Min stjärna har landat

Lördagen den 19:e Januari, klockan 04:07, föddes min son, Aaron Benjamin Alexander. Förmodligen det grymmaste jag någonsin gjort i hela mitt liv och definitivt det vackraste. Denna perfekta lilla varelse, på 3760 gram och femtio centimeter i längd, var mer än frisk, har perfekt hörsel och syn, acear alla barntester och har inte ett märke, inte ett fel på sin perfekta lilla kropp. Mörkt hår som går i guldtoner i ljus och mörka ögon är han begåvad med. Det lilla speciella skriket han har får mig att svämma över inombords, doften han bär gör mig till en skyddande alfahona. Det är vrickat vilken känsla det är att se sitt eget barn efter nio månaders väntan. Kick är bara förnamnet..

Förlossningen var enligt samtliga barnmorskor 'avundsvärd'. jag gick som ni vet och svor här hemma. På förlossningen gissade de att jag skulle få åka hem eftersom jag verkade så "normal" och inte fått "värkarbetet igång" riktigt men jag propsade efter att ha dunkat på leather strip i ett par timmar, att få komma in, för jag visste att det var lite dags. Taxichauffören som tog oss in höll 120 hela vägen till Huddinge, han såg mer och mer skräckslagen ut för varje värk jag hade i baksätet. Väl framme blir jag undersökt och kopplad till CTG och jag ligger och har värkar och pratar med H om att jag är lite oroad över att jag inte har "tillräckligt" med värkar så jag ska få åka hem. Därefter kommer sköterskan och förklarar "Loo, du ska in direkt, du är öppen 4 centimeter".

Så långt allt väl alltså, där låg jag och hade värkar, men det var fortfarande inte så illa som jag väntat mig. Kände mig nästan snuvad på den där monstersmärtan, men hade svårt att gå. Blev ombytt och inskickad på ett rum, fick lära mig lustgasmasken, låg och vred mig av skratt när jag insåg hur den funkade. Sedan var jag naturligtvis tvungen att bekänna för en sköterska att jag festat på lustgas flera gånger men i mycket mindre doser. Hon skrattade och undrade hur det gick till och jag drog en hel förklaring kring hur gräddsifoner och gaspatroner var beskaffade. Hon tyckte det var våldsamt roligt. Sådär låg jag och tätade värkarna i ungefär två timmar medan jag småpratade med H mellan varven och hade diverse dropp och mätinstrument kopplade till mig. Efter två timmar kommer barnmorskan in.
"Nu Loo, så tänker jag ta hål på din fosterhinna så att vattnet går"
"Va?"
"Jo, jag sa att..."
"Jag hörde vad du sa! Jag undrar bara, eh, liksom, föder man inte barn då?"
"Är det inte det du är här för? Annars har jag missat något" plirade sköterskan.

Sagt och gjort, hon petade in en jävla massa prylar i hugget och plötsligt forsar det ut litrar med vatten, som en kaskadflod, det var helt sjukt. Ungefär då började jag också att hetsandas i gasmasken. Smärtan blev nämligen tungviktare. Jag var svimfärdig, det eskalerade bara. Jag hade ju begärt epidural, så narkossköterskan kommer in.
"Hej Loo! Jag ska sätta din epidural! Hur mår du?"
Naturligtvis kan inte jag ge fan i att vara en jävla komiker även när jag ligger i plågor av inte denna värld, så jag säger;
"Alltså. Kollar du på fotboll?"
"Va? Eh.. nää.."
"Inte?"
"nej, jag är ingen sportfåne.."
"vet du vad det är för skillnad på ett korplag och allsvenskan?"
"Jadå"
"Det är exakt så det är. Vi klev just från korplaget till allsvenskan. I smärta alltså" - samtliga i rummet skrattar.
Vi sätter epiduralen - skum känsla men piece of cake i jämförelse med mycket annat, och när den tar så återstår bara ett tryck nedåt. Ett massivt tryck som inte går att jämföras med något annat. Andningen bara eskalerar, jag har bara nån minut mellan värkarna. Ella dyker upp i sista sekunden, för bara fyra och en halv timme efter att jag kommit in, så föds han. Min son. Som ligger i min famn i detta nu.
H var ett underbart stöd, han sprang och spelade mina skivor och bytte låtar och trixade, och svimmade faktiskt inte. Han höll mig i handen (ett under att jag inte hade sönder den..) och peppade mig som fan när jag var skräckslagen. Faktum är att vi båda grät, så intensivt var det. Jag minns inte exakt vad som spelades när alex föddes, men har ett svagt minne av att jag hörde Ott's "splitting an atom" bakom lustgasflödet och mina egna skrik. Go figure. Splitting an atom. Exakt så är det ju att föda. Man klyver en atom. Om ni inte hört Ott redan så fattar jag inte vad ni sitter här och jamsar för när ni kan införskaffa en av de bästa elektroniska midtemposkivorna som någonsin gjorts- "Blumenkraft", för övrigt.

Tack alla, för grattis och hälsningar. Mer bilder kommer inom kort, den här är purfärsk - tagen för någon minut sedan.

Waiting for a star to fall - All systems GO.

Det är märkligt. Igår tänkte jag att "nu, nu händer det något i kroppen. Frågan är vad?" - Jag kände mig lite yr och groggy och världsfrånvänd. Vilade några timmar på natten, skulle till BM på morgonen. Går upp för att åka till BM, och där var den, slemproppen. Har aldrig sett någon förut, men det där kletet kunde jag inte ta miste på. Väl hos BM hade jag några småvärkar, ingenting jag inte kunde hantera. Åkte hem igen, i taxin hem smällde den till - den FÖRSTA värken.

Jag är ju förstföderska, har inte varit så panikslagen, är det än mindre nu. Efter att jag kom hem har det kommit oregelbundet i vågor, när det kommer vrålar jag på depeche mode och sjunger med och halvdansar mot väggen, det känns precis som om kroppen och jag har gjort det här förut.
Hittills så är det en värk man kan svära sig igenom, precis som det står i "mammaboken", det ska man veta, i början, som jag är nu, på långsamma sjätte timmen efter att processen "startat" så är man så endorfinfylld och koncentrerad, rädsla existerar inte, det är jag och min uppgift här - låt mig sköta den. Så känns det. All den där oron inför blod, framfödande och skräckscenarion man sett är långt borta. Försöker minnas att slappna av mellan värkarna, är nu uppe i fyra i timmen som håller i sig upp till tre - fyra minuter åt gången. De går i vågor och trycker både uppåt och nedåt samtidigt, strilar ut i ryggen som små ormar som dansar lambada med vickande ormhöfter. Kroppen börjar liksom djupandas av sig själv, man måste tillåta den.

[..paus.. lite senare]

Min mor kom hit med mat, jag äter som ett djur. Jag har pratat med förlossningen och berättat att jag har allt under kontroll och att jag vet när jag vill åka, men det är inte dags än på långa vägar, det vet jag. Jag har timmar kvar hemma. Ryggfettet och ryggmusklerna i ländryggen pressar mot ryggraden, jag dricker och äter. Trodde att jag skulle vilja ha folk runt mig som stöd, men jag håller mig på egen kant och går igenom allting inom mig själv. Som en djurhona: "Min uppgift. MIN.." Huvudet är kristallklart. När en liten värk kommer blir jag förbannad. Jag vill provocera den satans värken, men vafan, kom igen nu då, kan du inte mer, jag har varit i riktiga kärringslagsmål som gett mig fetare knock-outs än det här. Jag blir arg, riktigt arg.

[Lyssnar på Leather Strip - evil speaks]

Blir mer och mer irriterad på folk som ska prata om världsliga saker runtom mig. Fräser åt alla, jag behöver min koncentration och mina högtalare, fet bas ska det vara, jag är på min arena här, nu får ni sluta snacka så mycket trams. Faktum är att jag vill klippa till folk men det gör jag inte. Och det är inte av smärtan, det är för att jag känner att jag inte kan få göra mitt jobb, gå runt och ha värkar utan att folk ska prata om böcker och "vad tyckte du om nya tröjan?" Det är min uppgift just nu, att förbereda mig.

[Faithless - God is a DJ]

Många pauser. Ibland händer det ingenting på över en halvtimme, sen slår det till. Värken är för uthärdlig, inte alls som väntat. Sitter vid datorn i pauserna och väljer musik och pratar på lite med folk. "är det dags? ska ni åka in?" Nej, inte än. Verkligen inte. Alla är oroliga. Utom jag. Jag känner det fortfarande som om jag har en manual i handen, jag går på känsla och instinkt. Finns faktiskt inget mer än det jag kan göra, så jag har tillit till tanken att jag kommer veta när det är dags. Uppe i fem i timmen nu, det märks att kroppen jobbar på här. Fan vad stark jag är! Nu jäklar! Vilken adrenalinrush! Blir arg och svär som tusan åt värken, värken har blivit min antagonist, min boxningsmotståndare. Jag har övertaget, vi är helt olika viktklasser, jag och värken. Väser åt värken att den ska ge mig allt den har istället, knocka mig då! Den svarar lite svagt, den har inte samlat sina bästa punches än. Tålamod! Tålamod! Många timmar kan du ha kvar!

Jag väntar på att en stjärna ska falla, min kropp är skeppet som bär stjärnan fram till mål.
Fortsättning följer.

20:19

Jag jobbar på här. Nu eskalerar värkarna i styrka, jag börjar få lite ordentliga bitch-slaps, om ni ursäktar uttrycket. Adrenalinflödet är på max och jag mobbar mina grannar med min baslåda, men det får de ta idag, för idag och bara idag ska en stjärna falla och jag är skeppet som för stjärnan fram till mål.

Isvatten är underbart och jag jobbade just igenom en fyraminutersrond till Prodigy's "breathe" - otroligt passande låt, för övrigt. Nu är jag inne på vilovarv, men det molar och trycker. Mamma undersökte mig, vi har konstaterat att jag börjat öppnas, det var skönt att höra, vi är osäkra på hur mycket däremot. BB-väskan står packad sen länge i hallen och H masserar mina ben, ibland vill jag bara att man ska låta mig vara. Jag väser "låt mig JOBBA!" . de förstår. Nu ska jag ta en dusch, jag läcker ju vätska och klet som ett såll. Snart dags för andra telefonringningen till förlossningen också.

Stay tuned.

Uppdatering igen: 21:31

Ringde förlossningen. Underbar BM som jag pratat med bägge gångerna. Jag har en kvart mellan värkar nu, de börjar bli regelbundna och nu börjar de slänga runt med mig lite och öka i längd. Mellan värkarna är jag sjukt nog helt normal (!) och pratar med mamma, sitter på nätet och gör playlist. Förra rejäla värken genomarbetades till Grendel's - This sh*it will fcuk you up (kanske helt ointressant info för de flesta, men jag såg att NÅGON uppskattade musikvalet så jag brainstormar bara det jag tänker).

Jag är fortfarande lugn, jag har min mamma och H här och båda lyssnar på mig. För det mesta vill jag bara vara ifred och "jobba" när värken kommer. ALLA ringer på alla telefoner, jag lugnar dom mer än vad dom lugnar mig. Jag behöver ju inte lugnas! Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än "Jag kan det här! Låt mig få känna själv!" - av någon anledning hyser jag stor tillit till min kropp, kanske mer än vad jag någonsin har gjort..

BM:en i telefonen sade att "du känner bäst själv, men en kvart mellan är fortfarande såpass lugnt, men vill du komma in ska du INTE känna dig hindrad". Känns tryggt att veta att OM jag känner så kan jag åka in - när jag vill. Jag väljer dock att stanna hemma några timmar till. Jag får råd att vila från alla håll och kanter, men många kan säkert associera till det här; Jag får ingen ro! Jag är ju spänd av förväntan, pirr och nyfikenhet! Det är svårt att hålla sig i vila när jag VET hur mycket på G det är. Jag ska verkligen försöka vila om jag kan, men om jag inte riktigt klarar det så kan man inte klandra mig..

Min katt springer runt mig, skriker och känner att något är på gång. Hon är ju också mor, men hennes ulldjur flög ur boet väldans mycket fortare än människobarn.. hon verkar tycka att det är fullt normalt att jag får små aggro-attacker (värken inleds), ställer mig upp och sträcker benen (värken trappas upp) och börjar djupandas (värken är som värst). Hon lägger sig tillrätta i korgstolen och tittar knipande på mig, hon ser ut som en kattversion av Yoda, hinner jag tänka, och sen är värken över mig.

Om ni ursäktar uttrycket, men det här är nog det mest 'trippade' jag varit med om. På ett mycket positivt sätt.

Räkor och trappor

Ni har säkerligen uppfattat hur less jag är på att vara gravid just nu. Så idag tänker jag genomföra ett experiment - den beräknade födseldagen, så att säga. Jag tänker pingla ut i trapphuset och gå i trappor. Upp och ner, tills jag kräks. Om det inte sätter igång värkarna på allvar testar jag något annat. Bland de hetaste tipsen för att starta värkarbete syns nämligen trappgång - och räkor (!) som riktiga höjdare. Jag kan inte riktigt se hur räkor skulle kunna få mitt vatten att gå, inte insatt vad det är för ämne i räkorna som skall vara den utlösande faktorn. Måhända är det så att räkor kommer från havet, och när man ska föda så går ju vattnet, men det är det enda sambandet jag ser.

Hur som helst, nu är jag beredd att prova alla huskurer. Nu är det nog.

Positiva besked - passa på!

Idag har jag bara positiva besked att ge er:

Upp i ottan för att åka taxi till hjärnskrynklaren på Huddinge - och se där, gott folk, jag har ett positivt besked att delge er. Jag har så många jävla diagnoser och papper och shit att det inte är lönt att försöka reda ut skiten. Jag får förtur till en NY ADHD-utredning på Magnus Huss (KS), starting så fort jag har fött Alex och kan komma på benen. Jag har också medhjälpare som kan följa med mig på alla möten, barnvakt till undersökningarna och vägen fri. ÄNTLIGEN, jag har kämpat i ett år för att få det här, nu är alla papper klara. Det var sista gången jag träffade den skrynklaren (hon är för övrigt en grym kvinna, synd att hon inte är specialist på mitt område, vi hade säkert haft roligt ihop). Jag har alltså avslutat kontakten med henne, remissen är sänd och klar och remiss nummer två till jourhavande skrynklare som skriver ut nya mediciner åt mig på lokal front är också kirrad. Loo VS Världen: 1 - 0!

Mitt andra positiva besked är denna; Så länge jag lämnar negativa prover frivilligt på Riddarmottagningen 3 (!) gånger i veckan kommer ingen kunna stämpla mig som addict och därmed finns det väldigt, väldigt små ingångar för socialhelvetet att kunna komma och "tolka" saker hur som helst vilket leder till att de inte bara kan "ta" mitt barn, såvida jag inte missköter ungen grovt detvillsäga. Loo VS Världen: 2 - 0.

Nu har jag ökat dosen på Fluoxetinet som ska hämtas ut och återupptas i dagarna. Det lustiga är att min psykiatriker inte kände till att mina recept inte var förnyade. Min kurator, barnmorska och socialsekreterare har alla påstått att min psykiatriker inte "velat förnya receptet" förrän hon träffat mig och haft samtal igen. Detta stämde tydligen inte. Det är lustigt vad de verkar ha selektiva kommunikationssvårigheter på sådana här institutioner. Lustigt hur man kan tolka saker till sin egen fördel enbart för att 'straffa' en individ som inte gjort något fel, enbart för att den individen hävdar sin rätt och inte överensstämmer med deras 'bild' av hur man skall vara. Information mycket intressant. Loo VS Världen: 3 - 0.

När jag och H skulle åka hem från Huddinge hade någon klåpare antecknat i sjukreseanteckningarna att det bara fick plats en passagerare på hemresan. Märkligt eftersom det var bokat två på ditresan (H är enligt socialen 'ansvarig' för att jag ska 'komma iväg' på mina möten - om han inte gör det så stryper de hans inkomster också, som de gör med min. Den här månaden blev jag bestraffad och därmed inte beviljad någon inkomst från socialen. Anledning? Foglossningen orsakade att jag fick lämna återbud till Barnmorskan. Hört det här förut, att människor får sina inkomster avdragna eller halverade för att de inte klarar av att åka 1 och en halv timme kommunalt, höggravida? Nä, just det.) - så jag antar att de räknade med att jag skulle ta dit H, men att han skulle stanna kvar på sjukhuset och bara jag få åka hem. Fick ränna tvärsigenom sjukhuset två gånger för att ta upp det med administrationen som inte fattade nånting. Vi anlände till Huddinge klockan 11. Vi kom därifrån klockan 14:30. Kul.

Ringde bostödet och berättade de goda nyheterna. Alla hejar på oss på kommunen, säger hon. Vi ska allt visa dom, säger hon. Jag vet inte vad vi skulle gjort om vi inte hade några så här fina människor på vår sida i kampen mot paragrafryttarna.

Idag är jag iallafall glad.

Och ja, jag har beräknat födelsedatum den 16:e nu på Onsdag. Ja, jag är nervös. Nej, jag orkar inte dra det igen. nej, jag vet inte när förlossningen sätter igång. Det märker ni. Ja, jag kommer berätta i bloggen sen.

BB-väskor och förlossningsskivor

Japp, den ökända BB-väskan är packad och klar. Sedan länge. För er som inte har koll på läget så är "BB-väskan" den väska man har med sig till BB när man åker in för att föda barn. Den innehåller lite allt möjligt som man behöver för sjukhusvistelsen. Det finns en uppsjö av guider på den här skiten, hur man ska packa den och vad man ska ha i den - somliga sajter menar också att man skall ställa sig och laga MATLÅDOR åt pappan så att han får något att äta på sjukhuset (!) - En sak ska jag säga dig, inte FAN står jag och lagar några j-a matlådor i nionde månaden, H får helt enkelt konsultera någon matautomat, eller sin mor för den saken. Min innehåller iallafall:

- Flera brända mixskivor (jag ska ha musik när jag föder barn, ok?) med bland annat Adam Freeland, Magic Box, September, Amon Tobin, Faithless och Infected Mushroom. My kid is comin' out with style - the electronic way. (Notering till Lott; Vad sägs om att föda barn till New Sonix - Blaue Löwe? Eller klassikern 'stringer' med Ferry Corsten?)

- Min 60GB-ipod, fulltankad med musik + laddare + lurar (Koss)

- Kamera, laddare, elektroniskt skit

- Tofflor (rosa), min nya rosa sminkbag innehållande förpackade Lush-tvålar (cocos och cocoa!), hudkrämer, aromadoftande deo, hela det kitet (landstingets dusch och bad-attiraljer suger) - ombyteskläder, naturliga doftbomber som får mig att känna mig mer fräsch efter maratonloppet. I've got it all.

- Kläder till H

Och bland alla skivor jag bränt ner finns såklart en "Nu jävlar"-skiva. Jag vet att det låter skevt att bränna skivor till min egen förlossning, men ni förstår, jag är inte typen som gråter när jag har ont. Jag blir ARG. Jag blir arg och svär och för ett jävla liv, de ord som kommer ur min mun i kombination med saker jag tar mig för när jag är förbannad och har ont är inget för änglar att lyssna till. Det här är alltså sista-utvägen-skivan. Låtar som får mig att ladda om och ta en extra svängom fastän musklerna kvider och säckar ihop. Låtar som gör mig så fullpumpad med adrenalin att hälften vore nog. Låtar jag skulle vilja slåss till:

1. New Sonix - Blaue Löwen
2. My Ruin - Tainted Love
3. Transplants - Diamonds and guns
4. MasterBlaster - Hypnotic Tango (Steve Woods remix)
5. Ferry Corsten - Stringer
6. Das ich - Destillat (VnV Nation Remix)
7. Jaïa - Rebirth
8. Duran Duran - (Reach up for the) sunrise (Electric mix)
9. New Order - Confusion
10. Skinny Puppy - Addiction
11. Rob Dougan - Clubbed to death (Matrix theme)
12. Yvonne - Bad Dream
13. Marilyn Manson & Rob Zombie - Return of the phantom stranger

Så, det borde kirra förlossningen. Om inte musiken hjälper mig så vete fan vad.

Orkar inte

Statement:
JAG ORKAR INTE VARA GRAVID LÄNGRE!
Jag är vattenfylld, jag kan inte gå, mina fötter svullnar upp, kan inte sova, är varm, röd, svullen, trött, orkar inte gå från rum till rum, ledsen, orolig, trött, trött, TRÖTT! Jag är trött på att vara trött! Jag är inte byggd för att se ut så här! Mina svullnader går aldrig ner och det gör ONT i dom!

JAG ORKAR INTE!

Mage

Okej, här har ni den - den beryktade MAGEN. Den är bra mycket större för mig som måste bära på den.
Imorgon blir det ett varv ner till behandlingsassistenten eftersom socialkärringen fått spader över att jag inte var på MVC-kontroll i Måndags, istället sov jag. Jag är så jävla trött just nu. Att jag måste be om ett nytt jävla fluoxetinrecept var 15:e dag då psykiatern bara skriver ut 30 tabletter åt gången gör att jag en gång i månaden går utan antidepressiva i upp till fyra dagar, vilket sänker mig.
Den nya tegretoldosen har gjort mig illamående och jag har en förjävla huvudvärk. Hela tiden. Jag är asocial och vill bara sitta och "lulla" vid min dator. Inte umgås, inte se på film. Jag vet att jag är hemsk just nu, jag känner mig bara så instängd i mig själv. Det känns som om jag oroar mig för allting utan att få en lösning på skiten. Pengar, ekonomi, räkningar, olika kontakter, det faktum att om jag inte orkar åka 4 timmar kommunalt totalt för att åka på ett jävla möte en dag så skiter någon på socialen knäck och börjar gorma och vråla åt mig. När jag inte har några antidepressiva blir det bara värre.

Jag har missat tre möten totalt på två veckor. Ett kuratormöte, ett MVC-möte och ett möte med min handikappsekreterare. Det sistnämnda var verkligen inte med flit, inte de andra heller. Jag är bara så förtvivlad. Det känns som om jag inte är inuti min kropp längre, som om allting bara kryper längre och längre bort från mig. Världsliga problem gör mig illamående. Att jag inte kommer utanför hemmets dörrar, och att jag inte ORKAR utanför hemmets dörrar, att jag har en klump av förtvivlad gråt i halsen över att jag inte träffat mamma på evigheter, att jag vet hur hon har det, vilket jävla liv hon lever just nu, att jag inte orkar göra något åt eller med mig själv, att jag inte ORKAR träffa någon men jag vill, men jag orkar inte, jag vet inte hur jag ska förklara allt det här för folk för jag får skuldkänslor och blir ännu mer ledsen. Och jag VET att jag är 'tråkig', 'asocial', att jag inte är 'som vanligt'.. JAG VET ALLT DET HÄR MEN JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET!
Jag får skuldkänslor över precis allting, och det känns hela tiden som om minsta fel i tillvaron omkring mig är mitt fel.

Jag tänker aldrig tanken 'Jag orkar inte längre' för jag är av bättre virke än så. Men ibland känner jag mig som den mest hopplösa jäveln jag känner. Och jag vet inte när det här ska upphöra.
Jag biter bara ihop just nu. Det är allt.

On trial

Who the fuck is on trial here? Jag. Alltid jag.

På mötet med neurologen sades det att min epilepsi är mycket värre än de trodde tidigare. Jag ska magnetkameraundersökas så snart jag fött Alexander. Att jag sover två tredjedelar av dygnet tros kunna ha med saken att göra. Jag ska upp i dos, upp till max-max, och få dosen reglerad till Tegretol Retard istället för Tegretol. (retard-versionen är mer långtidsverkande än den tidigare nämnda) Direkt jag fött barn ska man undersöka vad det är för fel på mitt huvud. Det är som jag trodde förut, jag har något i huvudet. Jag vet det. Det är mer än en skruv lös därinne, so to say. Inom några dagar är det återbesök till neurologen, som by the way är fantastisk. Hon är precis den läkaren man vill ha. Hon ställer rätt frågor, bra frågor, utvecklande frågor. Hon utreder från botten och upp. Hon är koncis och rakt på sak och ger raka svar och är inte intresserad av något annat än fakta. Alltid på neurologen, och alltid på KS, förstås.

Sen har vi mötet med socialen. Jag har missat två barnmorskemöten för jag orkar inte. Och jag menar orkar inte. Jag kommer dit och dom vill få mig att känna mig som om jag gjort fel val i livet. Det kan dom glömma. Så min socialassistent sade så här igår. Och det här är ordagrant:

"Jag tror inte du är kapabel till att ta hand om dig själv. Du behöver komma på en institution. Och det är precis vad som sker om du missar ett möte till. Jag kommer att begära polishandräckning och LVM i sex månader och sen blir du skeppad iväg långt, långt bort till en institution som inte ens ligger i närheten av Stockholm och Henke kommer inte få vara med på förlossningen. Det är det som händer med sådana som du"

Helt lugnt sitter jag vid hennes sida och räknar i huvudet för att återvinna lugn. "En, två, tre.." och jag säger
"Du menar att jag ska sitta på en jävla anstalt tillsammans med ett gäng underbegåvade enbart för att jag är trött och less?"
"Underbegåvade? haha! Vad är vi då, i sådana fall?"
"Medelbegåvade. Men det är inte ert fel"
Ja, jag vet, jag hade kunnat spara mig den giftiga kommentaren. Men jag behöll ju för fan lugnet. För bilder av hur jag sitter på en institution med mitt barn i sex månader utan att kunna nå min dator och mina vänner eller mitt liv, blixtrade till innanför pannbenet. Mamma-instinkten i min mage reste sig och väste åt henne, som en katt som försvarar sitt byte. Och jag såg på hennes burleska kroppshydda och hennes utstående ögon och tänkte "Ett ord. Jag mosar dig med ett ord om du kommer i närheten av mitt barn. Jag vet vad du vill, du har råkat på motstånd och nu ska du bevisa din ståndpunkt och skicka den du anser svagare till en jävla institution för att du inte förstår vad jag går ut på men du rör inte mitt barn". Man kan se i mina ögon när mitt inre djur reser sig, en mörk skygga flyktar förbi iris och lägger sig runtom. Många säger att mina ögon blir svarta. Det blir de också. Hon tryckte på alla mina knappar samtidigt. Jag behöll lugnet.

Hon sitter där och dikterar villkoren för mitt liv och förklarar vem jag är och jag sitter lugn och tänker att du kan fan inte göra hur du vill med mig. Men jag inser att hon har mig i en fälla, jag sitter framför två socialsekreterare, en kurator och en barnmorska som alla är jävligt sugna på att få skriva "olämplig som mor" på ett jävla papper och det ska de fan inte få. De sitter där och talar till mig som om jag vore en jävla femåring, de tilltalar mig med "ja men Loo Du förståååår vääl att det är så häär" och när socialsekreteraren (också!) i en diskussion om saker jag förberett för mitt barn och mitt liv som mor, får spader över att jag köpt en rosa camouflagebarnvagn vet jag inte om jag ska skratta eller gråta inombords. Jag behöver en jävla advokat snart.
"ROSA? Men HERRE-GUUD det är ju en pojke sade du väl!?"
"Ja? Det är en city cross 360 med svängbara hjul fram, en av de säkraste barnvagnarna på marknaden, med optimal rörelsedrift och med full kapacitet att göra 360-graderssvängar i trånga utrymmen. Den är tillverkad i lättviktspolyeten med härdade sidor och underrede, och ja, den är i rosa camouflagemönster"
"Men ROSA? Det är ju knappast passande!"
"Jag är feminist. I min värld har inte könen någon färgtillhörighet"
Och då flikar, till min förvåning, min kurator och min BarnMorska, in
"Ja, det är vi med!"
Och socialsekreteraren glor ner i bordet och säger ingenting. Så hon är uppenbarligen inte feminist alltså. Good to know.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta riktigt. Jag tycker verkligen om vår ENA socialsekreterare, det känns som om vi har kontakt och kan prata om saker och ting och hon är dessutom i min ålder, så det känns närmare, vi förstår varandra. Men den här Sara Sjöberg.. jag vet inte, är det mig det är fel på? Jag ringde H direkt jag kom utanför Huddinge sjukhus.
"Henke. Dom vill skicka mig på institution"
"Va? Va i helvete då för?"
"För jag missade två möten"
"Du skämtar med mig. Ska jag inte få se mitt barn?"

Så, det här är dealen de gett mig. Om jag missköter mig minsta lilla, om jag missar en tid, om jag kommer för sent en enda gång, om jag gör någonting som de kan kalla för "snedsteg" så kommer snuten och hämtar mig till en institution långt borta. Med andra ord så hänger jag på en skör tråd nu. Om jag inte skriver här på två veckor så vet ni varför. Jag vet inte vad jag ska säga. Ella, bästa bästa vännen, vill dra in en jurist. Hon säger att hon vill anmäla hela packet. Jag vet faktiskt inte om det duger något till. Jag vet hur sådana här fall brukar sluta. Med mer oreda och mer tjafs än så det var från början. Henkes mamma är i uppror och vill skrika på dom. Henke vill spöa skiten ur dom. Själv sitter jag bara här, trött, med den sedvanliga huvudvärken, och ser mig omkring på det kaos som jag känner att jag själv skapat och tänker att vad fan har jag gjort för att det skulle bli så här. Ja, jag anklagar mig själv. Nej, jag ångrar fortfarande inte en sekund min graviditet och min son kommer ingen ta ifrån mig någonsin, och ingen ska komma och kalla mig olämplig som mor, för det ÄR jag inte. Man kan slåss en hel del för ett barns skull. Men jag är så trött, så otroligt jävla trött, och ibland undrar jag om jag är galen, för jag har aldrig råkat på att ett helt gäng med folk gjort sig så omöjliga att kommunicera med. Jag är den som har lätt för att kommunicera. Jag är den som alltid kommer överens med, tolkar åt andra och förklarar åt folk. Jag fattar inte hur jag förvandlades till psykfallet som alla vill skicka bort. Jag fattar inte.

Är jag tokig?

Playlist:
Rotersand - Given time
Rotersand - Social distortion
Combichrist - This shit will fcuk you up
Grendel - Zombienation

Och "given time" är som ett avbrott från mänskligheten.

PS. Om man inte vet vad man ska köpa till mig i julklapp, så vill jag ha en sån HÄR för Ipod Video. Tack.

Techno-MILF Vs Hemmamys

Alltså, jag har verkligen blivit en jävla hemmamysbrud. Helt ofrivilligt förpassades kroppen till någon slags äggkläckardvala inom fyra väggar där ingenting sker. Min främsta skvallerlänk är internet, och så H's lustiga historier om sina bekanta. Jag är totalt svältfödd på socialt umgänge och kan liksom inte vänta till middagsbjudningen jag ska ha här om någon vecka. Har temat "Tapas and Techno" och kommer förmodligen att, iförd Den Här, drägla och klänga på alla mina vänner i hopp om lite smaskig underhållning. Jag är så urbota trött på mig själv och har ingen inspiration till något. Skrivandet ligger efter, JAG ligger efter - på alla punkter, jag hinner helt enkelt inte med att hålla mig up-to-date för jag är så upptagen med att göra absolut ingenting. Sen kan man ju inte påstå att jag blir så jävla stimulerad av socialtanter och Huddingekuratorer som ska komma och peka och dona heller. Man känner liksom inte riktigt det där kreativa suget, det där stimulit infinner sig liksom inte när man känner sig som ett stort, vaggande jävla besvär för alla hela tiden. Jag geggar runt i lyan som en rufsig val med tofs på ända och tama, urtvättade utstyrslar och identifierar mig mer och mer med den uttråkade hemmafrun från Rågsved. Jag minns inte när jag senast var i stan, vem orkar det liksom, jag blir bara gnällig och vrång och vill ha mat och det är jobbigt att stå och vagga i köer, och tillråga på allt så känner jag mig som en överviktig jävla äggkläckningsmaskin waiting to burst, liksom. Det är fan inte attraktivt.

Idag kom äntligen den efterlängtade "Att älska som en porrstjärna" av Jenna Jameson & Neil Strauss - ni vet, geniet till författare som också var med och skrev Marilyn Manson's och Mötley Crües biografier. Det är en fet jävla bok det här. Läste just "Tusen små bitar" av James Frey - väldigt bra den också om beroende och allt vad det för med sig. Lite upprepningsfaktor bara.

Jag deppar över alla härliga klubbmail som rasar in så här års. Jag vill så väldigt gärna gå på Tribalism's Haloween-special, jag vill så väldigt gärna gå på Clean Group's spektakel och jag vill så väldigt gärna gå på Candy. Men klubb är liksom ingen plats för en gravid val. Jag får snällt vänta några månader till. Så här års blommar klubblivet upp från sin mediokra sommarhållning, alla jävla schlager-uteserveringar och mainstreamhouse-ställen med svindyra barpriser tar uppehåll och lämnar plats för de lite mer svängiga innehaken, de mer specialiserade klubbarna där minimalen, electron och beatsen frodas. Hösten ÄR klubbarnas årstid, och varje år då löven faller har jag snitslat mig in på gästlistor och nyöppningar och glatt mig åt att få höra musik som finns i MIN playlist, musik som smakar lite godare i gommen för en gammal räv än numera mediokerpopulistiska David Guetta och mainstreamstämplade Eric Prydz. Även jazzklubbarna vinner sina lystmäten nu; crossoverställena börjar håva in inträde på mer snäva musikbegrepp och kärleken till dansgolven vaknar igen nu när folket inte längre svettas floder av att resa sig och gå till baren.

Next year, baby. Next year. Då är jag techno-MILF och kan unna mig en klubblördag här eller där. Tills dess snurrar alla klassiker i winamp's eviga playlist, som påminnelse om vad som varit och om allt som jag ännu inte upplevt. Skål i mitt isvatten för det!

Jakten på den nya mansrollen?

"Det luktar så RENT hemma hos dig!" säger socialsekreteraren direkt när hon kommer innanför dörren. Förvånat, precis som om hon förväntat sig att det skulle dofta helvete och gammal fimp här. Jag höjer på ögonbrynen och riktigt ser hur förvånad hon är över att det är så pass FINT härinne. Jag undrar om hon väntat sig en knarkarkvart deluxe, cigarettrök och fimpar och gamla pundare som låg i hörnen och sussade. I guess so. Hon har ju redan påkallat att hon anser att jag inte "är som vanliga missbrukare". Well EXCUSE me då, för att jag inte motsvarar din stereotyp. Jag tror att många människor skulle bli dagligt besvikna om de rände runt och petade in folk i stereotyper; det finns väldigt få som passar in överhuvudtaget.

Jag är i V25 + 4 idag. Det känns att kotten ska lägga på sin egen vikt på två veckor, jag är helt slut och sover hela tiden. Älskar att sova. Underbart att KUNNA sova också, så jag tar för mig av sängen och John Blund och är som ett trött litet knyte mest hela tiden. Därför är jag just nu väldigt asocial, jag vill bara vara hemma hos mig och boa in mig och slappna av när jag inte är på sjukhus eller möten. Jag vill ligga med handen på magen och läsa och äta fiskgratäng och spela Super Mario World med Jenkan och H. Inget mer. Vill inte umgås med folk! Vill inte göra onödiga saker! Vill bara äta fisk och frukt och dricka isvatten och spela svåra mario-banor och sova. Jag måste inte mer just nu. Jag behöver det här.

Idag spelas Bo kaspers orkester - En jävel vid mitt öra , mysjazz så här på tidiga hösten, och nu åker den där jävla fiskgratängen in i ugnen. Senast avverkade böcker var "No tears for queers" - en fantastisk, skrämmande skildring av hatbrott mot homosexuella (LÄS DEN!) och nu ligger jag och skrattar åt den underbara "På Y- fronten intet nytt, eller, Jakten på den nya mansrollen" av Peter Eriksson. Underbar, rolig och otroligt sann. Alla borde läsa. Det är bra skit, nästan gratis. Bägge rekommenderas å det varmaste. Läs en bok om feminism och könsroller som du aldrig trodde att du skulle få läsa, en rolig, varm, skarp och kritiserande sådan som tar upp fenomen som alla kan känna igen sig i, utan att det handlar om radikala dramatiseringar.

Fisken kallar. Vi ses!

Ultraljudsbild

Här till vänster ses iallafall min son, i 20:e veckan. Jag har ingen scanner så jag fuskar litegrann. Han lever och har hälsan, allt detta rapporterar min mage. Ständigt.

Det var allt så länge!

Flyttdag

I Winamp, några gamla favoriter:

Kings of convenience - I don't know what i can save you from (Röyksopp remix)
Jewel - Who will save your soul
Kings of convenience - I'd rather dance with you than talk with you
Alanis Morissette - Right through you
Marc Bolan & T-rex - Get it on
Electric Light Orchestra - Mr.Blue sky
Roy Orbison - You got it

Man måste ju lyssna lite på sina gamla godingar också. Jag har en bredare musiksmak än vad man inbillar sig. Dessutom står det att bebisen i magen börjar känna igen olika ljud och olika musik redan nu, vid 20 veckor ska han kunna reagera på ljud. Jag ger honom alla bra ljud jag kan - han har ju en dancéur som mor, han ska få hörselskydd och få följa med och dansa när han är stor nog.
Jag kan bara säga en sak: Facebook! Facebook! Facebook! Skaffa det, det är genialiskt!
Idag kommer pappsen och hämtar flyttlasset, det bär av till den nya, fiina lägenheten, jag har längtat, den är stor, den är ljus, den är GIGANTISK, och sen IKEA, och jag ska köpa så fett snygga möbler att alla kommer dåna av avundsjuka. Det här är MIN DAG. MIN, MIN, MIN!

"Anything you want
you got it
baby"

Och Alanis har väl inte varit en storfavorit direkt, men jag minns fortfarande när en skolkamrat sjöng raderna på en skolavslutning förr i världen, raderna jag senare skulle komma att älska:

"Wait a minute man
You mispronounced my name
You didn't wait for all the information
Before you turned me away
Wait a minute sir
You kind of hurt my feelings
You see me as a sweet back-loaded puppet
And you've got a meal ticket taste
I see right through you
I know right through you
I feel right through you
I walk right through you
You took me for a joke
You took me for a child
You took a long hard look at my ass
And then played golf for a while
Your shake is like a fish
You pat me on the head
You took me out to wine dine 69 me
But didn't hear a damn word I said
Hello Mr. Man You didn't think I'd come back
You didn't think I'd show up with my army
And this ammunition on my back
Now that I'm Miss Thing
Now that I'm a zillionaire
You scan the credits for your name
And wonder why it's not there "

Underbart!

GravidFibban

Så, eftersom det var ett bra tag sen sist och sedan jag de facto bytt hårfärg, från sprudlande platina till brunett med blonda slingor, så får ni resultatet i form av Idolbilder här ovan! Jag spexar loss i min nya fantastiska empire-top från Gina Tricot, tillsammans med arvegodsbling-bling från mormor. Färgen kommer från Schwarzkopf.

Hur som helst; idag var jag på hälsokontroll på Huddinge. Jag har, i vanlig ordning, "fantastiska slemhinnor". En kul grej det där. Jag och Peterpanopticon har samma gynekolog. Både hon och jag har blivit berömda där vi legat i gynstolen, för våra "fantastiska slemhinnor". När man ligger där och spretar med benen åt alla håll så känns det så absurt att någon komplimenterar ens nedre regioner, och särdeles något så ovanligt som Slemhinnor, men uppenbarligen så är det något alldeles särskilt med dom då jag fick höra detsamma idag från min nya gynekolog. Jag har också blodtestat mig för i stort sett allt, och jag är negativ på samtliga prover, jag har "fantastiskt" järnvärde, fantastiska blodvärden och "perfekt" blodtryck. Lite lågt, men med god marginal, som de säger. Dessutom fick jag idag påbörja min epilepsimedicinering igen då det är absolut livsfara för mig att jag fått såna här yrselattacker som jag haft den senaste tiden. Om två veckor träffar jag psykologen och kommer då bli sjukskriven på heltid resten av graviditeten. Jag ska också ta med mig Veronica till en simhall och simma, för det är en skonsam träning och jag får spatt om jag inte får röra på mig snart. Med andra ord; Jag är fullt fysiskt frisk, jag har ingen blodsmitta, perfekta värden och god grundmuskulatur. Min gynekolog säger att jag är skapt att föda barn. Det vete fan om jag håller med om, men jag tar det som en komplimang istället för att grubbla för mycket på den feministiska aspekten av det där uttalandet.

Fick kinamat till middag och handlade lite schyssta grejer på rean, däribland två vita empire-toppar fån Gina Tricot för 49 spänn styck, nya stora earrings och solglasögon. Dessutom stal jag en bunt "Gravid"-tidningar på gyn. Jag är riktigt brudig idag, jag till och med bloggar om vad jag shoppat, det är nästan bedrövligt. Säkert nån hormontopp.

Imorgon Gröna Lund (igen) med mina söta vänner! Jag ska vara snyggaste gravida bruttan på hela Djurgården och sätta skräck i gårdarna. När de inser vilken praktHammarbyare som kommer att komma till världen om fem månader kommer de dra i ren panik. Jag är i vecka 15 + 6 idag, vilket innebär att jag går in i vecka 16 imorgon. Ja, jag har putmage, ja, mina bröst är närmast exotiskt stora. Nej, ni får inte se. Det här är ingen jävla gravid-fibban, kexet.

Och nu mår jag ovanligt bra. Jag gled omkring och bara myste idag. Graviditeten har nått nya Må-bra-höjder, mycket tack vare Lergiganet jag äter mot illamåendet och oron.

Kärlek till alla!

Kapten Kirk

Stan Getz - Bahia i mina silverblänkande KOSS-lurar, småsteppande fram på regnstänkta Järnvägsgatan i Sundbyberg. Mina vita Cargobyxor håller på att ramla av höfterna och vatten tycks vilja tränga in genom varje fiber i mina skinande vita Puma Match. I handen en kasse med ett urval franskdesignade preppy-toppar och kjolar i milda kulörer. Vägen är fri, mobilen piper, liksom sjunger och vibrerar, någon vill mig något men jag mister ansvarskänsla för varje ton och fortsätter småspringa mot 0:48-tåget. Svarar, det är Han.

"Jag möter dig vid tåget"
"Underbart"
"Det regnar"
"Det menar du inte?"

Det kallas sommarregn och jag är barnsligt förtjust i konceptet. Jazz, min barndoms omgivningar, den mörka och ångande vattenbestänkta småstaden med sina krogljus och reklamtavlor; de var inte där förr; när jag föddes här var den benämnd som sovstad. Inte längre. Hela konceptet tilltalar mig - den episka filmbilden, panorerande från något halvhundratal meter bort mot den småspringande blondinen med sin designerkasse som rusar mot ett tåg hon inte får missa. Jag är en sucker för filmiska moments, jag önskar ibland att jag hade en inbyggd videokamera i min iris, som kunde fånga allt det där som mitt öga ser och sveper över, liksom connectad till den redigerings-och-minnesbank som är mitt medvetande, där jag fryser somliga bilder, förstärker och zoomar och lägger på ljud, kanske en speakerröst här och där som komplement. Det vore något. Eller så vore det bara ännu en av mina romantiserande tankar som inte skulle underhålla någon annan utom undertecknad. Om det spelar roll? Självklart inte.

För någon vecka sedan lessnade jag på att mina alkoholiserade grannar hade femdagarsfester där de oavbrutet spelar Bon Jovi-hits och Europe's "final countdown" runt tre-fyratiden på morgonen. Jag kanske är en gnetig gnällkärring som tycker att det är aningen besvärande att Bon Jovi står i mitt vardagsrum och upplever sina gamla 80-tals glorydays samtidigt som någon jävel vrålar från balkongen "Johnny...johnny..för faaan Johnny ge mig en bira va!". Kanske är det mitt bristande tålamod med alkoholpåverkade flyttgubbar som insisterar på att flytta samtliga möbler och bona golvet samtidigt som de repeterar hela "Keep the faith"-plattan i någon form av religiös anda på maxvolym för alla oss stackare som lyckats glömma det oh så glada 90-talet och faktiskt gått vidare. Vi som inte längre tycker att Kjell-Olof Feldt är en nyhet, vi som lyckats glömma allt vad Stefan Edberg, grunge och Teenage Mutant Ninja Turtles är och som förkastat ballongbyxorna och de oplockade ögonbrynen, vi som inte längre tycker att 21 Jump Street och Beverly Hills-skådisarna är de hetaste på stjärnhimlen, ja, kort sagt, vi förkastliga kärringar som inte orkar med toksupande jävla blådårar klockan tre på morgonen som envisas med att inte bara spela musik för hela Norrort, de spelar DÅLIG musik för hela Norrort också. - Ja, vi gnetiga kärringar som måste upp sju på morgonen för att gå på ett lamt, förkastligt ultraljud för att undersöka vad för hjärnskador ungen redan kan ha fått med anledning av detta, vi tröttnar och skriver en lapp till fanskapen. Men eftersom jag inte vill vara en kärring så skriver jag en snäll och humoristisk sådan. Som följer:

"Kära, vakna grannar!
Nu är det så här, att vi här nere länge undrat vad det är ni har för er däruppe nätterna i ända. Med dessa suspekta skrapningar, dunsningar, vrålanden och bankanden i kombination med den dunkande musik vi får uppleva har detta satt myror i huvudet hos oss i familjen. Ta det inte fel - vi är också nattugglor; men våra funderingar har nått en viss bristningsgräns under dessa månader som detta pågått. Faktum är, att vi spekulerat så mycket att det uppstått en intern vadslagning här i huset kring vad det är ni kan ha för er hela nätterna som orsakar dessa ljud. Vi har några teorier, med färdiga rutor att kryssa i, för er att läsa. Vi har satsat 150 spänn var på lite teorier, så det vore vänligt av er om ni kunde kryssa i rutorna framför våra förslagsalternativ så att någon av oss kan håva in cashen. Förslagen är som följer:

1) Ni har nattliga brytrejv på tre eller fyra deltagare, och ägnar småtimmarna åt att skapa minimalistisk tech- house med era fötter i brist på bra vinyl.

2) Ni har byggt om ert vardagsrum till en live-size levande monopolplan och använder er själva som mänskliga spelpjäser.

3) Ni har lagt vantarna på samtliga workoutvideos med Jane Fonda och tränar hårt och intensivt inför beach - 08.

4) Ni har hängt upp hela ert möblemang i fiskelinor i taket, och någon gång då och då trampar någon stackare fel på en karbinhake varpå hela skiten dimper ner, och ni måste börja om igen.

5) Ni har tvingats bli medicinska försökskaniner för amfetaminpreparat till förmån för ADHD-barn, vilket orsakar vansinniga spasm-utbrott, eventuellt i kombination med lätta Tourettes-skador, vilket gör sitt till för ett kollektivt vansinne ni inte kan hållas ansvariga för.

Ni får hemskt gärna kryssa i så fort som möjligt så att någon av oss kan få håva in våra stålars, det börjar bli tajt med ekonomin här nere.
Vänligen,
Era glada grannar."

Och dom tråkiga jävlarna svarar några dagar senare, då vi redan tvingats ringa störningsjouren för att få sova, med en astråkig jävla lapp där de redogör för att de inte känner till några duns eller ljud som de kan hållas ansvariga för, och att de inte har en susning om vad vi snackar om. Tråkiga jävla grannhelveten! Man tycker ju att man kan ta och uppskatta en såpass rolig och underhållande lapp som ändå osar lite mer humor än nerklankande kärringord, men nejdå! Vilket bekräftar min redan existerande teori att alkohol fan inte gör folk roligare alls, sprit är för tråkmånsar utan humor. Inte nog med att de dryga jävlarna är fast i 90-talsrock och förkastligt fyllespråk, de är alltså tråkiga också, vilket är än värre. Var fan har humorn tagit vägen nu för tiden? Spolades den bort i något syndafall 1989, eller är den helt enkelt bannlyst på min sida av stan?

H fyllde år i Måndags, och vi var representativa och tjusiga på släktkalas hemma hos H's mor. Smörgåstårta och grannar och kaffe och diskussioner Italian Style. Därefter efterkalas med V och D. Jag och V var nyktra och mysiga och spelade XBOX, V har blivit en jävel på battlemode "steal the bacon" i Crash Nitro Kart, så vi satt här och tjöt och skrek medan H och D avhandlade livets viktigheter och avverkade ölburkar i soffan intill. Senare gick jag och V och lade oss, som de goda, nyktra gravida vi är - eller, jag är den gravida men det gör mina väninnor till automatiskt medgravida i sammanhanget. Mycket fiffigt, de kan nu legitimt äta precis vad fan de vill och skylla på att de måste vara solidariska matvrak med sin gravida väninna.
Intressant.
Som ni ser, så är det full gas här borta. Nu blir det sömn, stor dag imorgon - det beryktade ULTRALJUDET skall äga rum. (Här ville jag gärna implementera en ljudeffekt a' la' Twilight Zone, men hittade ingen MIDI-version..).

Tack och förlåt!
Bild: Från 2003 - här snuskar jag mig med Kapten Kirk som om jag aldrig gjort annat.

"Undergroundscenen" VS Beck

Vissa dagar förbannar jag det faktum att det är just vi kvinnor som måste vara gravida. Kan inte karlarna ta över, sådär varannan dag, så de får känna på vilka jävla wild fuckin' mood swings, återkommande illamåendeattacker, att spy upp allt man äter flera dagar i sträck, att vara konstant trött, konstant ha migrän och vara konstant gnällig, vilket inte är någotjag direkt strävar efter att uppnå. Vare sig som kvinna eller som människa. Det slår mig att det faktiskt finns en stor andel kvinnor därute som beter sig exakt så här, utan att vara gravida, vilket alltså gör det rent horribelt att tänka på hur de kvinnorna beter sig när de väl blir pollinerade. Jag börjar förstå på allvar vad det var som betecknade det "klassiskt kvinnliga beteendet" och jag vet vad det beror på. HORMONER. Herregud, de är starkare än Stridsvagnarna på västbanken och de kommer i massiv fart och slår omkull allting inuti en som heter logik, förnuft, energi, hela kitet, och tillråga på allt så blir man fet, vattenfylld, trött och GNÄLLIG? Det borde finnas någon form av gravidhydda för oss att bo i i 9 månader där vi kan sitta och äta våra äpplen (det enda jag vill äta at the moment) och slippa allt vad folk heter, för allvarligt talat; jag vill bara gräva ner mig, se på dåliga dokusåpor på TV och äta äpplen. I sex månader till. Hur jävla svårt ska det vara att ordna?

Under tiden jag sitter här och växer i alla riktningar sitter jag och läser DN på stan,
Länk: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=660982 där de fått fatt i fyra ljushuvuden som betecknas som "klubbmänniskor" att uttala sig om "undergroundscenen". Bland annat har de fått fatt i en herre vid namn Robert Fux som självutnämnt sig till "Sveriges enda anti-drag-dragqueen" (jag har sett honom dricka gratisbubbel på en massa tillställningar som han säkerligen tjatat sig till att gå på en gång i tiden, och tydligen har han en liten roll på parkteatern i sommar i uppsättningen av Fredrik Strage's "Fans", men för övrigt vete fan om jag skulle kalla honom "undergroundkunnig") en queerfeminist som driver något så oerhört spännande som "Klubb Idyll" (never fuckin' heard of it och om jag inte hört talas om det så inte fan är det underground. Punkt) samt det tyngsta namnet som DN fått fatt i, i sammanhanget, att ställa upp på den här mumbo-jumboförklädda prettooddyssén: Virlani Hallberg från Bastard. Dessutom har de fått herr Nathan Hamelberg som både skall vara engagerad i klubbliv och finfina ungdomsprojekt för invandrare att figurera på riggad utomhusbild, tagen i vad media nuförtiden benämner som "SoFo" vilket får mig att kräkas. Artikeln är benämnd "bortom lagom", och jag sitter och läser den här Roberts jävla floskler om den svenska "SCENEN" av idag, kryddad med någon form av socialakademiska ordval och djuplodande Kant-ismer kring sakernas "vara eller icke vara" och jag tänker HERREGUD, de måste ha en deprimerande tråkig och onyanserad skara sommarvikarier på DN i år, vad är det här för jävla mumbo-jumbo?

Har svensk Nöjesjournalistik bottnat så fatalt att de inte kan bättre än att söka rätt på fyra jävla representanter för JUST DET som är mediokert och urvattnat i Svenskt nöjesliv? För om artikelnamnet är "bortom Normal" då vill jag se lite mer än en så folkkär och mainstreamrepresentant än just "Bastard" på omslaget. Och Robert Fux kanske inte är medveten om det här, men att iklä sig i svarta plastpåsar, sminka sig och drapera sig i ett fisknät gör dig inte till vare sig underground eller "udda", oavsett hur många dryglånga och filosofiska I:smer du svänger dig med. Du ska ha något att säga också, bortsett från rödvinsfläckat småprat som får en att vilja sända honom tillbaka till Ölhallen där han hör hemma med resten av "SoFo"'s höginkomsttagande prettopoeter.

Nej, jag håller mig i bakgrunden vad gäller det här tramsandet. Och slår mig ned vid något så svenskt och tidstypiskt som en BECK-film medan jag ser tillbaka på det Gamla Livet, när det faktiskt Fanns något som hette Underground, och minns mina folkskygga fränder till arrangörer som inte så mycket som pep om sitt hårda arbete, och som inte sprang och uttalade sig i kvadrat hos pressen så fort ordet "underground" var på tapeten.

That's all for now, folks.

Easy Muffin

Ok, så here goes. De senaste dagarna har jag, som den desperata housewife jag faktiskt är, lyckats få väldans många BESÖK här i lyan! Vilket är fantasticô, för jag slipper masa min arma lekamen utanför dörren för att träffa någon stackare som ser mig gäspa oavbrutet, ha mina illamåendeattacker eller rentav somna mitt i samtalet. Jag lagar gottig mat till alla som vill komma medan H håller ölen kall i kylen och gör skumma saker med katten till allas stora förtjusning. Vi är ett mycket funktionellt-dysfunktionellt, och därmed också rätt suspekt par han och jag, men vi fungerar, skumt nog. Dock går det lite dåligt när vi är ifrån varandra, vilket vi i stort sett aldrig är ändå. Vi har räknat ut att vi varit ifrån varandra totalt ett dygn av ungefär 160 eller hur det var. Bra jobbat för en mytomspunnen ensamvarg som jag själv.

Skitsamma, the point is; Jag tar hemmafruandet på stort allvar. Idag fick jag dock förfrågan om att bygga en sajt till ett porrfilmsbolag. Jag tror jag ska ta det. Jag är inte helt bakom flötet gällande just webbkodning, åtminstone inte åt andra, men när det kommer till mig själv så tar jag evigheter på mig med att koda min egna sida, för att jag är så förbaskat lat när det gäller att underhålla och promota mig själv. Jag kanske skaffar ett PR-bolag någon dag, när jag de facto har något att promota, förutom housewife-yadayada och utläggningar om exakt hur stora mina bröst blivit sen ni sist läste (ni vill inte veta, och jag skämtar inte..).

I övrigt; Min mor har NÄSTAN börjat fundera på att acceptera min graviditet. Häromdagen slank det ur henne, mellan vrålen i luren, att "Du får väl ändå förstå att det kommer ta tid att smälta det här.." så i guess hon har börjat gilla läget runt nionde månaden. Min mor är inte efterbliven på något sätt, bara ENVIS och vill ha saker, her way, or the highway, så att säga. Hon har nog också svårt att acceptera det faktum att, om jag har kid, så kan jag inte mamma HENNE längre, vilket måste vara fet separationsångest i hennes värld.

Ikväll blir det film i vanlig ordning, jag svettas bort i den tryckande hettan, kärleken segrar till slut, världen är en massiv boll av irreguläritet och djupt inne finns saknaden som ett ständigt tryck. En saknad efter mina förlorade, efter mina stjärnor som inte stannade kvar.

Ibland tror jag att livet skämtar med mig, sen kvicknar jag till och säger till mig själv, att Nej Loo, så är det inte, för om livet skämtade med mig, hur kommer det sig då att det är Jag som är Clownen?

Undervisade Baby i the wonders of Amon Tobin, Squarepusher och lite annan IDM häromdagen. Han är hooked, i knew it. Mr.Tobin är en Gud, så är det bara.

But fuck this shit, nu känns det bara som om jag skriver för att fylla ut. Så NU tar det stopp.

SLITZ-bruden - el pragnento verzioná

E-type på stereon, alkoholfri öl i kylen, (och så alkoholinnehållen öl till karln min då) fantastisk pasta till lunch och spektakulära majskolvar till middagen med V & D som jag och H har ikväll. På lineupen i middagsväg syns bland annat en fantastisk sallad på Haricot verts och rödlök med balsamvinaigrette, färska örter och rucola, en eller annan hemgjord potatissallad, all included, och skaldjur från Smögen, man skall akta sig för Östersjön, för fisken och krabborna där får i sig för mycket tungmetaller och kvicksilver och man vill inte föda fram en unge som ser ut som Robocop eller Freddie Mercury så heavy metal fish är helt uteslutet. (Det får mig helt osökt att tänka på den där fantastiska skämtteckningen med en hårdrockare på Café som jag snott och bland annat använt i den här bloggen; "Cocosboll och kaffe är förvisso gott..men är det METAL?")

Så, förutom det faktum att mina tuttar upptar snart 2/3 av min kropp (jag skulle gärna visa er, men min kamera saknar vidvinkellins) och jag är HÖGST ovan vid att ha såna här balubas nedanför hakan, så är allt peachy and fine and well.

Jag tänkte skriva en massa yadayada här, men jag har en städande karl som tycker att jag borde sätta fart med middagen, så jag skiter i det här nu. Jag har ändå inget nytt att förtälja förutom det här med tuttarna, jag vet att jag tjötar om det men det förstår ni väl själva, det övergår mitt förstånd alltihopa. Jag är en jävla SLITZ-brud från huvudsvålen ned till naveln, sen tar det slut på SLITZ-liknelserna då jag har en liten mage som putar och har sig. Det hade varit charmigt, om det bara inte var så att det inte ÄR mitt ideal då.

Men skitsamma, nu är det bäst jag öser på innan jag får evil eyes från någon i hushållet angående mitt engagemang.

Bild; Me and Mr.H @ home, några timmar sedan. Bilden har genomgått färgfiltrering, så låt er inte luras angående mitt något orange hår.

Kolahalvön

Samtal med V igår i telefonen:

"Det är inte klokt det här, jag ökar ju i vikt i alla riktningar!"
"Det är normalt, du är ju Gravid!"
"Men vafan!"
"Du får inte glömma att ta bilder på magen varje vecka nu och så.."
"Bilder på magen? Jag är ju stor som en jävla halvö! Betalar du för flygfotot då eller?"
(V skrattar tills hon trillar omkull)
"Vadå halvö?"
"Jag är ju bred som kolahalvön eller vad den heter! Redan nu! Du kan ju döpa om dig till Columbus och komma och upptäcka mig! Sätt dig på mig och utropa presidentskap så har du en egen nation! Det här är ju för helvete inte nomalt!"
"Så bred kan du inte vara.."
"Skojar du? Jag kommer snart inte ens in genom dörren i sidled!"
"Loo..är inte du typ bara i nionde veckan?"
"EXAKT! Så hur fan ska jag se ut när jag är i nionde månaden? Jag kommer ju vara större än COLOMBIA!"
"Se det ur en positiv synvinkel, om du blir lika stor som Colombia så kan dina vänner komma och bli medlemmar i en helt fri nation, vi kan ha stora fester på dig där du flyter omkring i Medelhavet"
"Mycket roligt"
"Jag skämtar inte! Det här är ju ögonblicket vi alla väntat på!"
"Att jag ska svullna upp till en gigantisk vattenfettboll?"
"Typ!"
"Jag visste att ni hade nåt lurt i kikaren. Det var för bra för att vara sant alltihopa"

Jag skulle bara vilja poängtera att jag MÅR ILLA idag. Don't mess with a pregnant woman. We have weapons.

Fat, perky version of Dolly

Idag blonderade jag om håret - back to PLATINA again (Tack för färgen, älskling!), sedan såg vi The Fast and The Furious med coola Mr.Diesel, sedan fick jag migränattack och låg och grät en bra stund innan värktabletten kickade in. Inte en tablett som kan skada fostret in any way, förstås. Jag är inte helt jävla väck i kolan. Lätt att tro ibland, men så är inte fallet.

Nu kommer lite graviditetsyadayada, så ni som är här för gnisslet om knarket och klubbarna får scrolla lite. Det känns verkligen att min livmoder utvidgar sig. Man får som små kramper som påminner om begynnelsen till mens, men ändå inte. Man känner att det är grejer på G i kroppen. Alla redan så har jag svullnat upp så att jag inte längre kan ha mina stuprörsjeans, de hänger numera ordnade i garderoben ett par månader framöver. Mina bröst är fan i mig GIGANTISKA, och jag skämtar inte nu. Många av mina kvinnliga bekanta har alltid uttryckt avund över min naturliga C-kupa, men jag har aldrig funnit det särdeles tjusigt att ha stora pattar. De har ökat till D på mindre än några veckor och de ömmar och upptar fan 1/3 av min kropp! Jag känner mig som Dolly fuckin' Parton! Nu med det nyblekta håret och lite rejält sminkfejs på det så kan jag säkert tjäna stålars på företagspartyn som Dolly-imitatör!Problemet är dock min längd. Jag är trots allt etthundrasjuttio centimeter lång och väger ju lite mer än Dolly, som är typ en och fyrtio, och bortsett från titsen så väger hon väl typ såpass lite att man måste ha en jävla pundargramvåg för att få siffror att uppträda överhuvudtaget. Jag kanske kan göra en egen version, typ Fat Dolly, the younger and perkier version. Så jävla perky är jag förresten inte, migrän och illamående sätter inte direkt tremetersleenden i fejan. Men vafan, min karl är jävligt go och grejar och donar och diskar och fejar medan jag får vila. All jävla heder åt honom för det, jag känner mig som en damsell in distress som på svimningens rand blir räddad av den tatuerade hunken. (90-talsversionen på den gamla Rapunzel-sagan!)

Hunken går by the way omkring naken i detta nu och visar upp sin tatuerade, muskulära lekamen. Jag känner mig som om jag är Dramatenbesökare på front row seat. Imorgon kommer V över på middag, jag ska tillaga en riktig liten minibuffé och pjoska med henne lite. Think she deserves it.
H har torskat totalt på min största Gud här i världen, http://sv.wikipedia.org/wiki/Hunter_S._Thompson , och läser och ser allt han kommer över om karln. Jag är en stor beundrare och har läst det mesta. Ni kanske redan dragit parallellen till min bloggadress. Simpel matematik, right?

Tackar ödmjukast, niger och bockar och spelar en Tune för alla er som skrivit uppuntrande Grattiskommentarer och fina mess både här och elsewhere. Jag uppskattar det verkligen, tro inte att det går förbi mig obemärkt när jag får en fin bloggkommentar. I nuvarande hormonella tillstånd är jag fan nära att böla. Jag börjar get the hang of hur det måste vara att vara Brud dygnet runt. Fy fan vad jobbigt ni har det, jag gör det här för graviditetens skull men det skall vara fan i det om jag inte kommer tillbaka till my old sarcastic self igen när ungen är urtagen ur ugnen, so to speak.

Nu blir det lite ordinärt hemmafruande som jag inte tänker gå in på, för utläggningar om tvättmaskiner och sköljmedel kontra klädråd kan ni läsa på Von Sydow's eller hon den där Glamourprinsessans blogg, i samarbete med Maybelline eller något annat rosafluffigt företag som bara vill att ni ska väga 23 kilo, se ut som knulldockor och ha hjärnor the size of peanuts. Puss!

Fear and Loathing in Stockholm

Mike Foyle - Shipwrecked (Mike's broken shore mix)

Nio år.

I nio år har jag varit i stort sett konstant drogad. Om det så varit antidepressiva, benzodiazepiner, droger, alkohol eller om så, socker. Jag har tryckt ned allt jag kommit åt, ätit det, svalt det, snortat det, druckit det, hell, jag har till och med injicerat skiten. Jag har varit vaken upp till nio dagar i sträck och utmattad och slutkörd legat och hallucinerat perversa pingviner som smiskat sig i arslet på min balkong. Jag har åkt tunnelbana på ett antal hundra mikrogram LSD och betraktat hur den runnit bort i blåfärgade droppar omkring mig. Jag har kört i mig allt som finns att köra i sig. Ecstasy, kokain, heroin, rohypnol, amfetamin i gigantiska mängder, 2CB, svamp, hallucinogener i alla upptänkliga former och färger, som han säger mr Thompson, "A whole galaxy of multicoloured uppers, downers, screamers, laughers...". Har det existerat, så har jag tagit det. Hell, jag har suttit på min chefs golv och rökt Crack dagen innan bokslut och garvat åt idiotiska tandkrämsreklamer. Jag har snortat kola och druckit champagne i de finaste hotellrummen som Stockholm har att erbjuda. Jag har legat utmattad på golv på en skitig madrass i Rågsved iförd rosa benfoffar med näsan så sönderkörd att jag inte kunnat andas. Mitt liv har varit ett nioårigt Fear and Loathing in Stockholm. Och vad har jag lärt mig? Massor. Har jag haft kul? Oh ja. Skulle jag rekommendera det här livet till någon annan? Aldrig i helvete.

Det krävs en alldeles speciell slags vrickad individ för att uppskatta även de mest nerkörda stunderna i livet, det krävs en alldeles speciell sorts människa för att vara den jag varit. Och jag har inte varit beroende, jag har bara varit en "constant user" som Nikki Sixx säger. Det har sagts en hel del om mig bakom min rygg som jag vet både är sant och osant. Och under tiden har jag också jobbat, läst böcker, lärt mig om både livet och människor, packat ihop totalt, lappat ihop mig igen, tagit ett piller till, ryckt upp mig och gått till skolan. Jag har levt i 200 km/h och rusat right on target, trillat in i de mest osannolika scenarion och mött de mest osannolika människorna. Jag har mött så mycket folk och gjort så mycket vansinniga saker. Och nu är jag här. Renare än någonsin.

....Och gravid i nionde veckan med ett barn jag tänker behålla, skydda och vårda, och jag kommer se till att det barnet aldrig får det liv jag levt. Jag tänker bli en riktig mor, men jag kommer att fortsätta skriva och uppleva. Bara utan niohundra mikrogram LSD i kroppen och med ett skåp fullt av piller. Min mor lämnade bort mig för att hon inte var färdig med all skit hon sysslade med. Hey, hon sysslar fortfarande med skiten. I guess some people never get ready. Om jag är säker på min sak? Tro mig, det är jag. Jag har gjort abort tidigare i livet då jag vetat om att jag inte varit redo. Nu är jag det. Det är sådant man bara vet.

Idag är en lugn dag. Handlade mat med H, pratade med V och bjöd över henne på myskväll imorgon kväll. Jag är alldeles för trött för att orka göra så mycket, men jag har en glow runt mig, att vara gravid är faktiskt väldigt lik känslan att vara hög, men inte liknande någon drog jag tagit. Möjligtvis en slags luddig opiat. Jag glider omkring i mitt dis och äter min nyttiga mat och H går stolt omkring och berättar att han skall bli pappa. Jag mår så bra, som tidigare sagt. Min mor är inte direkt överlycklig. Hon skällde faktiskt ut mig i telefon. "Hur fan kan du skaffa BARN nu?" Ja mamma, borde inte någon sagt det till dig när du blev gravid vid 20 och missbrukade trots att jag låg i din mage, vill jag säga, men håller käften. Jag skiter i om hon accepterar det eller inte. Jag har en liten Alexander i min mage, och redan nu verkar han älska techno, så det kan ju inte gå fel. Nej, seriöst, jag vet att det säkerligen blir läsarstorm nu, men så här är det iallafall. Er tokiga Loo har gått och blivit renlevnadstjej med kotte i magen. Jag upphör nog aldrig att chocka er ur era stolar, det är verkligen inte meningen. What can i say? Mitt liv är byggt så här.

Idag: vegoschnitzel med rödvinssås och potatismos till lunch, och glädjerus i kroppen.

(Bullitt - Cried to Dream (Max Graham Remix))

Bild: Från - 05 - Jag har en lightsaber, och jag är inte rädd att använda den.