Skolårens vidriga små illbattingar

Det är en grej jag har gått och funderat en del på i några dagar, som liksom stör mig. Det har alltid stört mig och det kommer inte att ändras heller, vad det verkar.

Så här är det; Jag har aldrig varit förtjust i barn. Förutom min egen så har jag ärligt talat alltid haft svårt för andra människors barn och det handlar inte om det faktum att de är just barn, utan det beteende som många av dem uppvisat, och som tycks vara norm. Och det är där skon klämmer. Jag har dock mött på några undantag, men de är riktigt få. Då mitt umgänge inte direkt kryllat av barnfamiljer så har jag heller inte sådär enormt många barn att referera till. Däremot har jag en stor mängd kids från skolan och min uppväxt som exempel.
När jag själv var ett barn längtade jag bara efter att få bli vuxen så jag kunde tas på allvar. Och för att jag skulle slippa de andra barnen, som jag aldrig kände en tillhörighet till. Jag kände mig som en alien som liten, som att jag inte riktigt hörde till. Vi tänkte och agerade helt olika. Så kände jag.

Eftersom jag var en outsider som liten så fick jag ju inte vara med de andra barnen och leka. Jag var inte så intresserad av det heller, men lärarna kunde aldrig låta mig vara. Jag bar freestyle och hörlurar på mig konstant sedan första klass och allt jag ville göra på rasterna som sjuåring var att lyssna på mina egenmixade TRACKS-kassetter och läsa en bok i lugn och ro under vindskyddet. Men lärarna slet av mig hörlurarna och tvingade bort mig dit där barnen hoppade kråka, och sa "Loo vill vara med och leka! Får Loo vara med?" och jag såg barnens lidande blickar. De sa motvilligt "ja" men egentligen var de lika intresserade av att ha mig med som att kyssa en pestsmittad. Jag var så arg på lärarna för att de inte lämnade mig ifred. Fattade de inte att det bara blev värre av att försöka "få med" mig på det sättet? Jag var motoriskt sen och väldigt klumpig, så jag var livrädd på gymnastiken. Jag var livrädd för bollar, och det utnyttjade de andra barnen genom att jaga mig med bollar som de tävlade om att pricka mitt huvud med, och sedan skrattade de högt och gjorde löje av mig. Jag fick panik när vi kom till stå på led och hoppa bock-momentet de tvingade oss till och började gråta, för jag visste att det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle komma upp på den där bocken och än mindre skutta över den. Jag visste att oavsett hur mycket jag tog sats mot det där åbäket så skulle jag springa rakt in i den och det var ingen som försökte hjälpa mig eller förstå att alla barn kanske inte KAN hoppa över bockar på en och en halv meter och därför ge barnen valmöjligheter att röra på sig utifrån deras egna förutsättningar.

Jag vet inte hur det är nu för tiden, men som barn upplevde jag inte att skolan överhuvudtaget ansträngde sig för att se Individen i mig, allt handlade om vad vi barn som kollektiv kunde prestera, den homogena grupp vi alla placerades i, där man fick valmöjligheter och arbetsuppgifter utifrån ens ålder, sporadiskt också efter prestation, och då med märklig fokus på just gymnastiken. Det kändes som om hela det sociala livet med klasskamraterna hängde på hur man presterade på de där förbaskade gympatimmarna. Och eftersom jag inte presterade alls och sedermera gjorde allt, precis allt, för att slippa gå på gympan, så avspeglades det också därefter i det sociala "liv" jag hade med klasskamraterna.

Utfrysningen, mobbningen och löjeväckandet av mig pågick i nio år. Det spelade ingen roll att jag bytte skola och fick en helt ny klass i sjuan. Det var som om de kunde lukta sig till ett mobbningsoffer. Det började redan första veckan. Jag hade en kompis i klassen som alltid stöttade mig och fanns där för mig - vessla. Tack vare att även hon var en outsider bildade hon och jag ett oslagbart team som höll fortet gentemot de värsta gliringarna. Men det var tungt att varje dag behöva utstå viskandet, gliringarna, hånet och förnedringen. De roliga "lekarna" med mig på gymnastiktimmen fortsatte. Till sist slutade jag gå på gympan. Det var de populära baskettjejerna, de hånande coola killarna. Det var de som höll tyst. Bara höll tyst. Och jag är fortfarande bekant med flera av de som "bara" höll tyst idag. Det var ett gäng tjejer som jag inte var så jättenära vän med, som inte vare sig var populära eller nördiga. De tycktes komma bra överens med alla. De sa inte ett skit när hela aulan startade upplopp mot mig och jagade mig i trappbänkarna. De sa inte ett skit när man slog krokben för mig så att jag ramlade ner för trapporna vid B-ingången. Efter skoltid umgicks vi och hade trevligt, men i skolan höll de sig vänligt distanserade till mig. Som om jag var pestsmittad. "Ingen får se att vi är bra vän med henne. Då kanske vi också får skit."

Jag tycker fortfarande att de var fega uslingar som inte sa någonting. Det var sånt snack om solidaritet och vänskap och hej-punkare-vänstermänniskor-kumbaya för fan, fred på jorden och rädda försöksdjuren! Men civilkurage för sina så kallade "vänner" saknade de helt innanför sina palestinasjalar och grönfärgade hår. Jag är inte bitter över det som hänt längre, eftersom jag gjorde vad vilken sane människa som helst skulle gjort, och skaffade mig en vänkrets helt utanför skolan. Den vänkretsen växte och växte, och några år senare hade jag lagt helvetet bakom mig och blivit en centrumfigur i min egen bekantskapskrets. Jag fick aldrig det där dåliga självförtroendet som stannade kvar resten av mitt liv som hos många andra som blivit mobbade. Av den enkla anledningen att jag inte lät mig tryckas ner. Jag såg ner på de som behandlade mig illa, och tänkte i mitt stilla sinne att de ändå får vad de förtjänar så småningom. För, det var ju inte de vassaste knivarna i lådan som slog krokben för mig. Det var kaxiga, uppnosiga grupptrycksungar med rätt trist vardag. Den sortens grabbar som knappt kunde stava sitt eget jävla namn på ett papper och den sortens brudar som senare skulle komma att gå samhäll eller frisörlinjen enbart för att deras lilla posse också skulle gå där. Tjejer som inte hade en egen åsikt om någonting. Tjejer som förmodligen mådde lika dåligt som jag, men de tvingades glida runt med sina lågskurna jeans och sitt långa hår som alltid doftade schampo och vara sexobjekt för OBS-killarna hela dagarna utan att någonsin kunna komma ur den rollen, i motsats till mig som gled omkring i nån goth/ravestil utan att veta var jag tillhörde, med alla taggarna utåt och med en attityd som bad alla att fara dit pepparn växte.

Min närvaro var verkligen inte bra. Jag attenderade EN gympalektion sista året. När de hotade mig med att jag skulle få gå om hela nionde klass (trots mina i övrigt briljanta betyg, med femmor och fyror om vartannat) om jag inte fick fullständiga betyg hotade jag dem med anmälan. Jag sa rakt upp och ner, att "Ni får ordna något separat åt mig så att jag kan få mina jävla betyg, bara jag slipper de andra eleverna. Ni i skolledningen har stillatigande stått och tittat på medan jag blivit mobbad och hånad, i nästan tre jävla år i den här skolan, och det är fan i mig straffbart. Jag ska ha mina jävla betyg. Det är ni som inte gör ett skit medan jag blir spottad på, hånad och slagen. Det är ni som vänder bort huvudet. Ni vet, hela lärarkåren vet, hur jag blir behandlad."

De ordnade det hela jävligt snabbt. På gympatimmarna fick jag istället gå runt Lötsjön, en liten insjö nedanför skolan i Sundbyberg. Ingen kontrollerade så att jag gick. Jag satte mig och tittade på ankorna och rökte i en halvtimme. Sen gick jag tillbaka och anmälde mig. Jag fick en etta. Men jag fick mitt jävla betyg. Man försökte aldrig göra någonting åt mobbningen mot mig. Jag härdade ut. Och på avslutningsdagen i nian grät jag av lycka för att jag äntligen slapp gå med de där människorna. Visst, vi sökte ju alla till samma gymnasium i samma byggnad som vi redan gick i. Men folk skulle spridas ut. Och på gymnasiet var det annorlunda.

Mina skolår är aldrig någonting jag pratar om, eller som jag skrivit om tidigare. Dels på grund av att jag vägrar vara ett offer som sitter och ältar hur lite kompisar jag hade i skolan och hur hemska alla var mot mig - yada-yada. Det är ingen som orkar lyssna på sånt. Sedan är jag en överlevare som ser mina erfarenheter som något jag alltid kommer att bära med mig som en påminnelse om hur det är att vara ensam och utstött och inte ha någon säkerhet någonstans. Det är den kärnan i mig som driver mig framåt, att försöka tala för de som är svagare än mig. Och det är det som driver mig att tala för mig själv fastän alla, alltid tyckt att mina åsikter är så obekväma, som en irriterande kvissla på röven. Det är liksom inte riktigt OK att leva som jag har gjort. Det är inte OK att tycka som jag gör i alla lägen och det är inte OK att säga ifrån och motbevisa en fördom.
Därför gör jag det.

Om vi återkommer till det här med barnen; Barn är i de allra flesta fall knepiga varelser. De är speglingar av sina föräldrar och föräldrarna i sig är liksom väldigt ofta blinda för hur deras barn är och vad de gör. För, jag har alltid sett de flesta barn jag mött som gamar. De går runt med en enda huvudsyssla, och det är att manipulera sin omgivning till att tillgodose deras behov. Ett barn jag känner är i en fas just nu som går ut på att vara en regelrätt brat. Hon är otrevlig, dryg, lyssnar inte på vad man säger, vägrar äta något som inte innehåller 2 kilo socker, hon pockar på uppmärksamhet precis hela tiden, hon måste liksom bli underhållen och lekt med oavbrutet, det finns liksom inget stopp. Det kan inte gå en enda minut utan att man ska sätta på en film, ge henne någonting, ge henne mat eller muta henne med något för att hon ska hålla sig lugn. Hela hennes liv kretsar kring TV och mat och man riktigt ser i hennes ögon när hon är på det där "titta vad söt jag gör mig nu så att alla ska smälta och ge mig det jag vill ha"-humöret. Hon är nio år, och det gör mig så jäkla frustrerad när hon låtsas som om hon inte hör när man ber henne plocka bort en tallrik efter sig (för hon vet att hennes mamma lessnar på att tjata och gör det åt henne till slut) just som hon tittar på ett TV-program. Hade det varit min unge som ignorerade mig medvetet, för att se på TV och i syfte att manipulera mig så att han skulle slippa göra det själv skulle jag stänga av TV-fanskapet och öppna till diskussion om hur man behandlar varandra när man är en familj. Ett barn ska visst få utrymme att bli en person, ett barn är värd all uppmuntran i världen, ett barn kan aldrig älskas För Mycket och ett barn förtjänar väldigt mycket utrymme, men när barnets liv går ut på att skaffa sig saker, manipulera och enbart tillgodose sina egna behov utan att det finns ett motkrav på respekt och förståelse för andras, då är det fan illa. Vill man ha ett barn som växer upp till en individ som enbart går på autopiloten JAG, JAG, JAG! Hela tiden? Var går gränsen mellan ett barn med ett bra självförtroende, och ett barn med en livslång, ständigt accellererande egotripp?

Även yngre barn visar det här beteendet och det är den där "bortskämdheten" som spökar. Även jag har svårt att se var gränsen går, men det är sådant jag funderar mycket över i nuläget, när Alex är såpass liten att han ännu inte går att "fostra" på det sättet. Just nu handlar ju allt om utveckling på basnivå - även om han lär sig allt han kan från mig, och det måste jag ständigt komma ihåg. Barn gör som du gör, inte som du säger och allt det där. Jag förstår att man till slut ger ungen den där godisen som den slänger sig ner på golvet och skriker efter när man står i matbutiken, för man har haft en lång dag och man vill bara ha lugn och ro och man vet, man vet att man får det sekunden som ungen får sin vilja igenom. Samtidigt är det sista man ska göra, att ge ungen den där godisen, för man tummar på regler och principer som är viktiga för barnet. Man glömmer av att gränser inte enbart är till för att bestraffa, utan fyller livsviktiga behov som Marslow redovisat om och om igen i sin kända trappa.

Dealen är, att jag säkerligen är hårdare på vissa plan än många av mina jämnåriga när det gäller föräldraskap. Jag tycker att hyfs, vett och etikett är fruktansvärt viktigt och jag vet av erfarenhet att man har det väldigt mycket lättare i livet om man går igenom det med vissa baskunskaper och ett visst uppförande inbankat i ryggmärgen. Mina morföräldrar var extremt noga med vissa saker, samtidigt som de också skämde bort mig emellanåt - men aldrig utan krav på motprestation. Jag fick lära mig att jag var älskad oavsett vad jag gjorde, men jag belönades enbart för konstruktivt beteende. Jag fick lära mig att det var något positivt att finnas där för andra och att respektera andras behov. Jag fick lära mig att det inte hjälper att tjata, gnälla och släpa benen efter mig för att få som jag ville, men om jag istället hjälpte till, gav av mina positiva sidor och såg andra omkring mig, så kom saker till mig. Jag hade säkerligen mina olater, alla barn har sina faser och jag var ingen ängel även om jag var väldigt lugn och lillgammal som barn, och vissa saker måste man bara gå igenom - men min poäng är, att jag blev inte heller någon otacksam, stöddig jävla skitunge som bara förväntar mig att få allt serverat på silverfat och det är mycket tack vare min fostran jag är så stark som jag är.

Men många barn, både idag såväl som förr, är verkligen små monster som föräldrarna mer eller mindre tappat kontrollen över. Ungarna låter sitt dåliga humör gå ut över sina föräldrar i några minuter och till slut ger de efter och ger dem de mutor de kräver så att ungarna håller tyst i fem minuter och låter föräldrarna göra vad det nu är de måste ha lugn och ro till. Och jag tycker inte att det är OK. Jag får skräcken när jag tänker på att leva med ett sådant barn. Jag vill inte att mitt barn ska bli en manipulativ liten djävul och det innebär inte att jag kommer att ge mitt barn en auktoritär fostran, för det tror jag inte ett dugg på. Det innebär inte heller att jag kommer att sätta upp en massa extra förbud och ringa in honom i ett hörn och det innebär inte någon form av curling. Min metod, den enda "plan" jag har, är att kommunicera. Jag skall verkligen försöka med alla medel jag kan, att alltid hålla en levande dialog med Alexander. Jag vet inte om det kommer att fungera, men jag tänker försöka. Och jag kommer att sätta en hel del gränser, precis som de flesta föräldrar. Och det är absolut inte så att jag tror mig vara en perfekt mamma. Det existerar ingenting som heter så. Jag kommer göra fel oftare än jag byter underkläder eftersom jag utvecklas samtidigt som min son. Men en sak är jävligt säker; Jag kommer sikta på att fostra en MedMänniska. Inte någon lismande, inställsam liten brat.

Amen to that.

Bild: Psychometry @ casa de Loo

Mycket att förklara

Det här blir långt, för nu finns det mycket att förklara och berätta:

H berättade idag i ett samtal på MSN att han känner att jag målat ut honom som ett monster i mitt näst senaste blogginlägg här. H flyttade till en vän på samma ort för några dagar sedan i väntan på sin nya lägenhet. Bägge var eniga om att det är det bästa för oss att vi inte bor tillsammans och att det inte kunde vänta en månad - vi nöter och tär på varandra som det är nu, med våra egna issues på separat håll såväl som de gemensamma. Vad H menade var, att människor kan uppfatta honom som ett totalt monster utifrån det jag skrev, och han känner att det inte ger en nyanserad bild av honom. Följaktligen anser han också att det egentligen är en alldeles för privat angelägenhet för att skrivas ned i en blogg. Jag tänkte bemöta det med lite av mina egna tankar kring varför jag skrev om det här, och varför det är viktigt att prata om såna här saker, behandla dem och inte sopa saker under mattan. Och samtidigt nyansera bilden av vår separation.

För det första så tycker jag att det framgår tydligt i min text att jag betraktar H från ett större perspektiv. Jag poängterar flertalet gånger att H är en omtänksam och underbar person som är omtyckt av många. Jag beskriver den dubbelnatur som H har, som är en följd av uppväxt, familjeförhållanden, samhällets bristande insatser och felbehandling av honom. Utan att gå in på detaljer så finns det naturligtvis många tragiska incidenter som ligger till grund för de depressioner och den smärta som H utstått dagligen under i stort sett hela hans liv. Att han aldrig fått en korrekt diagnos och att samhället slussat runt honom mellan individer som inte "klarat av" eller förstått vad som varit fel, och att hans familjesituation varit direkt ohållbar redan från födseln är viktiga faktorer som helt och hållet bär ansvaret för att han idag lider så mycket som han faktiskt gör. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag faktiskt förstår varför han gör som han gör och varför det här händer. Samtidigt som jag förstår och är medveten om kedjan, orsak och verkan och hela den bagen, så går det faktiskt inte att lindra smärtan bara genom bildning i ämnet. Oavsett var det kommer ifrån så gör det mig illa. Oavsett vems fel det är att han agerar som han gör så går det ju ändå ut över mig, det är ju jag som fått höra alla de hårda orden och de höga skriken och det är jag som gråtit och förlåtit honom, gång på gång utan att det blivit någon förändring. Jag försöker inte antyda att H inte VILL förändra sitt beteende, jag poängterar bara att det faktiskt har skett och jag klarar inte av att vara ensam i det mer. Jag orkade inte gråta mig till sömns en enda gång till för att jag är så uppfylld av hopplöshet, villrådighet och smärta. Det är verkligen plågsamt att leva med en dubbelnatur, för det är ju inte den där onda sidan jag skaffade barn med, det är ju den där goa människan som mellan humörattackerna skämtar, skrattar, skojar och busar med en och som man i alla väder håller ihop mot världen med.

Alexander då?

Jag har aldrig försökt insinuera att H inte skulle älska sitt barn, för det vet jag att han gör. Jag vet också med säkerhet att H aldrig skulle göra Alexander illa eller skada honom på något sätt. Om jag hade minsta misstanke åt det hållet skulle jag inte tvekat en sekund, jag skulle tagit med mig Alex så långt bort från H som möjligt bara gick. Det är extremt viktigt för mig, och det har jag framhållit under hela min graviditet, att Alex får en nära relation till sin far. Det är något vi diskuterat i många långa nätter, och det har varit en viktig fråga för oss båda, dels eftersom jag tycker att det är viktigt jämställdhetsmässigt att barn får lika god kontakt med båda sina föräldrar och dels eftersom vi båda växt upp med delvis frånvarande fäder som grävt ned sig i arbete och burit ekonomiskt ansvar till priset av en relation som de säkerligen velat ha, men inte fått. Mina moraliska ställningstaganden gentemot de klassiska könsroller i familjesammanhang som vi alla så väl känner till är ganska starka. Jag har aldrig diggat bilden av fadern som den försörjande, ekonomiskt ansvariga leksnubben som kommer hem trött efter jobbet lagom till att käka och kolla på sporten, vars första djupare initiativ till engagemang är de lite tuffare "buslekarna" som innefattar bollsporter, brottning, jakt och nöjesparksbesök och som glider genom barnets liv som den inneslutna, lite känslomässigt svalare kontrasten till modern, som fått i stort sett hela ansvaret för barnets språkliga och känslomässiga utveckling på nån slags automatik - ja, ni fattar. Lång mening också, skitsamma.

Jag och H har varit eniga om att det inte är de rollerna vi vill ha i Alexanders liv. Ingen av oss uppskattar traditionella könsroller - bli nu inte uppjagade och lägg fokus på det är ni snälla, jag tycker att folk skall vara precis som de vill och det handlar inte om någon militant jakt på människor som beter sig på ett särskilt sätt utan mer en kamp för de människor som INTE beter sig på just det sättet. Jag tror på frihet och individualism, åsiktsfrihet och hela den grejen och både jag och H har varit eniga om att könsroller faktiskt lägger krokben även för mannen, och inte bara för kvinnan. Kvinnan som uppfattas som den vårdande, som ska plåstra om, pussa och trösta och sy ihop kläder och vara "överbeskyddande" och inte uppskatta "farliga lekar" och representera någon form av tillbakahållande av upptäckarglädje och därmed ju är liiite tråkigare än buspappan, som liksom håller i tarzan och he-man-lekarna och sparkar boll och som tycker att mamma är liite fånig som håller på och tjatar om att de ska ta med sig en extra tröja när det blir kallt. Jag och H vill inte ha det där. Vi har diskuterat många gånger hur vår relation kan komma att bli om och när vi separerar, och har hittills varit väldigt eniga om det faktum att vi ska dela på ansvaret, att vi alltid skall fatta beslut gemensamt och att vi ska hålla ihop kring alla issues gällande Alexanders fostran. H har känt rent spontant att han vill ge Alex mycket fysisk kärlek genom pussar och gos och i min värld kan du aldrig skämma bort ett barn med "för mycket" kärlek.

En relation som inte fungerar.

Men nu är vi oeniga och obalanserade. H mår väldigt dåligt och håller sig just nu borta från oss, gissningsvis för att skona oss från det beteende som följer på depressionen han har. Det leder till att jag inte får assistans och närvaro av den som är så viktig för Alex. Jag blir purken på H för att han inte kommer upp och träffar Alex som han gjort varje dag innan vi separerat och samtidigt förstår jag ju absolut varför han håller sig undan då han är medveten om att han sårat mig och han försöker att inte utsätta oss för sitt humör. Han ändrar sig ständigt kring hur han skall se på mig, ibland är han taggig mot mig och så kommer små anklagelser haglande. Små försök till provokation som jag försöker att inte besvara. En distanserad iskyla uppstår och jag blir arg och ledsen, anklagar honom för att vara oansvarig och nonchalant gentemot mig och Alex och han stolpar iväg sur och tvär. Så är alltså läget. Senare kontaktar han mig och är anklagande och menar att jag inte underlättar för honom, att jag inte ger honom "en chans", att jag är respektlös inför hans depression och oförstående mot hans tillstånd i stort. Jag är en okänslig kärring rent kort. Jag är jävig i situationen, kanske är jag det, kanske inte, jag vet inte, det känns inte som om det spelar någon roll vad jag är för jag känner mig precis lika nonchalant behandlad som han.

Om "monstret"

Jag tycker att han försöker sopa allt under mattan, han har aldrig velat prata om sina vredesutbrott eller de hemska, nedlåtande och elaka saker han sagt till mig. Hur han stått och hånfullt och bergfast talat om för mig att han förstår varför mina andra pojkvänner lämnat mig, bedragit mig eller slagit mig och att jag har mig själv att skylla för hans beteende. Att jag enbart ska hålla käften för jag är bara en pipig kärring som ber om medlidande. Att han ångrat att han träffat mig och skaffade barn med mig. Att jag är ett rent misslyckande från början till slut, född av en knarkare till morsa och hur jag kommer bli precis som hon. Att ingen ändå kommer att lyssna på mig för att jag tagit droger och ingen litar ju på en knarkare ändå, ingen kommer tro mig när jag berättar hur han är. Hur han tagit varje utväg i beräkning och hur han alltid har en spärr för alla utgångar. Nogräknad. Detaljerat planlagt. Mitt förflutna visar vilken hora jag är, hur jag inte förtjänar annat än hans förakt som jag beter mig, uppför mig. Jag kommer sluta precis som min morsa, man ser ju att jag är på väg att bli galen redan nu. Får man höra sådant här, i timmar, och bli behandlad som ett avskräde, ett äckligt kloakdjur, ibland i dagar innan han dämpar sig, bryter ihop, gråter och ber om ursäkt och lovar att söka hjälp, ber att jag inte ska lämna honom, då blir man till slut mer eller mindre galen. Man gör ALLT för att inte påverka honom så att han blir på dåligt humör, men vissa dagar är man själv så nere att det är svårt att vara till lags och vara trevlig, så i ett okänsligt ögonblick så fräser man till och stöter bort honom i en diskussion, man visar humör och en groda hoppar ur munnen och då blixtrar det till i ögonen på honom igen. Åh nej. Inte nu igen. Hur länge ska det pågå den här gången? Kommer han att nöja sig med några timmar innan han demonstrativt går och lägger sig och lämnar mig ensam i vardagsrummet med barnet (eller magen), gråtande, som den ensammaste människan i hela världen, framför datorn, och någon frågar hur det är och vad gör man vaken? Och man svarar att äh, det är lugnt, lite deppig bara. Förmodligen mest trött, du vet, mycket möten och så blablabla bortförklaring.

Men nu är det alltså över, för jag klarar inte sitta tyst och sluten mer och hoppas att han ska må bättre så att det upphör av sig själv. Jag vill så gärna stanna och vara ett stöd för den människan som gång på gång gråtit och bett om ursäkt och stöd, men jag klarar inte av att leva med hans bror Monstret. Monstret är en systematisk, nogräknad, iskall och metodisk individ som står i kraftig kontrast till den riktiga Henke. Det är som två helt skilda personer, och de som mött Henke och tillochmed LEVT med honom i flera år har inte alla sett honom. För han blir inte monstret tillsammans med auktoritetspersoner, män i stort, eller vänner av manligt kön. Flera människor än jag har sett monstret, men jag är inte den första som inte blir trodd. Och det ÄR svårt att tro. Och det här handlar inte om att utmåla honom som en ond människa för att, så att säga, försöka framställa honom i dålig dager. Jag försöker inte bli mer ovän med honom eller svartmåla honom inför främlingar. Jag försöker berätta om en sida hos den person jag har barn med, som inte är en frisk sida, som han behöver få akut hjälp för, någon måste hjälpa honom att finna ursprunget till Monstret och lösa problemen så att Monstret flyttar ut, för Monstret förtär den riktiga Henke. Han sabbar för Henkes relationer och han FÅR inte komma emellan Henkes relation till sitt barn! Nånting måste göras och jag vet inte hur jag ska stötta eller finnas där för den hjälpen när jag själv trots allt är sårad och lider av situationen som uppstått.

Den här obalansen leder till osäkerhet och velighet, och hela den här soppan påverkar naturligtvis lilla Alex. Små barn är väldigt känsliga för skiftningar och nyanser i stämningslägen och humör. Avvikande beteendemönster, om än så små, uppfattas genast. Naturligtvis utan kapacitet att kunna analysera dem och dra slutsatser, så resultatet blir oro, spänningar, nervositet och förvirring. Skitjobbigt att veta att situationen man själv är delvis ansvarig för, stressar det lilla barn som man har såna monsterinstinkter att skydda och överösa med kärlek och det är så jävla plågsamt att man inte bara kan lösa problemet och häva stressen. Så man försöker göra det bästa av läget istället - jag spenderar dagarna med att säkra mig och korven i en bubbla. Vi dansar, skrattar, sjunger, jollrar, plockar och promenerar och pysslar och äter. Jag försöker vara den bästa mamman nu, jag och mitt lilla ljus till unge och samtidigt så sitter jag här och undrar vad FAN jag ska ta mig till med den här situationen, för nu har jag gjort allt i min makt för att försöka lösa det. Jag har hjälpt honom att få remiss till en psykiater och jag har sagt att jag stöttar och finns om han behöver prata. Jag försöker samtidigt att inte låta mina sår inuti gå ut över min förmåga att hjälpa men jag är inte rätt man för jobbet, för jag klarar inte av att stötta någon som sårat MIG eftersom jag inte får stöd tillbaka. Jag är ingen supermänniska! Det här är en återvändsgrändssituation och jag blir inte klok på det.

Den stora frågan, och nuvarande stillestånd

Vad skulle ni ha gjort då? Vad skulle jag ha gjort? Har inte jag rätten att få läka genom att skriva om det jag går igenom, min enda ångestdämpande medicin? Jag har inte rätt att baktala honom eller någon annan eller förvränga sanningen, men jag måste kunna spegla det subjektivt. För det är ju det den här bloggen är för mig. Den är mitt prozac. När jag skriver och får reaktioner på mina känslor och det som sker i livet från utomstående känner jag att mina ord rättfärdigas. Jag får chansen att förklara saker ingående och ventilera ut det känsloliv jag stängt in utan att bli avbruten. Det handlar om bekräftelse. Det jag känner är normalt, andra förstår mina reaktioner. Andra har också känt så. Jag satte ord på en känsla åt någon annan.

Nu har H sagt att han vill säga upp kontakten med mig och att han minsann kommer och umgås med sin son när det passar honom, att jag är en jävla idiot eftersom jag nekade honom att ta med sig Alex imorgon när han åker till sin syster som han inte träffat på två år. Jag motiverade det så här - för det första; Alexander är inte ett utställningsobjekt eller en accessoar som man bara kan kräva tillgång till när det passar en. Han har inte kommit och gosat med honom ensam eller deltagit i vardagsbestyr på flera dagar, eller ägnat honom uppmärksamhet, men när det kommer till att "visa upp" honom och vara "stolt pappa" inför släkten så fanns tydligen ork. Det klingar illa.
För det andra så är det min son också. H behövde få träffa sin syster själv då de inte mötts på länge, vilket är helt förståeligt och naturligt. Att jag inte ska följa med är alltså logiskt. Men jag är bara inte med på att någon ska sitta och pilla med MIN son och vilja umgås med, och träffa honom, men JAG är inte med? Man får tycka att jag är en överbeskyddande mamma eller töntig hur mycket man vill, jag är lite trött på att jag ständigt får erbjudanden från familj och vänner att de "gärna kommer och hämtar" honom när jag påtalar att jag är trött. Jag behöver få ha mitt barn nära mig. Ibland har jag hjälp i hemmet av både min syster, någon av mina få vänner eller en familjemedlem, som vaktar honom i rummet bredvid så att jag får sova några timmar, i trygg vetskap om att han finns nära mig men ändå inte behöver min omedelbara tillsyn, och att jag när som helst kan titta till honom om jag skulle bli orolig. (Det är guld värt att jag har några nära som ställer upp på det viset, i mitt hem, och jag kommer att återgälda de tjänsterna en dag - med ränta!) Jag har mött på en del himlande ögon och en del "men hallå, du kan ju inte hålla på och skydda honom från ALLT och NÅNGÅNG måste du ju kunna lämna bort honom och du är ju lite VÄL överkänslig". Ja, so? Är det ditt barn? ÄR jag verkligen så överkänslig för att jag inte vill lämna bort mitt barn hur som helst och för att jag njuter av att vara nära min unge? Varför skall folk alltid hålla på och kritisera hur man sköter sitt barn enbart för att man gör något på ett sätt som inte passar eller gynnar dem?

Jag har tillexempel sagt nej när H's mor berättat att hon "bestämt" att hon skulle "låna" Alex en hel dag i sommar för att åka in till stan med barnvagnen och "låtsas att hon är morsa" och gå på Skansen med honom. Jag har också sagt nej när hon och andra upprepade gånger tjatat om att få komma och hämta alex och ta honom med sig (utan mig) för att "visa upp" för diverse släkt och vänner. Om det är någon som skall "visa upp" mitt barn, vara stolt över honom och bestämma vem han ska träffa, så är det jag och H, inte någon annan. Jag är djupt tacksam för att han har mor och farföräldrar som älskar honom och jag vill stimulera deras engagemang i honom, men man ska inte glömma bort vem som är mamman och vad som faktiskt passar sig. Och min sons liv är inte försedd med vare sig inträdesavgift eller svängdörr och är således inte vare sig turistattraktion eller någon man besöker eller "tar med sig" när det "passar" för att folk så gärna vill ditt eller datt. Andra människors viljor står och växer i skogen om jag får vara ärlig. Bjuder man över mig och alex till sig så kommer jag gärna och hälsar på när en lucka uppstår och en mammaledig kvinna har en hel del luckor. Vill man leka med och gosa med min unge har man mitt fulla stöd. Vill man gå ut en sväng med barnvagnen i området är jag inte helt omöjlig. Men om man inte är mamma Loo eller pappa Henke så går det tyvärr inte att få komma och hämta honom och ha honom ensam, för han är för liten. Vad jag skulle komma fram till är att, när jag sa att H får hälsa på hos systern utan alex, så anklagar han mig för att "använda barnet som ett vapen". Det är ju det sista jag gör! Det ÄR inte för mycket begärt att man tar hänsyn till mig som person om man ska dela ansvaret för en gemensam son.

Idag var jag och H uppskriven på föräldrakurs och H vill inte ha med mig att göra i nuläget, så jag måste ringa till BVC och klura ut hur jag ska göra nu. Jag vill inte gå dit ensam bland alla mammor och pappor och sitta där ensam med mitt barn och känna mig dum. Jag ska försöka få plats i en grupp för ensamstående mammor, om det finns någon sådan. För det är ju en sån jag är nu. En ensamstående, oviss mamma med lite trasiga kanter som inte vet ett skvatt om framtiden eller hur den kommer att se ut. Men trots allt en ensamstående, oviss, kantnaggad mamma till världens underbaraste, finaste, gladaste unge. En riktig skatt. Vilken tur ändå, att jag har den där fantastiska ungen. När han skrattar så exploderar fyrverkerier i mitt hjärta och all oro är som bortblåst. Det här grejar vi! Det vet jag ju.
Frågan är bara hur det kommer att gå till.
Fan vad långt det blev, men jag har mycket tankar som snurrar i huvudet och enda sättet för mig att bringa ordning i ett kaos är att sortera dem och klä dem i ord.
Förstår ni vad jag försöker säga?

Tvätta hövvet

I "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" överraskar Magdalena Graaf mig. Faktiskt väldigt mycket. Hon överraskar därför att hon är starkt självutlämnande, reflekterande och förklarande, med ett språk som binder samman historien mycket väl. Faktum är att jag i princip sträckläst boken sedan den kom, och när jag avslutade den i morse lämnade den efter sig ett starkt välmående. Magdalena står för sin livsstil, hon är inte något skälmskt litet våp överhuvudtaget utan faktiskt - en stark personlighet med otroligt mycket självdistans. Det är en "feelgood"-bok. Som de säger, de där mediahororna.

Jag påbörjade nyligen min läsning av Carolina Gynnings Ego Girl; betvivlar så här tjugo sidor in i boken att jag kommer att vinna lika stor behållning av den som föregångaren. Redan på bokens andra blad förklarar hon att hon vill att boken skall fungera som någon slags "varning" till föräldrar med tonåringar som kommer in i modellvärlden. Hon skriver, inte särskilt varnande, om fester och knark och "egotrippade män" som hon mött, och försöker nästan efterkonstruera något slags lidande. Faktum är att jag tror inte för ett ögonblick att fröken Gynning lidit av vare sig drogerna, gratischampagnen eller de egotrippade männen. Inte för ett ögonblick. Varför inte? Been there - done that, kexet! Inte fan ångrar jag att jag festat hårt i mitt liv, även om den värsta eran är över nu. Tro mig, mina vurmer med droger och egotrippade män har varit mig ett sant nöje. Det tycker Gynning också, men det är inte PK att säga så. Det är inte PK att tycka i efterhand att "fan vad kul jag hade" - istället skall man ångra alla de där kolalinorna och alla de där knapplösa knullen och låtsas som om man inte alls njöt av kickarna det gav en. Vilket jävla trams. Om man nu led så jävla mycket som det sägs skulle man inte fortsätta göra det, så enkelt är det. Och att skylla på att "beroendet" tar tag i en är också idiotiskt. Det som i sanning är beroendeframkallande är atmosfären, kickarna, det snabba livet, kamerablixtar och skönhet och bubblande dyra saker, kroppslig njutning och dekadens. Alla vet det, och vi som upplevt det och ändå får någon slags distans till det kanske inte proklamerar skiten, men inte fan tänker jag sitta och ljuga och säga att jag inte NJÖT av den där tiden. Och det gjorde nog Gynning också.

Vi får se hur det utvecklar sig.

För övrigt var jag på kalas idag igen, och så stod jag barfota i en trädgård och plockade körsbär från ett tjänstvilligt träd i solnedgången medan jag fläckade mina vita byxor med körsbärssaft. Det är också filmiskt och rätt snyggt, och jag har en påse körsbär to prove it.
Och idag stod det klart att mitt hår tagit en del stryk av blonderingar på sistone. Alltså åkte en nötbrun toning i, och när den är urtvättad följer slingor i latte på detta. Med andra ord så är jag inte så sabla platina längre, om sisådär tre minuter.
Vi får se hur länge det varar. Jag är känd för att ångra mig i tid och otid gällande håret och snabbt bleka tillbaka efter en mörktoning. Skitsamma. Nu ska jag tvätta hövvet.

Fear and Loathing in Stockholm

Mike Foyle - Shipwrecked (Mike's broken shore mix)

Nio år.

I nio år har jag varit i stort sett konstant drogad. Om det så varit antidepressiva, benzodiazepiner, droger, alkohol eller om så, socker. Jag har tryckt ned allt jag kommit åt, ätit det, svalt det, snortat det, druckit det, hell, jag har till och med injicerat skiten. Jag har varit vaken upp till nio dagar i sträck och utmattad och slutkörd legat och hallucinerat perversa pingviner som smiskat sig i arslet på min balkong. Jag har åkt tunnelbana på ett antal hundra mikrogram LSD och betraktat hur den runnit bort i blåfärgade droppar omkring mig. Jag har kört i mig allt som finns att köra i sig. Ecstasy, kokain, heroin, rohypnol, amfetamin i gigantiska mängder, 2CB, svamp, hallucinogener i alla upptänkliga former och färger, som han säger mr Thompson, "A whole galaxy of multicoloured uppers, downers, screamers, laughers...". Har det existerat, så har jag tagit det. Hell, jag har suttit på min chefs golv och rökt Crack dagen innan bokslut och garvat åt idiotiska tandkrämsreklamer. Jag har snortat kola och druckit champagne i de finaste hotellrummen som Stockholm har att erbjuda. Jag har legat utmattad på golv på en skitig madrass i Rågsved iförd rosa benfoffar med näsan så sönderkörd att jag inte kunnat andas. Mitt liv har varit ett nioårigt Fear and Loathing in Stockholm. Och vad har jag lärt mig? Massor. Har jag haft kul? Oh ja. Skulle jag rekommendera det här livet till någon annan? Aldrig i helvete.

Det krävs en alldeles speciell slags vrickad individ för att uppskatta även de mest nerkörda stunderna i livet, det krävs en alldeles speciell sorts människa för att vara den jag varit. Och jag har inte varit beroende, jag har bara varit en "constant user" som Nikki Sixx säger. Det har sagts en hel del om mig bakom min rygg som jag vet både är sant och osant. Och under tiden har jag också jobbat, läst böcker, lärt mig om både livet och människor, packat ihop totalt, lappat ihop mig igen, tagit ett piller till, ryckt upp mig och gått till skolan. Jag har levt i 200 km/h och rusat right on target, trillat in i de mest osannolika scenarion och mött de mest osannolika människorna. Jag har mött så mycket folk och gjort så mycket vansinniga saker. Och nu är jag här. Renare än någonsin.

....Och gravid i nionde veckan med ett barn jag tänker behålla, skydda och vårda, och jag kommer se till att det barnet aldrig får det liv jag levt. Jag tänker bli en riktig mor, men jag kommer att fortsätta skriva och uppleva. Bara utan niohundra mikrogram LSD i kroppen och med ett skåp fullt av piller. Min mor lämnade bort mig för att hon inte var färdig med all skit hon sysslade med. Hey, hon sysslar fortfarande med skiten. I guess some people never get ready. Om jag är säker på min sak? Tro mig, det är jag. Jag har gjort abort tidigare i livet då jag vetat om att jag inte varit redo. Nu är jag det. Det är sådant man bara vet.

Idag är en lugn dag. Handlade mat med H, pratade med V och bjöd över henne på myskväll imorgon kväll. Jag är alldeles för trött för att orka göra så mycket, men jag har en glow runt mig, att vara gravid är faktiskt väldigt lik känslan att vara hög, men inte liknande någon drog jag tagit. Möjligtvis en slags luddig opiat. Jag glider omkring i mitt dis och äter min nyttiga mat och H går stolt omkring och berättar att han skall bli pappa. Jag mår så bra, som tidigare sagt. Min mor är inte direkt överlycklig. Hon skällde faktiskt ut mig i telefon. "Hur fan kan du skaffa BARN nu?" Ja mamma, borde inte någon sagt det till dig när du blev gravid vid 20 och missbrukade trots att jag låg i din mage, vill jag säga, men håller käften. Jag skiter i om hon accepterar det eller inte. Jag har en liten Alexander i min mage, och redan nu verkar han älska techno, så det kan ju inte gå fel. Nej, seriöst, jag vet att det säkerligen blir läsarstorm nu, men så här är det iallafall. Er tokiga Loo har gått och blivit renlevnadstjej med kotte i magen. Jag upphör nog aldrig att chocka er ur era stolar, det är verkligen inte meningen. What can i say? Mitt liv är byggt så här.

Idag: vegoschnitzel med rödvinssås och potatismos till lunch, och glädjerus i kroppen.

(Bullitt - Cried to Dream (Max Graham Remix))

Bild: Från - 05 - Jag har en lightsaber, och jag är inte rädd att använda den.

Ångestboll

Mike Foyle - Shipwrecked (Chillout mix)

Det är pianot i den låten, oavsett remix så går den rakt in i min själ. Dikterar vad som är verklighet. Dikterar sorgen, den hjärtslitande nervtråden som sliter itu mig, den pulserande sfären av rent kaos i centret av min bröstkorg. Ångestladdningen som en upptrappning först från djupet av min mage, sen som en skrikande fågel, en fågelunge med hjärtat i bitar. Osynliga styrtrådar liksom leder mig mot den enda sanna tanken; jag är inte mer än den jag blivit, jag är inte mer än den jag är. Jag kommer aldrig att bli mer än det jag stannat att bli, det här är mitt slutgiltiga, min högsta utvecklingspunkt. Härifrån kan det bara gå åt ett håll och det är nedåt, mot det liv jag valt bort.

Jag går och grämer mig hela dagen över ett presumtivt liv i min kropp och när H kommer hem är jag hungrig igen och naturligtvis hamnar vi i gräl, och sen går det inte att stoppa saken, och jag låser in mig mentalt, pansarskyddet åker upp, jag är så van, det går på automatik nu, jag reflekterar inte ens, ingen kommer åt mig, fast de gör ju det ändå, det vet både jag och dom, så why pretend?

Så jag försöker lösa problemet men det går inte. För då har vi redan kommit så långt in i grälet att det är tryckt stämning och han vägrar tilltala mig tillbaka. Och då kommer den igen, flyktkänslan, flyktviljan, jag motarbetar den men den står där, solklar och skinande, som en jävla uppenbarelse, kom, kom, fly iväg, åk bort från allt som skriker i ditt bröst. Du tror att du kan fly undan din egen smärta, få se hur långt du kommer. Kom då, Loo. Du är den mest begåvade du känner på att fly undan saker. Så fly! Spring din väg.

..men jag sitter kvar, med ångestbollen pulserande i mitt hjärtas centrum.

Och aldrig någonsin har Mike Foyle's piano grävt sig så djupt.

Tell me what you like..?

Dagens låt: Jessica Folcker - Tell me what you like


Och jag minns det som om det vore förra veckan. Jag var sjutton år och jag och Karin, Dan och Fiat hängde på en lokal pub nere i Ör utanför Sundbyberg. Vi gick dit och söp som svin och Karin blev alltid fullast och jag fick ta hem henne mitt i natten och vi dansade, vi dansade, för den låten var populär just då, och jag minns hennes blonda hår och hennes knähöga stövlar och kjol med slits. Vi var på väg mot vuxenvärlden och vi dansade oss in i den, vi dansade oss in i den hand i hand medan Jessica Folcker sjöng och lokalens alla lokala alkisar tittade på. Sedan gick vi hem till Karin och åt fyllemackor med rödbetor och kylskåpets övriga innehåll på. Dagobertmackor, fyllemackor, kärleksmackor. Och helgen därpå, eller var det kvällen därpå? Vitabergsparken och Karin skrek åt Petri, petri med hatten, att hon älskade honom för den hatten, och jag bar henne genom vattenspridarna och jag var sjutton år och ännu hade mitt liv inte deformerats.



Igår fick jag mitt ANDRA epilepsianfall den här veckan. H har aldrig sett ett anfall förut. vare sig på någon annan eller på mig, så han blev skräckslagen. Jag vaknade av att han satt på mina ben och tittade oroat på mig. Det är det värsta med att "vakna upp" ur ett anfall. Man märker inte när man "tappar" medvetandet, bara att hjärnan börjar snurra och samma tankar dyker upp igen, som om de vore styrda utifrån av något. Sedan är det som att sluta ögonen och att öppna dom igen. H var skräckslagen.



”Du skakade ju och jag såg dina ögonvitor! Och det kom blod ur din mun!” sa han när mitt minne kommit tillbaka ordentligt och jag var kapabel att tala.
”Jag vet, det kallas epilepsianfall. Jag har ju berättat att jag kan få såna och vad du ska göra”
”Det var SKITLÄSKIGT!”
”Det är inte farligt så länge jag inte är borta mer än tre minuter”
”vad händer om du är borta mer?”
”Om hjärnan är väck mer än fyra så kan man dö”
”Kan du DÖ av det där?”
”Ja”
”VARFÖR SA DU INTE DET?”
”Risken är inte direkt överhängande”
”Hur FAN vet du det?”
”Låt säga att jag vet att jag har många år kvar. Gud är en sadist”
(tystnad)
”Du är INTE rolig”



Det ringde på H's telefon och det visade sig vara nån jävla brud från internet som bara bestämt sig för att komma och hälsa på. Jag gömde mig i badrummet och skickade ner honom till centrum. Avskyr småbrudar. Eller snarare, de avskyr mig, i stort sett hela det kvinnliga släktet skyr mig och ser mig som ett hot, så jag håller mig undan. Jag vet hur det blir. Det är en mycket liten del av det kvinnliga beståndet som jag kommer överens med. Och som regel så är kvinnor faktiskt lömska hyndor som man inte kan kommunicera med. Men det finns undantag, och de få undantagen har jag ju också förlorat till olika världsdelar, till förhållanden med restriktiva pojkvänner som avskyr mig, eller till "andra sidan".



Det är sorgligt, kvinnor, att det år 2007 fortfarande går att idka självförverkligande genom att skaffa barn alldeles för tidigt, eller genom att gömma sig bakom en karl. Men er business är er business, glöm bara inte att ta hand om kräken ni föder upp. Annars blir de som jag. Och det måste ju funka som varnande exempel på de flesta av er, för de flesta av er tycker att JAG lever fel. Men så blir man när man har en missbrukande mamma och en frånvarande pappa som inte bryr sig ett skit. Man blir självständig, uppkäftig och epileptiker! Passa er - det kan hända ERA barn.

Bild: Jag bjussar på en Featured sexy desktop från http://www.pixelgirlpresents.com


Min favorit av wallpaper/iconsajter!