Vad gör man när ens personliga assistent blir sjuk egentligen?
Idag är min syster förkyld så hon kan ju inte vara här då. Faktum är att hon inte får vistas inom en kilometers radie från mig när hon är sjuk, i princip alltså. Ingen får ju umgås med mig om de är sjuka. Själv sitter jag här och är barnlös, ja, visst ska det heta barnfri men jag tillhör de mödrar som inte har något emot att umgås med min avkomma typ jämt. Han blev hämtad av jourfamiljsmamman M, som är en otroligt bra kvinna, jag litar verkligen på henne. De ska på utflykt och leka med jämnåriga, handplockade för uppgiften. Som alex behöver det!

Jag känner mig som en riktigt dålig människa när vi passerar lekpark efter lekpark utomhus och alex upphetsat pekar och skriker "Där! Där! Där! Leka! LEKA! DÄÄÄR!!!" och jag måste förklara om och om igen "Mamma är sjuk, vi vet inte vad de barnen har eller inte har (i infektionsväg alltså), sorry älskling men du får inte leka med jämnåriga och plaska i plaskdammen. Nää" och han tittar, liksom besviket på mig och undrar vad han har gjort för fel, om han blir bestraffad för något, jag ser in i de där grågrönbrunmelerade djupa brunnarna och så börjar han gråta, och jag står där och känner mig som världens sämsta jävla mamma. Fy fan säger jag, det är inte roligt att neka sitt barn att få vara ett barn, det kan jag lova er. Det är inte alls roligt att se honom vänja sig vid att passera lekpark efter lekpark utan att han får leka i den, det är inte roligt att ens behöva se honom anpassa sig till det här. Han ska inte behöva anpassa sig. Han är för farao 19 månader gammal, hans liv ska vara en enda stor lek. Ändå tvingar jag honom att förstå saker han inte ska behöva förstå. Jag är bara bekymrad för att han ska tvingas växa upp för tidigt på grund av mig. Visst fan kan jag inte rå för att jag har fått cancer, den valde jag som sagt inte till partner (även om mina tidigare val av partners må antyda det) och nejvisst, jag rår inte för det här men the deal is: Det gör inte han heller!

Jag satt och läste gamla texter igår i pärmar och block och skämdes lite över min egen omognad, det är nyttigt att göra det ibland. Men så hittade jag en text som jag verkligen måste spinna vidare på. Och så har jag rensat i garderoben och dammtorkat, känner mig pysslig som fan. Nu när alex är borta hela dagen och min syster ligger hemma och är jättesjuk kan jag ju passa på att få saker gjorda. Det är himla trist och lite ensamt att inte ha syster här, jag är ju så van vid det nu. Nu måste ju hon faktiskt ha lov att vara sjuk, jag kan ju inte dra upp henne från dödsbädden och tvinga henne att diska när hon hostar och snorar liksom. Men jag får ju lov att sakna henne för det.

Nu ska jag leta outfit-grejer till syrran. Hon ska åka MondayBar och jag är med i själ och ande, genom att hjälpa till med outfit. Det är skitkul att styla och leta grejer, jag ska ner i centrum också, om jag orkar, och leta upp en grej. Jag är full av ideér idag och det här inlägget blev väldigt plain och centrerat kring vardagligheter. Men jag har ideér kring det också förstår ni, mer om det senare.

Klubbrapport från Debaser Medis

Såhär såg det ut igår, innan jag och Vessla (till vänster i bild) begav oss till Debaser Medis. Normalt skulle jag aldrig sätta min fot på Debaser, men just medisversionen erbjuder elektroniskt utbud och det var första gången jag var där sedan Guidelines (klubb, 2004) körde på Mondo, som det hette förr i tiden. Guidelines var en fantastisk jävla klubb, jag fattar inte att de la ner den. Bästa housen i stan i grymma lokaler. Nu såg gamla Mondo så mycket mindre ut. Märkligt hur man minns saker större än vad de är. Efter att jag och vesslan apat oss i cam, snackat om gamla tider (vi räknade oss fram till att vi firar sextonårsjubileum i år, fan vad tiden går..) och efter att hon övertalat sig själv till att hon nog skulle hänga på till stan ändå kom vi iväg något senare än planerat, men dock iväg. Väl framme mötte vi upp Lottlott med sin man och tillhörande göteborgare ur kultureliten och noterade att medelåldern på klubbgästerna låg något yngre än vårt sällskap. Vakten frågade först hur många vi var i sällskapet, vi var sju i kön. Därefter hummade han tankfullt och betraktade oss.
"Hur gamla är ni?"
Spridda skurar av siffror kom på klingande göteborgska och dundrande stockholmska.
"Okej, hur gammal är den yngsta i sällskapet?" därefter tystnad. Jag klev fram en aning.
"Jag fyller 29 i Augusti"
Resten av sällskapet tittade på mig.
"Japp, hon är yngst!"
"Herregud" sa vakten och visade förbi oss. Inte ett ord om leg, naturligtvis.

Väl inne bemöttes jag av en ombyggd bar sedan sist, där man spelade någon form av 80-90-tals One hit Wonders. Sanne Salomonsen's "Dine Oyne" (fast med danskt O) är ju alltid trevlig men kanske inte den klubbhit man väntat sig. På stora golvet, däremot, sysslade de två residerande jocksen med någon form av hackigt, ojämnt, svårdefinierat form av DJ:ande. Jag kunde inte sätta fingret på det med en gång. Inledningsvis möttes vi av DeepHouse och istället för att övergå med jämn bas in i nästa låt scratchade residenten ned ungefär mitt i låtarna och skapade ett hastigt break mellan dem istället för att taktmixa. Antagligen ville han markera bytet av ny låt och visste inte hur man skulle använda crossfade och pitch, vad vet jag. Musiken var verkligen slätstruken och han tillät inte tempot att stiga nämnvärt. Men det är ju lite så på den här typen av ställen, som nischar sig som elektronisk men ändå inte vill dra för mycket technofolk, eftersom det är förknippat med droger och de orkar inte ha krogkommisionen i varje hörn. Det är så jävla synd att renodlad elektronisk musik ska ha så dåligt rykte och vara så relaterat med drogvärlden, trots att det är allmänt känt att droger finns i alla musikkulturer, och på alla klubbar.

Besvikelsen på musiken uppvägdes dock av mitt underbara sällskap. Shots och drinkar liksom appeared i min hand rent magiskt och jag kände mig skitsnygg, salongsberusad och danssugen. Utvalda praliner ur sällskapets fyllediskussioner lyder som följande: Det kulturella kapitalet versus uppfostran av barn och viktigheten i att föra vidare till nästa generation, Generation Y (Liselott presenterade mig som upphovsmakare till detta och därefter blev jag ju tvungen att, något generad, förklara mig). BVC (vi var två i sällskapet med barn, till min nya bekantas stora glädje), jakten på en feministisk, dansant extrapappa till Alex (och partner till mig) och dess framgångar vs ickeframgångar, Hur viktigt det är att äta frukt (jag drack strawberry daquiris) och så det alltid lika populära ämnet "idioter på dansgolvet". Jag lyckades även förskansa mig en dinner-invite på Söndag, man tackar!

Någon timme innan stängning hade jag och Lott skakat loss on the dancefloor med jämna mellanrum och vi fann oss plötsligt i en Snyggt remixad Daft Punk - Technologic. Jag fick ett lyckorus och gled in i en robotinspirerad dans, som naturligtvis vann publik. Unga människor på normisklubbar är inte så vana vid att man tar lite utrymme på dansgolvet och det brukar ju inte vara så mycket folk som verkligen dansar (oftast är det ett vajande från sida till sida liksom, varvat med hopp) på såna här ställen, så det är klart. Folk tittar ju. Mitt i allt dyker en lång, svartklädd kille upp och börjar battla med mig och följa mina rörelser vilket var skitkul, i love it när människor leker på det sättet. Det stod ett gäng unga grabbar och filmade oss med en digicam bakom, gud vet var den där videon hamnar. Anyway, så den här killen kan ju sina moves och flirtar rätt grovt med mig medan vi battlar och jag har typ the time of my life. Plötsligt dyker en fransman upp (hans vän hade tidigare presenterat honom som spanjor och jag hade svarat "Hóla! cómo está?" och han hade då svarat "Uuh.. Wrong language!", jag begriper mig inte på fransoser. Inte deras vänner heller) och stannar mig, som om han också ville dansa, men han står bara blick stilla framför mig och stirrar, varpå han säger "Uuh.. YOU ARE SWEATY!" (No shit, sherlock?) Och jag svarar "Yeah, umm.. I am dancing, it's hot in here, of course i am sweaty, what's your point?" han nickar bara och ler och försöker ta mina händer men jag har just uppfattat hans kommentar som en förolämpning (återigen, jag begriper mig inte på snorkiga fransmän*. Försökte han ragga eller vara otrevlig? Ingen aning.) så jag lessnar och vänder mig efter min robot-battlare, som står precis bredvid. Med sin.. flickvän.

Man tycker ju att folk kan ha lite mer hyfs, battla är en sak, men att flirta på det sättet som han gjorde med en annan tjej framför sin flickvän är verkligen inte hallonsaft. Mig spelar det ingen roll, förutom för hennes skull för jag menar, vad tyckte hon om mig, hon tyckte ju säkert att jag var värsta dryga bimbon som försökte lägga an på hennes karl genom att stajla. Jag flirtar gärna lite utan att det ska behöva vara något mer med det, däremot är det sällan jag gör det. Och speciellt inte på dansgolvet eftersom musiken jag dansar till inte riktigt är "ååh jag ska stå här och skaka rumpan som en strippa och sexa mig så alla killar blir kåta"-musik, vilket är en av anledningarna till att jag gillar elektroniska klubbar eftersom man i regel slipper brudar som står och smeker sig själva på brösten och snubbar som tafsar en på röven så fort man vajar lite till musiken. Klart det finns sånt folk med, men det gäller mest de yngre klubbarna typ Toxic och allt vad de heter där lammköttet hänger.

Fortsättningsvis så dansar jag och Liselott till kvart i tre och går därmed förlorade om det ökända kvart i tre-ragget, men jag var mer intresserad av cigaretter och falafel än att släta över någon svettig tjugotvååring så jag tyckte det kvittade. Vårt tappra sällskap hade övergett oss en efter en. Tack och lov slapp jag nattbussa och åka packad ensam runt halva stan då jag fick en mycket bekväm sängplats i Liselotts och Rävens gästrum på Söder. Vi slängde i oss lite mat och begrundade kvällen, därefter skickade jag fylle-sms till TheDarkHorse och that's the end of it. Förutom att Liselotts man går i sömnen och plötsligt stod i min dörröppning och mumlade "vad är det som låter?". Han vaknade till mitt i, jag fattade direkt att han gick i sömnen så jag sa inget, varpå han sömndrucket återgick till sin fru. Haha, stackars räven, vad chockad han måste blivit.

Vaknade av att liselott lockade med kaffe och TV, och sen visade hon mig några ryggövningar för att lindra mina ryggsmärtor jag har på morgnarna. Det är sjukt vad ont jag har, i ungefär en timme efter att jag vaknat. SMS från Faster C deklarerade att Alex mådde bra och att det hade varit full rulle och jag brast nästan itu av längtan. Hem och handla mat, och tajmade in så vi anlände samtidigt och där var han, the love of my life, i bilbarnstolen.

och det var alltså min kväll, natt och dag och nu är klockan halv sex och jag är dödstrött. Ignorerar för närvarande min enorma disk ute i köket och tvätten som ska tvättas, etcetera i all evighet. Jag är en bra hemmafru. När jag KÄNNER för det. Och då jag är min egen dräng kan jag välja mina arbetstider själv. Och idag är jag inte schemalagd.


*= Nu menade inte jag att ALLA fransmän / Fransoser är snorkiga, utan "snorkiga fransmän" specifikt.

Radiosvennar , Barnlös och Nattens drottning

Oh My God, jag är barnledig. Eller barnlös, beroende på hur man väljer att se det. När den första chocken lagt sig över det faktum att A åkt iväg i Faster C's bil och inte blir återsedd förrän imorgon eftermiddag gjorde jag vad varje anarkist-influerad (nåja) snart trettioårig singelmamma skulle ha gjort. Jag slängde i en hårblekning och tappade upp ett glas vin. Skål Loo, skål för fan och välkommen. Jag firar min nya lägenhet, jag firar kanske också livet. Skitsamma. Jag har en trevlig mousserande rosé på kylning och en treliters vit, lättdrucken rieslingsmörja som redan börjat ta effekt under det lilakletiga bimborufset. Naturligtvis åker musiken på, på den högsta volym jag kan tillåta baslådan. Dels för att varje seriös förfest kräva sina Housebeats på en volym som maxar blodet, dels för att mina grannar intill, som är av den där "trevliga" förortssorten, de där som tilltalar mig "Ey Svennehora, sänk volymen vafan, kaxar du eller?" ska må så dåligt som möjligt bara går. Jag ska flytta härifrån, skriker man från balkongen intill att jag är en äcklig svennehora och att man ska komma och knulla min mamma (vad nu det ska vara bra för om man är förbannad på MIG, jag har fan aldrig fattat det där. "Din mamma!" Ja, min mamma! Vad är det med henne? Värst vad fixerad du är, var det inte mig du var lack på?) så får man sin dos karma tillbaka. Levererad i en fet houselåt. Varsågooood!

Det går just nu en förbaskat äcklig trend, apropå det. Jag skulle nu vilja vara lite vinrusigt elitistisk och göra ett statement. Så här är det: Jag älskar musik. Jag har älskat musik, främst elektronisk musik, sedan jag låg i vaggan och jag lärde mig också dansa innan jag kunde gå. Jag är dessutom förbaskat kunnig i musik. Jag har ett brett backkatalogregister i min skalle och det kretsar kring allt från tidig 80-talsmusik (säg en låt från 80-talet och jag ska ge dig artisten. och albumet den släpptes på eller om det var en one-hit wonder, årtalet den släpptes och med vilka andra den artisten jobbat, för att ta ett exempel) till synth, EBM, gammal goth, House, Techno, trance, electro, ambient och så naturligtvis eurotechno. Och ja, vi som KAN vår musik och engagerar oss i nya tolvsläpp, vi tycker att vi är lite finare och vi tycker att vi kan ta oss rätten att gå på en renodlad houseklubb eftersom vi har en kärlek, en passion och en kunskap om det, och man får tycka att det är drygt men det är nog en av mina dryga sidor. Naturligtvis säger jag det aldrig högt, förutom till Liselott, men det är för att hon är exakt likadan.

Och det går ju en trend i house just nu. Alla snackar om house, och går på klubbar de aldrig skulle gått på för fem år sen. Och då dyker det upp en jävla massa radiosvennar* på de här klubbarna, de står först och super sig aspackade i baren (eftersom de här jävla flåbusarna är av den uppfattningen att det bara är fattiga människor som inte står i baren och super ner sig innan de dansar) och sen glider de ut på dansgolvet, i grupp med sitt lilla svennegäng, och vad gör de? DE ÅTERSKAPAR DEN ÄCKLIGA MELLANSTADIEFÖRETEELSEN - RINGEN! Ni vet, ett gäng står i en ring och dansar och man turas om att "hoppa in" i ringen och göra några moves som alla skrattar åt. Och jag KRÄKS på sånt. För det lyser osäkerhet om det här beteendet. Grabbarna går runt som katter kring het gröt och letar efter en brud att stöta på på dansgolvet (svennesnubbar står på avstånd och stirrar, män / pojkar av annat etniskt ursprung är oftast djärvare och kommer direkt fram och tar en i baken istället. Bättre så, för då kan de ta sin smäll så de flyger över dansgolvet direkt istället.

Och jag vet, ni hatar mig nu. Men jag retar mig. På communities på nätet sitter de här blåsta 18-åriga brudarna utan koll och skriver på sina sidor att de minsann ÄLSKAR House och techno och vilka feta rejvare de är för att de köpt ett par luddiga benfoffar på Saturn Return och nån jävla kjol med synliga sömmar i gräll färg. Snackar man med dem har de ingen som helst jävla koll på musiken, de kan ingenting om dess ursprung, inte ett jävla skit och har man dem på MSN så ser man ändå i musik-pluginfunktionen att de sitter och lyssnar på Celine Dion och sån där RMB - Kvinnoförnedrande-shake-that-ass-bitch-booty-uuh-uuh-musik. Vadå, ni tycker att det är coolt att låtsas vara något ni inte är? Jag fattar inte.

Anyway, det blir house ikväll, med tjejerna. Och så tänkte jag flirta lite också. Och dricka vin. Och röka många fler cigg än jag egentligen borde eftersom jag "slutat", men för idag, bara för idag, är jag nattens drottning and i'm feeling mighty fine. Imorgon eftermiddag är jag mamma igen. Men nu, bara nu, är jag Loo och inget annat.
Vi ses därute!


*Radiosvenne= En etnisk svensk som inte lyssnar på musik, och som vid förfrågan kallar sig för "allätare", en av dem som "lyssnar på radio ibland" och uteslutande lyssnar på musik när han/hon går ut.

Bild: Såhär såg jag ut igår. Jag tar en ny bild innan jag går ut så får ni se mitt festjag. Stay tuned!