Följetong 1 - Långsamt, Del III

Följetong 1 - Långsamt. Del III
En kärlek större än någonting annat

Vänner växer inte på träd. Så mycket vet jag. Och om man helt plötsligt skulle stå där utan hjälp och råd när man läggs in på sjukhus, då griper man tag i den som erbjuder sig. Det vet jag också. Så när jag bröt benet, och Ninja Li var den första på plats, då fullständigt rök jag av tacksamhet. Vild och vacker med håret stående på ända stod hon där med en fruktkorg och bultande hjärta, och jag tog emot den, tillsammans med hennes kärlek. Det var allt jag behövde just då. Någon som älskade mig och gav mig en fruktkorg. Kärleken hade jag längtat efter under lång tid. Och jag vet vad ni tänker; Ni tänker att jag är kär i kärleken mer än något annat. Och så kanske det är, men det spelar ingen roll alls för mig. Jag ville bara ha henne, och hur man nu etiketterar det spelar ingen som helst roll. Huvudsaken var att hon fanns i mitt liv. Att hon ville finnas i mitt liv. Kort efter vårt möte på den där krogen drattade jag på ändan utanför min mors arbetsplats och bröt benet omedelbart. Hjälplös och invalidiserad låg jag där och log mot henne från sjuksängen. Hon log tillbaka, och hennes leende fullständigt fyllde mitt hjärta.

"Du är klumpigare än jag trodde" log hon.
"Du skulle bara veta" skrattade jag.
Hon räckte över fruktkorgen åt mig och gav mig en innerlig kram. Vi log fånigt mot varandra en stund, som att försegla överräckandet av denna oerhörda gåva.
"Hur som helst" fortsatte Ninja, "Så tänkte jag att.. du kommer väl att vara rätt hopplös ett tag? Jag menar.. du kommer väl inte så långt med det där benet?"
"Vad menar du?"
"Ja.. alltså, jag har ju en del plats i min lägenhet. Faktum är att du skulle behöva någon som tar hand om dig, och jag känner en tjej som skulle kunna utföra jobbet alldeles utmärkt".
Jag förbluffades av hennes rättframhet. Vi hade nyss träffats, och här stod hon och erbjöd sig att ta hand om mig. Jag frågade mig själv vad det var hon var ute efter. Men, å andra sidan - vad var det jag hade varit ute efter? Jag hade ju aldrig någonsin velat ha kärlek i mitt liv, kärleken komplicerade ju bara allting, men ändå hade jag stått där och i det närmaste bönat och bett om att hon skulle träda in i mitt liv och ge mig det. Livrädd och panikslagen inför hennes märkliga erbjudande låg jag där och log. Och log.
"Tja, jag skulle ju faktiskt behöva lite assistans.." medgav jag. Hon nickade.
"Katja, jag vet att det här kommer som en chock för dig, men ärligt talat. Jag behöver sällskap och du behöver någon som tar hand om dig. Jag ber dig inte att sälja din lägenhet eller så, det är ju bara tillfälligt. Tills.. ja, du vet". Hon sken upp.
Och jag tänkte för mig själv att, vad fan, varför inte? Vad hade jag att förlora på den här affären? Här stod en sjukt vacker kvinna, människa, en varelse av pulserande kött och blod, och erbjöd mig sin hjälp, och jag behövde den. Vem var jag att tacka nej till ett sådant erbjudande? Jag vore en idiot om jag skulle låta rädslan styra mig! Jag nickade svagt mot henne.
"Du har rätt" sa jag. "Jag behöver någon som hjälper mig. Men, det är bara tillfälligt".
"Bara tillfälligt" svarade Ninja. Och log igen.
Och det var så jag kom att flytta in hos vackra fröken Ninja Li. En affär som skulle besegla mitt öde på ett sätt jag inte trott var möjligt.

Jag hade aldrig tidigare varit hemma hos henne, min hemkomst blev som en inflyttningsfest och en "välkommen hem"-fest på en och samma gång. Hennes lägenhet var vackert inredd i ljusa färger, direkt gripen ur en inredningstidning. Hon bodde dyrt, Ninja Li. Det slog mig att jag inte visste vad hon arbetade med. Det var mycket som slog mig med henne, precis hela tiden träffades jag av de där insiktsrekylerna; Jag vet inte vad hon arbetar med. Jag vet inte vem hon är. Jag vet inte var hon kommer ifrån. Jag vet ingenting om den här tjejen och nu bor jag här. Herregud. Men jag slog bort tankarna, en efter en troppade av mot min mentala husvägg, föll till marken som tomma patronhylsor som aldrig fått göra någon nytta.
"Vad jobbar du med egentligen?" frågade jag försiktigt medan jag lät händerna stryka över de dyra sofforna, luxuösa tapeterna och de antika trämöblerna.
Hon plirade mot mig och gick före in i köket för att brygga te åt oss.
"Jag sysslar med lite det ena och lite av det andra, kanske man kan säga" sa hon och skrattade. Jag borde ha blivit mer nervös av det svaret än jag blev, men ni förstår, hon hade ett sätt att invagga en i trygghet, en överton i rösten som ständigt sade en att allting var okej, att det inte var någon fara, att man kunde slappna av, för nu var Ninja Li här. Jag nickade stumt och följde efter på mina kryckor.
"Får jag gissa" sa jag. "Antikviteter?"
"Nej, inte antikviteter" svarade Ninja Li.
"Aha! Nu vet jag. Fastigheter?" gissade jag, där jag stod vinglande på mina kryckor.
"Inte fastigheter heller".
"Du kanske är i drogbranschen?" skämtade jag. "Du vet. Kokaplantor. Import?" skämtade jag, kanske för att få igång henne på något vis, för att få fram något hon annars inte skulle berätta.
"Inga kokaplantor" log Ninja Li. Det gjorde mig aningen lättad. Inga kokaplantor, bra. Det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig, allt annat kunde vara hanterbart.
"Allvarligt talat" sa jag, halvt på skämt, halvt på allvar. "Vad jobbar du med? Jag har berättat för dig. Det är din tur nu."
"Jag kanske berättar för dig någon dag." Hon log och hällde upp te i kopparna. "Socker? Mjölk?"
"Ja tack"
"Båda två? Oh, sötnos" skrattade hon, som om vår konversation aldrig ägt rum.

På kvällen satt vi båda på balkongen som hörde till hennes enorma våning i innerstan, jag med mitt ben bekvämt upplagt på en stol framför mig, hon med en cigarett i handen. Jag betraktade henne där hon satt, bekvämt tillbakalutad. Hon var så vacker, hon tog verkligen andan ur mig. Jag kom på mig själv med att bara le hela tiden, hon hade gjort allt så bekvämt för mig, hjälpt mig klä mig, lagat mat åt mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ungefär här jag hade velat att sagan skulle sluta, hon och jag på balkongen, i en fantastisk harmoni, tillsammans blickande ut över staden i djupt samförstånd.

Det dröjde inte länge förrän harmonin övergick i totalt kaos...

Fortsättning följer

Del II - Långsamt

Följetong - Långsamt - Del II

Spåra inte ur nu, Katja. För helvete, tänkte jag för mig själv där jag stod, ute på den där lokalen. Mitt emot mig stod den mest attraktiva varelse jag någonsin sett, jag tänker inte försöka hymla med det på något sätt, du kommer att få reda på det ändå om du inte redan listat ut det, självklart talar jag om Ninja Li. Men det visste jag ju förstås inte då att hon hette, inte i det ögonblicket. Jag stod där och tvekade, peppade och ramsade för mig själv i vad som kändes som en hel jävla evighet. Du har gjort det här förr, du vet hur spelet ska spelas, hur en knivsegg skall dras och hur kanoten ska paddlas. Du behöver bara fokusera, en enda gång. Var bestämd, men inte för bestämd. Visa att du är stark, stabil, att du har något att erbjuda. Lugn, självsäkerhet. Du kan alla självhjälps - och självförtroendeböcker utantill innan du ens hunnit läsa dem, du vet precis vad du ska utstråla. Du behöver bara gå fram till henne, sträcka ut handen, och.. eh.. låta bli att stirra. Stirra är inte bra, det osar sådan oerhörd desperation om en stirrande blick. Nej, en fast hand och en fast, förtroendeingivande blick och sedan är du i hamn. Hon kommer att gilla dig, varför tvekar du så? Nej, jag ändrar det där, hon kommer att älska mig. Jag måste bara fånga känslan, fånga in henne i en bubbla.. hur fan var det där nu igen? Nej! Vänta, var fan tog hon vägen? Helvete! Varför tvekar jag på det här sättet, hon slipper ju undan från mig! Hon hinner ju för inåt helvete halvvägs genom stan medan jag står här och har någon slags psykoanalytiska peptalks med mig själv, det är tamejfan skärpning på det nu. Var fan är hon? Aha, där är hon, jag ser henne. Hon går mot rökrutan, det är ett perfekt tillfälle, det är nu eller aldrig, hon är ensam, rastlös och behöver säkert någon att prata med. Jag tänker göra det. Nu. Ååh, vilka långa ben hon har, vilket otroligt gung i höfterna, de suger mig nästan in i henne, jag vill in i henne, som ett barn, ihopkrupen, jag vill vara den hon ger näring.. nej, men vad är det jag står och tänker egentligen? Det är nu eller aldrig, hon står där. Jag hoppas att hon förstår, att jag.. att jag..

Naturligtvis överrumplade hon mig. Där och då, mitt i min inre peptalk. Hon bara klev in i mitt liv - just like that, och, hon skulle aldrig erkänna det här, inte under några omständigheter, men hon klev in i min värld och närmast bönföllde mig att älska henne. Hon kanske inte ens var medveten om det själv, men det var precis så det var. Mina antenner hade sökt sig fram till henne, som en målsökande missil hade jag vandrat runt i lokalen med sänkt blick, som om jag tappat någonting på golvet och nu fokuserade all min energi på att försöka söka upp det igen. Och självklart vet jag vad ni tänker vid det här laget - Vänta lite nu.. jag tror att jag kan den här historien. Men det måste jag sanningsenligt och med hela mitt uppriktiga hjärta försäkra er om att ni inte alls gör.

Jag skall ge er ett inledande scenario; en bild att utgå ifrån, och så är det väl på sin plats att jag presenterar mig ordentligt. Vi befinner oss i Sveriges huvudstad, Södra sidan, ännu ett av många ölstinna lokaler med publikblandning som för tankarna till Gott och Blandat, och om ytterligare några timmar kommer vi kunna närmast explodera av bisarra liknelser vid lördagskonfekt när det gäller det allmänna tillståndet hos gemene man i den här lokalen, precis som det brukar vara med sådana här ställen. Ölen är inte billig men den är då rakt inte svindyr heller - ölpriser är viktiga saker när det kommer till profilering av restauranger och barer, men det säger jag bara för att jag själv jobbar med marknadsföring och PR. Visst låter det riktigt jävla bra, det där med PR? Det är inte hälften så glamoröst som det låter, men man tjänar in ett rätt ordentligt överskott på sitt Allmänna Respektkonto bara genom det faktum att förkortningen "PR" står omnämnd på ett flertal ställen i CV'n, det har ni mitt ord på, och inte bara det, jag kan till och med tänka mig att svära en eller två gånger på min mors grav som ett led i övertygelsen, även fast hon lever och har hälsan. Var försiktiga med hur mycket ni väljer att lita på mig, kanske jag ska varna - jag har hittills aldrig mött en enda människa i reklambranschen som inte varit beredd att sälja sin egen mor för ett eller annat Stort Konto till det företag de jobbat på just Då. I den här branschen får man snabbt lära sig helt nya definitioner på begreppet 'Lojalitet', och det i sig speglar väldigt bra precis vilka lömska ormar vi är som jobbar i den.

Ni kanske tror att jag berättar det här för att imponera på er, eller som en avledande manöver från chocken jag förmodligen tillfogat er och som fortfarande sitter i, det lilla omnämnandet av mitt eget namn i inledningen av berättelsen. Det finns ingen mening i att hålla på det här längre; Jag är alltså kvinna, och som jag tidigare poängterat när jag gissade mig till det ni tänkte, den där sektionen där ni trodde er ha läst den här berättelsen redan, men i tusen andra former, den är fortfarande fel. Det här är ingen lesbisk kärlekshistoria, och det är uppriktigt sagt inte mycket som är representativt eller ens logiskt i det här känslomässiga kaoset jag sitter och nästan vinschar in i er i detta nu. Jag är 26 år, en falsk rödhätta, närmast onaturligt lång för att vara kvinna, hela en och åttiotre mäter jag i strumplästen, något jag aldrig haft vett att skämmas över eller ens använda som ett svepskäl till självhat, vilket - har jag hört - är ett ovanligt drag hos någon som saknar snopp. Jag är PR och reklammänniska ut i fingerspetsarna och fram tills just den här dagen jag så ansträngt försöker återskapa för er, dagen då jag mötte Ninja Li, har jag hållt mig borta från allt vad förhållanden och djupare relationer liknar och är, bortsett från de mest uppenbara och ofrånkomliga, jag pratar självklart om min familj, vänner och andra nära sörjande som har fått på sin lott att vara besläktade med, eller omtyckta av mig. Eftersom kärleksrelationer med människor skrämmer mig från vettet.

Det finns ingenting speciellt med det här stället, den här lokalen jag hamnat i för kvällen förutom möjligtvis det band jag är här för att se, ett band som inte kommer att komma upp på scenen förrän om tidigast en timme. Men då kommer jag inte vara kvar i den här lokalen längre. Det här har jag förstås ingen aning om där jag står, mitt framför Ninja Li, som jag just bestämt mig för att tilltala trots att jag inte för mitt liv kan förklara för mig själv varför, och det är i det ögonblicket hon överrumplar mig genom att vara den som öppnar munnen först;

"Du är tidig. Jag hade inte väntat dig förrän om tidigast två timmar, möjligtvis en och en halv om du bestämt dig för att ta till Fru Vodka som medhjälpare och moodkicker. Men jag är imponerad, du är ju verkligen inte ens full!" - Detta var Ninjas absolut första ord till mig där jag stod framför henne, i full färd med att försöka öppna munnen och säga något och därmed få igång ett samtal. Hon besparade mig dock våndan över att få igång ett samtal, men den ångesten lämnade mig enbart en hastig sekund bara för att ersättas med en annan typ av oro. Var det så här hon brukade snoppa av folk? Såg hon mig som ännu en i mängden män och kvinnor som skulle försöka plocka upp henne för ett klassiskt krogligg? Fanns det något jag kunde säga som skulle få henne att förstå, att jag inte brukade gå fram till människor på det här sättet? Att jag aldrig skulle stå och dividera med mig själv på det där viset, med handsvett och ångest redan på förhand, och hade heller aldrig gjort fram tills idag? Att jag i normala fall skydde allt vad relationer hette som pest och rabies och att jag därigenom lyckats med konststycket att vid tjugosex års ålder aldrig haft något som ens påminde om ett förhållande? Att jag fram tills i detta ögonblick spelat hennes roll i det här märkliga spelet och att jag förmodligen aldrig, aldrig någonsin skulle tilltala mig själv på ett inbjudande sätt om jag vore hon, eftersom detta kunde leda till rent förödande konsekvenser för oss bägge, kunde jag ju heller inte stå och säga. Men sant var det ändå.

"Eh.. Vill du att jag ska gå?" var det enda jag fick ur mig, även om det lät mer som "Eee.. Vzn jaschn..å?". Herregud, vad var det som hände i min kropp egentligen? För att inte tala om mitt sinne! Mina motoriska färdigheter kändes som helt satta ur spel, mitt talcentra hade plötsligt bytt kanalband och min förmåga att omsätta tankar i handling, så som att faktiskt försöka sträva efter att få stanna kvar och lära känna henne istället för att begå omedelbart socialt självmord (efter allt besvär jag gått igenom och efter all den där peptalken kunde jag ju faktiskt inte bara låta chansen gå förbi mig, det fanns ju ingen logik i att bädda en säng som man ändå inte skulle ligga i, om man nu får vara lite ful och ta till en sådan rå liknelse) och tillråga på allt så lät jag som en idiot. Det här började inget vidare, i alla fall inte för min del.
"Nej, för allt i världen, stå kvar där du är. Faktum är att jag borde tacka dig, det står en man några meter bort som stått och hinkat i sig öl och Jägermeister i en satans paritet enbart för min skull, i säkert en timme nu. Det var bara fråga om minuter innan hans hand suttit på min häck, och för att vara helt ärlig,om du vänder dig lite diskret om så ser du.. Mannen i röd jacka vid ett av ståborden, ser du honom? Mmm, helt ärligt, är hans hand på din häck något du själv skulle sträva efter en sådan här kväll? Eller vilken kväll som helst, för den delen?"
Jag följde hennes instruktioner och synade karln. Detta var alltså min första konkurrent för kvällen och honom hade hon alltså ratat omedelbart. Jag gav mig själv en mental notering; Drick inte för mycket Katja, hon kanske bara tror att du vill lägga handen på hennes häck, och även om det är en bit av sanningen så är det förstås inte hela sanningen, så håll dig för helvete till planen. Jag skrattade med henne och slappnade av litegrann. Bra, hon har humor. Underbart, det förenklar faktiskt hela den här.. märkliga situationen avsevärt.
"Jag förstår precis vad du menar" skrattade jag och förde vinglaset till munnen. Husets röda, som det anstår sig en onsdag på ett Söderhak som detta. Och jag är väl medveten om vad för signaler jag måst sända ut i och med den kombinationen; Söder, Band, rödvin, mitt-i-veckan. Det låter väldigt vänster, väldigt sympatiskt och "jag är på din sida i kampen", solidaritet och allt det där, men ni har väl inte glömt bort det viktigaste redan? Just det. Jag är reklamare. Jag är en lömsk orm.

"Ninja, förresten. Ninja Li" förtydligade hon och sträckte fram handen till hälsning. Jag tog emot den, kanske med en aning stor entusiasm än tänkt, men rödvinet hade börjat göra mig uppsluppen.
"Katja. Katja med K faktiskt"
"Har någon försökt stava ditt namn med C, på fullaste allvar? Någon gång?"
"Du skulle bli förbluffad över hur många" svarade jag med ett snett leende. Jag var ju nästan bra på det här! Jag borde ha flirtat mer i mitt liv, för att öva upp mig. Inte kunde jag veta att jag skulle träffa Ninja, men jag hade gärna velat ha en liten föraning. Något som ledde mig in på rätt spår. Hon skrattade och svepte med blicken över lokalen, stannade av i svepandet av blicken som hastigast och fäste blicken på någon eller något bakom mig, någon eller något jag naturligtvis inte kunde se. Jag visste inte om jag skulle vara nervös eller inte. Jag visste inte om hennes beteende skulle tolkas som rastlöst, eller om det var en del av det här spelet vi spelade, ett spel jag tvingat mig själv att spela för första gången i mitt liv, bara för att få kontakt med henne. Det var som om det inte existerade något annat sedan jag först hade lagt ögonen på henne. Jag var inte särskilt förvånad över att det hade visat vara en kvinna - denna första och kanske enda person som Gud valt ut åt mig, som berört mig med bara en blick. Jag var mer förvånad över att jag kände en sådan stark dragning till någon överhuvudtaget. Man eller kvinna spelade ingen roll för mig, de var jämlika i mitt medvetande på så sätt att båda alltid förefallit precis lika motbjudande att ha att göra med. Det är också en slags rättvisa, antar jag.

"Söker du efter någon speciell, jag menar.. ska du möta någon här ikväll, eller så?" fick jag ur mig, och försökte låta så nonchalant som möjligt när jag sa det.
"Jag skulle ha mött någon, men han är knappast aktuell för det mötet längre. Vi kan nog räkna kallt med att jag fått nobben totalt.. igen." hon fnös när hon uttalade det sista ordet, och jag försökte tolka hennes ansiktsuttryck.
"Vem skulle du ha träffat då?" undrade jag.
"Min föredetta. Vi har en del.. outredda saker mellan oss, kanske man kan säga". Oj, känsloladdad reaktion, ta det lugnt, ingen skada skedd, det betyder inte nödvändigtvis att..
"Eller snarare.." hon tystnade, lät blicken vandra, "Snarare är det så att HAN har outredda saker med mig. Och jag måste finna mig i det, att trösta honom och vara en vän för honom eftersom jag var den som.. avslutade det hela". Hon såg fjärrskådande ut och jag lade en försiktig hand på hennes axel.
"Jag förstår precis" sa jag, fast jag inte alls förstod precis. Jag förstod ingenting av det där, med alla de där spelen och reglerna och det som sades "höra till" kärlekens före, under och efter-faser. Jag hade alltid hållit mig utanför det där eftersom det inte funnits mening för mig att lära mig om något jag ändå skydde som pesten. Nu befann jag mig på alltså på obruten mark och försökte spela med så mycket som möjligt. Jag är ju trots allt en lömsk orm, och även om lömska ormar inte vet mycket om kärlek så har vi lärt oss en del om människor. Vi kanske inte kan förstå känslan rent emotionellt, men i teorin har vi lärt oss att bryta ned alla vi möter till små, små beståndsdelar och därigenom vinna kunskap nog om dem för att bygga ett försvar och en strategi. Det första man egentligen behöver lära sig och det absolut mest essentiella är ju vad man vill ha den här specifika människan till. Behöver jag få sex, kan denna människa leda någonstans rent kontaktnätsmässigt? Jag hade redan försökt definiera vad det var hos Ninja som dragit mig till henne vid första anblicken, men inte nått fram till så mycket som skuggan av ett svar. Vi stod kvar en stund, småpratade med varandra som om vi aldrig gjort annat. Hela samvaron med henne, bara att finnas nära henne, kändes som att komma nära någon man känt hela livet. Våra rörelsemönster smälte in i varandras, våra kroppar följde varandra, våra gester tog efter varandra. Det var närmast religiöst. Egentligen pratade vi inte om något viktigt, vi fördrev bara tiden i väntan på det okända. Hon frågade mig vad jag arbetade med och var jag bodde, saker ni redan vet, och jag svarade artigt och uttömmande samtidigt som jag försökte att inte vara för långdragen. Jag kände mig lite som en mentalpatient som just blivit utsläppt bland vanligt folk för första gången på tio år och som glömt av helt hur man samspelar med andra människor. Hon, bara hennes existens, framkallade frossbrytningar under huden av rädsla, en rädsla jag inte kunde identifiera.

"Men du, Katja med K" sa hon plötsligt. "Vad säger du om att sluta upp med det här tramset och åka hem till mig istället? Jag tror att jag har gjort det här nog för ikväll, och dessutom verkar det som om Röda Jackan kommit in i andra andningen där borta. Han har börjat hälla i sig Jäger igen, troligtvis med sikte på en trekant istället för en One-On-One med mig, så om vi vill rädda våra rövar undan en säker attack från hans dasslock till händer föreslår jag en snabb reträtt". Jag gapflabbade. Den här tjejen kunde verkligen uttrycka sig. Jag var som trollbunden. Glatt imponerad - och inte så lite stolt - hon hade kunnat ta vem som helst därinne men det var mig hon bjöd hem - lät jag henne leda mig till garderobssektionen där vi hade våra jackor.
"Jag vill bara varna dig innan vi går" sa hon samtidigt som hon krånglade på sig den svarta ytterjackan. "Jag har en väldigt bestämd uppfattning om somliga saker här i livet, och jag har inga som helst problem med att kliva över lik om jag vill ha någonting tillräckligt mycket. Jag säger det meddetsamma, så att du får en ärlig chans. Om du letar efter någon som du lätt blir av med, någon du bara kan leka med för att vinna erfarenhet eller precis vad som helst, så har du valt helt fel tjej".

Jag visste det från början. Det här skulle bli min allra första och naturligtvis också livsavgörande erfarenhet av kärlek.

Fortsättning Följer...

Att ge tillbaka - SÖKES: Vinterjacka! HJÄLP fröken Gonzo i vinter!

(Detta skrev jag igår, men det publiceras idag tillsammans med mitt EGENTLIGA inlägg, som kommer att återkomma med jämna mellanrum tills målet är uppfyllt, se nedan!)

- Skrivet 9 Oktober -

Idag bråkade jag något otroligt med min mor i telefon. Hon hade inte hört av sig på så många dagar igen, och jag blir alltid orolig för henne då. Det sitter inpräntat i mig att ta hand om henne och se efter henne, det har jag gjort sedan jag var liten. Vi pratade och hon exploderade på mig, fullständigt. Jag hade trott att hon hade blivit "frisk" igen vid det här laget, fått tag i pengar och skaffat sig sitt heroin så att det gick att tala med henne, men där hade jag fel. Jag hade glömt bort precis hur sjuk hon blir när hon inte får opiater i sig. Jag har forskat i det där och läst en del vetenskapliga texter som berör just det - mamma är inte den första eller enda schizofrena personen som självmedicinerar med opiater, omedvetet. Opiaterna tar ner en stor del av hennes manier och det där omedelbara vansinnet hon styrs av när hon inte har droger i kroppen. Jag vet inte vad som är värst, att hon petar i sig gramvis med heroin och riskerar en överdos varje levande sekund, eller att hon som nu, går ner sig så hårt och får varbölder över kroppen som hindrar henne från att skaffa pengar, så att hon kan få tag i sitt heroin och bli trevlig och snäll mamma igen.

Hon är vidrig när hon är bara sig själv, regelrätt elak, hon muckar gräl precis hela tiden och kallar mig saker vid namn som jag helt ärligt inte vill nämna här. Hon tar upp det där med microchipsen hon har "inopererade under huden" - det är märkligt det där hur så många schizofrena har samma vanföreställningar över hela världen oberoende av varandra. Ibland vet man inte vad man ska tro. Sen är det det här med att hon är Anastacia, den sista arvtagerskan till det ryska imperiet och hon är kidnappad hit från ryssland som liten flicka, av SÄPO, diverse nazister, en massa högt uppsatta toppar i världens näringsliv och lite av varje. Orsaken till denna kidnappning skall enligt henne vara politisk och det är en riktig smörja av krig och vapen och atombomber och inblandade så man blir helt snurrig av att försöka hålla reda i det hon berättar. Det är morbida historier om hur hon är jagad och bevakad 24 timmar om dygnet av män som hotar henne, och så har hon en radiostation i huvudet där hon hör främmande människor ("militärer" enligt mamma) kommentera allt omkring. De talar både till henne och till varandra så att hon hör. Ja, ni hajar, det är den vanliga schizofrenin, för er som är bekant med den sedan tidigare är det här inget nytt men för nykomlingar vet jag att sådana här historier kan bli väldigt magstarka och morbida, ologiska och.. sjuka. Jag har själv 10 års erfarenhet av dem nu, ingenting förvånar mig. Jag har slutat säga emot henne för många år sedan. Men när hon bara vill bråka blir jag arg. På både mig själv, som aldrig lär mig vilket egocentriskt, elakt svin hon faktiskt är och att jag aldrig lär mig att det är drogerna som gör henne snäll, hennes odrogade jag har bedragit och ljugit och stulit från mig i hela mitt liv för att få pengar till drogerna. Dagens samtal slutade med att jag bara skrek åt henne och tappade besinningen, precis som vanligt.

Jag jobbar intensivt på del II ur "Långsamt" som jag publicerade första delen ur i senaste inlägget. Jag är oerhört tacksam för alla fina kommentarer! Vad kul att ni vill läsa mer, och roligt att ni ger feedback. Jättekul! Om det här experimentet går väl så kommer jag att publicera fler; jag har ofta flera saker "på gång" samtidigt och det kliar ständigt i fingrarna efter att få berätta. Människor jag möter varje dag och intryck från det dagliga och just nu tradiga livet ger mig längtan efter fantasivärlden i mitt huvud, där saker och ting faktiskt händer och där människor agerar på känsla. Ofta får jag en bild av en person när jag är ute och går, en person som jag skulle vilja gestalta, som i fallet med Ninja Li. I hennes fall var det hennes namn som liksom bara kom till mig - ett starkt och kraftfullt namn som antyder så mycket. Jag jobbar på för fullt här,men jag har städat hela lägenheten idag också och tvättade halva natten igår, så ha lite överseende. Just nu njuter jag av ett rent hem, ett vackert hem. Wow!

Om jag bara kunde illustrera berättelserna vet jag att de skulle kunna bli än mer kraftfulla, men jag kan inte rita med datorn som arbetsverktyg och jag har ingen scanner. Jag hoppas att mina ord ändå kan forma de bilder hos er som jag hoppas få forma. Att få vara med och skapa en fantasivärld åt andra har alltid varit min drivkraft. Att få berätta en saga och fånga, trollbinda eller bara beröra. Det är trots det jag lever för och jag behöver egentligen inte mer bekräftelse än en publik på en person som lyssnar eller läser. Från min fantasivärld till din, del II kommer snart!

För er som missat det så kan jag återigen flagga för att jag stängt av kommentarsbegränsningen för anonyma. Alltså; vem som helst kan kommentera i bloggen nu, oavsett om du har google-konto eller kommenterar som Anonym. Detta eftersom jag inte längre upplever någon hotbild mot mig i bloggen och eftersom många som kanske vill kommentera eller ställa frågor inte orkar skaffa sig ett google-konto bara för att skriva en rad. Det förenklar för oss alla. Kommentargranskningen är dock fortfarande på, men det är bara för att rensa ut spam, och för att hindra att folk går fullständigt bazookas. Jag är trots allt mamma och har ett förebyggande tänkande nu för tiden! Det är ingen idé att låta barnen hitta på precis vad de vill, det slutar inte bra. Folk får storhetsvansinne och börjar skriva helt sjuka grejer. Alla kommentarer godkänns dock så länge de inte innehåller spam eller hot. Jag är inte rädd för kritik, men tycker faktiskt inte heller att jag ska behöva ta precis vad för skit som helst och bråk föder i regel mer bråk.

På sistone dock, har jag svämmats över av fina kommentarer i bloggen från både nya och gamla läsare - jag är oerhört glad över hur mitt läsarantal stigit den senaste tiden! Jag har också fått en drös med mejl som jag försöker hinna med att besvara - har ni frågor eller tankar är ni välkomna att skriva, jag brukar försöka besvara alla mina frågor offentligt i bloggen för alla att läsa om man inte uttryckligen skriver i mejlet att man vill behålla konversationen privat, eller om brevets natur tycks vara sådant att det handlar om brevskrivarens egna personliga liv och tankar. Jag har ingen önskan att hänga ut en ledsen brevskrivare som letar efter någon form av råd. Men jag skulle vilja dirigera om mejltrafiken lite med tanke på att min hotmail får så mycket spam och skit, så har ni mejlat mig på sistone och inte fått svar - mejla om till L.Lonnroth(@)gmail.com (ta bort parenteserna och foga samman, jag försöker undvika spambots) så ska jag besvara dina frågor, anonymt eller inte, så snart jag kan! Jag har några läsare därute som väntar på svar - oroa er inte, jag kommer att svara, det kan bara bli lite mycket ibland.

Om man vill ha mer personlig kontakt med mig är man också välkommen att adda mig på Facebook. Jag finns självfallet under mitt för och efternamn, Loo Lönnroth, men har begränsat insynen till mitt konto från anonyma besökare, detta av den anledning att jag vill hålla koll på vem som, så att säga, håller koll på mig. Om man är en läsare och söker statusuppdateringar från mina sjukhusvistelser, vill se bilder eller bara vill skriva en rad, skicka en kompisförfrågan och skriv i meddelanderutan att du är en bloggläsare, så accepterar jag självklart din inbjudan! Jag brukar neka spontana kompisförfrågningar från människor jag inte hört talas om eller som inte skriver varför de vill bli kompis annars - speciellt främmande snubbar. Jag hajar faktiskt inte varför man sitter som snubbe på facebook och skickar random förfrågningar till brudar för att typ ragga. Skickar man en förfrågan utan att skriva ett mejl eller hasta ner en rad i meddelanderutan blir man alltså inte accepterad, så glöm nu inte att plita ner att du är läsare så att jag kan släppa in och kategorisera dig! För mig är FB ett socialt nätverksverktyg och en verklig förteckning över vilka som känner vilka och är ihopkopplade, inte SprayDate. Jag tycker dock inte att jag vill hindra eventuella läsare från att ha personlig kontakt då jag ju faktiskt tror på att komma närmare min publik som ett led i mitt sociala nätverkande. På väg mot målet, bry sig om sina fans och all that jazz.

- Skrivet 10 Oktober -

Vilken energi jag har haft idag - helt otroligt vad fint det är här hemma. Dammtorkat, skurat golven, tvättat, gnott och slängt en massa skräp, vikt tvätt och bytt ut lite prydnader. Jag älskar att få orken att skapa och bygga runtomkring mig. Göra hemmet klart för visning, titta, så här lever vi, dessa är våra färger. Inbjudande, färgfullt, rent och med rätt ljussättning, då trivs jag och kan skapa precis rätta stämningar för skrivande och annan skapande verksamhet. Ingenting blir gjort i ett skitigt hem. Dessutom ska jag läggas in på Torsdag för nya cellisar, och ville ha Alexanders kläder redo så att han verkligen får med sig ordentligt med sockor och långärmat, jag hade så mycket som inte blivit tvättat på så länge - som om att ge honom nya kläder all over again. Sen har det ju köpts litegrann på sistone också, det lilla jag haft råd med. Alla inläggningar ruinerar mig. Jag har aldrig varit så fattig, jag har inte ens råd att köpa mig en vinterjacka med de egna pengar jag fått. Liselott kom med en sponsring för att hjälpa till för några veckor sedan, hon är helt otrolig som bara ger på det sättet, så osjälviskt och jag får dåligt samvete direkt. De pengarna gick dock till oväntade räkningar, så jag hoppas kunna lägga undan till nästa månad, kanske jag kan vaska fram en vinterjacka då.

Det är inte lätt att leva på 3000 kronor i månaden, men det går. Det är bara det att man inte har råd med något till sig själv och när säsongerna skiftar blir det kaos i garderoben. Förra årets jacka hade kunnat användas om jag hade någon, jag är inte picky - jag vill bara vara varm. Men den sjöng på sista versen och fick gå hem till soprummet under en sommarrensning. Jag blir så otroligt avundsjuk på alla som höstshoppar nu, och jag kan inte förstå hur folk har råd att köpa så härliga kläder, som lever på absolut existensminimum. Om ni trodde att man hade lazy days och fick fet plånbok av att vara sjukskriven så hade ni verkligen fel - jag får betala mina inläggningar själv och det är faktiskt skitjobbigt.

Men jag ska inte gnälla över pengar och fattigdom. Det finns de som har det värre. Jag har tak över huvudet, ett hop-plockat hem av fynd, ett friskt och vackert barn, jag har råd att äta varje dag och jag har råd till bredband. Det är däremot också allt. Jag har däremot inte råd med TV (ComHem och boxers basutbud kostar trots allt minst 139 kronor i månaden, jag har inte det, jag har inte råd med TV-licens heller så därför använder jag inte TVn, har ingen digitalbox och alla reagerar alltid på det), jag har inte råd med fast hemtelefon och jag har sannerligen inte råd med några nya höstkläder åt mig själv. Alla mina rengöringsprodukter till hemmet får jag sponsrat av pappa, jag har inte ekonomi för att köpa en ny säng åt Alexander heller, som jag så gärna velat ge honom då jag anser att han är för stor för spjälsäng nu, jag har tittat ut en Växa-säng åt kotten men vi har bara inte råd.. och det känns.. uselt, att gå och känna att man trånar efter en tröja för 189 kronor som man vet att man kommer att få fortsätta tråna efter, och det känns surt att behöva cutback på allt för att ha råd till det absolut viktigaste.

Hjälp Mrs Gonzo i höst och vinter! LÄS NEDAN!

Ekonomi är ett helvete, och jag sliter verkligen för att få allt att gå ihop. Jag köper ingenting som inte är absolut nödvändigt och ändå är jag panta-burkar-fattig den 14:e varje månad. Jag drar in på allt, precis allt, och känner hela tiden att jag så gärna vill köpa alex den där sängen, jag vill ha den där klädseln till min soffa från IKEA för 699 kronor och jag skulle så gärna vilja ha en riktigt snygg och framför allt varm vinterjacka. Det råkar inte vara någon därute som känner sig lite Florence Nightingale?

SÖKES: Varm vinterjacka, gärna trekvartslång till knät i en snygg färg (grönt, turkos, rosa, vitt, svart?) och med luva - mycket viktigt! - sökes med ljus och lykta, strl M eller 38/40. Jag vill helst ha ett mer figurnära plagg - upp-puffade dörrvakts-looken är inte min grej. Egentligen är jag inte så kräsen, men om jag fick ha önskemål eller ge en bild av vad jag själv skulle ha köpt så skulle det låta ungefär så som ovan när jag frågade efter den i butiken. Jag vill inte ha riktiga pälsdetaljer (om päls så föredrar jag alltså syntetisk päls, kanske jag skall förtydliga) och jag ser helst att jackan är i ett syntetiskt material då jag inte anser det nödvändigt att djur skall behöva sätta livet till för att värma mig, speciellt inte under de förhållanden som djuren plockas levande eller går igenom tortyrliknande ritualer för att puffa upp en jävla Canada Goose, liksom.

Råkar du ha någonting sånt här liggande i en vrå? Undrar du om det finns någonting du kan göra för mig? Enkelt - ge karma - ge bort din jacka! Det här är nog det konstigaste inlägg jag någonsin skrivit. Faktum är att jag aldrig tiggt i min blogg tidigare, men jag är bara ärlig, det här är min verklighet just nu. Så här illa är det faktiskt. Jag ger er mitt liv och min vardag ändå, det här är inte utpressning, får jag ingen jacka så tänker jag inte sitta här och sura. Men jag ägnar tusentals timmar åt att skriva i den här bloggen, nu är det dags att försöka utnyttja den. Om min blogg kan, inte bara liva upp er vardag utan kanske även värma min snippa i vinter, ja, det vore ju faktiskt kanon, sicken mångsidig blogg man har! Sitter du på ett företag som känner att ni gärna vill låta Fröken Gonzo / Social Ingenjörskonst gå runt i just ER jacka, kan jag ställa upp som reklampelare åt er, och jag kan absolut tänka mig att offra ett blickfångstungt utrymme på bloggen till Ert företag, inte bara en länk - utan ett fast reklamutrymme. Ni vore i sådana fall det första företag som fått plats här i bloggen - som ni vet så har jag reklamfri space här, men jag är beredd att göra ett undantag för ett klädrelaterat företag. Jag har ett fast och jämnt stigande läsarantal, det finns full statistik på både uppskattat bloggvärde och besökarstats i min länksamling till höger här i bloggen. Det är bara att mejla om ni har några förslag på hur Fröken Loos Vinterjacka 2009 skall ta sig hem till mig. Privat, företag - jag är dig evigt tacksam och framför allt kan jag erbjuda dig något tillbaka!

- Även Alexander behöver en ny jacka / overall i vinter. Något varmt i en sprakande färg och storlek 92 / 98, något som håller värmen innanför och snön utanför är hans önskemål. Har ni något åt ungen som håller mig vid liv - se kontaktuppgifterna nedan!

Om du vill hjälpa mig med min eller Alexanders jacka - mejla till ( L.Lonnroth@gmail.com), och släng fram ditt förslag! Jag är med på nästan allt och jag har som sagt reklamutrymme för både privatpersoner, bloggare och företag att byta med, samt min oerhörda tacksamhet och ett ökat karmakonto on your behalf. Så vad fan väntar du på? Hjälp en medmänniska redan idag! Även om du bara har en härlig idé (typ starta en insamling, skramla bössa på torget, etcetera) så är ALLA mejl välkomna. Det kanske är just Ditt brev som leder till en varm Loo i vinter? Eller en varm Alexander? Vad väntar du på? Give something back till Din favoritbloggare, hjälp en medmänniska.

Jag kommer självfallet fortsätta ge Er Social Ingenjörskonst - Den enda blogg Du behöver - i många år framöver.
Men det här är chansen för dig att visa ditt stöd! Så, vi hörs och syns snart igen. Nu ska jag redigera lite på del II ur Långsamt. Kanske kommer den upp sent ikväll!

Taxi och present till alla läsare!

Höhö, hörde ni det, förresten. Jag åkte taxi som vanligt, men med alex, häromdagen. Taxichauffören sa inte mycket under resan, men när vi nått vår destination och han artigt hjälpte till att släppa ut min son ur bilbarnstolen vände han sig till mig;
"Öh.. du blev mamma tidigt du! Det har väl sina fördelar va?"
"Förlåt? Vad har sina fördelar, sa du?"
"Att vara ung mamma"
"Jag vet ingenting om hur det är att vara ung mamma. Jag är tjugonio, det är inte att betrakta som ungt, det är snarare hopplöst medelmåttigt, men tack för komplimangen"
"Skämtar du?"
"Nej, jag tackade uppriktigt för komplimangen. Hur så?"
"Är du tjugonio?"
"Vill du se legitimation?"
"Ja, faktiskt"
"Du får helt enkelt ta mig på orden"
"Okej, snabbt nu, när är du född?"
"800813"
"Det hade du kunnat räkna fram!"
"Menar du allvar?"
"Jag är imponerad. Verkligen. Du ser inte ut att vara en dag över nitton"
"Wow, jag blir bara yngre för varje år som går. Det måste vara cancern."
"HAR DU CANCER OCKSÅ?!"
"Men du, jag har en blogg, här, läs den."

Jag gav honom mitt visitkort. Ja, kan ni tänka er. Jag har ett visitkort. Han lovade att läsa. Så, mr cabdriver, om du läser det här, välkommen till "nittonåringens" värld. Jag sa ju att jag skulle skriva om dig, som jag lovade.
Stackars man. Jag tror jag rubbade hela hans världsbild och stal hans uppfattning om hur en nittonåring ser ut fullständigt. Men helt ärligt så måste det vara något fel. Jag åldras inte nämnvärt, jag är medveten om det. Det oroar mig faktiskt litegrann. Särskilt som jag läst klart samtliga Twilight-böcker och totalt fastnat för dem. Det där med odödlighet låter ganska lockande.

Men nu till presenten!

Så, jag vet att jag svamlat om ett litet projekt jag håller på med, ett par gånger nu. Jag tänkte chocka lite, och ge er inledningen och första utdraget till vad jag valt att kalla min första lilla Bloggföljetong. Det här är förstås att betrakta som en vilken litterär text som helst, det är inte självbiografiskt och det handlar inte om mig. Jag tänkte som så, att om jag ändå ska ha en blogg, så ska jag använda den för att testa mina nutida texter i. Mina kortare noveller, short stories och följetonger. Om man har negativ kritik och en massa gnäll att komma med ska man minnas att det här bara är en gratis text bland andra; jag tänker inte försöka ge ut det här och jag har inga planer på att förvandla den till ett manus eller så, det är bara en text, i en reklamfri blogg som är gratis att läsa och som är skriven av någon som behöver skriva av sig, som inte får betalt för det hon skriver och som förmodligen inte kommer få det heller. Glöm inte att det här är första gången jag lämnar ut någon av mina nutida sagor formellt, jag har fram tills nu behållt dem på min dator. Den här började jag skriva på i huvudet för några veckor sedan och har nu bara bestämt mig för att kasta ut. Jag väntar mig inga stående ovationer. Tänk bara på att ett utlämnande av en sådan här text är för mig som att placera mitt hjärta på ett silverfat. Det här är mitt absoluta innersta, det sätt jag skriver på när jag skriver mina historier, som mormor kallade dem. Det är något annat naket med det än att skriva om mitt liv i bloggen. Det är inte nödvändigtvis själva berättelsen i sig, utan mer det känsloflöde jag avslöjar om mina egna tankar i texten. Det av mig som lyser igenom. Men skitsamma, here goes. Ingen idé att skjuta på det. Första texten, första delen.



Wait for it...
Wait for it..

Långsamt

Del I - Ursinne har en blick, och den tillhör Ninja Li

"Säg något. Snälla. Säg något, vad fan som helst, bara du talar."
"Vad fan vill du att jag ska säga? Tack?"
"Okej, vi gör framsteg här. Kanske inte precis artiga framsteg, men.."
"Vänta nu. Du bestämde dig just för att komma hem och informera mig om att du bedragit mig med en.. med en.. lärarstuderande, och väntar dig artighet i retur för denna.. obeskrivliga tjänst du just gjort mig?"

Ninja stod någon meter ifrån mig i vårt vardagsrum och skrek. Hon var så förbannat sexig när hon var arg, det hade jag alltid tyckt. Den tanken var fullständigt ologisk i det här sammanhanget eftersom hennes mörkbruna ögon fullständigt sprakade av ursinnet och sorgen som koagulerade hennes blod just nu, och det ursinnet, den sorgen - hade jag orsakat. Genom att, som hon så vackert uttrycka det, ligga med en lärarstuderande. Det var komiskt att hon skulle fastna för det, precis som om det vore ett skällsord på något sätt. Som om det vore mest relevant vad flickstackarn hade för yrke. Men en sak måste ni förstå; i hennes värld var det ett skällsord. En lärarstuderande hade ungefär samma värde som en statist i en film för henne. En ung tjej som gillar barn och som inte hittade något tillräckligt intellektuellt att göra av sitt liv, a complete waste of space - så skulle Ninja ha uttryckt det. Faktum var att hon skämtat om det flera gånger, trots att hennes bästa väninna var just - lärarstuderande. När jag påpekade det hela viftade hon alltid bort det.
"Det begriper du väl själv att jag inte räknar in Sophie i den kategorin" fnös hon. "Sophie tillhör kulturelitens samling intellektuella avkommor och hon tar sina studier på fullständigt allvar. Hennes klasskamrater på lärarhögskolan, däremot, har jag inga höga tankar om. Tjejer utan stake, tjejer som tror att det enda som kan ge dem bekräftelse och tillfredsställelse grundar sig i deras livmoder, små ambitiösa, halvdumma Moder Theresor som inte kan tänka på annat än hur de ska fånga in någon stackars genetisk lämplig att fortplanta sig med. Sophie är inte sådan. Hon är driven av helt andra saker än en.. livmoder". Det sista ordet dröp av förakt.

Det var Ninja det, i ett nötskal. Trots att hon själv saknade universitetsutbildning - faktum var att hon hoppat av gymnasiet eftersom det tråkade ut henne att umgås med så många intellektuella medelmåttor - ägde hon en förbluffande förmåga att ta till sig information och ord - därtill ägde hon en oerhörd detaljförmåga vad gällde alla typer av informationsflöden. Hon kunde omedelbart sortera ut det som var viktigt i sammanhanget, och göra bruk av informationen som om hon var den som hört det först, eller till och med var huvudanledningen till att informationen existerade i första taget. Det fanns dock ingen tvekan om vad det var som var viktigt i det här sammanhanget; Jag hade, som ni redan vet, bedragit henne med en intellektuell medelmåtta, ett öde värre än döden för min Ninja. Hon hade hellre sett att jag bedragit henne med någon professor i litteratur, och hon hade kanske till och med förlåtit mig för det, men då jag inte vistades i den typen av kretsar hade jag givetvis inte den typen av alternativ. Jag fick hålla till godo med vad jag lyckades hitta.

"Okej, så, vad heter den här lilla bedårande flickstackaren du valt som huvudrätt i middagen som är vårt förhållande? En middag, som jag utgår ifrån att du vet - börjar lida mot sitt absoluta slut?".
Hennes ögon smalnade - inte ett bra tecken, inte ett bra tecken alls. Nu började hon dessutom tala som någon form av kodknäckare i en Agatha Christie-roman, med målande beskrivningar och absurda liknelser.
"Du liknar vårt förhållande vid en middag?"
"Du vet mycket väl vad jag menar. Jag är skitförbannad, du vet att det får min fantasi att skena iväg med mig"
"Du är en sann författare, Ninja"
"Eller så handlar det om att mitt psyke inte riktigt hanterar den verklighet som läggs ut framför mig, om du hajar vad jag menar". Helvete också, hon var verkligen het när hon var förbannad. Jag betraktade henne där hon stod, lätt framåtböjd mot mig, med händerna i sidorna som om hon höll fast vid sig själv för att inte självantända av ilska, med det blonda håret spretande från hennes lätt bleka, närmast fluorescerande ansikte, som nu lystes upp inifrån av pulserande blod, ilskerodnader - de gjorde henne om möjligt ännu mer vacker. Ögonen sprakade mot mig som svarta brunnar, svarta hål i universum. De hade slukat mig flera gånger än jag kunnat räkna. Hennes bröstkorg hävdes upp och ned, varje muskel i hennes seniga lilla kropp var spänd. Jag fick hålla tillbaka reflexen att slicka mig om munnen, herregud, vad jag ville ha henne.

"Jag ser vad du håller på med, och det kommer inte att fungera" svarade hon, som om hon hört mina tankar. Klart att hon gjorde, hon visste alltid vad jag tänkte på, och tvärtom. Vi var som två delar av en enhet. Det var det som gjorde det här så.. fruktansvärt. Att jag måste göra det här. Det är för hennes egen skull, intalade jag mig.
"Ninja, du kanske ska lugna ner dig lite och lyssna på mig. Jag vill inte bråka. Det var någonting som bara hände. Jag vet inte ens om det betyder någonting..". Jag höjde händerna som om jag var den retirerande fienden, som utmattat korsade hennes försvarslinjer i hopp om ett fredsavtal. Det var ett fullständigt och absolut misstag, jag hade just kramat om utlösaren till bomben av känslor inom henne lite väl för hårt. Jag såg hur hon närmast leviterade från golvet ett ögonblick innan hennes seniga kickboxarmuskler spändes för närstrid. Det här hade vi gått igenom tidigare, hon skulle inte vinna mot mig, faktum var att jag inte tänkte kämpa emot eller ens höja handen mot henne, ni har säkert hört talas om den där gamla artighetsgrejen, den där som handlar om att man inte ska slå kvinnor, men då Ninja knappast definierade sig själv som kvinna skulle jag antagligen vara på den säkra sidan om jag nu visat mig vara en notorisk hustrumisshandlare. Det var jag dock inte, jag fick ingen kick av att ge mig på henne, inte på det viset i alla fall.

"Du vet inte ens om det betyder någonting? Du har precis trampat på helig jävla mark, du har trampat på hela min jävla kärlek till dig, och så.. betyder det inget?" hon skrek ut de sista orden med smärtan lysande i ögonen.
Hon klev ett steg framåt, höjde sig på tå och lyfte vänsterarmen i ett och samma andetag. Det tystnade fullständigt i huvudet när hennes första slag - med öppen handflata, träffade min högra kind. Det sved till något fruktansvärt, en varm hettande smärta som fortplantade sig med kraftfull hastighet, den utvecklade sig snabbt som en spridande rodnad under huden - den här tjejen hade fått lite mer övning än de flesta tjejer både du och jag träffat, det kan jag garantera dig, det visste jag från början och jag gjorde ingen ansats till att stoppa henne när hennes andra slag träffade samma kindsida, den här gången med knuten näve. Jag fångade hennes blick strax innan hon höjde båda händerna - förmodligen för att hon ville att det skulle komma som en överraskning vilket håll det vassa slaget skulle anlända ifrån, och förmodligen höjde hon också dem båda som ett led i någon form av instinktiv försvarsteknik också - jag kände henne lika väl som hon kände mig. När det tredje slaget träffade den allra känsligaste delen av mitt näsben flög jag automatiskt bakåt som om jag duckade för en rekyl, mitt bakhuvud träffade snedsidan på den dörrkarm jag haft någon meter bakom mig under vår diskussion, och sekunden senare kände jag hur mitt näsben exploderade i en svallvåg av blod. Fan också, tänkte jag. Hon mindes exakt, varje liten känslig detalj på min kropp, varje liten gammal skada. Det fanns ingen som kände mig som Ninja. Absolut ingen.
Och det var väl i det ögonblicket jag borde ha förstått att hon inte skulle låta mig gå.

Hon tänkte göra absolut slarvsylta av mig, jag visste att jag inte ens skulle försöka försvara mig - eftersom jag förtjänade varje slag, men också för att en liten, liten del av min hjärna njöt av det. Jag hade med lätthet kunnat övermanna henne och hålla fast henne tills det gick över, som jag gjort tidigare. Men jag vägrade. Jag var nyfiken på vad hon skulle ta sig för, och som sagt, så förtjänade jag det här. Jag hade slitit sönder hennes hjärta inifrån, igen, och det här var en del av priset jag skulle få betala.
Hon kastade sig på mig, slet tag i mina axlar och tvingade mig upp på fötter, stödd mot dörrkarmen. Hon pressade mitt huvud mot den förrädiska snedsidan jag rasat in i några sekunder tidigare, stående på tå - jag och Ninja hade en förtjusande längdskillnad på arton centimeter mellan oss, bland många andra saker, och hennes vackert franskt manikyrerade naglar pressade sig in i min nacke och hals medan hon skakade i hela kroppen. Hennes ansikte var spänt och illrött av ilska och ansträngning. Hon lyfte huvudet mot taket och pressade samman sina vackra ögon medan hon sakta släppte greppet om mig. I samma sekund som hon sjönk ned på golvet hörde jag hur hennes häftigt rodnande mun pressade ut ett skrik, ett skrik av förtvivlan, ensamhet och framför allt - sorg. Hon började inse sitt nederlag, och ilskan började rinna av henne. Jag sjönk ned på knä och drog henne intill mig, drog henne över mig på golvet, slog mina långa armar om henne medan hon skakade av gråt. Hon gjorde ingen ansats till motstånd, hennes kropp, som nu spänt av fullständigt efter attacken, formade sig genast efter min, som om det här aldrig hade hänt, precis som vanligt. Jag älskade den känslan. Hon följde bara med och lät sig hållas om medan gråten krampade i henne.
Mitt näsblod hade redan börjat avta en aning, men det droppade fortfarande i små patetiska pölar ned på min ljusa skjorta. Jag brydde mig inte om smärtan. Jag hade gott om tid att begrunda den senare.
Hon såg upp på mig med ögonfransar täckta av gråt, som om morgondagg hade hittat sin väg från en stor, grön äng till hennes ansikte och bestämt sig för att.. koagulera, eller smälta samman med de mörkt bruna, långa strån som kantade hennes outgrundliga blick. Jag öppnade munnen som för att fråga vad hon tänkte på, men hejdade mig. Förra gången jag öppnade munnen gav hon mig en hjärnskakning, och något jag alltför välbekant identifierade som ett brutet näsben. Jag ville inte upprepa fighten - hon hade fått precis vad hon ville ha, och hon hade börjat slappna av igen. Jag lade armarna tätare om henne där jag låg på rygg med henne över mig och lyssnade till hennes andetag medan de saktade ned till normal rytm igen. Jag kände mig som en levande blodtrycksmätare. Vi låg kvar, länge. Tysta. Ingen av oss hade kraft nog att tala. Jag låg och smekte hennes hår, kände hur de mjuka, tjocka stråna separerade sig mellan mina fingrar som de alltid gjorde. Det här var inte rättvist mot henne, det visste jag. Men det var det enda sättet att avsluta oss på. Och det är väl här jag borde komma med en sorts förklaring till varför jag just bedragit den enda människa jag någonsin älskat med en representant för allting som hon inte var, för att tillfoga henne maximal smärta och därmed göra det mer slutgiltigt.

Och för att kunna göra det måste jag helt enkelt börja från början.

Fortsättning följer.