Den 29-åriga pensionären

Jag kom "hem" i Onsdags, ja, till min O då, hem orkar jag inte just nu. Tack gode för att jag kan vara här medan han är på jobbet, jag pysslar lite och ser TV och surfar och gör allt möjligt annat, fast mycket, mycket långsamt. Faktum är att jag är fortfarande svag och ynklig och har svårt att ens duscha utan att bli helt matt. Jag klarar inte mycket på egen hand. Kroppen tar mycket stryk just nu, det känns. Över inläggningen, sju dagar, så droppade jag sex kilo i vikt så jag behöver inte bekymra mig över mina extrakilon jag lagt på mig genom att vara stillasittande i månader. Precis allt är jobbigt, att diska tar timmar eftersom jag måste ta pauser hela tiden, att duscha tar lång tid då jag är yr och inte känner mig hundra. Jag är som en gammal tant, kroppen har helt och hållet börjat leva efter pensionärslagarna. The laws of physics has been replaced.

Jag vaknar på morgonen av att jag mår illa och vill kräkas. O slänger sig på mig som han alltid gör strax innan han går till jobbet, han kysser mig hejdå med en värmande mjukhet, hans varma läppar lämnar kärlek efter sig på min kind. "Hejdå älskling!", muskelminnet av hans kropp mot min ligger kvar länge i dubbelsängen, jag sträcker ut mig i min fulla etthundrasjuttiocentimeterslängd och känner på kroppen. Hur känns jag idag? Ingen kroppsdel protesterar för omväxlings skull, tidigt tassar jag upp fast jag inte behöver, fast jag skulle kunna ligga kvar i sängen och dröna men jag kan inte somna om. Jag sitter länge och funderar istället. På så mycket, tankarna har ingen styrenhet, de bara flyger kors och tvärs, som missiler. Jag har inget fäste.



"You don't have to give up to let go", så sjunger hon, den fantastiska sångerskan i låten jag just länkat till er. Mjuk, försiktig musik på repeat i O's lägenhet. Jag sjunker in i mina egna funderingar. Då och då känner jag paniken komma smygande och det hjälper att jag faktiskt är här hos O och inte hemma. Hemma. Där är det liksom - Mina.Fyra.Väggar. Det går bara inte. Aldrig tidigare har jag varit klaustrofobisk men jag blir det nu. Jag läser igenom månader gamla mejl, det är nog dags att rensa tänker man, när inboxen ligger i över 3000 olästa, nästan allt är ändå skräp. Jag passar på att rensa ut riktigt gamla saker från svunna tider, varför sparar jag på allt sånt? Jag är så sentimental, som ett klassiskt lejon i sin zodiak. Men jag behöver inte de här orden för att minnas, och vissa saker är det bara dags att klippa av.

Jag och O har småtjafsat lite de två senaste dagarna och vi diskuterade det igår. Naturligtvis får jag för mig att jag ska "ge honom space" eftersom jag utgår från att det är det han behöver, men det är inte så O löser problem i motsats till många andra grabbar jag mött. De flesta grabbar drar som avlöningen inför en eventuell diskussion eller konflikt och hänvisar alltid till sin space. Jag utgick ifrån, på ren automatik, att han tänkte likadant. Det gör han förstås inte. Han undrar varför jag vill fly från problemet och varför jag tror att det hela ska lösa sig genom att vi är isär. Vilket han har fullkomligt rätt i. Ingenting löser sig genom att jag backar undan. Jag behöver honom, och det skrämmer mig också. Jag blandade in en annan person i min cancer, han förtjänar inte det här, han förtjänar en normal tjej som han slipper se spy, rasa i vikt och som han slipper ge sprutor. Jag har till och med erbjudit honom en enkel väg ut. Jag har sagt att han får gå om han vill och att jag skulle förstå om han inte orkade med detta. Han gav mig en mycket svart blick och undrade vad i helvete jag pratade om. Någonting sådant vill han inte höra. "Vi ska klara det här" säger han, med betoning på Vi, och jag tänker att även om jag inte har någon Gud och allt det där så måste det vara någon däruppe som gillar mig och som skickade hit honom. Det är lätt att bli filosofisk när man har cancer och inte vet hur fan man ska tackla tankarna på döden. Min strategi är att helt undvika dem för närvarande. Jag vill inte, och ska inte dö. Det här är en kamp som gått i arv, mormor slogs i 20 år. Kunde hon så kan jag.

Jag har inte tagit hem alex från jourfamiljen än heller, dels eftersom jag inte klarar av att ta hand om honom själv om dagarna, jag är alldeles för svag för det, jag orkar ingenting. Samtidigt vill jag inte att han ska behöva se mig så här, och jag vill att han ska känna att han har en glad och engagerad mamma, inte en splittrad, orolig sak som knappt kan sova. Jag vet knappt var jag har mig själv just nu, det här beskedet, även hur stark jag är och hur inriktad jag är på att klara det - igen - så är jag svagare och mer medtagen, både fysiskt och psykiskt. Jag har inte samma go och jävlaranamma som första gången, inte än, det krävs en del laddning från min sida för att nå dit. Sist nådde jag snabbt en sådan kulmen i sorgen att jag vände det till ren ilska nästan omedelbart, det var tankar som "Hur understår sig denna jävla cancer, att komma och hota min son på det här sättet? Nej nu...!" och "Fy fan, ditt vidriga lilla jävla as till cancerhelvete, jag ska spöa skiten ur dig, jag ska ge dig en sådan omgång, sådana roundkicks och flips att du ligger flämtande nere efter första ronden" och så blev det ju också. Nästan. Nu kom en hopplöshet över mig på den där britsen på läkarens kontor, det var bara "Nej, nej, nej, men hallå! Jag då? Livet? Var tar mitt liv vägen? Varför ska jag behöva ta detta, en gång till? Och vad fan har jag gjort för att förtjäna det här, för så här ont kan ingen nånsin ha gjort någon!" - visst är det första alternativet så mycket bättre, visst fan är det ilska jag borde känna istället, visst borde jag vässa mitt spjut och gå till skrikande Xena- The Warrior Princess-attack (fast med snyggare outfit, om ni minns), men det krävs mer av mig nu, förstår ni? Det är inte så enkelt alltid. Det är så lätt att vara efterklok och sidoklok och veta vad man själv eller någon annan borde känna eller göra och självklart har jag ju också ett enormt stöd från både främlingar, O, vänner och familj men det fungerar inte så. När det handlar om känslor kan man bara inte föra in logiska parametrar i en mackapär som spottar ut den rätta reaktionen åt en. Jag måste ta det här bit för bit, på mitt sätt. Mitt bästa sätt att hantera mitt känsloliv har alltid varit att skriva, så det är det jag gör också. Skriver, men orden vill inte alltid ut.

Morgonkaffet står i sin kopp och snart kommer far min över på visit här i krokarna med en lunchsallad och mina extranycklar som O ska ha. Stor sak - pojkvännen får extranycklarna till min lägenhet. Nu har jag förvisso hans, för att jag bott här nu några dagar och det är ju nice om jag kan låsa lägenheten när jag åker. Men nu får han mina! Och det, mina damer och herrar, det har aldrig skett tidigare.
Litet steg för människan.
Stort steg för Loo.

Det där med vikten ni vet.. (exklusiv skämsspecial!)

Ovan: Jag, några dagar sedan.

Det där med makeovers gillades, så jag ger er en rätt kort och koncis och tämligen odramatisk förändring. Min vikt, som jag pratat om lite smått, och hur jag förändrats sedan jag blev gravid, gick gravid, födde barn och sedan tog mig upp ur fett-träsket igen. Här är jag, påpälsad och lite färgredigerad, hemma i nya badrummet. Nu kan jag ta bilder i helfigur, det är nytt. När jag dessutom börjar trivas i min egen kropp igen känns det extra bra att kunna visa mig utan att skämmas. Det här är jag, i vida byxor och tredubbla tröjor, men det är jag! Det har tagit mig över ett år att gå ner så här mycket och ja, jag är stolt. Jag har gått ned i vikt för min egen skull och för att jag helt enkelt inte trivs som så stor, men jag har heller inte haft några orealistiska mål.

Jag har fortfarande en mjuk liten bullmage, och sladdrig är den också, tänjd hud. Sådant måste man träna bort. Jag har fortfarande lite "flap - flap" under överarmarna och ja, jag har celluliter, säkert tusentals. Men en perfekt kropp för mig, är en kropp som ser sund ut, en kropp man kan trivas i och en kropp som lämpar sig för både aktivitet och slöa DVD-kvällar. Jag går fortfarande mitt "program" som handlar om att undvika kolhydrater, helt utesluta bröd, chips, snacks, godis och sånt - brödet är en av de värsta bovarna, sätter sig på magen direkt för mig - och promenader, en och en halv timme om dagen, strikt, sju dagar i veckan. Bara man kommer igång så går det av sig själv sen. Målvikt har jag egentligen ingen, men jag ska ligga mellan 64 och 67 med ett bra set of muscles till mina 170 cm för att känna att jag mår bra. Vi får se var jag landar, jag har några kilon kvar!

..och så här såg jag ut från starten av min viktnedgång, efter att alex fötts. Det är ingen vacker bild och jag mår inte bra av att se den, för jag ser så otroligt jävla white trash-sliten ut och är väl helt utpumpad. Alex är väl 4 månader här ungefär, bilden är tagen den 28 April 2008. Det här, var det jag ville bort ifrån. Jag klarade inte av att se mig själv i spegeln, jag undvek allt som speglade sig. Ville knappt gå ut. Och jag skäms litegrann, måste jag erkänna, för att jag ser så hemsk ut. Så här har ni aldrig sett mig förut, kan jag garantera, och under tiden jag var sådär stor tog jag heller inte många bilder, så den här är sällsynt. Here goes:

Jag kisar dessutom med ögonen och har inte fixat håret så det ökar ju på hela white trash-grejen ännu mer, men vafan. Jag bjuder på den.

...och här är jag nu, nästan exakt ett år senare.. Jag har ju vida byxor på bilden så benen ser lite bredare ut, och så har jag som sagt flera tröjor på mig så bilden gör mig inte riktigt rättvisa, kan jag ärligt säga. Men det här är mer än 20 kilo som jag promenerat bort, vilket man kanske inte ser direkt eftersom man inte riktigt ser magen och höfterna här. Men, ändå.

Viktprojektet var viktigt för mig. Jag har väl gjort en "allting på" och både drogrehabiliterats, gått ner i vikt, förändrat mitt liv på alla plan, utvecklats som mamma och blivit starkare under året som gått och nu är jag snart rökfri också. Jag har dock inte gjort någon big deal av det i bloggen, för jag ville inte förändra social ingenjörskonst till en viktblogg. Det hör inte riktigt hemma här som fullt tema. Jag förändrar mitt liv. Jag ska ha det liv jag förtjänar, och ge alex det han förtjänar. Jag tänker work my fuckin' ass off för att foga samman min utbildning, gå på universitetet och bli mer än det jag är, jag har skapat allt det jag har från scratch, med tomma händer, varför skulle jag inte klara av allt annat? The sky is no limit. För två - tre år sedan var jag en inneboende-hos-kompisar-tjej, jag ägde ingenting, mitt liv var i trasor, hade obehandlad ADHD och konstanta depressioner, jag tog enorma mängder droger, en ruskig cocktail varje dag, och såg fram emot att få dö.

Jag ville så mycket men jag klarade ingenting. Idag är jag lycklig mamma, drogfri, jag har en egen lägenhet som ska inredas och är på G med renovering, jag har vänner, mediciner, terapi, behandling, en framtid, och jag har klarat av varje etapp i det här, med lite hjälp, förstås. Om jag klarar det, så klarar vem som helst precis vad som helst. This is what it's all about. Vad det än är du bestämmer dig för att du vill göra - gör det! Saker tar tid, vissa saker är svårare än andra, och alla är vi olika.

Vad jag ville säga är, att jag tror på att vi alla kan förändra världen. Jag träffar så mycket bittra människor som inte klarar av att leva med sig själva och jag har lämnat många såna bakom mig. De spenderar tid med att älta allt elände i sina liv och skjuter sarkasmer på mig i stil med "Men lilla gumman, TROR du verkligen att det går?" om jag visar min optimism för dem. Förr försökte jag övertyga dem, ge dem lite spirit. Jag vet bättre nu. Det du kan förändra är dig själv, din situation och din inställning. Det finns alltid en väg ut, om du är beredd att kämpa lite och stå för den du är, om du är beredd att försvara det du tror på och försvara det du vill åstadkomma. Om det så är att bryta sig ut ur ett trasigt förhållande med mycket våld och ondska, med någon som trycker ned dig (check!), att vilja förändra sin kropp och självkänsla (check!), att ta itu med de mörka familjehemligheterna (check!), att lära sig säga ifrån (getting there!), eller att bara tänka om, ta sig ur en dålig vana (check!) och bli den man vill vara (på väg) så klarar du det. Du är en stark, självständig individ. Låt hjärtat styra dig på vägen. Ta tag i ditt liv. Idag. Det här är tiden du lever här. Har du problem, ta tag i dem. Ta hjälp, bli frisk igen. Du klarar det, jag lovar. Jag har kommit halvvägs dit jag vill vara. Nu är grovjobbet gjort. Och jag tänker inte ge upp. Giving up is for quitters. Jag är en överlevare.

..och till syvende och sist, Dagens Outfit By Alex!



Alex har strumpor från Pop, byxor vintage, från Disney, Hood från Barnfabriken och body / piké från Nike Kids.

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

Backlash

Jag har haft väldigt mycket ångest den här helgen. Medicininsättningen går inte helt felfritt och obehindrat och detta resulterar i panikångestsymtom och luftfattigt tryck över bröstkorgen. Drar ständigt efter andan som om jag inte får luft. Igår blev det dessutom för mycket, overload totalt. Mamma ringde, båda mina besökare här hemma var stressade, uppträdde märkligt och sa ingenting så jag kände mig ansvarig för att hålla igång allting. Slutade med att jag i princip kastade ut folk för att få vara ensam.

Jag har varit i princip odödlig fram tills nu, mitt liv har bollats med fram och tillbaka och folk har undrat hur jag orkar. Jag med. Men så har det bara varit, en självklar sak. Nu har jag kastats tillbaka och börjat leva i en konstant backlash. Allt jag förträngt, all sabbad självkänsla, alla kemikalier, all frustration, vrede, sorg och abstinens jag gått och förträngt djupt inom mig har nu bubblat upp till min inre yta och kokar igenom bröstkorgen som en ständig, brännande het påminnelse om vilken katastrof jag skapat. Det bryter sig långsamt igenom bröstbenet och ilar nedför magen som ett uppslitet sår. Andningssvårigheter, luftfattighet, känslan av att kroppen och hjärnan är två separata sektioner av en enhet som kör varsitt race - det gör ont. Jag förväntade mig aldrig att den här resan skulle bli enkel, men jag trodde jag hade gjort upp med pinan genom att bara "bryta mig igenom" den när den kom farande. Istället rusade jag igenom den som en sprinterlöpare bort från ett oväder och trodde förstås att den korta skur jag fått över mig när jag började löpa, var allt. Nu har ovädret hunnit ikapp elitidrottskvinnan Loo i grenen "flykt", och jag saknar idag kondition att fly ännu en gång.

Samtidigt sitter jag här med ett barn, de stänger av hissarna så jag blir beroende av att ha barnvakt varje dag när jag går till beroendemottagningen eftersom jag inte kan ta mig ner med alex och vagn fem trappor ensam, och då måste jag ju ha folk här, som inte heller mår bra och som har sina issues att ta itu med, och sen är det H som inte mår bra alls, och jag försöker att hålla en god stämning mellan alla, och vill helst bara att de slår på hissfanskapet så jag kan isolera mig och inte behöver hjälp med en så enkel sak som att gå till beroendemottagningen. Jag är känslig för andras stämningslägen och när andra mår dåligt ovanpå detta, trots att det är mina vänner, så behöver jag, och vill jag, backa. Men jag kan inte backa av och fräsa åt någon som jag är beroende av för hjälp.. fattar ni? Moment 22. Imorgon är det lika illa igen och då har jag TVÅ tider att passa. Beroendecentrum OCH tandläkaren. Men just nu har jag för mycket panikångest så då måste jag boka om den - IGEN, och för att undvika att behöva dra hit barnvakter. Så imorgon bitti tar jag alex på ryggen i en ryggsäck eller nåt och bär ner honom och vagnen fem trappor, går till beroendemottagningen, får min medicin, pantar burkar till babysemp och tar mig hem igen, sen får folk säga vad de vill.

Och så måste jag alltså mer aktivt börja bearbeta skiten som bubblar upp, utöver det grubblande jag spenderar merparten av tiden med. Jag kanske måste skriva om det. Från början. En så här var det, typ. Det får bli så. Jag måste börja i rätt ände. Från början.
Jag börjar imorgon. Då kommer den. "Så här var det" - Del 1.