Wow, wow, wow!

WOW! 8 kommentarer på mindre än ett dygn, glada och låånga kommentarer hur jag ska tapetsera och måla, jag blir skitglad! Tack för att ni delar med er av era kunskaper och tack framför allt för att ni skriver så fina kommentarer. Jag hade en seg-eftermiddag då jag legat och halvsovit på dagen med barnvakt till Alex (att få sova länge är guld värt!) och så loggar jag in och läser det där.. glädje!

Apropå Fade's peppande kommentar kring sovandet i kommentarsfältet på föregående inlägg: Ja, fatta grejen, de har varit på mig sen Alex föddes och påpekat att jag inte ska ha bebisen i min säng. Ursäkterna har varit varierande. När han var nyfödd hette det att jag kunde "rulla över och kväva honom". Jag påpekade att jag alltid ligger blick stilla i samma ställning när jag sover med A och att det är omöjligt att hamna ovanpå mitt eget barn i sömnen. Jag försökte förklara att man liksom har en instinkt i sig som hindrar en, att det är omöjligt. Till svar fick jag skeptiska blickar och snörpande munnar. När A var sex månader fick jag höra att man måste "lära barnen från början att sova i sin egen säng". Tanken är ju god, men jag hade faktiskt haft A i sin säng på nätterna till en början, och lagt honom hos mig vid morgonvällingen. Det tyckte vi båda om och jag fann att det inte fanns en känsla som gick upp mot att få ligga intill mitt vackra barn och snusa med honom på morgonen. Sakta började han sova hos mig mer och mer. Detta mottogs med negativ respons från BVC's sida. Man menade att barnen "inte sover lika bra som när de sover själva", "De lär sig att somna om på egen hand om man låter dem sova i egen säng". Detta gav mig dåligt samvete. Sov Alex dåligt på grund av min själviskhet? Kunde han sova bättre om jag inte envisades med att ha honom intill mig?

Jag försökte att lägga honom i sin egen säng men han vaknade många gånger om nätterna och skrek efter mig. Jag nattade honom som så att jag satte mig i sängen med honom (jag får inte plats i spjälsängen hur mycket jag än försöker, i vilket fall fann jag inget bekvämt sätt att sätta mig på. Ja, jag har försökt) och vaggade honom i min famn med vällingen tills han somnade. När jag lade ner honom i spjälsängen igen vaknade han efter bara några minuter och skrek efter tröst. Jag tröttnade på hela upplägget, svagsint som jag tydligen är, och tyckte synd om honom. Jag försökte tänka mig in i vad JAG hade velat. Ville jag sova ensam som liten? Jag minns att jag var så rädd om natten att mormor fick sova hos mig tills jag var elva eller tolv. Hon sov hos mig tills jag hade somnat, sedan sov jag själv men kröp upp till morfar tidigt på morgonen. Jag slutade själv med det och byggde mig en självständighet när jag var runt tolv, då fortfarande med ett dussin nallar och kuddar runtom mig. Jag byggde "kuddfort", som en mur runt mig av kuddar som skyddade mig om det skulle börja brinna (vilket var min största skräck av oklar anledning, jag har aldrig varit med om en brand) och att bygga denna mur runt mig gav mig trygghet. Men, tänkte jag sedan, jag var ett otryggt barn, det finns en viss skillnad. Alex har andra förutsättningar. Är jag en dålig mamma som inte ser att A egentligen behöver få lära sig sova själv och detta på sikt kommer att medföra en trygghet som jag alltid saknade? Men mina behov då? Även om de kommer i andra hand, är vi ändå inte tryggast och mår bäst tillsammans?

Efter varje BVC-besök så snurrade tankarna. Jag kände det som att de ifrågasatte allting och skulle ha en översikt över precis allting vi gjorde, och klockslag på det. Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att få barn. Att jag som mamma bara i andra eller tredje hand har bestämmelserätt i det aktiebolag som A tydligen är. Jag trodde att jag hade rätt att säga ifrån. Jag trodde inte att mina goda intentioner skulle ifrågasättas. Jag trodde att man skulle ifrågasätta min hållning gentemot pedagogik och utveckling, och därför såg jag till att vara förberedd och påläst och framförallt väl insatt i det jag kunde vänta mig. Trots Huddinge's raka order om att jag inte skulle "Läsa så mycket på egen hand" tog jag ännu en gång på mig studiehatten och läste på. Jag ville veta vad som skulle komma. Jag ville vara förberedd på de olika utvecklingsfaserna, och det var och är jag också. Jag trodde att man skulle fråga mig vad jag visste om barns utveckling och vad jag hade att vänta mig, men inga sådana frågor kom. Istället blev jag bombarderad med "råd" angående A:s skötsel som helt ärligt mest kändes som en order. Gör si, gör så. Gör det här, så här gör alla, så här ska det vara! Tramp, tramp, tramp, raka led! Tramp, tramp, tramp - avdelning ett FRAMÅÅÅT MARSCH!

Min mormor lärde mig några mycket viktiga saker när jag växte upp. Hon sa "Stå aldrig oförberedd med tomma händer inför en väntad situation, och vad gäller de oväntade situationerna så kommer du ändå aldrig att förutse dem, och de kommer ändå aldrig att utvecklas som man tänkt sig, så förbereder du dig inför det du kan förutse så kommer du också att vara förberedd inför det du inte kan förutse". Jag har alltid tagit fasta på det. Jag är en jävel på att läsa mig till, fråga och lyssna mig till information när jag verkligen är intresserad och jag tror verkligen på kunskap som huvudsakligt bidragande förutsättning för en nyanserad världsbild. Jag vill kunna känna mig säker och trygg och jag kommer aldrig oförberedd. Men jag var oförberedd på att Staten skulle lägga sig i min fostran av A på just det här planet. Jag är medveten om att vi har grundlagar som gör att vi får fostra våra barn till nazister om vi vill och ingen lag skyddar dessvärre barnen från att utsättas för hån, ret och ignorans från oförstående föräldrar som förmodligen fostrats på samma sätt. Men jag hade inte väntat mig att få skäll från BVC gällande om jag sover med A eller inte. Jag fick skäll för att jag gav honom gröt som frukostmål, för gröt var inte lika lämpligt som grönsakspuré, fast mycket jag läst pekar åt precis motsatt håll. Hade jag lyssnat på dem hade A inte fått smaka på mycket alls förutom just grönsakspuré. Jag kanske gör en Big Deal av det här men det är trots allt en källa till frustration och då behöver jag ventilera det. Det är inte the end of the world, jag yttrar bara vad jag tänker.

Jag vill att BVC ska vara till för mig, inte tvärtom. Jag vill ha beröm och uppskattning för det jag gör rätt, inte ignorans och nonchalans. Man pekar alltid på var möte det jag kan göra bättre och det jag gör fel men inte ett ord sägs om de råd jag faktiskt har tagit och uträttat bra. Inte ett ord sägs om att A de facto ligger före i utvecklingen, att han är ett av de gladaste och tryggaste barn de har sett och inte ett ord sägs heller om att han är en liten babbelkvarn som till och med har papper på sin överlägsna språkutveckling. Inte ett ord sägs om att jag som ensamstående mamma faktiskt gör ett förbannat jävla bra jobb, helt ensam, utan barnvakt, utan att få en enda jävla timme i veckan för mig själv, utan att jag någonsin får komma ifrån och komma ut en kväll. Jag var ute senast i somras, två kvällar på hela sommaren. Sedan dess har jag inte haft barnledigt en enda dag. Om man ser till det och det faktum att A inte ens har en pappa som stöttar honom, och om man envisas med att se till min bakgrund och de förutsättningar jag statistiskt sett har, så gör A och jag ett förbluffande jävla bra jobb. Men det får jag inte höra från dem (däremot får jag höra detta från min läkare, socialsekreterare, bostöd med flera). Jag kräver inte någon slags ändlöst jävla smicker, jag vill bara höra "Det här gör du bra, Loo. Vill du ha tips och råd om hur du kan underlätta det här eller det här för er båda?". Jag vill att man ska SE vilket jävla monsterjobb jag faktiskt gör. Inte för att jag är nån slags martyr som sitter här och gnäller över att jag inte fått en dag barnledigt sen i somras för det är min förbannade jävla plikt att ta hand om A, och det är också något jag frivilligt förtjänar varje dag, därför att jag älskar min son över alla berg och under alla hav och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag skrev på ett osynligt kontrakt när jag blev gravid, där det stod att jag går med på att mitt liv förändras för evigt och att det aldrig kan bli som förr igen. Det stod där att jag går med på att ge mitt liv till denna varelse och att jag måste jobba stenhårt varje dag med att utveckla och vårda vår relation, som en deg som ständigt måste knådas, därför att jag är hans mamma och han är helt hjälplös i världen, och helt ensam utan mig. Det är inte ett martyrskap, det är en jävla VINST!

Saken är den att jag faktiskt inte tänker ta att man behandlar mig efter saker som skett i det förflutna istället för att se till de resultat jag faktiskt visar i nuläget. Man väljer på BVC att grunda våra besök på vad som står i mina journaler om mitt långvariga missbruk och mitt kaotiska liv så som jag levt det, istället för att se till det som faktiskt är i nuläget. Man väljer att helt bortse från att jag har 11 kontakter som jag träffar regelbundet, man väljer att bortse från min hundraprocentiga drogfrihet (bevisat genom tester två ggr/vecka), man väljer att helt ignorera intrycket av A såsom han uppträder, det glada, trygga, lyckliga, lekfulla och nyfikna barn som dessutom pladdrar på i 180 och sjunger för alla som vill höra, man väljer att ignorera att papper och handlingar och utredningar från tre enheter på socialen (vuxen, barn och barn & familj) ALLA textar klart och tydligt vilken fin relation jag och A har och att INGEN som helst oro föreligger för oss, man väljer att helt skita i dessa säkerligen tusentals dokument i journaler, understödda av personer ett samtal bort där det står klart och tydligt hur grundligt utredda vi är och vilka fantastiska jävla resultat vi nått, och när man då ringer socialen TVÅ gånger och anmäler ORO för att jag inte svarar i telefon när man försöker ringa två gånger, då undrar jag om det är jag som är känslig eller om det faktiskt kan vara så att vi särbehandlas, bara en liiten aning?

Och en sak ska jag fan säga er, att jag tänker gå på Öppna förskolan med A, för att han ska få kolla in andra barn och ha kul. Självklart! För hans skull. Men jag tänker fan inte gå dit för att "alla andra mammor gör det". Det var tamejfan den sämsta jävla motivering jag någonsin hört. Ni som lever i relationer med barn där ni faktiskt vet var papporna till barnet befinner sig (i motsats till mig som inte ens har kontakt med barnets far), kan ni tala om var De går någonstans? Biljardhallen? Strippklubben? Plattan? Eller sitter de hemma och ser på Oprah medan ni med fladdrande kjolar struttar iväg till Öppna Förskolan där ni bjuder på hembakta mandelkubbar och pratar om sybehör och trädgårdsarbete? Det låter inte så verklighetsnära va? Nej, jag trodde inte det heller. Jag funderar bara på var de håller hus, för enligt BVC är de i alla fall inte på öppna förskolan.

En liten notering dock: Min föräldragrupp (dvs, mammagrupp, det fanns EN pappa med där, men han kom bara en gång, sedan uteblev han), bestod faktiskt av enbart gifta mammor med page och små cardigans, som pratade om sina radhus, bakning och varför deras män jobbade över så mycket. Jag tyckte det var extremt obehagligt och gick bara tre gånger. Jag bestämde mig för att se på det hela som en tillfällighet och inte något representativt för mammagrupper. Jag hoppas innerligt att öppna förskolan erbjuder större variation på de vuxna deltagarna.

Bild: Alex vinkar till publiken, nybadad och glad! (älskar det här fotot för det här är ett typexempel på hur glad och öppen han är, mitt hjärta!). (Klickar man blir den större, originalupplösning på denna!)

Känslostormar

Nu tar vi och lämnar McDonaldsdiskussionen och softar ner lite tycker jag. Jag har fått lika många positiva som upprörda kommentarer, och folk tycker att jag är snabb på att döma.. Tja, jag generaliserar, det gör jag, men det måste till lite generaliseringar och lite dramatiska superlativ för att väcka lite tankar. Jag fick ett superförbannat mess från ett ex som hade tagit åt sig lite VÄL för mycket eftersom han uppenbarligen räknar sig till en av dem som föder upp sina ungar på McD, vilket är ett märkligt fack att sätta sig i. Men han brukar bli upprörd över mina bloggar och han tycker att jag förtjänar hans missriktade vrede eftersom jag skriver på nätet och därför har han rätt att angripa mig och vara elak. Han brukar säga att han retar sig på mig för att jag "Tycker för tyckandets skull" och att jag "Bara är ute efter att provocera". Han menar att det jag kallar för etik, moral och tanke är falsk förklädnad, egentligen bryr jag mig inte, jag tycker bara tvärtom "för att få uppmärksamhet". Det är synd att vi är så olika, han och jag, och det är synd att han aldrig har förstått att det inte är så. Jag är dramatisk i mina ordval ibland, och jag kan verka angripande och arg men i själva verket så är det uttryck för mitt ganska dramatiska känsloliv. Jag har tonat ned mig rätt mycket genom åren, och jag har alltid fått höra att jag ska lugna ner mig, inte "bry mig så mycket" och att jag borde typ sköta mig själv och skita i andra. Det funkar inte så. Jag ÄR en känslomässig person, inom mig är det oftast stormvarning kring massor av olika saker och jag rår faktiskt inte för det.

Jag älskar att skriva. Det ger mig syre och energi och om jag inte hade mitt skrivande så skulle jag vara som ett blankt papper. Det är så det känns. Mitt skrivande är det enda som definierar mig, det enda som bekräftar mig och det jag alltid återkommer till när känslolivet stormar eller när tankarna uppnår status overload. Jag har så mycket tankar i mitt huvud, allt ifrån lösryckta abstrakta känslouttryck till rena monologer. Jag kan inte "stänga av" mitt huvud, tankarna upphör aldrig. Det är ett konstant tankekaos i mitt huvud och så har det alltid varit. Jag är oförmögen att separera och skilja vad som är viktigt på egen hand, och därför blev skrivandet väldigt tidigt i mitt liv ett sätt att hantera mina tankar, liksom arkivera dem, få dem på pränt, definiera vad jag känner. Innan jag sätter mig vid datorn har jag aldrig några färdiga meningar, jag känner bara hur ordkaoset svämmar över och jag måste få ut det. När händerna rör tangenterna sker allt av sig själv, tankarna flödar, separeras, jag finner ett sätt att strukturera och känsloladdningarna avlöser varandra.

Ofta är det så att jag sitter och funderar på något, eller är ute och går med Alex när tankarna börjar att liksom gå i paralleller, något upprör mig, jag blir ledsen över något, eller får ett spontant lyckorus. Sådan är jag och jag vet inte varför det är så. När jag sedan skriver så blir det ibland dramatiskt, människor känner att jag facksätter dem eller ser ner på dem, för orden är starka och jag orerar ibland ut allt kaos på en gång, för att slippa dem i skallen. Jag HAR extremt mycket känslor och jag är en känslosam person. Det syns dock inte lika mycket utåt eftersom jag tidigt fick lära mig att trycka ner sådana saker. Det var inte korrekt att visa så mycket känslor och människor tog mig inte på allvar utan avfärdade mig som en vilde. Jag studerade de andra människornas beteende och registrerade vad människor uppskattade hos andra. Jag lyssnade och betraktade, såg egenskaper hos andra som jag märkte genererade uppskattning och nyfikenhet, och "stal" från andra. Jag noterade att sakligt uppförande genererade respekt och jag lärde mig att det är HUR du uttrycker det verbalt som räknas. Vill man vara med i matchen så finns det ingenting som heter att vara "sig själv", iallafall inte om man är jag.

Jag föddes i stort sett utan impulskontroll. Jag gav efter för allt som poppade upp och förbannade mig själv för att jag inte kunde styra det. Något som påverkade mig mycket var jämförelserna. Andra människor tycktes inte ha samma problem. De var lugna av sig själva, de hade inte hjärtat utanpå kroppen. Jag upplevde dem som kalla och avståndstagande och det var så främmande från vad jag själv var, som så gärna ville lära känna människor och bli en del av deras liv. Jag fick ofta höra att jag var "speciell", "annorlunda", "konstig", "udda", "inte som alla andra" etcetera in i all evighet. De menade säkert ingenting illa med det men för mig blev det ett skällsord. Jag försökte verkligen att kontrollera mina impulser, min glädje, min sorg, men de tillfällen där kaoset ändå tog över var det kört. Jag gick igång på max och startade monologer i klassrummet om utanförskap och ensamhet, som en slav under min egen kropp som tycktes göra allt som hjärnan sa åt den, men mina jämnåriga avfärdade mig som "för mycket" och "överdriven" och jag visste fan inte var jag skulle göra av mig själv. Jag ville vända mig själv ut och in och vad jag helst av allt kände var att jag ville bli som alla andra. Jag ville vara en av dem som kunde dölja sina känslor, som kunde hantera dem. Mina relationer till människor blev komplicerade och växlande. Jag förstod alla andra så oerhört väl, jag förstod varför de kände som de kände det och jag kunde spåra ett problem, jag visste genast varför de agerade som de gjorde men de förstod inte mig. Men där hittade jag äntligen mitt fack, min väg in i människornas värld. Jag kunde lösa deras problem, deras våndor. Jag hjälpte dem genom att förstå dem. Samtidigt odlade jag min underhållande sida, för jag har en förmåga att få människor att skratta om jag vill det. Den hjälpsamma clownen, det är jag det. Jag kan separera dina tankar åt dig, jag kan följa vägen till ditt inre. Jag kan se din smärta och klä den i ord åt dig. Jag kan få dig att skratta när du bäst behöver det och jag kan finna vägar ut ur din rädsla. Just därför att jag har ett sådant kaos inom mig själv. Men jag kommer aldrig riktigt att få tillträde till er värld, jag är en outsider som människor märkligt nog har svårt att förstå och även DET förstår jag, för jag ÄR för mycket ibland och det vet jag om.

Som vuxen har jag lärt mig många sätt att trycka ned och täcka över mina känslostormar och tankeexplosioner och många som inte känner mig uppfattar mig som ytlig, vilket förmodligen är ett resultat av min strävan efter balans. Några har tydligen också fått för sig att jag är så här medvetet, att mina texter är medvetna provokationer för att få tjafsa lite men så är det inte. Det låter så falskt, som om jag skapat en person som bara är ute efter uppmärksamhet. Det här är det enda sättet för mig att få ut mina känslor på, och samtidigt kan jag förhålla mig relativt lugn i vardagslivet. Fortfarande får jag "toppar" och "dalar" som kan växla från minut till minut och jag motarbetar det allt vad jag kan, för vuxna människor tycker liksom inte att man är riktigt klok om man är så MYCKET hela tiden. Några har kallat det här för bipolaritet, några kallar det för ADHD. Förr i världen kallades man för excentrisk och lite "galen". Jag har tekniskt sett inga spärrar för vad jag kan säga, jag måste PÅMINNA mig själv om det hela tiden. Jag måste trycka ned, hålla in och distansera mig, men jag klarar det inte hela tiden. Ibland får jag så mycket energiflöde och så mycket känslor att jag avslöjar mig.

Varför skriver jag det här? Jo, jag skriver det här för att förklara, att jag menar alltid vad jag säger men man ska inte haka sig för hårt fast vid mina ordval utan istället försöka se the big picture kring vad det är jag försöker säga. Man kan inte fastna vid ett ord i en av mina texter och ta åt sig så mycket i onödan. Försök istället att sammanfatta vad det är jag säger. Jag ser inte ned på människor, men jag ogillar starkt vissa typer av människor och det är ingenting man behöver ifrågasätta för så är det för alla. Oavsett om man är den typen som bara inte gillar ouppfostrade ungar, människor med skägg, paragrafryttare eller knarkare så är det en DEL av ens personlighet men aldrig hela. Det är faktiskt OK att tycka att viss mat inte smakar bra på samma sätt som det är OK att tycka att färgen grön är dödsläcker. Och jag är väl medveten om att jag kommer att få kommentarer när jag skriver negativa saker om andra människors barn, men jag står fast vid vad jag känner, och det är okej för man måste inte gilla alla. Man måste inte gilla mig. Och man måste inte fortsätta läsa om man som exet tillexempel, nästan letar efter saker att reta sig på så att han får ge sig på mig och sedan hänvisa till någon osynlig lag om att jag skriver på internet och därför får skylla mig själv. Han och jag tycker inte lika om särskilt mycket kan jag säga.

Jag vet också att jag ibland blir helt galen av vissa kommentarer och jag har fått förslaget att jag bör bli bättre på att "ta" den sortens kommentarer. Men så här; jag har valt att ha kommentarsfunktion eftersom jag ändå vill ge läsare möjlighet att kommentera mina texter, reflektera, risa eller rosa. Men på samma sätt som att jag har en skyldighet att förklara vad jag menar har jag också en rättighet att försvara när det kommer surgubbar och surgummor och skriver saker, enbart för att trycka ner mig. Jag "borde" försöka tona ner mina känslor överhuvudtaget men hittills är det "bara" hit jag har nått och jag kan ingenting göra mer än att göra det jag alltid har gjort. Ibland måste även jag få en chans att bli förbannad och orera, för annars är den här bloggen helt jävla useless. Jag skriver inte om min vardag och saker som händer mig för att jag tror att det är så jävla intressant för er att läsa utan för att jag behöver få uttrycka för mig själv vad det är som sker i mitt liv. Det här är en ventil för mina känslostormar och era bloggar är era ventiler. Argumentet "men skriv inte på internet då" har jag hört förut men på andra sidan gräsmattan finns ju också "men läs inte om du nu inte tycker om det". Det finns två sidor av myntet, och det här var min sida. Samtidigt kan jag ibland bli lite bitter över det faktum att de mest populära bloggarna innehåller väldigt lite känsla. Det är modebloggar, slätstrukenhet, vardagliga betraktelser om dagens göromål, städ och disk och shopping och jobb men oerhört lite KÄNSLOR. Ju mer slätstruken du är, ju enklare du formulerar dig och ju mindre egentligt innehåll, ju mer poppis är du. Det är lite komiskt egentligen. De som skriver starka saker, använder starka formuleringar, upprör eller har mer drama blir generellt inte lika frekvent lästa. Är det fult att bli upprörd? Är det fult att känna saker? Skulle ni bli mer tillfreds med inlägg som enstavigt behandlar min vardag med Alex? Inlägg utan egentlig reflektion, inlägg utan egentlig huvudmening med så lite känslouttryck som möjligt bortsett från en och annan notering om hur mycket kuk jag fick i Lördags? (För övrigt har jag ju som bekant inget sexliv så inte ens det kan jag ge er).

Sex är den enda planhalvan jag känner till där känsloladdning och intensitet belönas och den enda planhalvan där jag kan ge utlopp för alla mina impulser. Jag skriver dock aldrig om mitt sexliv eller om saker som berör det, eftersom det är det enda jag verkligen vill behålla för mig själv. De flesta av er vet allt om mitt liv. Ni känner till mina kontakter med socialtjänsten, mitt förflutna, min uppväxt och mitt liv så som det är för mig. Jag skriver öppet och ärligt och försöker inte skylla ifrån mig, jag försöker inte täcka över de dumma saker jag gjort och jag ser ingen anledning att sitta och skämmas för det, istället ser jag till att mitt förflutna åtminstone är till någon nytta genom att skriva om det, berätta och kanske nå ut till någon i samma situation, eller någon som också varit där. Samtidigt som jag också vill avlägsna många fördomar som finns om knarkare och missbruk. Men min sexuella sida är inte offentlig. Jag har bara sex med mina partners, (jag är väldigt monogam och har en partner åt gången, dock är jag fri och singel nu och ska så förbli ett bra tag till) förr var jag helt klart mer promiskuös, vilket jag inte ser något fel i. Jag tror på en fri sexualitet och allting som sker mellan två eller fler individer i samförstånd och samtycke, är fint. (Och det är lika fint om man så att säga, genomför underhåll på egen hand). Men det var bara en parentes. Nu kom jag av mig. Åter till ämnet.

Jag hoppas att ni förstår lite mer. Om ni ändå inte gör det så kan jag inget mer göra. Jag har varit så utförlig jag bara kan. Det måste finnas en mening med bloggandet också, inte BARA vardagsbetraktelser från mitt vardagsrum. Ibland blir det hårda ord och känsloladdningar, och jag ska inte behöva förklara ALLT jag gör eller varför. Ibland känner jag bara så, thats it. Det betyder inte att jag hatar någon, för hat är ett lite väl starkt ord även för mig och hat är en ingrediens i känslolivet jag saknar.
Stark aversion - Ja.
Hat - Nej.

Bitterfittan går loss

Vi har haft vinterkräksjukan. Det är inte lika kul som ordet antyder vill jag lova.

Jag tänker bespara er bildliga beskrivningar kring min toalettstols utseende efter dessa intensiva dagar men tillägga att jag har ett bra förråd av WC-anka och grovrengöringsmedel (tack pappa!) som hjälper mig åtgärda den saken. Min tvätthög, ungefär två meter i diameter, har så att säga invaderat mitt badrumsgolv med sin fantastiska odör. Det kallas barnkräks, mina damer och herrar, och riktiga fans därute kan få gratisprover på flaska mot porto och paketeringsavgift. Jag är schysst idag, så jag kan skicka med en gratis autograf och ett fotavtryck också (Eventuellt i barnkräks, finns ju en del att jobba med så att säga) då min son som bekant inte kan skriva än. Men han och jag har bägge stirrat djupt ned i porslinskvinnans ack så djupa hål den här veckan och verkligen gått till botten med problemet. Faktum är att man helt saknar botten, tycks det, när det gäller just kräksjuka, vilket innebär att man slutligen också spyr galla. Härliga tider. Verkligen. I'm so lucky.
Ungens revben sticker snart ut ur kroppen på honom, ja ni vet, BVC har ju inte ansett hans vikt vara tillfredsställande tidigare heller och som surrogatmor till Staten så mår man ju lite småkasst när man hör sådana saker, man förbannar sig själv i en privat helveteseld var dag och önskar att man närde en riktigt fet och ful unge vid sin barm istället så pappa Staten bara kunde hålla käft om hur man skall sköta sina barn någon jävla gång men icke sa nicke, min unge har dragit på sig kräksjuka och för detta skall jag sona evighetsbrottet. Har jag tur slipper jag piskstraff men jag blir garanterat skickad till en kurator. Som ni vet så löser ju kuratorer alla problem, ja, det verkar iallafall vara som att världen bestämt sig att det är så eftersom det alltid sedan begynnelsen och första skoltiden varit dit man blivit skickad så fort någonting inte gått enligt beräkningarna. Men jag känner dem vid det här laget; Kuratorerna. Dessa misslyckade psykologer med Marimekko-outfit, märkliga bandanâs och intressanta brokadtryck i härliga textilier på väggarna. Vi snackar batik. Mycket gröna färger med inslag av blått. Harmoni, natur och rökelse i en enda andlig steril blandning, med de pissgula väggarna och de förstående blickarna, kantade av samvetslöst blå mascara. Oh, jag känner typen. KURATORN, alla vet vem hon är. Och det är hos henne jag kommer att hamna, vid ett bord med små snäckor, stenar och annat plock hon fiskat upp på västkusten där hon gått sina nattliga promenader vid stranden och tänkt på livet, själen och psyket i en enda klibbig harmoni. Kom jag ifrån ämnet? Jag är ledsen, jag är bitter idag. Tyvärr kan jag inte redogöra för varför jag egentligen är bitter eftersom det
skulle tippa mig istället för att hjälpa mig. Men fuck it.

Förresten, vad är det för fel på att stava dagar och månader med stor bokstav? Får man inte göra det i bloggar och i fria skrifter utan att man ska få anonyma messerschmidts med kass självkänsla som kommenterar? Fan vad sur jag blir över sånt. Vad ska jag säga liksom? Åh, du store ANONYMA person, jag skall avvika på min bana mot copyvärlden och istället ta jobb som städare. Nu när du påpekat att jag inte kan bli en bra copy då jag stavar månad och dag med stor bokstav har jag insett mina begränsningar. Nu får du ursäkta, golvmoppen kallar. Kan inte du skriva min blogg åt mig, förresten? Du verkar så begåvad. Du vet säkert allt!

DUUH! Dickwad!

Sådär, nu fick jag ha mitt fjortisutbrott för idag. Komiskt nog kommer mina ordval och mitt hyttande öka läsandet med 200% för dagen. Intressant det där.

Igenkänd

Jag blev igenkänd "på gatan" idag. Av.. ska vi säga - ett "fan"? Vi kan säga så, för det låter ju så bra. Mitt fan, hon var en tjej i 20-årsåldern. Söt liten tjej. Ett helt posse med tjejpolare hade hon också stående fem meter bort. Hon närmade sig mig på pendeltåget. Jag var på väg hem med Alex, hade ätit sushi och bytt julklappar med Liselott. Vad jag fick kan vi återkomma till. Tjejen kommer fram till mig och synar mig; upp och ner. Jag vet vad hon tänker innan hon säger det. Jag vet inte vad hon väntade sig för reaktion, dock. Ville hon kaxa sig inför sina vänner? Spela lite tuff ett tag? Känna sig överlägsen? Få känna den där strålkastaren i ansiktet, som om hon för en gångs skull i sitt liv begick en moralisk handling, för folkhemmet, för verkligheten som Hon lever i? Ville hon markera något? Make a statement? Inte vet jag.

Hennes välformade, läppglansmålade mun öppnade sig och hon drog åt den blingiga väskan hårt intill sig.

"Alltså, du heter Loo, va?"
"Javisst"
"Mmm asså, jag vill bara säga att jag tycker att du är fan helt sjuk i huvet. Jag läser din blogg, va. Fan, du tror att du är nåt, men det är du inte, asså, du fattar fan ingenting"
(Tror jag det? Tänker jag. Vad är du då, självutnämnde domare av andras liv? Jag kanske är störd, må så vara, men jag hoppar inte på främmande människor på pendeltåg och attackerar dem för att höja mitt ego..)
"Tack för din djupa och intressanta reflektion av min personlighet. Jag är helt jävla förstummad, du är ett socialt, språkligt och framför allt psykologiskt analytiskt geni. Var det något mer du ville säga, eller kan jag återgå till att prata med mitt barn?" sa jag. (Ja, jag sa faktiskt så)
Hon stirrade på mig, med halvöppen mun. Jag noterade att hennes tuggummi var rosa, därinne i det lilla svalget låg den, den illa tilltygade godisbiten.
"Asså, jag SA ju att hon var sjuk i huvet!" ropar hon åt sina tratt-örade väninnor en bit bort, för att rädda situationen.
"Jag är sjuk i huvudet? Varför det? För att jag besvarar ditt intressanta angrepp med ord du inte klarar av? Kan du vara så vänlig och utföra dina små interventions på andra människors psykiska välmåga någon annanstans. Jag är trött och vill hem och har inte ork, lust eller tid för det här" sa jag och vände ryggen mot henne. Jag kände bara hur hjärtat liksom drog en djup, tung suck. Jag kände mig bara tom, trött, och framför allt - jag ville bara hem. Tjejen vände på klacken och sällade sig till sin supportgrupp. De fnissade och pekade. En äldre dam intill mig gav mig en uppmuntrande blick och skickade en barsk mot flickorna.
"Vad ville den där flickan egentligen? Känner du henne?" undrade damen.
"Nej, men många tror att de känner mig. Tydligen. Jag blogg.. eh, skriver dagbok på nätet. Hon måste ha blivit arg över något"
"Unga flickor kan vara så oförskämda. Sånt liv över en dagbok" fnös kvinnan och log.

Lite senare här hemma, så började en gammal bekant prata med mig på webben. han och jag har inte talats vid på ett tag. Historien upprepar sig, för han tar upp samma ämne. Spooky enough.
Han skriver att en del tjejer han "varit med"-" vet vem jag är", och att många av dem, eller, jag fick intrycket av, samtliga reflekterar över mig med förakt. De surfar in på mina profiler på nätet och sitter och gör sig så jävla malliga och säger nedlåtande saker.
Och jag kan inte säga att jag brister i gråt, men det är klart att det gör mig ledsen. Inte att de är nedlåtande eller något av det där. Uppenbarligen så finns det ju någon form av fascination de har för mig som gör att de fortsätter att läsa, trots att de tycker att jag är "sjuk i huvet" och "fel". Men jag vet så här mycket om människor; De behöver alltid någon att använda som exempel. Eller snarare, som motexempel till sina egna ideal. Som motvikt till deras egna liv. Vad de däremot tycks ha fått om bakfoten är, att jag inte propagerar mina ideal för någon. Jag skriver bara om hur mitt liv är, och har varit.

Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för den jag är. Jag spenderade mina skolår med att försöka med det, för att få folk lugna, men det fungerade inte det heller. Man störde sig på mig även om jag klamrade mig fast vid väggarna iförd säckväv, utan ett ord. Jag lärde mig att leva med det, och det tog många år innan jag lärde mig det allra viktigaste; att skaka av det.
Jag har aldrig försökt att tala om för någon annan hur den personen skall leva. Vad jag däremot uppmuntrar, är öppenhet. Om du är den sortens människa som känner att du behöver en syndabock eller en häxa till ditt bål för att kunna vinna i ditt eget krig mot livet, så får du göra det. Förr eller senare kommer det att slå tillbaka på dig, och även du kommer att mogna. Även du kommer att se att det finns bättre sätt. Att peka ut och se ned på någon är klassiskt, det har gjorts i århundraden och om du känner att du behöver mig som just den personen, som du kan sitta och förakta för att bekräfta dig själv, dina val eller dina handlingar i livet, so be it. Förr eller senare så ser du att det beteendet inte kommer att fungera i längden. Jovisst, om du vill kliva över lik som en känslokall robot utan säkra sociala relationer, självklart. Då kommer du nå toppen. Se bara till att göra dig av med allting som heter känslor.

Vad jag menar är; Jag skriver på nätet och berättar om alla de saker som hänt i mitt liv av en anledning; Jag vill inte vara ett offer. Jag vägrar vara ett offer för omständigheter som normalt sett skulle ha definierat mig och facksatt mig. Jag skulle kunnat kliva ur askan som någon som satt och tyckte synd om mig själv för allt jävla skit jag gått igenom sen jag var barn. Jag skulle kunna sitta här och gråta och pipa och gnälla och inte göra ett jävla fuckin' något alls av mitt liv och skylla på att jag blivit gruppvåldtagen, våldtagen av min bästa kompis, slagen, misshandlad, förföljd, fått mitt hem taget ifrån mig ett numeröst antal gånger, skylla på att min mor är sjuk, är hemlös och har ett missbruk. Jag skulle kunna sitta här och pipa över att jag självmedicinerade mig ner i ett nioårigt konstant drogrus för att jag inte pallade att se mig själv i ögonen på morgonen. Och jag skulle kunna skylla på allt det, ta ett jävla återfall, bli av med mitt barn och hamna på gatan där jag tekniskt sett hör hemma, med de andra offren. Utsparkad ur samhället skulle jag sedan sitta där och berätta min tragiska jävla livshistoria för alla som ville höra medan jag tänkte tillbaka på det liv jag kunde ha fått, allt medan tidens tand gjorde mig bitter, elak och full av förakt för människor omkring mig som har det allt jag aldrig fick.

Eller så skulle jag göra det jag gjort. Jag reste mig. Kanske inte som någon jävla fågel fenix men hallå. Det här är ingen film. Jag reste mig och jag har drömmar och ett liv bakom mig som jag kanske ångrar delar av men som jag aldrig, aldrig, aldrig tänker be om ursäkt för, eller skämmas för - det jag ber om ursäkt för är det kaos jag utsatte mina anhöriga för när jag mådde som sämst. Det enda jag ber om ursäkt för är att jag kan ha vållat människor mycket oro, sorg och hopplöshet inför mig, för de trodde alla att jag var körd. Slut. Finito. DET - ber jag om ursäkt för, tusen gånger om. Men aldrig, aldrig tänker jag be om ursäkt för det liv jag fick när jag föddes. Det var inte enbart mina val som styrde mig dit jag slutligen hamnade. Det sociala arvet och yadayada hade stor impact på mig och man blir vad man äter och man tar efter sina föräldrar. Jag hade dock inga föräldrar att se upp till. Det var lite mer komplicerat än så. Men det var MITT val att resa mig och gå ifrån skiten. Och det är MITT val att aldrig mer se mig själv som ett offer.

Och hur som helst; Jag fick läppglans av liselott. Juicy Tubes x 4. Underbar liten förpackning, underbara liselott. Jag älskar den där jävla läppglansen. Så banalt det låter. Det är det också. Läppglans ÄR banalt. Men det gör mig glad.
Det är en bättre fokuspunkt, känner jag. Det som gör mig glad. Än det som gör mig ledsen.

Jävla popcorn!

Okej, nu är jag uppretad.
Jag har idag pratat med två olika personer på nätet av diverse anledningar och helt omedvetet, som båda har läs och skrivsvårigheter och som båda ska bli förskolelärare.

(insert bad language here)

ERA JÄVLA IDIOTER! Vad FAN tänker ni med? Jag har enorma svårigheter med vissa delar i matematik, jag diggar förvisso procentuträkning och multiplikationstabellen, men jag KLARAR inte bråk och division, tycker ni att jag ska ta och satsa på att bli mattelärare? Amen vadå, det är väl bara att hoppa över division, femmorna behöver ändå inte lära sig det...jag är ju grym på procent! Vadå, det kommer säkert gå bra ändå, man kan skumma lite, man fattar säkert när man är där..
FEL! FEL! FEL!

Hur FAN tänker ni? Tänker ni att ungarna ändå inte fattar nåt i den åldern så det finns ingen anledning för dig att kunna behärska ditt språk fullt ut? Har ni kass självinsikt? Ni KOMMER INTE att bli bra lärare. Jag är ledsen, men det är kört, fattar ni inte era begränsningar? Att ÄLSKA barn är ingen jävla ursäkt, era jävla airheads! Ni ska alltså stå där och vara förebilder för mitt barn, och knappt kunna stava till era egna jävla namn?

Ja, jag beklagar att ni har läs och skrivsvårigheter och dyslexi. Nej, jag vet att det är medfött och inte går att träna bort, det är just det som är min poäng här. Ja, jag vet att Einstein och kungen också var / är dyslektiker. Men i Einsteins fall så sysslade han med det han de facto var bra på, och fokuserade inte på att lära ut språk och hur livet går till, till småttingar, och i kungens fall.. nä, sorry, det bevisar inget, kungen är en tråkmåns och även han verkar inse sina begränsningar på det planet. Undrar förresten om dyslexi innebär en svårighet att också läsa av hastighetsmätare förresten, för det hade ju kunnat förklara en del i hans fall...
nevermind.

Vad jag försöker säga är; Inse era egna jävla begränsningar. Vad är det som får er att vilja bli lärare när ni har sådana uppenbara svårigheter med språket? Vad är det, exakt, ni ska lära ut? Er fantastiska förmåga att rita elefanter? Gymnastiklärare är en grej, såvida du inte ska in på näringslära och shit, men lågstadie och förskolelärare? Ni är medvetna om att ni ska ha hand om en hel klass med småttingar som kommer dit för att lära sig viktiga grunder inför skolstarten? Ni är medvetna om att språket är det absolut viktigaste verktyget som en människa någonsin kommer att få, och ni är säkerligen medvetna om hur barn lär sig och hela det kitet. Med det facit i hand - hur fan kan ni se er själva i ögonen och upprepa mantrat "jag duger, jag klarar det här" varje jävla morgon? Vadå ni duger? NI DUGER INTE! For fucks sake! Bli raketforskare, bli bubbelgumstillverkare, bli datanörd, bli cowboy eller strippa eller knarklangare eller vad FAN som helst men hur i hela jävla helvetes kuk tror ni att ni ska fixa med jobbet som LÄRARE? Ni kan ju inte sätta ihop enkla meningar! Bara för att man fått kläm på "mor ror" och "far är rar" betyder inte det att man är nån jävla lärare! Ni behöver ju själva extrahjälp för att uttrycka er! Ska ni ha med er en personlig assistent på lektionerna som rättar era rättningar? Hur blir det när barnen frågar hur någonting stavas eller vad ett ord betyder? Ska ni sitta där och gå ner i mental härdsmälta och konsultera SAOL varje gång?

Hela världen ligger öppen för er, och framtiden är så jävla ljus så ni måste ha solglasögon gällande flera av era egenskaper som ni hade kunnat utveckla och satsa på ISTÄLLET. Men neejdå, ni ska välja det allra svåraste, det som kommer orsaka mest problem för er, det som kommer ödelägga ert självförtroende i lärarrummet när ni sitter i konferens med ett dussin andra lärare och lämnar in en enkel timrapport, och alla i rummet kommer att observera era stavfel, era syftningsfel, era uppenbara svårigheter med att hantera språket. Det här handlar inte om diskriminering och rättvisa, fattar ni inte det? Det här handlar inte om att ni ska övervinna några personliga issues genom att införa fler språkhandikappade i den akademiska världen. Det här är inte nån jävla jämställdhet, jämställdhet och rättvisa handlar om rätt person på rätt plats och att alla med samma förutsättningar får en chans. Vad tror ni att ni ska vinna? Eller tror ni på allvar att ni kommer att göra en raketkarriär inom skolvärlden med de kassa jävla meriterna?

Det här handlar inte om er som personer, fattar ni inte det? Det här är inte ett personangrepp. Jag försöker tala om för er att ni är åt helvete fel, men ni kommer troligtvis aldrig att läsa det här och även om ni gjorde det så skulle ni avfärda mig som en bitter kärring som inte fattade hur fina människor ni faktiskt är och ni har minsann aldrig gjort mig nånting. För ni är känslostyrda popcorn som inte fattar ren fakta. Ni har säkert underbara personligheter allihopa och jag betvivlar inte en sekund att ni älskar barn, men ni kan inte ta till er djupet i det ni läser om ni inte förstår orden. Ni kommer aldrig att kunna utveckla ett intuitivt språkligt tänkande. Jag är ledsen, men så är det. Ni skulle säkert bli fantastiska som precis allting annat, men just den grejen som ni skulle undvika, som ni aldrig behärskat. Det ska ni göra karriär på!

FAN VAD TRÖTT JAG BLIR!!

Bild: Nattåkning med ella.

Getting away with murder

Det är lätt att känna sig adrenalinstinn när man lyssnar på Papa Roach "getting away with murder". Det är också lätt att lacka när:

1. Man fått klartecken för sin medicin men måste vänta på en byråkratisk process som innebär att ett gäng människor måste schemalägga ett möte där alla blir informerade om samma sak som de skulle bli informerade om de läste ett PM. Eller ringde varandra. Innan man kan få den. och det tar veckor.

2. När alex far försvinner ett dygn och skiter i att svara i telefon för att han är på dejt och sen arrogant svarar "vadå, får inte jag ha ett jävla privatliv?" när jag påpekar att han åtminstone kan skicka ett sms eller höra av sig, for all he knows så kanske det hänt något med alex. Men när jag säger det så får jag höra att jag är en jävla extramorsa som måste ha kontroll över allt hela tiden, vilket leder till att jag sitter här och har ångest över att jag faktiskt måste hålla reda på vissa personer och att jag inte kan ha en normal relation till dem eftersom de inte kan vara schyssta mot mig eller tvärtom och det SUGER!

3. Det är en återvändsgränd att sitta i samtal med soc och påpeka att jag tycker att alex pappa behöver stöd i sitt föräldraskap och sedan veta om att detsamma samtal, vars enda syfte är att jag så väldigt gärna vill att alex och hans pappa har en djup och bra relation till varandra från start, mynnar ut i att alex pappa känner sig bevakad och påhoppad. Jag kan inte göra rätt. Jag vill så hemskt jävla gärna att alex ska få träffa sin pappa, få den där relationen till honom som jag aldrig fick till min som liten. Jag vill att alex ska ha ALLT det bästa, jag vill att han ska titta på sina föräldrar som vuxen och tänka "dom har alltid älskat mig. Dom har alltid funnits där för mig och dom har aldrig lämnat mig i sticket"- NO MATTER WHAT! Men det ena mynnar ut i en återvändsgränd där jag VET att jag kommer att få hundhuvudet. Jag håller upp en värld här med barn, lägenhet, sociala kontakter, läkare, provtagning och väntan på en medicinering som aldrig verkar börja. Jag ORKAR inte hur mycket som helst! Men hjälp mig då! Kom och dela det ansvar du samtyckte och längtade efter att tillverka! Inte för MIN skull, för HANS! Få in det i ditt huvud att jag GÖR ALLTING, ALLTING, PRECIS ALLT DET HÄR FÖR ALEX SKULL OCH INTE MIN! Jag har ingen egen agenda i att försöka få en människa att förstå, att det finns ett blivande hål i alex hjärta, och det är BARA DU som kan fylla det hålet! jag kan inte vara både mamma och pappa och den här situationen är OMÄNSKLIG men ändå är det detta som miljontals ensamma mammor får battla med varje dag, varje minut, att försöka få barnets pappa att finnas där och ta ansvar. Även fast de måste bita ihop, även fast de skulle vilja skjuta huvudet av farsan emellanåt när han sviker, glömmer och prioriterar annat, så sitter de där och försvarar honom inför barnen, för de vill så gärna att han ska skärpa sig, och det gör så ont i hjärtat att se sitt barn gråta.

4. Jag är arg, frustrerad, ledsen, ensam och tyngd av ansvar jag inte ens borde ta på mig. Och det är inte min son som är problemet, för tro mig, det här lilla stjärnögat gör min dag, vore det inte för honom skulle jag ha sagt upp mig från livet för länge sen. Det är alla andra.

5. Och här kommer det. Jag saknar tvåsamhet. RIKTIG tvåsamhet. Unity. Enad front. Jag saknar att ha någon som backar upp mig på möten och i konflikter. Jag saknar att ha någon som bollplank, jag saknar att ha någon att falla i gråt hos, jag saknar att ha någon nära mig som vet allt om mig, som tar mig för det jag är och den jag är och som håller mig i handen. Ändå. Jag saknar att gå på stan och känna mig säker, trygg och stolt. Jag saknar att dela livsansvaret. Jag saknar att ha någon att laga mat till. Jag saknar någons märkliga vanor. Någons skitiga kläder i min tvättkorg.

6. Och ovanpå allt så är jag hungrig men har ingenting hemma.

Jag är så less, jag vill bara gråta. Jag klarar knappt av att gå utanför dörren. Jag kunde inte ens komma på min systers födelsedag för att jag mådde så dåligt. Fy fan! Jag är som ett åskmoln, jag klarar inte av att se min spegelbild. Men mest av allt är jag arg. För att jag borde haft ett hum om hur saker skulle utveckla sig. Och jag fattar inte det. För jag är där jag är nu och nu är det bara att ta sig upp. Utan stöd. Och morsan ringer och ska på rättegång och morfar sitter på alzheimershem och jag och alex äter och sover och lär oss att banka, och någonstans därute, så pågår det övriga livet. Helt utan mig.

Fy fan.

Let's just get this clear

Fuck, jag måste bara få ett utbrott.
Jag har haft det i svalget, i maggropen, hela jävla dagen. Äcklet.

Jag vill gapa av mig till alla brudar och snubbar som håller en av de här jävla grabbarna om ryggen som helt öppet sitter och kallar brudar för horor i öppna chatter på communitys och som frågar vad de väger för han vill veta om de är påsättbara i hans värld eller inte, och alla brudar bara skrattar, blir generade, försvarar när jag vill gå in och pulverisera honom och liksom "men han är liksom trevlig i verkligheten, han bara skojar, låt honom vara Loo" SO? Han får vara självaste fuckin' Dalai Lama i verkligheten for all i care, är det okej att han sitter och gör ner er offentligt på webben för det? Ni är precis som lärarna som jag hade när jag var liten som sa att jag inte skulle bry mig om när Robin slog mig och kallade mig förnedrande saker för "pojkar gör så när de gillar någon och lilla robin förstår ju inte, det är bara att ignorera så kanske han kommer på nåt bättre sätt att uttrycka sin kärlek på". Helvete, om folk verkligen hade tagit det till sig, hur skulle alla misshandelscase se ut? Småbarnsmamman Anna vill anmäla sin sambo för våldtäkt och misshandel, polisen skrattar och säger "men lilla Anna, så gör han ju bara för att han tycker OM dig och alla vet ju att grabbar har så svårt att uttrycka känslor". Alltså, jag blir så jävla förbannad för här sitter den här jävla wannabestureplanssnubben och gör ner tjejer i chatten och alla bara garvar åt det och liksom "men i verkligheten är han ju sååå trevlig och han bara skämtar lite" - det kan inte slå er att den här snubben inte vågar ta ut sina skeva jävla ideér IRL eftersom han är ett fegt jävla arsel? Om jag är nice mot er och bjussar på kakor IRL, är det lugnt för mig att gå med i nazistiska nätverk då, på webben där jag kan vara in the comfort of my home? hur skeva är ni egentligen? JAG SKITER I hur trevlig och inställsam det här äckliga jävla krypet är online, jag är precis lika jävla varvad både online och IRL och får jag syn på det där krypet nånstans så lovar jag er att jag kommer att ge honom en rak höger på öppen gata och referera till att jag faktiskt är trevlig egentligen, jag har bara lite svårt att uttrycka mina känslor. Kommer nån och säger nåt ska de få sina egna jävla ord nerkörda i halsen, jag är så TRÖTT på det här!

Jag är så trött på att killar får bete sig som jävla mongon och komma undan med det. Grabbar, är det KUL att bli så idiotförklarade? Att det ränner runt några jävla stolpskott därute som sabbar för er allihopa? Är det kul att få höra att snubbar inte klarar av att uttrycka sina feelings på rätt sätt? Är det kul att det sitter en massa bröder och kallar tjejer för horor för att de visar att de har en sexualitet? Är det kul? Vad fan!

Jag är så trött på att gamla polare uppenbarar sig på MSN och talar om för mig att de minsann inte är feminister, de är FÖR jämställdhet och feminism var säkert bra på 1800-talet menar dom, men inte nu längre och förresten så handlar feminism bara om att snubbar ska få det sämre och det vill ju ingen. Och vi är faktiskt väldigt jämställda i Sverige. Men det är okej att man som snubbe kallar sin tjej för "D-kupan" in public, för vadå, det är väl inte mansgrisigt att avhumanisera sin livspartner och enkom referera till hennes byststorlek när man pratar om henne? Hon är inte ens en fitta liksom, inte ens det fick hon vara, hon är en jävla BH-storlek liksom, that's it. JAG ÄR SÅ TRÖTT på att min tjejpolare går på fotbollskväll på krogen med grabbarna och får, utan att hon beställt det, ett jävla specialglas som de bara serverar till tjejer och sen fattar inte krogpersonalen varför min tjejkompis vill ha ett sånt glas som alla andra har, för hon vill inte bli utpekad för sitt kön, inte om hon inte valt det själv och krogpersonalen och alla runtom himlar med ögonen och tycker hon är döjobbig men vafaan, allt vi bad om var bara samma som alla andra. Inte mer, inte mindre. Vi bad inte om att få ett jävla slag i ansiktet av en klasskompis som ersättning för nån jävla ömhetsbetygelse. Vi bad inte om att bli refererade till efter BH-storlek, för vi är födda med namn som funkat alldeles ypperligt sen vi föddes, vi bad inte om något jävla specialglas på krogen som ges oss enbart för att vi har fittor och inte kuk och förväntas vilja dricka vår starköl ur ett jävla fjollglas på fot och inte FAN bad jag om att få bli kallad hora i en öppen chatt av nån som är "TREVLIG EGENTLIGEN". Jag bad inte om nåt av det här, fattar ni det era jävla våp? Tydligen inte! För det var vad jag fick!

Let's just get this clear: Jag tänker inte ta det. Jag tänker inte svälja och stå som något jävla våp på alla fyra och bli rövknullad av er. Jag har skrivit det här förut; den här horan sväljer inte, hon spottar, och om ni vill rövknulla mig så att kuken kommer ut ur käften på mig får ni fan ta en hel del skit på köpet. Jag tackar inte och tar emot. Jag får utbrott, jag blir obekväm, jag blir arg, jag skriker, jag sparkar och jag gör motstånd. Hos mig är ett Nej fortfarande nej och det kommer alltid vara nej och om du inte har fattat det första, andra eller tredje gången så kommer jag att sparka in det i skallen på dig. Det är inget att bli rädd för, för jag slåss för dina rättigheter också. Jag slåss gärna för männens rättigheter att slippa passa in i en jävla mall. Jag slåss för att pappor ska få lov att vara pappor, på sina egna villkor och för att även de ska få kunna trösta, vyssja och plåstra om på samma planhalva som kvinnorna gjort i hundratals år. Jag slåss för att homosexuella, korta, långa, kvinnor, män, invandrare, rödhåriga och sjukskrivna, kvinnor, IT-tekniker och kulturarbetare - kort sagt; alla, ska få precis samma jävla behandling som alla andra och jag är beredd att dö för min sak. Jag är beredd att bli ett jävla lik på slagfältet för att du, din mamma, din pappa och din syster ska ha det bra. Så hur ska du ha det - är du med mig eller emot mig? Bestäm dig fort, för nu har jag stått och väntat vid den här hållplatsen tillräckligt länge.

Jag är så LESS. Märks det?

Vad fan säger man?

Det blir två poster idag, eftersom ämnena är så vitt skilda ifrån varandra.
Sedan jag fick barn har något skett i min kropp. Jag har alltid tidigare haft svårt för krig och död, men efter graviditet och förlossning har något annat, något ytterligare, förutom mitt barn, lossat från mitt innanmäte.
Jag pratar om smärtan. Den där kallhamrade, påtagliga, innanmätessmärta man känner när man läser om krig, massakrer och folkmord. Den plågade känslan från mitten av halsgropen när man ser bilder från krigsdrabbade länder. Den är outhärdlig. Och jag har så innerligt svårt att hantera det.
Nyligen läste jag en gammal artikel som behandlar folkmorden i Srebrenica. Det är förvånande, för jag gick ju faktiskt i skolan under den här tiden då det skedde, men jag minns inte att det togs upp i skolan. Jag minns inte ens att vi diskuterade det som skedde. Jag minns inte att det var öppet för diskussion och jag var inte ens, då, medveten om att det hände. Det är flera år senare, som jag blivit engagerad i politik och världshändelser som jag läst väldigt mycket om det, och det är fruktansvärt plågsamt, för jag har en sådan förjävligt utvecklad förmåga att leva mig in i berättelser som dessa.
Jag ser det där öststatliga, karga landskapet, jag känner krutdoften och jag ser massgravarna som grävs upp och ned av stora bulldozers. Jag ser hur man efter man faller till marken, dofterna av bränt kött och synerna, synerna av de torterade männen som fastnaglade mot träd förvandlas till bisarra krigsleksaker. Av människor. Precis som jag.

Samma sak sker när jag läser om andra världskriget, vilken jag blivit mycket mer matad med information om. Jag tror att ett helt år i högstadiet vigdes åt att se bilder och läsa om andra världskriget. Mormor har ju också berättat om det, vår släkt hjälpte judar över gränsen så vi var hett byte under krigsåren, uppe vid norska gränsen. Mormor har berättat rafflande historier om hur hon och hennes mamma gömde sig i en sådan där kökssoffa med lock, medan deras grannar satt ovanpå den. Militärer hade stormat bygden på jakt efter mormors bröder, det var ett jävla liv. Jag minns att jag redan som liten levde mig in i de där historierna som mormor berättade, och den känslan tycks bara ha växt sig starkare idag. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag läser om folkmord, krig, massmord och religiösa eller politiska konflikter. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor kan göra så mot varandra. Jag förstår inte hur man klarar av det. Jag förstår inte hur man kan utbilda människor till att tortera, våldta och mörda. Och det grämer mig så oerhört, hur ska jag kunna lära Alexander att hantera något som jag själv inte hanterar? Vad säger jag till min son när han en dag kommer med frågan "Mamma, varför dödar folk varandra?" Vad säger jag till min son när han vill köpa Call of Duty 4 till sin PS3:a, och jag ryggar tillbaka eftersom det är ett krigsstrategispel som går ut på att organisera en trupp soldater inom ämnet folkmord? Vad fan ska jag säga? "Älskling, jag vill inte att du köper det, ja, jag vet, om du köper det så är du coolast i klassen och jag om någon älskar dataspel, men det där spelet understödjer allt jag någonsin mått dåligt av och jag vägrar"?

Jag vet inte. Man vill ju skydda sina barn från allt ont. Men när styrkan inom en viker för en sådan enorm svaghet - vad säger man? Vad gör man?
Fy fan för världen, och hur den är uppbyggd, ser ut och fungerar.
Ibland undrar jag hur vi alla förblir såpass sane som vi är, så som den ser ut omkring oss.

Loo VS Anti-stjärnor

Jag har hållit tillbaka en hel del tidigare, men nu har bägaren runnit över.
Jag har lackat ur. Totalt.
Det är ju som så, att er fröken Loo är begåvad med tre underbara småsyskon. Tre fantastiska personligheter, varav två - har egna bloggar. Johanna och Stjärna. Den tredje, den enda brodern i vårt kvinnliga gäng, är mer anonym i bloggosfären, men väldigt välkänd inom skateboardfilm och filmande i stort. Kortfattat så är vi fyra rätt driftiga syskon. Alla fyra älskar musik, och åtminstone två av oss, älskar också att klubba. Gå på klubb, dansa oss överjävligt svettiga och gå hem. Det är min och Stjärnas melodi. Och sedan en bra tid tillbaka driver Stjärna en väldigt välbesökt blogg, som kan läsas Här. Hon berättar om sitt liv i klubbvärlden, om sitt liv med sin pojkvän och berättar om grejer hon stör sig på. Det är soft, jag gillar att hon har åsikter, att hon tar för sig, att hon står för sina åsikter och att hon är så stark att hon pallar med all skit. Nu är det som så att min lillasyster får rent vidriga kommentarer i sitt kommentarsfält. Det är folk som kallar henne hora för att hon har små kläder på sig när hon klubbar. Det är folk som antyder att hon har silikonbröst (det har hon inte) och det är folk som inkräktar på hennes privata sfär på så många sätt möjligt det bara går. Och jag blir helt jävla stunned.

Alltså, om du är en av de människor som skrivit nedsättande kommentarer till min lillasyster, av vilken anledning det än må vara - nu har du med mig att göra. Det finns ingenting så jävla vidrigt som människor med låg självkänsla som attackerar en offentlig individ så som hon har blivit, för att förhöja sitt jävla ego. Det blir mycket jävlar och fan i det här inlägget, för jag är så inåt helvetes jävla skitförbannad, för att uttrycka det milt. Det sitter anonyma jävla våp runtom i Sverige och nästan hotar henne för att hon är den hon är. De kan inte låta bli att reta sig på varje liten detalj i hennes utseende, saker hon säger, saker hon har på sig. Och när man går så långt att man skriver saker som "du klär dig som en hora" bakom ett anonymt username, då ser jag fan i mig rött.

Jag hade för länge sen, om jag var hon, sett till att metro loggade IP på varenda jävel som skriver en nedsättande kommentar i framtiden, men hon väljer att inte göra en stor affär av det, vilket är förståeligt, men det ni gör mot henne - är fortfarande straffbart. Ni kanske ska ta och begrunda vad det är ni sysslar med, som ger er på en 21-årig ung tjej på grund av hennes KLÄDER, och kallar henne för prostituerad. Några användare har antytt "vad ska du göra stjärna, ska du bussa din pappa på mig?" Ni ska vara glada om hon bussar pappa på er, och inte MIG, för jag är lite mer handlingskonsekvent än pappa. Det här inlägget är inget som hon har bett mig skriva, och det är inte så att hon har bussat mig på er, jag kliver in helt självmant. Om ni ger er på henne så ger ni er på MIG. Jag hoppas att det är glasklart som kristall för er, för jag säger bara det här en gång. Ta debatten med mig - och jag utmanar er att göra det under ert eget jävla namn. Jag är öppen med mitt liv, tro mig, det finns ingen svag punkt hos mig ni kan bräcka mig på, för det är liksom hela mitt koncept att göra business på mitt eget elände.

För övrigt fyller min älskade lilla stjärnsyster 21 år idag, 13 Juli och på sin födelsedag så förtjänar hon inget annat än kärlek.
Grattis syrran! Du är stark, begåvad och vacker. Och de där idioterna kan fara dit pepparn växer.

Bild; jag och stjärna - 2004