Det där med feminism, IGEN.. (Läs först, döm sen!)

Uppdatering senare, angående feminism eftersom vi ändå var inne på ämnet! (bli inte rädda nu, hear me out!):

Jag började tänka väldigt mycket efter det där inlägget. Det är lite synd att människor ska reagera så negativt när man säger att man är feminist eller har feministiska tankegångar. Folk blir genast på defensiven och börjar argumentera mot en helt i onödan, för de har en bild av feminister som inte överensstämmer med verklighetens majoritet. Det är verkligen synd att människor låter några tossiga tanter som vrålar om att hata män och skära snoppen av alla styra uppfattningen så oerhört.

Som min vän Liselott skulle säga så är det ju så, att det finns en enda sak vi feminister har gemensamt och det enda som egentligen krävs för att man ska kunna kalla sig själv feminist: Man går med på uppfattningen att vi lever i ett samhälle med normer kring kön, och erkänner att det existerar en patriarkal struktur på vilken samhället balanserar, och man vill göra något åt detta alternativt statuera att man inte går med på att det är så. Feminister har delvis fått ett dåligt rykte eftersom rädda människors bästa vapen är att håna dem och tillskriva dem egenskaper de inte nödvändigtvis har genom TV och Media, som är en av de viktigaste vapnen de här rädda människorna har. Man blåser upp upp alla negativa rapporteringar kring feministernas aktioner eller agerande och ger bara utrymme för rapportering kring sådant som har ett sensationsvärde, eller som får folk att reagera negativt. Det här är verkligen inte några konspirationsteorier - vem vill läsa om en feminist som arbetar för skärpt lagstiftning kring mäns våld mot kvinnor, så länge hon inte lyckats klubba igenom något (vilket hon aldrig får och om ni tänker efter så vet ni själva varför) - och det spelar ingen roll att en överhängande stor massa av det svenska folket är ense med henne, hennes arbete är inte intressant för "Aftonhoran" eller "Sexpressen". Möjligen för kulturbilagan i DN, och den är det ju inte någon stor majoritet av massan som läser.

Jag träffar ofta unga kvinnor som säger saker i stil med "Jag är inte feminist, jag räknar mig mer som HUMANIST, men vadå,klart jag gillar jämställdhet, men.. det är så extremt att kalla sig feminist".

För det första är det två skilda saker!
Wikipedia poängterar att uttrycket i sig har en "vag innebörd"*, men läser man lite historia så är det närmaste vi kommer en egentlig definition av humanism denna: "Första gången "humanitas" finns i källorna, är under stoicismen och kretsen runt den romerska fältherren Scipio. Stoicismen präglades av deras slutsats att människor är naturligt jämlika och de proklamerade ett allmänt människovärde"*. (Källa HÄR!) Om vi jämför med min text så når vi slutsatsen att feminister arbetar mot patriarkala strukturer (och andra negativa, förtryckande sådana naturligtvis även om det patriarkala har en viss huvudroll i detta) medan humanister i stort proklamerar människans naturliga jämlikhet och hennes egenvärde som individ. Det är fullt möjligt att vara både humanist och feminist, men att på något sätt känna att den ena läran kan ersätta eller utesluta den andra är alltså inte riktigt korrekt. Wikipedia förklarar feminism i korthet som så här: "Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen (...) Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer" * (källa HÄR!) - Den sista meningen är bara det i sig en av de "bevis" man lätt kan använda sig av när vi talar om patriarkalt förtryck, men det är inte lätt att tala för öron som redan bestämt sig för vad de ska tycka.

Om vi återkommer till det här med att inte våga /kunna / känna sig bekväm med att kalla sig feminist och istället ta till sig humanismen som är ett mycket mindre värdeladdat ord; Anledningen till att de säger så är just den lyckade negativa propaganda som spritt sig bland gemene man (och kvinna), och rädslan att behöva förknippas med någon "manshatare" eller en grupp arga kvinnor som står på politiska konvent och sjunger manshatarsånger. Densamma "feminister" som ger en bild av kvinnor som vill flytta ÖVER makten så som den ser ut nu, på kvinnorna helt och hållet. Denna rädsla / motvilja mot ordet kan jag under dessa omständigheter mycket väl förstå, om man inte själv tar reda på hur det förhåller sig så är det väl detta den närmaste sanning man kommer! MEN - De flesta av oss uttalade feminister är faktiskt inte vare sig manshatare eller s. k "maktsugna kärringar" som försöker "sno" åt oss makten för att skapa vad vår opposition skulle kalla för "kärringriksdag". Vi är inte intresserade av att bråka om saker som saknar mening eller kapa av könsorgan. Feminister i stort har som främsta intresse att synliggöra och verka för upplysning och förändring av negativa samhällstrukturer. Att en av de största aktörerna där råkar handla om ett stort patriarkalt styre och en synnerligen oförminskad (de senaste 10 åren har det inte hänt mycket alls) våldsrelaterad hotbild från just männens sida, i kombination med skrattretande svag lagstiftning kring sexuellt våld, är väl för tusan inte vårt fel! Ska vi lastas för att vi försöker upplösa förtryck?

Samtidigt kan jag förstå somliga män och deras motvilja. Kanske har de mött på, sett eller träffat just dessa tossiga feminister och kanske känner de att "Om jag inte ens har en könsroll att luta mig mot, hur definierar jag mig som man?" Jag har aldrig sagt att någon ska sluta träna överarmarna, snickra eller leva ut sexuellt. Jag har sagt att jag vill att min son ska ha rätt att välja, utan press från samhällets sida. För jag synliggör gärna alla förväntningar på män som finns därute och som är helt absurda, och som måste vara påfrestande för många att leva upp till. Ingen ska behöva anpassa sig efter en bild av ett kön - vi måste alla få vara individer, och det är där feminism (för min del) och humanism smälter samman.

Alla kvinnor och i stort sett alla män jag känner (jag skriver i stort sett alla eftersom det förekommer en eller annan jag inte behandlat ämnet med, och jag kan ju inte gärna tillskriva dem åsikter jag inte är säker på, även om det är väldigt vettiga män som jag nog skulle gissa tänker i samma banor) håller med om att vi har ett väldigt svagt rättsystem så fort det handlar om våldtäkt eller sexuellt våld i stort, oavsett vem den är riktad mot. I stort sett alla jag pratat med anser att vi måste skärpa lagarna kring det här och att det är ett viktigt steg i vår strävan efter jämlikhet (som är ett ord de flesta inte skyggar lika kraftigt kring som ordet feminist). Alla män jag pratat med anser att våldtäktsmän kommer undan med helt skrattretande låga straff, och alla anser att vi måste hitta en bättre väg att få fram information än att skända den utsatta kvinnan i rättssalen med kommentarer om färgen på hennes underkläder och ingående förhör om hennes sexliv, sexlust i övrigt och hennes alkoholintag samma kväll brottet begicks. Faktum är att jag gärna tillskriver en överhängande manlig majoritet de här åsikterna, för jag vill gärna tro att en överhängande svensk majoritet oavsett kön inte anser att det är OK att en person kan våldföra sig på en annan och förstöra dennes hela liv, men komma undan med några femhundringar i böter och knappt tre månader på en skyddad anstalt för sexualbrottslingar där de får gratis TV och schysst mat och kanske lite terapi.

Och detta är bara en liten del av det vi försöker ändra på. Dels genom att vara öppen med våra åsikter, dels genom att försöka påverka vår omgivning till att själva tänka efter, och dels genom att visa upp fakta som kan upplysa och förändra. Många arbetar i en våldsam politisk motvind dag efter dag utan att ge upp och det är tack vare dessa ihärdiga kvinnor som vi överhuvud taget har rösträtt, lagstiftning mot våld i hemmet, att vi får bära byxor utan att bli kallade för prostituerade, den ändrade successionsordningen and so on. Vi som växt upp i det här "moderna" samhället och som är under trettio idag, har ingen aning om hur mycket samhället faktiskt har utvecklats i Sverige de senaste 50 åren, men ännu har vi en lång väg kvar. Att som kvinna, eller man, börja argumentera emot och jazza upp sig bara för att man erkänner sig som feminist har ingen poäng. Vi vill ju bara ha jämställdhet - på alla plan! Sedan har olika feminister olika bilder av hur man ska nå dit. Alla feminister tror inte på kvotering, men många gör det. Kvotering är ett känsligt ämne som upprör många, och det vanligaste argumentet är att "jag vill att personen på position X eller Y ska vara den bäst lämpade för uppgiften, inte att vi ska tvinga in en kvinna där bara för att utjämna könsfördelningen". Men det är ingen som sagt att vi ska plocka in en inkompetent, outbildad tonårsbrud som bolagschef! Naturligtvis ska personen på position X ha adekvat utbildning och lika adekvat arbetslivserfarenhet, alltså möta kraven - det är ju ingen som sagt något annat. Och om man nu är så rädd att en kvinna skulle "förstöra" på en position, då kanske man måste ifrågasätta sina egna värderingar lite. Kvotering är för mig en sista utväg, men jag är inte helt negativ. Av den anledningen, att trots att det är 2009, så är det fortfarande en dramatisk majoritet gubbar som sitter i alla stora bolagsstyrelser, etcetera. Vi har försökt allt för att bli insläppta, men gubbarna släpper ju för fan inte in oss. Som Magnus Betnér säger "då säger gubbarna att det är bara att visa framfötterna" - jaså, hur talar man med en betongvägg?

Så nästa gång du träffar en feminist, istället för att bli arg eller på defensiven, fråga honom eller henne (för kan ni tänka er, det finns manliga feminister) vad just hon / han anser, och vad just hon / han tror på. Var beredd att lyssna. Döm inte ut oss alla på grund av tramsig propaganda! Tillskriv oss inte åsikter som inte alla har, och var inte så rädd. För mig och för många andra handlar det om att förtrycket och förväntningarna på könen måste lämna plats för den enskilde individen. Vill du att dina barn ska behöva växa upp med förväntningarna att de är prinsar och prinsessor från en klassisk saga? Tänk om just ditt barn är allt annat än en "prinsessa" eller en urstark prins som ska komma och rädda alla flickor på en vit häst? Låt dem få känna sig trygga i vad de än vill vara och bli. Lär ut självförsvar till din dotter och framför allt - självförtroende - till ditt barn, låt ditt flickebarn få känna att hennes åsikter räknas precis lika mycket som alla andras, lär henne att ta för sig och att begära lika mycket plats som alla andra! Scanna igenom dina egna förväntningar på könen. Lär din son hur man verkligen pratar och kommunicerar, och bana vägen för en ny generation män som faktiskt inte tycker att det är "kärringgöra" att prata! En helt ny generation män som inte räds att berätta om sina känslor! Tala om för din dotter att det är okej att inte finnas till för andra hela tiden och att hon inte ska bli en vårdare eller extramamma åt sin framtida partner och att jämställdhet är att dela på ansvaret. Som pappa kan du spendera mer tid med dina barn och göra uttrycket "frånvarande fäder" till något ingen känner till. Som förälder kan du prata om värden, normer och etik med dina barn oavsett ålder, börja på en försiktig, låg nivå och jobba dig upp. Som mamma kan du visa barnet, och barnets vänner, syskon etcetera, att du inte strävar efter att bli den Perfekta Mamman, visa att även du har svagheter och att du också behöver stöd och kommunikation från hela familjen. Det finns mycket du kan göra.

Och framför allt, så kan du lära ut tolerans mot homo och bisexualitet (en av de främsta argumenten mot att homosexuella skulle få adoptera var "men barnet kan ju bli mobbad i skolan", det tror jag kommer från människor som egentligen inte tycker det är "naturligt" med homoadotion men som inte hittar ordentliga argument. Om du lär ut tolerans och förståelse gentemot HBT-personer (homo, Bi, trans), personer av annan etnisk härkomst etcetera, så har du kommit en bra bit på vägen. Om du hatar homosexuella kommer din avkomma att föra vidare det hatet.)

Feminism handlar för mig om detta så kallade sunda bondförnuft, och många av er håller säkert med mig om det mesta ovan. Tolerans, människor, tolerans! Ifrågasätt och diskutera och kasta propagandaåsikterna i brunnen. Visst finns det s. k "manshatande" feminister, men det är ju exakt samma sak som fotbollssupportrar, det är en liten klick huliganer som "förstör" för alla andra, och hur hade du uppfattat mig om jag angripit dig och kallat dig för "jävla mördare" och "huligansvin" om det visar sig att du hejar på AIK? Vi "vanliga" feminister tycker ju att de här manshatarsångerna och FI's märkliga agerande är rent absurt och jag tänker inte alls ställa upp på några normer eller försvara Valerie Solanas - feministerna (hon som skrev SCUM-manifestet) bara för att jag valt att kalla mig feminist. Jag rakar mig under armarna och benen - det är jätteokej, du får faktiskt välja själv, det är ingen som tvingar dig till nånting. Jag har kort kjol hur mycket jag vill, jag klär mig precis efter eget huvud, jag hatar inte män som använder sig av pornografi eller någon annan man jag inte bildat mig en personlig uppfattning om, detsamma med kvinnor. Förstår ni? Det finns ingenting ni "måste" vara eller göra för att kalla er feminister eller engagera er feministiskt. Och om du träffar en samling människor som påstår att du måste göra något särskilt för att vara en "riktig" feminist, då har du träffat helt fel grupp.

Efterord:

Det här blev väldigt långt, men jag hoppas att ni orkade läsa och ni får gärna kommentera er egen syn på saken. Keep an open mind, dock, och förklara gärna vad för bild du själv fått av feminism som avskräckt dig från något så naturligt som jämställdhet och jämlikhet. Jag hör gärna era tankar om vad som skulle få er att kalla er feminister trots allt, eller varför ni absolut inte kan det. Om ni citerar, hänvisa till korrekt källa. Och om något är otydligt i min text, fråga hellre än att dra automagiska slutsatser kring hur ni tror att jag tänker för att jag kallar mig feminist. Glöm inte att det alltid är gratis att fråga! Visa mig respekt så får ni detsamma åter.

*Min kursivering

Metrotrexaderade tankegångar

Det har ramlat in en massa, massa mejl och jag håller på som bäst att besvara dem nu, så ni som vet med er att ni mejlat mig, vänta er svar idag, för jag fann tid att besvara de långa, fina och såå omtänksamma mejl jag fått. Och Mård - dig har jag mejlat fast du inte mejlat MIG, så check the inbox som man skulle sagt i amerikat.

Igår fick jag åka in och få blod och trombocyter. Monsterpåsen (eller metrotrexat för er som är hemmastadda inom cellgifternas hemliga värld) brukar sänka mina värden riktigt ordentligt och när ens HB är nere på.. vad var det, 50? Så är man tydligen rätt sänkt (som om jag inte märkte det själv). Något som skulle ta 2 timmar tog närmare 4, men det var inte det värsta, utan det faktum att ingen kunde vara barnvakt här hemma, så jag fick ta med Alex till sjukan, varav pappa och lillasyster Johanna turades om att vara "barnvakt" (springa fram och tillbaka och jaga honom i korridorerna med andra ord). Detta var oerhört krävande för oss alla, inklusive pappa som egentligen hade jobb att göra och så vidare. Ibland så blir vår pappa väldigt irriterad över saker som man inte själv rår över. Som det faktum att sjukhuset ändrat tiderna för inläggning vid något tillfälle, eller att sjukan inte ger tillräcklig information, något som går ut mer över mig om jag ska vara ärlig - och då går den irritationen ut över en själv precis som om jag rådde för sjukhusets agerande i de här frågorna. Precis det hände igår, pappa hade skrivit upp sig på att jobba, jag försov mig tack vare mina låga värden och pappa fick åka ut och hämta mig, visst var det eget fel delvis att jag försov mig, men sen var han lite purken över det här med att det tog så lång tid på sjukan och att han hade jobb att utföra och då blev pappa väldigt stressad och irriterad.

Det här är en klassiker, för pappa har alltid, så länge jag kan minnas, prioriterat sitt jobb framför allting annat. Sedan jag var liten har han alltid ändrat eller avbokat vårt umgänge i sista minuten / alt tre timmar / tre dagar senare, och alla vi syskon har nog ett litet sting av sorg inom oss på grund av frånvarande far under uppväxten. Nu är det här ingenting jag är bitter över, eller arg på, för det känns som om pappa verkligen anstränger sig nu. Även om han blir irriterad så kommer han alltid när jag behöver honom och alex älskar verkligen sin morfar, som är i princip den enda närvarande manliga förebilden han har, och han är en bra förebild för alex också. Däremot så jobbar pappa som en gnu, han jobbar helg oftare än någon annan jag känner, och jag tror att jobbet är en viktig punkt för pappa, det är hans "grej", liksom. Även om jag nog gärna hade sett och träffat honom oftare som liten flicka så var han ändå en stark förebild för mig när han väl var där, och pappa har aldrig på något sätt begränsat alternativt gett mig mer förmåner eller kritiserat mitt uppförande alternativt mina val i livet med hänvisning till mitt kön - något jag själv tar efter som förälder.

Vad gäller pappas fostran av oss - kan det vara något som kommer av att få tre döttrar och en son? Så som jag själv uppfattat det har han aldrig tillåtit vår bror till mer buserier eller gett honom fler / färre förmåner tack vare att han har snopp och det är viktigare än man tror. Mormor och morfar har fostrat mig på samma sätt - kanske för att jag blev lite av "sonen morfar aldrig fick", om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig fått höra hemma att jag bör uppföra mig si eller så för att jag är tjej, sådant fanns inte i min sinnesvärld. Jag började inte ifrågasätta könsroller tidigt heller, av just den anledningen. Eftersom jag själv inte kände mig tyngd av dem på grund av min ovisshet. Det tog lång tid för mig innan jag såg mönster i samhället som handlade om kön, sexism, patriarkal struktur eller saker som härskartekniker - jag var ju helt opåverkad av dem! Jag hade inte fostrats till vetskapen om att vissa, rentav riktigt många - människor skulle komma att ha förväntningar på, och förutfattade meningar om mig baserat på vad jag hade mellan benen och det var ju både bra och dåligt - framför allt bra på grund av att jag slapp se fördomarna man riktade mot mig och liksom kunde växa upp i fred, och därmed slapp jag hämmas på ett sätt som verkligen varit negativt för mig. Dåligt kanske just för att jag inte såg det här tidigare, och därmed kunde jobbat mer aktivt för att hjälpa till med förändringen.

Som sagt: Många år senare skulle jag vakna upp till insikten att jag fostrats under en form av feministiska vingar, och gladde mig åt det på ett helt nytt sätt, även om pappa aldrig skulle kalla sig själv feminist eller ge sig själv en "stämpel" som han kanske skulle valt att uttrycka sig. Däremot så tar han ställning väldigt hårt mot män som utnyttjar / misshandlar / våldför sig på kvinnor, etcetera, och ifrågasätter ofta manligt flockbeteende i diskussioner. Kanske tänker han inte själv precis som jag (förtydligan: Han och jag tänker olika, vi har inte problem med att tänka själva), men jag skulle säga att pappa när en liten feminist inom sig, och det är något positivt. Han anser nog bara att det är "sunt bondförnuft" att tänka som han gör, men så är det verkligen inte, det är många som saknar bondförnuft idag. Det vet pappa om, och han gör ofta stor verbal affär av dessa människor som han ofta måste dirigera och vara så övertydlig mot som chef för att de ska utföra den enklaste order.

Kanske kan det också vara anledningen till att majoriteten svärmödrar aldrig tyckt om mig med hänvisning till min självständighet. Jag hoppas på en framtida svärmor med, om inte feministiska tankegångar, så iallafall detta "sunda bondförnuft". Allt jag vill är att vi ska kunna leva i harmoni med varandra och sluta hacka på varandra baserat på en massa fördomar.

Mer om feminism i nästa inlägg! (skrev ett tillägg i denna, men valde att ge det ett eget inlägg istället)

Puma-wear

Nyklippt Alexander! (Ovan)

Kejsarens nya kläder!

En Onge i Puma-dress!

En go unge.

Idag påbörjades renoveringsprojektet och fixandet med lyan och jag är osäker på när jag är up n' running igen i nya våningen. Det kan dröja några dagar innan allt är klart! Så flyttstöket hindrar mig just nu från att ge er uppdateringar, MEN - digicamen är lagad, och jag kommer att fotografera arbetet med målning, tapetsering och inredning, och allt kommer att komma upp i bloggen. Ni kommer att få se The Building Of Casa De Loo - From Scratch! Och allting ifrån heta bilder på mig iförd målarbyxor och smetig färg till före och efter-bilder på väggar, tapeter och inredning, flyttstöket och allt runtomkring, kommer ni att få se här i er alldeles egna favoritblogg. Lite inredningsspecial, if you will. Dessutom är jag en sucker för "före" och "efter"-bilder, det är fascinerande på alla sätt, både med miljöer och människor. Ungefär som när man ser en 200-kilosmänniska. Det är otroligt öhövligt och oartigt att stirra och jag skulle aldrig påpeka något eller förolämpa en väldigt stor person, men man kan inte låta bli att titta, det blir en märklig fascination för det abnorma. Och sådan är jag, jag fascineras av abnorma saker, människor, och före och efter-bilder. Jag är nog lite.. hm. Speciell.

Bloggen kommer också att genomgå en transformering inom de närmaste veckorna. Ni har säkert sett att jag gjort några mindre förändringar redan, men faktum är att jag kodar templaten och skapar en ny design, med ny presentation där uppe, med bilder etcetera. Sedermera kommer jag också skapa en länksamling till några av mina viktigaste inlägg här på Social Ingenjörskonst, för att underlätta för mina nya läsare som vill lära känna mig, och för att förbättra navigeringen. Mycket händer, ny våning och ny bloggdesign, och inom några veckor är allt detta verklighet. Då öppnas dessutom portarna till mitt nya skrivprojekt, som än så länge är hemligt, men jag tror ni kommer gilla det. Detta sker på en helt ny domän, en helt ny sida och en ny sida av mig kommer fram.

För övrigt kommer mina inlägg också att följa en struktur och en mall när upplägget är klart. Ni kommer att lättare ha överblick över saker och röran med kategorier skall också fixas till. Det är inget nytt under solen, men det är inte lätt för en ADHD-människa att behålla strukturer, därför blir det lätt rörigt härinne. Tanken med att strukturera upp och designa om, skapa ett bildgalleri och samla allting i lättnavigerade ramar är ju förstås att underlätta för mina nya läsare som inte vet vem jag är när de kliver in, och för att mina trofasta gamla rävar skall kunna hitta tillbaka och läsa sådant som de är intresserade av.

Jag har fått flera önskemål via mejl att få se bilder på Alex, och givetvis missar man inte ett tillfälle att få visa upp sin underbara unge. Just de här är tagna idag med den lagade digicamen och han är iförd sina nya Puma-kläder som jag inhandlade åt mitt gryn förra veckan. Jag är ju själv en sucker för märkeskläder och jag ser ingen anledning till varför Alex inte skulle vara fint och snajdigt klädd han också. Speciellt inte när man har Barkarby Outlet på gångavstånd och man där får tag i hundratals märken för i princip samma pris som på tråkiga H&M. Jag har bojkottat dem, för de har sån tydlig jävla gräns mellan pojk och flick, och en T-shirt för ettåringar med texten "Boys will be BOYS" var fan droppen. Mer om det i morgondagens blogg som behandlar just det ämnet: Könsindelning på toddlerstadium. För er som inte gillar det här med ansvar och eftertanke rekommenderar jag att inte läsa morgondagens inlägg.

Idag träffade jag och Alex min gamla vän Z som jag inte sett på över två år. Han är fantastisk, också lyckligt drogfri sen länge och ska hjälpa mig med renoveringen. Jag matar honom och han målar. Det lät väldigt klassiskt, men självfallet gör jag annat än står vid spisen. Det är sexigt med spackel. Inte bara i ansiktet. Z däremot, är inte sexig i mina ögon, han är som en länge försvunnen bror. Underbart att veta att man har, åtminstone några vänner kvar.
Nu sova. Big day tomorrow. Igen.

Cosmo-kvinnor

Nu kommer den, äntligen. Er utlovade Vlog! Sorry for the delay! Håll till godo.

Fy fan

YYYL JAG ÄR SÅ JÄVLA YNKLIG OCH SVAG!

Jag åkte efter den obligatoriska resan till helgmottagningen för medicin, in till stan eftersom jag kände mig så mycket piggare och friskare efter veckans kräkvurm. Det var en dålig idé. Efter den obligatoriska Lördagssushin med Lott och under en latte med ramlösa-fika på "Cozy" vid Medis, kände jag hur min yrsel tilltog, illamåendet bröt fram och jag kände mig så svag och liten. Alex var inte heller hundra, han gnydde och ville bara in i min famn så vi bestämde oss för att åka hem. Ännu en helvetesfärd.

Om man har epilepsi så vet man vilken oerhörd skräck det är att vara trött och yrslig eftersom oron över ett anfall kommer som ett brev på posten. Man blir orolig över minsta steg man tar och går bara och inväntar de där "tankarna" som för mig är det som sätter igång allting. Jag gick igenom helvetestunneln, ni vet, den i centralen där det råder vänstertrafik, den enda stora genomfartsleden jag känner till där allt är tvärtom, förbindelsen mellan pendel och t-bana, under spottkoppen som den så charmant heter. Och nu kommer dagens bittra outrage. Det var en händelse som orsakade det tankeförlopp jag nu kommer att beskriva, vi kommer till den lite längre ned, men först en liten tankekedja.

Och för att folk skall slippa få fel ideér om mina åsikter (åh vad jag är PK nu, men fuck it) så ska jag först förklara: Jag är 100% emot rasism och främlingsfientlighet. Jag anser att det finns EN ras och det är människan. Jag ser inga som helst kopplingar mellan geografiska födelseplatser och beteende hos folkgrupper. Däremot så finns det sociala grupperingar i samhället jag ogillar, eftersom de är obehagliga och skrämmande, främmande och ologiska. Och man får tolka det för vad det är. I det här fallet är det GÄNGEN med förortsgrabbar. Och då större delen har annan etnisk tillhörighet än svensk så blir de i folkmun kallade för "invandrargäng" vilket är aningen missvisande, men det är det namnet de går under. Det finns en jävla massa svennar jag inte gillar heller så det är inte specifikt på grund av att de är invandrare för det skiter jag fullständigt i. Jag är ingen forskare i ämnet så jag kan ju knappast redogöra i detalj för de sociala, socioekonomiska and allthat shit-faktorer som spelar in för att forma dessa grupper, jag kan bara tala om vad jag UPPLEVER och ser. egentligen gillar jag inte att använda mig av begreppet invandrare eftersom de här killarna är i 90% av fallen födda i Sverige och de är naturligtvis precis lika mycket svenska medborgare som jag.

Här är dealen: Tonåringar, och speciellt hårda, tuffa förortsteens, är i regel oavsett ursprung riktigt jävla jobbiga, högljudda, hormonella, oförutsägbara och allt det där. Men överlag så skrämmer de mig inte eftersom jag också varit teen en gång i tiden. Det är mer liv och gap än vad det är verklig verkstad. Men det finns små små klickar av gäng som faktiskt ÄR direkt farliga och de är bara ute efter bråk. Jag vet, för de har gett sig på mig ett numeröst antal gånger under uppväxten. Jag och en väninna blev jagade av 20 pers från ett skoldisco i åttan för att vi dansat på deras fritidsgård. Jag vet vad de här killarna har innanför sina jackor och jag tycker det är bedrövligt att förortsmiljöerna gör människor så hårda, så kalla, kriminella och framför allt socialt missanpassade och det här är egentligen ingenting man någonsin får snacka om. Så fort man tar upp de här grejerna så sätter nervösa politiker igång att snacka om att det handlar om att man måste respektera varandras kulturer. Vi ska respektera en kultur som uppstått i betongdjungeln, ett resultat av fattigdom och segregation och allt vad det nu är (det kan säkerligen diskuteras i evighet men det här är bara en sammanfattning, ni får tänka till själva) och man FÅR INTE prata om att de här ungdomsgängen faktiskt skrämmer skiten ur folk. Man får inte prata om att de här grabbarna har en fucked up syn på hur saker och ting är. Man får INTE prata om att de här grabbarna driver runt på stan utan något att göra enbart för att leta efter bråk eller chansen att trakassera folk.

Jag vet att det här är inte ett dugg PK att säga, och jag vill understryka att jag inte gör skillnad på folk och folk så länge vi behandlar varandra med ömsesidig respekt. Jag skiter i var du är född, om du är schysst mot mig och visar att du är en människa precis som alla andra så accepterar jag dig. Har du ett annat modersmål än jag ser jag det som en bonus. Ändå känner jag väldigt lite "invandrare". Det är inte självvalt, snarare något som bara blivit. Det handlar så mycket om kultur. För det första så är jag helt ärligt, lite rädd för muslimer. Jag känner till kulturen såsom den yttrar sig på många platser, inte alla. Jag läser mycket om kultur och levnadssätt i muslimska länder för att det fascinerar och skrämmer mig och jag försöker så desperat förstå hur religion kan åstadkomma så mycket förtryck, så mycket skada, så mycket krig, hat och segregering mellan könen. Ännu en parentes här är att jag inte uppskattar någon form av organiserad religion eftersom jag anser att religion som fenomen handlar om förtryck, oavsett om det är Jesus, Mohammed eller Shiva som används som förebild. Jag försöker på ett intellektuellt plan att verkligen skilja mellan kultur och människa och ju mer jag läser, ju mer rädd blir jag. Ju mer insatt jag blir genom att läsa böcker som Allahs Döttrar (adlibris) , Bokhandlaren i Kabul (länken är en utmärkt recension) och Såld (Zana Muhsen, länken är också en recension), jag skulle kunna räkna upp många, många fler - jag sammanställer gärna en litterär boklista om kvinnor i muslimska länder eller muslimska familjer för den intresserade. Jag köper allt jag får tag i och har samlat på mig en del genom åren med anledning av min fascination. Men ju mer insatt jag blir, som sagt, ju mindre öppen blir jag. Jag skulle vilja inflika ett "förlåt" till någon här, jag vet inte varför jag känner så men det gör jag. Jag är inte en elak, konservativ, främlingsfientlig människa och jag TROR verkligen på att kulturer berikar varandra och hela det köret. Jag TROR på ett blandat samhälle med alla möjliga tokstollar i det, men jag är skiträdd för islam, religion i stort och allt vad det för med sig. Och det som förbluffar mig ytterligare är att jag SKÄMS för det.

Jag har en enorm medkänsla med människor som flyr från krigsdrabbade länder. Jag tycker att det är så förbaskat självklart att fredliga länder skall hjälpa till att rädda de här människorna, som flyr från länder med fascism, tortyr, våldsamheter och rena förtryck. Jag kan aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den skräcken man måste känna när man vet att ens egna barn kan dö bara genom att gå utanför dörren. Jag begriper mig inte på människors grymhet. Men jag begriper mig fan inte på islam heller. För de här männen jag läser om, de här kvinnornas situation främst i länder där rent sjuka versioner av Islam förekommer, såsom Talibanstyre tillexempel, det är inte riktigt klokt. En kvinna är inget värd, kärlek verkar inte förekomma, en kvinna är som fenomen en farlig naturkraft som måste stävjas för att inte "plocka fram" saker ur männen och en kvinna är, bara genom att hon är kvinna, en vara som köps och säljs vid ung ålder till fullkomligt bestialiska äldre män som i många fall ser henne som en "oren" och "äcklig" vara om hon inte har blygdläppar och klitoris bortskurna så att han kan spräcka henne på bröllopsnatten. De här männen lär sig tidigt att plåga och förtrycka kvinnor som en självklar ingrediens i deras vardag. Jag skulle kunna räkna upp så mycket som jag tycker är så jävla skrämmande men jag tror säkert ni har egna tankar att fylla i med. Det går bara inte att räkna upp. Och allt det här på grund av någon heltossig, hallucinerande snubbe vid namn Mohammed som fick en bekväm "uppenbarelse" från gud varenda gång han stötte på ett problem i sitt familjeliv. Mohammeds fru, Aisha, var 6 år när han "valde ut" henne. Det är fullständigt normalt att se en sexårig flicka som en passande framtida fru och hon var inte ens tonåring när han "fullbordade" sitt äktenskap med henne. Det är bara FEL i min värld! FEL! FEL! FEL!

För så ser MIN kultur ut. MIN kultur måste också få räknas, i MITT land, och min kultur går ut på öppenhet, gemenskap och frihet. Religionsfrihet, yttrande, press and all that jazz. Det är så vi vill ha det! Jag VILL leva i harmoni med alla världens brokiga folk och deras härliga mat och nya musik och intressanta högtider, jag vill höra andra språk och lyssna till många människors röster. Men jag VILL INTE att Islam ska bli en del av den kulturen och detta får man inte säga, för då är man rasist. Jag är så jävla glad att kyrkan är skiljd från staten i det här landet och att man faktiskt betraktar religion med kritiskt sinnelag. Vad jag däremot inte får ihop, det är, att när förtrycket utövas utanför landsgränserna, då är det en tragedi och ett förtryck men när det kommer innanför våra murar och integreras här, då kallas det kultur och då ska vi baskemej acceptera det och FÖRSTÅ det!

Men hur fan ska jag kunna fatta förtryck? I mitt land får kvinnor rösta. I mitt land får vi ha sex, njuta, älska vilka vi vill och bära vilka kläder vi vill. I teorin. I mitt land finns det förstås också en massa losers som har förlegad kvinnosyn och vi är inte 100% jämställda men vi har nått EXTREMT långt om man jämför med mycket annat. I teorin. Vi har våld, våldtäktsmän och pedofiler och hela den bagen men vi har också ett rättsystem som ska straffa dem. I teorin. Inte ett helt perfekt som sagt, men det finns där, det förbättras och jämställdhet och frihet är ett MÅL. Det finns tusentals krafter som hotar alla dessa saker och jag vill FRAMÅT i utvecklingen, inte bakåt. Oavsett hur man väljer att se det så hör inte förtryck hemma i vårt land. Det BÖR vara ett mål för alla som bor här. Men jag får inte snacka om det? Jag får inte tycka att det är fel? Jag får inte tycka att vi kan leva i harmoni utan att försöka dra in förtryck i skiten också? För jag vill inte stoppa invandringen. Jag vill inte kasta ut någon ur landet. Det är bara fel, fel, fel. Jag vill ha till en annan drastisk metod för att verkligen diskutera den här skiten och vi ska ha RÄTT till det för vi bor ju här!

Nu kanske jag ska komma till händelsen som gjorde att jag började orera om Islam. Det är inte så att jag säger att islam var särskilt inblandad i det som hände idag. Eller, jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag var på väg hem och gick i den där tunneln. Nådde pressbyrån och gick svettig in för att köpa en Ramlösa. På väg fram till kassan stötte jag på dem. De var åtta stycken, mycket större än jag trots sina ringa åldrar, och de var hotfulla. Som fan. De ställde sig medvetet i vägen för mig, de här hotfulla grabbarna. Synade mig, svettig med barnvagnen. De viskade åt varandra, flinade, flyttade sig inte. Jag ville bara förbi. Sekunderna gick. Jag kände mig jävligt hotad och jag vet att de står där för att man ska säga något så att de får chansen att mucka bråk och skrika svennehora efter mig. Jag har stött på dem förr. Och jag fattar inte. Det finns så många idioter i samhället och det här är bara några av dem men jag känner mig så svag och liten för jag vill bara förbi. Mitt barn är sjukt och jag har inte gjort ett skvatt för att förtjäna det där. Jag harklar mig, de tittar på mig med hatiska blickar. Ska svennehoran säga nåt? Jag ser ner i golvet. Det är det enda sättet. Sekunden därpå flyttar sig en av killarna nån decimeter, nog för att jag ska kunna tränga mig förbi. När jag gjort det springer jag därifrån. De skrattar hotfullt och kastar glåpord efter mig. Jag hinner tänka att det är såna här idioter som gör folk till rasister och som gör det surt för den större massan med invandrarbakgrund som INTE gör såna här grejer.

VARFÖR ska jag behöva råka ut för det här? Av mina egna landsmän! För det är ju det ni är, ni som angrep mig och fick mig att känna mig så jävla rädd på pressbyrån idag. Ni är mina LANDSMÄN. Ni ska skydda mig, inte hota mig. Jag är svagare än ni. Jag har inte gjort er ett skit. Jag går med en barnvagn och jag har blonderat hår. Ger det er nån jävla rätt att få mig rädd? Ska jag behöva vara RÄDD i mitt eget land? Ett land FRITT från förtryck? VARFÖR I HELA HELVETE DÅ?!
En av mina närmaste vänner blev våldtagen av sin farbror under hela sin uppväxt. Han var svensk och härstammade från vikingarna (go figure). Honom och hans likar är jag rädd för. Min bästa vän våldtog mig när jag var sexton. Han är svensk. Honom är jag också rädd för. En annan väninna har fått stryk hundratals gånger av sin kille för att han ska "tukta" henne, honom och hans likar är jag rädd för. I stort sett alla kvinnor jag känner har någon gång i sitt liv blivit våldtagna, tafsade på, misshandlade eller psykiskt torterade. De männen är jag rädd för. Ett invandrargäng våldtog en fjortonårig flicka i Rissne för några år sen, stenkastet från min väninnas hus. DOM är jag rädd för. Jag är rädd för män som är muslimer, högerkristna, våldtäktsmän, hustrumisshandlare, och snart är jag rädd för min egen bror. Det manliga jävla förtrycket har tamejfan inga gränser och ingen hudfärg heller att placera den i. Det blir bara värre. Från alla sidor. I mitt EGET FRIA LAND.

Hur fan väntar ni "normalt" funtade män er att jag ska lita på er? Jag vet hur många av er som köper sex bakom ryggen på era fruar. Ni är så jävla många. Jag vet vad ni gör när ni tror att ingen ser. Finns det någon normal man kvar därute? Är det märkligt det här, tycker du? Ta en titt på den vardag jag lever i och tänk om. Jag vågar snart inte gå ut, för det manliga våldet och förtrycket existerar. Överallt.
Och there isn't shit i can do about it. För ni vinner ändå. Ni är för många.
Och allt det här har ni fostrat mig att skämmas över att jag säger, så att jag inte ska ta för mycket plats. Det är ju ingen som lyssnar på en skamsen galenpanna.
Fy fan säger jag.
Fy fan.

Politik på landsorten

Idag har jag svårt att sätta ord på hur mina tankebanor går.
Jag går omkring med någon form av märkligt missmod. Funderingar kring framtid och utveckling, arbete och pengar. Funderingar kring hur jag skall kunna höja min levnadsstandard så småningom, kliva ut ur mammaledigheten helt och fullt och bli den yrkespersonlighet jag vill vara, och är. De hastiga glimtar jag ser av arbetslivet, eller snarare, det där livet jag påstår mig sitta utanför och betrakta, ter sig skrämmande och förvirrande. Kontakt med andra människor stimulerar mig mycket i nuläget, har alltid gjort, men kontakten och den levande dialogen som sådan gör mig orolig och bekymrad. Inte trodde jag att livet hade ändrats sedan sist, jag blir väl mest bekymrad över att den faktiskt har gått på i samma hastighet och i samma inrutade vanor utan större förändring.

Av många människor, ofta den sortens människor som själva mår dåligt och som bestämt sig för att placera en mur framför sig där de sitter och gömmer sig för utvecklingen, får jag ofta höra hur mitt engagemang i världsliga saker liksom retar dem, eller att de tycker att jag engagerar mig för mycket för mitt eget bästa. Jag får också ofta höra att det inte är "lönt" att tänka som jag gör eller att jag engagerar mig i saker och ting och "tycker tvärtom bara för sakens skull". När det kommer från människor som jag ändå inte idkar närmare umgänge med känns det oftast som det kvittar, även fast jag ställer mig väldigt frågande till deras attityd. Jag blir alltså angripen för att jag hyser ett engagemang i världsfrågor, eller, om man så vill uttrycka det, i politiska frågor. Det är inte riktigt ok att man bryr sig om någonting annat än sin lägenhet, sin bil och sina egna jävla granngräl. Det som inte är lokalt och som rör det egna, isolerade livet på orten blir alltså avnormaliserat att engagera sig i, och en individ som säger sig värna om miljön eller intressera sig för fredsarbete eller politiskt engagemang inom feministkulturen bör söka bekräftelse annanstans än i det egna boet. Fortfarande kvarstår också ett sorts förakt för läsande inom den grå medelklassmassan, fortfarande framställs man som en idiot om man söker fakta, fortfarande är det lågstatus att syssla med politik och ännu är det inte lönt att diskutera feministiska frågor med "vanligt hederligt folk". Ofta är det ju också så att människor i sin rädsla för det nya, stämplar en företeelse som någon form av förtäckt ondska, eller som någon form av hot mot deras person utan att någonsin ta reda på mer fakta kring ämnet. Och om du försöker förklara och upplysa så står de där och slår händerna för öronen och skriker LA LA LA LA LA, ty upplysning är av ondo.

Innebörden i det jag just skrev hade likväl kunnat skrivits för hundra år sedan. Men så är det faktiskt. Människor är förbaskat rädda för upplysning, förändring, utveckling och debatt. Människor är ofta konflikträdda, med all rätt. Man har lärt sig att hålla sig på sin kant och värna om det lilla man har. Man har lärt sig att inte hysa tillit till något, om ens staten, och man har lärt sig att sköta sig själv och skita i andra. Just det där sistnämnda är en väldigt klassisk, om än generaliserande, bild av ett typiskt radhusområde och mentaliteten där. Där går de och sköter sitt, håller sig på sin kant, och i små grupperingar i vart och ett av husen bedrivs en annan form av lokalpolitik, även om de inte vet om det. Flockmentaliteten och rädslan för det nya orsakar tumult när en ny familj flyttar in. Misstänksamhet och oro - tänk om allt inte kommer bli som förr? Den där konservativismen som råder på somliga bygder och orter jag besökt, är i min värld skrämmande.

För jag kommer från Stora Stockholm där man kan leva relativt anonym. Här har folk sett allt som finns att se, här kan du gå omkring anonym på gatorna och flanera bäst du vill utan att alla vet om det. Jag har bott i mindre lanthålor flera gånger i mitt liv, under längre perioder, och det mest underliga jag stött på, är bland annat, avskyn för oss, vi så kallade "NollÅttor". Det första som händer när man kommer till en pub i en landsortshåla, och det slår fan aldrig fel, är att man får ett tal av en dryg urinvånare som högljutt deklarerar vilka jävla as vi stockholmare är. Jag har inte hunnit skaka hand med människan men där står han och förkunnar för hela lokalen hur mycket han hatar storstadsbor för att de är så otrevliga och tror att de äger världen. Jag har inte ens fått en chans att visa att jag inte är sådan, och det spelar ingen roll. Han har bestämt sig. Rädslan, återigen. Man skapar alltid ett "vi och dom", det är enkla psykologiska mekanismer alltsammans. Men somliga har det mer än andra. Och det är de där "andra" jag söker efter, med ljus och lykta. För nu börjar jag söka djupare stimuli, nu börjar det politiska intresset och det världsliga att ta alltmer plats i mitt sinne och jag är faktiskt rätt trött på att bara ha en skara få individer att diskutera sakernas tillstånd med. För, det är okej för mig att alla har olika åsikter, tankar och tycken, om det däremot strider mot FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna slokar jag med öronen och blir fylld av raseri, ångest och vilja att förändra.

Så, jag tänker engagera mig politiskt igen, djupare in, jag behöver samtal med människor som söker förändring, som inte har den där åsikten att "vadå, vafan bryr du dig för, du kan inte förändra något i allafall". Skitsnack! Om alla de människor som hjälpte oss att avskaffa dödsstraffet, införa kvinnlig rösträtt och organisera arbetarna till bättre arbetsförmåner lyssnat på sånt lamt, missunnsamt trams hade vi i princip fortfarande jagat runt i grottmiljöer och slagit varandra i hövvet med påkar.
Rättvisan börjar här. Med dig. Och med mig. Ni vet, om du vill förändra världen, så börja med dig själv, och allt det där.
Jag tycker det låter som musik för mina öron.

Allt om män

Jag, Alex och Alex' pappa hade ett grundligt besök i bokhandeln idag, letande bland böcker - böcker fyllda med kunskap, okunskap, visdomar och strunt. Jag och H hittade de roligaste böcker, så som en realiserad bok om nazism och ockultism som jag blev väldigt sugen på (tack vare det udda ämnet) - självklart böcker om religion, musik, biografier och skönlitteratur. Sedan liten har jag alltid älskat bokhandlar och bibliotek. Jag älskade att bara gå bland rader av böcker och förlora mig i doften, känna bokryggarna mot mina fingertoppar. Redan som sexåring fantiserade jag om universitetet, som jag föreställde mig, skulle vara som ett enormt bibliotek med sköna läderstolar och gröna läslampor. Min passion för de här ställena är samma som förr. Och utforskandet av all denna fantastiska litteratur som existerar är och förblir som en hemlig utflykt, en skattjakt in i det okända. Precis som jag fascinerades av, och älskade hela idén med filmen "The Neverending Story" som jag var nästintill besatt av som liten. Hur den lilla pojken stjäl den där fantastiska boken i en dammig gammal bokhandel där den mystiske, vise mansfiguren arbetar och hur han sedan får tillgång till en magisk värld, en sagovärld som han räddar undan sin undergång. Så var det för mig, att bli lämnad på biblioteket i en timme eller två medan mormor handlade, det trygga biblioteket med alla skrymslar och vrår, längst in där dit ingen kom, där satt jag med boktravarna och sög åt mig kunskap, och älskade varje sekund.

Dagens besök i böckernas värld genererade dock lika delar förvirring och avsky. Det är tu ovanliga känslor när det kommer till den sortens ställen. Förvirring eftersom jag inte fann det jag sökte - Jag letar med ljus och lykta efter boken "Techno - Musiken, dansen och scenen" av Sara Larsson. Den är knappast ny, och den har heller inte nytryckts sedan släppet 1997, så nu står hoppet till antikvariat. Medan jag letade efter intressanta nytillskott till min stackars sönderfallande bokhylla, så fann jag den, den här vidriga skapelsen till bok. Den heter "Allt om män - Handbok för kvinnor" och i den finner man alltså en "komplett guide" till "männens rike". Det är en bok totalt sprängfylld av floskler om hur män "är" och "inte är", och det är fiffigt uppdelat från den kompletta guiden till mannens kropp, hans språk och vad han äter. Man finner råd som att "Se till att din man äter bättre fetter - undervisa honom i kostcirkeln" med komplett förteckning av bra och dåliga fetter för den hårt arbetande mannen. Boken vill också framhålla att det är viktigt att man "ser till" så att mannen underhåller sin hy, sin kropp och vårdar sitt hår, och det finns också någon form av språkguide där man får veta att män inte gärna talar om känslor eftersom de "helt enkelt inte fungerar så" och med råd att man inte skall bli frustrerad när "mannen" inte svarar på tilltal eller svarar med en stunds tystnad eftersom han förmodligen sitter och "löser ett problem i lugn och ro" (man får exklusivt veta att män inte vill att man löser problem åt dem- de vill alltid lösa dem själva, och att be en man om råd betyder indirekt att man ber honom att lösa ett problem). Därefter följer en förteckning av olika meningar som "mannen" ofta uttrycker och vad de betyder. Det är mycket pedagogiskt upplagt med tjusiga bilder och i ett bekvämt format, och ur skämtsynpunkt kanske det hade varit roligt med en seriestripp som behandlar det här, men en hel bok? Och det är här det värsta kommer: De skämtar inte. De menar allvar!

Sedan får man förklaringen. Bokfanskapet är skriven av en amerikansk författare. Och jag håller faktiskt med Horace Engdahl i hans senaste "tabbe"-uttalande. Amerikansk litteratur är inte lika bred som man kanske hade velat önska. För USA som sådant är fullpackat med en massa imbecilla könsnormer, deras utbildningar lämnar mycket att önska i frågan om synen på den övriga omvärlden utanför det "greatest country in the world" som de säger, och hela deras fuckade system med gigantiska samhällsklyftor i en värld där sjukvård är till för de rika är knappast en bra grogrund för jämställdhetsutvecklingen. Det handlar inte bara om sjukvård - jag plockade bara ett exempel. Och visst är det PK nuförtiden att ha negativa åsikter om USA, det är inte huvudämnet här. Precis som med allt annat så finns det säkerligen många positiva saker att ta upp om landet också. Jag vill gärna resa dit någon dag, för landet fascinerar mig. Det är så enormt, med så enorma saker - som Morgan Spurlock i "dokumentären" Supersize me påpekar: "Everything here comes in Super Size".

I vilket fall som helst så mår jag illa och får motarbeta reflexen att stoppa fingrarna i halsen och vomera över den där vidriga ursäkten till litteratur jag håller i handen. Jag stoppar efter min genomgång in boken i hyllan igen och går. Och gläds plötsligt åt mitt eget land. Trots skavanker och att allt här är långt ifrån perfekt, med kyliga, misstänksamma människor och ett inskränkt gubbvälde som styr näringslivet, så finns det fan hopp. Åtminstone står mitt hopp till de svenska författarna, och min blinda övertygelse om att det inte finns en chans i helvetet att en kvinna härifrån någonsin kommer att producera liknande jävla smörja. Det må ha varit - men nu talar vi framtida litteratur. Om jag ändå skulle ha oturen att råka på ett livs levande motexempel känner jag för en spontan tilldragelse till jämställdhetens och den goda litteraturens ära, på ett stort fält nära dig, så här i vintermörkret. Ett bokbål, med andra ord. Kanske inte helt rätt i tiden - men låt oss göra ett undantag. För lika lite som jag vill bli pådyvlad en massa trams om hur en "kvinna skall vara" vill jag läsa om "hur männen är". Män är inga jävla hundar som vi matar med skålar fylld av kostcirkeluppdelad mat, män är inga mystiska, statiska naturkrafter med ett hemligt jävla språk som inte kan tala om något annat förutom TV och problemlösning och om det nu skulle vara det så innebar det alltså att jag för evigt vore dömd till någon form av Ärkemoderskap över mina framtida manliga partners, som enligt den här jävla skitboken inte lärt sig att torka sig efter att de skitit (förmodligen en i raden av oändliga problem som ännu inte blivit löst av denna heliga alien som är mannen).
Och hela den idén känns fan i mig skrämmande.

Fy fan, om min son någon dag skulle vakna upp och bli något jävla mansgrisigt asshole som rapar och fiser vid matbordet och som inte kan diskutera hur han känner inför en enkel jävla sak - skjut mig.

Tid

Det här med skrivandet tar tid. Vill jag att ni skulle veta. Imorgon bör första delen vara uppe. Tillsvidare tipsar jag om ett seminarium som jag tänker gå på, på Lördag:
http://www.abf.se/?portalPageId=1304&arrangementId=93266
"Våldtäkt och romantik" är ämnet och det ska bli intressant att bevista ett feministiskt seminarium för att se vad den världen har att erbjuda mig.
Jag skriver åt er, så fingrarna blöder. Det blev mer grundligt än jag förutspått, så van som jag är vid att dela in mitt liv i kapitel, men allt kan inte kortas ner.
Hoppas ni har förståelse!

Förresten, jag tar tillbaka allt jag sa om att vara intresserad av waldorf. De är ju riktiga sektish-nutheads, herregud, jag begrep inte att det var antroposoferna som drev det, men med facit och en massa undersökningar i hand så begriper jag hela konceptet. Ont VS Gott? Nej tack. Färgkritor utan färgen svart? (det finns alltså speciella waldorf-kritaskar där färgen svart saknas, fråga mig inte varför) Nej tack. De får inte måla med linjer utan bara vått-i-vått, man pratar om mänskligheten som en god plats fram tills en viss ålder då allt plötsligt blir ondskefullt också. Herregud, håll er borta från min unge säger jag bara. Vilka nutheads.
Läste en mycket intressant tråd, pappa tipsade mig, en berättelse från en kille som gått på waldorf. Läs hans chockerande och märkliga story: Här!

Jag trappade för övrigt upp till 10 igår. Vilket uppsving! Ångesten är nästan borta och trycket har helt lossat. Jag behövde alltså bara komma in på rätt dos för att det skulle lösa sig. Wunderbar. Jag känner dock viss rastlöshet och oro, så kanske blir det 12 jag hamnar på, men inte mer än så.

Fantastisk, den där medicinska vetenskapen.

Käftsmällar och velourpappor

Jag har förresten noterat en bloggstorm gentemot ännu en provocerande, osammanhängande, bitter artikel skriven av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar, där de väldigt luddigt och utan egentlig röd tråd beskriver den moderna mannen som en barnskakande, hämmad velourtoffel och hur avsaknaden av den råa hamiltonmannen vars ömma slag på munnen riktade mot sin kvinna lett till någon form av sexualkris hos både kvinnan och mannen i samhället.

Uppenbarligen, och jag skriver uppenbarligen, eftersom det är svårt att förstå vad pudelns kärna är då det inte framgår om de är ironiska, intrighäxor till masochister eller bara fulla, så menar de att männen inte får vara män längre eftersom de "tvingas" till evigt runtbärande av barn och hemskötsel. Det är helt makabert intressant och de har nog fått precis som de ville, för läsarstormen har inte låtit vänta på sig. Många bra kommentarer och en enorm debattglädje i det där kommentarsfältet måste jag säga. Jag blir faktiskt inte arg på de här kvinnorna. Jag blir ledsen för deras skull. Jag tycker det är sorgligt att de känner att det måste bli styrda och illa behandlade av svin för att känna sig som "kvinnor". Det är också lite sorgligt att de inte kan skilja på sin egen bitterhet och desperation gentemot man och kvinnaidealen och det verkliga samhällsproblem som finns mellan de två könen. Problemet för alla kvinnor, menar Zandén och Gyllenhammar, är alltså att vi inte har några machosnubbar utan kontakt med sitt känsloliv som skiter i oss och våra gemensamma barn så att vi har något att kåta upp oss på mellan blöjbytena, vid de tillfällen då de förstås inte är ute och uppvaktar andra bittra kvinnor såsom skribenterna i fråga då förstås. Det är intressant att de säger det. Har de varit utanför hemmets fyra väggar något de senaste 20 åren? jag är ledsen, jag kommer trampa alla er machosnubbar på tårna nu, men herregud, det kryllar ju för inåt helvete av er och jag undrar var alla känslomässigt sunda veloursnubbar utan manlig osäkerhet sitter och trycker någonstans. Jag skulle gärna vilja ha en. Hörni alla mjuka, intelligenta, sunda snubbar som gillar barn och som kan stava till ansvar, som ställer upp på feministiska ideal och som tror på verklig jämställdhet:
Känn ingen ångest över att Z och G ger er nobben, jag har en telefonbok till bredden fylld av kvinnor (och män! och transor! etcetera!) som skulle vilja dejta er. Hör av er för fan. Jag har inte träffat någon av er på evigheter. Var gömmer ni er?

Kanske har Z och G ändå någon poäng i det de skriver: "(...) utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer." Där har de förmodligen helt rätt, de här fantastiska snubbarna har nog bättre för sig, och mer vett än så än att känna behovet av att nätverka med grottkvinnor som bitterbombar över det faktum att inte alla män vill ligga med dem eftersom de ju är "män". Problemet ligger inte i att den moderne mannen börjat lära sig vad känslor och relationer egentligen innebär. Problemet är att det finns alldeles för många sådana här mödrar som just skribenterna i fråga, som fostrar blivande hamiltonwannabes på någon livslång jävla egotripp som vi ska behöva ta ännu mer skit från. Fy fan, it just goes on and on. Så fort som jag tror att vi tagit ett steg framåt och närmat oss en bit på vägen mot befriade könsroller där folk får vara precis hur fan de vill, så kommer det såna här jävla morsor och dillar om hur tragiskt det är med män som byter blöjor, för såna är ju inte riktiga män och de vill man ju inte knulla skiten ur. Skitbra verkligen, det är så här ni tänker fostra era söner? "Nej lille Algot, för helvete, krama inte flickorna på dagis, så gör inte en riktig man! Ge lisa en smäll istället, det är minsann riktig kärlek det! Så ska en kvinna tas! det är det hon vill! Jag förväntar mig att du har sodomerat minst 5 kvinnliga gruppkamrater i dockrummet när dagen är slut, annars blir det inget lördagsgodis!"

Näe, Zandén och Gyllenhammar. Jag tror ni skulle behöva en kram av en riktig människa och en terapeut som bearbetar de tragiska relationer ni måste ha haft till era fäder, innan ni kväljs av sorg och bitterhet över att ni inte uppmärksammas tillräckligt med käftsmällar, för jag tycker inte vi behöver fler känslolösa grottmän around here. Och det fanns tydligen fler känslolösa grottkvinnor i etablissementet än jag kunde föreställa mig.

Notering: Senare fann jag också ett svar på alla bloggkommentarerna som går att hitta Här. En av mina favvobloggare Johnny skriver ett utmärkt svar på det HÄR. Läs båda.

Let's just get this clear

Fuck, jag måste bara få ett utbrott.
Jag har haft det i svalget, i maggropen, hela jävla dagen. Äcklet.

Jag vill gapa av mig till alla brudar och snubbar som håller en av de här jävla grabbarna om ryggen som helt öppet sitter och kallar brudar för horor i öppna chatter på communitys och som frågar vad de väger för han vill veta om de är påsättbara i hans värld eller inte, och alla brudar bara skrattar, blir generade, försvarar när jag vill gå in och pulverisera honom och liksom "men han är liksom trevlig i verkligheten, han bara skojar, låt honom vara Loo" SO? Han får vara självaste fuckin' Dalai Lama i verkligheten for all i care, är det okej att han sitter och gör ner er offentligt på webben för det? Ni är precis som lärarna som jag hade när jag var liten som sa att jag inte skulle bry mig om när Robin slog mig och kallade mig förnedrande saker för "pojkar gör så när de gillar någon och lilla robin förstår ju inte, det är bara att ignorera så kanske han kommer på nåt bättre sätt att uttrycka sin kärlek på". Helvete, om folk verkligen hade tagit det till sig, hur skulle alla misshandelscase se ut? Småbarnsmamman Anna vill anmäla sin sambo för våldtäkt och misshandel, polisen skrattar och säger "men lilla Anna, så gör han ju bara för att han tycker OM dig och alla vet ju att grabbar har så svårt att uttrycka känslor". Alltså, jag blir så jävla förbannad för här sitter den här jävla wannabestureplanssnubben och gör ner tjejer i chatten och alla bara garvar åt det och liksom "men i verkligheten är han ju sååå trevlig och han bara skämtar lite" - det kan inte slå er att den här snubben inte vågar ta ut sina skeva jävla ideér IRL eftersom han är ett fegt jävla arsel? Om jag är nice mot er och bjussar på kakor IRL, är det lugnt för mig att gå med i nazistiska nätverk då, på webben där jag kan vara in the comfort of my home? hur skeva är ni egentligen? JAG SKITER I hur trevlig och inställsam det här äckliga jävla krypet är online, jag är precis lika jävla varvad både online och IRL och får jag syn på det där krypet nånstans så lovar jag er att jag kommer att ge honom en rak höger på öppen gata och referera till att jag faktiskt är trevlig egentligen, jag har bara lite svårt att uttrycka mina känslor. Kommer nån och säger nåt ska de få sina egna jävla ord nerkörda i halsen, jag är så TRÖTT på det här!

Jag är så trött på att killar får bete sig som jävla mongon och komma undan med det. Grabbar, är det KUL att bli så idiotförklarade? Att det ränner runt några jävla stolpskott därute som sabbar för er allihopa? Är det kul att få höra att snubbar inte klarar av att uttrycka sina feelings på rätt sätt? Är det kul att det sitter en massa bröder och kallar tjejer för horor för att de visar att de har en sexualitet? Är det kul? Vad fan!

Jag är så trött på att gamla polare uppenbarar sig på MSN och talar om för mig att de minsann inte är feminister, de är FÖR jämställdhet och feminism var säkert bra på 1800-talet menar dom, men inte nu längre och förresten så handlar feminism bara om att snubbar ska få det sämre och det vill ju ingen. Och vi är faktiskt väldigt jämställda i Sverige. Men det är okej att man som snubbe kallar sin tjej för "D-kupan" in public, för vadå, det är väl inte mansgrisigt att avhumanisera sin livspartner och enkom referera till hennes byststorlek när man pratar om henne? Hon är inte ens en fitta liksom, inte ens det fick hon vara, hon är en jävla BH-storlek liksom, that's it. JAG ÄR SÅ TRÖTT på att min tjejpolare går på fotbollskväll på krogen med grabbarna och får, utan att hon beställt det, ett jävla specialglas som de bara serverar till tjejer och sen fattar inte krogpersonalen varför min tjejkompis vill ha ett sånt glas som alla andra har, för hon vill inte bli utpekad för sitt kön, inte om hon inte valt det själv och krogpersonalen och alla runtom himlar med ögonen och tycker hon är döjobbig men vafaan, allt vi bad om var bara samma som alla andra. Inte mer, inte mindre. Vi bad inte om att få ett jävla slag i ansiktet av en klasskompis som ersättning för nån jävla ömhetsbetygelse. Vi bad inte om att bli refererade till efter BH-storlek, för vi är födda med namn som funkat alldeles ypperligt sen vi föddes, vi bad inte om något jävla specialglas på krogen som ges oss enbart för att vi har fittor och inte kuk och förväntas vilja dricka vår starköl ur ett jävla fjollglas på fot och inte FAN bad jag om att få bli kallad hora i en öppen chatt av nån som är "TREVLIG EGENTLIGEN". Jag bad inte om nåt av det här, fattar ni det era jävla våp? Tydligen inte! För det var vad jag fick!

Let's just get this clear: Jag tänker inte ta det. Jag tänker inte svälja och stå som något jävla våp på alla fyra och bli rövknullad av er. Jag har skrivit det här förut; den här horan sväljer inte, hon spottar, och om ni vill rövknulla mig så att kuken kommer ut ur käften på mig får ni fan ta en hel del skit på köpet. Jag tackar inte och tar emot. Jag får utbrott, jag blir obekväm, jag blir arg, jag skriker, jag sparkar och jag gör motstånd. Hos mig är ett Nej fortfarande nej och det kommer alltid vara nej och om du inte har fattat det första, andra eller tredje gången så kommer jag att sparka in det i skallen på dig. Det är inget att bli rädd för, för jag slåss för dina rättigheter också. Jag slåss gärna för männens rättigheter att slippa passa in i en jävla mall. Jag slåss för att pappor ska få lov att vara pappor, på sina egna villkor och för att även de ska få kunna trösta, vyssja och plåstra om på samma planhalva som kvinnorna gjort i hundratals år. Jag slåss för att homosexuella, korta, långa, kvinnor, män, invandrare, rödhåriga och sjukskrivna, kvinnor, IT-tekniker och kulturarbetare - kort sagt; alla, ska få precis samma jävla behandling som alla andra och jag är beredd att dö för min sak. Jag är beredd att bli ett jävla lik på slagfältet för att du, din mamma, din pappa och din syster ska ha det bra. Så hur ska du ha det - är du med mig eller emot mig? Bestäm dig fort, för nu har jag stått och väntat vid den här hållplatsen tillräckligt länge.

Jag är så LESS. Märks det?

Fittor, radioprogram och vårlook

En liten påa inför Lördagens program! Klicka & Läs Mer: HÄR!
(Sveriges Radio's webbsida, kort "om"-text, och så har de stavat mitt namn med bara ett o, men what the fuck, det är inte så jäkla viktigt, huvudsaken är att programmet blir bra!)
Jag har ju till och med fått välja ut musik som jag gillar och som är "väldigt mycket Loo", så ni får inte bara höra min.. ehm.. intressanta stämma, utan bra musik också!

Det ska bli väldigt intressant alltsammans.
Igår flyttade H in i sin nya lägenhet. Den är grymt fin. Fantastisk parkett, den blev jag avundsjuk på. Den är sådär snyggt matt och har en djupt nötig kulör. Jag är en sucker för parkett, i tell you. Det är helt sant faktiskt, jag blir alldeles till mig, som en liten gubbe som rättar till sina små brillor och mumlar i sitt lilla, lilla skägg. Kanske tvinnar han sin mustasch och skrockar så att den lilla mustaschen hoppar. Hur som helst;Just när det kommer till saker som parkettgolv, vackert arrangerade trädgårdar, handgjorda och klarlackade krukor på stengången mot ytterdörren till ett litet torp, då blir jag lilla finurliga gubben inuti. Av någon suspekt anledning så var min högsta "bli när jag blir stor"-dröm som sexåring, en galen vetenskapsman. Jag glorifierade hela den där Einstein-looken, och såg mig själv framför mig som en ständigt förvirrad och smått stressad gubbe i vit rock som blandade suspekta vätskor i provrör och nästan sprängde mitt labb titt som tätt. Hela imagen tilltalade mig och jag ifrågasatte inte överhuvudtaget det faktum att mitt framtida "yrke" även skulle komma att behöva ett rejält könsbyte. Såna formaliteter, liksom.

Idag klippte jag av ännu mer hår, jag vågade, även om jag fick lite panik.. hår är känsliga grejer. Hur som helst så tänkte jag leverera mitt "recept" på en i mina egna ögon rätt lyckad vår/MILF-look - eller, låt säga: On my way towards-MILF iallafall. Snälla, inga kommentarer om att jag är högdragen eller självupptagen bara för att jag grejar med mitt utseende och skriver att jag känner mig nöjd. Jag såg ut som ett vrak hela min graviditet. Huden sprucken och torr och full av finnar, jag som alltid haft grymt bra hy. Håret visset, kluvet och omöjligt att bleka, som om det vann en massa motståndskraft, färgningarna tog knappt. Vattenfylld, plufsig, blek och glåmig och _väldigt_ mullig, om man uttrycker sig milt. Nu när jag börjar få lite lyster igen känns det lite skönt att kunna känna mig fin igen. I motsats till många andra, som ständigt klagar över sitt utseende och gnäller om små detaljer som ingen annan utom de själva ser, så trivs jag relativt bra med mig själv. Naturligtvis finns det alltid utrymme för självkritik, tyvärr är jag samhällsprogrammerad till att alltid, alltid se skavanker och osynliga fel hos mig själv, eftersom jag är kvinna, och därmed kommer jag aldrig att kunna bli 100% nöjd med mig själv och mitt utseende.

Oavsett hur medveten jag blir om det hela och hur samhället är uppbyggt så tycks det aldrig riktigt försvinna. Jag kommer ändå på mig själv med att fundera över om jag inte är groteskt assymetrisk (mitt högra bröst är lite större än det vänstra, så som det är hos i stort sett alla kvinnor jag mött), om jag ändå inte har en alldeles för säckig och ful mage, om jag bara hade tagit emot den där tandställningen de ville ge mig när jag var åtta.. ni fattar. Sedan måste jag säga till mig själv på skarpen därinne, innan tankarna börjar ta över helt. Jag har haft ätstörningar till och från i mitt liv och det är inte värt det. Börjar man att spy efter maten så går det så fort, man blir så fort sjuk och trött och det är så lätt gjort. Det som är mest skrämmande är, att i stort sett alla kvinnor jag känner lider av någon form av ätstörningstendens, oavsett hur liten, så finns den där. Om vi då skulle utgå från ett antal - låt säga att jag har 10 kvinnliga bekanta som jag känt i mer än två år och som jag träffar mer eller mindre regelbundet - så erkänner 9 av de 10 öppet att de vantrivs med sin vikt, sin kroppsform eller stora detaljer i sitt utseende. Undantaget, den ensamma ettan, saknar inte problemen - hon ljuger bara om dem. 7 av 10 skulle plastikoperera sig om de hade råd och fick chansen. Ingen av mina väninnor har sin "naturliga" hårfärg. 7 av 10 vantrivs så mycket med sitt utseende att det påverkar dem psykiskt och det upptar så pass mycket av deras tankar att de mår dåligt av det. Därtill skall sägas att i stort sett samtliga av mina kvinnliga vänner och bekanta är relativt högutbildade, socialt medvetna kvinnor som deltar i jämställdhetsdebatten på något sätt och som har en medvetenhet om könsroller och manligt förtryck, etcetera. Så varför är det så här fortfarande? Vi blir mer och mer medvetna, mer och mer engagerade och mer och mer upplysta, men vi fortsätter lik förbaskat att trycka ner varandra och omedvetet så håller vi tillbaka utvecklingen.



För, som jag skrivit tidigare - kvinnor är ruskigt duktiga på att trycka ner varandra. Kvinnor upprätthåller en jävla massa förlegade könsroller, samma könsroller som de säger att de vill bli av med. Det är hela det där jävla PK-stinkande snacket om att kombinera karriär och barn och så jamsar de om att de vägrar bli kallade för fittor för då minsann sparkar de tillbaka och de är medvetna om "fröken duktig"-komplexet som vi bär på i stort sett från den dagen vi föds och som är kvinnlighetens nu existerande största jävla gissel. Det här med att vi ska klara av allting och vara så jävla duktiga och kombinera barn, karriär, snygg stil, jämställdhet och delad föräldraledighet och delat ansvar och hela jävla skiten och samtidigt kräva respekt och få den och orka, orka och orka. Men vafan brudar, ändå publicerar ni nummer efter nummer av idiottidningar ämnade enbart för det stackars jävla täcka könet i syfte att hjälpa oss med hur vi ska se ut, hur vi ska lyckas gå ner 5 kilo till Beach 2008, hur vi ska få den där oskuldsfulla solkyssta looken, guider till Vad Mannen Egentligen Vill Ha och jag vet fan inte allt och ibland vill jag bara kräkas på det faktum att jag är så utseendefixerad som jag är, innerst inne, för innerst inne innanför mitt jämställda och självklara skal så är jag inte riktigt duglig om jag inte har en perfekt lipglossmålad putmun, om jag inte kommer i de där jeansen, om jag inte pudrar och mejkar och donar och kombinerar och mixar och matchar, för jag duger inte "som jag är". Den naturella looken är den glåmiga "jag orkar inte"-looken som alla är livrädda att fastna i. Det är liksom inte fint eller eftersträvansvärt att se ut som trebarnsmorsan från Rågsved med sitt sjuksköterskejobb och sin puffmage som genomgått tre graviditeter. Fy fan vad löjlig jag är som inte kan skaka av mig de här idiotierna och verkligen leva som jag lär på alla plan. För jag sitter dagligen och uppmuntrar unga tjejer på diverse sajter på webben, att de inte behöver ha en massa lättklädda bilder på sig själva för att duga, och jag säger till dem att de ska fan inte ta en massa skit från grabbar eller andra brudar som kommer in på deras sidor och talar om för dem att de är tjocka eller ser plufsiga ut i den där tröjan, och jag peppar dem att de fan inte ska skämmas för att de är sexuella varelser och att det fan inte är en skam att ha haft si eller så många sexpartners för det har fan inte med dig som person att göra hur mycket sex du vill, eller inte vill ha och det är satans förlegat att tänka på det viset. När det gäller sexet står jag däremot fast - det är min övertygelse och jag ändrar mig inte i den frågan, som kvinna eller man, hetero, homo, bi eller transperson, det spelar ingen roll - ditt sexliv är en ensak som bara angår dig, eller de du vill att det skall angå och det är fan i mig upprörande as fuck att unga kvinnor får skit för att de har sex, eller för att de är kåta och det gör mig skitförbannad när småtjejer sitter och kallar varandra för slampor och horor. Lägg av med det, för fan! Supporta era systrar och hjälp till med att få bort den där tramsiga stämpeln en gång för alla! Hjälp till att få den respekt vi förtjänar - och den respekten har vi RÄTT till, oavsett hur många vi knullar eller inte knullar. Det är så himla enkelt att vara med och hjälpa till och fixa till det här. Allt du behöver göra är att ha som tumregel att aldrig kalla någon för hora, fitta eller slampa. Och att säga ifrån när någon annan blir kallad det. begrav det inte i tystnad och låt inte dräggen komma undan med att häva ur sig saker, ge dom inga ursäkter, det finns inga förmildrande omständigheter som ursäktar ett sådant beteende. Det spelar ingen roll om hon eller han var full, inte fan går jag omkring och kallar män för pedofiler eller kukar bara för att jag är full. Spriten sätter inga ord i min mun, de tillåter bara de redan tänkta tankarna att fritt vädras.

Det var allt för idag.



Bilder - Receptet på min vårlook, som följer:

1 st Ultra Blonde Hair System - H&M 59:50
1 tub Helena Rubinstein Golden Beauty Summer Face (self-tanning system) 320 kr.
"Jasmine" lipgloss Face Stockholm
Giordani Gold Starlight Eye Shadow - Oriflame
Svart topp med satinknytning i ryggen och ballongärmar i trekvart, H&M
Klippning & Styling - I utbyte mot middag - Mamma.
Lycklig glans i ögonen - Fixad av Min unge

Feminism, anyone?

Jag fick en märklig fråga för några dagar sedan. I ett samtal med en av våra bostödjare framkom det att jag, som tidigare nämnt, är feminist, vilket jag inte tycker är så radikalt att "komma ut" med då det i grund och botten faktiskt handlar om jämställdhet - för alla, oavsett kön, sexuell/emotionell läggning, etniskt ursprung, ålder eller annat trams. Och så, rent historiskt, så handlar det om kvinnans ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen förstås. Men så frågade han ändå nyfiket:
"Vad är du för en SORTS feminist då?"
Och jag tänkte herregud, jag är väl en jävligt normal feminist. Eller, vad ska jag svara?
"Ja, men du vet.. är du radikalfeminist, vänsterfeminist.. du vet, det finns ju SORTER!"
Och då jag aldrig begrundat detta en enda sekund tidigare, men desto mer därefter, så har jag grunnat på saken en tid och kommit fram till att jag är Godisfeminist. En jävligt god feminist med andra ord. Just den här veckan har jag också iklätt mig epitetet "pommes-frites-feminist" bara för att jag tycker det låter coolt. Som att jag är med i någon hemlig ungdomsklubb, typ the goonies. Fast med pommes frites. Och feminism.

Vad är DU för feminist? Den här veckan? Året? Dagen? Det är bara att välja. Nu tänker jag gå ut med det här. Jag är pommes-frites-feminist på deltid och Godisfeminist på heltid. Äntligen är jag ute ur garderoben.

Bild: Min son i v.20 - inscannad äntligen!

Offtopic: Tillräckligt många bloggare engagerar sig i den nuvarande debatten angående den könsneutrala äktenskapsbalk som är på tapeten. Jag behöver knappast statuera min åsikt i sammanhanget. Men Johanna Nylander skriver något så klockrent i sin blogg som jag måste be att få citera:

"Jag tycker också, att om vi skall ha en äktenskapsbalk som tillåter religiösa samfund att agera myndighet (få vigselrätt), så ska de inte få välja och vraka bland vilka som får använda det religiösa samfundet som vigselförättare. Jag tycker vi ska ha vigselplikt för vigselförättare. Är man präst/pastor/iman/rabbin så klarar man att utföra största delen av sitt arbete utan att viga folk, så om man inte klarar av att viga alla, så borde det inte vara någon förlust att inte få viga någon. Myndigheter skall inte få diskriminera."

Go Johanna!