen av den person jag brukade vara med ena foten på den person jag tvingats att vara och jag kan inte hålla det här inne riktigt, som de säger så mycket bättre "I can't contain myself". Jag har inte ens reflekterat över vad eller vem jag egentligen är på så länge eftersom det varit så förbannat oväsentligt när jag för inåt helvete kämpat med alla celler jag har för att leva. Jag har vandrat runt i något slags kompakt mörker i så många månader (år) att det är den enda norm, den enda trygghet jag känt till - om ens någon, och nu är det som om livet ska reboota här, här och Nu, mitt framför ögonen på mig sker denna omvälvande reboot och jag är skiträdd för allt jag inte känner till precis som alla andra och nu, nu är det helt enkelt too much. Jag borde så mycket, jag har så mycket kapacitet, jag har mer än många, men jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag vet inte ens hur jag kommer att se ut efter det här, hur många nya ärr jag kommer att bära utanpå och innanför kroppen och det känns precis som när man var liten och skulle börja första klass och man hade aldrig varit i en skola förut och man visste inte om de andra barnen skulle tycka om vad de såg, om man skulle klara av det som väntade, och för min del blev det ju naturligtvis inte så. Jag gick igenom nio års jävla psykisk misshandel efter den där första dagen och hade jag vetat om det innan - så hade jag ändå gått dit den där första dagen, för jag hade velat bevisa för mig själv att jag skulle klara av det. Fröken Stark, som aldrig gråter. Fröken Stark, som räddar alla utom sig själv. Fröken Stark, som i verkligheten är så svag att hon inte ens släcker alla lampor när hon ska sova.

Och det handlar också om den person jag var för tre år sedan innan allt det här började på allvar. Den tillvaro jag levde i, hur jag oändligen åkte fram och tillbaka i bil mellan oändliga trafikljus och drog i mig, lina på lina, piller efter piller, spruta efter spruta, glas efter glas och jag hade inget stopp, det fanns inget stopp för jag ville inte leva, jag vågade egentligen inte leva, det var så fruktansvärt jävla skrämmande att vara därute i verkligheten bland all kyla och betong och all jävla misär runt mig, med människor som inte heller visste vad de sysslade med men de gjorde det tamejfan bra, alla vi var experter, proffs på det enda vi kände till och det var olagligt, förkastligt och dödsfarligt men det brydde vi oss inte om, och vårt enda alternativ till misären därinne var misären därute som alla andra levde i. Och om man då måste välja, välja mellan en misär som åtminstone gav en några timmars peace in mind och kontroll, några dagars underhållning, en gemenskap som ingen, ingen odrogad människa sett maken till och en säkerhet utan like, med det där jävla niotillfem och låg lön och middagklockansex och teve varje kväll och bråk med partnern och melodifestivalen och afterwork, stressiga jular och besvikna föräldrar, med en känsla av att vara Absolut Död inombords, då vet jag vad jag valde. Då. Men så är det inte nu. Den världen är stängd för mig. Jag måste, som filmen säger "Choose Life", och det är förbannat svårt ibland, när jag ser den framför mig och jag inte vet hur jag ska agera i den. Speciellt inte som om hela världen har stämplat mig, gjort mig till den jag var, satt fast mig i ett fack jag inte längre platsar i, som om jag aldrig ska få lämna mitt förflutna helt. Som om det alltid ska straffa och jaga mig för vad jag valde där för över tio år sedan.

Och jag blir därigenom, tack vare detta, osäker på precis allt, så full av tvivel, så otroligt barnsligt, jag vet, men jag rår inte för det och förnuftet börjar att kriga mot tvivlets röst, och det pågår så mycket dialoger i mitt huvud att allt jag får ut är svammel, och jag vet inte, jag vet ingenting längre. Och dialogerna i huvudet pågår, kriget mot mig själv bara trappas upp. Det låter så här, ungefär:

Förnuftet: Nu är ju allting bra! Saker börjar ju ljusna här!
Tvivlet: Kvalificerat skitsnack och självbedrägeri.
Förnuftet: Jag har bevisen här. Titta här, jag mår faktiskt bättre än på länge.
Tvivlet: Jaha, det tror du bara. Självbedragerska.
Förnuftet: Jag har faktiskt kärlek i mitt liv.
Tvivlet: Ha, Ha, Ha! Skämtar du? Och hur länge tror du det varar?
Förnuftet: Vadå?
Tvivlet: Innan han inser. Vilket han kommer att göra. För helvete människa, vad tror du?
Förnuftet: Men han säger ju faktiskt. Jag har faktiskt massor av grymma bevis. Kolla Här! Och Här! Sluta nu, jag behöver inte ens ifrågasätta det här!
Tvivlet: Vem som helst kan väl bli förälskad, men alla kan inte bli älskade, och du föregår ju knappast med gott exempel som du beter dig.
Förnuftet: Men jag är en bra människa. Jag har massor att ge en annan.
Tvivlet: Okej, bra. Förklara då för mig hur du ska få det här att fungera.
Förnuftet: Jag behöver inte förklara ett skit för dig.
Tvivlet: Nej, för du har ju ingenting att komma med, inga argument, ingenting.
Förnuftet: Jag måste bara komma ut ur den här låsningen och våga släppa efter till hundra procent, och det måste få ta tid. Det måste det. Allt annat vore omänskligt. Ingen människa kan väl för fan ge efter så här tidigt?
Tvivlet: Jaha, så det innebär att krypa ihop och inte våga någonting alls då, menar du?
Förnuftet: Far åt helvete.

Nu ska det alltså reboota, det här livet, med mig I det, vem hade kunnat tro det? Scared shitless, med odrogade glasögon och med några cancerceller vunna, och några förlorade, och så allt på en gång. Som vanligt här, alltså.
Ja, ni förstår kanske. Jag är konfys. Och jag behövde egentligen bara skriva av mig det här innan jag skulle explodera. Jag vet inte ens var jag vill komma. Jag vet bara att jag måste skärpa mig lite med oron.

Och det är svårt, när man är van vid att leva i ett mörker och nu står i ett jävla strålkastarljus.

B15- Möte & Personlig Reflektion

Idag hade min representant möte med representanter från B15, bland annat den där skittrevliga läkaren som kom in med sex pers och ställde detaljerade frågor om mitt privatliv när de misstänkte att jag tagit droger, ni vet. Jag menar inte att på något sätt dra upp gamla sår eller fortsätta debatten, men eftersom jag frivilligt valt att inte närvara vid det mötet, vill jag ändå ge min syn på saken, och bemöta några av kommentarerna representanterna gav. Observera att detta på intet sätt är en form av vidare kritik och ej heller är detta en provokation för vidare diskussion. Jag råkar bara veta att det är många berörda som läser det här, och eftersom skrivande är en av mina ventiler, och det här är min blogg, och det är mig det handlar om, så tycker jag mig ha rätt att komma med avslutande kommentarer trots att jag valt att inte närvara på mötet. Jag skall förklara varför här omedelbums:

- Jag valde att skicka en representant till mötet som förde min talan eftersom hela situationen fått mig att känna mig kränkt, nedtryckt och misstänkliggjord. Det är inte första gången och det lär inte bli den sista. Jag orkade bara inte. Det känns som om gränserna mellan människa och människa har suddats ut enkom för något jag gjort för tre år sedan, och det kan väl ändå inte vara särskilda regler för särskilda sorters människor? Det Sverige jag lever i proklamerar Alla Människors Lika Värde, och ni har väl ändå inte särskilda behandlingsformer för Judar, muslimer, människor boende i Täby eller Statsministern själv? Under mötet framkom att berörda parter "inte vet hur man ska behandla / göra med f.d missbrukare" och det är nog precis där vi finner pudelns kärna. Man gör det hela större än vad det är. Helt ärligt så tror jag att berörda läkare hänvisar till okunskap med en mun full av honung enkom för att slippa fler obekväma möten och för att "lugna ned" en situation som faktiskt fått mig att må rent utsagt skitdåligt.

För vad det nu är värt: Jag tycker faktiskt inte att det håller att sitta på ett möte efter incidenten i fråga och inför mina myndighetsrepresentanter referera till att "nej men åh, vi visste minsann inte hur vi skulle hantera den här situationen så när vi misstänkte henne för att vara påtänd så började vi först med att diskutera med hennes far bakom hennes rygg, och bad honom att inte säga något till henne eftersom vi inte sysslar med öppenhet här och sedan, för att liksom idka lite skrämseltaktik så tar vi in ett helt läkarlag med vitrockar och korsförhör henne med myndighet i rösten, intalar henne att hennes åsikt som missbrukare egentligen inte räknas, och ställer henne personliga frågor för att se om hon fails under questioning. Sedan gör vi tvärtemot vad vi är instruerade och ger henne inte ens en chans att bevisa att hon är drogfri". Vem som helst hade tagit åt sig personligen av den typen av behandling, och det roliga i kråksången är att B15 under mötet ställde sig mycket oförstående till att jag efter detta kände mig överkörd, och hänvisade, som ni vet, till "Oh men vi vet ju inte hur vi ska göra i sådana här lägen".

Ursäkta att jag kommer med en så krass liknelse, men det är som att upprepade gånger örfila upp och fysiskt bestraffa grannens barn som 3 år tidigare stulit godis ur en butik och tagit sitt straff för det hela, eftersom man 'misstänkt' barnet för att eventuellt ha snattat en gång till. För att sedan be om ursäkt till, inte barnet, utan barnets föräldrar med hänvisning till sin egen okunskap om hur man egentligen "hanterar" tjuvaktiga barn! Naturligtvis utan att någonsin ge barnet en möjlighet att bevisa sin oskuld. Skillnaden är att få skulle gå så långt som att fysiskt bestraffa ett barn i dagens Sverige, men anledningen till att jag gör just den liknelsen är för att det var just så jag kände mig då jag blev förhörd och bestraffad utan möjlighet att få bevisa min oskuld. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam, utsatt och kränkt som när en manlig, naturligtvis mycket myndig och manligt aggressiv personlighet, korsförhör mig i mitt eget rum inför fem, sex AT-Läkare, utan att ha minsta jävla koll på vem som hanterar mina drogtester och utan att ens försöka på förhand ta reda på hur man brukar hantera sådana här lägen. Det förvånar mig att den sköterskan som påstod mig vara så "personlighetsförändrad" den berörda kvällen inte själv ställde sig upp och uttryckte anklagelserna. Det hela luktar 1600-talets häxprocesser; någon har hört något från någon som eventuellt kan ha sett något, och istället för att undersöka det hela då det faktiskt sker, komma med luddiga anklagelser i efterhand som den anklagade kvinnan (naturligtvis, vad annars?) tvingas bemöta och motbevisa, (för det är ju alltid upp till häxan att bevisa sin oskuld, inte upp till domarna att bevisa hennes skuld, så är det ju) så går det hela vidare till nästa dag då den manliga domaren och hans dömande posse, ställer sig och argumenterar med kvinnan för att få henne att mjukna och 'erkänna' sitt brott. Skitsnyggt, jag applåderar! Och detta, allt detta, för att en canceravdelning, som pumpar i folk så mycket morfin och imovane att det sprutar ur öronen på dom, får en nyck över en person som de uppenbarligen fått lite förutfattade meningar om, och tvärvänder för att agera bakvänd drogmottagning!

Ni kanske tycker att jag tjatar om det här, men jag har också rätt till min åsikt, och det enda sätt jag har att ventilera den på, och detta är trots allt sverige med sin press-och-yttrandefrihet, vilken vare sig B15, droger eller ej, eller någon annan kan ta ifrån mig. Jag har rätt att kommentera vad jag upplevde hände och att jag, precis som ni, faktiskt inte går på honungsgulligt bullshit om att B15 "inte vet hur man ska behandla drogpatienter". Ni vet att jag lämnar ett drogtest i veckan för att få behålla mitt metadon, det vet tamejfan hela Sverige, det är ingen hemlighet. Visst, ni har erkänt att ni brustit på många sätt i det som hände och visst, ni har påpekat att ni behöver utbildning i hanteringen av drogpatienter. (Får jag fråga som en parentes; hur många går UT från er mottagning som morfinberoende? Är det så att man ger en patient smärtstillande fram tills dess att hon påvisar beroendetendenser och sedan stämplar man henne som missbrukare och behandlar henne som skit? Jag bara undrar..?) Men den lilla ursäkten hade ni aldrig kläckt ur er om det inte vore för att jag gick till min socialsekreterare för att fråga om det verkligen ska gå till så, och om jag verkligen ska behöva ta det. Varför vet jag det? Jo, jag har, precis som ni, förutfattade meningar, och jag har faktiskt lite mer kött på benen än vad ni har. Jag har aldrig varit påverkad av andra saker än de mediciner jag fått på er avdelning och jag har gjort slut med 90% av min bekantskapskrets tack vare mitt val när det gäller drogerna. Jag har kämpat och bevisat mig själv för socialtjänsten många gånger om, jag ska inte behöva bevisa mig för vareviga vårdinstans jag möter på enbart för att jag i god tro väljer att vara öppen med mitt F.D missbruk!

Som en parentes till det här väcker den här incidenten många frågor hos mig, och säkert även hos många av mina läsare. Hur länge ska en människa behöva straffas och misstänkliggöras för sina handlingar, och var går gränsen mellan människa och f.d missbrukare - eftersom vi som av olika skäl (vilka skäl vi har hör ju inte hit, vi ska akta oss för att trilla ner i "tyck synd om mig"-facket här) rykt dit på en drog någon gång i livet tydligen inte har samma grundläggande människovärde som alla andra? Är det också inte förbluffande att till dagens dato, detta prominenta år 2009, är sådan skillnad mellan folk och folk att en hel avdelning måste gå särskild utbildning för att lära sig att agera med respekt och förtroende mot oss! Är inte det fantastiskt, att läkare som forskat och studerat i ett tjugotals jävla år för att kunna läka den mest horribla tungviktarsjukdomen av dem alla, förvandlas till korkade, nedlåtande domare utan förstånd kring hur man agerar civiliserat så fort de kommer utanför sitt forskningsämne? Jag vägrar tro det, och jag vägrar egentligen generalisera en hel läkarkår och nöja mig med det svaret, men det är alltså de svaren jag har fått och dessa är slutsatserna jag dragit utifrån de svar jag har fått. Det är enkel matematik.

Läkaren på B15 kommenterade idag att han inte riktigt kunde "förstå" att jag kände mig överkörd och anklagad, han som minsann bara kommit in där i all vänskaplighet och ställt några goa frågor, typ. Jodå, visst, så var det.. inte. Jag kan kommentera det också. Jag är inte dum, förstår ni, det har jag aldrig varit och det har jag heller aldrig trott mig vara även om jag stundtals är förvirrad och glömsk, vilket har sin naturliga förklaring. Somliga saker glömmer jag dock aldrig, de fastnar på insidan av mitt huvud vare sig jag vill det eller inte, jag är som en svamp inuti huvudet som bara suger åt sig information. Jag vill inte skryta, det är verkligen inte min stil, men vid de tillfällen då man på något sätt mätt delar av, eller min intelligens som helhet, har jag uppnått siffror som väldigt många säkerligen skulle kasta i ansiktet på folk som någon slags "ha! där fick du din jävel!", men det gör jag inte. Inte fan gör det mig mer sympatisk att behandla andra nedlåtande som om de hade sämre människovärde bara för att deras mentala trafik tycks mig lite slöare än min, eller hur man nu vill uttrycka det. Jag har ett extremt ordminne och jag har som grädde på moset fotografiskt bildminne, vilket gör att jag minns situationer i både ord och bild, väldigt väl. De här delarna av mig har jag aldrig självmant kunnat stänga av, vilket har lett till ett rent helvete för min del, för det är inte så jävla kul att ha en hejdundrande aktiv hjärna hela tiden. Jag påstår inte att det är en ursäkt för mina tidigare synder, för det är det inte, det är snarare en förklaring, men mitt tidigare drogbruk var det enda sätt jag fann för att "lugna ner" trafiken inne i mitt huvud på. Jag är också en naturbegåvning på datorer, språk, att förstå komplexa sammanhang, och har dubbelt så stor mental ordbok som genomsnittssvensken. Ändå blir jag ofta behandlad som en idiot, någonting som katten släpat in, tack vare att jag en gång i tiden valde att bedöva mig själv och det inre kaos jag tyvärr ofrivilligt fått till skänks, med ett vitt pulver. Om man skalar ner situationer till sådana här simpliciteter blir de ofta enklare att betrakta utifrån - så - förstår ni då mitt allt mer stigande behov av att få bevisa mig själv, som ett litet barn som bara väntar på att få visa sina föräldrar att den kan cykla på egen hand, utan stödhjul? Jag får inte ens veta hur min egen behandling går! Man pratar, förstår ni, hellre med min far än med mig! Och när det är jag som får den där cellgiftspåsen inkopplad till mig, gång efter gång, och inte han, då surnar man lätt till!

Och när man inleder en diskussion med "Ja, tyvärr så litar jag inte ett dugg på missbrukare.." så har man satt ribban för hur det meningsutbytet kommer att fortskrida. Då har man redan satt sig själv tre pinnar högre än motparten och ger den mycket liten chans att få visa att den de facto är en människa. När man går bakom ryggen på en 29-årig kvinna, och anser att det är av yttersta vikt att man påtalar denna brottsmisstanke för hennes far och inte direkt till henne, med uppmaningen till fadern att han ingenting skall säga till henne för att minska på dramatiken, då har man tryckt ned henne till samhällets absoluta botten med hänvisning till något hon gjorde för flera år sedan. Och det värsta är, att ingen av de andra patienterna, trots att minst hälften av dem dagligen pumpas fulla med tung, laglig narkotika, blir behandlade så här. För de är ju vanliga cancerpatienter, och det är ju inte jag. Jag är en cancerpatient som för några år sedan slutade ta droger och som fortfarande lämnar drogtester var vecka för att bevisa att jag hanterar och förtjänar metadonet, och det vänder upp och ner på precis hela pannkakan, och för mig gäller alltså helt andra regler. Mig skall man misstänka och ha förutfattade meningar om, och det var faktiskt det som det här gällde. Trots att jag självmant valt att vara öppen med mitt förflutna, för jag trodde att det skulle underlätta vårdsituationen. När jag för första gången på flera dagar får besök, ler och går ner till pressbyrån med detta besök inleddes alltså häxprocessen, detta otroligt onödiga missförstånd, och jag måste alltså anlita backup (en läskig myndighet) för att få upprättelse. Och visst var de ångerfulla. Men ni förstår, jag litar inte på läkare och sjuksköterskor längre, för de har tabbat sig ett otal gånger under min sjukdomstid. Visst, många har varit supergulliga också, jag säger ingenting om det. Vadå, tycker ni att jag drar en hel kår över en kam? Men snälla nån det gjorde väl de också? Varför har de större rättigheter att tycka, tänka och agera än vad jag har?

Skillnaden mellan de berörda individerna och mig, är, att om de kom till mig på min arbetsplats, så skulle jag hjälpa dem. Jag skulle sitta där och förklara hur de använder det ena eller det andra programmet, eller hur man gör när något kraschar, heck, jag kunde lära dem programmering om de bad mig! Jag skulle inte göra skillnad på den ena eller den andra och jag skulle sannerligen inte behöva en kurs i hur man undervisade olika sorters människor. Jag skulle behandla alla lika, och utifrån deras egna personliga förutsättningar. Någonstans skulle jag säkert göra fel, men jag skulle inse att det handlade om mig och mitt sätt att framföra det hela på, och försöka igen. Om jag skulle få en massa skit för mitt sätt att lära ut eller hjälpa så skulle jag försöka hitta någon annan åt dem, som passade dem bättre. Enkel problemlösning utifrån allas personliga förutsättningar, men med samma respekt och förtroende till alla. Och jag skulle inte glömma bort en massa enkla fakta om de enskilda människorna närhelst det passade mig. Det gör inte mig till en "bra" och dem till "dåliga" människor, det säger bara en del om hur jag arbetar - och hur just de berörda parterna agerat i den här frågan. Och då kan man fråga sig, vem det är som ska ifrågasätta vem - och var professionaliteten egentligen tagit vägen?

Jag vet svaret på den frågan. Men jag lämnar det åt er andra att själv bedöma.
Som avslutning vill jag återigen poängtera att jag inte skriver det här för att röra upp debatten mer, eller för att jag försöker provocera till något. Jag tänker heller inte gå vidare mer med situationen, jag är, trots att de var knapphändiga och rentav dåliga, nöjd med de "ursäkter" jag fått via mitt ombud. Men jag vill fortfarande delge var jag står i frågan, och med detta poängtera att jag inte i fortsättningen vill bli behandlad som en dum liten tonåring, eller som en mindervärdig, för då kommer jag garanterat att agera. Jag vill ha anklagelser, information om min behandling eller frågor riktade direkt till mig och inte via min far eller någon annan. Jag vill bli behandlad som den vuxna kvinna jag är - av samtliga och inte bara 75% av er. Jag har bara en behandling kvar, jag tror nog att vi ska klara av att behandla varandra värdigt, för så har jag alltid behandlat er - under den tiden. Sedan är jag out of there, och det ska fan i mig till en jävla fet cancertumör innan jag kliver innanför det där sjukhusets dörrar igen. Ta det inte personligt, men jag har inte tyckt om sjukhus innan - och jag gör det sannerligen inte nu heller.

Tack.

Lunginflammation IGEN, och ännu en felbehandling från KS

Skrivet för över en vecka sen:

Jag vaknade på Måndagen den 2 november av att jag kände mig snurrig. Jag tog tempen, och det visade sig att jag hade 40,1 graders feber. Jag ringde genast till jourhemsmamman och bestämde att alex skulle hämtas omedelbart då feber är en av de farligaste sakerna man kan ha, och man måste ringa sjukan direkt när man har det. Min feber steg under en timme till 41,0 grader, vilket jag hade när jag anlände till sjukhuset. Genast konstaterade man misstänkt lunginflammation. Igen. Jag lades in omedelbart på obestämd tid.

Just när jag inte trodde att det kunde bli värre, så blev det just så. Jag vaknade Tisdag morgon (den 3e) med andningssvårigheter, och hög feber. Sköterskor satte på mig syrgasmask och rullade iväg mig. Innan det hade jag ett gräl med en av mina väldigt snorkiga sköterskor, som ville tvinga mig kissa i ett bäcken - framför alla, och i en krumbukt ställning; nej tack. Hon säger "men försöök då, försöök" precis som om jag är en dement jävla kärring som ska tvingas gå på en potta i sängen eftersom jag kan med mitt urin förgifta / fräta sönder något / fyll i egen fiffig förklaring här. Jag var i det tillståndet fullt kapabel att gå, jag svajade inte till och det var uppenbart att "andningsanfallet" hade gått över. Till slut, efter att jag redan upprepat "jag SKA gå på toaletten! HÖR NI?!" så ställer jag till det för henne totalt genom att inte vara invalidiserad. Efter att jag fått kissa, grabbar jag det enda kommunikationsmedel jag kan gömma, (min telefon)och de rullar iväg mig genom korridorer och hit och dit. Vi kommer till INTENSIVvårdsavdelningen. Det var nytt för mig.

Väl därinne skrämmer en läkare upp mig det första han gör, det kalla aset -vad är det med KS Narkosläkare? Dryga, arroganta och de vet ingenting om människor, det är ju en sak som är säker, det är narkosläkare nummer 2 som beter sig sådär (Ni minns väl skräckhistorien om CVKn och när man satte in den? Ja hur som helst, det var en sabla narkosläkare den gången också, som bland annat inte bedövade ordentligt, som gick och tog privata samtal medan jag grät och skrek att han inte bedövat ordentligt och som efter en timmes försök att pressa in en jävla slang i en alldeles för trång ven, bara försvann med orden "jag har ett akutfall så du blir hjälpt av en annan läkare!" En annan läkare dök upp, såg mitt hysteriskt gråtande tillstånd och vände sig till sköterskan; "Ge henne stesolid. Nej, korrigera det där. MYCKET stesolid!" - han tog 5 minuter på sig och satte den dessutom lägre ned. Om det gjorde ont, det minns jag inte, för se, här drogar de tydligen ner en (för att man ska göra som de vill? Oklart) så fort man blir lite "omedgörlig" för jag var i uppror kan jag säga! Fullständigt uppror! Anyway, jag rullas efter mycket om och men in på eget, isolerat rum (varför säger de inte) med två sköterskor som skulle "vakta" mig i några dygn. De satte mig fast vid diverse apparater och där låg jag i ett dygn medan de gjorde förnedrande prover på mig och klädde av mig halvnaken inför en massa läkare och sköterskor som kom in. När jag väl slapp ut därifrån kände jag mig så förnedrad. Men det slutade inte där.

För några dagar efter detta blir jag anklagad av en sköterska att jag tagit droger. För det första så är inte drogerna KS bord, jag lämnar regelbundna drogtester för att kolla detta och det har jag metadonkliniken att fixa. De påstår att jag under den gångna kvällen innan, då jag fått besök, "förvandlats till en helt annan människa" (jag blev glad efter att ha legat halvdöd och ensam i många dagar på sjukan) och jag får först förklara mig för en sköterska som säger "men Loo, det måste du ju faktiskt förstå, att om du blir så förändrad (jag blev GLAD, tror ni att de hade gjort samma sak mot NÅGON ANNAN som låg inne där? nej) så måste vi ju misstänka droger!" - bara så att ni vet; Blir ni glada över besök på sjukan så har ni alltså tagit droger. Senare kommer det ett läkarlag in som ställer så mycket förnedrande frågor om mitt privatliv till mig att jag bara kokar inombords. Läkaren, som inte ens har koll, talar först om för mig att han inte "litar på missbrukare" men menar senare, då jag ifrågasatt deras metoder, att jag "verkar trovärdig".

Fattar ni? Jag har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv. Jag brukade tycka om avdelning B15 på KS, men det gör jag inte längre. Jag bävar för att läggas in igen på onsdag eftersom jag känner mig kränkt, misstänkliggjord, att de dessutom gick till min PAPPA innan de gick till MIG och frågade om jag tagit återfall eller inte - fattar ni? de gick till min PAPPA! Jag är nästan 30 år, och två dagar efter att jag vårdats på intensiven för svår lunginflammation blir jag påhoppad av ett läkarlag som ifrågasätter varför jag blev GLAD när jag fick besök, och det här tycker KS att jag ska behöva ta? Hur lång tid ska jag behöva dömas ut som missbrukare egentligen? Och hur länge ska läkare ta ansvar i sina egna händer som de inte har vare sig rätt eller kompetens till att få göra? Jag har ett beroendeteam som kollar mina drogtester regelbundet! Det här är ett case av fucking felbehandling, och vet ni vad? Jag är sugen på att anmäla. För så här ska jag fan inte behöva bli behandlad.

Jag är fortfarande ledsen, jag vägrar nästan gå tillbaka till sjukan. Hur mycket mer ska jag behöva ta, under en cancerbehandling? För mitt förflutna? Hur länge till ska jag behöva betala för vad jag gjort för flera år sen?
Jag vill inte dit, och nu KS, nu har ni förstört precis allting. Tack. Tack som fan. Inte nog med att de vägrar berätta för mig hur min behandling går, utan nu vill de ha ett stormöte, berättar de för mig, med ALLA mina kontakter, och jag, där de ska diskutera hur min behandling går! Jaha, ni vill berätta för alla mina kontakter men inte för mig, is that it? Vet ni vad jag tror, jag tror att de vill sitta där och fråga ut mig om mitt förflutna, mina relationer etcetera, precis som de gjorde när läkarlaget kom in och frågade ut mig. Och jag har fan i mig ingen skyldighet att berätta ett skit för er. Jag ger er min jävla blogg, mitt jävla liv på ett papper, jag ger er hela mig själv, jag har varit ärlig sen dag ett, och vad fan gör ni? Ni överförmyndar mig som en jävla tolvåring! JAG TÄNKER INTE BERÄTTA ETT SKIT FÖR ER! Nu är det ER tur att berätta för MIG!

Jag tänker inte ta det här. Jag har förstås redan kontaktat min socialsekreterare och hon har i sin tur redan pratat med metadonteamet. Ni på B15 ska få ert möte. Med besked. Men jag tänker inte vara med, jag skickar min representant istället. Vad hon heter kan jag av sekretesskäl inte ta upp i bloggen, men jag kan ju säga som så att hon är tamejfan den bästa bad ass socialsekreteraren jag någonsin träffat. Och hon vet vad sekretess innebär, bara så ni vet det. Hon kanske kan förklara för er vad det betyder, för ni har uppenbarligen ingen koll!

Anledningen till att det tog sådan tid att skriva det här är för att jag velat fram och tillbaka om jag ska skriva det här eller inte. Eftersom jag fortfarande, efter 2 veckor, är arg och ledsen för det som hänt bestämde jag mig för att publicera. Innan dess försökte jag faktiskt att skita i det, låta det gå vidare. Vara den bättre människan och allt det där. Men jag blir så jävla trött på att bli behandlad som en missbrukare på de instanser i samhället som ska skydda mig! Det vill säga - vården! BVC, KS, listan kan göras lång på ställen jag ständigt måste bevisa min oskuld på fast jag redan går på drogtester och testar negativt sen ett braaaa tag tillbaka. Jag talar inte som en plattanpundare, jag agerar inte som en, jag drar inga drogskämt, jag klär mig propert och helt och absolut ingenting i mitt utseende skriker "hej jag är påtänd!" - ändå ska jag behöva sitta och försvara det faktum att alex sover med sin mamma, jag ska behöva försvara mina relationer (i det här fallet min relation till alexanders pappa, som var och hälsade på mig. Honom känner de inte, men han är ju tatuerad, så de utgår automagiskt från att han knarkar, och langar. Bra sjuksköterskor va?) och jag ska behöva försvara mig själv - fast jag ingenting mer gjort än att jag var GLAD för ett besök! Jag hade för fan legat där som ett vrak med lunginflammation, jag hade knappt kunnat röra mig, jag gick redan på höga doser etylmorfin som sjukhuset gav mig eftersom jag hostade så - och de tror att jag har tid att KNARKA? Med lunginflammation? När jag precis kommit ut från intensiven? Hur normalt är det? Fattar ni hur förnedrad jag kände mig? Och att jag dessutom lämnar minst ett drogtest i veckan som mitt METADONTEAM tar hand om, och att de skulle slå larm sekunden de hittade något i mig som inte skulle vara där, och att läkarna på B15 inte har ett skit med min drogbehandling att göra - det hade inte med saken att göra! Och vet ni vad som är ännu mer sjukt? När min metadonsköterska ringde avdelningen på fredagen för den vanliga kollen nämnde B15 inte ett skit om det här. Inte ett dugg om deras "drogmisstankar". Det var som om det aldrig hade hänt! Och det är den sköterskan de SKA ringa - direkt - om de nu misstänker något! Sjukhuset bestämde alltså för att ta tag i det här på egen hand trots att de inte har kompetens, trots att de inte vet ett skit om drogbehandling och trots att den inkompetenta läkaren inte ens visste om, att det inte är B15's roll att ta hand om mina drogtester, och sen efter den förnedrande "utfrågningen" om mitt privatliv bestämde de sig för att "tro" mig, trots att läkaren sa "jag litar inte på missbrukare" till mig sekunden innan han startade utfrågningen inför sex främmande läkare. Om man har hand om drogbehandling så vet man att man inte ställer en massa frågor och att det inte handlar om att vara "trovärdig". Man gör ett drogtest, punkt slut. B15 såg inte till att detta hände - överhuvudtaget.

Hade någon annan inlagd på avdelningen "blivit som en helt annan människa" när hon / han fått besök, hade sköterskorna, som min socialsekreterare påpekade, tänkt "men gud vad bra att hon blir så glad när hon får besök. Lite positiv energi är precis vad hon behöver nu!". INGEN ANNAN inlagd på avdelningen behöver utstå en skamlös och förnedrande utfrågning av ett LÄKARLAG som inte ens har det som jobb att hålla koll på sånt - efter att ha blivit glad över ett besök. Det LOVAR jag er. Men jag ska "faktiskt förstå / acceptera den misstanken med tanke på din bakgrund" (sköterskan citat). Jag ska behöva utstå förnedring, men alla andra får glada miner.

Nej, fy fan B15, ni kan dra åt helvete just nu as far as im concerned. Jag ska läggas in på Onsdag och sen ska jag ut på lördag, jag kommer fan inte säga ett ord till någon av er. Varför det? Ni vet uppenbarligen inte hur man hanterar människor. Den tid i mitt liv som ni har som uppgift att göra så dräglig som möjligt med tanke på att jag har CANCER - den har ni sabbat. Ni kanske kan tänka på att ta hand om min cancer i första hand, så vi har ett missbruk att tala om överhuvudtaget, för om ni inte vårdar min cancer så dör jag. Detta vet jag. Och ändå. ÄNDÅ gör ni så här.

Jag vill veta vem man anmäler sånt här till. Patientnämnden? Finns det sånt? Tips emottages tacksamt.

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

Drogdebatt

Jag har just kollat på fyrans debattprogram där man diskuterat narkotikafrågan i Sverige. Olika representanter, bland annat en känd drogdebattör, en från polisens krogkommission, en stjärnkåt journalist och en kulturminister från KDS som inte fattar ett jävla skit. Och så en bandad intervju med Sanna Bråding på det där hon sitter och berättar att alla gör det. Herregud. Det absolut bästa var vad göteborgaren (missade hans namn, men han är kommentator i studion) sa på slutet: "Faktum är att folk mår pissdåligt i det här jävla landet och fattar man inte det hjälper inga nollvisioner".

Det Sanna säger är helt sant. Drogbruket är utbrett i samhället. Målare och stjärnor gör det, och precis som polisen säger så går det en sabla inflation i det där ordet "Stureplan". Stureplan är bara en så liten del av det. Ni skulle bara veta hur många av era vänner som knarkar. Ni skulle bli så förvånade.
Jag har knarkat på stadens klubbar och krogar i nästan nio års tid och det ÄR accepterat. Överallt. Många gör det, många fler än du som icke-knarkare ser. Vi har våra metoder, vårt sätt att täcka över det. Du ser oss knappt. Och varför gör vi det? Människor är människor. Finns det upplevelser, något som maxar stämningen, något som ger en extra kick, förhöjer kvällen, även om det innebär helvete dagen efter, så gör man det. För unga människor idag lever för dagen. Världen är på väg mot sin undergång med allt jävla krigande, verkligheten står en upp i halsen och det handlar om att få komma bort, få UPPLEVA. Det är inte svårare än så. Och precis som man poängterar i programmet så är det vi som har beroendesjukdomen som ryker dit på det och som så småningom kommer i ett stadium av våra bruk där man kan kalla det missbruk. Polisen gör insats på insats och regeringen sysslar med en vision de kallar för narkotikafritt samhälle. Herregud.. så här är det. Människor har drogat sig sedan begynnelsen. Även om du inte kan förstå det, även om DU inte kan se det ur vår synvinkel så är det så, att det finns en viss typ av nyfikenhet i oss människor som man inte kan lagstifta bort. Man kan inte bara sikta mot ett samhälle där ingen någonsin testar droger. För en KDS:are är det säkert möjligt men de tror ju att folk kan gå på vatten och att världen är skapad av en Gud för tvåtusen år sedan också, dinosaurierna och evolutionen är ju helt omodernt för dem, så visst..

Det enda jag kan säga är att det är fucked up. Och ni kommer aldrig kunna få bort de här elementen i samhället. Sorry, men så är det.

Diagnoser, kontakter och samtal - genomgång

Jag tänkte egentligen Vlogga idag men jag känner mig så förbaskat risig så det är inte klokt. Vi lägger det på is ett tag. Jag har däremot lite nyheter.
Idag hade jag möte med min socialsekreterare, min beroendeläkare och min behandlingsassistent. Vid mötet fastställdes det jag väntat på så länge nu; Dels att mina medicinhämtningar nu glesas ut till tre gånger i veckan, plus att jag slipper kånka mig till St:Görans BAS (Beroende Akuten Stockholm) varje helg. Detta innebär alltså att jag från och med nu hämtar min suboxone tre gånger i veckan och får med mig helgmedicinen på fredagar. Jag står fortfarande kvar på två U-tox i veckan (drogtester via urinprov) vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Jag har varit helt drogfri ett bra tag nu och inte testat positivt eller rört några droger på mycket länge. Detta planerar jag att hålla - livet ut, med världens bästa motivation som stöd: Alexander.

Det är ju underförstått att ett återfall skulle leda till att jag blev av med Alexander, i alla fall för en period beroende på hur illa jag skulle ha återfallit. Detta får absolut inte ske. Min skyldighet är att vara en god mor åt mitt barn och ge honom bästa tänkbara uppväxtförhållanden. Min son skall aldrig behöva vara orolig för att jag tar återfall eller faller tillbaka i missbruket och mitt barn skall aldrig behöva placeras någonstans för att jag inte klarar av att ta hand om honom. Enligt socialtjänst och läkare har jag gjort en "strålande insats" eftersom det hade varit så mycket enklare för mig att bara sätta mig ner och skita i allt. Att skita i allt är att förlora. Jag är en vinnare. Detta intalar jag mig varje dag. Varje ny drogfri dag är en vinst. Varje drogfri timme är en seger. Jag skall segra.

Nästa "goda" nyhet är att min luddiga ADHD-diagnos, trots dess påtagliga luddighet ändå ÄR en diagnos. Vid mötet igår där vi gick igenom diagnosen fastställdes att den fortfarande ÄR luddig då man inte kan finna tillförlitliga källor för hur mitt uppträdande i barndomen var. Trots denna luddighet finner man ändå en svårighet för mig att organisera, planera och bibehålla struktur i vardagen. Arbetsminnet är inte märkbart påverkat men man ser motstridigheter. Först var medicinering inte aktuellt men vid dagens möte hade min läkare funderat och kommit fram till att det ändå kan vara aktuellt att prova ritalina eller concerta då målet är att jag skall klara mig själv så småningom. Insatser från kommun, socialtjänst och handikappenhet är ju väldigt stora, vilket förbluffar min läkare. Jag har bostödet på måndagar och fredagar, assistent från barn och familj på tisdagar, jag är lärare på onsdagar, träffar min psykoterapeut på torsdagar, behandlingsassistenten tre gånger i veckan och utöver det har Alexander en socialsekreterare. Jag har två - en på vuxengruppen som är fantastisk (ja, jag vet att det låter smörigt men hon är faktiskt sanslöst bra!) och en på ekonomi. Jag har utöver de kontakterna även en handikappsekreterare som beviljar bostödet. Vi är nu uppe i åtta olika kontakter som bistår mig, ger mig stöd och hjälp och som finns till för olika behov och då har jag inte räknat in mina två läkare (en för beroendevård, en för epilepsin - alltså på neuro) och BVC, vilket alltså är elva olika kontaktpersoner som finns för mina behov. Tro mig, det blir snurrigt för alla andra också. Har jag misat någon nu? Säkert. Även jag blir förvirrad ibland men jag har vant mig nu.

Alla mina kontakter fyller olika funktioner. Barnassistenten är ett stöd för mig i min relation till min mor och en rådgivare i olika frågor som rör Alexanders välmående. BVC tillhandahåller självfallet vacciner, väg och mät och kostråd med mera. Min psykoterapeut är en underfundig person som lyssnar på och hjälper mig sortera mina tankar. Just nu bygger vi en livskarta. Det är meningen att jag ska diskutera mitt missbruk och min uppväxt, sådana saker som format mig. Min socialsekreterare på ekonomi sköter just ekonomiska frågor, inget krångligt med det. Den andra socialsekreteraren är som ett BaseCamp för allting annat, vi diskuterar saker som rör mitt liv och utvecklingen av det. Arbete, struktur och sociala kontakter, frågor som rör oss tillsammans. Hon är också den som ordnat min psykoterapeut. Alexanders socialsekreterare representerar honom och är hans "röst" om jag tillexempel skulle få ett återfall eller om Alex på något sätt skulle behöva en representant då han ju är för liten för att kunna fatta egna beslut. Hon är också den som delegerat ut assistenten från Barn och Familj, också kallad för "barntanten".

Min beroendeläkare skriver ut mina mediciner. Just nu har jag Suboxone för mitt opiatmissbruk, samt atarax, lergigan och Theralene vid behov. Atarax och lergigan är lugnande mediciner som inte är beroendeframkallande eller narkotiska, (atarax är en antihistamin som även förskrivs till allergiker vid tex hösnuva) Theralene används både som rogivande och sömngivande men det är ytterst sällan jag behöver ta någon av de tre sistnämnda. Suboxonen tar jag dock varje dag; 16 Mg. Det är två smälttabletter man lägger under tungan som smakar helvetiskt illa. Jag blir inte påverkad av Suboxonen utan fungerar alltså helt normalt på dem. Om man däremot INTE har ett opiatberoende så blir man riktigt påfjuttad av de här medicinerna. De säljs på svarta marknaden för rätt grova pengar. Det är ett narkotiskt och beroendeframkallande preparat som enbart skall användas om man får det förskrivet av läkare för missbruk och man skall vara ytterst försiktig med det då det bland annat påverkar blodtrycket.

Min neurolog, som roligt nog är bekant med min beroendeläkare, är en av de bästa neurologerna i Sverige och henne träffar jag inte särskilt ofta, men hon reglerar min epilepsimedicin som är en kramphämmande medicin som innehåller karbamazepin. Förvirrande? Yes, det är en medicinsk djungel. Medicinen heter Tegretol Retard (200 mg) och "retard" i namnet (komiskt för övrigt) indikerar på att det är en depåtablett. Det finns också vanliga tegretol som alltså inte är depå. Jag äter 500mg totalt om dagen. Notera att jag inte utelämnar några namn på någon av mina kontakter då jag värnar om även deras integritet.

Min behandlingsassistent är ansvarig för att ge mig mediciner och övervaka mina U-toxprover, dvs mina urinprov. De går till som så att man går in på toaletten själv, men där finns en spegel bakom toalettstolen och speglar i taket som påminner om trafikspeglar så att man kan se att personen inte "fuskar". På andra sidan spegeln står behandlingsassistenten och bevakar en medan man kissar i en mugg. Det finns oändligt många metoder kring hur man fuskar på ett urinprov, man kan söka på Flashbacks forum om man vill fördjupa sig i ämnet. Vissa människor gör helt sjuka grejer för att kunna knarka samtidigt som de går på tester. De för upp slangar i urinröret och pumpar in ren urin från någon annan. Detta ska göra fruktansvärt ont. Det finns grejer man kan beställa från nätet också som ska kunna neutralisera urin på olika sätt men det är allmänt mer opålitliga metoder vad jag förstått. Många bär små "påsar" med urin införda i muffen och fifflar på så sätt. Jag har aldrig fuskat på ett urinprov och jag skulle aldrig heller ta en sådan risk bara för att få ha lite kul en kväll. Det är inte värt det. Men många är så bundna till sitt missbruk att det helt enkelt tar över och de gör vad som helst för att kunna ta droger utan att någon vet om det. Man brukar säga att det finns inga mer utstuderade och genialiska lögnare än aktiva missbrukare och det gäller många, men inte alla. Som synd är så finns det rötägg precis som i alla andra samhällsgrupper som förstör för oss andra och ger missbrukare ett jävligt risigt rykte. Men drogen har en förmåga att ta över en person och styra den, göra personen omedveten om vem det är som ror skutan och ju djupare in du kommer, ju lägre sjunker du. Det börjar alltid som en kul grej och för vissa kan det fortsätta vara en kul grej, somliga KAN hålla sig till att dra en lina nån gång då och då. Jag säger inte att det är hälsosamt men somliga bibehåller en tämligen bra hälsa och lägger så småningom ner på grund av ändrade livsförhållanden. Vissa av oss fastnar därför att det fyller ett hål vi alltid haft inom oss. Det ger oss en tröst, en känsla av odödlighet, en styrka vi inte hade från början. Men som jag tidigare sagt så bryter drogen ner dig inifrån samtidigt som den ger dig denna falska känsla av säkerhet och kontroll.

Har jag missat någon? Handikappsekreteraren delegerar bostödet. Resten är självskrivna. Detta är min vardag. Man kan ur en synvinkel säga att jag är väldigt hårt bevakad men ur en annan synvinkel kan man också säga att jag har oerhört mycket stöd och jag väljer att se det ur den senare vinkeln. Jag känner mig faktiskt inte bevakad på något sätt. Jag känner mig bara stöttad. Jag har fått hjälp av samhället och jag har tagit emot den. Det är något jag skulle rekommendera. Grejen är att det FINNS stöd och hjälp för människor med olika sociala problem men du måste vilja ha den själv och du måste vara beredd att kämpa. Ingen kommer att göra något ÅT dig. Mitt bostöd hjälper mig att utföra initiativen jag tar men ingen gör någonting för min räkning. Jag har oerhört många inblandade i mitt liv och inga steg jag tar görs utan konsultation med någon av mina stödpersoner. Målet är dock att jag skall kunna sköta allting själv så småningom. Att jag ska bli helt självständig och hantera vardagen på egen hand. Det ser jag fram emot, men jag har inte bråttom.

Jag är inte redo att flyga själv riktigt än.

Mjukisen

Fy fan vilken riktig praktmjukis jag är. Jag gråter till filmer oavbrutet. Nu senast för en stund sedan då jag såg Wall-E, fy fan vad bra den var. Igår var jag med pappa och sällskap på bio - fick barnledigt i några timmar medan Alexanders lillmoster kämpade för att hålla en mammasjuk Alexander glad. Vi såg iallafall "Låt den rätte komma in". Opåverkad av de fantastiska recensioner som den uppenbarligen skulle vara beströdd med måste jag säga att bortsett från den där riktigt svenska betongrealism-känslan med frånvarande föräldrar som fastnat i TV:n, och ensamma, mobbade barn som ensamma går hem i vintermörkret så tyckte jag om storyn. Men betongrealism, det är fan inte min grej. Jag älskar färg, storslagenhet och kommunikation. Jag blir så deprimerad av att se hur barn går och blir utsatta för än det ena, än det andra av riktiga jävla snorungar till klasskamrater samtidigt som de vuxna inte fattar, att barnen tar efter dem och att de kanske skulle ändra sina egna attityder, och framför allt - PRATA med sina barn.

Jag läste det i en gammal Linda Norrman-Skugge-krönika; hon blev lika förbannad som jag. Hon frågar sig själv - Var är föräldrarna? Varför vet ni inte vad era barn gör? Varför pratar ni inte med era barn? Varför hamnar elvaåringar aspackade i buskarna ute i förorten medan föräldrarna sitter och dricker i sina små jävla hålor? Varför DRICKER ni så mycket i närheten av era barn? Varför måste ni tvunget sitta och bli mer än salongsberusade på kombinerade barn/vuxenfester? Varför kan ni inte bara äta god mat och dricka läsk? Varför är er jävla äckliga skit-sprit med överallt i bilden? Och sen sitter ni och ser ner på mig för att jag tagit droger. Fy fan, halva Sverige är semesteralkisar och helgalkisar och ni sitter där och blir lulliga med era småbarn. Ni är fan PINSAMMA som inte ens kan umgås med folk utan att supa.

Det var inte ens det jag skulle skriva om, men mitt förakt bara steg och jag blir så förbannad när det gäller såna här grejer så jag kan fan kräkas.
Men se både Wall-E och "Låt den rätte komma in". Det är bra grejer. Trots allt.

Möte

Oh, mötet gick bra. Jag gillar min läkare. Hon är liksom barsk, rakt på sak, saklig och kunnig och jag gillar det. Inget tjafs, inga omskrivningar - ren fakta och så är det liksom. Hon påminde mig litegrann om själva kontroversialiteten kring subutex och suboxone och det faktum att det fortfarande är väldigt hårt reglerat och styrt av socialstyrelsen. Det förstår jag. Vi är cirka 1500 personer i 62 program som får den här medicinen i Sverige. Den har fått motta mycket hård kritik från flera samhällsgrupperingar eftersom man anser att det handlar om att ersätta "en drog mot en drog". Många människor som säger de sakerna vet, helt ärligt, inte vad de pratar om. Oavsett vad du "byter ut" ditt missbruk mot när du slutar knarka, så måste du alltid finna något, vad det än är, som "fyller hålet". Det är inte lätt att bara lägga ner allt och sluta må dåligt enbart genom fri vilja. Självfallet fungerar psykoterapi i viss utsträckning, på vissa individer och på olika sätt, men ett beroende, och hela livet kring beroendet som utvecklas genom det, kan inte upphöra tvärt enbart genom psykoterapi. Det är väldigt få patienter som skulle svara på en sådan behandling, om ens någon.

Många människor säger att "Ja, men har man börjat så ska man fan kunna sluta också, man har själv satt sig i skiten" etcetera. Det tycker jag är ett inhumant, generaliserande och okunnigt uttalande, och dessutom så låter det så drygt och snorkigt så jag blir sugen på att lappa till personen i fråga. Är det så man ska tänka om människor som behöver hjälp? Ska man, i ett demokratiskt och socialistiskt samhälle bara skita i människor och låta dem vara när de "satt sig i skiten"? Är det så vårt samhälle BÖR se ut? Sköt dig själv och skit i andra?
När jag började ta droger var jag en nyfiken, deprimerad tonåring som inte visste vilken fot jag skulle stå på i världen. Mitt liv var ett kaos. Min själ och mitt hjärta var ett kaos. Jag sökte mig till de som hade det som jag. Som visste hur det kändes att leva i en icke-kärnfamilj, som visste hur ont det gjorde varje dag. Som hade ett hum om att livet inte bara är ett rakt streck, utan en bergodalbana med toppar och dalar. Jag sökte mig till dem, och fann en trygghet. Jag fann en gemenskap jag aldrig funnit någon annanstans. Det fanns en chans för mig där att bli accepterad för den jag var och människorna i den gruppen behandlade mig väl. Jag var en av dom. Jag var älskad och respekterad och vi höll varandra om ryggen i fighter, lyfte upp varandra i svårigheter och fanns där för varandra. Precis som i vilken tight grupp som helst så fanns det något att samlas kring. Och det var drogerna. Och de första åren var det "bara" kul. Det var ecstasy som tog en till oanade höjder, det var LSD och det var amfetamin. Människor säger "men det är inte riktiga känslor, det var ju drogerna som gjorde det" - so? Utan ecstasy hade jag aldrig fått uppleva de där sakerna. Missförstå mig rätt; Jag propagerar inte NÅGONSTANS att någon ska börja med droger. Det är ett heltidsjobb och du kommer att få ett helvete. Vad jag vill säga är, att de erfarenheterna gjorde mig rik. Stark. Och nyanserad i min världsbild. Jag fick ta mig in, igenom och ut, själv. Och jag gjorde det.

Anyway... relax-time.

Backlash

Jag har haft väldigt mycket ångest den här helgen. Medicininsättningen går inte helt felfritt och obehindrat och detta resulterar i panikångestsymtom och luftfattigt tryck över bröstkorgen. Drar ständigt efter andan som om jag inte får luft. Igår blev det dessutom för mycket, overload totalt. Mamma ringde, båda mina besökare här hemma var stressade, uppträdde märkligt och sa ingenting så jag kände mig ansvarig för att hålla igång allting. Slutade med att jag i princip kastade ut folk för att få vara ensam.

Jag har varit i princip odödlig fram tills nu, mitt liv har bollats med fram och tillbaka och folk har undrat hur jag orkar. Jag med. Men så har det bara varit, en självklar sak. Nu har jag kastats tillbaka och börjat leva i en konstant backlash. Allt jag förträngt, all sabbad självkänsla, alla kemikalier, all frustration, vrede, sorg och abstinens jag gått och förträngt djupt inom mig har nu bubblat upp till min inre yta och kokar igenom bröstkorgen som en ständig, brännande het påminnelse om vilken katastrof jag skapat. Det bryter sig långsamt igenom bröstbenet och ilar nedför magen som ett uppslitet sår. Andningssvårigheter, luftfattighet, känslan av att kroppen och hjärnan är två separata sektioner av en enhet som kör varsitt race - det gör ont. Jag förväntade mig aldrig att den här resan skulle bli enkel, men jag trodde jag hade gjort upp med pinan genom att bara "bryta mig igenom" den när den kom farande. Istället rusade jag igenom den som en sprinterlöpare bort från ett oväder och trodde förstås att den korta skur jag fått över mig när jag började löpa, var allt. Nu har ovädret hunnit ikapp elitidrottskvinnan Loo i grenen "flykt", och jag saknar idag kondition att fly ännu en gång.

Samtidigt sitter jag här med ett barn, de stänger av hissarna så jag blir beroende av att ha barnvakt varje dag när jag går till beroendemottagningen eftersom jag inte kan ta mig ner med alex och vagn fem trappor ensam, och då måste jag ju ha folk här, som inte heller mår bra och som har sina issues att ta itu med, och sen är det H som inte mår bra alls, och jag försöker att hålla en god stämning mellan alla, och vill helst bara att de slår på hissfanskapet så jag kan isolera mig och inte behöver hjälp med en så enkel sak som att gå till beroendemottagningen. Jag är känslig för andras stämningslägen och när andra mår dåligt ovanpå detta, trots att det är mina vänner, så behöver jag, och vill jag, backa. Men jag kan inte backa av och fräsa åt någon som jag är beroende av för hjälp.. fattar ni? Moment 22. Imorgon är det lika illa igen och då har jag TVÅ tider att passa. Beroendecentrum OCH tandläkaren. Men just nu har jag för mycket panikångest så då måste jag boka om den - IGEN, och för att undvika att behöva dra hit barnvakter. Så imorgon bitti tar jag alex på ryggen i en ryggsäck eller nåt och bär ner honom och vagnen fem trappor, går till beroendemottagningen, får min medicin, pantar burkar till babysemp och tar mig hem igen, sen får folk säga vad de vill.

Och så måste jag alltså mer aktivt börja bearbeta skiten som bubblar upp, utöver det grubblande jag spenderar merparten av tiden med. Jag kanske måste skriva om det. Från början. En så här var det, typ. Det får bli så. Jag måste börja i rätt ände. Från början.
Jag börjar imorgon. Då kommer den. "Så här var det" - Del 1.

Säljer jag?

Jag fick ett intressant mail idag. Som synes i screenshoten till vänster. Som följer:

"hejssan
kom av en slump in på din blogg. Mycket trevligt =)
Gött att du är mera på fötter efter allt missbruk å sådant. Såg att du hade fått sub utskrivet..säljer du o för hur mkt? Lycka till med din son!"

Eh.. hörrudu Dessan. Du läser att jag är en beroende som får medicin mot mitt missbruk, att jag har barn och att jag "kommit på fötter" och sen undrar du om jag säljer knark? Säljer samma medicin som jag väntat i flera månader på att få? Brukar du skriva till bloggare och fråga om de säljer knark, eller är det bara folk som har ungar och är rehabiliterade?
Alltså.
Allvarligt.
Ger jag på något vis intryck av att jag är någon form av knarklangare?

För övrigt så händer det en del. Jag började på 2mg Suboxone i Måndags och ökade till 4mg idag. Vi skall fortsätta trappningen tills vi uppnår en tillfredsställande nivå. Och jag mår bättre än på länge, min energi är på väg tillbaka och min kropp känns lättare. Vi får se hur jag stabiliserar mig här, just nu är det mycket känslor och tankar som obearbetat kommer upp till ytan. Jag anpassar mig.
För övrigt så finns det ingen medicin för mig att "langa" då jag går till beroendemottagningen varje dag och hämtar min medicin på plats, lämnar urinprov och sitter ned med en sköterska tills tabletten lösts upp i munnen. Så kommer jag att ha det framöver, ett bra tag tills man släpper mig med större ansvar. Men vid den tiden då jag själv rår över min medicin kommer jag naturligtvis inte att sälja ett jävla skit. Den här medicinen är livsviktig för mig. Om jag hade velat tjäna snabba, svarta pengar hade jag tagit ett svartjobb, inte bökat mig genom beroendevården i ett års tid.

Jag blir så trött.

Och älskade Alexander har fått sin första förkylning. Åh mitt skruttiga troll! han snorar och hostar och jämrar sig och jag får bära runt på honom hela tiden. Det är inget vidare det här.

Äntligen! (igen!)

PUH!
På Måndag börjar jag medicinera med suboxone! Äntligen! (Mer info från Läkemedelsverket finner du Här!) Och jag är överlycklig. Alla papper är nu ordnade, mötet har äntligen varit och allt är förberett. Allt som behöver ske nu är att det blir Måndag. Det känns nästan overkligt. Ska jag verkligen få den här medicinen? Ska jag nu slippa den konstanta känslan av att behöva "mata hålet"? Kommer min oro och min stress att dämpas nu när tryggheten i opioidsubstitutionsbehandling äntligen kommer att finnas? Jag har aldrig tidigare deltagit i substitutionsbehandling för någon av mina drogproblem och jag trodde inte det skulle bli verklighet heller. Räkna med att jag kommer att skriva om det här - hur det känns, hur jag reagerar, mina eventuella förändringar och liknande.

Jag tror inte på något vis att medicinen kommer att "lösa alla mina problem". Lyckopiller existerar inte (iallafall inte i laglig form) och allt man gör om man nu skulle få tag i dessa illegala lyckopiller, är att skjuta problemen långt framför sig och gömma sig i sitt eget närvarorus. Observera att jag inte skriver "fly från verkligheten", för det har jag pratat om tidigare - hur droger för mig aldrig varit någon form av flykt, snarare en efterlängtad närvaro och en känsla av att klara av, höra till och att orka. Det enda jag begär av medicinen som sådan är att viljan att mata hålet, och att tomheten i centrum av kroppen, jämförbart med ett tomt rör som går igenom munnen och rakt igenom kroppen - hela vägen - dämpas, eller till och med försvinner. Resten, min ångest, rädsla och allt det andra, har jag alltid levt med och det är ingenting jag bara kan ta en tablett för att få bort. Men jag har verkligen längtat efter det här.
På måndag, då gäller det!

PS: Fan vad jag är sugen på att köpa det här till mitt kök. Fett! http://www.thinkgeek.com/homeoffice/stickers/a6d0/images/2945/

YYL!

Åh gud, nu blir det vårdmöte om en timme. Jag är så jävla nervös. Tänk om de fått för sig att jag inte ska få något subexone nu. Tänk om de tycker att jag ju har klarat mig i typ 11 veckor utan så nu tycker de att jag ska slippa. Eller om det är typ 3 veckor kvar IGEN tills jag ska få det. Jag är dödsnervös.

YYL.

Wow, subutex och höst.

JA! JA! JA!

Möte med min beroendeläkare igår. För det första så är hon kompis med min neurolog, och min neurolog är typ den bästa i stan. Bara en sån sak. Nervösa minutrar passerade då jag förklarade hur mitt beroende sett ut, de senaste 9 åren. 9 år! 9 år av mitt jävla liv har jag spenderat på att förstöra min kropp och spela allan. Vilket jävla liv alltså. Näe, hur som helst: Jag får suboxone. (subutex / metadon) - det finns änglar! Vilken grej!

Och ni får ursäkta tystnaden. Jag har liksom inte vetat vad jag ska skriva. Jag spelar world of warcraft på kvällarna och känner mig riktigt jävla oinspirerad. Ingenting händer i mitt liv. Varken plus eller minus, av eller på. På Lördag är jag barnledig och ska följaktligen försöka hitta på något spännande. Jag sitter här på kvällarna och blir raggad på av 14-åriga blood-elf-mages som skickar slängkyssar åt mig när jag springer förbi. Sen tar jag itu med abuseärenden på HZ. Sen sitter jag och känner att fan, jag måste städa, och så städar jag lite. Ni fattar. Jag pratar mer med växter och alex än med människor. Fan, man blir ju lite ingrodd.

Sen verkar det som att hösten är på väg också. Fan vad nice, äntligen kan man klä sig snygg. Man ser ut som en idiot i "39-grader i skuggan"-kläder.
PS: Andy Moor och orkidea, det är grejer det.

Gästinlägg: B berättar

Min vän B tillfrågade mig idag om han fick komma med ett gästinlägg på min blogg. Han har ju ingen egen - men han hade läst mitt senaste inlägg gällande droger och min problematik, och hade en hel del tankar och funderingar att tillägga. Kör hårt! Sa jag, och gav honom instruktionerna att köra sitt eget race - jag har inte förändrat eller redigerat texten överhuvudtaget. Ska man gästa så ska man, då ska man slippa mig.

Samtidigt märker jag att just drogdebatten är ett ämne som berör. Jag får många läsare, många privata mail och många frågor. Fortsätt gärna att fråga, alla (vettiga) frågor som skrivs i kommentarsfälten besvaras öppet i bloggen. Redan nu tänker jag vara specifik med en sak: Nedsättande mail, hotfulla brev eller kommentarer, eller upprörda telefonsamtal från människor som inte förstått varför jag skriver om det här - för att informera och berätta hur det är att leva som jag - och inte för att göra reklam för mitt leverne, eller bidra till någon form av drogliberalism (vilket borde framgå vid det här laget) är inte önskvärt.

Jag skriver om mitt liv, med alla dess ups and downs som det innehåller, och jag försöker inte glorifiera eller tala om hur Du eller någon annan skall göra. Jag delar bara med mig av mina erfarenheter. Jag försöker att vara öppen med mitt liv, även de negativa aspekterna - det är lite det som är poängen med hela "mrsGonzo"-konceptet - att bevaka helheten, att bryta mönster, att bryta ny mark och att berätta hela skiten, both good and bad. Det är det som är mitt "koncept" som jag sysslat med sen många år - att bara berätta exakt som jag upplevt det. Inte för att bli dömd eller prisad, utan för att vinna förståelse, och själv förstå. Privata mail besvarar jag naturligtvis också privat - det är MITT liv som är i rampljuset i den här bloggen - inte ert. Jag hänger ut mig själv, både på gott och ont, men det är så jag valt att leva. Därför skriver också min gästbloggare under pseudonym. Han kallar sig - B. Här kommer den:


"Jag har fått låna Loo’s blogg (tack så hemskt mycket, Loo!!!) för att skriva ett gästinlägg, har nämligen ingen egen blogg!! Jag är alltså bekant med Loo sedan några (ganska många) år tebax, jag TROR aldrig hon skrivit om mej men saken är den att hon och jag har några prylar gemensamt i det här livet. Jag skriver främst för att Loo i ett av sina senaste inlägg pratar om något hon och jag verkligen delar i det här livet och det är på sin plats och tid att fler människor med samma problematik träder fram och ger sin syn på det hela. Jag föredrar att vara anonym angående min identitet så jag kommer inte avslöja mitt namn… annat än med min initial ”B” och att jag är född 1979.

Loo pratar om själva suget till droger och beskriver väldigt ingående en hel del av själva kärnan i problematiken som hon och jag delar. Hon använder ordet ”mata” , att hon behöver bli matad med saker hela tiden i livet, information i olika former. Det finns ett stort behov hos mig också att inta information i alla dess former. Men det är inte bara ett sug efter information, det är också en förmåga att anpassa sin energi efter det man tar in. Och här kommer vi till ”the main thing”… den energi som jag och Loo kan ansamla för att BEHANDLA information i detta livet är absurt stor och agerar extremt fort. Föreställ er en liten bil med 100 hästkrafter som råkar ha en motor (hjärnan rent metaforiskt) som anpassar sej direkt efter gaspedalen (viljan mer eller mindre), motorn har dessutom en bränsleingång som också anpassar sig direkt efter gaspedalens läge dvs ett potentiellt nästintill oändligt stort gap in till motorn. Stampar man gasen i botten (jag har dock aldrig upptäckt att det finns en sån botten) så finns där helt plötsligt 10 000 hästkrafter och XXXXX antal liter bensin (bränslet är i form av information rent metaforiskt här) ”vänligt” inställda att ta en dit man vill. Det är skrämmande lätt att stampa på den gaspedalen kan jag säga, för den är bara en tanke bort. När man då ”rör” sig i dom här extremt höga hastigheterna så börjar saker gå snett. Om vi tänker lite praktiskt kring detta så förstår dom flesta att trimmar du din lilla bil till det extrema så kommer den att få skador förr eller senare. Däcken bränns sönder av återkommande rivstarter, saker börjar lossna från den, skakar sönder osv… motorn kanske skär ihop helt på grund av brist på oljetillförsel och helt plötsligt står man där med trasig motor och kommer ingenstans. Detta är ungefär vad som händer mig och Loo. Även vid en bråkdel av den potentiella ”maxhastigheten” börjar det skita sej rejält med olika system i kroppen och skallen. Dom jag känner med liknande problematik har antingen fysiska sjukdomar (som jag t ex) eller olika andra psykiska åkommor (t ex panikångest och depression) troligen till följd av detta. Detta TÄR på kroppen och skallen!

Vart kommer då droger in i bilden? Ja, har man stampat på gaspedalen tillräckligt hårt och länge så kan det hända att den fastnar där. En ”kemisk låsning” kallar jag det för. Det droger gör, rättare sagt, det RÄTT drog gör är att tvinga hela systemet ner till en annan energinivå och låser därmed upp den ”kemiska knuten”. Det Loo beskriver helt korrekt som att ”komma tebax till verkligheten” och liknande… är exakt vad det handlar om. Har man fastnat i en hastighet som är absurd, vilket är lätt hänt i vårat fall, så tar rätt drog ner en på marken och tebax till verkligheten. För min del framför allt den första timman när rätt drog går in i kroppen så börjar jag helt plötsligt reflektera över t ex känslomässiga saker som gick mig totalt förbi i den ”hastighet” jag befann mig i före jag intog drogen… och känslan infinner sig som sagt i stil med ”okej, nu är jag tebax på fullaste allvar till något som ÄR verklighet”… för så främmande kan det bli på högre energinivåer att man blir totalt avskärmad från mycket som är ”normalt” tanke och känsloliv. Första gången jag tog någon form av narkotiskt preparat (och det var rena turen att det blev rätt drog) så infann sig tanken och känslan ”OKEJ… exakt när kände jag mig avslappnad sist”… ”Ja, just det… någon gång på 80-talet har jag en svag känsla utav att något liknande inträffade”. Fattar ni hur snett det måste ha varit i min kropp och hjärna!? Den mest skrämmande tanken var att konstatera att jag knappt kunde minnas en GRUNDLÄGGANDE känsla som alla borde ha någon gång per dag! Baksidan av drogerna har Loo beskrivit väl… det finns inget mer att tillägga där! Jag måste dock poängtera en sak som Loo skrev… att den här världen som jag beskriver och som Loo beskriver många gånger är så ”alien” från den värld dom flesta går omkring i att många människor omöjligen kan förstå varför vi gör som vi gör i livet, varför vi är kapabla till att t om bryta mot lagen om vi anser att det är nödvändigt. Dom flesta människor med lång allmän livserfarenhet lyssnar dock och tänker till när man uttrycker sig på rätt sätt. Man önskar många gånger att dom som ivrigt förespråkar en restriktiv narkotikapolitik tar itu med det riktiga problemet samtidigt… VARFÖR folk tar droger överhuvudtaget. Minns också , alla ni som inte är bekanta med ämnet droger att dom flesta droger antingen har haft ett rent medicinskt förflutet ELLER, i en del fall, kommer kanske att få det i framtiden. Angående ”politik” överhuvudtaget, se mitt uttalande längre ner… jag har ingen vettig lösning som skulle passa alla, detta är mer ett önskemål om att komma till bukt med det riktiga problemet.

Om någon tror att jag misstagit mig angående att det skulle råda en seriöst allvarlig kemisk obalans i mig så kan jag säga det att jag testat MÅNGA helt naturliga och legala substanser där reaktionen har varit… ja, sällsynt är väl ett passande ord. EN substans speciellt, en naturlig och laglig, tog bort ALLA mina psykiska och fysiska åkommor… bara för att lämna mig i sticket efter några doser på grund av automatisk immunitet mot själva substansen som uppstår snabbt (lång historia). Den substansen var mångdubbelt starkare än den medicin jag normalt sett använder utan att göra mig ”påverkad” ang omdömet osv. Ingenstans har jag hört talas om eller läst att den substansen skulle kunna lyckas med en sådan total återställning av kroppens funktioner… det var som att få en ny kropp och en ny hjärna, ett helt nytt liv… ”life, part two”. Utifrån sådana händelser framkallade av helt naturliga substanser vet jag om att det existerar ett högst ovanligt tillstånd i min kropp och hjärna.

Man trodde att jag också hade ADHD… problemet här är att det inte var sant i mitt fall. Utifrån medicinering kan jag konstatera det och psykologer och läkare uteslöt det också som sagt. Om jag ska försöka diagnostisera mig själv så går inte det heller… jag existerar någonstans mitt emellan många diagnoser men ingen är rätt. Jag låter Loo stå för sin egen sjukdom/diagnos… men jag har sannolikt inte detta som heter ADHD eller någon annan känd diagnos. Det kan vara så enkelt att jag och Loo delar några ”kemiska detaljer” i ett större sammanhang. Hade en diagnos hjälpt mig? Jag vet faktiskt inte! Kanske… det är väldigt svårt att säga. Min största fysiska sjukdom som jag har , har ett namn… den hjälper mej lite grann när jag beskriver den för andra människor. När det kommer till mig själv så tänker jag mest ”ja, jag e sjuk i whatever, jag mår kasst”… det är inte mycket mer med det. Detta mentala är lite större för att JAG ska tänka ”DET DÄR är jag sjuk i”… kanske för att jag anser att det ligger så nära min personlighet att det är en del av mej. Min fysiska sjukdom är liksom inte JAG (även ifall den kan vara en konsekvens av den mentala åkomman… ett drunknat lik i svallvågorna som inte klarade av hastigheten)… den här mentala åkomman är däremot väldigt nära mig själv stundtals. Ja, svårt att beskriva exakt hur jag känner inför det men något sådant.

Som ni kanske förstått är det inte önskvärt för oss att tvingas ta medicin/droger eller för den delen att bryta mot lagen… men ibland är/har det varit illa tvunget. Den mesta av tiden försöker vi syssla med sofistikerad KONTROLL över den här… energin/åkomman/whatever. Det går att komma långt med sådana tekniker som i många fall liknar KBT. KBT är dock rena grundkursen när det kommer till det vi har att göra med. Man kan t ex med lite ansträngning bygga in ”mentala spärrar” som hindrar en från att använda den starkaste energin… man kan analysera sig själv och upptäcka exakt vad som triggar energin att ropa ”hej hej, ANVÄND MIG!!!!” (som en liten lustig seriefigur) och helt enkelt lära sig känna igen dom situationerna och säga bestämt NEJ till att använda den (det kallas i vanliga sammanhang för att ”slappna av”… och det är svårt för oss eftersom vi får ta omvägar). Det finns alltså en mängd (jag tog upp en bråkdel av det) nyktra alternativ till droger… MEN… tyvärr ligger sannolikt dom rena mentala och känslomässiga teknikerna för att ta hand om detta ofta på en högst medveten nivå… grundproblemet kan mycket väl ligga på en nivå där vi inte kan nå det med medveten kraft. Jag vet ej faktiskt, jag tror det är så ibland. Kanske har jag själv inte hittat exakt rätt teknik för att ta hand om detta tillståndet heller. Kort om psykologer och psykiatriker (till alla er som läser detta som har någon form av sådan titel på er). … dom flesta psykologer och dylikt går totalt bet på såna som mig och Loo… det krävs psykologer som dessutom är äkta människokännare för att börja förstå vilket tillstånd som lurar under ytan på oss.

Lite kort om kanske varför vi fungerar som vi gör… en rimlig hypotes från mitt håll. Det kan vara så enkelt att dom nervsystem som finns i kroppen (från dom viljestyrda till dom som är styrda helt autonomt och vidare till dom som är halvstyrda av dels medvetna dels autonoma processer) är extra hårt ”sammansvetsade” (alternativt ”sammanfogade”) i mig och Loo, kanske från födseln… varav en tanke aktiverar MÅNGA system och där en omedveten känsla kan aktivera en rejäl mängd tankar som snabbt kan bli medvetna tankar. Exakt hur och varför lär vi inte få reda på i vår livstid… men jag hade hemskt gärna fixat en tidsmaskin och rest några hundra år in i framtiden för att ta reda på detta.

Jag ser mig själv som agnostiker på det stora hela i det här livet om någon undrar. Totalt opolitisk för det mesta. Pga en (av många) kemisk miss i min hjärna säger jag ofta ”höger” när jag menar ”vänster” å tvärtom… jag vet inte om det spelade någon roll när jag skulle välja mellan höger å vänster sist i politiken… men det slutade med att jag struntade i det helt å hållet och gick min väg! And I did not regret it.

Jag avrundar här. Jag hoppas ni tyckte om det jag skrev… jag hoppas framför allt att jag uttryckte mig på ett sånt sätt att ni förstod vad jag pratade om och att det kanske gav lite mer ljus i detta ganska komplicerade område… det är också min förhoppning att jag kanske satte ord på det många tänker/känner i livet, min och Loo’s problematik rör som bekant många områden varav några är av extremt stor vikt att det talas om och inte kommer i skymundan.

Av anonymitetsskäl har jag utelämnat detaljer om droger, substanser jag använt mig av och även fysiska sjukdomar som jag har. Det är ganska irrelevant i det större sammanhanget och kan leda till missvisande information om något som är högst individuellt.
/
B"

Bild: Mitt nuvarande hår. The extended version.
Veckans låt: (Tack sötaste DaaaanDisco!) Andy Moor & Orkidea - year zero