En tanke, en utveckling

Befinner mig på sjukhuset, kära gamla avdelning 15. Jag håller på med en bildserie åt er för att visa hur det ser ut och vad jag möts av när jag kommer hit. För att ge er lite bilder av situationen, så att säga. Det fiffigaste med allt är att avdelningen är indelad i olika "moduler". Det står alldeles tydligt "MODUL 2" precis ovanför min saldörr. Jag tillhör alltså Modul 2. Precis som det ska vara.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja med mina tankar idag, jag har så mycket som vill ut, men jag drabbas av skrivkramp, eller snarare, en hämning, jag hämmas av något, något håller tillbaka. Jag sitter och surfar runt rent planlöst bland bloggar och läser trams som folk skriver och jag tror att det är just det som håller tillbaka. Ibland kan jag läsa runt lite och känna att "herregud, var och varannan människa bloggar ju nu för tiden, och inte fan bloggar de om ett skit heller". De mest lästa bloggarna är de med minst innehåll och flest bilder, helst på yppiga tonårstjejer som tar close-ups på sina sk "outfits". Ironiskt att kalla dem för de mest lästa bloggarna då, eftersom det i regel inte är mycket till text eller innehåll att prata om. Då och då blir det bloggkrig sinsemellan de unga tjejerna som kastar en del skit på varandra och ingen vet vem som började först. Det är tonårsrelaterad självhävdelse och en vilja att skapa ett avtryck, att markera sin plats, att hitta sin roll i världsalltet.

Jag började skriva dagbok på nätet på olika communities 1998. Det är 11 år sedan, långt innan begreppet blogg existerade. Min Lunardagbok var bevakad av många, och jag flyttade långsamt ut mina texter till andra skrivrelaterade sajter vartefter de poppade upp. Jag skrev på en av Sourze-förlagorna elakpistol och vann både erfarenhet, vänner och ovänner på det. Jag har hängt kvar och öppet delat med mig av mitt liv på gott och ont i alla dessa år och har inga planer på att sluta heller. Jag har heller inga planer på att koppla reklam till min sida, eller att försöka tjäna pengar på min blogg, trots att många påpekar att jag säkert skulle kunna göra det. Det skulle medföra en press och en förväntan som jag inte vill ha där. Bloggen är en ventil och inget tvång. Det går inte att köpa mina inlägg. Det går inte att köpa mina tankar. Om jag skriver om något som jag talar varmt om så kan man vara hundraprocent säker på att mina åsikter verkligen är mina egna. Det är ingen som köpt mig eller mutat mig till att skriva så.

Jag vet att mina texter och inlägg förändrats det senaste året och att mycket i mig lugnat ner sig. Förr hade jag ett bitskt förhållningssätt och ville ofta provocera. Inte för provocerandets skull utan för att få folk att reagera, tänka efter. Jag ville lägga fram min verklighet för dem och på något sätt markera att "här har ni er jävla verklighet som ni talar så varmt om att man ska stanna i, oavsett hur man mår av den, men alla har inte samma verklighet, era skygglappsförsedda as". Nu finns det en annan vilja i mig, och mycket av den viljan går åt till boken. Jag vet om att jag inte levererar på samma sätt som tidigare, men allt mitt godis går åt till boken nu. Jag har gett mig fan på att den ska in och att jag inte har tid att lalla längre. Min drivkraft är inte längre att provocera, nu är den att bevisa att det går att överleva och ändå ha en ljus syn på livet, och jag vill fortfarande visa ett annat liv, hur man kan hamna så fel i livet men ändå klara av att ta sig upp. Det finns många anledningar men nu är de alla mer positiva än dramatiska och provokativa. Och i min värld är det något gott.

Det har uppstått ett lugn i mig den senaste tiden, en inre trygghet jag inte haft förut. Jag har varit ensam länge nu, ensam med mina tankar, ensam i min värld som mor och som människa. Inte har jag haft någon att gömma mig bakom eller hålla i handen. Jag försöker inte leka martyr här, jag söker ingen sympati från någon och jag behöver ingen klapp på axeln för det jag åstadkommit. Jag begär bara din eftertanke. Mitt liv har passerat det absurda för länge sedan. kaka på kaka, precis som om jag ska lära mig allt om smärtans alla vrår. Och det gör jag, tro mig, det gör jag.

Jag vill i allafall meddela att jag från och med nu aktiverar tillbaka den anonyma kommentarsfunktionen och öppnar alla dörrar. Från och med nu får alla kommentera och du behöver inte längre vara registrerad eller ha en mejladress.

Nu ska jag vila lite på saken.

Födelsedagen i bilder

Älskar Dig finaste unge!

M gjorde först peace-tecknet på första bilden, men ångrade sig sedan bittert. Vi tog en ny, mycket mer flagrant bild, utan peace-tecken. (Hon var faktiskt glad, vi var bara trötta efter en lång dag).

ExSvärmodern, otroligt glad över att få komma på besök. Här ser ni hennes EXTRA glada leende.

Lillasyster sätter upp ballonger och gör fint inför gästerna.

Senare på kvällen fick min rosa orkidé sällskap. Av.. en rosa orkidé och en Bugs Bunny!

Ella och min son studsar i soffan. Ella visste inte om hon gillade det eller inte. Vid det laget var det för sent. Alex pysslade med bakvänd magmuskelträning, om ni undrar.

Den yngsta besökaren på kalaset var nästan född igår! Alex ses här inspekterande av herr "kanske Oliver"'s fötter. Han räknade tår. Många gånger.

Lite rosa dukning och sådär, det piffade upp.

Syster tvingades sympaticigga med mig innan gästerna kom. Hon var glad ändå.

Födelsedagsbarnet var uppklädd, i hår och allt!

På väg för att handla tårta var syrran och sonen så HÄR glada.

Mitt vackra barn, som slagit ögonvrån i en soffkant. Naaaw.

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

Mellandagsrea

Idag fick jag göra något jag inte gjort på länge. Jag fick ta 1500 kronor som jag fått i julklappspengar och shoppa - bara till mig själv. Först in på Åhléns City, där det var stormvarning på parfymavdelningen, herregud, folk är ju som komplett galna. Alla parfymboxar och presentlådor reades ut för 100 - 200 kronor, folk gick med meterhöga staplar av parfymer.. detta var vad jag lyckades få tag på:

Naomi Campbell- At night, med tillhörande duschcréme: 99 kr
Puma - Flowing, med tillhörande duschcréme: 99 kr
Mexx xx - Nice , Med tillhörande duschcreme och hudkräm: 98 kr
Paris Hilton - Can Can, med tillhörande duschcréme och hudkräm: 201 kr (denna har jag hållt ögonen på länge. Jag fick tag i den sista lådan!)

Därefter shopping i gallerian. En tunika / luvtröja / klänning från KOOLA ANNA, nedsatt från 1099 till 281 kronor (den grå på bilden). Stuprörsjeans från BIK BOK: 199 kr (underbar tvätt!) en grå T-shirt med säkerhetsnålstryck från JC gick på 99 riksdaler. Och så en underbar ballong / skolflickskjol från KOOLA ANNA, 221 kronor (originalpris 799). Jag är så oerhört nöjd, detta var kläder helt i min smak och stil. Speciellt luvisen är en stor favorit och det fanns bara ett ex kvar, naturligtvis i min storlek.

Det är underbart att kunna köpa kläder i strl M igen, och byxor i strl 40 - 42 (breda höftjävlar! haha, men jag trivs!). Det är underbart att komma hem med "dyra" reakläder som sitter som gjutna. Det är underbart att få pengar att bara shoppa till sig själv för. Det är underbart! Jag vet att jag är banal som babblar om sådana oerhört futtiga nöjen som kläder och parfymer. Men ni förstår inte; Jag får så sällan köpa kläder och sådana här saker till mig själv. Under graviditeten var jag ett enormt tält i strl XXL och strl 44 kändes som small för mig. Jag kände mig glåmig, trist, tantig och ful. Jag börjar komma tillbaka till mig själv igen, mentalt också. Med fina kläder och nya parfymer kan jag känna mig som Loo igen. Stuprören sitter som gjutna på kroppen, fan vilket ass man får i riktiga stuprör! Vad jag orerar.. men jag känner mig så upplyft.

Det här året har verkligen passerat med många förändringar. Jag fick barn, jag separerade, jag utvecklades, jag lade ett gammalt liv bakom mig. Jag grät och var uppriven, gladde mig åt min nya livskamrat som jag själv skapat, jag förirrade mig i mig själv och försökte hänga med. Jag blev uppriven till familjehem, till en ensam stuga där tankarna susade runt, runt. Jag upplevde mig själv på ett helt nytt sätt. Jag började kliva ur äggskalet. Jag började ta för mig. Jag började säga ifrån. Jag började finna mina gränser. Jag "fann" mitt inre, verkliga Jag och accepterade att det kan finnas ett "stillastående läge" som främst präglas av den ständiga förändringen. Jag ställde mig upp som bambi på egna ben. Skakigt tog jag mina första, egna steg i mitt nya liv. Jag var skräckslagen men gick ändå. Processen är inte över än. Och äntligen vet jag vad det här året skulle vara bra för, med all sin smärta: Detta var förändringarnas år.

Snart är det nyårsafton. Den skall jag & Alex fira med nära släkt. Mer än det säger vi inte om det.

Igenkänd

Jag blev igenkänd "på gatan" idag. Av.. ska vi säga - ett "fan"? Vi kan säga så, för det låter ju så bra. Mitt fan, hon var en tjej i 20-årsåldern. Söt liten tjej. Ett helt posse med tjejpolare hade hon också stående fem meter bort. Hon närmade sig mig på pendeltåget. Jag var på väg hem med Alex, hade ätit sushi och bytt julklappar med Liselott. Vad jag fick kan vi återkomma till. Tjejen kommer fram till mig och synar mig; upp och ner. Jag vet vad hon tänker innan hon säger det. Jag vet inte vad hon väntade sig för reaktion, dock. Ville hon kaxa sig inför sina vänner? Spela lite tuff ett tag? Känna sig överlägsen? Få känna den där strålkastaren i ansiktet, som om hon för en gångs skull i sitt liv begick en moralisk handling, för folkhemmet, för verkligheten som Hon lever i? Ville hon markera något? Make a statement? Inte vet jag.

Hennes välformade, läppglansmålade mun öppnade sig och hon drog åt den blingiga väskan hårt intill sig.

"Alltså, du heter Loo, va?"
"Javisst"
"Mmm asså, jag vill bara säga att jag tycker att du är fan helt sjuk i huvet. Jag läser din blogg, va. Fan, du tror att du är nåt, men det är du inte, asså, du fattar fan ingenting"
(Tror jag det? Tänker jag. Vad är du då, självutnämnde domare av andras liv? Jag kanske är störd, må så vara, men jag hoppar inte på främmande människor på pendeltåg och attackerar dem för att höja mitt ego..)
"Tack för din djupa och intressanta reflektion av min personlighet. Jag är helt jävla förstummad, du är ett socialt, språkligt och framför allt psykologiskt analytiskt geni. Var det något mer du ville säga, eller kan jag återgå till att prata med mitt barn?" sa jag. (Ja, jag sa faktiskt så)
Hon stirrade på mig, med halvöppen mun. Jag noterade att hennes tuggummi var rosa, därinne i det lilla svalget låg den, den illa tilltygade godisbiten.
"Asså, jag SA ju att hon var sjuk i huvet!" ropar hon åt sina tratt-örade väninnor en bit bort, för att rädda situationen.
"Jag är sjuk i huvudet? Varför det? För att jag besvarar ditt intressanta angrepp med ord du inte klarar av? Kan du vara så vänlig och utföra dina små interventions på andra människors psykiska välmåga någon annanstans. Jag är trött och vill hem och har inte ork, lust eller tid för det här" sa jag och vände ryggen mot henne. Jag kände bara hur hjärtat liksom drog en djup, tung suck. Jag kände mig bara tom, trött, och framför allt - jag ville bara hem. Tjejen vände på klacken och sällade sig till sin supportgrupp. De fnissade och pekade. En äldre dam intill mig gav mig en uppmuntrande blick och skickade en barsk mot flickorna.
"Vad ville den där flickan egentligen? Känner du henne?" undrade damen.
"Nej, men många tror att de känner mig. Tydligen. Jag blogg.. eh, skriver dagbok på nätet. Hon måste ha blivit arg över något"
"Unga flickor kan vara så oförskämda. Sånt liv över en dagbok" fnös kvinnan och log.

Lite senare här hemma, så började en gammal bekant prata med mig på webben. han och jag har inte talats vid på ett tag. Historien upprepar sig, för han tar upp samma ämne. Spooky enough.
Han skriver att en del tjejer han "varit med"-" vet vem jag är", och att många av dem, eller, jag fick intrycket av, samtliga reflekterar över mig med förakt. De surfar in på mina profiler på nätet och sitter och gör sig så jävla malliga och säger nedlåtande saker.
Och jag kan inte säga att jag brister i gråt, men det är klart att det gör mig ledsen. Inte att de är nedlåtande eller något av det där. Uppenbarligen så finns det ju någon form av fascination de har för mig som gör att de fortsätter att läsa, trots att de tycker att jag är "sjuk i huvet" och "fel". Men jag vet så här mycket om människor; De behöver alltid någon att använda som exempel. Eller snarare, som motexempel till sina egna ideal. Som motvikt till deras egna liv. Vad de däremot tycks ha fått om bakfoten är, att jag inte propagerar mina ideal för någon. Jag skriver bara om hur mitt liv är, och har varit.

Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för den jag är. Jag spenderade mina skolår med att försöka med det, för att få folk lugna, men det fungerade inte det heller. Man störde sig på mig även om jag klamrade mig fast vid väggarna iförd säckväv, utan ett ord. Jag lärde mig att leva med det, och det tog många år innan jag lärde mig det allra viktigaste; att skaka av det.
Jag har aldrig försökt att tala om för någon annan hur den personen skall leva. Vad jag däremot uppmuntrar, är öppenhet. Om du är den sortens människa som känner att du behöver en syndabock eller en häxa till ditt bål för att kunna vinna i ditt eget krig mot livet, så får du göra det. Förr eller senare kommer det att slå tillbaka på dig, och även du kommer att mogna. Även du kommer att se att det finns bättre sätt. Att peka ut och se ned på någon är klassiskt, det har gjorts i århundraden och om du känner att du behöver mig som just den personen, som du kan sitta och förakta för att bekräfta dig själv, dina val eller dina handlingar i livet, so be it. Förr eller senare så ser du att det beteendet inte kommer att fungera i längden. Jovisst, om du vill kliva över lik som en känslokall robot utan säkra sociala relationer, självklart. Då kommer du nå toppen. Se bara till att göra dig av med allting som heter känslor.

Vad jag menar är; Jag skriver på nätet och berättar om alla de saker som hänt i mitt liv av en anledning; Jag vill inte vara ett offer. Jag vägrar vara ett offer för omständigheter som normalt sett skulle ha definierat mig och facksatt mig. Jag skulle kunnat kliva ur askan som någon som satt och tyckte synd om mig själv för allt jävla skit jag gått igenom sen jag var barn. Jag skulle kunna sitta här och gråta och pipa och gnälla och inte göra ett jävla fuckin' något alls av mitt liv och skylla på att jag blivit gruppvåldtagen, våldtagen av min bästa kompis, slagen, misshandlad, förföljd, fått mitt hem taget ifrån mig ett numeröst antal gånger, skylla på att min mor är sjuk, är hemlös och har ett missbruk. Jag skulle kunna sitta här och pipa över att jag självmedicinerade mig ner i ett nioårigt konstant drogrus för att jag inte pallade att se mig själv i ögonen på morgonen. Och jag skulle kunna skylla på allt det, ta ett jävla återfall, bli av med mitt barn och hamna på gatan där jag tekniskt sett hör hemma, med de andra offren. Utsparkad ur samhället skulle jag sedan sitta där och berätta min tragiska jävla livshistoria för alla som ville höra medan jag tänkte tillbaka på det liv jag kunde ha fått, allt medan tidens tand gjorde mig bitter, elak och full av förakt för människor omkring mig som har det allt jag aldrig fick.

Eller så skulle jag göra det jag gjort. Jag reste mig. Kanske inte som någon jävla fågel fenix men hallå. Det här är ingen film. Jag reste mig och jag har drömmar och ett liv bakom mig som jag kanske ångrar delar av men som jag aldrig, aldrig, aldrig tänker be om ursäkt för, eller skämmas för - det jag ber om ursäkt för är det kaos jag utsatte mina anhöriga för när jag mådde som sämst. Det enda jag ber om ursäkt för är att jag kan ha vållat människor mycket oro, sorg och hopplöshet inför mig, för de trodde alla att jag var körd. Slut. Finito. DET - ber jag om ursäkt för, tusen gånger om. Men aldrig, aldrig tänker jag be om ursäkt för det liv jag fick när jag föddes. Det var inte enbart mina val som styrde mig dit jag slutligen hamnade. Det sociala arvet och yadayada hade stor impact på mig och man blir vad man äter och man tar efter sina föräldrar. Jag hade dock inga föräldrar att se upp till. Det var lite mer komplicerat än så. Men det var MITT val att resa mig och gå ifrån skiten. Och det är MITT val att aldrig mer se mig själv som ett offer.

Och hur som helst; Jag fick läppglans av liselott. Juicy Tubes x 4. Underbar liten förpackning, underbara liselott. Jag älskar den där jävla läppglansen. Så banalt det låter. Det är det också. Läppglans ÄR banalt. Men det gör mig glad.
Det är en bättre fokuspunkt, känner jag. Det som gör mig glad. Än det som gör mig ledsen.

Vi gör oss till

Hej. Vi gör oss till! Visst är vi söta?

Bildkavalkad

Jo, allt det här är jag. 2000 - 2008 i blandade former.
Vad man har sett ut egentligen.

Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

Livet i bilder - Just nu

Just nu är det så här mitt liv ser ut. I bilder:

Mamma Loo poserar.

Här hemma hos oss, här inreder vi med rosa.

Vy över Jakan C.

Sofftrötta Bubberiet.

"Titta mamma! Jag har en svindyr designerhaklapp!"

118100 VS Loo

Haha, man kan ju ställa vilken fråga som helst till 118100 nu för tiden. Så det gjorde jag. Självupptagen som jag är så frågade jag "Vem är Loo lönnroth?" och får svar!
Och fy fan vilken hybris:
"Marion Loo Lönnroth är en stentuff brud på ca 27 år med 31 dagar kvar till 28. Hon är en glad tjej som tar hand om en 6 månaders kille som nog kommer växa upp till något riktigt, riktigt stort. (118100 spår nobelpris, grammis och bländande leende), 118100 tror även att Loo tycker om "fear & loathing in Las Vegas", VNV Nation och gärna läser om "Jag, Jag, jag!".

Den ni, med smör på.

(och ja, jag vet att de säkerligen använder sig på förhand valda, positivt klingande mallar som skall ge en hybris, men jag är lika glad för det!)

Gästinlägg: B berättar

Min vän B tillfrågade mig idag om han fick komma med ett gästinlägg på min blogg. Han har ju ingen egen - men han hade läst mitt senaste inlägg gällande droger och min problematik, och hade en hel del tankar och funderingar att tillägga. Kör hårt! Sa jag, och gav honom instruktionerna att köra sitt eget race - jag har inte förändrat eller redigerat texten överhuvudtaget. Ska man gästa så ska man, då ska man slippa mig.

Samtidigt märker jag att just drogdebatten är ett ämne som berör. Jag får många läsare, många privata mail och många frågor. Fortsätt gärna att fråga, alla (vettiga) frågor som skrivs i kommentarsfälten besvaras öppet i bloggen. Redan nu tänker jag vara specifik med en sak: Nedsättande mail, hotfulla brev eller kommentarer, eller upprörda telefonsamtal från människor som inte förstått varför jag skriver om det här - för att informera och berätta hur det är att leva som jag - och inte för att göra reklam för mitt leverne, eller bidra till någon form av drogliberalism (vilket borde framgå vid det här laget) är inte önskvärt.

Jag skriver om mitt liv, med alla dess ups and downs som det innehåller, och jag försöker inte glorifiera eller tala om hur Du eller någon annan skall göra. Jag delar bara med mig av mina erfarenheter. Jag försöker att vara öppen med mitt liv, även de negativa aspekterna - det är lite det som är poängen med hela "mrsGonzo"-konceptet - att bevaka helheten, att bryta mönster, att bryta ny mark och att berätta hela skiten, both good and bad. Det är det som är mitt "koncept" som jag sysslat med sen många år - att bara berätta exakt som jag upplevt det. Inte för att bli dömd eller prisad, utan för att vinna förståelse, och själv förstå. Privata mail besvarar jag naturligtvis också privat - det är MITT liv som är i rampljuset i den här bloggen - inte ert. Jag hänger ut mig själv, både på gott och ont, men det är så jag valt att leva. Därför skriver också min gästbloggare under pseudonym. Han kallar sig - B. Här kommer den:


"Jag har fått låna Loo’s blogg (tack så hemskt mycket, Loo!!!) för att skriva ett gästinlägg, har nämligen ingen egen blogg!! Jag är alltså bekant med Loo sedan några (ganska många) år tebax, jag TROR aldrig hon skrivit om mej men saken är den att hon och jag har några prylar gemensamt i det här livet. Jag skriver främst för att Loo i ett av sina senaste inlägg pratar om något hon och jag verkligen delar i det här livet och det är på sin plats och tid att fler människor med samma problematik träder fram och ger sin syn på det hela. Jag föredrar att vara anonym angående min identitet så jag kommer inte avslöja mitt namn… annat än med min initial ”B” och att jag är född 1979.

Loo pratar om själva suget till droger och beskriver väldigt ingående en hel del av själva kärnan i problematiken som hon och jag delar. Hon använder ordet ”mata” , att hon behöver bli matad med saker hela tiden i livet, information i olika former. Det finns ett stort behov hos mig också att inta information i alla dess former. Men det är inte bara ett sug efter information, det är också en förmåga att anpassa sin energi efter det man tar in. Och här kommer vi till ”the main thing”… den energi som jag och Loo kan ansamla för att BEHANDLA information i detta livet är absurt stor och agerar extremt fort. Föreställ er en liten bil med 100 hästkrafter som råkar ha en motor (hjärnan rent metaforiskt) som anpassar sej direkt efter gaspedalen (viljan mer eller mindre), motorn har dessutom en bränsleingång som också anpassar sig direkt efter gaspedalens läge dvs ett potentiellt nästintill oändligt stort gap in till motorn. Stampar man gasen i botten (jag har dock aldrig upptäckt att det finns en sån botten) så finns där helt plötsligt 10 000 hästkrafter och XXXXX antal liter bensin (bränslet är i form av information rent metaforiskt här) ”vänligt” inställda att ta en dit man vill. Det är skrämmande lätt att stampa på den gaspedalen kan jag säga, för den är bara en tanke bort. När man då ”rör” sig i dom här extremt höga hastigheterna så börjar saker gå snett. Om vi tänker lite praktiskt kring detta så förstår dom flesta att trimmar du din lilla bil till det extrema så kommer den att få skador förr eller senare. Däcken bränns sönder av återkommande rivstarter, saker börjar lossna från den, skakar sönder osv… motorn kanske skär ihop helt på grund av brist på oljetillförsel och helt plötsligt står man där med trasig motor och kommer ingenstans. Detta är ungefär vad som händer mig och Loo. Även vid en bråkdel av den potentiella ”maxhastigheten” börjar det skita sej rejält med olika system i kroppen och skallen. Dom jag känner med liknande problematik har antingen fysiska sjukdomar (som jag t ex) eller olika andra psykiska åkommor (t ex panikångest och depression) troligen till följd av detta. Detta TÄR på kroppen och skallen!

Vart kommer då droger in i bilden? Ja, har man stampat på gaspedalen tillräckligt hårt och länge så kan det hända att den fastnar där. En ”kemisk låsning” kallar jag det för. Det droger gör, rättare sagt, det RÄTT drog gör är att tvinga hela systemet ner till en annan energinivå och låser därmed upp den ”kemiska knuten”. Det Loo beskriver helt korrekt som att ”komma tebax till verkligheten” och liknande… är exakt vad det handlar om. Har man fastnat i en hastighet som är absurd, vilket är lätt hänt i vårat fall, så tar rätt drog ner en på marken och tebax till verkligheten. För min del framför allt den första timman när rätt drog går in i kroppen så börjar jag helt plötsligt reflektera över t ex känslomässiga saker som gick mig totalt förbi i den ”hastighet” jag befann mig i före jag intog drogen… och känslan infinner sig som sagt i stil med ”okej, nu är jag tebax på fullaste allvar till något som ÄR verklighet”… för så främmande kan det bli på högre energinivåer att man blir totalt avskärmad från mycket som är ”normalt” tanke och känsloliv. Första gången jag tog någon form av narkotiskt preparat (och det var rena turen att det blev rätt drog) så infann sig tanken och känslan ”OKEJ… exakt när kände jag mig avslappnad sist”… ”Ja, just det… någon gång på 80-talet har jag en svag känsla utav att något liknande inträffade”. Fattar ni hur snett det måste ha varit i min kropp och hjärna!? Den mest skrämmande tanken var att konstatera att jag knappt kunde minnas en GRUNDLÄGGANDE känsla som alla borde ha någon gång per dag! Baksidan av drogerna har Loo beskrivit väl… det finns inget mer att tillägga där! Jag måste dock poängtera en sak som Loo skrev… att den här världen som jag beskriver och som Loo beskriver många gånger är så ”alien” från den värld dom flesta går omkring i att många människor omöjligen kan förstå varför vi gör som vi gör i livet, varför vi är kapabla till att t om bryta mot lagen om vi anser att det är nödvändigt. Dom flesta människor med lång allmän livserfarenhet lyssnar dock och tänker till när man uttrycker sig på rätt sätt. Man önskar många gånger att dom som ivrigt förespråkar en restriktiv narkotikapolitik tar itu med det riktiga problemet samtidigt… VARFÖR folk tar droger överhuvudtaget. Minns också , alla ni som inte är bekanta med ämnet droger att dom flesta droger antingen har haft ett rent medicinskt förflutet ELLER, i en del fall, kommer kanske att få det i framtiden. Angående ”politik” överhuvudtaget, se mitt uttalande längre ner… jag har ingen vettig lösning som skulle passa alla, detta är mer ett önskemål om att komma till bukt med det riktiga problemet.

Om någon tror att jag misstagit mig angående att det skulle råda en seriöst allvarlig kemisk obalans i mig så kan jag säga det att jag testat MÅNGA helt naturliga och legala substanser där reaktionen har varit… ja, sällsynt är väl ett passande ord. EN substans speciellt, en naturlig och laglig, tog bort ALLA mina psykiska och fysiska åkommor… bara för att lämna mig i sticket efter några doser på grund av automatisk immunitet mot själva substansen som uppstår snabbt (lång historia). Den substansen var mångdubbelt starkare än den medicin jag normalt sett använder utan att göra mig ”påverkad” ang omdömet osv. Ingenstans har jag hört talas om eller läst att den substansen skulle kunna lyckas med en sådan total återställning av kroppens funktioner… det var som att få en ny kropp och en ny hjärna, ett helt nytt liv… ”life, part two”. Utifrån sådana händelser framkallade av helt naturliga substanser vet jag om att det existerar ett högst ovanligt tillstånd i min kropp och hjärna.

Man trodde att jag också hade ADHD… problemet här är att det inte var sant i mitt fall. Utifrån medicinering kan jag konstatera det och psykologer och läkare uteslöt det också som sagt. Om jag ska försöka diagnostisera mig själv så går inte det heller… jag existerar någonstans mitt emellan många diagnoser men ingen är rätt. Jag låter Loo stå för sin egen sjukdom/diagnos… men jag har sannolikt inte detta som heter ADHD eller någon annan känd diagnos. Det kan vara så enkelt att jag och Loo delar några ”kemiska detaljer” i ett större sammanhang. Hade en diagnos hjälpt mig? Jag vet faktiskt inte! Kanske… det är väldigt svårt att säga. Min största fysiska sjukdom som jag har , har ett namn… den hjälper mej lite grann när jag beskriver den för andra människor. När det kommer till mig själv så tänker jag mest ”ja, jag e sjuk i whatever, jag mår kasst”… det är inte mycket mer med det. Detta mentala är lite större för att JAG ska tänka ”DET DÄR är jag sjuk i”… kanske för att jag anser att det ligger så nära min personlighet att det är en del av mej. Min fysiska sjukdom är liksom inte JAG (även ifall den kan vara en konsekvens av den mentala åkomman… ett drunknat lik i svallvågorna som inte klarade av hastigheten)… den här mentala åkomman är däremot väldigt nära mig själv stundtals. Ja, svårt att beskriva exakt hur jag känner inför det men något sådant.

Som ni kanske förstått är det inte önskvärt för oss att tvingas ta medicin/droger eller för den delen att bryta mot lagen… men ibland är/har det varit illa tvunget. Den mesta av tiden försöker vi syssla med sofistikerad KONTROLL över den här… energin/åkomman/whatever. Det går att komma långt med sådana tekniker som i många fall liknar KBT. KBT är dock rena grundkursen när det kommer till det vi har att göra med. Man kan t ex med lite ansträngning bygga in ”mentala spärrar” som hindrar en från att använda den starkaste energin… man kan analysera sig själv och upptäcka exakt vad som triggar energin att ropa ”hej hej, ANVÄND MIG!!!!” (som en liten lustig seriefigur) och helt enkelt lära sig känna igen dom situationerna och säga bestämt NEJ till att använda den (det kallas i vanliga sammanhang för att ”slappna av”… och det är svårt för oss eftersom vi får ta omvägar). Det finns alltså en mängd (jag tog upp en bråkdel av det) nyktra alternativ till droger… MEN… tyvärr ligger sannolikt dom rena mentala och känslomässiga teknikerna för att ta hand om detta ofta på en högst medveten nivå… grundproblemet kan mycket väl ligga på en nivå där vi inte kan nå det med medveten kraft. Jag vet ej faktiskt, jag tror det är så ibland. Kanske har jag själv inte hittat exakt rätt teknik för att ta hand om detta tillståndet heller. Kort om psykologer och psykiatriker (till alla er som läser detta som har någon form av sådan titel på er). … dom flesta psykologer och dylikt går totalt bet på såna som mig och Loo… det krävs psykologer som dessutom är äkta människokännare för att börja förstå vilket tillstånd som lurar under ytan på oss.

Lite kort om kanske varför vi fungerar som vi gör… en rimlig hypotes från mitt håll. Det kan vara så enkelt att dom nervsystem som finns i kroppen (från dom viljestyrda till dom som är styrda helt autonomt och vidare till dom som är halvstyrda av dels medvetna dels autonoma processer) är extra hårt ”sammansvetsade” (alternativt ”sammanfogade”) i mig och Loo, kanske från födseln… varav en tanke aktiverar MÅNGA system och där en omedveten känsla kan aktivera en rejäl mängd tankar som snabbt kan bli medvetna tankar. Exakt hur och varför lär vi inte få reda på i vår livstid… men jag hade hemskt gärna fixat en tidsmaskin och rest några hundra år in i framtiden för att ta reda på detta.

Jag ser mig själv som agnostiker på det stora hela i det här livet om någon undrar. Totalt opolitisk för det mesta. Pga en (av många) kemisk miss i min hjärna säger jag ofta ”höger” när jag menar ”vänster” å tvärtom… jag vet inte om det spelade någon roll när jag skulle välja mellan höger å vänster sist i politiken… men det slutade med att jag struntade i det helt å hållet och gick min väg! And I did not regret it.

Jag avrundar här. Jag hoppas ni tyckte om det jag skrev… jag hoppas framför allt att jag uttryckte mig på ett sånt sätt att ni förstod vad jag pratade om och att det kanske gav lite mer ljus i detta ganska komplicerade område… det är också min förhoppning att jag kanske satte ord på det många tänker/känner i livet, min och Loo’s problematik rör som bekant många områden varav några är av extremt stor vikt att det talas om och inte kommer i skymundan.

Av anonymitetsskäl har jag utelämnat detaljer om droger, substanser jag använt mig av och även fysiska sjukdomar som jag har. Det är ganska irrelevant i det större sammanhanget och kan leda till missvisande information om något som är högst individuellt.
/
B"

Bild: Mitt nuvarande hår. The extended version.
Veckans låt: (Tack sötaste DaaaanDisco!) Andy Moor & Orkidea - year zero

Rapport och frågelåda!

Hej, äntligen!
För det första: Jag har blivit långhårig igen. It's called extensions.
För det andra: Alex har växt som en planta i regnskogen.
För det tredje: Liselott gifte sig på söder, i närvaro av mig, alex och en bekant till. Grattis!
För det fjärde: Jag har varit i familjehem och utretts på grund av mitt beroende.
För det femte: Jag fixade ADHD-utredningen och det stämde att jag minsann är en ADHD-unge. Medicinering stundar.
För det sjätte: Jag ska få gå subutexprogrammet. För er som inte vet vad det är: Subutex är det "nya" metadonet. En opiatefterhärmare som används för att hämma sug efter opiater.

Det kändes lite skumt och väldigt turbulent att ryckas upp och bli ivägslussad på familjehem sådär. Socialen kom hem till mig på förmiddagen och sade att nu tar du och packar, du ska till Uppsala. Så, det är där jag befunnit mig, i en liten stuga intill en familj och deras hus. Jag kan meddela att man går upp i vikt en hel del på landet, så nu måste jag träna mig blå för att få bort allt fett på höfterna. (Mitt fett sätter sig runt höfterna och magen, jag känner mig som the blob, typ lightversionen).
Jag hade inget internet men jag hade med mig min unge och han och jag har varit där och slappat, haft lite småtråkigt och varit föremål för analys. Själva analysen tycks ha gått bra då en av mina socialsekreterare (som btw också läser min blogg, så hej!) sade att de ansåg mig vara en väldigt bra mamma och att mitt moderskap var det inget fel på - puh! Och det har varit väldigt eftertänksfyllda veckor. Familjen var underbara, det märks verkligen att de gör det här som jobb.

Men datorn har jag haft med mig - och jag har gjort videodagböcker varje vecka, så jag tänkte klippa ihop dem och lägga upp senare. Om jag hinner.
Nu är jag färdigutredd och allt med medicinerna tycks vara på G. Jag kommer att få concerta också, men det tar lite längre tid med det. Fattar ni vad jag har längtat efter de där diagnoserna? Att komma in på subutexprogrammet trodde jag bara var en dröm som jag kunde titta mig i månen efter, och rent ärligt så fanns ju skräcken för att den neuropsykiatriska utredaren kunde sagt "nej vet du vad, du har inte ADHD" för, vad är det DÅ jag har, liksom?

FRÅGELÅDAN!
Och precis som i Bullen så svarar jag på brev som kommit till mig i ett inlägg nedan. Jesus Karlsson frågar följande:
"Förlåt, det här är säkert det sista du vill tänka på men märker du av någonting av det liv du levt innan bäbisen, förutom gamla vänner med gamla vanor? Mer fysiskt och psykiskt? Och hur ser det ut på den fronten nu? Alkohol? Tobak? Gräs? Du behöver såklart inte svara på någonting av detta men jag råkar ha den ovanan att se alla människors liv som sociala expriment, mitt eget är inget undantag. Tack för att du ger mig den enda blogg jag behöver! "
Ja du, Jesus. Jag märker av en hel del. Kroppen har fått ta en jävla massa stryk. På min senaste avgiftning tryckte de mig full av piller mot abstinensen men de funkade inte. En sköterska påpekade att "Du har kört sönder din kropp, det är därför inte tabletterna och sprutorna tar ordentligt. Inser du hur farligt det här är för dig om du skulle behöva sövning? Så mycket narkos är rent dödligt för en människa" och det är sant, jag klarar nästan hur mycket som helst och that's a BAD thing.

Sedan har jag mindre tics, jag snubblar på orden ibland när jag pratar, munnen liksom vill inte forma ordet och så blir det konstigt, men det har jag lärt mig täcka över. Att jag har frätskador på mina tänder efter år av hoppande under de där stroboskopen utan särskilt mycket föda i kroppen behöver väl inte nämnas, jag håller på och lagar dem nu, det kostar ett par tiotal tusen att göra det och jag är tandläkarrädd men det är bara att lägga sig i stolen och se glad ut.

Jag har också pajat en del av mitt närminne. Det är åren med MDMA och Ecstasy som snott lite av det och det gör inte saken bättre att jag har ADHD. Jag har små knep för att komma ihåg saker, som att koppla ihop dem med bilder (eftersom jag har bildminne) eller ord. Ibland äts saker upp totalt, som att jag börjar tänka på något annat när någon pratar och så missar jag hela dialogen. men det kan å andra sidan vara lite av ADHDn också.
Nu för tiden går jag ju dels på regelbundna drogtester och håller mig ren, dessutom har gräs eller hasch aldrig varit min grej, man blir så seg i skallen av den där skiten och jag är en människa som gillar tempo, fart och fläkt. Alkohol kan jag dricka, det är ingen fara med det - det har aldrig varit ett problem för mig. Jag dricker gärna något glas vin eller en iskall öl i skönt sällskap men mer än så är det inte. Tobak? Jag röker fortfarande. Det är den enda drogen jag inte vill göra mig av med. Så är det. Hoppas du fått svar på dina frågor!

Och till er andra: TACK för alla fina kommentarer! :)

Seeya soon, måste städa hemmet.
Ja just det, Bilden: Mitt nya hår.

Skolårens vidriga små illbattingar

Det är en grej jag har gått och funderat en del på i några dagar, som liksom stör mig. Det har alltid stört mig och det kommer inte att ändras heller, vad det verkar.

Så här är det; Jag har aldrig varit förtjust i barn. Förutom min egen så har jag ärligt talat alltid haft svårt för andra människors barn och det handlar inte om det faktum att de är just barn, utan det beteende som många av dem uppvisat, och som tycks vara norm. Och det är där skon klämmer. Jag har dock mött på några undantag, men de är riktigt få. Då mitt umgänge inte direkt kryllat av barnfamiljer så har jag heller inte sådär enormt många barn att referera till. Däremot har jag en stor mängd kids från skolan och min uppväxt som exempel.
När jag själv var ett barn längtade jag bara efter att få bli vuxen så jag kunde tas på allvar. Och för att jag skulle slippa de andra barnen, som jag aldrig kände en tillhörighet till. Jag kände mig som en alien som liten, som att jag inte riktigt hörde till. Vi tänkte och agerade helt olika. Så kände jag.

Eftersom jag var en outsider som liten så fick jag ju inte vara med de andra barnen och leka. Jag var inte så intresserad av det heller, men lärarna kunde aldrig låta mig vara. Jag bar freestyle och hörlurar på mig konstant sedan första klass och allt jag ville göra på rasterna som sjuåring var att lyssna på mina egenmixade TRACKS-kassetter och läsa en bok i lugn och ro under vindskyddet. Men lärarna slet av mig hörlurarna och tvingade bort mig dit där barnen hoppade kråka, och sa "Loo vill vara med och leka! Får Loo vara med?" och jag såg barnens lidande blickar. De sa motvilligt "ja" men egentligen var de lika intresserade av att ha mig med som att kyssa en pestsmittad. Jag var så arg på lärarna för att de inte lämnade mig ifred. Fattade de inte att det bara blev värre av att försöka "få med" mig på det sättet? Jag var motoriskt sen och väldigt klumpig, så jag var livrädd på gymnastiken. Jag var livrädd för bollar, och det utnyttjade de andra barnen genom att jaga mig med bollar som de tävlade om att pricka mitt huvud med, och sedan skrattade de högt och gjorde löje av mig. Jag fick panik när vi kom till stå på led och hoppa bock-momentet de tvingade oss till och började gråta, för jag visste att det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle komma upp på den där bocken och än mindre skutta över den. Jag visste att oavsett hur mycket jag tog sats mot det där åbäket så skulle jag springa rakt in i den och det var ingen som försökte hjälpa mig eller förstå att alla barn kanske inte KAN hoppa över bockar på en och en halv meter och därför ge barnen valmöjligheter att röra på sig utifrån deras egna förutsättningar.

Jag vet inte hur det är nu för tiden, men som barn upplevde jag inte att skolan överhuvudtaget ansträngde sig för att se Individen i mig, allt handlade om vad vi barn som kollektiv kunde prestera, den homogena grupp vi alla placerades i, där man fick valmöjligheter och arbetsuppgifter utifrån ens ålder, sporadiskt också efter prestation, och då med märklig fokus på just gymnastiken. Det kändes som om hela det sociala livet med klasskamraterna hängde på hur man presterade på de där förbaskade gympatimmarna. Och eftersom jag inte presterade alls och sedermera gjorde allt, precis allt, för att slippa gå på gympan, så avspeglades det också därefter i det sociala "liv" jag hade med klasskamraterna.

Utfrysningen, mobbningen och löjeväckandet av mig pågick i nio år. Det spelade ingen roll att jag bytte skola och fick en helt ny klass i sjuan. Det var som om de kunde lukta sig till ett mobbningsoffer. Det började redan första veckan. Jag hade en kompis i klassen som alltid stöttade mig och fanns där för mig - vessla. Tack vare att även hon var en outsider bildade hon och jag ett oslagbart team som höll fortet gentemot de värsta gliringarna. Men det var tungt att varje dag behöva utstå viskandet, gliringarna, hånet och förnedringen. De roliga "lekarna" med mig på gymnastiktimmen fortsatte. Till sist slutade jag gå på gympan. Det var de populära baskettjejerna, de hånande coola killarna. Det var de som höll tyst. Bara höll tyst. Och jag är fortfarande bekant med flera av de som "bara" höll tyst idag. Det var ett gäng tjejer som jag inte var så jättenära vän med, som inte vare sig var populära eller nördiga. De tycktes komma bra överens med alla. De sa inte ett skit när hela aulan startade upplopp mot mig och jagade mig i trappbänkarna. De sa inte ett skit när man slog krokben för mig så att jag ramlade ner för trapporna vid B-ingången. Efter skoltid umgicks vi och hade trevligt, men i skolan höll de sig vänligt distanserade till mig. Som om jag var pestsmittad. "Ingen får se att vi är bra vän med henne. Då kanske vi också får skit."

Jag tycker fortfarande att de var fega uslingar som inte sa någonting. Det var sånt snack om solidaritet och vänskap och hej-punkare-vänstermänniskor-kumbaya för fan, fred på jorden och rädda försöksdjuren! Men civilkurage för sina så kallade "vänner" saknade de helt innanför sina palestinasjalar och grönfärgade hår. Jag är inte bitter över det som hänt längre, eftersom jag gjorde vad vilken sane människa som helst skulle gjort, och skaffade mig en vänkrets helt utanför skolan. Den vänkretsen växte och växte, och några år senare hade jag lagt helvetet bakom mig och blivit en centrumfigur i min egen bekantskapskrets. Jag fick aldrig det där dåliga självförtroendet som stannade kvar resten av mitt liv som hos många andra som blivit mobbade. Av den enkla anledningen att jag inte lät mig tryckas ner. Jag såg ner på de som behandlade mig illa, och tänkte i mitt stilla sinne att de ändå får vad de förtjänar så småningom. För, det var ju inte de vassaste knivarna i lådan som slog krokben för mig. Det var kaxiga, uppnosiga grupptrycksungar med rätt trist vardag. Den sortens grabbar som knappt kunde stava sitt eget jävla namn på ett papper och den sortens brudar som senare skulle komma att gå samhäll eller frisörlinjen enbart för att deras lilla posse också skulle gå där. Tjejer som inte hade en egen åsikt om någonting. Tjejer som förmodligen mådde lika dåligt som jag, men de tvingades glida runt med sina lågskurna jeans och sitt långa hår som alltid doftade schampo och vara sexobjekt för OBS-killarna hela dagarna utan att någonsin kunna komma ur den rollen, i motsats till mig som gled omkring i nån goth/ravestil utan att veta var jag tillhörde, med alla taggarna utåt och med en attityd som bad alla att fara dit pepparn växte.

Min närvaro var verkligen inte bra. Jag attenderade EN gympalektion sista året. När de hotade mig med att jag skulle få gå om hela nionde klass (trots mina i övrigt briljanta betyg, med femmor och fyror om vartannat) om jag inte fick fullständiga betyg hotade jag dem med anmälan. Jag sa rakt upp och ner, att "Ni får ordna något separat åt mig så att jag kan få mina jävla betyg, bara jag slipper de andra eleverna. Ni i skolledningen har stillatigande stått och tittat på medan jag blivit mobbad och hånad, i nästan tre jävla år i den här skolan, och det är fan i mig straffbart. Jag ska ha mina jävla betyg. Det är ni som inte gör ett skit medan jag blir spottad på, hånad och slagen. Det är ni som vänder bort huvudet. Ni vet, hela lärarkåren vet, hur jag blir behandlad."

De ordnade det hela jävligt snabbt. På gympatimmarna fick jag istället gå runt Lötsjön, en liten insjö nedanför skolan i Sundbyberg. Ingen kontrollerade så att jag gick. Jag satte mig och tittade på ankorna och rökte i en halvtimme. Sen gick jag tillbaka och anmälde mig. Jag fick en etta. Men jag fick mitt jävla betyg. Man försökte aldrig göra någonting åt mobbningen mot mig. Jag härdade ut. Och på avslutningsdagen i nian grät jag av lycka för att jag äntligen slapp gå med de där människorna. Visst, vi sökte ju alla till samma gymnasium i samma byggnad som vi redan gick i. Men folk skulle spridas ut. Och på gymnasiet var det annorlunda.

Mina skolår är aldrig någonting jag pratar om, eller som jag skrivit om tidigare. Dels på grund av att jag vägrar vara ett offer som sitter och ältar hur lite kompisar jag hade i skolan och hur hemska alla var mot mig - yada-yada. Det är ingen som orkar lyssna på sånt. Sedan är jag en överlevare som ser mina erfarenheter som något jag alltid kommer att bära med mig som en påminnelse om hur det är att vara ensam och utstött och inte ha någon säkerhet någonstans. Det är den kärnan i mig som driver mig framåt, att försöka tala för de som är svagare än mig. Och det är det som driver mig att tala för mig själv fastän alla, alltid tyckt att mina åsikter är så obekväma, som en irriterande kvissla på röven. Det är liksom inte riktigt OK att leva som jag har gjort. Det är inte OK att tycka som jag gör i alla lägen och det är inte OK att säga ifrån och motbevisa en fördom.
Därför gör jag det.

Om vi återkommer till det här med barnen; Barn är i de allra flesta fall knepiga varelser. De är speglingar av sina föräldrar och föräldrarna i sig är liksom väldigt ofta blinda för hur deras barn är och vad de gör. För, jag har alltid sett de flesta barn jag mött som gamar. De går runt med en enda huvudsyssla, och det är att manipulera sin omgivning till att tillgodose deras behov. Ett barn jag känner är i en fas just nu som går ut på att vara en regelrätt brat. Hon är otrevlig, dryg, lyssnar inte på vad man säger, vägrar äta något som inte innehåller 2 kilo socker, hon pockar på uppmärksamhet precis hela tiden, hon måste liksom bli underhållen och lekt med oavbrutet, det finns liksom inget stopp. Det kan inte gå en enda minut utan att man ska sätta på en film, ge henne någonting, ge henne mat eller muta henne med något för att hon ska hålla sig lugn. Hela hennes liv kretsar kring TV och mat och man riktigt ser i hennes ögon när hon är på det där "titta vad söt jag gör mig nu så att alla ska smälta och ge mig det jag vill ha"-humöret. Hon är nio år, och det gör mig så jäkla frustrerad när hon låtsas som om hon inte hör när man ber henne plocka bort en tallrik efter sig (för hon vet att hennes mamma lessnar på att tjata och gör det åt henne till slut) just som hon tittar på ett TV-program. Hade det varit min unge som ignorerade mig medvetet, för att se på TV och i syfte att manipulera mig så att han skulle slippa göra det själv skulle jag stänga av TV-fanskapet och öppna till diskussion om hur man behandlar varandra när man är en familj. Ett barn ska visst få utrymme att bli en person, ett barn är värd all uppmuntran i världen, ett barn kan aldrig älskas För Mycket och ett barn förtjänar väldigt mycket utrymme, men när barnets liv går ut på att skaffa sig saker, manipulera och enbart tillgodose sina egna behov utan att det finns ett motkrav på respekt och förståelse för andras, då är det fan illa. Vill man ha ett barn som växer upp till en individ som enbart går på autopiloten JAG, JAG, JAG! Hela tiden? Var går gränsen mellan ett barn med ett bra självförtroende, och ett barn med en livslång, ständigt accellererande egotripp?

Även yngre barn visar det här beteendet och det är den där "bortskämdheten" som spökar. Även jag har svårt att se var gränsen går, men det är sådant jag funderar mycket över i nuläget, när Alex är såpass liten att han ännu inte går att "fostra" på det sättet. Just nu handlar ju allt om utveckling på basnivå - även om han lär sig allt han kan från mig, och det måste jag ständigt komma ihåg. Barn gör som du gör, inte som du säger och allt det där. Jag förstår att man till slut ger ungen den där godisen som den slänger sig ner på golvet och skriker efter när man står i matbutiken, för man har haft en lång dag och man vill bara ha lugn och ro och man vet, man vet att man får det sekunden som ungen får sin vilja igenom. Samtidigt är det sista man ska göra, att ge ungen den där godisen, för man tummar på regler och principer som är viktiga för barnet. Man glömmer av att gränser inte enbart är till för att bestraffa, utan fyller livsviktiga behov som Marslow redovisat om och om igen i sin kända trappa.

Dealen är, att jag säkerligen är hårdare på vissa plan än många av mina jämnåriga när det gäller föräldraskap. Jag tycker att hyfs, vett och etikett är fruktansvärt viktigt och jag vet av erfarenhet att man har det väldigt mycket lättare i livet om man går igenom det med vissa baskunskaper och ett visst uppförande inbankat i ryggmärgen. Mina morföräldrar var extremt noga med vissa saker, samtidigt som de också skämde bort mig emellanåt - men aldrig utan krav på motprestation. Jag fick lära mig att jag var älskad oavsett vad jag gjorde, men jag belönades enbart för konstruktivt beteende. Jag fick lära mig att det var något positivt att finnas där för andra och att respektera andras behov. Jag fick lära mig att det inte hjälper att tjata, gnälla och släpa benen efter mig för att få som jag ville, men om jag istället hjälpte till, gav av mina positiva sidor och såg andra omkring mig, så kom saker till mig. Jag hade säkerligen mina olater, alla barn har sina faser och jag var ingen ängel även om jag var väldigt lugn och lillgammal som barn, och vissa saker måste man bara gå igenom - men min poäng är, att jag blev inte heller någon otacksam, stöddig jävla skitunge som bara förväntar mig att få allt serverat på silverfat och det är mycket tack vare min fostran jag är så stark som jag är.

Men många barn, både idag såväl som förr, är verkligen små monster som föräldrarna mer eller mindre tappat kontrollen över. Ungarna låter sitt dåliga humör gå ut över sina föräldrar i några minuter och till slut ger de efter och ger dem de mutor de kräver så att ungarna håller tyst i fem minuter och låter föräldrarna göra vad det nu är de måste ha lugn och ro till. Och jag tycker inte att det är OK. Jag får skräcken när jag tänker på att leva med ett sådant barn. Jag vill inte att mitt barn ska bli en manipulativ liten djävul och det innebär inte att jag kommer att ge mitt barn en auktoritär fostran, för det tror jag inte ett dugg på. Det innebär inte heller att jag kommer att sätta upp en massa extra förbud och ringa in honom i ett hörn och det innebär inte någon form av curling. Min metod, den enda "plan" jag har, är att kommunicera. Jag skall verkligen försöka med alla medel jag kan, att alltid hålla en levande dialog med Alexander. Jag vet inte om det kommer att fungera, men jag tänker försöka. Och jag kommer att sätta en hel del gränser, precis som de flesta föräldrar. Och det är absolut inte så att jag tror mig vara en perfekt mamma. Det existerar ingenting som heter så. Jag kommer göra fel oftare än jag byter underkläder eftersom jag utvecklas samtidigt som min son. Men en sak är jävligt säker; Jag kommer sikta på att fostra en MedMänniska. Inte någon lismande, inställsam liten brat.

Amen to that.

Bild: Psychometry @ casa de Loo