CVK & MP3

42 kommentarer, oräkneliga på facebook, över 30 personliga mejl, det bara fortsätter strömma in ord från er, och ni får mig rörd, glad, förvånad och .. ännu mer förvånad. Människor som läst min blogg i flera år och som känner att de måste stötta nu, människor som bara väntar på att positiva ord ska dyka upp här från min sida, människor som uppdaterar flera gånger om dagen och hoppas. Tack! Tack alla fina människor med hjärta för vartenda ett av era fina ord, ni ska veta att jag läser dem alla, grundligt, och berörs inifrån, ler, torkar en tår och skrattar. Jag känner mig oerhört stöttad. Tack.

Jag vet inte om jag kan ge er hopp eller ingjuta något i mig själv, men min vän S, underbara S som är läkarstuderande, har tagit tag i detta. Hon flyger ner från Norrland om några dagar. Hon är förbannad, ledsen, bestämd. Hon har ideér som hon tror kan funka. Hon har pratat med en lymfomexpert för min skull och vi ska kräva stamceller och jag vet inte, så mycket sker just nu där borta. Om S har blivit förbannad, precis som jag - vi är så lika hon och jag - då jävlar händer det saker. Så nu kommer hon ner och rör om i grytan. Något kanske kan ske. Jag vet inte. Jag håller modet uppe.

Jag slet ut min CVK av misstag, ni vet, min lilla dosa som jag får mina cellgifter i, som de tar prover igenom och så vidare. Den var tvungen att tas ut och jag fick vänta i 2 dagar, full av smärta, jag kunde inte ha morfinpumpen i och allt blev bara värre. Jag orkar inte ens gå igenom hur ont det gjorde att slutligen sätta in skiten och hur jag fick vänta på det ena eller det andra, nu ligger jag i alla fall på sjukan med misstänkt lunginflammation. Igen. Men jag mår relativt okej bortsett från smärtan i lungorna och jag är inte vare sig rörelsehindrad eller modlös. Jag andas utan syrgas, hela den bagen. Jag återkommer om själva sjukdomsläget lite senare, jag orkar inte riktigt sitta här och tramsa om det just nu, det känns som om jag bara pratar om sjukhus hela tiden och även om det är en stor del av mitt liv så är det inte det jag vill snacka om hela tiden. Det är lite som när jag fick barn och jag kände att många oroade sig över att jag bara ville prata om ungar nu när jag blev mamma liksom, så funkade det inte för mig. Jag vill ju höra om livet, skvaller! Vem har legat med vem! Banala funderingar! Sådant som är helt meningslöst, bara right on the top of ya head liksom. Många anser sig vara för fina för sådant men det skiter jag i. Jag vill bara snacka om världsligheter, inte djupsinnigt dödensnack. Jag vill leva och hoppa och skutta, och damnit att jag ska också. Det finns inget dö för mig.

Jag är i alla fall på sjukhuset, men jag är uppe och går och hämtar mitt egna kaffe och allt det där, och mår förhållandevis okej. Snart kommer läkarna på rond, jag tänkte kolla lite på en film jag hittat här på sjukan i DVD-skåpet, "Grabben i graven bredvid" som fått sådana strålande recensioner, och tänka på lite annat en stund. Glöm inte bort nu alla, att det här är ändå social ingenjörskonst - den enda bloggen du behöver och någonsin kan komma att behöva, så inte fan lämnar jag den till någon annan jävla klåpare.

Och fan, jag behöver en MP3-spelare. Jag saknar musik här borta på sjukan så in i norden och datorn är inte mycket till hjälp. Jag måste hitta någon billig skit nånstans som kan duga så länge tills jag har råd (typ aldrig) med en ny. Vet ni något så hojta till! Lurar har jag redan, det är bara en spelare jag behöver och jag är desperat just nu efter någonting att ha med mig i fickan och lyssna på. Det är liksom mitt trademark, det enda jag behöver i livet förutom dator, som jag ju redan har.

Vill ni nånting så är det L.Lonnroth (@) gmail.com (ta bort ( ), pga bots och shit) eller kommentarsfältet som gäller.

Den 29-åriga pensionären

Jag kom "hem" i Onsdags, ja, till min O då, hem orkar jag inte just nu. Tack gode för att jag kan vara här medan han är på jobbet, jag pysslar lite och ser TV och surfar och gör allt möjligt annat, fast mycket, mycket långsamt. Faktum är att jag är fortfarande svag och ynklig och har svårt att ens duscha utan att bli helt matt. Jag klarar inte mycket på egen hand. Kroppen tar mycket stryk just nu, det känns. Över inläggningen, sju dagar, så droppade jag sex kilo i vikt så jag behöver inte bekymra mig över mina extrakilon jag lagt på mig genom att vara stillasittande i månader. Precis allt är jobbigt, att diska tar timmar eftersom jag måste ta pauser hela tiden, att duscha tar lång tid då jag är yr och inte känner mig hundra. Jag är som en gammal tant, kroppen har helt och hållet börjat leva efter pensionärslagarna. The laws of physics has been replaced.

Jag vaknar på morgonen av att jag mår illa och vill kräkas. O slänger sig på mig som han alltid gör strax innan han går till jobbet, han kysser mig hejdå med en värmande mjukhet, hans varma läppar lämnar kärlek efter sig på min kind. "Hejdå älskling!", muskelminnet av hans kropp mot min ligger kvar länge i dubbelsängen, jag sträcker ut mig i min fulla etthundrasjuttiocentimeterslängd och känner på kroppen. Hur känns jag idag? Ingen kroppsdel protesterar för omväxlings skull, tidigt tassar jag upp fast jag inte behöver, fast jag skulle kunna ligga kvar i sängen och dröna men jag kan inte somna om. Jag sitter länge och funderar istället. På så mycket, tankarna har ingen styrenhet, de bara flyger kors och tvärs, som missiler. Jag har inget fäste.



"You don't have to give up to let go", så sjunger hon, den fantastiska sångerskan i låten jag just länkat till er. Mjuk, försiktig musik på repeat i O's lägenhet. Jag sjunker in i mina egna funderingar. Då och då känner jag paniken komma smygande och det hjälper att jag faktiskt är här hos O och inte hemma. Hemma. Där är det liksom - Mina.Fyra.Väggar. Det går bara inte. Aldrig tidigare har jag varit klaustrofobisk men jag blir det nu. Jag läser igenom månader gamla mejl, det är nog dags att rensa tänker man, när inboxen ligger i över 3000 olästa, nästan allt är ändå skräp. Jag passar på att rensa ut riktigt gamla saker från svunna tider, varför sparar jag på allt sånt? Jag är så sentimental, som ett klassiskt lejon i sin zodiak. Men jag behöver inte de här orden för att minnas, och vissa saker är det bara dags att klippa av.

Jag och O har småtjafsat lite de två senaste dagarna och vi diskuterade det igår. Naturligtvis får jag för mig att jag ska "ge honom space" eftersom jag utgår från att det är det han behöver, men det är inte så O löser problem i motsats till många andra grabbar jag mött. De flesta grabbar drar som avlöningen inför en eventuell diskussion eller konflikt och hänvisar alltid till sin space. Jag utgick ifrån, på ren automatik, att han tänkte likadant. Det gör han förstås inte. Han undrar varför jag vill fly från problemet och varför jag tror att det hela ska lösa sig genom att vi är isär. Vilket han har fullkomligt rätt i. Ingenting löser sig genom att jag backar undan. Jag behöver honom, och det skrämmer mig också. Jag blandade in en annan person i min cancer, han förtjänar inte det här, han förtjänar en normal tjej som han slipper se spy, rasa i vikt och som han slipper ge sprutor. Jag har till och med erbjudit honom en enkel väg ut. Jag har sagt att han får gå om han vill och att jag skulle förstå om han inte orkade med detta. Han gav mig en mycket svart blick och undrade vad i helvete jag pratade om. Någonting sådant vill han inte höra. "Vi ska klara det här" säger han, med betoning på Vi, och jag tänker att även om jag inte har någon Gud och allt det där så måste det vara någon däruppe som gillar mig och som skickade hit honom. Det är lätt att bli filosofisk när man har cancer och inte vet hur fan man ska tackla tankarna på döden. Min strategi är att helt undvika dem för närvarande. Jag vill inte, och ska inte dö. Det här är en kamp som gått i arv, mormor slogs i 20 år. Kunde hon så kan jag.

Jag har inte tagit hem alex från jourfamiljen än heller, dels eftersom jag inte klarar av att ta hand om honom själv om dagarna, jag är alldeles för svag för det, jag orkar ingenting. Samtidigt vill jag inte att han ska behöva se mig så här, och jag vill att han ska känna att han har en glad och engagerad mamma, inte en splittrad, orolig sak som knappt kan sova. Jag vet knappt var jag har mig själv just nu, det här beskedet, även hur stark jag är och hur inriktad jag är på att klara det - igen - så är jag svagare och mer medtagen, både fysiskt och psykiskt. Jag har inte samma go och jävlaranamma som första gången, inte än, det krävs en del laddning från min sida för att nå dit. Sist nådde jag snabbt en sådan kulmen i sorgen att jag vände det till ren ilska nästan omedelbart, det var tankar som "Hur understår sig denna jävla cancer, att komma och hota min son på det här sättet? Nej nu...!" och "Fy fan, ditt vidriga lilla jävla as till cancerhelvete, jag ska spöa skiten ur dig, jag ska ge dig en sådan omgång, sådana roundkicks och flips att du ligger flämtande nere efter första ronden" och så blev det ju också. Nästan. Nu kom en hopplöshet över mig på den där britsen på läkarens kontor, det var bara "Nej, nej, nej, men hallå! Jag då? Livet? Var tar mitt liv vägen? Varför ska jag behöva ta detta, en gång till? Och vad fan har jag gjort för att förtjäna det här, för så här ont kan ingen nånsin ha gjort någon!" - visst är det första alternativet så mycket bättre, visst fan är det ilska jag borde känna istället, visst borde jag vässa mitt spjut och gå till skrikande Xena- The Warrior Princess-attack (fast med snyggare outfit, om ni minns), men det krävs mer av mig nu, förstår ni? Det är inte så enkelt alltid. Det är så lätt att vara efterklok och sidoklok och veta vad man själv eller någon annan borde känna eller göra och självklart har jag ju också ett enormt stöd från både främlingar, O, vänner och familj men det fungerar inte så. När det handlar om känslor kan man bara inte föra in logiska parametrar i en mackapär som spottar ut den rätta reaktionen åt en. Jag måste ta det här bit för bit, på mitt sätt. Mitt bästa sätt att hantera mitt känsloliv har alltid varit att skriva, så det är det jag gör också. Skriver, men orden vill inte alltid ut.

Morgonkaffet står i sin kopp och snart kommer far min över på visit här i krokarna med en lunchsallad och mina extranycklar som O ska ha. Stor sak - pojkvännen får extranycklarna till min lägenhet. Nu har jag förvisso hans, för att jag bott här nu några dagar och det är ju nice om jag kan låsa lägenheten när jag åker. Men nu får han mina! Och det, mina damer och herrar, det har aldrig skett tidigare.
Litet steg för människan.
Stort steg för Loo.

Epilepsianfall igen

Igår natt fick jag mitt första epilepsianfall på många år, ensam i min soffa. Jag vaknade upp i sängen bredvid alexander med lägenhetens lampor tända. Jag fick en blackout efter, så måste det ha varit, och jag minns hur jag fick de där "snurrande tankarna" igen. Jag måste ha tagit mig till sängen och lagt mig hos alexander efter anfallet, och varit så snurrig att jag glömde släcka lamporna. Jag minns det inte alls. Jag är van vid att få blackouter efter anfall, det var bara så länge sen..

Idag har jag ont i tungan (efter att ha tuggat på den) och har fått en ny säng till alexander av Mia!
Men anfallet var obehagligt.. nästan tre år utan anfall och så detta.
Jag har hittat en festival jag bara måste åka på nästa år: http://www.ozorafest.hu/ - med acts som shpongle, total eclipse, son kite, vibrasphere, Juno Reactor.. jag är så nyfiken på vad de ska boka i år! Flybiljetter dit har jag hittat för 199 kronor, biljetter till festivalen kostar 700 spänn för fem dagar.. jag är så nyfiken! Nu ska det sparas, för dit ska jag!

Och jag har börjat planera min årliga julfest, för vänner, innan julafton. Det kommer också bli trevligt. Jag försöker fylla dagarna nu, det är inte långt kvar. Bara två cellgiftsbehandlingar kvar, sen slipper jag det där jävla sjukhuset.

Underbart!

En palett av ljus

De är lite jobbiga med mig just nu på sjukan. Jag ska infinna mig varje dag klockan 07 och 17 för penicillininfusion, intravenöst. Problemet är bara att jag inte har barnvakt så tidigt på morgonen och jag är verkligen inte så morgonpigg. Så jag missade 07-infusionen här nu två dagar i rad. Jag orkar verkligen inte, jag är för TRÖTT. Dessutom vill de inte samarbeta när det gäller metadonet, jag får ju sköterskan hit ca 8:30 och det bästa vore ju om hon kunde komma vid 06 eller så, så att jag orkar upp så tidigt som jag ska. Men det enda svaret jag får är "Du får ta och ordna det med sköterskan helt enkelt". Jaha ja!

Jag har ju fått en vän på B15. Hon har en korsning mellan leukemi och lymfom och fick bra besked igår. Det visade sig att benmärgsprovet visade att man inte kan se några elaka celler, som med mig. Jag gläds åt henne, lilltjejen. Hon är född 1988 och det gör mig ont att se så unga människor därinne. Det går framåt för oss, sakta men säkert. Men just nu känner jag motvilja och irritation. Kom igen nu, kan ni inte lösa det på ett bättre sätt? Måste mitt liv vara så här?

Oh, jag längtar så efter att få gå ut och dansa! Jag kan se min silhuett för min inre syn, jag kan se stroboskopen och ljusen pumpa upp en olikfärgad bakgrund, en palett av ljus som slår ut som en påfågelsstjärt runtomkring mig. Jag kan se hur varje led börjar röra sig, mjukt och följsamt, för att öka takten och följa basen. Jag kan känna musklerna spännas i förväntan, jag hör musiken porla som en bäck av eld tvärsigenom mitt sinne, explodera i kaskader inuti mitt svettiga huvud. Jag kan känna värmen från hundratals människor vibrera mot mig, jag kan se hur lyckliga dansare sträcker upp händerna mot DJn till tack, jag kan känna hur varje slinga förbereder, pressar och tvingar mina muskelfästen att sträckas i rörelser inåt och utåt. Dansen är något av det viktigaste jag har, den forcerar mig framåt. Och det första jag ska göra när jag blir friskförklarad är att dansa. Hela natten. Ingenting kan hindra mig. INGENTING. Och här är låten jag vill dansa till:



Jag längtar verkligen ut. Jag gör verkligen det. Låt mig bli frisk snart. Jag vill ut i livet. Jag vill ut i världen och förälska mig.

Förresten så satt jag igår och läste en massa provtexter på vulkan. Ni vet, det där stället där man kan publicera sina egna böcker. Om ni inte vet så kan ni ju gå in och kolla. Och jag brukar faktiskt inte jämföra mina egna texter med andras, och inte heller tänker jag på det sättet, men någonting slog mig igår när jag satt och läste utdrag ur ännu en dikt/novell/essäsamling med mörkt och ångestladdat namn från ännu en deprimerad tonåring som tror att hon är författare bara för att hon aldrig använder stor bokstav efter punkt. Nu lät det där jätte-elakt, men man lessnar faktiskt.

Jag satt och funderade och läste igenom en del provtexter (man kan klicka upp ett prov på varje bok) för att liksom se hur de ratade författarna skriver. De som kanske inte lyckats med förlagen men bestämt sig för att ge ut en bok ändå. Jag vet inte, jag ville väl på något sätt se om jag har en chans, med mitt språk och mina idéer. Man måste på något sätt sätta sig själv på prov ibland, för det räcker inte bara att folk säger att man skriver bra. Jag får höra det ofta, och jag blir lika generad varje gång och kan inte riktigt ta till mig kritiken, jag kan inte riktigt se vad andra ser. För mig är skrivandet det enda jag har som bara är mitt, det enda jag alltid velat göra sedan jag började läsa och skriva när jag var tre år. Jag fick min första skrivmaskin vid elva års ålder och lärde mig själv att skriva på den, så jag har inte korrekt fingersättning på tangentbord idag men det gör mig ingenting, jag tävlar ju inte i att skriva på det tjusigaste sättet. Men hur som helst så förbluffades jag över många av de där texterna. Jag hade faktiskt väntat mig så mycket mer.

Jag menar, om man lägger ner tid på en bok, och vill sälja den via webben på egen hand, så väntar jag mig att boken håller en viss kvalitet. Pocketarna är inte billiga där, de går på minst 140 spänn och de inbundna för över det dubbla. Men bokproverna är fyllda av stavfel, syftningsfel, tempus är ibland helt åt helvete, särskrivningar och konstiga ihopskrivningar, som en tjej som envisas med att SkrivaIhopSakerSåHär så att texten stannar av och hackar i läsningen. Innehållen på de mest sålda böckerna just nu varierar något oerhört i kvalitet och flera böcker innehåller helt absurda faktafel som jag tycker att författaren kunde lagt ner tid på att dubbelkolla innan hon eller han bestämde sig för att publicera skiten. Och jag är väl all for the artistic freedom och så, men för fan, kryllar det av felstavningar och riktiga språktabbar redan på första sidan av en bok som man försöker prångla på folk för 140 kronor så bådar inte det för att jag ska vilja köpa den. Det ser slarvigt och hafsigt ut, som om författaren inte ens kunnat lägga ner tid på fem minuters redigering. Och det finner jag märkligt, om man verkligen vill sälja sin bok så kan man väl ändå kolla ett jävla stavfel?

Just det där med bristande självinsikt tycker jag är ett underligt fenomen. Just nu går ju Idol på tv och varje gång jag ser de där auditionprogrammen så sitter jag och gömmer mig bakom en kudde och skäms. För, det kommer in en grabb eller en tjej, de ser hopplösa ut på alla sätt och har knappt någon hållning. De har satt på sig något rentutsagt skitkonstigt, som om de tänkt "Jag ska visas i TV för miljoner tittare och vill verkligen göra ett intryck. Jag vet! Jag tar på mig den här blommiga blusen i smutsgult som min mormor hade på sig när hon invandrade genom de finska stäppmarkerna till Säffle 1918!" och de kommer in där och gör ett alltigenom hopplöst intryck med ögonen stirrande ned på fötterna, ansiktet kunde ha tålt en rengöring och de har målat någon slags snirklor i ansiktet (förmodligen för att göra ett verkligt konstnärligt intryck) och har alldeles för korta byxor. Och sedan ställer de sig där och sjunger någon av de fem, sex klassiska jävla låtar som inte ens originalsångaren eller sångerskan klarar av a capella, och jag FATTAR inte hur man inte kan höra, att det låter för jävligt. Blomblustjejen kommer in med ett sorgset, fåraktigt uttryck i ansiktet och tillkännager att hon ska sjunga Bette Middler's "The rose", och det låter alltid för jävligt, helt off pitch och hon glider upp och ner på tonskalan som om rösten bar såpade fötter. Efter tre sekunder kommer hon av sig och ber att få ta den om igen eftersom hon "kan bättre och är så nervös". Och där sitter jag och skäms å hennes vägnar för att hon verkligen inte förstår att hon aldrig kommer att bli någon sångerska och jag tycker så synd om henne för att hon inte ens har förstånd att ta en sånglektion eller två för att åtminstone lära sig att sjunga rent. Och framför allt så tycker jag synd om henne för att hon just i det ögonblicket blir skrattad åt i tusentals hem.

Det finns en bunt låtar som de här insiktslösa individerna alltid kör på sina auditions och det är alltid riktigt svårsjungna låtar. Man kunde ju tro att de här människorna ska komma och göra det lätt för sig genom att köra blinka lilla stjärna med synthkomp men nej, de ska köra låtar som Hero med Mariah Carey, en låt som inte ens hon kan sjunga liksom, The Rose, och sedan har vi kategorin insiktslösa hårdrockare (och de är alltid lika pinsamma, roliga och missförstådda) som av någon anledning måste in där och köra Bon Jovis Livin' on a prayer. Och den är näst intill omöjlig att få bra utan trumkomp och hela jävla maskinen med häftiga slingor. Jag ska inte ens gå in på de här stackars överåldriga gubbar som hamnat fel och ska in och "imponera" med den absolut svåraste operalåt som någonsin gjorts - The anthem. (Som i princip inte ens Körberg själv gör på ett drägligt sätt men jag har å andra sidan aldrig gillat den låten) Den förekom en del i den där Talang som sändes förut och varenda gång det kom in en gubbe och skulle köra den så begravde jag huvudet i soffan. Slutsatsen man kan dra av att se dessa auditions är att det sitter tusentals finniga, hopplösa och tondöva tonårsflickor utan hållning ute i landet och tror att de ska bli nästa Mariah Carey medan pojkarna fantiserar om en arena med häftiga eldshower och gitarrsolon från helvetet. Det är inte ens gulligt, det är bara hopplöst när människor inte begriper sina egna begränsningar. Och det är väl nu jag ska vara sådär försonande och säga att "men man kan ju alltid nära en dröm" och "det är ju ändå så fint att de försöker" men det tänker jag inte säga. Övriga låtar som folk tycks tro att de kan sjunga lika bra som originalet är bland annat New Years Day med U2, precis allt med Mariah Carey, någon av de där hopplösa RMB-låtarna med finsjungande Beyoncé som alla låter likadant, och så har vi growlrockarna som inte fattat att det är Idol, utan tror att de ska på någon slags audition för Mörkrets Furste's röst i senaste Disneyfilmen.

Jag vet inte var jag ville komma med det här riktigt, eller, jo, det gör jag, det handlade om att jag läste de där texterna på vulkan och kom fram till att, om det här är de ratade texterna som inte kommer in till förlag, då har jag faktiskt en liten chans med min bok. Ni har ju inte läst den, och jag är fullt medveten om att den här slutsatsen kan vara ett resultat av mitt övermod, men jag tror faktiskt på mig själv här. Jag har jämfört, och försökt att vara logisk i mitt resonemang kring hur andra bedömer min text och det är ju inte så att jag tror att jag är nästa Dostojevski, jag tror bara att det finns en liten chans för mig att kanske publicera den någonstans i framtiden, och då menar jag inte att ge ut den själv på Vulkan, för det är inte det jag vill. Jag vill bli antagen och refuserad och kritiserad av ett riktigt förlag. Och om ingen vill ha den ändå, och det visar sig att den helt enkelt inte är god nog, då skulle jag acceptera det som att den helt enkelt inte är bra, och jag skulle aldrig få för mig att ha sådant övermod att jag gav ut den själv genom vulkan eller liknande. Då har massan sagt sitt, då släpper jag den bara, lägger den i byrålådan och låter den ligga där. Eller bränner den, det låter ju lagom dramatiskt i alla fall.

Jag skulle heller aldrig ställa mig och sjunga för idoljuryn, fastän jag faktiskt kan sjunga. Men det är skillnad på att kunna sjunga och göra det okej, och att vara nästa Idol. Jag kan skillnaden och när inga popstjärnedrömmar inom mig. Jag sjunger ytterst sällan och det finns väl några få som hört mig sjunga, och jag har faktiskt spelat in lite musik en gång i tiden, dels som backupsångerska i ett gothband 1998, och dels som voice i ett elektroniskt musikprojekt som jag och en kille som heter Danijel Kostic lattjade ihop för några år sedan. Han hade en egen studio och jag sjöng i hans garderob. Jag kanske slänger upp låten på Youtube nångång, inte för att jag tror att ni skulle dö om ni inte fick höra, men det kanske kan vara en kul grej. Jag är all for kuliga grejer, och jag kan bjussa på det.

Nu blir det fiskbullar och kärlek i min soffa.
Men fy vad jag längtar efter att dansa.

Kärlek

Idag vaknade jag och hade den här låten i huvudet.
Och den låten tillhör en historia som berättas i sin helhet någon annanstans, i en annan tid. Men jag kan berätta så mycket som så, att den handlade förstås om den beryktade ¤. Han skickade mig låttexter istället för text, ytterst sällan hände det men då han gjorde så, så visste man att han saknade ord för sin smärta. Jag letade upp låten och satt med tårarna rinnande, för det som inte ville ske, för det jag satt och förlorade genom mina välformade händer.
För mig, så har kärleken alltid varit större än allt. Jag har tappat kontrollen fler gånger än jag kan räkna tack vare ett rusande hjärta. Men jag har bara tappat kontrollen på allvar, tre gånger i mitt liv, tack vare ett hjärta som slagit oavbrutna dubbelslag. Skillnaden mellan förälskelse och kärlek. I ¤'s fall var det dubbelslag och trots att det var så länge sedan jag var där, så känner jag det när jag skriver. Så är det med alla mina tre big ones. Ingen är glömd av dem, tro inte det. Det var bara tre som höll sig kvar och som aldrig kommer att ta sig ut ur mig. För att de gav något tillbaka, för att jag inte var den enda som gav.

Många tror att kärleken är sån, att de bara behöver hitta någon de uppskattar och sen köra på som vanligt. De tror att allt går av sig själv, att man inte behöver tala om det där som smärtar inuti, det som gör en glad. De glömmer att ge.
Den andra tröttnar och sedan står de där, oförmögna till kommunikation, med ett trasigt förhållande och en smärtsam separation. De förstår inte hur det kunde bli så fel. Men det vet jag. De missade eller glömde av att tala med varandra. De glömde berätta. De glömde stanna upp och känna efter.

Vi är så stressade, vi människor. Den allt ökande farten, den som har mest när han dör vinner. Karriär och ett vackert hus. Inget av det där tar vi med oss när vi lämnar jordelivet. Det enda själen kan ta med sig, är kärlek. Och där står du, och missar hjärtats fröjd. Jag har älskat, kanske har jag ibland kastat mig handlöst ut, utan livboj. Kanske har jag skadat mig själv i fallet. Kanske har jag sårat och blivit sårad. Kanske har jag saknat och tappat vettet, men jag har aldrig tvekat. Och när alexander kom in i mitt liv, då fattade jag på allvar vad kärlek är. De tre gav mig en försmak av riktigt handlös kärlek, men alexander bekräftade alla misstankar. För han, han är ändlös och enorm, stor och vacker kärlek.

Och min låttext då? Som beskriver vad jag känner just nu? Såklart, den här säger det;

I am naked
I have nothing left
My bones are picked clean
And riddled with regrets
Nothing can touch me
I've nothing left to take
For I am naked
But I can never break

Bombarded by brutal events
Like the rays of a sun
Knocked to my knees
By the waves that continued to come
Each time I rise to my feet
I am knocked to the ground
But I am an element
Nothing can break me down

Assemblage 23 - Naked

Loo Approved

Hej snyggingar, nu ska ni få en låt som bevisligen funkar på cellgifter. Loo approved, testad i labb och hela skiten. Det är kanske larvigt, men om det finns fler av er där som slåss mot något, eller om ni har en jävla skitdag, ta den här på lite volym och sen sjunger ni med utav bara helvete och fylls av KRAFTEN. Inget mesande, tryck play nu, jag lovar att du kommer att gilla det. Den här låten är lätt att gilla. För här, här spelas den på max efter senaste cellgiftsbehandlingen och jag mår faktiskt sådär idag va. Så jag behöver energi. Och det får man om man lyssnar på musik, så kom igen nu folk. Nu kör vi. PLAY. Du kan alltid testa. Men det här är en powerlåt. Och såna behövs.



Och texten, kom igen nu barn så sjunger vi tillsammans:

Ooh.. I'm not
You average type Of girl
I'm gonna show the world the strength in me
That sometimes they can't see
I'm about to switch my style
And soon things may get wild
But I will prove I can conquer anything
So from my head to toe I'm taking full control
I'll make it on my own
This time
(Better watch me shine)

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine

So Get ready
Here I come
Until the job is done
No time to waste
There's nothing stopping me
Oh
But you don't hear me though
So now it's time to show
I'll prove I'm gonna be the best I can be
So from my head to toe
My mind body and soul
I'm taking full control
This time

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine

BRIDGE:
Bet you don't think I can take it
But my mind and body are strong
Bet you don't think I can make it
It won't take long
Bet you don't think I can take it
But my mind and body are strong
Bet you don't think I can make it
It won't take long
Now watch me shine...

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine
Now watch me shine...

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
(Until I get what's mine...)
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine
Watch me...
Watch me shine...
Watch me

You can set my soul alight

Jag har suttit och hummat som en liten katt sedan jag såg den. Filmen som gav mig små underbara rysningar längsmed hela ryggraden. Jag blev tillsagd av min lillasyster Didaj att det var en kalkonrulle och att jag inte skulle se den, men jag ville ta reda på vad allt fuss handlade om. Det är jag tacksam för. Twilight är en av de bästa filmerna jag sett på länge, och det handlar helt och hållet om de unga tu som gör en sådan sprakande kärlekshistoria riktigt vibrerande. Man kan känna dem, känna det där oerhörda begäret, och förälska sig i dem båda. Jag blir så känslosam, med rätt musik på rätt ställen och med rätt form av talande tystnad går jag i bitar.
Sen skiter jag i om actionscenerna inte är tillräckligt färgsprakande och blablabla som alla andra värdelösa actionrullar. Jag säger som så här; det märks att det är en kvinna som regisserat den, för det finns inga överflödiga scener som man annars sitter och gäspar åt. Jag gillar inte action, explosioner och häftiga stunts. Jag är mer into karaktärer och känsla.

Jag såg den två gånger på rad för att jag var så fascinerad av scenografin, miljöerna, och den stämning som filmen erbjöd. Naturligtvis klev jag ut på webben för att få det bekräftat: Det kommer en uppföljare. New Moon, följd av Eclipse. Men här kommer min irritationspunkt; Jag använder IMDB till väldigt mycket, det är en sjujävla bra site och jag får snabb info om det jag behöver för att bestämma mig kring filmen. Jag hänger rätt mycket på engelsktalande messageboards av alla slag, och letade efter en tråd om eventuella uppföljare i forumet under filmtiteln. Där jag upptäckte, att det enbart finns en massa offtopic-trådar, och att fans till filmen genast trycks ner av "The Twilight haters". Enbart negativa kommentarer och offtopic-trådar, och banne mej om du kommer in för att actually diskutera filmen, då blir du nertryckt av amerikanska besserwisserklanen som talar om för dig vilken idiot du är som gillar en film med sådan "värdelös" make-up, "värdelös" story och en sådan "un-true" bild av "real vampires", så du kan lika gärna dra.

It get me to thinking; IMDB som ändå är en sådan seriös jävla site, och så tillåter de sånt här jävla bullshit. Topic of the day är att någon flätat håret, och så kommer det in en stackare som jag och tror att folk faktiskt diskuterar filmen. Aj aj, där hade jag fel. Jag blir så jävla irriterad på sånt där jävla skit. Internethatarna, de svämmar fan över these days. Folk som finns på webben enbart för att sprida negativ energi. Trollfenomenet är för länge sedan förgånget - idag är alla människor troll. Folk tar ingenting på nätet på allvar och angreppen blir bara värre. Jag surfar dagligen in på unga mammors bloggar, för att ta ett exempel där det härjas som mest, och det bara flödar över av missunsamma moralkärringar som talar om för mammorna var skåpet ska stå, och hänvisar till sin jävla yttrandefrihet. Ursäkta mig, internethatare och moralfittor, men yttrandefrihet är inte synonymt med att bete sig som en jävla idiot mot folk. Yttrandefrihet och självupphöjd vuxenmobbing har fan inte ett likhetstecken mellan varandra i SAOL.

Om ni inte gillar en bloggare, en film eller en bok, varför hänger ni på fansajter och i bloggkommentarerna och härjar dag ut och dag in för? Att ni har så mycket tid över för hat och förnedrande av andra är mig helt jävla otroligt. "Vuxna" flerbarnsmammor attackerar unga, stressade mammor med repliken "Att ni ens har tid att sitta och blogga, ska inte ni föreställa mammor?" och menar att en mamma kan inte vara något annat än en mamma och måste därför spendera 100% av sin tid på golvet med barnet för att behålla titeln. Eller på något lattefik med andra moralkärringar. Eller vid spisen, tillagandes makrobiotisk barnmat.
Och då undrar jag; Har inte NI internethatarkärringar och gubbar barn att ta hand om? För medan ni sitter och hatar hårt arbetande mammor och filmälskande individer i bloggar och på allsköns messageboards, så rinner tiden iväg mellan era fingrar. Tid som ni kunde spenderat på att älska någon och värna om den, exempelvis ERA barn, istället för att ackumulera hat och moralkakor som något annat jävla negativt batteri.

Don't get me wrong, jag älskar en bra verbal fight, när folk vet var de ska sätta sina kommentarer. Det har hänt att jag blivit så varvad i en nätdiskussion över en sådan genialisk motspelare, eller en plötslig medspelare, på ett forum, att jag blivit upphetsad. Kan du dina way with words och kan balansera den där sarkasmen, finna just den där träffsäkra kommentaren, kan du vinna mig med snygga infallsvinklar och grepp ingen annan så mycket som funderat på, då är jag impressed. Hittills har det inte hänt många gånger. Båda gångerna har jag träffat personen ifråga, efter mycket om och men. Och ja, sedermera knullat skiten ur dem för att undersöka om det verbala motsvarar verkligheten. En gång stämde det, men det är en helt annan historia. Jag och mina sidostories.

Hur som helst så har jag skaffat Twilight soundtrack också. Och ja, det är lysande, precis on spot. Muse - Supermassive black hole - det är en ja, ja, ja-låt som får mig att vilja klä mig i stiletter och sparka skiten ur någon. Och det är hälsosam, sexuell aggression, sånt där som får dig att flyta ovanpå livet en liten stund, på helt rätt sätt.

För övrigt fick jag nycklarna idag. Och besökte min nya våning. När jag var där bytte de namnet på dörren. Jag klev ut, och där stod det:

LÖNNROTH, L

Jag grät. Lite försiktigt i rusfylld glädje, och sjöng högt hela vägen hem:

"Oh baby don't you know I suffer?
Oh baby can't you hear me moan?
You caught me under false pretences
How long before you let me go?

You can set my soul alight
You can set my soul alight

(oooh...You set my soul alight)
Glaciers melting in the dead of night
And the superstars sucked into the supermassive"

Radiosvennar , Barnlös och Nattens drottning

Oh My God, jag är barnledig. Eller barnlös, beroende på hur man väljer att se det. När den första chocken lagt sig över det faktum att A åkt iväg i Faster C's bil och inte blir återsedd förrän imorgon eftermiddag gjorde jag vad varje anarkist-influerad (nåja) snart trettioårig singelmamma skulle ha gjort. Jag slängde i en hårblekning och tappade upp ett glas vin. Skål Loo, skål för fan och välkommen. Jag firar min nya lägenhet, jag firar kanske också livet. Skitsamma. Jag har en trevlig mousserande rosé på kylning och en treliters vit, lättdrucken rieslingsmörja som redan börjat ta effekt under det lilakletiga bimborufset. Naturligtvis åker musiken på, på den högsta volym jag kan tillåta baslådan. Dels för att varje seriös förfest kräva sina Housebeats på en volym som maxar blodet, dels för att mina grannar intill, som är av den där "trevliga" förortssorten, de där som tilltalar mig "Ey Svennehora, sänk volymen vafan, kaxar du eller?" ska må så dåligt som möjligt bara går. Jag ska flytta härifrån, skriker man från balkongen intill att jag är en äcklig svennehora och att man ska komma och knulla min mamma (vad nu det ska vara bra för om man är förbannad på MIG, jag har fan aldrig fattat det där. "Din mamma!" Ja, min mamma! Vad är det med henne? Värst vad fixerad du är, var det inte mig du var lack på?) så får man sin dos karma tillbaka. Levererad i en fet houselåt. Varsågooood!

Det går just nu en förbaskat äcklig trend, apropå det. Jag skulle nu vilja vara lite vinrusigt elitistisk och göra ett statement. Så här är det: Jag älskar musik. Jag har älskat musik, främst elektronisk musik, sedan jag låg i vaggan och jag lärde mig också dansa innan jag kunde gå. Jag är dessutom förbaskat kunnig i musik. Jag har ett brett backkatalogregister i min skalle och det kretsar kring allt från tidig 80-talsmusik (säg en låt från 80-talet och jag ska ge dig artisten. och albumet den släpptes på eller om det var en one-hit wonder, årtalet den släpptes och med vilka andra den artisten jobbat, för att ta ett exempel) till synth, EBM, gammal goth, House, Techno, trance, electro, ambient och så naturligtvis eurotechno. Och ja, vi som KAN vår musik och engagerar oss i nya tolvsläpp, vi tycker att vi är lite finare och vi tycker att vi kan ta oss rätten att gå på en renodlad houseklubb eftersom vi har en kärlek, en passion och en kunskap om det, och man får tycka att det är drygt men det är nog en av mina dryga sidor. Naturligtvis säger jag det aldrig högt, förutom till Liselott, men det är för att hon är exakt likadan.

Och det går ju en trend i house just nu. Alla snackar om house, och går på klubbar de aldrig skulle gått på för fem år sen. Och då dyker det upp en jävla massa radiosvennar* på de här klubbarna, de står först och super sig aspackade i baren (eftersom de här jävla flåbusarna är av den uppfattningen att det bara är fattiga människor som inte står i baren och super ner sig innan de dansar) och sen glider de ut på dansgolvet, i grupp med sitt lilla svennegäng, och vad gör de? DE ÅTERSKAPAR DEN ÄCKLIGA MELLANSTADIEFÖRETEELSEN - RINGEN! Ni vet, ett gäng står i en ring och dansar och man turas om att "hoppa in" i ringen och göra några moves som alla skrattar åt. Och jag KRÄKS på sånt. För det lyser osäkerhet om det här beteendet. Grabbarna går runt som katter kring het gröt och letar efter en brud att stöta på på dansgolvet (svennesnubbar står på avstånd och stirrar, män / pojkar av annat etniskt ursprung är oftast djärvare och kommer direkt fram och tar en i baken istället. Bättre så, för då kan de ta sin smäll så de flyger över dansgolvet direkt istället.

Och jag vet, ni hatar mig nu. Men jag retar mig. På communities på nätet sitter de här blåsta 18-åriga brudarna utan koll och skriver på sina sidor att de minsann ÄLSKAR House och techno och vilka feta rejvare de är för att de köpt ett par luddiga benfoffar på Saturn Return och nån jävla kjol med synliga sömmar i gräll färg. Snackar man med dem har de ingen som helst jävla koll på musiken, de kan ingenting om dess ursprung, inte ett jävla skit och har man dem på MSN så ser man ändå i musik-pluginfunktionen att de sitter och lyssnar på Celine Dion och sån där RMB - Kvinnoförnedrande-shake-that-ass-bitch-booty-uuh-uuh-musik. Vadå, ni tycker att det är coolt att låtsas vara något ni inte är? Jag fattar inte.

Anyway, det blir house ikväll, med tjejerna. Och så tänkte jag flirta lite också. Och dricka vin. Och röka många fler cigg än jag egentligen borde eftersom jag "slutat", men för idag, bara för idag, är jag nattens drottning and i'm feeling mighty fine. Imorgon eftermiddag är jag mamma igen. Men nu, bara nu, är jag Loo och inget annat.
Vi ses därute!


*Radiosvenne= En etnisk svensk som inte lyssnar på musik, och som vid förfrågan kallar sig för "allätare", en av dem som "lyssnar på radio ibland" och uteslutande lyssnar på musik när han/hon går ut.

Bild: Såhär såg jag ut igår. Jag tar en ny bild innan jag går ut så får ni se mitt festjag. Stay tuned!

Vad ska jag göra när jag blir lite upphetsad och får lite ångest?

För några år sedan älskade jag att direktöversätta låtar och se den verkliga absurditeten i dem. Framför allt så blir engelska låtar riktigt usla på svenska om man direktöversätter dem.Särskilt en roade både mig och andra, en låt som liksom blev en temalåt för mitt crew. Faktum är att jag lyssnade på den häromdagen, och kom att tänka på den där allra första direktöversättningen jag gjorde som roade mig så mycket.

Nå, regeln är som följer att man ska försöka översätta den från det andra språket till sitt eget så rakt på sak som möjligt. Leta inga synonymer för att det ska passa in utan ta den enklaste översättningen som bäst stämmer överens med ordet, inte meningen eller innebörden. Det är då det blir roligt. Jag har gjort som så, att när jag inte funnit en direkt svensk översättning har jag använt mig av en engelsk ordbok och plockat översättningen rakt av. I två fall har jag tänjt på reglerna för att meningen skall bli begriplig då jag förstått hela meningens innebörd med orden tillsammans. Anyways; här kommer låten. Tycker ni att Per Gessle verkligen är en sådan grym låtskrivare? Det vete fan..

(obs! Detta är MIN översättning. Du kan säkert göra den bättre men min är ganska rolig iallafall!)

Chorus:
Vad ska jag göra när jag blir lite upphetsad,
och får lite ångest? Säg mig
Vad ska jag säga när hjärtats centrum
är hjärnans förort?

Du bär dem så väl, de där oskyldiga ögonen
Du sätter på dig en underbar förklädnad
Jag vill ha dig så mycket, jag trycker på lyckan
Det känns som att bli påkörd av en lastbil
Det här är inget speciellt ställe, vet inte varför jag kom hit
Om någon har en minut, kan du förklara?

(Chorus)

Vara med dig, utbyta eld
Åh, kan du inte komma runt (kom ut)
kom ut (idag) och lek
Jag vill ha dig så mycket,
svara på mina samtal
låt oss spendera natten inom dessa väggar
Det här är inget speciellt ställe
ingenting för de psykiskt friska (inget för de psykiskt friska)
Om någon har en minut, var snäll och förklara!
(Chorus) et

Och här kommer originalet:

What am I gonna do when I get a little excited,
a little in vain? Tell me
What am I gonna say when I find the centre of my heart
is a suburb to the brain?

You wear them so well, those innocent eyes
You're puttin' on a wonderful disguise
I want you so bad. I'm pushing my luck
It feels like being hit by a truck
This is no place special. Don't know why I came
If someone has a minute, won't you explain

Being with you, dealing with fire
Oh won't you come around (come out)
come out (today) and play
(I want you so bad)
Answer my calls
Let's spend the night within these walls
This is no place special.
Nothing for the sane (Nothing for the sane)
If someone's got minute, do please explain

( Roxette - The centre of The heart)

Jag tycker sånt här är dödskul för man får leka med ord och det placerar liksom låten i ett annat ljus. Jag har funderat på många gånger vad fan Per tänkte på när han skrev den här. Jag är verkligen inget Gessle-fan, men Roxette är liksom våra gamla dängor, det går inte att komma ifrån. Det han gör som soloartist passar inte mig alls. Undrar om han tänkte ut den på svenska innan? Vem fan vet. Vem vet vad Per hade i åtanke.

Jumpstyle med Alex

Idag blir det dansant videoblogg med Alexander - den yngsta jumpstyle-instruktören någonsin! ;-)
Låten vi spelar heter: New Sonix - Blaue Löwen

VNV says it

Jag håller på att redigera en videoblogg. Tillsvidare vill jag att ni ska veta, att det som vanligt är VNV Nation som kan uttrycka med ord, exakt vad jag känt under den senaste veckan, med sin fantastiska "Holding on":

I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me

And one day
I woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

They say that "Time will heal"
"The truth shall set us free"
Well that depends
on what it is
that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams

Does anybody feel
the way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?

I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alone
in this hall of dreams?

I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me

Vilken jävla mage!

Vecka 26 med Alex

Vecka 36

Bäst just nu:
David Guetta feat Cozi - Baby when the light
Ida Corr VS Fedde Le Grand - Let me think about it

Oh, jag kollade på gamla bilder nu igen. Jag har en fullpackad disk här, jag tar ju mycket bilder. Och vad hittade jag? Bilder på Alexander. När han låg i min mage. Så det är egentligen min mage om man ska vara petig. De här bilderna påminner mig om hur stor jag faktiskt var när jag var gravid. Att gå upp 30 kilo, som alla inte är borta än, men im getting there, var omvälvande för kroppen och jag har fortfarande ryggproblem efter det. Varje morgon vaknar jag med en isande smärta i ryggraden. Jag har ringt den där vårdcentralen dussintals gånger men de säger bara att jag ska kontakta en sjukgymnast. Men borde man inte ha en diagnos på vad som är fel innan man ringer sjukgymnasten? jag vet inte hur sånt här fungerar. Fan, ska man gå till en kiropraktor eller en sån där naprapat? är det samma sak? Thaimassage, kan det vara nåt? Eller är det bara för kåta gubbar som vill ha helkroppsmassage? Äh, jag fattar inte. Vad är en massageterapeut då? Får man lite massage och 40 minuters prat? Jag vill inte ha en massa humflum med rökelser och skit, jag vill bara sträcka ut och få ligament och vad fan det nu är, masserade och lösa upp vad det nu är som gör ont. Jävla vårddjungel. Och jag vill inte ha tigerbalsam, det är så starkt så jag börjar gråta av ångorna, och jag tycker bara det känns konstigt. Alternativa behandlingsmetoder i all ära men jag vill ha en riktig läkare, med riktig utbildning som fixar med min kropp. Frågan är var jag ska vända mig, vårdcentralen är ju inte samarbetsvilliga direkt..

Idag är det städdag. Jag håller på och fiffar inför julen, alexanders första jul. Våra dagar i exil är över och nu är Cléo åter hemma efter att H's far lämnat henne igår. Hon är tillbaka på hemmaplan och allt är som normalt. Nästan..

Det kommer bli en underbar första jul för Alex. Jag är inte kristen eller troende men jag älskar traditioner. Min mormor gjorde mina helger till tindrande vackra barndomsminnen. Hon smusslade med kalendrar, paket och överraskningar varje dag. Äggletning på påsken, middagar på dignande fat och tända ljus. Granar, tomtar och troll och sagor, dagen-innan-julafton-nervositet och julfrukost på sängen, mysa i TV-soffan med varm choklad och en tidig morgonjulklapp, som alltid. Mormor kunde det där och jag tänker ta efter allt hon gjorde för mig, det ska jag göra för Alexander. Nu är han lite för liten för att förstå allt, så han får ingen kalender i år. Men allting annat, allting annat, skall vara perfekt. Vi firar hemma, och alla får komma hit. Jag kommer att ha öppet hus som alltid och alla kommer att vara välkomna. I love it. Massor av släkt och vänner, massor av mat, barn överallt, ungar, hundar och fan och hans moster, vackra tindrande ljus, kalle anka, egen inlagd sill och massor av kärlek. Det börjar redan pirra i magen. För att inte tala om alla jullåtar! Jag har redan börjat sjunga för Alex. Jag sjunger mest hela dagarna, eller lyssnar på musik med honom och han älskar att sjunga, dansa och lyssna. Han blir som paralyserad av det, och eftersom han har en musiktokig mamma så kan man ju inte säga att hon blir besviken över sonens intresse. Tvärtom. Jag kommer uppmuntra hans kärlek till musik för den har räddat mig många gånger. Musiken är något av det vackraste i mitt liv och det vill jag föra vidare till honom.

Nu blir det lite "rudolph the red-nosed reindeer" och städning. Fast.. först tror jag att vi tar och sjunger och dansar lite till Pet shop boys - heart. Den låten önskade jag på internetradio två veckor efter att Alex föddes och jag fick den spelad. DJ:n lät meddela att "Loo Lönnroth i Jakobsberg önskar Pet shop boys med heart, till sin älskade, nyfödda unge! Vi gratulerar!"och jag var så hormonfylld fortfarande efter förlossningen att jag brast i glädjetårar. Heart. Det är vår låt det. Min och Alex. Lyssna själva:

"Everytime i see you
something happens to me
like a chain reaction
between you and me
my heart starts missing a beat
my heart starts missing a beat
everytime
oh-oh-oh
everytime"

C-bool

Idag ska jag och Alexander träffa Maja och Ziggy. Ziggy, ni vet, alexanders bästis.
Och så måste jag berätta. Alex har på senaste tiden lärt sig att dansa. När man spelar hans favoritlåt för honom så ställer han sig upp i mitt knä och Hoppar och viftar med armarna. Det ser nästan ut som jumpstyle. Åh, underbara techno-unge!

Nedan: Alex favoritlåt. Tog ett tag att hitta den, det finns ett oändligt antal remixer men det är den här som är bäst och som alex älskar.

Splitting...

Idag delar jag med mig av en låt. Klev upp tidigt med Bubberiet, som lekte "mamma är ett berg" genom att klättra på mig fram och tillbaka. Hade drömt en av mina favoritlåtar hela natten, så here goes. För er som hängt med så länge så var det den här låten Alexander föddes till. Den är fantastisk. Och att ha blivit född till en låt som heter "splitting an atom", det är grejer det.

Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

If You

Too damn good

Sometimes I think best if left in the memory
It's better kept inside than left for good
Lookin' back each time they tried to tell me
Well something's gotta go wrong
Coz I'm feelin' way too damn good

And it's like, every time I turn around
I fall in love and find my heart face down and
Where it lands is where it should
This time it's like
The two of us should probably start to fight
Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feeling way too damn good, oh
Feelin' way too damn good
Oh, oh, feelin' way too damn good

I missed you so much
That I begged you to fly and see me
You must've broke down
Coz you finally said that you would
But now that you're here
I just feel like I'm constantly dreaming

Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feelin' way too damn good

And it's like, every time I turn around
I fall in love and find my heart face down and
Where it lands is where it should
This time it's like
The two of us should probably start to fight
Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feeling way too damn good, oh, oh
Feelin' way too damn good
(I missed you so much
That I begged you to fly and see me)
Feelin' way too damn good
(I missed you so much
That I begged you to fly and see me)
Nickelback - feeling way too damn good

Jag har druckit tre glas vin och maten är snart klar och ikväll tänkte jag bli salong och skita i allt.

Och musiken
musiken

Back To Basics

Lyssnar på fantastiska "Back to basic" med Ticon. Det får mig att le inombords, för i sommar blir det mycket av den här sortens progressiva beats, på Långholmen, vilken jag kommer att erövra med min barnvagn.
Jag ler lite idag, för det finns liksom anledning.
There's a Dark Horse in the running.

Och så den gamla godingen - Back on earth, med Ozzy osborne. Det funkar. Det gör det verkligen. Introt gör mig alldeles svettig. Och det är det mycket som gör. För jag har mått så inåt helvete jävla hor-pissdåligt rentutsagt, så jävla länge nu, inklusive den mag-och-kräksjuka jag haft i flera dagar. Men det börjar avta nu. Det börjar bli bättre. Någonting i luften. Någonting mer än någonting annat. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte hur jag ska välja mina ord, för ingenting har liksom hänt, det är bara något i luften.

H och jag möts nere utanför porten:
"Du ler från sida till sida och jag undrar vad fan det är med dig. Det måste vara ditt självförtroende"
Kanske. Kanske satte du fingret på spiken där. Ja, jag får uppskattning från ett håll men det behöver inte betyda ett skit. Jag får vänskap och skratt och det räcker, det räcker. Men visst fan vill jag också bli romantisk, hjärtat längtar efter det. Efter ett års instängning. Det vill komma ut. Det bultar och slår och klamrar sig fast i sina kamrar. Det vill så mycket mitt lilla hjärta, det är som en trotsig unge, förstår ni? Fatta att den där lilla muskeln fått så mycket stryk, så många gånger på de värsta sätt så att jag fått defibrillera igång skiten mentalt om och om igen men LIK FÖRBASKAT så vaknar det till liv med sommaren och ser sig omkring och säger "Ge mig godis!".

Jag kommer aldrig helt ge upp hoppet om den där eviga, äkta, livslånga kärleken som bara håller och håller tills jag åldras och blir rynkig och grå på en altan i en gungstol.
Idiotiskt? Barnsligt? Dumdristigt? Jag borde ha lärt mig?
Javisst, men vad ska jag annars leva för, om inte kärleken? Det är ju för fan det enda som slår högre än något annat knark jag provat. Och knarket är liksom over and done with. Så nu finns bara kärlek.
Det är nog inte så dumt, ändå.
Hoppfull Loo signing out.

Closure

"The Sun was born,
so it shall die
So only shadows comfort me
I know in darkness I will find you
giving up inside like me
Each day shall end as it begins
And though you're far away from me
I know in darkness
I will find you
giving up inside like me"

VNV Nation - Further

Jag kommer inte att avhandla min separation något mer i bloggen. Det finns inte längre någon mening med att ventilera privata detaljer som leder till missförstånd och gräver upp smärtan än mer. Nu låter jag Mark Jackson och Ronan Harris från VNV Nation tala åt mig;

"And what will happen?
Will I dream?
I am too scared to close my eyes.
For a second please hold me.
None can change in me these things that I believe.
But I don't know what happens now.
I am too scared to close my eyes."

VNV Nation - Further

Jag vet vad jag vill ha och behöver i livet och jag tänker arbeta mig upp från var jag nu är, klättra ur den här kokande kitteln av smärta. Det får gå, jag är knappast död utan i allra högsta grad levande. Ingen mer pajkastning, inga fler förklaringar, angrepp eller utbrott. Inga fler citat och referat. Inget mer fiskande efter en sanning som ändå skadar mig ännu mer för varje sekund. Inget mer gråtande över något som inte är värd mina tårar. Inget mer av det här nu. Det är nog. Jag har fått nog.

"I'm giving up I know for sure
I don't wanna be the reason for your love no more
Bye Bye
I'm checkin' out
I'm signin' off
I don't wanna be the loser and I've had enough

Hmm, just hit me with the truth,
Now, boy you're more than welcome to.
So give me one good reason,
Baby come on
I lived for you and me,
And now I really come to see,
That life would be much better
once you're gone.
I know that I can't take no more
It ain't no lie,
I wanna see you out that door
Baby, bye, bye, bye..."

N'Sync - Bye bye bye

Lemuren i luren

Jag hade helt glömt av det, men alla måste ju få en födelseannons. Så i nästa nummer av lokaltidningen Mitti, för Järfälla OCH Solna / Sundbybergsregionerna (alltså, i båda upplagorna) kommer Alex födelseannons att publiceras. Håll utkik! Tillsvidare kan ni hålla tillgodo med nätversionen. Beskåda den Här.

För övrigt så mår jag helt ok. Ekonomin är inte den bästa, men så länge mitt barn har blöjor, mat, varma kläder på kroppen och är lycklig, älskad och väl omhändertagen så kan man ju alltid skrapa ihop så man får i sig lite mat efter att Alex grejer är köpta och hemburna. Honom går det ingen nöd på, han har allt han behöver och han mår alldeles fint förutom lite feber som kommit och gått ett par dagar. Det får man stå ut med. Idag är han brännhet, jag har sovit halvtimmar och kvartar lite här och där och sedan vaknat för att vyssja min varma unge, så man kan inte säga att jag är pigg. Jag har bara varit hemma de senaste dagarna, knappt gått ut, fixat och bott in mig i min nya ensamhet. Den är bättre än jag kunnat föreställa mig. Jag behöver det här. Jag trivs ensam med mitt kid.

Han och jag kom snabbt in i en gemensam harmoni med rutiner som passar oss båda. Han utvecklas så otroligt fort och lär sig nya ljud varje dag. Han ler och skrattar mest hela tiden. Det är en riktig solstråle jag har här. Jag vaknar tidigt i ottan, under natten har jag lagt honom bredvid mig vid sista matningen så vi har somnat tätt intill varandra under det tjocka, varma duntäcket. En liten hand sluts kring en av mina hårtestar och drar litegrann. Jag öppnar det ena ögat, sömndrucket, lite suddigt. Möts av en klarvaken, mörk blick som gläds åt att mamma äntligen slår upp ögonen. Ett litet förtjust tjut; "Egaaaoo!" och en liten hickning hälsar mig godmorgon. Och sen sprattlar han lite och luftar in täcket. Skrattar och försöker stoppa min hårtest i munnen. Vad gott det är med mammas hår! Nästan lika gott som täckeskanten, gosedjursboken, lekfilten och de egna fingrarna som utforskades grundligt dagen innan. Allt måste stoppas i munnen, det måste undersökas hur allt smakar! Hur ska man kunna veta vad saker och ting är, och bestämma vad man tycker om dem, om man inte smakar på dem?

Jag kliver upp och tar med mig ungen till skötbordet. Vi går igenom den vanliga diskussionen och byter och torkar och jag sjunger lemurlåten. Det är hans favoritlåt som jag hittat på själv. Jag hittar på egna sånger för jag tycker de flesta barnsånger som jag lärt mig är rätt töntiga. Förutom Varm korv boogie, Trollmorsvaggvisan, Upp & ner - ner och opp (från Pippi tror jag det är), Imse vimse spindel (som omskrivits till covern 'Imse vimse Alex') och lemurlåten så sjunger vi också "These boots are made for walking" (Nancy Sinatra), "Superstar" (rollergirl), "Morning song" (jewel), Macarena (Los del rio) och "I've got you under my skin" (Sinatra). Bland annat. Lemurlåten är förstås också rätt töntig. Man blir faktiskt lite töntig när man har barn för man gör allt för att få dem att skratta och vissa tonlägen, ord, sånger och ljud är helt enkelt bättre än andra och det är alltid just sådana ljud och tonlägen och visor som är "minst coola" som genererar mest förtjusta utrop och skratt. Jag har alltid tyckt att barnvisor är det löjligaste som finns och vissa av dem kan jag faktiskt inte med. Sen finns det ofta ett stråk av smärta och sällsamhet i vissa sånger som genererar visst obehag från min sida.

Jag har tillexempel aldrig förstått att människor sjunger "En sal på lasarettet" som vaggvisa för sina kids. Varför vill man sjunga om en unge som har TBC, som så gärna vill hem men aldrig får komma hem utan årstiderna går förbi utanför fönstret och mamma lovar att snart får du åka, och sen dör ungen? Det finns någon slags obehaglig sensmoral i grunden där som jag inte förstår mig på. En känsla dröjer sig kvar när låten är slut, en skuldkänsla, man tänker på modern som förlorat sin unge och som hela tiden lovat att hon ska få komma hem men aldrig fick det, hon har lovat sig igenom årstiderna och kunde inte hålla det och nu sitter hon där. Jävligt obehagligt.

Men lemurlåten, den är enkel och glad (och lite fånig) och går ungefär så här:

"Hallå-å i luuren?
Är det du som ri-inger?
Hallå i luren -
Är det lemuren?

En lemur i min lur
En lemur i Din lur
Lemuren i luren
ringer till dig!

Hallå-å i luureen
Är det du som riingeer
Hallå i luuren
Är det lemuuren?
Lemuuren i luren till dig!"

Den ligger helt klart etta på Alexanders Trackslista den här veckan.
När vi ändå är inne på musik, som ju är så kul enligt både mamma Loo och Alex, så finns det ju en del tunes som vinner mer popularitet än andra. Jag lyssnar ju på musik i stort sett hela min vakna tid och winampen står på random med hela musikhårddisken inläst som är vadå - 150 GB? Så det blir ju en hel del. Bland Alex favvosar just nu kan vi nämna:

The source feat Candy Station - You've got the love
Malaria VS The Modernist - Kaltes Klares Wasser
The flying lizards - Money
Shpongle - Divine Moments Of Truth
Scatman John - Scatman
George Michael - Spinning the wheel
Aphex Twin - Rubber Johnny

Bloggeurism & Dagboksskrivande

Och så har jag engagerat mig mycket i ströbloggläsande mellan varven. Det är verkligen som ett virus det där med bloggande. Alla gör det och alla pratar om att de gör det. När jag började skriva dagböcker på nätet så kallades det inte för bloggande. Jag skrev dagbok på Lunarstorm (av alla jävla ställen!) redan 1997 eller om det var tidigare till och med, och många av mina läsare som jag har idag har följt mig ända sedan den tiden. Jag minns inte när jag började skriva på ElakPistol (läs en liten artikel om elakpistol Här!) EP var en gratis version av Sourze, och den lades dessvärre ned efter några år, vilket var sorgligt. Där blev jag bekant med andra skribenter och blev ganska populär, röstades till veckans bästa flertalet gånger, och började väl känna in mig i min "stil" eller "nisch", hur man väljer att uttrycka sig. Jag har skrivit dagböcker och varit flitigt bevakad av andra medlemmar på många communities - Lunar, Helgon, Kamrat, QX, Playahead och fan hans moster. Idag är jag fortfarande medlem på några, men Lunarkontot är stängt för länge sedan vilket är lite synd eftersom jag raderade ett konto med dagböcker som sträcker sig flera år tillbaka i tiden och jag tänkte mig inte riktigt för när jag för två-tre år sen valde att radera hela mitt konto. Jag tror att jag raderade mig för att det fanns så mycket känsloladdade poster som jag skrivit utan att egentligen tänka mig för, och min backkatalog av dagboksanteckningar var så många sidor lång att jag inte fick överblick över det hela. Det var flera hundra sidor av tonårsångest kan jag garantera. Det jag ville komma till är att jag idag inte sprider ut mig som jag gjort tidigare, då jag lade upp mina dagböcker på flera sajter för att bredda mig, och då jag ibland skrev lite mer hemliga anteckningar som bara vissa godkända hade tillgång till. Idag finns allting i bloggen och jag skriver inte i dagböckerna på mina communtykonton. Den enda sajten som ibland får en eller annan exklusiv text är Katastrof, av det skälet att jag diggar deras koncept, jag har en uppsjö gamla texter där som går ett par år tillbaka i tiden och jag har snackat med många schyssta typer därifrån. De har ett udda koncept och jag gillar individualism. Easy as that.

Lösenordsskydd

Jag har tänkt över möjligheten att lösenordsskydda bloggen flera gånger men aldrig funnit tillräckligt många vägande argument för det. Att skydda bloggen och begränsa vilka som får läsa mig skulle generera hundratals mail från folk som ville ha lösenordet och rent administrativt är jag för lat för att sitta och researcha varenda jävel så att inte "fel" personer får det. Dessutom skulle jag tappa en avsevärd mängd läsare eftersom de är vana vid omedelbar access, den tillgänglighet som en underkatalog på en stor server levererar är trots allt överlägsen. Jag skulle inte locka till mig särskilt många nya, och hela idén med att blogga är ju att skriva för så många som möjligt och att sprida sitt ord och sina tankar, jag är ingen jävla finsalongs-kulturmänniska typ Andres Lokko som väljer vilka som ska ha 'privilegiet' att läsa det jag har att säga. Dessutom är jag inte tillräckligt självgod. Om jag är så smaskig och hemlig att jag lösenordsskyddar mina texter så måste jag ju fan leverera riktiga godingar till inlägg hela tiden som kan motivera det hela. Hur lame är det inte att sitta och harva på med vardaglig brödtext om tesorter och TV-program och planlöst babbel i ett sånt läge, det kan man ju bara inte göra. Publiken kräver att få valuta för sina ansträngningar och om de nu anstränger sig för att få tag i lösen måste ju jag leverera därefter också. Jag tror ärligt talat inte att jag har tillräckligt med smaskigt material att komma med.

Dessutom är det väl ändå lite sent för det. Jag gör ju inte särskilt stor hemlighet av något i mitt liv. Min förmåga att hålla tyst om saker är ju inte direkt en av mina starka sidor. Nä, jag fortsätter att outa mitt mer eller mindre märkliga liv som jag alltid gjort.

Livet, livet, livet

Nästa vecka ska jag träffa en journalist från Sveriges Radio. De vill ha mig med i ett program på P4 som behandlar min gamla räv "Generation Y" och hur min syn förändrats nu när jag och mitt liv har det. Kul! Dessutom inleds min ADHD- utredning på Måndag, Jag ska ha möte med socialtjänsten angående eventuella stödbehov nu när jag och H separerat, och så ska jag försöka hålla mig lite mer socialt aktiv. Jag har ju så sakta initierat mitt sociala leverne igen och det känns grymt bra. Nu när jag bor ensam med Alex, är singel och frisk, och har riktiga rutiner för första gången i mitt liv vore jag korkad om jag inte gjorde något av det. Min nya frihet.

Efter en tid då det varit ganska glest mellan blogginläggen kommer jag att bättra mig framöver. Det värsta är över vad gäller separationen och nu känner jag istället lättnad och glädje kring det hela. Det är förbaskat skönt att vara ensam och rå om sig själv och bara ha mitt barn att ta hänsyn till. Vi borde ha separerat för länge sedan. Det är klart att jag fortfarande känner mig lite sårad och trampad på. Men mitt förhållande med H är över sedan länge, det är bara det att vi försökt vara en familj på något sätt ändå, under graviditeten och allt. Jag behövde ju mycket hjälp också under mina sista månader eftersom jag var så trött och stor, och H har försökt det han kunnat och orkat, antar jag. Det hör väl till att man ska bli lite bitter och vilja såra den andre så här i slutet av något som ändå tagit upp väldigt mycket plats i livet. Jag har planer på att verkligen bygga upp mig själv, min självkänsla, se över mina rutiner och förstärka fogarna i den relation jag har till mig själv.

Fasen, nu är Alex riktigt varm. Alvedon-akuten till the resque, och badda med fuktig trasa it is, så todiloo tills nästa gång. Same time, same bat-channel.

Bild: Hemmamys @ My place