CVK & MP3

42 kommentarer, oräkneliga på facebook, över 30 personliga mejl, det bara fortsätter strömma in ord från er, och ni får mig rörd, glad, förvånad och .. ännu mer förvånad. Människor som läst min blogg i flera år och som känner att de måste stötta nu, människor som bara väntar på att positiva ord ska dyka upp här från min sida, människor som uppdaterar flera gånger om dagen och hoppas. Tack! Tack alla fina människor med hjärta för vartenda ett av era fina ord, ni ska veta att jag läser dem alla, grundligt, och berörs inifrån, ler, torkar en tår och skrattar. Jag känner mig oerhört stöttad. Tack.

Jag vet inte om jag kan ge er hopp eller ingjuta något i mig själv, men min vän S, underbara S som är läkarstuderande, har tagit tag i detta. Hon flyger ner från Norrland om några dagar. Hon är förbannad, ledsen, bestämd. Hon har ideér som hon tror kan funka. Hon har pratat med en lymfomexpert för min skull och vi ska kräva stamceller och jag vet inte, så mycket sker just nu där borta. Om S har blivit förbannad, precis som jag - vi är så lika hon och jag - då jävlar händer det saker. Så nu kommer hon ner och rör om i grytan. Något kanske kan ske. Jag vet inte. Jag håller modet uppe.

Jag slet ut min CVK av misstag, ni vet, min lilla dosa som jag får mina cellgifter i, som de tar prover igenom och så vidare. Den var tvungen att tas ut och jag fick vänta i 2 dagar, full av smärta, jag kunde inte ha morfinpumpen i och allt blev bara värre. Jag orkar inte ens gå igenom hur ont det gjorde att slutligen sätta in skiten och hur jag fick vänta på det ena eller det andra, nu ligger jag i alla fall på sjukan med misstänkt lunginflammation. Igen. Men jag mår relativt okej bortsett från smärtan i lungorna och jag är inte vare sig rörelsehindrad eller modlös. Jag andas utan syrgas, hela den bagen. Jag återkommer om själva sjukdomsläget lite senare, jag orkar inte riktigt sitta här och tramsa om det just nu, det känns som om jag bara pratar om sjukhus hela tiden och även om det är en stor del av mitt liv så är det inte det jag vill snacka om hela tiden. Det är lite som när jag fick barn och jag kände att många oroade sig över att jag bara ville prata om ungar nu när jag blev mamma liksom, så funkade det inte för mig. Jag vill ju höra om livet, skvaller! Vem har legat med vem! Banala funderingar! Sådant som är helt meningslöst, bara right on the top of ya head liksom. Många anser sig vara för fina för sådant men det skiter jag i. Jag vill bara snacka om världsligheter, inte djupsinnigt dödensnack. Jag vill leva och hoppa och skutta, och damnit att jag ska också. Det finns inget dö för mig.

Jag är i alla fall på sjukhuset, men jag är uppe och går och hämtar mitt egna kaffe och allt det där, och mår förhållandevis okej. Snart kommer läkarna på rond, jag tänkte kolla lite på en film jag hittat här på sjukan i DVD-skåpet, "Grabben i graven bredvid" som fått sådana strålande recensioner, och tänka på lite annat en stund. Glöm inte bort nu alla, att det här är ändå social ingenjörskonst - den enda bloggen du behöver och någonsin kan komma att behöva, så inte fan lämnar jag den till någon annan jävla klåpare.

Och fan, jag behöver en MP3-spelare. Jag saknar musik här borta på sjukan så in i norden och datorn är inte mycket till hjälp. Jag måste hitta någon billig skit nånstans som kan duga så länge tills jag har råd (typ aldrig) med en ny. Vet ni något så hojta till! Lurar har jag redan, det är bara en spelare jag behöver och jag är desperat just nu efter någonting att ha med mig i fickan och lyssna på. Det är liksom mitt trademark, det enda jag behöver i livet förutom dator, som jag ju redan har.

Vill ni nånting så är det L.Lonnroth (@) gmail.com (ta bort ( ), pga bots och shit) eller kommentarsfältet som gäller.

Smärtrapport från KS

Torsdag morgon, 06:01
Vaknar av otroliga smärtor i rygg, axel, bröstkorg, bäcken. Hela kroppen i uppror. Har aldrig känt så tidigare, smärtan får mig att gå av på mitten. Trycker i mig tabletter. Ingenting fungerar. Lyckas ändå somna om någon timme på soffan. Samma sak upprepas igen när jag vaknar och hela dagen efter det. Smärtan bara tilltar och jag undrar om jag ska dö nu. Sitter vid datorn och försöker fokusera, ta min medicin. Kräks upp all vätska jag fått i mig plus medicinerna. O tittar förbryllat på mig, orolig. Jag skakar av smärtan och efterverkningarna av kräkandet. Har en tid hos dagvården klockan 14. Beställer taxi som vanligt, sitter och försöker fokusera i taxin. Funderar på om jag inte skulle ha ringt ambulans istället. Smärtan är skärande, blixtrande, huggande, det går som blixtar rakt igenom kroppen, jag känner hur den jobbar upp sig och BAM!

14:00
Får ett rum på dagvården med säng med en gång. Kan knappt gå de sista metrarna dit, bäckenet plågar mig så fruktansvärt. Får beskriva smärtan om och om igen för en massa människor, jag vet inte ens om de förstår mig. Födslovärkar är piece of cake i jämförelse med det här, då kanske ni fattar vilken nivå det här är på. Och då menar jag inte värkar lindrade av epidural. Ligger och får oerhörda skakningar och kan knappt andas av tryckvågen som går igenom kroppen. Jag fattar inte vad som händer, läkarna tror att det handlar om cancerfanskapet. Att den gör ont för att den är aktiv i kroppen. Växer. Jag blir gråtfärdig, det känns som om allt bara ska drabba mig. Hejda den då, gör nånting, nästan skriker jag. Gör nånting!
Jag får morfintabletter. Puckat eftersom de tar 45 minuter innan de verkar. Varför får jag inte sprutor undrar jag. Somnar till ändå, blir inlagd på avdelningen. Först har de ingen plats men sedan blir mitt gamla rum ledigt som av ett mirakel. Går över till avdelningen, får en av mina favoritsköterskor, hon är så jävla bra. Alla är förvisso bra där, men henne gillar jag extra mycket. Hon ger mig morfinsprutor och vi får pumpa i mig bra mycket mediciner innan det äntligen släpper. Blandning, mix, läkare i telefon säger "Ge henne tills värken släpper". Fyra sprutor får de ge mig, plus lyrica, alvedon, neurontin, gud vet vad mer. Till slut känns det bra igen.

Under helgen:

Samma visa om och om igen. Blir medicinerad deluxe. Känner mig hopplös och nedslagen inuti. Undrar varför den bestämt sig för att pina mig, cancern alltså. Varför gör den så ont? Ska det vara så här? Är detta ett tecken på att skiten bara växer? Har den sådan framfart nu att den tar över helt? Är rädd och orolig, försöker morska upp mig, säga till mig själv att de kommer lösa det här. Mina värden för låga för cellgifter också trots att det gått så lång tid nu och jag tagit sprutor skitlänge. Är rädd att tappa modet. Eller har jag redan det? Ser mig själv i spegeln, blek och medtagen. Jag ser för jävlig ut. Jag känner inte igen mig själv, hur fan kan någon tycka att jag ens ser ut som en människa? Febern stiger igen. Saknar mitt barn så oerhört mycket, tittar på hans foto och gråter. Det här är inte rättvist. Måste morska upp mig! Var stark nu Loo, för helvete. Du klarar allt. Eller gör jag det? Jag kanske inte klarar det här. Modet kanske inte spelar någon som helst jävla roll. Mod biter inte på cancer. Den aggressiva fan vill ta död på mig och när den plågar mig med smärtor av inte denna värld är det lätt att förlora hoppet. Man ligger ju bara där och skriker efter morfin, morfin som jag egentligen inte vill ha men som jag måste ha, för ingenting annat biter ju. Jag orkar snart inte sitta här och morska upp mig med idiotiska jävla ursäkter som jag intalar mig själv hela tiden. Jag börjar få slut på motivering. Motiverad, my ass.

Pratar med O i telefon då och då men samtalen skär sig, förstår inte varför. Blir alltid så rädd att han ska tröttna eller ha tröttnat när han låter sådär. Egentligen handlar det säkert inte ens om mig, men min jävla hjärna tolkar ju allt negativt så. Och det är inte så sabla märkligt heller. Jag skulle verkligen förstå om han hellre vill ha en flickvän som INTE är halvt om halvt döende med smärtor, tre milimeter hår på skallen och med blåmärken över hela kroppen. Jag förstår inte hur han kan vilja vara med mig, jag gör inte det, men å andra sidan har jag ju tappat modet här, det finns ingenting att förstå längre. Det är som om jag inte orkar hålla fast längre. Jag försöker verkligen, men det är så svårt.

Inlagd på obestämd tid. Läkarna vet ingenting. Jag får blod och trombocyter, mediciner mediciner mediciner. Vet inte när jag ska få cellgifter. Vet ingenting. Vet inte varför jag har så ont. Vet inte varför jag knappt kan andas. Vet ingenting. Har ingen information att ge er. Vet inte när jag kommer hem. Jag är i limbo. Jag bara ligger här och får mediciner. That´s about it. Har inte pratat med läkare än. De säger inget, ingen säger något. Jag får inga svar.

Så är det.