Afterglow

Så. Efter gårdagen, då jag bland annat åt sushi och spöade Marcus i flipper (dock inte i bilspelet..fan!) och hälsade på min kära, härligt störda mor, dunade jag in på småtimmarna efter att ha hällt i mig rödvin tillsammans med H. Idag var shoppingdag - mer vin och öl inhandlades samt ingredienser till thaigryta, som jag lagat hemma hos H och matat honom med. Jag är rena hemmafrun vart jag än går.

Som bekant växte jag ju upp mina första femton år hemma hos mina morföräldrar, som då var kallskänka respektive konditor. Vi hade landställe på västkusten, nära Smögen, så jag lärde mig ganska snabbt allt som hade med skaldjur, tillagning, smörgåstårtor och landgångar och hela den där bagen att göra. När min mor beslutade sig för att "ta ansvar" för sitt moderskap skulle jag fylla fjorton. Jag flyttade följaktligen hem till henne först vid tretton och ett halvt års ålder. Det var väl ungefär då precis allt började gå åt helvete för mig. Mamma hade fem berner sennens och någon form av suspekt "hunduppfödning" vilken hon överlade helt på mig. Från fjorton fram till sjutton då jag inte längre stod ut, utan i princip klarade mig själv, skötte jag ett hushåll med sex hundar, en tablettmissbrukande mor, hela grannskapets vanskötta, hungriga ungar - och mig själv.

Hon flyttade följaktligen runt mig runt hela Stockholmsområdet, vi bodde väl i en lägenhet sex månader i stöten innan hon blivit svartlistad från ännu en hyresvärd, och en till, och en till. Kulmen kom i Sala, Broddbo, där jag själv utvecklades till pillertrillare då jag utvecklade riktigt nasty depressioner och genomförde mer eller mindre misslyckade självmordsförsök. Då gräl uppstod mellan min mor och hennes dåvarande privata hyresvärdinna ledde allt till att mamma föll in i paranoid schizofreni och jag satt i vittnessal gentemot tre nazistsympatiserande söner till densamme hyresvärd, klappade jag samman för första gången i mitt liv. Jag gick på tung medicinering i ett års tid och därefter följde det liv jag levt nu, ett levande kaos, i flera år.

Pratar med ST på MSN. Han tar upp gammalt groll och påpekar att jag "gjort bort mig", detvillsäga, jag erkände mitt eget återfall och gick till honom för stöd. Jag vet inte vad han vill. Jag fattar inte varför någon som själv inte skulle klara sig utan alkohol en jävla vecka i sitt liv kan sitta och döma ut någon annan som haft missbruksproblem. Men sure. Han vrider om kniven ännu ett snäpp, för jag har tydligen inte bättre för mig än att må skit över hur andra behandlar mig. Eller hur jag själv agerar. Samtidigt lider jag över hela saken. Klart som fan jag gör, jag har redan avhandlat separationsångest för er flera gånger. Men vad ska jag göra? Säga? Hur ska jag agera för att må bättre?

Jag och H kommer att dricka öl och äta någon slags dipp som han skall tillaga. Därefter måste jag på egen hand ta tag i saker, step by fuckin' step.

En bra sak. Det är fredag idag. Se flygaren var jag kommer vara på Lördag. Marcus Stork spelar åter igen - tillsammans med Johan Afterglow. Kan det bli mer ös? Knappast. Recension kommer direkt efter helgen. Och jag vet att jag latat mig med den roliga anteckningsboksgenomgången jag utlovat, ni ska veta att mycket kul hamnar i den efter helgernas bravader. (Mer kul än jag nånsin kan skriva i bloggen!)

Låt mig bara få sväva ut ur min egen smärta ifred, ST. Du valde att gå. Jag fick gråta och acceptera.

Men nu ska jag och Mr.H, som är helt jävla underbar och inte sticker bara för att jag är en svagsint hynda, dricka öl, den lagliga och helt "oskadliga" drogen tillsammans, och må lite bra som omväxling. Imorgon vankas fest, kanske med PA, kanske med bror, kanske på en krog nära just dig.

Kräftkalas, slagsmål och kärlek

Jag vet att bloggposterna sker med ojämna mellanrum at the moment men detta beror på att jag inte kommer åt min dator och för att jag, tekniskt sett är hemlös. I helgen lyckades jag successfully hålla mig nästan 24-timmarsfull, hälla en öl på en kompis kompis och sedan ge honom en fet smäll, jag lyckades hamna mitt i ett för någon annan exrelaterat drama och ville egentligen bara därifrån, jag tvivlade på mig själv, tappade ytterligare 3 kilo och gav fan i drogerna och ägnade mig istället åt den hälsosamma, folkliga, lagliga och mytomspunna drogen alkohol vilket slutade i att jag blev aggressiv och betedde mig som en idiot.

Fredag natt: Jag kände mig som om jag befann mig i en bubbla hemma hos PA. Vi satt sida vid sida och liksom betraktade kaoset omkring oss utan att kunna göra något aktivt åt saken. Lite så som jag ser livet i stort just nu. Jag sitter liksom och tittar. PA i sig är en fantastisk man. Vi sitter jämsides rent intellektuellt och därför är det väldigt enkelt att bara betrakta honom och förmedla en tanke, utan ord. Han och jag är lika på många sätt men han hanterar det bättre än jag. Kräftkalas mitt i 12timmarsförfesten och allt slutar i slagsmål och förnekelse. Jag går där och vänder allt inåt och tänker att jag inte känner något. Det hjälper.

Måndag: Så ringer H. Jag åker till honom och vi har någon slags förklarande goin' on men jag vet inte vart det leder. Det känns bara som om jag är avtrubbad, mina känslor tillåts inte komma ut, det är som en major fuckin' blockering inuti mig, det vore ju fantastiskt om jag kunde känna ordentligt men det gör jag inte. Jag tar ett piller till, tar en drink till, ser på avstånd och försöker release the pressure men hjärtat har en brandvägg åt alla håll och det går inte att göra något åt det. Det är nu jag kommit dit, till den där punkten, där jag bara rycker på axlarna och tänker "äh", för det finns inget bättre skydd i världen än känslolösheten. Jag vet ju hur allt slutar. Rädd? Jag? Skämtar du? Jag är för inåt helvete skräckslagen.

V bjuder på middag ikväll. Om två dagar åker hon till främmande land i 10 veckor. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne men jag måste väl, antar jag.

Och världens största DJ, paul van dyk, besökte münchen förra veckan. Och jag var inte där.
Fy fan.

Liten kommentar till dig som skrev i min förra post att jag skrev bättre förr: Jag gick igenom din så kallade blogg och det fanns ingenting som ens väckte ett uns intresse av det dravel du lyckats få ned i text där, så du kanske ska softa lite med att kommentera andras texter och ägna dig åt ditt eget självförverkligande eller något i den stilen.

Helt kort: Jag har det inget vidare just nu. Det hela kommer att bli bättre så småningom och jag uppdaterar så fort en dator kommer i min närhet. Men det finns ingenting att skriva just nu som kan sammanfatta något. Tomhet. Känslan av att snurra in sig djupare och djupare. Och så känslan av att tappa mark.