Diagnoser, kontakter och samtal - genomgång

Jag tänkte egentligen Vlogga idag men jag känner mig så förbaskat risig så det är inte klokt. Vi lägger det på is ett tag. Jag har däremot lite nyheter.
Idag hade jag möte med min socialsekreterare, min beroendeläkare och min behandlingsassistent. Vid mötet fastställdes det jag väntat på så länge nu; Dels att mina medicinhämtningar nu glesas ut till tre gånger i veckan, plus att jag slipper kånka mig till St:Görans BAS (Beroende Akuten Stockholm) varje helg. Detta innebär alltså att jag från och med nu hämtar min suboxone tre gånger i veckan och får med mig helgmedicinen på fredagar. Jag står fortfarande kvar på två U-tox i veckan (drogtester via urinprov) vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Jag har varit helt drogfri ett bra tag nu och inte testat positivt eller rört några droger på mycket länge. Detta planerar jag att hålla - livet ut, med världens bästa motivation som stöd: Alexander.

Det är ju underförstått att ett återfall skulle leda till att jag blev av med Alexander, i alla fall för en period beroende på hur illa jag skulle ha återfallit. Detta får absolut inte ske. Min skyldighet är att vara en god mor åt mitt barn och ge honom bästa tänkbara uppväxtförhållanden. Min son skall aldrig behöva vara orolig för att jag tar återfall eller faller tillbaka i missbruket och mitt barn skall aldrig behöva placeras någonstans för att jag inte klarar av att ta hand om honom. Enligt socialtjänst och läkare har jag gjort en "strålande insats" eftersom det hade varit så mycket enklare för mig att bara sätta mig ner och skita i allt. Att skita i allt är att förlora. Jag är en vinnare. Detta intalar jag mig varje dag. Varje ny drogfri dag är en vinst. Varje drogfri timme är en seger. Jag skall segra.

Nästa "goda" nyhet är att min luddiga ADHD-diagnos, trots dess påtagliga luddighet ändå ÄR en diagnos. Vid mötet igår där vi gick igenom diagnosen fastställdes att den fortfarande ÄR luddig då man inte kan finna tillförlitliga källor för hur mitt uppträdande i barndomen var. Trots denna luddighet finner man ändå en svårighet för mig att organisera, planera och bibehålla struktur i vardagen. Arbetsminnet är inte märkbart påverkat men man ser motstridigheter. Först var medicinering inte aktuellt men vid dagens möte hade min läkare funderat och kommit fram till att det ändå kan vara aktuellt att prova ritalina eller concerta då målet är att jag skall klara mig själv så småningom. Insatser från kommun, socialtjänst och handikappenhet är ju väldigt stora, vilket förbluffar min läkare. Jag har bostödet på måndagar och fredagar, assistent från barn och familj på tisdagar, jag är lärare på onsdagar, träffar min psykoterapeut på torsdagar, behandlingsassistenten tre gånger i veckan och utöver det har Alexander en socialsekreterare. Jag har två - en på vuxengruppen som är fantastisk (ja, jag vet att det låter smörigt men hon är faktiskt sanslöst bra!) och en på ekonomi. Jag har utöver de kontakterna även en handikappsekreterare som beviljar bostödet. Vi är nu uppe i åtta olika kontakter som bistår mig, ger mig stöd och hjälp och som finns till för olika behov och då har jag inte räknat in mina två läkare (en för beroendevård, en för epilepsin - alltså på neuro) och BVC, vilket alltså är elva olika kontaktpersoner som finns för mina behov. Tro mig, det blir snurrigt för alla andra också. Har jag misat någon nu? Säkert. Även jag blir förvirrad ibland men jag har vant mig nu.

Alla mina kontakter fyller olika funktioner. Barnassistenten är ett stöd för mig i min relation till min mor och en rådgivare i olika frågor som rör Alexanders välmående. BVC tillhandahåller självfallet vacciner, väg och mät och kostråd med mera. Min psykoterapeut är en underfundig person som lyssnar på och hjälper mig sortera mina tankar. Just nu bygger vi en livskarta. Det är meningen att jag ska diskutera mitt missbruk och min uppväxt, sådana saker som format mig. Min socialsekreterare på ekonomi sköter just ekonomiska frågor, inget krångligt med det. Den andra socialsekreteraren är som ett BaseCamp för allting annat, vi diskuterar saker som rör mitt liv och utvecklingen av det. Arbete, struktur och sociala kontakter, frågor som rör oss tillsammans. Hon är också den som ordnat min psykoterapeut. Alexanders socialsekreterare representerar honom och är hans "röst" om jag tillexempel skulle få ett återfall eller om Alex på något sätt skulle behöva en representant då han ju är för liten för att kunna fatta egna beslut. Hon är också den som delegerat ut assistenten från Barn och Familj, också kallad för "barntanten".

Min beroendeläkare skriver ut mina mediciner. Just nu har jag Suboxone för mitt opiatmissbruk, samt atarax, lergigan och Theralene vid behov. Atarax och lergigan är lugnande mediciner som inte är beroendeframkallande eller narkotiska, (atarax är en antihistamin som även förskrivs till allergiker vid tex hösnuva) Theralene används både som rogivande och sömngivande men det är ytterst sällan jag behöver ta någon av de tre sistnämnda. Suboxonen tar jag dock varje dag; 16 Mg. Det är två smälttabletter man lägger under tungan som smakar helvetiskt illa. Jag blir inte påverkad av Suboxonen utan fungerar alltså helt normalt på dem. Om man däremot INTE har ett opiatberoende så blir man riktigt påfjuttad av de här medicinerna. De säljs på svarta marknaden för rätt grova pengar. Det är ett narkotiskt och beroendeframkallande preparat som enbart skall användas om man får det förskrivet av läkare för missbruk och man skall vara ytterst försiktig med det då det bland annat påverkar blodtrycket.

Min neurolog, som roligt nog är bekant med min beroendeläkare, är en av de bästa neurologerna i Sverige och henne träffar jag inte särskilt ofta, men hon reglerar min epilepsimedicin som är en kramphämmande medicin som innehåller karbamazepin. Förvirrande? Yes, det är en medicinsk djungel. Medicinen heter Tegretol Retard (200 mg) och "retard" i namnet (komiskt för övrigt) indikerar på att det är en depåtablett. Det finns också vanliga tegretol som alltså inte är depå. Jag äter 500mg totalt om dagen. Notera att jag inte utelämnar några namn på någon av mina kontakter då jag värnar om även deras integritet.

Min behandlingsassistent är ansvarig för att ge mig mediciner och övervaka mina U-toxprover, dvs mina urinprov. De går till som så att man går in på toaletten själv, men där finns en spegel bakom toalettstolen och speglar i taket som påminner om trafikspeglar så att man kan se att personen inte "fuskar". På andra sidan spegeln står behandlingsassistenten och bevakar en medan man kissar i en mugg. Det finns oändligt många metoder kring hur man fuskar på ett urinprov, man kan söka på Flashbacks forum om man vill fördjupa sig i ämnet. Vissa människor gör helt sjuka grejer för att kunna knarka samtidigt som de går på tester. De för upp slangar i urinröret och pumpar in ren urin från någon annan. Detta ska göra fruktansvärt ont. Det finns grejer man kan beställa från nätet också som ska kunna neutralisera urin på olika sätt men det är allmänt mer opålitliga metoder vad jag förstått. Många bär små "påsar" med urin införda i muffen och fifflar på så sätt. Jag har aldrig fuskat på ett urinprov och jag skulle aldrig heller ta en sådan risk bara för att få ha lite kul en kväll. Det är inte värt det. Men många är så bundna till sitt missbruk att det helt enkelt tar över och de gör vad som helst för att kunna ta droger utan att någon vet om det. Man brukar säga att det finns inga mer utstuderade och genialiska lögnare än aktiva missbrukare och det gäller många, men inte alla. Som synd är så finns det rötägg precis som i alla andra samhällsgrupper som förstör för oss andra och ger missbrukare ett jävligt risigt rykte. Men drogen har en förmåga att ta över en person och styra den, göra personen omedveten om vem det är som ror skutan och ju djupare in du kommer, ju lägre sjunker du. Det börjar alltid som en kul grej och för vissa kan det fortsätta vara en kul grej, somliga KAN hålla sig till att dra en lina nån gång då och då. Jag säger inte att det är hälsosamt men somliga bibehåller en tämligen bra hälsa och lägger så småningom ner på grund av ändrade livsförhållanden. Vissa av oss fastnar därför att det fyller ett hål vi alltid haft inom oss. Det ger oss en tröst, en känsla av odödlighet, en styrka vi inte hade från början. Men som jag tidigare sagt så bryter drogen ner dig inifrån samtidigt som den ger dig denna falska känsla av säkerhet och kontroll.

Har jag missat någon? Handikappsekreteraren delegerar bostödet. Resten är självskrivna. Detta är min vardag. Man kan ur en synvinkel säga att jag är väldigt hårt bevakad men ur en annan synvinkel kan man också säga att jag har oerhört mycket stöd och jag väljer att se det ur den senare vinkeln. Jag känner mig faktiskt inte bevakad på något sätt. Jag känner mig bara stöttad. Jag har fått hjälp av samhället och jag har tagit emot den. Det är något jag skulle rekommendera. Grejen är att det FINNS stöd och hjälp för människor med olika sociala problem men du måste vilja ha den själv och du måste vara beredd att kämpa. Ingen kommer att göra något ÅT dig. Mitt bostöd hjälper mig att utföra initiativen jag tar men ingen gör någonting för min räkning. Jag har oerhört många inblandade i mitt liv och inga steg jag tar görs utan konsultation med någon av mina stödpersoner. Målet är dock att jag skall kunna sköta allting själv så småningom. Att jag ska bli helt självständig och hantera vardagen på egen hand. Det ser jag fram emot, men jag har inte bråttom.

Jag är inte redo att flyga själv riktigt än.

Bipolaritet och vårdsparande + jacka

Idag fick Alex en ny jacka som ska värma honom i vinter. Han är ursöt i den!
Och så läkarbesök. Nu är karusellen igång igen. Nu kommer man att utreda och gå igenom den tidigare utredningen. Detta eftersom min läkare misstänker att jag kan vara Bipolär. Många blir feldiagnostiserade eftersom Bipolaritet och ADHD har liknande symtom. Nu har jag fått ett gäng frågeformulär här som skall fyllas i. Sedan väntar en ny utredning och samtal med den läkare som gjorde ADHD- utredningen. Mig spelar det egentligen ingen roll vad jag har, bara jag får en bra diagnos och slipper ha det så här, med mina depressioner. Jag vill bara kunna leva normalt.

För övrigt har jag enbart sprungit runt som en skållad råtta. Och det var ett helvete att ta sig upp fem trappor med barnvagn, unge och kassar. De har stängt av hissen igen. Nu tre dagar i sträck, för att vända på den och renovera den. Jag tror inte de som jobbar med det här fattar prylen - de har stängt av hissarna nu och hållt på så att jag i princip skulle vara hemmabunden om jag inte hade bostöd och vänner som kommer hit och hjälper mig. Helt ärligt tycker jag att de hade kunnat hitta en alternativ lösning. Nu har de stängt av hissen tio dagar av trettio. För det får jag 420 kronors hyressänkning. 420 kronor som plåster på såren för att jag får boka om möten, skaffa barnvakter vid konstiga tidpunkter, för att det är helt omöjligt för mig att komma ned med både barn och vagn själv.

Det komiska är att de på min beroendemottagning inte tror mig. "Är hissen trasig IGEN?" säger min behandlare när jag förklarar att jag måste krångla lite med hjälp och så för att komma dit. Om han hade lyssnat lite de senaste tjugo gånger jag förklarat så hade han vetat att de BYGGER OM hissen, inte att den är trasig. De bygger om ALLA hissar och alla trappuppgångar i mitt område. Det har jag sagt. men det är klart, varför lyssna när man kan skita i det?

Han är förvisso alltid stressad. Nedskärningarna på vårdsidan visar sig tydligt här. På grund av dessa nedskärningar så plockade de bort receptionisten på min beroendemottagning. Det finns ingen som kan svara i telefon. Ingen som kan ta emot och skriva räkningar, ingenting. Ringer man dit kan man sitta och ringa tills man kräks, ingen svarar. Och det är ju inte de anställdas fel. Jag fattar bara inte hur man kan tycka som kommunalpolitiker att det är rimligt att sparka en person som sköter hela maskineriet med tider, telefoner och patientkontakt. Som det är nu finns det bara ett sätt att nå dem och det är att gå dit. Det är inte rimligt. Folk ringer ju, de behöver ju hjälp. Men det finns ingen samordnare / receptionist där, för nu ska det sparas in! Jajamensan! Åh vad bra!

Ni som kom på den där lilla besparingsidén, kan ni tala om för mig hur ni resonerade? För jag tycker det var ett märkligt val.


Bilder: Alex med nya jackan, och så alex med sin pappa.

Gästinlägg: B berättar

Min vän B tillfrågade mig idag om han fick komma med ett gästinlägg på min blogg. Han har ju ingen egen - men han hade läst mitt senaste inlägg gällande droger och min problematik, och hade en hel del tankar och funderingar att tillägga. Kör hårt! Sa jag, och gav honom instruktionerna att köra sitt eget race - jag har inte förändrat eller redigerat texten överhuvudtaget. Ska man gästa så ska man, då ska man slippa mig.

Samtidigt märker jag att just drogdebatten är ett ämne som berör. Jag får många läsare, många privata mail och många frågor. Fortsätt gärna att fråga, alla (vettiga) frågor som skrivs i kommentarsfälten besvaras öppet i bloggen. Redan nu tänker jag vara specifik med en sak: Nedsättande mail, hotfulla brev eller kommentarer, eller upprörda telefonsamtal från människor som inte förstått varför jag skriver om det här - för att informera och berätta hur det är att leva som jag - och inte för att göra reklam för mitt leverne, eller bidra till någon form av drogliberalism (vilket borde framgå vid det här laget) är inte önskvärt.

Jag skriver om mitt liv, med alla dess ups and downs som det innehåller, och jag försöker inte glorifiera eller tala om hur Du eller någon annan skall göra. Jag delar bara med mig av mina erfarenheter. Jag försöker att vara öppen med mitt liv, även de negativa aspekterna - det är lite det som är poängen med hela "mrsGonzo"-konceptet - att bevaka helheten, att bryta mönster, att bryta ny mark och att berätta hela skiten, both good and bad. Det är det som är mitt "koncept" som jag sysslat med sen många år - att bara berätta exakt som jag upplevt det. Inte för att bli dömd eller prisad, utan för att vinna förståelse, och själv förstå. Privata mail besvarar jag naturligtvis också privat - det är MITT liv som är i rampljuset i den här bloggen - inte ert. Jag hänger ut mig själv, både på gott och ont, men det är så jag valt att leva. Därför skriver också min gästbloggare under pseudonym. Han kallar sig - B. Här kommer den:


"Jag har fått låna Loo’s blogg (tack så hemskt mycket, Loo!!!) för att skriva ett gästinlägg, har nämligen ingen egen blogg!! Jag är alltså bekant med Loo sedan några (ganska många) år tebax, jag TROR aldrig hon skrivit om mej men saken är den att hon och jag har några prylar gemensamt i det här livet. Jag skriver främst för att Loo i ett av sina senaste inlägg pratar om något hon och jag verkligen delar i det här livet och det är på sin plats och tid att fler människor med samma problematik träder fram och ger sin syn på det hela. Jag föredrar att vara anonym angående min identitet så jag kommer inte avslöja mitt namn… annat än med min initial ”B” och att jag är född 1979.

Loo pratar om själva suget till droger och beskriver väldigt ingående en hel del av själva kärnan i problematiken som hon och jag delar. Hon använder ordet ”mata” , att hon behöver bli matad med saker hela tiden i livet, information i olika former. Det finns ett stort behov hos mig också att inta information i alla dess former. Men det är inte bara ett sug efter information, det är också en förmåga att anpassa sin energi efter det man tar in. Och här kommer vi till ”the main thing”… den energi som jag och Loo kan ansamla för att BEHANDLA information i detta livet är absurt stor och agerar extremt fort. Föreställ er en liten bil med 100 hästkrafter som råkar ha en motor (hjärnan rent metaforiskt) som anpassar sej direkt efter gaspedalen (viljan mer eller mindre), motorn har dessutom en bränsleingång som också anpassar sig direkt efter gaspedalens läge dvs ett potentiellt nästintill oändligt stort gap in till motorn. Stampar man gasen i botten (jag har dock aldrig upptäckt att det finns en sån botten) så finns där helt plötsligt 10 000 hästkrafter och XXXXX antal liter bensin (bränslet är i form av information rent metaforiskt här) ”vänligt” inställda att ta en dit man vill. Det är skrämmande lätt att stampa på den gaspedalen kan jag säga, för den är bara en tanke bort. När man då ”rör” sig i dom här extremt höga hastigheterna så börjar saker gå snett. Om vi tänker lite praktiskt kring detta så förstår dom flesta att trimmar du din lilla bil till det extrema så kommer den att få skador förr eller senare. Däcken bränns sönder av återkommande rivstarter, saker börjar lossna från den, skakar sönder osv… motorn kanske skär ihop helt på grund av brist på oljetillförsel och helt plötsligt står man där med trasig motor och kommer ingenstans. Detta är ungefär vad som händer mig och Loo. Även vid en bråkdel av den potentiella ”maxhastigheten” börjar det skita sej rejält med olika system i kroppen och skallen. Dom jag känner med liknande problematik har antingen fysiska sjukdomar (som jag t ex) eller olika andra psykiska åkommor (t ex panikångest och depression) troligen till följd av detta. Detta TÄR på kroppen och skallen!

Vart kommer då droger in i bilden? Ja, har man stampat på gaspedalen tillräckligt hårt och länge så kan det hända att den fastnar där. En ”kemisk låsning” kallar jag det för. Det droger gör, rättare sagt, det RÄTT drog gör är att tvinga hela systemet ner till en annan energinivå och låser därmed upp den ”kemiska knuten”. Det Loo beskriver helt korrekt som att ”komma tebax till verkligheten” och liknande… är exakt vad det handlar om. Har man fastnat i en hastighet som är absurd, vilket är lätt hänt i vårat fall, så tar rätt drog ner en på marken och tebax till verkligheten. För min del framför allt den första timman när rätt drog går in i kroppen så börjar jag helt plötsligt reflektera över t ex känslomässiga saker som gick mig totalt förbi i den ”hastighet” jag befann mig i före jag intog drogen… och känslan infinner sig som sagt i stil med ”okej, nu är jag tebax på fullaste allvar till något som ÄR verklighet”… för så främmande kan det bli på högre energinivåer att man blir totalt avskärmad från mycket som är ”normalt” tanke och känsloliv. Första gången jag tog någon form av narkotiskt preparat (och det var rena turen att det blev rätt drog) så infann sig tanken och känslan ”OKEJ… exakt när kände jag mig avslappnad sist”… ”Ja, just det… någon gång på 80-talet har jag en svag känsla utav att något liknande inträffade”. Fattar ni hur snett det måste ha varit i min kropp och hjärna!? Den mest skrämmande tanken var att konstatera att jag knappt kunde minnas en GRUNDLÄGGANDE känsla som alla borde ha någon gång per dag! Baksidan av drogerna har Loo beskrivit väl… det finns inget mer att tillägga där! Jag måste dock poängtera en sak som Loo skrev… att den här världen som jag beskriver och som Loo beskriver många gånger är så ”alien” från den värld dom flesta går omkring i att många människor omöjligen kan förstå varför vi gör som vi gör i livet, varför vi är kapabla till att t om bryta mot lagen om vi anser att det är nödvändigt. Dom flesta människor med lång allmän livserfarenhet lyssnar dock och tänker till när man uttrycker sig på rätt sätt. Man önskar många gånger att dom som ivrigt förespråkar en restriktiv narkotikapolitik tar itu med det riktiga problemet samtidigt… VARFÖR folk tar droger överhuvudtaget. Minns också , alla ni som inte är bekanta med ämnet droger att dom flesta droger antingen har haft ett rent medicinskt förflutet ELLER, i en del fall, kommer kanske att få det i framtiden. Angående ”politik” överhuvudtaget, se mitt uttalande längre ner… jag har ingen vettig lösning som skulle passa alla, detta är mer ett önskemål om att komma till bukt med det riktiga problemet.

Om någon tror att jag misstagit mig angående att det skulle råda en seriöst allvarlig kemisk obalans i mig så kan jag säga det att jag testat MÅNGA helt naturliga och legala substanser där reaktionen har varit… ja, sällsynt är väl ett passande ord. EN substans speciellt, en naturlig och laglig, tog bort ALLA mina psykiska och fysiska åkommor… bara för att lämna mig i sticket efter några doser på grund av automatisk immunitet mot själva substansen som uppstår snabbt (lång historia). Den substansen var mångdubbelt starkare än den medicin jag normalt sett använder utan att göra mig ”påverkad” ang omdömet osv. Ingenstans har jag hört talas om eller läst att den substansen skulle kunna lyckas med en sådan total återställning av kroppens funktioner… det var som att få en ny kropp och en ny hjärna, ett helt nytt liv… ”life, part two”. Utifrån sådana händelser framkallade av helt naturliga substanser vet jag om att det existerar ett högst ovanligt tillstånd i min kropp och hjärna.

Man trodde att jag också hade ADHD… problemet här är att det inte var sant i mitt fall. Utifrån medicinering kan jag konstatera det och psykologer och läkare uteslöt det också som sagt. Om jag ska försöka diagnostisera mig själv så går inte det heller… jag existerar någonstans mitt emellan många diagnoser men ingen är rätt. Jag låter Loo stå för sin egen sjukdom/diagnos… men jag har sannolikt inte detta som heter ADHD eller någon annan känd diagnos. Det kan vara så enkelt att jag och Loo delar några ”kemiska detaljer” i ett större sammanhang. Hade en diagnos hjälpt mig? Jag vet faktiskt inte! Kanske… det är väldigt svårt att säga. Min största fysiska sjukdom som jag har , har ett namn… den hjälper mej lite grann när jag beskriver den för andra människor. När det kommer till mig själv så tänker jag mest ”ja, jag e sjuk i whatever, jag mår kasst”… det är inte mycket mer med det. Detta mentala är lite större för att JAG ska tänka ”DET DÄR är jag sjuk i”… kanske för att jag anser att det ligger så nära min personlighet att det är en del av mej. Min fysiska sjukdom är liksom inte JAG (även ifall den kan vara en konsekvens av den mentala åkomman… ett drunknat lik i svallvågorna som inte klarade av hastigheten)… den här mentala åkomman är däremot väldigt nära mig själv stundtals. Ja, svårt att beskriva exakt hur jag känner inför det men något sådant.

Som ni kanske förstått är det inte önskvärt för oss att tvingas ta medicin/droger eller för den delen att bryta mot lagen… men ibland är/har det varit illa tvunget. Den mesta av tiden försöker vi syssla med sofistikerad KONTROLL över den här… energin/åkomman/whatever. Det går att komma långt med sådana tekniker som i många fall liknar KBT. KBT är dock rena grundkursen när det kommer till det vi har att göra med. Man kan t ex med lite ansträngning bygga in ”mentala spärrar” som hindrar en från att använda den starkaste energin… man kan analysera sig själv och upptäcka exakt vad som triggar energin att ropa ”hej hej, ANVÄND MIG!!!!” (som en liten lustig seriefigur) och helt enkelt lära sig känna igen dom situationerna och säga bestämt NEJ till att använda den (det kallas i vanliga sammanhang för att ”slappna av”… och det är svårt för oss eftersom vi får ta omvägar). Det finns alltså en mängd (jag tog upp en bråkdel av det) nyktra alternativ till droger… MEN… tyvärr ligger sannolikt dom rena mentala och känslomässiga teknikerna för att ta hand om detta ofta på en högst medveten nivå… grundproblemet kan mycket väl ligga på en nivå där vi inte kan nå det med medveten kraft. Jag vet ej faktiskt, jag tror det är så ibland. Kanske har jag själv inte hittat exakt rätt teknik för att ta hand om detta tillståndet heller. Kort om psykologer och psykiatriker (till alla er som läser detta som har någon form av sådan titel på er). … dom flesta psykologer och dylikt går totalt bet på såna som mig och Loo… det krävs psykologer som dessutom är äkta människokännare för att börja förstå vilket tillstånd som lurar under ytan på oss.

Lite kort om kanske varför vi fungerar som vi gör… en rimlig hypotes från mitt håll. Det kan vara så enkelt att dom nervsystem som finns i kroppen (från dom viljestyrda till dom som är styrda helt autonomt och vidare till dom som är halvstyrda av dels medvetna dels autonoma processer) är extra hårt ”sammansvetsade” (alternativt ”sammanfogade”) i mig och Loo, kanske från födseln… varav en tanke aktiverar MÅNGA system och där en omedveten känsla kan aktivera en rejäl mängd tankar som snabbt kan bli medvetna tankar. Exakt hur och varför lär vi inte få reda på i vår livstid… men jag hade hemskt gärna fixat en tidsmaskin och rest några hundra år in i framtiden för att ta reda på detta.

Jag ser mig själv som agnostiker på det stora hela i det här livet om någon undrar. Totalt opolitisk för det mesta. Pga en (av många) kemisk miss i min hjärna säger jag ofta ”höger” när jag menar ”vänster” å tvärtom… jag vet inte om det spelade någon roll när jag skulle välja mellan höger å vänster sist i politiken… men det slutade med att jag struntade i det helt å hållet och gick min väg! And I did not regret it.

Jag avrundar här. Jag hoppas ni tyckte om det jag skrev… jag hoppas framför allt att jag uttryckte mig på ett sånt sätt att ni förstod vad jag pratade om och att det kanske gav lite mer ljus i detta ganska komplicerade område… det är också min förhoppning att jag kanske satte ord på det många tänker/känner i livet, min och Loo’s problematik rör som bekant många områden varav några är av extremt stor vikt att det talas om och inte kommer i skymundan.

Av anonymitetsskäl har jag utelämnat detaljer om droger, substanser jag använt mig av och även fysiska sjukdomar som jag har. Det är ganska irrelevant i det större sammanhanget och kan leda till missvisande information om något som är högst individuellt.
/
B"

Bild: Mitt nuvarande hår. The extended version.
Veckans låt: (Tack sötaste DaaaanDisco!) Andy Moor & Orkidea - year zero