Jävla popcorn!

Okej, nu är jag uppretad.
Jag har idag pratat med två olika personer på nätet av diverse anledningar och helt omedvetet, som båda har läs och skrivsvårigheter och som båda ska bli förskolelärare.

(insert bad language here)

ERA JÄVLA IDIOTER! Vad FAN tänker ni med? Jag har enorma svårigheter med vissa delar i matematik, jag diggar förvisso procentuträkning och multiplikationstabellen, men jag KLARAR inte bråk och division, tycker ni att jag ska ta och satsa på att bli mattelärare? Amen vadå, det är väl bara att hoppa över division, femmorna behöver ändå inte lära sig det...jag är ju grym på procent! Vadå, det kommer säkert gå bra ändå, man kan skumma lite, man fattar säkert när man är där..
FEL! FEL! FEL!

Hur FAN tänker ni? Tänker ni att ungarna ändå inte fattar nåt i den åldern så det finns ingen anledning för dig att kunna behärska ditt språk fullt ut? Har ni kass självinsikt? Ni KOMMER INTE att bli bra lärare. Jag är ledsen, men det är kört, fattar ni inte era begränsningar? Att ÄLSKA barn är ingen jävla ursäkt, era jävla airheads! Ni ska alltså stå där och vara förebilder för mitt barn, och knappt kunna stava till era egna jävla namn?

Ja, jag beklagar att ni har läs och skrivsvårigheter och dyslexi. Nej, jag vet att det är medfött och inte går att träna bort, det är just det som är min poäng här. Ja, jag vet att Einstein och kungen också var / är dyslektiker. Men i Einsteins fall så sysslade han med det han de facto var bra på, och fokuserade inte på att lära ut språk och hur livet går till, till småttingar, och i kungens fall.. nä, sorry, det bevisar inget, kungen är en tråkmåns och även han verkar inse sina begränsningar på det planet. Undrar förresten om dyslexi innebär en svårighet att också läsa av hastighetsmätare förresten, för det hade ju kunnat förklara en del i hans fall...
nevermind.

Vad jag försöker säga är; Inse era egna jävla begränsningar. Vad är det som får er att vilja bli lärare när ni har sådana uppenbara svårigheter med språket? Vad är det, exakt, ni ska lära ut? Er fantastiska förmåga att rita elefanter? Gymnastiklärare är en grej, såvida du inte ska in på näringslära och shit, men lågstadie och förskolelärare? Ni är medvetna om att ni ska ha hand om en hel klass med småttingar som kommer dit för att lära sig viktiga grunder inför skolstarten? Ni är medvetna om att språket är det absolut viktigaste verktyget som en människa någonsin kommer att få, och ni är säkerligen medvetna om hur barn lär sig och hela det kitet. Med det facit i hand - hur fan kan ni se er själva i ögonen och upprepa mantrat "jag duger, jag klarar det här" varje jävla morgon? Vadå ni duger? NI DUGER INTE! For fucks sake! Bli raketforskare, bli bubbelgumstillverkare, bli datanörd, bli cowboy eller strippa eller knarklangare eller vad FAN som helst men hur i hela jävla helvetes kuk tror ni att ni ska fixa med jobbet som LÄRARE? Ni kan ju inte sätta ihop enkla meningar! Bara för att man fått kläm på "mor ror" och "far är rar" betyder inte det att man är nån jävla lärare! Ni behöver ju själva extrahjälp för att uttrycka er! Ska ni ha med er en personlig assistent på lektionerna som rättar era rättningar? Hur blir det när barnen frågar hur någonting stavas eller vad ett ord betyder? Ska ni sitta där och gå ner i mental härdsmälta och konsultera SAOL varje gång?

Hela världen ligger öppen för er, och framtiden är så jävla ljus så ni måste ha solglasögon gällande flera av era egenskaper som ni hade kunnat utveckla och satsa på ISTÄLLET. Men neejdå, ni ska välja det allra svåraste, det som kommer orsaka mest problem för er, det som kommer ödelägga ert självförtroende i lärarrummet när ni sitter i konferens med ett dussin andra lärare och lämnar in en enkel timrapport, och alla i rummet kommer att observera era stavfel, era syftningsfel, era uppenbara svårigheter med att hantera språket. Det här handlar inte om diskriminering och rättvisa, fattar ni inte det? Det här handlar inte om att ni ska övervinna några personliga issues genom att införa fler språkhandikappade i den akademiska världen. Det här är inte nån jävla jämställdhet, jämställdhet och rättvisa handlar om rätt person på rätt plats och att alla med samma förutsättningar får en chans. Vad tror ni att ni ska vinna? Eller tror ni på allvar att ni kommer att göra en raketkarriär inom skolvärlden med de kassa jävla meriterna?

Det här handlar inte om er som personer, fattar ni inte det? Det här är inte ett personangrepp. Jag försöker tala om för er att ni är åt helvete fel, men ni kommer troligtvis aldrig att läsa det här och även om ni gjorde det så skulle ni avfärda mig som en bitter kärring som inte fattade hur fina människor ni faktiskt är och ni har minsann aldrig gjort mig nånting. För ni är känslostyrda popcorn som inte fattar ren fakta. Ni har säkert underbara personligheter allihopa och jag betvivlar inte en sekund att ni älskar barn, men ni kan inte ta till er djupet i det ni läser om ni inte förstår orden. Ni kommer aldrig att kunna utveckla ett intuitivt språkligt tänkande. Jag är ledsen, men så är det. Ni skulle säkert bli fantastiska som precis allting annat, men just den grejen som ni skulle undvika, som ni aldrig behärskat. Det ska ni göra karriär på!

FAN VAD TRÖTT JAG BLIR!!

Bild: Nattåkning med ella.

Kuben

Idag var jag och alex på förskolan Kuben och kollade läget.Vi blev runtvisade av en trevlig fröken som redogjorde för montessoripedagogikens grunder och hur de hade det. Det verkade vara en trevlig förskola, men jag fick inte den där "hemma"-magkänslan som man SKA få när det är RÄTT. Sen var det en annan sak. Jag kan inte låta bli att störa mig. Jag vet att jag är en petig pedantspråkmesserschmidt ibland, jag retar mig på små detaljer och så även här.
De hade satt upp en affisch vid ingången med bilder på när barnen var på utflykt. Där stod, med stora bokstäver:

"Utflykt med avdelning blåbär! Vi tittade på GAMMLA hus!"

Ååh, jag bara kände en sån där jävla irritationsrysning längs ryggraden. Ni minns vad jag skrev om lärare och språklighet? Är det för mycket begärt att ens förskolefröken ska kunna stava till "gamla"? Är det jag som är petig? För det var fröknarna som gjort affischen, skrivit med tjusig handstil och allt, inte barnen.
Sen kom nästa irritation. Fröken berättade om hur personalomsättningen varit under de senaste åren, och så förklarar hon:

"Ja, och det här hände ju när vi BÖT grupp, och.."

Böt?
BÖT?!
WTF!?
DET HETER BYTTE! BYTA, BYTTE, BYTT! Och "böt" är en av de fulaste böjningar som finns också i min bok.

Ja, det var trevligt men jag saknade den där "magkänslan" som jag vill känna när jag kommer rätt. Och helt ärligt så verkade personalen lite.. jag vet inte. Märklig. En kvinna såg ut som om hon var ett troll med jättemycket grått, långt hår som spretade överallt som om hon saknade borste. En annan tant verkade lite grå och purken. Lokalerna var inte superfräscha men helt okej. Det är bara det att "helt okej" inte riktigt duger.
Ett plus är att barnen verkade leka väldigt lugnt och de verkade fokuserade på det de sysslade med, tog egna initiativ och verkade på det hela taget behandla varandra bra. Men magkänslan säger ändå inte riktigt "Ja". Jag ska naturligtvis kika på en hel hög innan vi bestämmer oss, jag och alex.
Och jag kan inte sluta reta mig på det där med "böt" och "gammla". Sorry, men det kan jag inte.

Bild: Fotosession med mig själv, enjoy.

Frågelåda och kärringgnäll

Del I - Frågelåda

Frågelåda blev det i kommentarsfältet i mitt förra inlägg gällande lärare och språklighet, så jag tar och svarar här istället för att härja i kommentarsfältet, och förtydligar det jag skrev tidigare:

Muir säger:"En helt annan sak, jag är ingen flitig kommentator men jag läser din blogg ofta och har så gjort ganska länge. Kul att se att du verkar ha landat på fötterna i någon mån och att du verkar så nöjd med livet. Själv är jag inte så intreserad av barn och det som hör till så i ett (väldigt) egoistiskt perspektiv tyckte jag nog ändå att din blogg var mer underhållande tidigare. Det är mindre Tarantino numera om man så säger... ;D"

Svar: Det stämmer att mitt skrivande förändrats. Främst handlar det ju om ämnena i sig, mitt liv består inte längre av dygnslångt festande, klubbar och den här "leva för dagen"-inställningen som man får när man är rotlös och inte har vare sig barn eller hem att ta hand om. Jag längtar inte tillbaka till mitt gamla liv längre, men jag skriver ofta om det i min egna personliga dagbok. Någonting jag tänkt göra väldigt länge dock, är att skriva en liten följetong om hur mitt liv faktiskt varit fram tills dess att jag blev gravid med Alexander. Ibland kan jag själv känna att jag håller på att trampa ner i Linda Skugge-fenomenet, ni vet, den vilda tjejen som är förbannad på allt och alla och som rebellar deluxe, är syndig i största allmänhet och med nån slags konstant avtändning som skaffar barn och gör en helomvändning. Fastnar i tjatet om mammarollen och gnäll om blöjor samtidigt som martyrskapet bara skiner igenom texten. Jag har bara ett försvar gällande det; jag är mammaledig. Min vardag kretsar kring Alexander och visst sitter jag ändå och grubblar mycket, men mycket av mina tankar och tillbakablickarna jag hamnar i, vigs åt boken jag skriver på och jag vill liksom vika de bästa resonemangen till "13" som är arbetsnamnet för närvarande.

Gil säger: "En god skribent bör anpassa sitt språk efter situationen för att kunna göra sig förstådd på det mest effektiva sättet som iofs inte behöver vara det som är grammatiskt korrekt. Det är tråkigt att läsa en blogg som är skriven på myndighetssvenska eller ett myndighetsbrev skrivet på msnsvenska."

Svar: Det håller jag absolut med om! Myndighetssvenska är dötrist. Det har sin funktion men rent litterärt är det rena rama kålsoppan. Jag var inte tillräckligt tydlig gällande det, och jag vill inte citera henne heller eftersom det är utlämnande och otrevligt, men det handlade inte så mycket om stavfel som hennes ordfattighet. Att hon inte är engagerad eller ordintresserad alls är ett tungt vägande faktum. Jag har all förståelse för att man är grammatiskt inkorrekt ibland i sin blogg, jag är det mest hela tiden och jag använder väldigt mycket talspråk, slang och egenknåpade uttryck. Men det finns liksom ingen BREDD på hennes språk. Det saknas ett genuint intresse. Det finns inget engagemang, ingen utveckling. Ordvalen är på lågstadienivå och meningsbyggnaderna är katastrofala. Jag önskar jag kunde citera, men det vore inte schysst och det vore att hänga ut och peka ut en person och så gör man inte.

Äpplet säger: "Fast det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen och hur man är utåt mot sina elever. Detta hälsar en annan lärarstuderande som skriver tveksamt bra..."

Svar: Jag är inte riktigt med på noterna. Du påstår att du skriver "tveksamt bra", och jag antar att du syftar på att du "inte är någon författare", so to speak. Det är en sak att "skriva bra", alltså vara en duktig skribent, och att kunna uttrycka sig obehindrat och brett. Återigen handlar det om att ha ett rikt språk och att kunna leka med, och experimentera med ord. Ordglädje, eller språkglädje, om man så säger. Och att, som Gil påpekar, kunna anpassa språket efter läsare och tillfälle. Jag håller bestämt fast vid att språkglädje och ett glödande intresse är av yttersta vikt för en lärare. Om inte passionen och engagemanget för språket finns där, så lär man ut på ett platt sätt som gör att barnen tappar intresset. Man kan inte vänta sig ett glödande engagemang av eleven om inte läraren själv finner glädje och passion i det hon undervisar. Du skriver "det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen". Nu syftar du på innehållet och dess riktighet, och det har inte med saken att göra.

faster C säger: "jag skriver inte "korrekt" svenska i min blogg (jag använder lite väl många punkter ibland ;) men vet likväl hur jag uttrycker mej på korrekt svenska när det krävs..som dagligen i jobbet.."

Svar: Absolut. Men återigen, det är inte det korrekta eller att man är akademisk och facklig som är nyckeln, som tidigare sagt.

Fridabörjesson: "Sjukt att det ska finnas folk som ens har den tanken, att man ska kunna bli lärare utan att man kan språket själv. Hur ska man då kunna lära ut ?"

Svar: Ja, jag och liselott pratade om det där igår. Hon var och hälsade på och jag tog upp ämnet i bloggen och fiskade efter hennes synpunkter. Hon sa då att det är många som blir lärare eftersom det är en relativt enkel utbildning (i jämförelse med mycket annat) som också genererar viss akademisk respekt,och för att de kommit underfund med att de tycker om barn, men att det är långt ifrån hälften som gör det av "rätt" anledningar. Jag kan själv inte relatera till att vilja bli lärare och inte ÄLSKA att pyssla med ord och ramsor och sagor, och att inte förstå vad språket egentligen är, vilka magiska världar man har nyckeln till, och hur det är grunden till att överhuvudtaget tänka filosofiskt och definiera det abstrakta. Jag själv har en förälskelse i språket jag använder, och ju bredare mitt språk utvecklats, ju mer insikt har jag fått om saker och ting. För att jag kan sätta ord på känslor, tankar och stämningar, förstå sammanhang, orsak och verkan, andra människor.. utan språket skulle jag känna mig inkomplett.

Del II - dagens blogginlägg

Återigen, folk. Jag väntar mig mycket av dig som lärare. Jag väntar mig en passion, ett engagemang, en leklusta och en bredare ordrikedom än genomsnittet. Det är det minsta jag kan begära av någon som är ansvarig för en så stor del av mitt barns utveckling. Man skall inte glömma att man som förälder också har ett enormt ansvar och att man inte får "slöa till" och sluta lära och engagera barnet bara för att det går i skolan. Som förälder, eller som man väljer att uttrycka sig i skolsammanhang, vårdnadshavare, så har man det yttersta ansvaret för att barnet utvecklas till en fullgod individ och man kan inte bara gnälla på okunskapen och påtala att "Men han har inte lärt sig det i skolan". Det är att skylla ifrån sig och att avsäga sig det ansvar som skiljer en förälder från en närstående till barnet. Det är du som förälder som skall se till att barnet får i sig det hon/han behöver av både kunskap och näring.

Jag får allergisk klåda mot föräldrar och deras påhitt. Kanske därför jag inte har så många vänner med barn, för jag står faktiskt inte ut med småbarnsföräldrar överlag. Många är gnällande martyrer i stil med "Ja jag har faktiskt tre barn hemma och lilla jonas är ett, pernilla är tre och sebbe är fem och det är ett helvete, jag får aldrig tid för mig själv och alltid är det något, jag blir så utarbetad..blablabla". Jag blir helt matt. Det var ingen som höll en pistol mot huvudet på dem och tvingade dem att skaffa tre barn med så täta mellanrum. Det finns många saker de kan göra för att underlätta situationen, och det fanns många saker de hade kunnat göra innan de "plötsligt" stod där med en snorig småbarnsfamilj utan egentid, men de har bott in sig i rollen som utarbetade martyrer, det är liksom fel på allting, allting är jobbigt och allting är så dyrt och jag vet inte allt. Alla har vi dagar då vi som föräldrar bara vill dra täcket över huvudet, det är helt normalt, men en ständigt gnällande, ansträngd småbarnspappa som drar ursäkter som "Vi har inte råd att ge barnen nyttig mat så det blir lätt Billys pizza varje dag" (ursäkta?!) och "Nu har vi inte råd med det och det för lille alfons hockeyträning och lilla ebbas tvärflöjt och blablablabla" i all evighet, får mig att skaka på huvudet. Jag förstår att det är jobbigt med det arbete som du utför som trebarnsförälder, all heder åt småbarnsföräldrar, speciellt de ensamstående, men vem fan orkar umgås med en gnällspik som ändå inte vill ha några råd utan bara vill sitta med en kanna kaffe och beklaga sig över den situation de sitter i? Vad kul barnen måste ha det hemma, så roligt för dem att känna att de är vandrande bördor liksom.

Och om de inte är martyrer så är de så jävla präktiga. De är så jävla helylle och ger liksom begreppet "hela och rena" ett ansikte. De kommer där, alla mammor på rad med barnvagnarna så ingen kommer fram- med sina självbelåtna miner och sina bekväma skor och allting är liksom Elloskatalog och Kavatskor och overaller, höga på kaffelattes och det är babysim och mammagrupp och nu ska vi minsann göra saker tillsammans, här i vår trygga lilla bubbla med föräldrar med barn i samma ålder och alla bor vi i radhus och har likadana plantor på bakgården och medhavd matsäck och diskussion om konsistensen på sonens avföring för det är ju den naturligaste saken i väääärlden och allt är så laagom och perfekt och ingen avviker från mängden. Ååh, jag blir helt vansinnig. Anledningen till att jag blir det är för att det här är de där populära tjejerna i skolan som alltid hade nytvättat hår och snygga vita underkläder som killarna avgudade, som var lite småkorkade sådär och som alltid varit medelmåttor i allt men som bara gick runt och var så jävla snygga och dryga mot oss som inte var lika coola, som växt upp och nu skaffat en egen klubb via moderskapet.

Anledningen till att jag sågar människor på det här sättet (ta mig med en nypa salt, will ya?) är ganska psykologiskt lättförklarlig. Jag har aldrig fått vara delaktig i den hemliga "klubb" som kvinnor alltid skapat runt mig genom åren. Det började i första klass, genom hemliga lådor och Barbieklubben, som jag aldrig var med i eftersom jag inte fattade poängen med att ha en leksak för att klä på och av den igen, genom tonårsrummens förtjusta idoldyrkan och NKOTB-förälskelser, till Flickvännernas klubb och Väninnornas, och nu mödrarnas. Vi talar samma språk, men de blir osäkra och taggiga i mitt sällskap, de främmande kvinnorna. Det är som att de alltid kunnat lukta sig till att jag inte riktigt hör dit. Missförstå mig rätt; jag har inga problem med min kvinnliga identitet. Jag har faktiskt aldrig känt att den behövs ifrågasättas, kanske för att den inte är så viktig för mig. Men tydligen så luktar den misstänkt, för kvinnor blir på sin vakt med mig. Jag vet inte om det handlar om vad jag pratar om (även om jag faktiskt måste generalisera mitt eget släkte och säga att fyfan brudar, vad de flesta av er suger när det kommer till musik, det går ju inte att snacka musik med många med fitta, det är ju för trist) eller hur jag säger det, men skitsamma. Jag och grupper med en massa pipiga brudar är inte kompatibla. Jag och martyrer till småbarnsföräldrar går inte heller.

Nu tar vi och lägger ner kärringgnället för idag. På bild idag synes Alexander med sin far. Alex är iförd en aplyxig barndress som han fått av "moster" Liselott. Hon skämmer bort mitt barn med svindyra barnkläder och jag är inte den som tackar nej. Dessutom bifogar jag bild på cool barnmat som liselott hittat. Det är 100% organisk och vegetarisk barnmat som inte innehåller några mjölkprodukter, inget vete, inget laktos, inget gluten och inga tillsatser eller konserveringsmedel. Alex älskar dom, och de finns i massor av olika smaker. Heja liselott som hittar så bra produkter! jag ska ta reda på var hon köpt dom om ni är intresserade. Märket heter iallafall "Ellas kitchen" och det är helt fantastiskt med barnmat som inte innehåller en massa skit, eller en massa djur för den delen. Tack lottlott för fina kläder och mat, hälsar jag och Alex. Och kläderna passar ju perfekt!

Välj ett annat yrke - innan det är för sent!

Jag har en lite kärringgrinig dag idag. Satt och skummade igenom lite bloggar och kände mig oinspirerad när jag klickade in på en blogg som handlar om en lärarstudent och hennes vardag. Och jag satt och läste igenom hennes rätt svenssonaktiga liv och insåg att herregud, människan vet inte skillnad på De och Dem. Hon verkar inte ha så mycket koll på grammatik whatsoever faktiskt, och det får mig att bli lite sådär grinig. Vafan, om inte ens våra barns blivande lärare kan skillnad på De och Dem, eller kan uttrycka sig på ett fritt och korrekt sätt i skrift, hur ska hon då kunna lära ungarna nånting? Vad är det som får en människa att vilja bli lärare om personen ifråga har uppenbara brister på sådana områden som är helt avgörande för det arbetet hon skall utföra? Jag har väldigt lite till övers för människor som vill arbeta med barn bara för att de "ääälskar barn". Jag är ledsen, men det är inte tillräckligt! Det är inte nog! Att lära ut till barn handlar om att ha en passion, ett engagemang och att ha en språklig bredd som möjliggör eftertanke, analys och förståelse. Jag träffar ofta människor som har ett bristfälligt språk, och väldigt lite intresse för detsamma, och oftast så är det ett stort hinder för individen ifråga. Att inte kunna ta till sig, analysera själv och att tänka logiskt är alltihop knutet till språket.

Som grädden på moset är denna lärarstudent en flicka med oerhört låg självkänsla som ständigt talar om döden och ångest i sina inlägg. Hon pratar om sin vikt, hur fet hon är och hur mycket ångest hon har över det. Hon har en allt annat än sund livsstil och äter kraftiga mediciner. Det är synd om flickan, ångest är ett helvete och alla mina sympatier för det. Men jag skakar ändå på huvudet. En människa som ser ned på sig själv och har låg självkänsla kan inte lära ut. Hur ska barnen kunna känna trygghet och känna att fröken har ordning och reda när hon hatar sig själv? Själv har jag haft depressioner av och till hela mitt liv men jag har som vuxen skapat en självkänsla som gör att jag är relativt trygg med mig själv och framförallt så är jag medveten om mina begränsningar och möjligheter. Å andra sidan skall inte jag bli lärare heller - av olika skäl men mest för att det inte ligger i min ambition. Jag vill så mycket annat!

Jag kanske har ett elitistiskt tänkande, vad fan vet jag. Men när det gäller mitt barns utbildning så kräver jag att lärarna som har hand om mitt barn varje dag i X antal timmar har koll på det de lär ut. Att inte kunna grammatik och att inte kunna handskas fritt och obehindrat med sitt modersmål är helt jävla oacceptabelt och om man studerar i syfte att ta på sig ansvaret för våra barns utveckling till samhällsdugliga individer så SKA, inte bör, utan SKA, man ha ett rikt språk och ett seriöst engagemang i detsamma. Språket är det finaste verktyg och den absolut bästa gåvan du kan ge dina barn. Med språk lär vi oss att förhålla oss till världen, våra sinnen expanderas när vi får förmågan att uttrycka det vi ser, känner och gör. Språket är det mest viktiga i skolundervisningen och jag betalar inte skatt för att något barnkärt pulver ska lära ut ett fattigt språk till min unge. Jag oroar mig redan på förhand kring det faktum att Järfälla är den kommun där lärarna är mest lågavlönade i hela landet. What you pay for is what you get. Redan nu är det fastställt från min sida att mitt barn inte skall gå i skola i den här kommunen. När Alexander är så pass gammal har jag fått en högre inkomst och kommer således att välja en annan bostadsort. Det ger inga garantier för att han får språkgenier till lärare, men chanserna ökar drastiskt. Och om alex nu skulle få en klasslärare som inte själv har en passion för språket hon lär ut, kommer vi att byta - direkt.

Min bästa väninna är lärare och hon är helt jävla fantastisk. Den kvinnans engagemang i språket och hennes enorma kunskap kring barns utveckling och tankesätt bör vara en förebild för många. Hon har en genuin nyfikenhet inom sig gällande barnen och hur de tänker. Hon påbörjar sin master nu i Höst i barn och ungdomsvetenskap och har redan blivit lovordad på institutionen som en radikal tänkare. Där har du rätt person på rätt plats! Om alla lärare hade samma engagemang och intresse som hon hade, så skulle jag inte oroa mig det minsta. Självfallet är jag en aning jävig då hon står mig så nära, men man behöver inte vara en närstående till henne för att se att hon gör ett förbaskat bra jobb. För hos henne finns både språkligheten och engagemanget, och främst nyfikenheten och inställningen att livet är en ständigt pågående lärande process för oss alla.

Hur som helst så störde jag mig på den här tjejen, som jag inte länkar till eller nämner namnet på, för det är bara onödigt att hänga ut folk och att jag håller på och kritiserar lär ju knappast speeda på hennes språkutveckling. Jag blev bara tvungen att lacka ur lite i bloggen här, för det är fan inte OK. Jag får nästan agg gentemot den här tjejen, ni vet, jag läser och läser om hennes i övrigt enkla vardag och det är ju iallafall bra att hon har en blogg och tränar sig i skrivandet. Men hennes språkfel är på högstadienivå, hennes ordbredd är snäv, hon kan inte ge en klar bild av det hon vill beskriva för hon "vet inte hur hon ska förklara riktigt". Jag brukar inte bli så här irriterad på främmande människor, men något triggade mig på något sätt. Jag antar att jag är i en känslig fas där jag begrundar barnuppfostran, lärande och utveckling en hel del tack vare att Alex bara blir äldre och jag nu engagerar mig i hans förskoleplats. Jag sitter inte här och förhöjer mig själv genom kritiken, jag uttrycker maktlöshet genom det. Jag själv är tex helt värdelös gällande ekonomi. Jag har svårt att strukturera pengar och min egen ekonomi och jag blir rastlös och oengagerad och vill hellre gömma räkningarna i skåpet när de kommer, för jag får sån ångest över allt som skall betalas. Men jag biter ihop och gör det jag ska. Räkningarna måste betalas, annars står jag och Alexander hemlösa och utan trygghet. Men jag har insikten att någon ekonom kommer jag aldrig att bli.

Vi har förresten inbokat studiebesök på montessoriförskolan Kuben, som jag pratade om. Det blir inte tal om Waldorf, efter analys och efter era kommentarer (mycket tacksam!) och lite vidarestudier på området har vi funnit ut att pedagogiken inte riktigt passar oss. Underbar lokal dock. Men både Montessori och Reggio/Emilia-pedagogik intresserar. Självfallet kommer vi att besöka ett flertal förskolor innan vi väljer.

Fejdan ska väl bli lärare, har jag för mig. Men den tjejen har helt klart alla indianer i kanoten på det området. Det vore intressant om du delgav oss lite tankar kring lärande och dina syner på pedagogik och rätt man på rätt plats? (Uppmaning till fejdan). Jag är också väldigt intresserad av barns utveckling just nu - mitt eget barn gör mig nyfiken på området och jag har redan plöjt flera böcker i ämnet.

Idag trappade jag till 6mg suboxone och jag känner mig lite småstudsig, det går lite upp och ned i kroppen och är inte riktigt något kontinuerligt flöde, utan jag blir lite ångestladdad på kvällarna. Detta botas med bokläsning, sömn och massor av te. Både jag och Alex snorar som fan och jag rosslar och låter som en gammal ciggkärring på rösten. Sexigt.

Förskola

Jag sitter och skall söka förskola för Alexander. Och nu sitter jag knivigt till. Naturligtvis måste jag gå och besöka var och en av de skolorna jag valt ut, men nu sitter jag här med världens fundering. Jag ser gärna till alternativ pedagogik och både waldorf och montessori tilltalar mig. Det negativa med Waldorf skulle i sådana fall vara "flumstämpeln", men tyngdpunkten på vegetarisk mat, och miljön barnen vistas i, är för viktig för att bortse ifrån för vår del. Och som sagt, MILJÖN.

Ta en titt på en av de skolor jag har möjlighet att söka för alexander: http://www.sabywaldorf.se
Kika på bilderna. Ser ni vilken fantastisk miljö för barnen att leka på? Ser ni, ungarna har ju för fan ett slott!
Ett annat mycket intressant ställe är montessoriförskolan kuben: http://hem.fyristorg.com/kuben/Webbplats/V%C3%A4lkommen.html - jag älskar hela idén med föräldrakooperativ och styrelseplats. Damnit! Jag måste dit och kolla på dom här ställena. Jag vill ha det bästa för alex och både waldorf och montessori tilltalar mig rent pedagogiskt.

Någon här som har erfarenhet av Waldorf / Montessori? Eller tvärtom? varför valde du en "vanlig" kommunal förskola för ditt barn? Åsikter, tack! :)