Mänskligheten - igen.

Var är alla riktiga människor någonstans? Undrar jag emellanåt. De här, de ni ställt ut här och var på lekplatser och i matbutiker, de är ju bara statister. Så kan jag tänka, lite ologiskt kanske, men så är det. Var är alla riktiga människor, med själ? På klubben jag skulle spela på stirrar gapande tomma blickar, rusiga av sprit och whatnot, mot mig i en slags urskillningslös fyllekåthet på allt de ser. Händer med ringar runt vänsterhandens ringfinger kladdar mig helt skoningslöst i baken, när jag frågar hur det kommer sig att de roar sig med att kladda unga flickor i baken på någon jävla fest hellre än umgås med sin fru kommer det: "Ja, men jag sover på soffan". Som om det skulle göra någon skillnad. Ja, jag är ledsen, men det här med kukförsedda individer och monogami är fortfarande som en stor, hägrande myt för mig. Något man läst i sagor. Precis varenda en av mina ex har bönat och bett om sex efter att det tagit slut. Även fast de skaffat någon ny. You do the math.

Jag var ute med Alex och lekte i en närbelägen park häromdagen. En liten familj med sin treåriga son dök också upp, och jag och mamman började småprata. Jag såg nog att hon vaktade på sin man gentemot mig, tillät honom inte att ställa för många frågor eller vara social. Helt absurt egentligen, för hon såg inte alls illa ut på något sätt, verkade bara lite trött och sliten men vem fan är inte det? Och jag är ju sannerligen ingen Marilyn Monroe, precis. Senare skickade hon också hem honom med ett svepskäl. Som i koppel, tänkte jag och log glatt åt den vinkande familjepappan. Harmlös, trevlig, men inte tillåten att vara där ute med oss. Vad är det för jävla förhållanden folk har, tänkte jag. De är inte fria människor, de är så rädda att folk ska lämna dem, rädda för hot som inte är ett hot. Det passar sig inte för mig som ensam-mamma på lekplatsen att tilltala karln mer än kvinnan där, det vet jag. Osynlig regel. Försök själva så får ni se. Jag är mamma, jag ska prata med andra mammor. Barnens pappor är fy-aj-aj. Det osynligt könssegregerade samhället och jag är less på det. Men anyway, det jag skulle komma till idag var mamman. Som hon tilltalade sin son! Så.. nedlåtande, så liksom.. som om hon gjorde narr av honom för eget personligt nöje. Precis hela tiden. Som om varje mening liksom mynnade ut i en extra poäng på hennes inre bonustavla. Mamma versus Treåringen: 20 - 0.

Hon lade an på någon slags "Jag är nu mera könlös mamma och går i oformliga jeans och en tröja som passade mig bättre för 20 år sedan. Jag har ingenting sexuellt eller mänskligt i mig, nu är jag mamma och en del av ett par och jag har gett upp. Det finns ingenting kvar här att hämta, och dessutom så gör jag mig själv till ett konstant martyriskt åtlöje, så du behöver inte göra det åt mig."- grej och hon sneglade på mina kläder (kjol med vidd, till knät, och en kortärmad finstickad kofta, modell dyrare) och mitt hår (nyblonderat i pärlblont, utslaget över axlarna) flera gånger, med en slags bitterhet. Jag försöker klä mig lite finare var dag, det piffar upp en trist vardag på något sätt. Men det gillas inte alls av kvinnor på lekplatsen. Barnvagnsmaffian ska vi väl inte ens nämna, de vill väl halshugga mig för att jag bär kjol. Skevt egentligen. Jag ser ju ut som precis vem som helst och ser mig inte som något förmer. Hon talade ständigt om för treåringen vad han sysslade med och gav det ett värde. Det var intressant, men skrämmande att lyssna till.

"Bajsar du nu? Åååh vad skönt, eller hur? Mm, lagom kul för mamma att behöva torka bajset sen, men NJUT du bara, medan det varar! ha-ha! Njuuut!" (det här skämdes jag så över att höra, jag vet inte.. jag klarade bara inte av det. Det lät så.. jag vet inte).

"Min son är en mästare på att ha sönder saker. Han är ett riktigt monster.(sneglande på sonen som hör allt hon säger) Han ÄLSKAR att ha sönder saker, ja, jag går bara här och bygger upp och bygger upp och han bara skitar ner sig. VÄNTA DU BARA tills din lilla beskedliga unge kommer i X' ålder, då jävlar, då är de inte vidare söta längre! Neeeejdå! Då har de sönder allt och skiter TOTALT i vad du säger! Jajamensan! Då är smekmånaden över och GLÖM att du får en SEKUND för dig själv! Det säger jag bara!" (notera: Den här kvinnan är inte ens trettio fyllda.)

(Och där tänkte jag i mitt stilla sinne, att jag får inte många minuter för mig själv om dagarna jag heller, och jag har ingen karl att luta mig mot. Dock visade sig senare att hennes karl "ändå är så oduglig, han kan bara lata sig hela tiden medan jag får ta all skit.." Men jag är inte sådär.. hemsk.. är det så jag kommer att bli?)

"Jaha, så nu har du hittat något du tänker ha sönder igen, eller hur? Ha inte sönder den, hör du det? För om du har sönder den så går vi in!"
(ungen har sönder sandkakan som jag och alex 'bakat')
"TITTA nu DITT JÄVLA MONSTER VAD DU HAR GJORT! Ser du inte? Va? Va? DU är HEMSK som är så elak! vad ska jag gööööööööööra med dig? Här, sätt dig ner och ät istället. Sitt på filten. Men SITT PÅ FILTEN SÄGER JAG! Ja, alex sitter inte på filten, nej det ska inte du bry dig om! Du behöver inte bry dig, hör du det? Alex gör som han vill eller hur? (alex satt utanför filten, på gräset) ja men sitt nu ORDENTLIGT, sitt inte som en hund! Det ser ju inte klokt ut och du blir blöt! Ja, men snälla lilla X ÄT ordentligt och sitt inte och smula sådär, man blir ju galen på dig ditt monster! Ja, men sluta gnäll nu, du HAR ditt kex där, du behöver inte ta alex kex! Här, kan du sitta med benen rakt? va? va?"

Pojken fick inte en sekund andrum att själv värdera det han sysslade med. Vad han än gjorde så var hon där och förmanade och talade om för honom vad han ska tycka och tänka, och vad hon trodde att han var på väg att göra. Hon kommenterade och orerade i all evighet och berättade hur bångstyrig han blivit sedan han kommit i sin treårskris som hon kallade det. Jag tror att barnets trotsbeteende förstärktes kraftigt av mammans konstanta förmaningar om hur han skulle bete sig i varje given situation, men jag är heller ingen pedagog så jag vet inte. I vilket fall kan det där fan aldrig vara bra. Barnet får liksom inget utrymme till att själv agera och fundera när allting skall värderas och anmärkas på. Jag sa ingenting. Det finns ingen mening.

Jag och alex letade kottar och bakade kakor i sanden och alex berättade för mig om allt han hittade med långa haranger. Han är en pratkvarn (hon trodde att det berodde på att han var pojke. "Pojkar är mer försigkomna och tar för sig mer". Skitsnack, men det sa jag ingenting om). När jag skulle röka ställde jag mig upp och gick ifrån lekplatsen en bit, med förvissning om att alex var upptagen med sin hink och spade och så länge han ser mig så håller han sig där han är, ja, för det mesta i alla fall. Hennes unge sprang då efter mig och jag väntade med att tända cigaretten i hopp om att hon skulle ropa på barnet så att han slapp röken. Det var tydligen "lugnt" att jag stod och rökte bland barnen för henne, för han "sitter minsann ofta" i hennes knä på balkongen när hon röker, berättade hon glatt. Detta placerade hon dock inget värde i, intressant nog. Jag sa ingenting då heller, men jag tänkte. För mig är det belagt med dödsstraff att utsätta barn för andrahandsrök, jag utsatte A tillräckligt genom att inte kunna sluta helt under graviditeten. Jag har inga ursäkter för det. Det finns inte. Det är inte OK alls. Jag tänker inte försöka skuffa undan det. Men att utsätta barnen för den otroligt skadliga andrahandsröken KAN undvikas och SKA undvikas till varje pris. Ha barnet i famnen när man röker.. otroligt. Hon kan likväl ge honom en cigg med en gång.

Hela hennes väsen gjorde mig så.. jag vet inte, sorgfull, som ett smärtsamt besked inom mig. Hon gjorde konstant hån av sig själv och barnet, och nedvärderade, förmodligen utan att ens reflektera över saken, både sig själv och honom. Barnet reagerade med att ständigt göra precis tvärt emot hennes ständiga order, förmaningar och uppmaningar. Han fick liksom inte leka själv, ta egna initiativ. Först fick han klättra över det lilla staketet i lekhuset, han ville visa sin mamma. Nästa gång fick han inte klättra där för henne, för det gjorde henne 'nervös'. Det är ju ett lekhus för fan, låt barnet klättra lite. Han kan inte dö av att lyfta benet över ett litet hinder på knappt en halvmeter. När han blev smutsig så var inte det bra. Sekunden senare var det minsann smutsen som var ett mått på hur glada barnen är. Dubbla signaler, konstant. Och så dessa konstanta jävla förmaningar! Barnet fick inte ta ett jävla andetag utan att hon måste kommentera det, och värst av allt, sätta ett värde i det han gjorde. Det här är en klassisk mamma nuförtiden, det finns en hel bunt av hennes sort på öppna förskolan. Jag vet inte varför de blir såna, jag vet inte hur eller vad fan de får ut av det och jag begriper mig fan inte på någon längre. Jag känner mig som en total jävla alien precis varje dag. Bara hur folk tänker.. jag försöker föreställa mig hur de tänker men det är så jävla svårt. Det känns som om jag ligger mil ifrån andra. Notera; Mil ifrån, jag säger inte att jag är högre stående på något jävla sätt. Jag är ju också en individ ur rasen människa. Så mycket kan bara inte skilja oss, tänker jag. Men sen ser jag hur världen ser ut och vad som pågår i den. För att ta några exempel: Religion. Krig. Våld. Förstörelse. Tortyr. Slaveri. Barnaga. Clitoridektomi (kvinnlig könsstympning). Totalt. Jävla. Förtryck.

Människor som nedvärderar sig själva trots att de har ett värde. Människor som inte vill förstå. Människor som förstår men som ingenting gör. Och sen sitter man själv maktlös så in i norden och undrar var alla likasinnade är. För tro mig, det gör jag. Den enda gången jag inte känner mig så in till benet jävla ensam är när jag är med någon av mina få stjärnor. Liselott är guld värd, hon vet vad jag tänker innan jag ens tänker det själv. Hade jag inte henne hade jag tappat hoppet för länge sedan. Jag har några till, men de syns inte av så ofta. Och så har jag ju min son. Det där underbara lilla knytet till barn, som växer och blir stor rakt framför ögonen på mig. Alldeles nyss låg han i min mage.. Nu går han omkring här på golvet med sin lilla kärra, ja, han går ju sen länge, faktiskt sen 11 månaders ålder på ett ungefär, och nu fyller han kärran med skatter som ska forslas till okänt mål. Strax är det läggdags, men vi ska leka lite först. Våra lekar är kramiga, kärleksfulla och ömsinta. Spännande och läkande, för en själ som varit med om lite för mycket här i världen och som ibland inte önskar se mer. Och bara spännande och kärleksfulla, för en lite mindre själ som jag inte önskar den här smärtan för allt i världen. Den bottenlösa, avgrundsdjupa ensamheten som jag tycks vara född med. Låt den för allt i världen inte gå i arv.

Ibland blir jag så innerligt trött på mänskligheten.

Öppna Förskolan-update

Varsågoda! Uppdatering på Öppna-förskolan-bruttorna. Vloggar eftersom jag för närvarande har skrivkramp.

Cosmo-kvinnor

Nu kommer den, äntligen. Er utlovade Vlog! Sorry for the delay! Håll till godo.

Fittor, radioprogram och vårlook

En liten påa inför Lördagens program! Klicka & Läs Mer: HÄR!
(Sveriges Radio's webbsida, kort "om"-text, och så har de stavat mitt namn med bara ett o, men what the fuck, det är inte så jäkla viktigt, huvudsaken är att programmet blir bra!)
Jag har ju till och med fått välja ut musik som jag gillar och som är "väldigt mycket Loo", så ni får inte bara höra min.. ehm.. intressanta stämma, utan bra musik också!

Det ska bli väldigt intressant alltsammans.
Igår flyttade H in i sin nya lägenhet. Den är grymt fin. Fantastisk parkett, den blev jag avundsjuk på. Den är sådär snyggt matt och har en djupt nötig kulör. Jag är en sucker för parkett, i tell you. Det är helt sant faktiskt, jag blir alldeles till mig, som en liten gubbe som rättar till sina små brillor och mumlar i sitt lilla, lilla skägg. Kanske tvinnar han sin mustasch och skrockar så att den lilla mustaschen hoppar. Hur som helst;Just när det kommer till saker som parkettgolv, vackert arrangerade trädgårdar, handgjorda och klarlackade krukor på stengången mot ytterdörren till ett litet torp, då blir jag lilla finurliga gubben inuti. Av någon suspekt anledning så var min högsta "bli när jag blir stor"-dröm som sexåring, en galen vetenskapsman. Jag glorifierade hela den där Einstein-looken, och såg mig själv framför mig som en ständigt förvirrad och smått stressad gubbe i vit rock som blandade suspekta vätskor i provrör och nästan sprängde mitt labb titt som tätt. Hela imagen tilltalade mig och jag ifrågasatte inte överhuvudtaget det faktum att mitt framtida "yrke" även skulle komma att behöva ett rejält könsbyte. Såna formaliteter, liksom.

Idag klippte jag av ännu mer hår, jag vågade, även om jag fick lite panik.. hår är känsliga grejer. Hur som helst så tänkte jag leverera mitt "recept" på en i mina egna ögon rätt lyckad vår/MILF-look - eller, låt säga: On my way towards-MILF iallafall. Snälla, inga kommentarer om att jag är högdragen eller självupptagen bara för att jag grejar med mitt utseende och skriver att jag känner mig nöjd. Jag såg ut som ett vrak hela min graviditet. Huden sprucken och torr och full av finnar, jag som alltid haft grymt bra hy. Håret visset, kluvet och omöjligt att bleka, som om det vann en massa motståndskraft, färgningarna tog knappt. Vattenfylld, plufsig, blek och glåmig och _väldigt_ mullig, om man uttrycker sig milt. Nu när jag börjar få lite lyster igen känns det lite skönt att kunna känna mig fin igen. I motsats till många andra, som ständigt klagar över sitt utseende och gnäller om små detaljer som ingen annan utom de själva ser, så trivs jag relativt bra med mig själv. Naturligtvis finns det alltid utrymme för självkritik, tyvärr är jag samhällsprogrammerad till att alltid, alltid se skavanker och osynliga fel hos mig själv, eftersom jag är kvinna, och därmed kommer jag aldrig att kunna bli 100% nöjd med mig själv och mitt utseende.

Oavsett hur medveten jag blir om det hela och hur samhället är uppbyggt så tycks det aldrig riktigt försvinna. Jag kommer ändå på mig själv med att fundera över om jag inte är groteskt assymetrisk (mitt högra bröst är lite större än det vänstra, så som det är hos i stort sett alla kvinnor jag mött), om jag ändå inte har en alldeles för säckig och ful mage, om jag bara hade tagit emot den där tandställningen de ville ge mig när jag var åtta.. ni fattar. Sedan måste jag säga till mig själv på skarpen därinne, innan tankarna börjar ta över helt. Jag har haft ätstörningar till och från i mitt liv och det är inte värt det. Börjar man att spy efter maten så går det så fort, man blir så fort sjuk och trött och det är så lätt gjort. Det som är mest skrämmande är, att i stort sett alla kvinnor jag känner lider av någon form av ätstörningstendens, oavsett hur liten, så finns den där. Om vi då skulle utgå från ett antal - låt säga att jag har 10 kvinnliga bekanta som jag känt i mer än två år och som jag träffar mer eller mindre regelbundet - så erkänner 9 av de 10 öppet att de vantrivs med sin vikt, sin kroppsform eller stora detaljer i sitt utseende. Undantaget, den ensamma ettan, saknar inte problemen - hon ljuger bara om dem. 7 av 10 skulle plastikoperera sig om de hade råd och fick chansen. Ingen av mina väninnor har sin "naturliga" hårfärg. 7 av 10 vantrivs så mycket med sitt utseende att det påverkar dem psykiskt och det upptar så pass mycket av deras tankar att de mår dåligt av det. Därtill skall sägas att i stort sett samtliga av mina kvinnliga vänner och bekanta är relativt högutbildade, socialt medvetna kvinnor som deltar i jämställdhetsdebatten på något sätt och som har en medvetenhet om könsroller och manligt förtryck, etcetera. Så varför är det så här fortfarande? Vi blir mer och mer medvetna, mer och mer engagerade och mer och mer upplysta, men vi fortsätter lik förbaskat att trycka ner varandra och omedvetet så håller vi tillbaka utvecklingen.



För, som jag skrivit tidigare - kvinnor är ruskigt duktiga på att trycka ner varandra. Kvinnor upprätthåller en jävla massa förlegade könsroller, samma könsroller som de säger att de vill bli av med. Det är hela det där jävla PK-stinkande snacket om att kombinera karriär och barn och så jamsar de om att de vägrar bli kallade för fittor för då minsann sparkar de tillbaka och de är medvetna om "fröken duktig"-komplexet som vi bär på i stort sett från den dagen vi föds och som är kvinnlighetens nu existerande största jävla gissel. Det här med att vi ska klara av allting och vara så jävla duktiga och kombinera barn, karriär, snygg stil, jämställdhet och delad föräldraledighet och delat ansvar och hela jävla skiten och samtidigt kräva respekt och få den och orka, orka och orka. Men vafan brudar, ändå publicerar ni nummer efter nummer av idiottidningar ämnade enbart för det stackars jävla täcka könet i syfte att hjälpa oss med hur vi ska se ut, hur vi ska lyckas gå ner 5 kilo till Beach 2008, hur vi ska få den där oskuldsfulla solkyssta looken, guider till Vad Mannen Egentligen Vill Ha och jag vet fan inte allt och ibland vill jag bara kräkas på det faktum att jag är så utseendefixerad som jag är, innerst inne, för innerst inne innanför mitt jämställda och självklara skal så är jag inte riktigt duglig om jag inte har en perfekt lipglossmålad putmun, om jag inte kommer i de där jeansen, om jag inte pudrar och mejkar och donar och kombinerar och mixar och matchar, för jag duger inte "som jag är". Den naturella looken är den glåmiga "jag orkar inte"-looken som alla är livrädda att fastna i. Det är liksom inte fint eller eftersträvansvärt att se ut som trebarnsmorsan från Rågsved med sitt sjuksköterskejobb och sin puffmage som genomgått tre graviditeter. Fy fan vad löjlig jag är som inte kan skaka av mig de här idiotierna och verkligen leva som jag lär på alla plan. För jag sitter dagligen och uppmuntrar unga tjejer på diverse sajter på webben, att de inte behöver ha en massa lättklädda bilder på sig själva för att duga, och jag säger till dem att de ska fan inte ta en massa skit från grabbar eller andra brudar som kommer in på deras sidor och talar om för dem att de är tjocka eller ser plufsiga ut i den där tröjan, och jag peppar dem att de fan inte ska skämmas för att de är sexuella varelser och att det fan inte är en skam att ha haft si eller så många sexpartners för det har fan inte med dig som person att göra hur mycket sex du vill, eller inte vill ha och det är satans förlegat att tänka på det viset. När det gäller sexet står jag däremot fast - det är min övertygelse och jag ändrar mig inte i den frågan, som kvinna eller man, hetero, homo, bi eller transperson, det spelar ingen roll - ditt sexliv är en ensak som bara angår dig, eller de du vill att det skall angå och det är fan i mig upprörande as fuck att unga kvinnor får skit för att de har sex, eller för att de är kåta och det gör mig skitförbannad när småtjejer sitter och kallar varandra för slampor och horor. Lägg av med det, för fan! Supporta era systrar och hjälp till med att få bort den där tramsiga stämpeln en gång för alla! Hjälp till att få den respekt vi förtjänar - och den respekten har vi RÄTT till, oavsett hur många vi knullar eller inte knullar. Det är så himla enkelt att vara med och hjälpa till och fixa till det här. Allt du behöver göra är att ha som tumregel att aldrig kalla någon för hora, fitta eller slampa. Och att säga ifrån när någon annan blir kallad det. begrav det inte i tystnad och låt inte dräggen komma undan med att häva ur sig saker, ge dom inga ursäkter, det finns inga förmildrande omständigheter som ursäktar ett sådant beteende. Det spelar ingen roll om hon eller han var full, inte fan går jag omkring och kallar män för pedofiler eller kukar bara för att jag är full. Spriten sätter inga ord i min mun, de tillåter bara de redan tänkta tankarna att fritt vädras.

Det var allt för idag.



Bilder - Receptet på min vårlook, som följer:

1 st Ultra Blonde Hair System - H&M 59:50
1 tub Helena Rubinstein Golden Beauty Summer Face (self-tanning system) 320 kr.
"Jasmine" lipgloss Face Stockholm
Giordani Gold Starlight Eye Shadow - Oriflame
Svart topp med satinknytning i ryggen och ballongärmar i trekvart, H&M
Klippning & Styling - I utbyte mot middag - Mamma.
Lycklig glans i ögonen - Fixad av Min unge

States Ahead

Min väninna X kommer över, fjorton timmar (!) försenad. Ger mig ett graviditetstest; jag gör det nästan omedelbart; stickan visar negativt. Timmar senare klättrar armén upp på berget och jag är alltså off the hook.

Väninna X berättar om en karl som hon knullat;
”Han var så jävla snygg om man säger så, jag sa det till honom också. FAN vad läcker du är sa jag och rev av honom brallorna. Han blev generad. Skumt! Killen borde ju fatta hur snygg han är”

”Jag vet inte, det kan vara jag som har tagit fel nu, men på somliga karlar fungerar det inte att ta kommandot och objektifiera dom. man måste köra den där oskyldiga-flickan-grejen, tro’t eller ej, sen är det ju upp till en själv om man är, så att säga, INTO IT eller ej” menade jag.

”Fan vad onödigt. Jag vill bara knulla, inte bli vänner för livet. En komplimang borde väl fan räcka” menade väninnan.

”Somliga könsbetonande individer skulle mena att du låter som en hel karl just nu” fnittrade jag.

”Ja, tänk. Den som ändå hade kuk.."

X är som bekant en frispråkig ung dam och hennes hälsningsfras är alltstundom oftast ”Hej gumman! FAN VAD KÅT JAG ÄR!”.
H, on the other hand, är lite mer "pryd" av sig, tro det eller ej. Han är inte den som gormar knulla hit och dit (tack & lov!) och han håller alltid talet inom ramarna för god ton, men där hade han fått nog. Han stod i röd och vitprickig bandana, en Choppers united T-shirt och alldeles för stora mjukisbyxor med svetten lackande nedför kinderna och hytte med en stekgaffel, eller vad det var, mot V:

”Har inte du fått KUK SÅ DET RÄCKER SNART?!”

Shit, det är ju mer mentalt ös i killen än jag nånsin kunnat drömma om. Hur har detta kunnat gå förbi mig så fatalt?
Mentalt motstånd är förutsättningen för att jag ska förälska mig i människor och en mycket bra ”livlina” att skylla på som ursäkt till att jag kan hålla mig på känslomässig distans då jag sällan, eller, i stort sett aldrig, möter på män som erbjuder mycket till mental kapacitet vilket är synd på så i övrigt fina exemplar. Men finns där inte styrka, logik, kapacitet och motstånd, gärna kombinerat med en drypande sarkastisk och/eller ironisk humor, och ett lekfullt ordförråd, så håller jag mig på the safe side om den känslomässiga balansgången och kan alltså tycka om människor utan oro eller panisk rädsla för att de ska överge mig eller för att jag ska kära ner mig och inte de. Skulle det ack så tjusiga men dessvärre inte särdeles klipska exemplaret ändå fly fältet är det ingenting jag ältar särskilt länge och de lämnar inga gapande tomma hål efter sig när de stänger sjutillhållarlåset heller.

Den ekvationen har jag överlevt på, utan större fadäser. För vadå, så kallat snygga män finns det överallt, men jag förälskar mig inte i rå, fettfri oxfilé även om jag gärna betraktar den på avstånd. Det är de marinerade jävla fileérna, de som kommer insmorda i svåråtkomlighet, de som inte behöver skyltas med extraprislappar för att bli föremål för budgivning, de som inte behöver vara införpackade i grälla, reklamskyltade och iögonfallande omslag för att locka. De som vet med sig att det är smaken och tuggmotståndet som räknas för den kvalitetshungriga eliten och som därmed också aldrig behöver mer presentation än deras blotta existens för att genast börja överglänsa de upphaussade oxfileérna. Och naturligtvis är det just dessa marinerade fileér som sällan finns i disk, de förblir inte länge på marknaden efter att de släppts för allmänheten och de som ändå finns där, förblir oftast ouppnåeliga, alldeles för expensiva och svårfunna objekt för en kräsen konsument som jag själv som inte nöjer mig med en proteinpumpad, hormonstinn stekyta.

Och även om några rappa kommentarer under en fylleladdad lägenhetssamvaro inte kan bevisa motsatsen så börjar jag faktiskt att upptäcka en stort mer slug och klipsk sida hos den här listige karlfan än jag nånsin kunnat misstänka. Han använder sig ju av MINA EGNA JÄVLA TRICK! Spelar ovetande, tar inte för mycket socialt utrymme, håller sig i bakgrunden utan nämnvärda språkliga duster med sin omgivning, dessutom med ett skal som signalerar mer pojkaktig, småkriminell sexmaskin gone rehabilitated and välkammad än ”Listig, mer under skalet än du nånsin kan föreställa dig-glowing kvickhuvud”. Vilket är närmare sanningen än det föregående alternativet. Inte alls vad jag räknat med. Han är farligt intressant att gräva sig in i medvetandet på. Mycket fördomsfullt och cyniskt av mig att ha dömt ut honom som en ”HELLO SAFERIDE!” när jag för länge sedan fått bekräftat att det helt enkelt inte finns no such thing as a ”Hello saferide” i mitt känsloliv. Han visar sidor jag blir impressed av, inte minst i sociala sammanhang. En beroendeframkallande egenskap. Är H en ny Designer Drug, custom made för en "Sen kväll med Loo"? Kommer jag att bli beroende? Finns det bot?

Sabla karlar. Jag är hopplös som inte kan låta bli att snurra in mig med dom och jag är lika hopplös som gör detta med tanke på att jag lägger ned såpass mycket energi på att INTE snurra in mig med dom. Det är inget jävla moment 22, det är ett jävla moment 77. Har försökt med alla möjliga ursäkter till detta tämligen kontraproduktiva uppförande - Jag är korkad, jag är emotionellt handikappad, jag lider av störningen Intelligent Omognad, jag är obstinat, jag vet inte bättre etcetera, men ingen av dom har stämplats giltiga som hållbar förklaring, inte minst av mina listiga vänner, som bara slår ut med händerna och gör ett pysande ljud med munnen när de hör mig klaga.

”Det är för all del fint att du försöker förminska din egen betydelse i ditt eget liv så fort det gäller män. Inga andra celler i din tillvaro lämnar du obevakad men så fort du går och blir hormonell över en slug karljävel som fattat hur man gör med din sort så är det som om du bara släpper fotfästet och börjar uppföra dig som ett barn. Och dessutom försöker du totalt undslippa allt ansvar till den där känslomässiga soppan du studsat ned i med sturska trampolinhopp, genom att försöka skylla på bristande intelligens, men det är ingen som går på det längre. Loo, ta för fan och bestäm dig.”

Detta säger en god vän till mig i telefonen efter att jag börjat gnälla över mitt ”kaotiska” känsloliv. Han har rätt.

Fan också, han har alldeles för rätt och jag har inget att sätta emot så jag muttrar något ohörbart och försöker med;

”Men jag kan inte rå för att jag drar till mig en viss sorts män. Jag är typ DÖMD att kära ner mig i vårdslösa, överintelligenta svin för resten av mitt liv som bara leker jojo med mitt hjärta. SÅ DET SÅ!”

Och min vän bara skrattar i andra änden där han sitter i en stad långt bort på något jävla flashigt IT-jobb och basar över ett kontorslandskap av PåSättBara receptionister, PåSättBara växeltelefonister och dito ekonomassistenter och säkert en hel drös med andra lika PåSättBara, piffigt kvinnliga yrkeskategorier och han erkänner det inte och skulle aldrig så mycket som knysta eller antyda detta men hälften av kjoltygen i det kontorslandskap han sitter och organiserar & basar över har på bara något år degraderats från ”PåSättBara” till ”PåSatta, livligt dejtade och sedermera helt ointressanta”.

Min vän IT-chefen har något alldeles särskilt över sig som gör i stort sett allt kvinnligt på mellan två till sex ben alldeles vansinnigt tokförälskade i honom. Och han vet om det, och har ungefär samma cyniska inställning till kvinnor som jag har till män, men han uppvaktar, charmar, dejtar och knullar dom ändå. På löpande band. För han har ändå inte bättre för sig medan han väntar på den riktiga kärleken och han berörs inte nämnvärt av alla säkert hundratals krossade flickhjärtan han lämnar bakom sig.

”Sådan är leken” säger IT-chefen med en axelryckning. ”If you don’t know the rules, don’t play the damn game..”

Jag är en av de få kvinnliga bekanta som IT-chefen har att prata öppet och ärligt med och han säger själv att han bara respekterar två kvinnor i sitt liv och det är ”dom enda två jag aldrig lyckats få på rygg.” - Jag och hans mor, alltså. Jag och han är av samma kaliber, skillnaden mellan honom och mig är att han samvetslöst och med hänvisning till ”spelets regler” fortfarande finner en viss tillfredsställelse i att jaga och lägra individer bara för att fastställa att det fortfarande GÅR.

Och när jag beklagar mig över mitt ”fuckade känsloliv” och ”det faktum att jag bara drar till mig idioter som spelar emotionell basket med mitt hjärta så nu skiter jag i det här” så skrockar han muntert i sitt Bluetooth-headset och säger;

”Om inte du skulle ta och börja dejta någon sval, nyutexaminerad affärsjurist från Ekerö då? Eller en barnkär, trygg hantverkare från..vad fan var det du kom ifrån..Sundbyberg! Det borde ju vara dags att satsa på lite andra kort om du nu är så trötta på dom här...hm..basketspelarna. Du har ju tramsat om din jävla drömprins till intelligenta Bad Boy i din blogg sen tidernas begynnelse och det är bara sådana du lyckats hooka upp med och det är bara sådana som verkligen krossar ditt hjärta i slutänden precis som du så kallat förutspått. Loo, du är ju för helvete en logiskt tänkande individ, alla bevisen pekar ju mot att du också VÄLJER de här jävla hjärtekrossarna. och varför? För att de inte låter sig manipuleras av dig och du blir så jävla impad varje gång och sen manipulerar de DIG istället och resten vet du ju.”

Han är smart, min vän IT-chefen, och han har ju faktiskt rätt, men problemet kvarstår:

”En sval affärsjurist? Barnkära hantverkare? Vad ska jag gå och kära ner mig i hos dom då, hade du tänkt dig? Jag vill ju bara ha någon att SNACKA med, på riktigt!”

”Snackar gör man inte med sin fru eller man, Loo. Inte om såna saker iallafall. Och jag försöker bara hjälpa dig. Kan du inte bli kåt på några andra alternativ än dom här jävla baksluga, känslomässiga basketspelarna får du väl för fan se till att börja spela spelet du med så du nångång lyckas snärja nån av fanskapen i garnet. Antingen det, eller så är det dags att söka sig till annat umgänge.”

Häromdagen gällde konversationen naturligtvis H, och då jag liksom lite gnälligt påpekade att jag inte alltid vet var jag har honom, för hans tankevärld är så mycket mer komplex än jag trott, han är flera karaktärer i en, - han är av min egen sort för fan! - Då skrattade min vän så att han bokstavligen trillade av sin specialbeställda, ergonomiskt utformade kontorsstol, välte kaffekoppen över det Mahognyfärgade, specialbeställda, kroppsmåttade och tillika vidrigt dyrt designade skrivbordet - och tappade headsetet på golvet, där han för övrigt låg skrattandes en bra stund innan han sansade sig igen.

”Loo, du ville ha motstånd. Nu får du motstånd, precis som du bad om. Och vad gör du? Klagar! Borde inte du ligga och klura på fiffiga sätt att snärja den här jävla prinsen istället för att oroa dig över att han är smartare och listigare än du trodde från början? Borde inte detta vara en BRA överraskning for a change?”

”Snärja och snärja..jag ligger i hans säng just nu”

”Och var är han någonstans om man får fråga?”

”På jobbet”

”Och du ligger kvar i hans säng och väntar på att han ska komma hem?”

”Ja..”

”Och han är snäll, behandlar dig med respekt, har goda kvaliteter och visar dig ömhet, uppskattning, förståelse, är energisk mellan lakanen och tydligen också ganska snygg?”

”Jo...”

”Loo! Din otacksamma jävla HYNDA! VAD FAN klagar du över?! Du borde fan SKÄMMAS!”

Ja. Vad fan klagar jag över. Egentligen?

Chilloutplaylist @ the moment:

Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix)

De Phazz - States ahead

Static - Sync & State

Baby mammoth - Sleep

Afterlife - Miracle

I:Cube - Adore

Jens Buchert - Desert Taxi

Harold Budd & Hector Zazou - Pandas in tandem

Fous De La Mer - Waiting for the sun

Boards of Canada - 1969

Nacho Sotomayor - Electro Telefon

Tel Aviv - John Thomas on the inside is nothing but foam

Enigma - Almost Full Moon

G.O.L - Soma Holiday

Mens-semester och Bailey's i ballen

H säger så mycket spexiga saker precis innan vi somnar. Jag ligger och skrattar mig fördärvad i flera timmar åt hans spektakulära fyndigheter. Synd bara att jag inte minns hälften av alla roliga grejer morgonen därpå när jag vaknar för att blogga. För några dagar sedan upplyste han mig lite piffigt om att "Älskling, är du törstig? Jag har fan Bailey's i ballen..här, smaka!" - därefter följer en halvtimmesutlägg om mitt rosa nagellack som jag har på tårna. Detta nagellack retar nämligen H till vansinne. Han påstår att det är ett "kärringnagellack", men jag är av en annan uppfattning. RÖTT nagellack är för kärringar, menar jag.

Strax innan sänggåendet inatt satt vi som vanligt på ett community's interna "fight club"-chatt och tävlades i att förolämpa folk så grovt som möjligt bara gick. Vi sitter alltså i detta stearinljusfladdrande vardagsrum, vid varsin flimrande skärm, och umgås via skärmarna istället för att vara "på" varandra hela tiden, vilket ger ett slags "allt-i-ett"-förhållande. I morse skrämde jag livet ur mig själv genom att vara morgonpigg och gå upp och koka kaffe och göra smörgåsar åt den hårt arbetande karlsloken och nu kan jag inte somna om, och borde inte heller då hela dagen blir förstörd, men jag sitter bara och tänker på allt jag presumtivt skulle kunna ÄTA, vilket i sig också är skrämmande då jag aldrig äter på morgonen.

Detta medför ännu en skräck, då jag fått för mig att jag är gravid (vilket skulle kunna förklara viktuppgång, en annan förklaring kan dock vara vattenansamlingen som kroppen lägger på sig strax innan Röda Armén klättrar upp på berget) och jag kan liksom inte shake the funny feeling off me, så nu måste jag följaktligen göra ett graviditetstest, som förmodligen kommer att vara negativt (för jag använder faktiskt skydd, like hello..? Jag är ingen dum tonåring..) och jag försöker komma på vad det i sådana fall kan vara, om det inte är graviditet, som gör att månadstramset tar tid på sig att dyka upp. Hittills har tankar på olika suspekta sjukdomar, vestibulit (vilket jag knappt vet vad det är, jag har bara hört talas om att det är en vaginal sjukdom och det låter ju förbaskat läskigt att ha det iallafall..smaka på ordet själva..vestibulit, liksom..) HIV och gud-vet-vad dykt upp i min lätt hypokondriska hjärna och det blir bara värre. Det jag vet är att det inte dykt upp någon röd jävla armé, jag äter som en häst (vilket förvisso kan vara ett resultat av H's gödningsprocess i kombination med det ökade alkoholintaget den senaste tiden..jag har ju fan gått och blivit en jävla groggande vinhagga), jag har märkliga balanssymtom (men även dessa kan vara inbillade) och..nämnde jag att jag äter som en häst?

V får komma hit idag så jag kan få det sabla testet avklarat så jag kan koncentrera mig på ENBART sjukdomarna. Det är det enda rätta. Ska jag vara i NÅGON form av "Tillstånd" är uteslutningsmetoden det enda raka att ta till som inledning. Funkar inte det så får vi helt enkelt gräva djupare i mysteriet med den frånvarande mensen. Kanske har mensen åkt på semester? Vore i såfall lysande. Hoppas den skickar ett kort. Vore kul att höra från den.

Jag håller er uppdaterade angående detta intrikata mysterium.

Livmodertappad

Idag kom V hem. Hon stod och skrattade på flygplatsen med mobilen i tassen, just nyanländ, medan jag orerade om a) Hur jävla ont i livmodertappen jag har due to..ehm..nattens aktiviteter b) Det faktum att vi lika gärna kan gå och testa oss på ungdomsmottagningen öppet hus på Tisdag och huruvida jag respektive hon är sjukdomshärdar eller ej och c) Det faktum att män är opålitliga svin och kvinnor är opålitliga hyndor.

ÄNTLIGEN är världens bästa V hemma.

Vi har diverse lukrativa businessplaner, hon har en massa intressanta jobb på gång, och det har jag också. Idag skickade jag iväg mitt CV till ett gäng bemanningsföretag och en massa annat i förhoppning om att ha ett svalt kontorsjobb så här i sommar. Jag har ju faktiskt jobbat som konsult inom Finans, på Olsten, nuvarande Adecco, för många herrans år sedan, så lite bagage har jag allt, och grejen är den här, det är inte så jävla dramatiskt med kunnande av MD110-växlar och ekonomisystem när man är blond och snygg och ler en jävla massa. Jag vet att det är totalt förkastligt och jävligt, if taken seriously, antijämställt att säga så, men nota bene att jag faktiskt driver lite med konceptet också, så ni som tycker om att ta min blogg på alldeles för stort allvar och inte kan läsa mellan raderna; Sätt igång med det genast.

Jag tänkte ta hela testraddan på tisdag. Testa mig för allt! Ska jag säga och slänga upp mig i gynstolen. Entusiastisk som fan så klart. Vill de däremot sätta nålar i armarna på mig kommer jag förmodligen börja gråta som ett barn. Avskyr verkligen blodprov.

H katalogiserar om sina MP3:or för sjätte gången den här veckan, och vi ska snart ner och handla mat.

Härliga Söndag, och härliga jävla smärta i livmodertappen! Kids, don't do this at home. Haha..

Flygare: Veckans Onsdagstips - House när det är som fräsigast.

Tell me what you like..?

Dagens låt: Jessica Folcker - Tell me what you like


Och jag minns det som om det vore förra veckan. Jag var sjutton år och jag och Karin, Dan och Fiat hängde på en lokal pub nere i Ör utanför Sundbyberg. Vi gick dit och söp som svin och Karin blev alltid fullast och jag fick ta hem henne mitt i natten och vi dansade, vi dansade, för den låten var populär just då, och jag minns hennes blonda hår och hennes knähöga stövlar och kjol med slits. Vi var på väg mot vuxenvärlden och vi dansade oss in i den, vi dansade oss in i den hand i hand medan Jessica Folcker sjöng och lokalens alla lokala alkisar tittade på. Sedan gick vi hem till Karin och åt fyllemackor med rödbetor och kylskåpets övriga innehåll på. Dagobertmackor, fyllemackor, kärleksmackor. Och helgen därpå, eller var det kvällen därpå? Vitabergsparken och Karin skrek åt Petri, petri med hatten, att hon älskade honom för den hatten, och jag bar henne genom vattenspridarna och jag var sjutton år och ännu hade mitt liv inte deformerats.



Igår fick jag mitt ANDRA epilepsianfall den här veckan. H har aldrig sett ett anfall förut. vare sig på någon annan eller på mig, så han blev skräckslagen. Jag vaknade av att han satt på mina ben och tittade oroat på mig. Det är det värsta med att "vakna upp" ur ett anfall. Man märker inte när man "tappar" medvetandet, bara att hjärnan börjar snurra och samma tankar dyker upp igen, som om de vore styrda utifrån av något. Sedan är det som att sluta ögonen och att öppna dom igen. H var skräckslagen.



”Du skakade ju och jag såg dina ögonvitor! Och det kom blod ur din mun!” sa han när mitt minne kommit tillbaka ordentligt och jag var kapabel att tala.
”Jag vet, det kallas epilepsianfall. Jag har ju berättat att jag kan få såna och vad du ska göra”
”Det var SKITLÄSKIGT!”
”Det är inte farligt så länge jag inte är borta mer än tre minuter”
”vad händer om du är borta mer?”
”Om hjärnan är väck mer än fyra så kan man dö”
”Kan du DÖ av det där?”
”Ja”
”VARFÖR SA DU INTE DET?”
”Risken är inte direkt överhängande”
”Hur FAN vet du det?”
”Låt säga att jag vet att jag har många år kvar. Gud är en sadist”
(tystnad)
”Du är INTE rolig”



Det ringde på H's telefon och det visade sig vara nån jävla brud från internet som bara bestämt sig för att komma och hälsa på. Jag gömde mig i badrummet och skickade ner honom till centrum. Avskyr småbrudar. Eller snarare, de avskyr mig, i stort sett hela det kvinnliga släktet skyr mig och ser mig som ett hot, så jag håller mig undan. Jag vet hur det blir. Det är en mycket liten del av det kvinnliga beståndet som jag kommer överens med. Och som regel så är kvinnor faktiskt lömska hyndor som man inte kan kommunicera med. Men det finns undantag, och de få undantagen har jag ju också förlorat till olika världsdelar, till förhållanden med restriktiva pojkvänner som avskyr mig, eller till "andra sidan".



Det är sorgligt, kvinnor, att det år 2007 fortfarande går att idka självförverkligande genom att skaffa barn alldeles för tidigt, eller genom att gömma sig bakom en karl. Men er business är er business, glöm bara inte att ta hand om kräken ni föder upp. Annars blir de som jag. Och det måste ju funka som varnande exempel på de flesta av er, för de flesta av er tycker att JAG lever fel. Men så blir man när man har en missbrukande mamma och en frånvarande pappa som inte bryr sig ett skit. Man blir självständig, uppkäftig och epileptiker! Passa er - det kan hända ERA barn.

Bild: Jag bjussar på en Featured sexy desktop från http://www.pixelgirlpresents.com


Min favorit av wallpaper/iconsajter!