Svartvit ADHD-värld och "Made in Sweden"

Jag förväntar mig inte särskilt mycket av kvällspressen. Ändå blir jag frustrerad när de inte ens kan få en jävla bokstavsdiagnos rätt. Det är tydligen nån jävla ensam mamma-söker brutta som har ADHD, och det är inte det som är problemet, utan hur det beskrivs i Den Här artikeln:

"Ensam mamma söker"-stjärnan Nina Jingebrant, 29, har haft svårt att få livet och kärleken att fungera. För två år sen kom förklaringen. Nina diagnostiserades med adhd. - Handikappet gör att man ser allt i svart och vitt. Det kan vara därför som jag inte har träffat någon tidigare, säger hon."

Handikappet som gör att man ser allt i svart och vitt? Var fan fick ni det ifrån? Jag är helt med på individuella diagnoser och ett brett spektra av olika sätt att se ting beroende på individ. Men att generellt påstå att diagnosen i sig handlar om att man ser allting "i svart och vitt"? Heter det förresten inte "svart eller vitt"? För om man ser något i svart och vitt så är det väl för i helvete grått? Eller menar man att synen är svartvit, typ svartvit långfilm (om ändå så vore. Alla är vrålsnygga i svartvitt) eller vad fan snackar de om? Och vad har denna presumtiva svartvita syn med partners att göra? Kan man inte träffa folk då? Någon måste hon ju uppenbarligen träffat och hookat med då hon ju är ensam mamma? Vad fan är det de häver ur sig för skit?

Jag har ADHD. Jag har verkligen inte någon svartvit syn på saker, snarare ser jag oerhört många nyanser och skiftningar i allt och det är just det som är grejen. Jag kan se saker ur oändligt många vinklar. Samtidigt. Jag tänker i oerhört många steg. Detaljer. Helheten ur alla vinklar. Jag ser det. Jag har bara ett värdelöst närminne när det handlar om var jag lägger saker. Eller vad jag gjorde förra veckan. Eller tider. Jag har svårigheter med att behärska mitt adrenalinflöde. Jag åker serotonin-bergodalbana varje dag. Men jag är ändå jämnare än man tror, på utsidan. Men jag ser inte saker svartvitt. Inte ur någon av perspektiven jag resonerade kring. Klart att det finns folk som ser världen så också, men det är inte särskilt beskrivande för min diagnos. Inte alls. Jävla kvällspressen, ni är så otroligt oprofessionella. Inte ens en jävla ordentligt beskrivande mening kan ni få till. Om det nu är så att den specifika personen har ett svartvitt tänkande så kan det naturligtvis ha med diagnosen att göra. Visst kan det. Men att påstå att diagnosen i sig handlar om att man ser saker så, då är man fel ute. Det är ett koncentrationshandikapp, det är ju allmänt känt nu.

Så hur kommer det sig att Expressen missat det?

Fan, jag blir så jävla trött på klåpare. Ungefär lika trött blir jag när jag ser Tv4's "Made in sweden" på repris på TV4 Anytime. Fy fan vad trött jag blir på den där bortskämda jävla snorungen från däckfrabriken. (Kim Fransson heter han tydligen och hans blogg finns Här!) Han får i princip en karriär serverad på silverfat men han gnäller om artistisk frihet och avbryter nästan hela programmet mitt i trots att han tidigare gått med på att spela in skiten. För det första, att han har mage att sitta och jamsa emot en demonproducent som sålt en sådär 300 miljoner album, som vill hjälpa honom skriva en hitlåt.. Jag skiter faktiskt i om den där däcksnubben kan spela 113 instrument, jag tänker aldrig i helvete stödja hans musik, oavsett om det är Bagge / Carlsson (vilka jag diggar) eller han själv som spelat in skiten. Otacksamma snorungar till "artister" som sitter och snackar om vilken feeling det var på Woodstock 1969 när de själva är födda 1987.. alltså, det är så fruktansvärt pinsamt. Sedan att sitta och argumentera emot en människa som i princip Äger musikindustrin, och att hänvisa till sitt HJÄRTA när han vägrar spela in en singel som han en vecka tidigare sagt ja till? Varför det? För att han ska värna om sin integritet och motarbeta att bli en "produkt"? Men herregud, ALLA kommersiella artister är produkter. Vill man värna om sin integritet och styra allt själv kan man ju börja på samma ställe som alla andra. På småstadssyltorna, på pubarna och klubbarna. Giga ihjäl sig och leva på ingenting. Bo i en VanBuss och satsa allt. Men om man blir scoutad av ett produktionsbolag och ett gäng enorma producenter så har man för länge sedan passerat det stadie där man kunde kalla sig "äkta", vad det nu är. För jag fattar inte vad det är som är så jävla oäkta med musik man får hjälp med att skapa och marknadsföra. Jag hör ingen skillnad i "äkthet", och jag kommer fan aldrig att fatta det där, men tillbaka till ämnet.

Men PLEASE Kim, du gick ju med på att spela in programmet, de här människorna satsade mycket pengar i din promo, resor, styling, produktion, mat, hotell och du blev skjutsad och lotsad och presenterad och behandlad som någon jävla porslinsvas vart du än kom och sen kommer du och snackar om konstnärsskap och äkthet och hjärtan? Men please, don't flatter yourself. Du är inte ens charmig, inte snygg och låter som en fjunig Rod Stewart som försöker imitera Bryan Adams. Att det här bolaget satsade på dig var förmodligen din enda chans någonsin. Att sitta och bita den hand som föder en och inte ens bjuda på ett enda leende, eller ett enda livstecken bortom det släpiga uttalet och den ryckiga gångstilen och att sitta som en arrogant jävla snorvalp och kräva saker av folk och sen inte ge ett jävla skit tillbaka.. Dude, du är rätt fucked in this business. Hoppas jag.

Det är förhoppningsvis inte en jävel som kommer vilja jobba med dig efter det där programmet och det tycker jag att du förtjänar. Då kanske du kommer ner från din lilla piedestal och kommer in i matchen istället. Karriär är något man förtjänar, hur man gör det varierar. Det är inte så jävla svårt om du är beredd att åtminstone slicka rätt röv, vilket är det minsta man kan begära när man i princip får en musikkarriär serverad åt en på silverfat och ett liv som de flesta bara kunde drömma om. Men med en sådan där attityd är du bara ännu en svår, gänglig, övermusikalisk (och föga originell) småstadskille med taggig frisyr som önskade att han varit ung på 70-talet istället. Vill jag se sådana som du kan jag ta mig ned till första bästa biljardhall. Jag vill aldrig mer se dig på TV och tack och lov lyssnar jag inte på radio, förutom P3 Dans, och där slipper jag dig garanterat, så jag klarar mig fint. Men dyker ditt konstnärssvåra nylle upp i rutan igen, och serverar mig mer av ditt självupphöjda tonårsface, då kastar jag ut burken. Jag bryr mig faktiskt inte om att vissa människor blir kända och framgångsrika för att de har stora bröst och ler på rätt ställen. De är om något ändå långt mer intressanta än någon jävla däckjobbare med konstnärskomplex.

Ja, jag vet att jag orerar nu igen. Men jag kan inte med såna där människor, jag gör verkligen inte det. Jävla otacksamma snorungar.

Diagnoser, kontakter och samtal - genomgång

Jag tänkte egentligen Vlogga idag men jag känner mig så förbaskat risig så det är inte klokt. Vi lägger det på is ett tag. Jag har däremot lite nyheter.
Idag hade jag möte med min socialsekreterare, min beroendeläkare och min behandlingsassistent. Vid mötet fastställdes det jag väntat på så länge nu; Dels att mina medicinhämtningar nu glesas ut till tre gånger i veckan, plus att jag slipper kånka mig till St:Görans BAS (Beroende Akuten Stockholm) varje helg. Detta innebär alltså att jag från och med nu hämtar min suboxone tre gånger i veckan och får med mig helgmedicinen på fredagar. Jag står fortfarande kvar på två U-tox i veckan (drogtester via urinprov) vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Jag har varit helt drogfri ett bra tag nu och inte testat positivt eller rört några droger på mycket länge. Detta planerar jag att hålla - livet ut, med världens bästa motivation som stöd: Alexander.

Det är ju underförstått att ett återfall skulle leda till att jag blev av med Alexander, i alla fall för en period beroende på hur illa jag skulle ha återfallit. Detta får absolut inte ske. Min skyldighet är att vara en god mor åt mitt barn och ge honom bästa tänkbara uppväxtförhållanden. Min son skall aldrig behöva vara orolig för att jag tar återfall eller faller tillbaka i missbruket och mitt barn skall aldrig behöva placeras någonstans för att jag inte klarar av att ta hand om honom. Enligt socialtjänst och läkare har jag gjort en "strålande insats" eftersom det hade varit så mycket enklare för mig att bara sätta mig ner och skita i allt. Att skita i allt är att förlora. Jag är en vinnare. Detta intalar jag mig varje dag. Varje ny drogfri dag är en vinst. Varje drogfri timme är en seger. Jag skall segra.

Nästa "goda" nyhet är att min luddiga ADHD-diagnos, trots dess påtagliga luddighet ändå ÄR en diagnos. Vid mötet igår där vi gick igenom diagnosen fastställdes att den fortfarande ÄR luddig då man inte kan finna tillförlitliga källor för hur mitt uppträdande i barndomen var. Trots denna luddighet finner man ändå en svårighet för mig att organisera, planera och bibehålla struktur i vardagen. Arbetsminnet är inte märkbart påverkat men man ser motstridigheter. Först var medicinering inte aktuellt men vid dagens möte hade min läkare funderat och kommit fram till att det ändå kan vara aktuellt att prova ritalina eller concerta då målet är att jag skall klara mig själv så småningom. Insatser från kommun, socialtjänst och handikappenhet är ju väldigt stora, vilket förbluffar min läkare. Jag har bostödet på måndagar och fredagar, assistent från barn och familj på tisdagar, jag är lärare på onsdagar, träffar min psykoterapeut på torsdagar, behandlingsassistenten tre gånger i veckan och utöver det har Alexander en socialsekreterare. Jag har två - en på vuxengruppen som är fantastisk (ja, jag vet att det låter smörigt men hon är faktiskt sanslöst bra!) och en på ekonomi. Jag har utöver de kontakterna även en handikappsekreterare som beviljar bostödet. Vi är nu uppe i åtta olika kontakter som bistår mig, ger mig stöd och hjälp och som finns till för olika behov och då har jag inte räknat in mina två läkare (en för beroendevård, en för epilepsin - alltså på neuro) och BVC, vilket alltså är elva olika kontaktpersoner som finns för mina behov. Tro mig, det blir snurrigt för alla andra också. Har jag misat någon nu? Säkert. Även jag blir förvirrad ibland men jag har vant mig nu.

Alla mina kontakter fyller olika funktioner. Barnassistenten är ett stöd för mig i min relation till min mor och en rådgivare i olika frågor som rör Alexanders välmående. BVC tillhandahåller självfallet vacciner, väg och mät och kostråd med mera. Min psykoterapeut är en underfundig person som lyssnar på och hjälper mig sortera mina tankar. Just nu bygger vi en livskarta. Det är meningen att jag ska diskutera mitt missbruk och min uppväxt, sådana saker som format mig. Min socialsekreterare på ekonomi sköter just ekonomiska frågor, inget krångligt med det. Den andra socialsekreteraren är som ett BaseCamp för allting annat, vi diskuterar saker som rör mitt liv och utvecklingen av det. Arbete, struktur och sociala kontakter, frågor som rör oss tillsammans. Hon är också den som ordnat min psykoterapeut. Alexanders socialsekreterare representerar honom och är hans "röst" om jag tillexempel skulle få ett återfall eller om Alex på något sätt skulle behöva en representant då han ju är för liten för att kunna fatta egna beslut. Hon är också den som delegerat ut assistenten från Barn och Familj, också kallad för "barntanten".

Min beroendeläkare skriver ut mina mediciner. Just nu har jag Suboxone för mitt opiatmissbruk, samt atarax, lergigan och Theralene vid behov. Atarax och lergigan är lugnande mediciner som inte är beroendeframkallande eller narkotiska, (atarax är en antihistamin som även förskrivs till allergiker vid tex hösnuva) Theralene används både som rogivande och sömngivande men det är ytterst sällan jag behöver ta någon av de tre sistnämnda. Suboxonen tar jag dock varje dag; 16 Mg. Det är två smälttabletter man lägger under tungan som smakar helvetiskt illa. Jag blir inte påverkad av Suboxonen utan fungerar alltså helt normalt på dem. Om man däremot INTE har ett opiatberoende så blir man riktigt påfjuttad av de här medicinerna. De säljs på svarta marknaden för rätt grova pengar. Det är ett narkotiskt och beroendeframkallande preparat som enbart skall användas om man får det förskrivet av läkare för missbruk och man skall vara ytterst försiktig med det då det bland annat påverkar blodtrycket.

Min neurolog, som roligt nog är bekant med min beroendeläkare, är en av de bästa neurologerna i Sverige och henne träffar jag inte särskilt ofta, men hon reglerar min epilepsimedicin som är en kramphämmande medicin som innehåller karbamazepin. Förvirrande? Yes, det är en medicinsk djungel. Medicinen heter Tegretol Retard (200 mg) och "retard" i namnet (komiskt för övrigt) indikerar på att det är en depåtablett. Det finns också vanliga tegretol som alltså inte är depå. Jag äter 500mg totalt om dagen. Notera att jag inte utelämnar några namn på någon av mina kontakter då jag värnar om även deras integritet.

Min behandlingsassistent är ansvarig för att ge mig mediciner och övervaka mina U-toxprover, dvs mina urinprov. De går till som så att man går in på toaletten själv, men där finns en spegel bakom toalettstolen och speglar i taket som påminner om trafikspeglar så att man kan se att personen inte "fuskar". På andra sidan spegeln står behandlingsassistenten och bevakar en medan man kissar i en mugg. Det finns oändligt många metoder kring hur man fuskar på ett urinprov, man kan söka på Flashbacks forum om man vill fördjupa sig i ämnet. Vissa människor gör helt sjuka grejer för att kunna knarka samtidigt som de går på tester. De för upp slangar i urinröret och pumpar in ren urin från någon annan. Detta ska göra fruktansvärt ont. Det finns grejer man kan beställa från nätet också som ska kunna neutralisera urin på olika sätt men det är allmänt mer opålitliga metoder vad jag förstått. Många bär små "påsar" med urin införda i muffen och fifflar på så sätt. Jag har aldrig fuskat på ett urinprov och jag skulle aldrig heller ta en sådan risk bara för att få ha lite kul en kväll. Det är inte värt det. Men många är så bundna till sitt missbruk att det helt enkelt tar över och de gör vad som helst för att kunna ta droger utan att någon vet om det. Man brukar säga att det finns inga mer utstuderade och genialiska lögnare än aktiva missbrukare och det gäller många, men inte alla. Som synd är så finns det rötägg precis som i alla andra samhällsgrupper som förstör för oss andra och ger missbrukare ett jävligt risigt rykte. Men drogen har en förmåga att ta över en person och styra den, göra personen omedveten om vem det är som ror skutan och ju djupare in du kommer, ju lägre sjunker du. Det börjar alltid som en kul grej och för vissa kan det fortsätta vara en kul grej, somliga KAN hålla sig till att dra en lina nån gång då och då. Jag säger inte att det är hälsosamt men somliga bibehåller en tämligen bra hälsa och lägger så småningom ner på grund av ändrade livsförhållanden. Vissa av oss fastnar därför att det fyller ett hål vi alltid haft inom oss. Det ger oss en tröst, en känsla av odödlighet, en styrka vi inte hade från början. Men som jag tidigare sagt så bryter drogen ner dig inifrån samtidigt som den ger dig denna falska känsla av säkerhet och kontroll.

Har jag missat någon? Handikappsekreteraren delegerar bostödet. Resten är självskrivna. Detta är min vardag. Man kan ur en synvinkel säga att jag är väldigt hårt bevakad men ur en annan synvinkel kan man också säga att jag har oerhört mycket stöd och jag väljer att se det ur den senare vinkeln. Jag känner mig faktiskt inte bevakad på något sätt. Jag känner mig bara stöttad. Jag har fått hjälp av samhället och jag har tagit emot den. Det är något jag skulle rekommendera. Grejen är att det FINNS stöd och hjälp för människor med olika sociala problem men du måste vilja ha den själv och du måste vara beredd att kämpa. Ingen kommer att göra något ÅT dig. Mitt bostöd hjälper mig att utföra initiativen jag tar men ingen gör någonting för min räkning. Jag har oerhört många inblandade i mitt liv och inga steg jag tar görs utan konsultation med någon av mina stödpersoner. Målet är dock att jag skall kunna sköta allting själv så småningom. Att jag ska bli helt självständig och hantera vardagen på egen hand. Det ser jag fram emot, men jag har inte bråttom.

Jag är inte redo att flyga själv riktigt än.

Gästinlägg: B berättar

Min vän B tillfrågade mig idag om han fick komma med ett gästinlägg på min blogg. Han har ju ingen egen - men han hade läst mitt senaste inlägg gällande droger och min problematik, och hade en hel del tankar och funderingar att tillägga. Kör hårt! Sa jag, och gav honom instruktionerna att köra sitt eget race - jag har inte förändrat eller redigerat texten överhuvudtaget. Ska man gästa så ska man, då ska man slippa mig.

Samtidigt märker jag att just drogdebatten är ett ämne som berör. Jag får många läsare, många privata mail och många frågor. Fortsätt gärna att fråga, alla (vettiga) frågor som skrivs i kommentarsfälten besvaras öppet i bloggen. Redan nu tänker jag vara specifik med en sak: Nedsättande mail, hotfulla brev eller kommentarer, eller upprörda telefonsamtal från människor som inte förstått varför jag skriver om det här - för att informera och berätta hur det är att leva som jag - och inte för att göra reklam för mitt leverne, eller bidra till någon form av drogliberalism (vilket borde framgå vid det här laget) är inte önskvärt.

Jag skriver om mitt liv, med alla dess ups and downs som det innehåller, och jag försöker inte glorifiera eller tala om hur Du eller någon annan skall göra. Jag delar bara med mig av mina erfarenheter. Jag försöker att vara öppen med mitt liv, även de negativa aspekterna - det är lite det som är poängen med hela "mrsGonzo"-konceptet - att bevaka helheten, att bryta mönster, att bryta ny mark och att berätta hela skiten, both good and bad. Det är det som är mitt "koncept" som jag sysslat med sen många år - att bara berätta exakt som jag upplevt det. Inte för att bli dömd eller prisad, utan för att vinna förståelse, och själv förstå. Privata mail besvarar jag naturligtvis också privat - det är MITT liv som är i rampljuset i den här bloggen - inte ert. Jag hänger ut mig själv, både på gott och ont, men det är så jag valt att leva. Därför skriver också min gästbloggare under pseudonym. Han kallar sig - B. Här kommer den:


"Jag har fått låna Loo’s blogg (tack så hemskt mycket, Loo!!!) för att skriva ett gästinlägg, har nämligen ingen egen blogg!! Jag är alltså bekant med Loo sedan några (ganska många) år tebax, jag TROR aldrig hon skrivit om mej men saken är den att hon och jag har några prylar gemensamt i det här livet. Jag skriver främst för att Loo i ett av sina senaste inlägg pratar om något hon och jag verkligen delar i det här livet och det är på sin plats och tid att fler människor med samma problematik träder fram och ger sin syn på det hela. Jag föredrar att vara anonym angående min identitet så jag kommer inte avslöja mitt namn… annat än med min initial ”B” och att jag är född 1979.

Loo pratar om själva suget till droger och beskriver väldigt ingående en hel del av själva kärnan i problematiken som hon och jag delar. Hon använder ordet ”mata” , att hon behöver bli matad med saker hela tiden i livet, information i olika former. Det finns ett stort behov hos mig också att inta information i alla dess former. Men det är inte bara ett sug efter information, det är också en förmåga att anpassa sin energi efter det man tar in. Och här kommer vi till ”the main thing”… den energi som jag och Loo kan ansamla för att BEHANDLA information i detta livet är absurt stor och agerar extremt fort. Föreställ er en liten bil med 100 hästkrafter som råkar ha en motor (hjärnan rent metaforiskt) som anpassar sej direkt efter gaspedalen (viljan mer eller mindre), motorn har dessutom en bränsleingång som också anpassar sig direkt efter gaspedalens läge dvs ett potentiellt nästintill oändligt stort gap in till motorn. Stampar man gasen i botten (jag har dock aldrig upptäckt att det finns en sån botten) så finns där helt plötsligt 10 000 hästkrafter och XXXXX antal liter bensin (bränslet är i form av information rent metaforiskt här) ”vänligt” inställda att ta en dit man vill. Det är skrämmande lätt att stampa på den gaspedalen kan jag säga, för den är bara en tanke bort. När man då ”rör” sig i dom här extremt höga hastigheterna så börjar saker gå snett. Om vi tänker lite praktiskt kring detta så förstår dom flesta att trimmar du din lilla bil till det extrema så kommer den att få skador förr eller senare. Däcken bränns sönder av återkommande rivstarter, saker börjar lossna från den, skakar sönder osv… motorn kanske skär ihop helt på grund av brist på oljetillförsel och helt plötsligt står man där med trasig motor och kommer ingenstans. Detta är ungefär vad som händer mig och Loo. Även vid en bråkdel av den potentiella ”maxhastigheten” börjar det skita sej rejält med olika system i kroppen och skallen. Dom jag känner med liknande problematik har antingen fysiska sjukdomar (som jag t ex) eller olika andra psykiska åkommor (t ex panikångest och depression) troligen till följd av detta. Detta TÄR på kroppen och skallen!

Vart kommer då droger in i bilden? Ja, har man stampat på gaspedalen tillräckligt hårt och länge så kan det hända att den fastnar där. En ”kemisk låsning” kallar jag det för. Det droger gör, rättare sagt, det RÄTT drog gör är att tvinga hela systemet ner till en annan energinivå och låser därmed upp den ”kemiska knuten”. Det Loo beskriver helt korrekt som att ”komma tebax till verkligheten” och liknande… är exakt vad det handlar om. Har man fastnat i en hastighet som är absurd, vilket är lätt hänt i vårat fall, så tar rätt drog ner en på marken och tebax till verkligheten. För min del framför allt den första timman när rätt drog går in i kroppen så börjar jag helt plötsligt reflektera över t ex känslomässiga saker som gick mig totalt förbi i den ”hastighet” jag befann mig i före jag intog drogen… och känslan infinner sig som sagt i stil med ”okej, nu är jag tebax på fullaste allvar till något som ÄR verklighet”… för så främmande kan det bli på högre energinivåer att man blir totalt avskärmad från mycket som är ”normalt” tanke och känsloliv. Första gången jag tog någon form av narkotiskt preparat (och det var rena turen att det blev rätt drog) så infann sig tanken och känslan ”OKEJ… exakt när kände jag mig avslappnad sist”… ”Ja, just det… någon gång på 80-talet har jag en svag känsla utav att något liknande inträffade”. Fattar ni hur snett det måste ha varit i min kropp och hjärna!? Den mest skrämmande tanken var att konstatera att jag knappt kunde minnas en GRUNDLÄGGANDE känsla som alla borde ha någon gång per dag! Baksidan av drogerna har Loo beskrivit väl… det finns inget mer att tillägga där! Jag måste dock poängtera en sak som Loo skrev… att den här världen som jag beskriver och som Loo beskriver många gånger är så ”alien” från den värld dom flesta går omkring i att många människor omöjligen kan förstå varför vi gör som vi gör i livet, varför vi är kapabla till att t om bryta mot lagen om vi anser att det är nödvändigt. Dom flesta människor med lång allmän livserfarenhet lyssnar dock och tänker till när man uttrycker sig på rätt sätt. Man önskar många gånger att dom som ivrigt förespråkar en restriktiv narkotikapolitik tar itu med det riktiga problemet samtidigt… VARFÖR folk tar droger överhuvudtaget. Minns också , alla ni som inte är bekanta med ämnet droger att dom flesta droger antingen har haft ett rent medicinskt förflutet ELLER, i en del fall, kommer kanske att få det i framtiden. Angående ”politik” överhuvudtaget, se mitt uttalande längre ner… jag har ingen vettig lösning som skulle passa alla, detta är mer ett önskemål om att komma till bukt med det riktiga problemet.

Om någon tror att jag misstagit mig angående att det skulle råda en seriöst allvarlig kemisk obalans i mig så kan jag säga det att jag testat MÅNGA helt naturliga och legala substanser där reaktionen har varit… ja, sällsynt är väl ett passande ord. EN substans speciellt, en naturlig och laglig, tog bort ALLA mina psykiska och fysiska åkommor… bara för att lämna mig i sticket efter några doser på grund av automatisk immunitet mot själva substansen som uppstår snabbt (lång historia). Den substansen var mångdubbelt starkare än den medicin jag normalt sett använder utan att göra mig ”påverkad” ang omdömet osv. Ingenstans har jag hört talas om eller läst att den substansen skulle kunna lyckas med en sådan total återställning av kroppens funktioner… det var som att få en ny kropp och en ny hjärna, ett helt nytt liv… ”life, part two”. Utifrån sådana händelser framkallade av helt naturliga substanser vet jag om att det existerar ett högst ovanligt tillstånd i min kropp och hjärna.

Man trodde att jag också hade ADHD… problemet här är att det inte var sant i mitt fall. Utifrån medicinering kan jag konstatera det och psykologer och läkare uteslöt det också som sagt. Om jag ska försöka diagnostisera mig själv så går inte det heller… jag existerar någonstans mitt emellan många diagnoser men ingen är rätt. Jag låter Loo stå för sin egen sjukdom/diagnos… men jag har sannolikt inte detta som heter ADHD eller någon annan känd diagnos. Det kan vara så enkelt att jag och Loo delar några ”kemiska detaljer” i ett större sammanhang. Hade en diagnos hjälpt mig? Jag vet faktiskt inte! Kanske… det är väldigt svårt att säga. Min största fysiska sjukdom som jag har , har ett namn… den hjälper mej lite grann när jag beskriver den för andra människor. När det kommer till mig själv så tänker jag mest ”ja, jag e sjuk i whatever, jag mår kasst”… det är inte mycket mer med det. Detta mentala är lite större för att JAG ska tänka ”DET DÄR är jag sjuk i”… kanske för att jag anser att det ligger så nära min personlighet att det är en del av mej. Min fysiska sjukdom är liksom inte JAG (även ifall den kan vara en konsekvens av den mentala åkomman… ett drunknat lik i svallvågorna som inte klarade av hastigheten)… den här mentala åkomman är däremot väldigt nära mig själv stundtals. Ja, svårt att beskriva exakt hur jag känner inför det men något sådant.

Som ni kanske förstått är det inte önskvärt för oss att tvingas ta medicin/droger eller för den delen att bryta mot lagen… men ibland är/har det varit illa tvunget. Den mesta av tiden försöker vi syssla med sofistikerad KONTROLL över den här… energin/åkomman/whatever. Det går att komma långt med sådana tekniker som i många fall liknar KBT. KBT är dock rena grundkursen när det kommer till det vi har att göra med. Man kan t ex med lite ansträngning bygga in ”mentala spärrar” som hindrar en från att använda den starkaste energin… man kan analysera sig själv och upptäcka exakt vad som triggar energin att ropa ”hej hej, ANVÄND MIG!!!!” (som en liten lustig seriefigur) och helt enkelt lära sig känna igen dom situationerna och säga bestämt NEJ till att använda den (det kallas i vanliga sammanhang för att ”slappna av”… och det är svårt för oss eftersom vi får ta omvägar). Det finns alltså en mängd (jag tog upp en bråkdel av det) nyktra alternativ till droger… MEN… tyvärr ligger sannolikt dom rena mentala och känslomässiga teknikerna för att ta hand om detta ofta på en högst medveten nivå… grundproblemet kan mycket väl ligga på en nivå där vi inte kan nå det med medveten kraft. Jag vet ej faktiskt, jag tror det är så ibland. Kanske har jag själv inte hittat exakt rätt teknik för att ta hand om detta tillståndet heller. Kort om psykologer och psykiatriker (till alla er som läser detta som har någon form av sådan titel på er). … dom flesta psykologer och dylikt går totalt bet på såna som mig och Loo… det krävs psykologer som dessutom är äkta människokännare för att börja förstå vilket tillstånd som lurar under ytan på oss.

Lite kort om kanske varför vi fungerar som vi gör… en rimlig hypotes från mitt håll. Det kan vara så enkelt att dom nervsystem som finns i kroppen (från dom viljestyrda till dom som är styrda helt autonomt och vidare till dom som är halvstyrda av dels medvetna dels autonoma processer) är extra hårt ”sammansvetsade” (alternativt ”sammanfogade”) i mig och Loo, kanske från födseln… varav en tanke aktiverar MÅNGA system och där en omedveten känsla kan aktivera en rejäl mängd tankar som snabbt kan bli medvetna tankar. Exakt hur och varför lär vi inte få reda på i vår livstid… men jag hade hemskt gärna fixat en tidsmaskin och rest några hundra år in i framtiden för att ta reda på detta.

Jag ser mig själv som agnostiker på det stora hela i det här livet om någon undrar. Totalt opolitisk för det mesta. Pga en (av många) kemisk miss i min hjärna säger jag ofta ”höger” när jag menar ”vänster” å tvärtom… jag vet inte om det spelade någon roll när jag skulle välja mellan höger å vänster sist i politiken… men det slutade med att jag struntade i det helt å hållet och gick min väg! And I did not regret it.

Jag avrundar här. Jag hoppas ni tyckte om det jag skrev… jag hoppas framför allt att jag uttryckte mig på ett sånt sätt att ni förstod vad jag pratade om och att det kanske gav lite mer ljus i detta ganska komplicerade område… det är också min förhoppning att jag kanske satte ord på det många tänker/känner i livet, min och Loo’s problematik rör som bekant många områden varav några är av extremt stor vikt att det talas om och inte kommer i skymundan.

Av anonymitetsskäl har jag utelämnat detaljer om droger, substanser jag använt mig av och även fysiska sjukdomar som jag har. Det är ganska irrelevant i det större sammanhanget och kan leda till missvisande information om något som är högst individuellt.
/
B"

Bild: Mitt nuvarande hår. The extended version.
Veckans låt: (Tack sötaste DaaaanDisco!) Andy Moor & Orkidea - year zero

Frågelåda: ADHD / Neuropsykiatriska funktionshínder / FAQ

Matilda ställde en fråga i kommentarsfältet, så jag känner, för allas skull, att det är viktigt att svara även där: (Det är bara att ställa frågor, förresten, jag svarar på nästan allt förutom detaljer kring mitt sexliv då, men seriösa frågor förtjänar alltid svar!)

Matilda sa...

"Hej
Hur fick du till en ADHDutredning? Tror att jag har ADHD, men vet inte.. För min egen skull spelar det mindre roll, men i relationen till andra människor skulle det vara skönt att ha en diagnos som stöd."

Oj, Matilda, det var en jävla vända. Jag har försökt få till en utredning i flera år då det antytts i flera andra papper att jag haft ADHD-relaterade problem sedan barndomen. Nuvarande väntetid är ungefär ett år, det är många som vill bli utredda. Men så här gick det till för mig: Jag gick ju på specialistmödravård på Huddinge sjukhus (och den mödravården ger jag inte ett kvitten för kan jag meddela, det är riktiga jävla kärringar som jobbar där enligt min uppfattning, ni kan läsa om deras idiotier lite längre bak i tiden.) Hur som helst, jag fick iallafall en riktig psykiatriker där, som jag berättade om min problematik för och mina misstankar. Hon skickade i sig en remiss till Magnus Huss-kliniken på KS (Karolinska Sjukhuset i Solna) där jag också fick förtur tack vare att jag haft missbruksproblem. Så funkar det alltså - har du missbruksproblem och får vård för det så kan du komma före i kön, men lite skämtsamt sådär så rekommenderar jag inte att någon börjar knarka för att slippa väntetiden). Någon månad efter att Alex fötts sparkade det igång, och jag gick sex sessioner hos en mycket bra utredare där vi gjorde olika test som bedömde allmänbildning, språkförmåga och reaktionsförmåga, bland annat.

Nu är den klar och då kommer en remiss skickas till min beroendeläkare (i mitt fall Riddarmottagningen i Järfälla) och de är nu ansvariga för att ställa in mig på eventuella mediciner. Det kan också vara så att man får en remiss tillbaka till Magnus Huss där en eller flera läkare engagerar sig i att ställa in en på medicinen i enlighet med vissa kriterier, som vikt, resistens, ålder och grad av ADHD. Nu när jag även skall ställas in på subutex, så måste jag ställa in de medicinerna separat, eftersom de kan påverka varandra. Men det är överkurs.

Som råd till alla er som tror er ha ADHD säger jag detta: Se till att få en utredning gjord. Det kommer att förändra ditt liv, att äntligen förstå varför man känt sig så annorlunda hela sitt liv, varför man fått bli kallad lat och varför man betett sig så tvärtemot "normen". Det är SKÖNT att få höra att man inte är dum i huvudet, utan tvärtom, man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som påverkar, bland annat närminnet så mycket att man inte kan genomföra olika uppgifter man påbörjat, och det beror inte på bristande kapacitet utan bristande förmåga att kontrollera sina impulser.

Kom ihåg: Det är INTE ditt fel om du har ADHD. Det är inte heller din mammas eller pappas fel, så ingen ska känna sig guilt-trippad. Om du misstänker att ditt barn har ADHD - gör en utredning, det tjänar ni båda på. Att gå och låtsas som ingenting och hoppas att det ska gå över är att göra dig och ditt barn en fet otjänst. Det handlar INTE om att stämpla ditt barn, utan att tidigt kunna identifiera hur ditt barn fungerar för att kunna lägga grund för hans/hennes utbildning och att ge BÄTTRE förutsättningar för er båda. INGENTING kan bli bättre för att du ignorerar problemet. Och nu kanske du säger "men jag vägrar ge mitt barn amfetamin" - amfetamin är inte alltid svaret - ibland kan KBT (kognitiv BeteendeTerapi) vara svaret. Ibland kan det behövas en strukturell förändring i hemmet som tillexempel färgkodade whiteboard-pennor för varje aktivitet, att lägga upp strikta scheman och att själv som förälder lära sig hantera stressen och de saker som kan komma upp när man är ADHD eller lever med en som har det. Ingenting du eller de kan ha gjort i barndomen kan ha påverkat det som skett i din hjärna. Glöm också alla fördomar du hört om att ADHD-ungar är dumma. Snarare tvärtom, man har sett en stor kapacitet hos ADHD-individer och vi har inte sällan specialintressen som vi utvecklar, ofta väldigt långt över medel för den så kallade normen. (inte för att vara skrytsam men jag har tillexempel en väldigt utvecklad språklig förmåga, både verbalt och i text, och ligger väldigt högt i index för just den egenskapen. Matematiska problem däremot tar det lång tid för mig att lösa om det inte rör sig om basic huvudräkning, som jag tillämpar varje dag bland annat i butiken när jag handlar. Överslagsräkning då, om man får förtydliga)

Det finns många, många fördomar om ADHD. Tillexempel att man kommer bli "stämplad" för livet och att arbetsgivare kan se det i några papper. Det är skitsnack. Dina medicinska tillstånd lyder under sekretesslagen precis som vanligt och det görs inga undantag för ADHD. Att underlåta att anställa någon enkom på grund av rykten att den personen skulle ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder är diskriminering och därmed straffbart. Vad jag däremot kan berätta redan nu är att du KOMMER att råka på individer som säger saker som "ja men ADHD, vadå, det har väl alla nuförtiden och vadå, det är bara något som läkarna hittat på blablabla" - det är okunniga och rädda människor som verkligen inte förstår att det inte bara är att TA I eller "bara att rycka upp sig". Tänk på att de inte vet hur det är att leva som oss. De vet inte hur dåligt man mår, hur depressionerna förlöser varandra och gör en apatisk, ständigt trött och håglös. Man ska veta att det finns många toppar inom näringslivet som har lutning åt sådana här diagnoser, så att man har ADHD betyder inte heller att man kommer sitta och knyppla på någon jävla 4H-gård för imbecilla resten av sitt liv. Du har PRECIS samma möjligheter som andra - du måste bara hitta verktygen för att förverkliga dem!

Mitt tips är så här: Sök upp din husläkare eller din psykolog / terapeut / psykiatriker / kurator / whatever och berätta om att du misstänker dig ha ADHD och att du vill ha en remiss för att göra en utredning. Om du är väldigt i akut behov, och det känns som att hela världen trillar ner i huvudet på dig eller om du är i så stort behov av utredning att det påverkar ditt dagliga liv - ring vårdgarantin, de garanterar akutvård inom tre månader om man verkligen behöver - lite olika regler finns dock för det där, fråga din läkare! Om de är tveksamma: TJATA! Tjata och tjata och berätta hur du mår och att du faktiskt VILL ha den här utredningen. De får inte säga nej - de är skyldiga att remittera dig till någon som kan bedöma den saken. Din husläkare kan inte göra en neuropsykiatrisk utredning på dig, så säger han nej, ifrågadsätt hans kompetens. TJATA! Ligg på! Ge dig inte! Till slut får du den vård du behöver. Lite skämtsamt brukar man säga att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och så är det ibland. Jag har gått igenom eld och vatten för att få vård och det har tagit väldigt lång tid. Men jag fick skiten till slut, så tänk på det, är man envis och inte ger sig så kommer man dit man vill.

Jag hoppas det här kunde besvara några frågor som ni har! Vill ni veta mer, eller behöver råd och stöd angående något av det här, är det bara att maila mig; Loo_Lonnroth@hotmail.com , eller skriva under kommentarerna så hjälper jag till så mycket jag kan.

Ha det gott!
//Loo