Det där med vikten ni vet.. (exklusiv skämsspecial!)

Ovan: Jag, några dagar sedan.

Det där med makeovers gillades, så jag ger er en rätt kort och koncis och tämligen odramatisk förändring. Min vikt, som jag pratat om lite smått, och hur jag förändrats sedan jag blev gravid, gick gravid, födde barn och sedan tog mig upp ur fett-träsket igen. Här är jag, påpälsad och lite färgredigerad, hemma i nya badrummet. Nu kan jag ta bilder i helfigur, det är nytt. När jag dessutom börjar trivas i min egen kropp igen känns det extra bra att kunna visa mig utan att skämmas. Det här är jag, i vida byxor och tredubbla tröjor, men det är jag! Det har tagit mig över ett år att gå ner så här mycket och ja, jag är stolt. Jag har gått ned i vikt för min egen skull och för att jag helt enkelt inte trivs som så stor, men jag har heller inte haft några orealistiska mål.

Jag har fortfarande en mjuk liten bullmage, och sladdrig är den också, tänjd hud. Sådant måste man träna bort. Jag har fortfarande lite "flap - flap" under överarmarna och ja, jag har celluliter, säkert tusentals. Men en perfekt kropp för mig, är en kropp som ser sund ut, en kropp man kan trivas i och en kropp som lämpar sig för både aktivitet och slöa DVD-kvällar. Jag går fortfarande mitt "program" som handlar om att undvika kolhydrater, helt utesluta bröd, chips, snacks, godis och sånt - brödet är en av de värsta bovarna, sätter sig på magen direkt för mig - och promenader, en och en halv timme om dagen, strikt, sju dagar i veckan. Bara man kommer igång så går det av sig själv sen. Målvikt har jag egentligen ingen, men jag ska ligga mellan 64 och 67 med ett bra set of muscles till mina 170 cm för att känna att jag mår bra. Vi får se var jag landar, jag har några kilon kvar!

..och så här såg jag ut från starten av min viktnedgång, efter att alex fötts. Det är ingen vacker bild och jag mår inte bra av att se den, för jag ser så otroligt jävla white trash-sliten ut och är väl helt utpumpad. Alex är väl 4 månader här ungefär, bilden är tagen den 28 April 2008. Det här, var det jag ville bort ifrån. Jag klarade inte av att se mig själv i spegeln, jag undvek allt som speglade sig. Ville knappt gå ut. Och jag skäms litegrann, måste jag erkänna, för att jag ser så hemsk ut. Så här har ni aldrig sett mig förut, kan jag garantera, och under tiden jag var sådär stor tog jag heller inte många bilder, så den här är sällsynt. Here goes:

Jag kisar dessutom med ögonen och har inte fixat håret så det ökar ju på hela white trash-grejen ännu mer, men vafan. Jag bjuder på den.

...och här är jag nu, nästan exakt ett år senare.. Jag har ju vida byxor på bilden så benen ser lite bredare ut, och så har jag som sagt flera tröjor på mig så bilden gör mig inte riktigt rättvisa, kan jag ärligt säga. Men det här är mer än 20 kilo som jag promenerat bort, vilket man kanske inte ser direkt eftersom man inte riktigt ser magen och höfterna här. Men, ändå.

Viktprojektet var viktigt för mig. Jag har väl gjort en "allting på" och både drogrehabiliterats, gått ner i vikt, förändrat mitt liv på alla plan, utvecklats som mamma och blivit starkare under året som gått och nu är jag snart rökfri också. Jag har dock inte gjort någon big deal av det i bloggen, för jag ville inte förändra social ingenjörskonst till en viktblogg. Det hör inte riktigt hemma här som fullt tema. Jag förändrar mitt liv. Jag ska ha det liv jag förtjänar, och ge alex det han förtjänar. Jag tänker work my fuckin' ass off för att foga samman min utbildning, gå på universitetet och bli mer än det jag är, jag har skapat allt det jag har från scratch, med tomma händer, varför skulle jag inte klara av allt annat? The sky is no limit. För två - tre år sedan var jag en inneboende-hos-kompisar-tjej, jag ägde ingenting, mitt liv var i trasor, hade obehandlad ADHD och konstanta depressioner, jag tog enorma mängder droger, en ruskig cocktail varje dag, och såg fram emot att få dö.

Jag ville så mycket men jag klarade ingenting. Idag är jag lycklig mamma, drogfri, jag har en egen lägenhet som ska inredas och är på G med renovering, jag har vänner, mediciner, terapi, behandling, en framtid, och jag har klarat av varje etapp i det här, med lite hjälp, förstås. Om jag klarar det, så klarar vem som helst precis vad som helst. This is what it's all about. Vad det än är du bestämmer dig för att du vill göra - gör det! Saker tar tid, vissa saker är svårare än andra, och alla är vi olika.

Vad jag ville säga är, att jag tror på att vi alla kan förändra världen. Jag träffar så mycket bittra människor som inte klarar av att leva med sig själva och jag har lämnat många såna bakom mig. De spenderar tid med att älta allt elände i sina liv och skjuter sarkasmer på mig i stil med "Men lilla gumman, TROR du verkligen att det går?" om jag visar min optimism för dem. Förr försökte jag övertyga dem, ge dem lite spirit. Jag vet bättre nu. Det du kan förändra är dig själv, din situation och din inställning. Det finns alltid en väg ut, om du är beredd att kämpa lite och stå för den du är, om du är beredd att försvara det du tror på och försvara det du vill åstadkomma. Om det så är att bryta sig ut ur ett trasigt förhållande med mycket våld och ondska, med någon som trycker ned dig (check!), att vilja förändra sin kropp och självkänsla (check!), att ta itu med de mörka familjehemligheterna (check!), att lära sig säga ifrån (getting there!), eller att bara tänka om, ta sig ur en dålig vana (check!) och bli den man vill vara (på väg) så klarar du det. Du är en stark, självständig individ. Låt hjärtat styra dig på vägen. Ta tag i ditt liv. Idag. Det här är tiden du lever här. Har du problem, ta tag i dem. Ta hjälp, bli frisk igen. Du klarar det, jag lovar. Jag har kommit halvvägs dit jag vill vara. Nu är grovjobbet gjort. Och jag tänker inte ge upp. Giving up is for quitters. Jag är en överlevare.

..och till syvende och sist, Dagens Outfit By Alex!



Alex har strumpor från Pop, byxor vintage, från Disney, Hood från Barnfabriken och body / piké från Nike Kids.

Bipolaritet och vårdsparande + jacka

Idag fick Alex en ny jacka som ska värma honom i vinter. Han är ursöt i den!
Och så läkarbesök. Nu är karusellen igång igen. Nu kommer man att utreda och gå igenom den tidigare utredningen. Detta eftersom min läkare misstänker att jag kan vara Bipolär. Många blir feldiagnostiserade eftersom Bipolaritet och ADHD har liknande symtom. Nu har jag fått ett gäng frågeformulär här som skall fyllas i. Sedan väntar en ny utredning och samtal med den läkare som gjorde ADHD- utredningen. Mig spelar det egentligen ingen roll vad jag har, bara jag får en bra diagnos och slipper ha det så här, med mina depressioner. Jag vill bara kunna leva normalt.

För övrigt har jag enbart sprungit runt som en skållad råtta. Och det var ett helvete att ta sig upp fem trappor med barnvagn, unge och kassar. De har stängt av hissen igen. Nu tre dagar i sträck, för att vända på den och renovera den. Jag tror inte de som jobbar med det här fattar prylen - de har stängt av hissarna nu och hållt på så att jag i princip skulle vara hemmabunden om jag inte hade bostöd och vänner som kommer hit och hjälper mig. Helt ärligt tycker jag att de hade kunnat hitta en alternativ lösning. Nu har de stängt av hissen tio dagar av trettio. För det får jag 420 kronors hyressänkning. 420 kronor som plåster på såren för att jag får boka om möten, skaffa barnvakter vid konstiga tidpunkter, för att det är helt omöjligt för mig att komma ned med både barn och vagn själv.

Det komiska är att de på min beroendemottagning inte tror mig. "Är hissen trasig IGEN?" säger min behandlare när jag förklarar att jag måste krångla lite med hjälp och så för att komma dit. Om han hade lyssnat lite de senaste tjugo gånger jag förklarat så hade han vetat att de BYGGER OM hissen, inte att den är trasig. De bygger om ALLA hissar och alla trappuppgångar i mitt område. Det har jag sagt. men det är klart, varför lyssna när man kan skita i det?

Han är förvisso alltid stressad. Nedskärningarna på vårdsidan visar sig tydligt här. På grund av dessa nedskärningar så plockade de bort receptionisten på min beroendemottagning. Det finns ingen som kan svara i telefon. Ingen som kan ta emot och skriva räkningar, ingenting. Ringer man dit kan man sitta och ringa tills man kräks, ingen svarar. Och det är ju inte de anställdas fel. Jag fattar bara inte hur man kan tycka som kommunalpolitiker att det är rimligt att sparka en person som sköter hela maskineriet med tider, telefoner och patientkontakt. Som det är nu finns det bara ett sätt att nå dem och det är att gå dit. Det är inte rimligt. Folk ringer ju, de behöver ju hjälp. Men det finns ingen samordnare / receptionist där, för nu ska det sparas in! Jajamensan! Åh vad bra!

Ni som kom på den där lilla besparingsidén, kan ni tala om för mig hur ni resonerade? För jag tycker det var ett märkligt val.


Bilder: Alex med nya jackan, och så alex med sin pappa.

Down the rabbithole again

Jag vet inte vad, men jag drabbades just av världens jävla ångesttryck.
Jag låg och nattade alex, som aldrig tycktes vilja somna, och kände det stråla upp från magen och in i hjärtat. Och jag tänkte som så att "Jaha, here it comes.. again". Jag är så van vid det här laget, att ångesten och smärtan bor i mig och att den förr eller senare tar över oavsett vad jag gör.
Och jag gör allt som står i boken för att undvika den. Jag är inte den sortens depressiva person som gillar att gå omkring och må dåligt. Oavsett vad så har jag gjort det till en konstart att inte låta det synas på mig, oavsett hur ont det gör inombords. För det är ingen som vill umgås med någon som klagar hela tiden. Det är ingen som orkar med någon som går omkring med mungiporna nere vid knäna, och besides, vad spelar det för roll om jag uttrycker smärtan eller ej - den minskar inte för det. Jag försöker alltid hålla uppe ljuset, skenet och leendet. Jag försöker alltid prestera mitt allra yttersta och ibland blir det bara pannkaka. Jag känner mig så jävla handikappad i mina ångestperioder bara. Och jag vet inte hur jag ska förklara det för folk, för jag känner mig helt ärligt, bara ivägen, när jag yttrar det för min läkare och mina behandlare. Jag VET att de tittar på mig och tänker "ååh, typiskt, hon bara gnäller hela tiden och ska HA grejer och bara gapar efter medicin, om hon bara skärpte till sig lite och fattade läget. Om hon bara gick upp och gjorde det hon skulle, det var väl ett jävla tjat, hon har ju FÅTT medicin nu, gnällspik". Och jag orkar inte med den blicken och tankarna går, att kanske är det ändå så, att jag bara borde "rycka upp" mig. Men jag har försökt så länge. Och det går ju. I perioder, mina bra perioder. Då solen lyser. Då funkar allt. Men sen kommer ångestperioderna. Fy fan. Hur ska jag någonsin kunna klara av ett heltidsarbete på de här grunderna? Jag har ju för fan knarkat i skolan för att klara av att gå dit, jag har varit påtänd på JOBBET för att orka vara där. Utan drogerna hade jag inte klarat av ett skit. Jag vet att det också handlar om inlärning, beteendeförändring, vafan det heter. Men hur lär man bort smärta?

Ända sedan jag var väldigt liten har den här ångestdemonen kommit på besök med sina jämna mellanrum, år efter år, period efter period. Den bara slår till och sedan går jag där, med världens tyngd i hjärtat och undrar varför i helvete jag bara inte kan få vara som alla andra och må bra och kunna göra normala jävla grejer. Jag blir förbannad på mig själv för att jag aldrig klarat av att umgås en längre period i det sociala livet utan att periodvis bortfalla som ett löv från sin kvist, ned på marken, där jag liksom ligger och vissnar tills klorofyllet comes back on. Jag kan inte påstå att jag sitter här och är stolt över att jag är en depressiv jävla artist med skrivkramp vars ständiga öde är att gå ned i periodvisa avgrunder av ångest där jag producerar enorma mängder texter, för att sedan kliva upp i ljuset och vara totalspeedad och helt översocial en period. Som ett hetsigt jävla monster, och sen är det kört igen varpå lampan slocknar och bröstkorgen tycks vilja sprängas. Vad fan är det för jävla fel på mig? jag har ju fått min medicin, jag trodde att det skulle upphöra nu. De där perioderna. Varför i hela jävla skithelvete kan inte jag bara få vara normal? Jag begär inte ens att få må bra! Jag begär bara att få ha det OK! jag begär ingen lycka, ingen ständigt lysande sol och ingen perfekt vardag, jag vill bara ha ett drägligt liv! Jag begär inte att gå omkring och skratta och le som en clown och att hela världen är nån satans lekplats. Jag begär bara att inte sprängas inifrån och det skulle vara fint om jag klarade av att vakna på morgonen som normala människor.

Nu vaknar jag och alex 06:40, leker i två timmar och somnar om bägge två, efter frukost. Jag är alltid vaken och bevakar alltid alex när han är vaken, han lämnas aldrig obevakad eller osysselsatt. Honom tar jag hand om på bästa sätt, det är när det handlar om mig själv som det brakar ur ibland. Är jag manodepressiv? Vad är det för fel? Varför kan jag bara inte få vara normal? Det är inte som att jag går omkring och tänker på svarta saker eller målar hela världen i dystra färger, jag har ju så mycket planer och så mycket tillförsikt och så mycket hopp! Jag vill inte dö, jag vill inte göra mig själv illa och jag är inte rädd för människor. Jag har bara ont och den smärtan är så uttröttande att jag kan sova hela dygn i sträck om jag fick och kunde. Jag har "bara" hela bröstkorgen hårt åtstramad av ångestrep som stryper mig så att jag kippar efter luft hela dagarna. Jag sitter och tar andetag efter andetag men ändå känns det som att jag inte får luft. Min läkare tycks inte bry sig nämnvärt om det här. Min beroendebehandlare säger "jaja, men alla har vi våra små egenheter och du ska se att om du bara tänker positivt så går det över".

VAFAN tror han? Att jag sitter och föreställer mig krig och vedermödor och FRAMKALLAR det? Varför tar de mig inte på allvar? Det är ju något fel med mig!

Jag var försenad till Beroendemottagningen idag eftersom trötthetsmonstret var över mig. Jag förstår självklart att det inte är okej att hålla på och vara försenad, men de verkar inte förstå att jag inte gör det med flit. Jag försöker verkligen. Det finns inte en centimeter av mig som gillar att jag förefaller opålitlig och nonchalant när jag dyker upp en halvtimme sen med en märklig ursäkt för andra gången på en vecka. Jag gruvar mig något fruktansvärt då jag springer dit med barnvagnen i högsta hugg, hela registret av självhat och elaka tankar hinner rulla innan jag når dörren och när jag väl kommer in får jag vänta 20 minuter innan en personal kommer ut, ser på mig med en irriterad min, går tillbaka in igen, hämtar en annan personal. Sedan står de innanför glasdörrarna rakt framför mig och diskuterar sin irritation över mig. Jag sitter där och hör alltsammans och de verkar inte bry sig om att jag sitter där. Jag förstår att det är en straffsituation jag sitter i och att jag har mig själv att skylla och återigen ger jag mig själv en mental smocka för att jag är försenad. Varför är jag det? Varför orkade jag inte ur sängen imorse? Varför är jag så jävla trött? Varför sjunker jag ner i depressionen igen? Varför säger inte läkaren något om det? Jag har förvarnat dem. Men de tycker att den medicin jag har är tillräckligt, jag antar att det är så. jag vågar helt ärligt inte fråga om antidepressiv medicin för jag vet vad jag kommer få höra. Floskler om att jag bör gå långa promenader i skogen, röra mer på mig och sysselsätta mig. Jag gör allt det där. Jag sysselsätter mig varje vaken minut för att slippa ha ångest och jag promenerar benen av mig. De lyssnar inte. Jag orkar inte ta upp det.

När personalen avslutat sitt jidder om min försening med irriterade röster och med förstulna blickar åt mitt håll kommer en av dem ut. Nu kommer det, tänker jag. Mycket riktigt får jag en utskällning och en ny tid, jag ska återkomma en halvtimme senare. Jag försöker säga att jag inte kan då, eftersom jag har skaffat barnvakt då jag måste till jobbet och hon ska anlända hos mig då. Personalmänniskan vänder ryggen till och går. Jag sitter kvar och stirrar. Jag är inte populär hos mig själv heller, tro mig, tänker jag och går ut. Jag anländer tillbaka, stressad, fyrtio minuter senare. Samma sak utspelar sig, nu är de REJÄLT uppretade för att jag inte kom en halvtimme, utan fyrtio minuter senare. Jag försöker då förklara att jag fyrtio minuter tidigare försökt förklara för en stängd dörr och en rygg hur det låg till och att jag sprungit hela vägen för att hinna. Jag får en föreläsning om hur oansvarig jag är. Jag säger att jag förstår. Jag säger att jag verkligen försöker. Jag tystnar mitt i, vet att det är lönlöst. Jag skyller ingenting på dem, vafan kunde jag bara inte varit i tid för? Jag slokar och får min medicin. Personalen går, surt och uppretat, och slänger igen dörren efter sig. Jag känner mig gråtfärdig. Det är inte första gången det här händer. Det är mitt eget fel, jag är en dålig jävla skitmänniska som kommer för sent. I huvudet: "Dumma jävla Loo. Dumma jävla skitunge!"

Jag minns hur jag var liten och satt och såg ut igenom bilfönster, fönstret i mitt rum, alla sorts fönster, och såg på medan världen därute pågick utan mig. Jag satt där och tänkte att "En dag, ska jag vara en del av allt det här. En dag ska jag vara med i surret, i farten, i livet som går framåt". Jag minns att jag såg mig själv som en passiv åskådare till allt skit som hände mig, det hände mig men ändå inte mig, det var som om en del av mig satt utanför och bara såg på. Det kunde alltid bortförklaras, skrattas åt, sopas under mattan. Det var väl inte så farligt. Det här klarar ju du, tjejen, du är ju så stark. Med det där bedjande uttrycket i ansiktet. "Snälla säg att jag slipper lägga ner energi på dig. Jag har ett liv att sköta." Och jag nickade och sa att visst, det här fixar jag. Inga problem. Förstulet leende tillbaka. Så bra, då är vår tid ute. Trevligt att råkas, varsågod nästa. Rullbandet fortsatte. Utan mig. De kände sig nöjda, som om de uträttat något. Mina uttalanden var lagda till handlingarna. Min namnunderskrift styrkte allt jag sagt. Ingen skulle lasta dem för något. Och jag åkte hem och satte mig vid mitt fönster igen.

Och ibland är det som om en tidskapsel temporärt omslutit mig och fört mig tillbaka till det där fönstret. Jag ser vädringsfönstret från vilken min mormor såg sin värld, varje dag, under sitt sista år. Jag minns henne så. Ständigt blickande ut, vakande. På avstånd betraktade hon sin värld bakom en glasvägg, precis som jag. Vi hade våra egna glasväggar hon och jag, av våra egna anledningar.

Jag hamnar där, ofrivilligt.
Jag kan bara göra en enda sak.
Vänta ut skiten. Oavsett hur lång tid det tar.