You don't have to give up to let go

Dagen har varit produktiv och givande. Åkte på förmiddagen till metadonteamet i Fridhemsplan där jag är placerad från och med nu. Jag och min (fantastiska) socialsekreterare rände i vanlig ordning gatlopp upp och ned innan vi fann rätt adress. Jag är bra på det jag gör och hon är mycket lyckad som socialsekreterare, helt klart, men man ska nog inte sätta någon av oss som typ, kartläsare. Kom fram och hade möte med behandlarna och fick motivera och förklara, berätta om mina planer framöver och redogöra för mina kontakter etcetera och jag tror att det gick bra. Mitt mål är att få ta hem medicinerna en gång i veckan och kunna styra över dem själv vilket jag är övertygad om att jag klarar av, jag har varit i programmet såpass länge och jag har varit drogfri, duktig nunna med dok och huckle. Nu vill jag börja ha frihet igen och kunna åka till O och sova utan att behöva vara hemma för distriktssköterskan klockan typ sju på morgonen. Nu vill jag ha livet tillbaka! Jag vill börja jobba, plugga, sätta alex på dagis och äventyra igen. Reboot life har bara börjat och jag börjar känna trycket.

Rände runt kungsholmen som en vettvilling (okej, det var inte riktigt så det var. Jag var inne i EN butik. EN! Men den var mycket välsorterad, okej?) efter barnkalassaker och åkte därefter till Jakobsberg där jag införskaffade tårta och hela konkarongen, sedan hem och kasta i mig och barnet lite mat, lyssna på min sweet voice of understanding (O) i telefonen och ta emot gäster. Alex har fått otroligt mycket leksaker och annat, bland annat har han fått ännu en synth (vi kan starta synthband han och jag!), en stor traktor med släp, rit-och-målarsaker, en badrock och gud vet allt han fått, jag bara drunknar i alla presenter. Underbart. Gästerna åt tårta och vi sjöng för alex (som inte begrep vad fan vi sysslade med, men som uppmärksamt och förvånat lyssnade på vårt skrål) och jag hann småprata lite med gästerna innan de åkte hem eller avlöste varandra. Lite då och då hade jag O i telefonen, vilken oändlig saknad det är mellan oss när vi är isär, det är fan helt sjukt. Eller - jag kan inte tala för honom förstås, det vore fel, men - jag saknar honom och känner en vrickad tomhet i kroppen när jag inte hör hans röst eller har honom här. Han är annorlunda på så många sätt. Anyway, nu ska jag inte låta ännu ett inlägg driva iväg till att handla om O bara för att jag är kär och yadayada men ni hajar ju själva att det är svårt att inte glida in på ämnet när man är ihop med världens mest fantastiska karl. Jag fattar inte vad han ska med mig till riktigt, men ja.. Back to subject!

På det stora hela har jag ränt runt idag och träffat mycket trevligt folk och det har varit riktigt, riktigt trevligt men åh så uttröttande! Jag hade glömt hur det var att bli helt trött i hövvet av en ansträngande dag och nu vill jag verkligen ha mer av det. Framför allt så skriker mina muskler efter mer ansträngning så jag ska ge dem vad de tål framöver. Imorgon ska jag få radioaktiva isotoper insprutade i mig för en så kallad PET-CT. Detta är alltså, vad jag har förstått, en avancerad form av skiktröntgen med typ allting på. Nu skall också min CVK plockas ut, och ja.. på Fredag får jag besked av metadonteamet, jag ska dit på möte, om jag ska få ha min medicin hemma snart. Hoppas på det av hela mitt hjärta, men ska försöka att inte få upp hoppet så att jag blir besviken om det nu inte blir så. Det är jävligt svårt.

Tack alla ni nya läsare som kommit till och kommenterat att ni vill fortsätta läsa! Det känns grymt att det fortfarande tillkommer nya och att det jag skriver faktiskt läses av allt fler varje dag. Det är fett, jag ska försöka ge er lite mer grejer i framtiden så att ni får valuta för läsandet.

Hösten!

Bild: Jag och min CVK (klicka för större bild), där ser ni hur den ser ut mer i detalj.

Idag fick jag träffa Liselott och hon hade med sig tårta och en alldeles för stor present. Älskade Lott! Och nu har min son fått feber och ligger och drönar tidigt. Jag ska joina honom. Livet är ganska bra idag, vi har lekt och jag har orkat. Orkat leka. Orkat pussa och jaga. Jag försöker ladda upp så mycket alex-gos jag kan, för sen blir det fyra dagar utan honom.. fyra dagars lidande. Jag får så ont av att vara utan honom! Varje kväll lider jag, längtar jag. Och att komma hem till mitt barn är alltid kärlek. Det spelar ingen roll att det är världens bästa jourfamilj. Det fattas nånting. Ändå. Och att vara ifrån sitt barn, ofrivilligt. Det är var förälders största skräck.

Jag fick en laptop av pappa och familjen i alla fall. Så nu kommer jag kunna surfa från sjukhuset. Men jag får inte igång WLANet! Helvete!

Jag har inget mer att rapportera. Hösten är på väg, den meddelade detta idag, märkte ni det? På kylan, på vindarna. Den kommer krypande. Och det är befriande. Nu kör vi, alla sommartröttmössor, vakna ur koman nu, för nu är det allvar. Nu är det höst. Och jag kan börja längta till julen. För julen, det är min grej liksom. Sommaren, det är veckans pausfågel i tre jävla månader, inget funkar, allting stannar. Det är övriga månader som funkar för mig, men hösten, det är mitt i prick. Man är snygg på hösten. Löv och hela konkarongen. Sminket sitter snyggt också. Och kläderna. Jag tänkte skriva nånting om håret också men det var ju mitt sista jävla bekymmer, för jag har ju inget. Haha.

Tack alla ni som kommenterar och hejar på mig, det värmer som fan. Jag svarar sällan men jag läser, tro mig, jag läser.
Nu ska jag bädda ner mig med en bok.

Födelsedagen i bilder

Älskar Dig finaste unge!

M gjorde först peace-tecknet på första bilden, men ångrade sig sedan bittert. Vi tog en ny, mycket mer flagrant bild, utan peace-tecken. (Hon var faktiskt glad, vi var bara trötta efter en lång dag).

ExSvärmodern, otroligt glad över att få komma på besök. Här ser ni hennes EXTRA glada leende.

Lillasyster sätter upp ballonger och gör fint inför gästerna.

Senare på kvällen fick min rosa orkidé sällskap. Av.. en rosa orkidé och en Bugs Bunny!

Ella och min son studsar i soffan. Ella visste inte om hon gillade det eller inte. Vid det laget var det för sent. Alex pysslade med bakvänd magmuskelträning, om ni undrar.

Den yngsta besökaren på kalaset var nästan född igår! Alex ses här inspekterande av herr "kanske Oliver"'s fötter. Han räknade tår. Många gånger.

Lite rosa dukning och sådär, det piffade upp.

Syster tvingades sympaticigga med mig innan gästerna kom. Hon var glad ändå.

Födelsedagsbarnet var uppklädd, i hår och allt!

På väg för att handla tårta var syrran och sonen så HÄR glada.

Mitt vackra barn, som slagit ögonvrån i en soffkant. Naaaw.

GRATTIS till mig!

GRATTIS till mig som fyller 29, sista året på "20-nånting" och nästa år blir det en 30-årsfest utan dess like. Dagen kommer firas hemma med öppet hus för de närmaste, tårta, kärlek och glatt humör. Dessutom slipper jag sjukan idag.

Idag firar jag med följande playlist på max och jävlas med grannarna:

Fluke - Blue sky
Infected Mushroom - Elation station
Darude - Rush
Amanda Seyfried (soundtrack from Mamma Mia) - Honey, honey
- II - II - Mamma Mia

Tjoho! Nu kom syster, gotta go!

Bild: Jag har skaffat en hårprotes som jag har fixat på egen hand. Det är "bara" en lugg tränsat på ett hårband och jag känner mig fin :)

Försenad tårta + Lite kvällsfunderingar

Alex tårta. (det är jag som håller i den)

Bordet med godsakerna

Fan, jag vet att jag är ojämn i mina uppdateringar men det är så mycket som snurrar just nu och när jag inte riktigt kan få ned det i ord.. då är det svårt.
Jag känner mig helt tom just nu. Samtidigt som det ska bli underbart att få måla, tapetsera och flytta in i en ny lägenhet känner jag mig trött hela tiden och försover mig ständigt till saker. Jag försöker leta energi och funderar på ljusterapi eller något i den stilen. Min trötthet är min största bov, kanske man skulle kunna säga.
Jag hoppas det bara är en övergående trötthetsperiod. idag sov jag och alex till TOLV! Herregud liksom, det känns ju som att man sabbat hela dagen när man sover så länge. Det funkar ju inte. Vi har ju liksom en frukost och lunchrutin, allt blir fördröjt på det viset. Jag VILL orka upp som en sol klockan sju men oavsett hur mycket jag sover känner jag mig alltid trött.

Jag har en sån enorm jävla prestationsångest eftersom jag är livrädd att fucka upp allting och stå på egna ben igen. Jag vet att jag måste skaffa en sysselsättning och få igång både jobb och studier till hösten men jag är panikslagen. Och jag rensar skåp och lådor hemma och försöker kasta allt skit jag har och förbereda inför flytten. Så mycket som snurrar. Jag känner hela tiden att jag måste bevisa så jävla mycket för folk och i perioder har jag orken, sen överkommer mig en enorm trötthet och jag orkar knappt diska. Alex är matad och välskött och lekt med men övriga hushållsysslor blir eftersatta och jag låter det hellre vara lite skrot på golvet än att lägga energi på städning så att A får mindre uppmärksamhet och kärlek. Han går först och är glad. Jag är glad och ler mot honom, men ibland känns det tungt. Jag vet inte varför det blir så här. Jag har ju så jävla mycket ambition men hopplöshetsperioderna är riktigt jobbiga, även de korta perioder de varar.
Visst skulle jag kunna äta medicin för det här och arbeta på att försöka joxa med antidepp men man kan inte bara stoppa i sig tabletter för allting heller. Nu har jag och läkaren kommit fram till att det bästa är att försöka bearbeta det här och skapa ett normalt liv istället för att fokusera på medicin och det är sant som hon säger. Jag vill inte medicinera bort allting. Men jag finner mig själv oerhört ojämn och framför allt handfallen och hopplös i mina "perioder" och det är oerhört förvirrande.

Det är Okej. Det går över. Livet är bara lite gråare just nu, men det är inte avgrundsdjupt. Mitt liv är bra. Jämförelsevis med så många andra som verkligen har det riktigt dåligt, herregud, jag lever ju i lyx. Jag har ett friskt och underbart vackert barn, jag har en familj som älskar mig med engagerade systrar och en bror, en pappa "morfar Håkke", en underbar bästa vän (Jag älskar dig!) och många sociala kontakter som räknar med mig och som hjälper mig. Jag har bostöd, terapeut, vänner, socialsekreterare, jag har fått chansen att få delta i ett substitutionsprogram, jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet, jag har pengar nog att köpa mat och förnödenheter för, inga mängder med pengar men det är OK, vad ska jag köpa liksom? En guldpläterad marmorstaty till mitt enorma palats på 59 kvadrat?

Jag tänker på alla de människorna därute som lever i fucking social misär. Jag tänker på de som inte har någonstans att bo, som värmer sina smutsiga händer vid centralstationens lufttrummor. Jag tänker på de som inte har vänner och kärleksfull familj. Jag tänker på de som är grovt psykiskt eller fysiskt handikappade som lever utan värdighet. Jag tänker på de ensamma gamla som lever sina liv på vårdhem utan att någonsin få en besökare. Fattar ni hur lyckligt lottade vi är? Jag ska fan inte klaga över lite jävla ångest när det finns människor som svälter, torteras, våldtas, får sina byar nedbrända, som är hemlösa med aktiva missbruk.. jag kan hålla på ett bra tag, det är inte så att jag måste rada upp allt, det är själva meningen i allt. Man ska inte klaga när man har det så bra som jag har det. Men ibland känns det tungt och då ventilerar jag här. Jag sätter tankarna på plats och jämför. Man måste alltid jämföra.

Det är på TV om de där tokiga Knutby-människorna. Folk går upp så i religion och somliga anser det viktigare att prata om livet de ska få "efter detta" istället för att fokusera på det liv de faktiskt har. Religiösa människor skrämmer skiten ur mig. Främst fundamentalisterna.

För att sätta lite piff så bifogar jag lite sena bilder från Alex födelsedagskalas den 19e Januari. Tårtan har jag gjort själv.

Födelsedagen

...som jag älskar dig.

..att det går fan inte att älska någon, så mycket..

..och när du ser på mig, med den där blicken var dag, så tänker jag..

Och som jag förbluffades och älskade varje sekund av din utveckling..

..en stark vilja som påminde om dina envisa föräldrar..

Och ingenting kunde stoppa den personlighet som växte fram..

Och du växte och växte, jag hann knappt med..

..och även du lärde mig några tricks.

..och jag började lära dig allt jag kan!

Du och jag blev oskiljaktiga..

..och vi började lära känna varandra, du, den märkligaste varelse jag någonsin träffat. Sprungen ur mig.

..och jag fick ta hem dig, min älskade

Och han föddes. Det vackraste jag sett

I min mage, där var begynnelsens stjärna


Här började alltet.. (Läs nedifrån och upp så blir allt i rätt ordning)

Idag, klockan 04:07 på morgonen den 19:e Januari för exakt ett år sedan, föddes den levande varelse jag älskat mest av allt någonsin i hela mitt liv, jämsides med min nu bortgångna mormor. Aaron Benjamin Alexander Lönnroth, vi har klarat vårt första år tillsammans du och jag och jag kommer aldrig att kunna i ord beskriva hur starkt och intensivt och stort jag känner för dig. Du är mitt allt, ljuset som brinner starkt i veken ovan smältande vax en kylig höstnatt, solen som värmer min hud en vacker sommardag och regnet på min panna när jag behöver svalkan som mest.

Här är en bildkavalkad av året som gått. (nedifrån och upp är den kronologiska ordningen).

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MITT ÄLSKADE STJÄRNBARN! Mamma älskar dig! Mer än livet självt...