Visar inlägg med etikett Separation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Separation. Visa alla inlägg

söndag, november 16

VNV says it


Jag håller på att redigera en videoblogg. Tillsvidare vill jag att ni ska veta, att det som vanligt är VNV Nation som kan uttrycka med ord, exakt vad jag känt under den senaste veckan, med sin fantastiska "Holding on":

I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me

And one day
I woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

They say that "Time will heal"
"The truth shall set us free"
Well that depends
on what it is
that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams

Does anybody feel
the way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?

I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alone
in this hall of dreams?

I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me

söndag, maj 11

How to save a life

Fuck.
Jag hamnar bara i en massa jävla missförstånd hela jävla tiden. Det är vidrigt att separera. Hela processen äter en inifrån. Jag vill bara skrika och sparka ner någonting omkring mig. Jag har en konstant hook på det där fantastiska albumet med The Fray - How to save a life . Ni kan ju tänka er själva när den elektroniska hooken övergår i mästerlig gitarr/pianomelankoli. Men crescendot i "Little house" ger mig rysningar och titellåten får mig att gå, gå, gå flera kilometer med barnvagnen. Arga ben pressar sina muskler och argt huvud rensas. Det är som ett system inuti. Bearbeta - känna stinget - pressa undan. Bearbeta - känna smärtan - pressa undan. Så en paus för lite coldplay meets nickleback-inspirerad melankoli. Och så ringer jag H:

"Vill du ses idag?"
"Inte idag, Loo. Inte idag."

Lägger på luren och tittar ut från balkongen. Håglös, vill ingenstans. Har inte ens duschat idag och jag vet inte om jag orkar. Alex sover sött middag. Vi bråkade häromdagen igen, jag blev så jävla ledsen, jag kände mig så jävla bortvald - det är det man känner när man separerar. Hela jävla tiden. Man känner sig bortvald och inte längre förvald. Mitt i allt med Alex och hans framsteg. Som jag upplever själv. Det är jag som sitter på golvet med honom och leker. Det är jag som badar honom, som tröstar när han vaknat ensam och gråter. Det är jag som ser att han fäster blicken och griper efter föremål bättre och bättre. Min unge.
Ibland kommer H över och ibland går vi ner i centrum som en familj. Han tar upp Alex och bär honom och lägger armen om mig och just då, just då, here comes the fuckin' Kodak Moment! För just där är vi en familj. Ta en bild, passa på. Just då känns det nästan tryggt för några sekunder. Just då känns det som om livet är på väg framåt. Sen säger han det "Inbilla dig ingenting, Loo. Det skulle aldrig gå". Jag har inte sagt någonting men jag önskar att han inte körde ner i halsen på mig att jag är den övergivna och lämnade och bortvalda i det här sammanhanget, jag önskar att han bara kunde hålla käften om hans presumtiva ragg och jag önskar att det vore lika jobbigt för HONOM att separera som det är för mig, för då skulle jag inte vara konstant skräckslagen att han skulle dyka upp med nån liten 19-årig fitta från internet och säga "Hej, det här är min nya tjej".

Och som jag satt på sängen och skrek och grät igår. Jag bankade livet ur kuddarna och betedde mig som om hjärtat slets ur kroppen på mig och i guess att det var det som hände också. Jag fick bara ett utbrott. Jag ville bara göra någonting åt allt. Det sitter inte på rätt plats här hemma. Jag är ju för i helvete inte ens hemma.
Bara när jag gläntar på dörren till sovrummet och går fram till spjälsängen där min son vilar, med avslappnat ansikte och fladdrande ögonlock.

Och det kunde varit
det kunde blivit
det kunde ha hänt
Men allt jag har kvar
är en bitter eftersmak
och en dörr på glänt
som aldrig kommer stängas
som aldrig kommer läka igen
det är som om vi gick
längre och längre bort
vände oss om ibland och vinkade igen
för att verkligen
långsamt
säga hejdå
till varann.

torsdag, april 10

Den kasserade kattkärringen talar ut

Eftersom mitt ex gör sitt bästa för att få mig att känna mig som en gammal hasbeen till kärring som "gjort sitt" nu när han dejtar ärtiga under-twenties har jag hamnat i en mindre livskris. Allt jag består av, är uttjänt materia. Mina förr så peachy, well trained animal legs är celluliternas hemvist. Min röv är bredare än pappas herrgårdsvagn (om han supposedly skulle äga någon) och jag kommer inte undan hjärnspökena, som viskar "Tant.. Taaaaant" så fort jag ser mig i spegeln.

Det är dags att göra något.
Jag ska skaffa blonda syntetdreads och lägga in i hela håret. Lite reclaim-brud fast östermalm-ärtigt liksom. Och det är ju en jävla tur att separationen tagit bort all min aptit, för smal blir jag tamejfan. Som en jävla vandrande pinne när det här racet är slut.
Fuck, jag avskyr att vara så här sorglig.

H kom över och packade ihop porslin:

"Vad är det MED dig egentligen" frågade han.
"Vad det är MED MIG? vad är det med DIG?"
"Jag försöker faktiskt vara trevlig"
"Det märks inte. Du kan ju inte låta bli att pika mig och berätta om dina nya internetragg. Jag vill inte höra"
"Det var ju du som kallade HENNE för slampa"
"So? Jag har väl rätt att tycka att det är drygt att det sitter en liten brutta och fjäskar för mitt ex när vi fortfarande bor ihop, och har mage att fjäska för MIG och köra söta-tjejen-stilen med mig precis som om hon är soo innocent och sen hinner du bo borta i typ en vecka och hoppla! Ni har en biodejt? Falska jävla våp!"
"Om du tänker vara otrevlig mot henne så kommer du få en FET utskällning av mig kan jag säga!"
"Jag tänker inte vara otrevlig mot henne. Jag ska inte säga ett ord"
"Du får ju dejta hur mycket folk du vill, jag bryr mig inte, så varför bryr du dig?"
"Finkänslighet? Vi separerade nyss? kan du chilla lite med dicken, måste den in i första bästa blöta hål du ser bara för att du flyttat några kaffemuggar från en lägenhet till en annan?"
"Men du brydde dig inte, sa du ju"
"Jag bryr mig inte om vad du gör. Jag vill bara inte få dina jävla dejter kastade i ansiktet på mig som om jag vore någon gammal kasserad vara som bara sitter här och planerar pensionen. Jag vill inte höra hur jävla populär du är. Jag vill inte höra hur jävla kåt du är och hur kul du har det. Jag mår fortfarande skit. respektera det"
"Jag förstår mig inte på dig"
"Jag vet. Men du bryr dig ju inte. För dig är det här så jävla lätt. Du flyttar bara ut och vips! så har du ett nytt liv och det vi byggde upp är puts väck. Du sitter inte hemma och gråter. Du tycker det är piece of cake att hänga med mig. Du har helt och hållet bara glidit ur situationen på en räkmacka. Jag fattar inte hur du kan vara så jävla känslokall"
"Jag har ingen empati"
"Grattis"

Han har ingen empati och jag är en hormonell, gnatig kärring med söndertrasat känsloliv vars enda ljus i tillvaron är de leenden jag får av min son. Bitter är jag också. Och less. Och samtidigt som jag aldrig känt mig så ensam stänger jag ut alla vänner som försökt ringa och isolerar mig i lyan. Idag skapade jag en fondvägg i vardagsrummet med hjälp av ett symmetriskt rosa duschdraperi, knåpade ihop en lampa med hjälp av en ljusslinga och en vas och sedan spenderade jag en timme med att prata med mina blommor om det svenska rättsväsendets inställning till sexualvåld. De förhåller sig passiva. Sedan försökte jag hinta till ST om att vi kanske borde ta och dricka öl ihop nångång. Det gick inget vidare, för han har någon form av livskris han också och vet inte vare sig A eller B, vilket är förståeligt men jävligt frustrerande. Det är ingen bra timing att mina vänner får livskriser samtidigt som jag själv. Det är nu jag typ behöver stabilitet och optimism och hurtiga utrop i stil med "Bajen bärs och rakade brudar! Skit i det där nu och köp dig något snyggt!" men istället får jag "Jag vet ingenting just nu. Allting suger och det finns ingen mening". Som om jag inte redan visste det? Tell me something new!

Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre framöver och jag är inte deppig på det gotiska skära-mig-i-armarna-och-lyssna-på Type O Negative-sättet. Mer på det där lamslagna, ickeproduktiva viset. Håglös, sömnlöshets och näringsbristsrelaterade skuggor under ögonen, visset hår som skulle behöva en rejäl inpackning, blekning och extensions. Kom dock i mina gamla jeans för några dagar sedan, inte kunnat ha dem på ett år, så jag vet att min vikt går åt rätt håll.

Jag skulle verkligen behöva åka bort ett par dagar. Ta lillbubbis med mig på något SPA, eller en kryssning eller nåt. Göra lerinpackningar, få massage, dricka mojitos och käka buffé och ha meningsfulla konversationer med meningsfulla människor. Få lite, nej MYCKET, intellektuell stimulans. Få känna att jag är en intelligent varelse, få bli matad med ord och politiska floskler, vad fan som helst. Jag skulle behöva skaffa mig en eldig älskare som knullar mig helt jävla fördärvad, till den där gränsen när man bara går omkring och är sådär lyckligt, fnissigt nyknullad och rusig av närhet, kroppskontakt och händer på min kropp. Somliga anser förmodligen att det där är alldeles för skamlöst för att skriva här och det är inte så en ansvarsfull mamma löser sina problem och hur kan du understå dig till att skriva såna där saker? Ja GUD bevars att jag som kvinna år 2008 känner behov av närhet, bekräftelse och fysisk stimuli och dessutom påtalar det.

Sitta här och vara spädbarnsmorsa och outa att jag har BEHOV? Vad ska min son säga när han blir stor över hur jag skriver? Jo, jag hoppas han säger "Fan vad bra morsan, att du står för den du är och det du gör och att du inte låter någon gammal dammig schablonbild av den heliga, kyska modern styra ditt liv och FAN vad skönt att du kan erkänna att du också är svag, bitter, ensam och i behov av närhet och FAN vad skönt att du inte känner att du måste be om ursäkt för att du visar dina svagheter. Fan vad SKÖNT att du kan visa att du också är människa".

Jag är människa och just nu är jag obalanserad, ledsen, upprörd, övergiven, ensam, trött, less och har ett jävligt dåligt temperament och tillhörande risig attityd. Jag känner mig ostimulerad, oälskad, sunkig,omodern och inkomplett. Jag har massor av behov och saknar en massa saker men jag vet inte hur jag ska tillfredsställa behoven eller skaffa mig det jag saknar. Jag är skit-trött på att känna mig som en använd och kasserad vara, som om jag upphörde att vara en massa saker när jag födde mitt älskade barn och det är inte barnets fel, det är inte så att jag känner att BARNET i sig reducerar mig, för han gör det motsatta, han får mig att växa och bygga styrka - det är ju JAG, det är min relation till barnets far, hur jag känner att han bara ser mig som barnets mor och inte Loo längre. Visst är H inte längre min partner och den jag delar allt med och det är ett gemensamt beslut och på den vägen allt bra. Jag känner mig krävande som förväntar mig lite respekt i övergången. Jag förväntar mig att inte få höra om alla småbrudar som minsann tycker att han är så het och eftertraktad och som han ska dejta för det känns som om han bara studsar runt i livet och kasserar sina gamla känslor och respekten han presumtivt hade för mig, i en handvändning. "Jaha, vi bor inte ihop längre och du är enbart mor till mitt barn nu, på en sekund vände jag på hela steken och nu ska jag ut och så min säd bland de kvinnor jag ännu inte befruktat, kul va?" och så sitter jag här med lillkiddo och känner mig som en jävla engångsrakhyvel som gjort mitt. "Japp, det var allt gott folk - fortplantningsapparaten har nått sitt önskade resultat! produkten är klar, det goda slutresultatet ser ni här framför er - hon har fött oss en frisk och vacker son, hennes jobb är slutfört, tack för besöket - välkommen åter! Nu skall hon enbart fullborda moderskapet genom det artonåriga fostringsprojekt hon ålagt sig! Varsågod damen, gå bort till den streckade linjen där och ställ dig tillsammans med de andra mödrarna så vi kan gå vidare med en rosenfrisk och fräsch, ännu obefruktad hona - vi har sått vårt frö och vårt arbete är slutfört med Modern. Låt oss nu förverkliga oss själva genom de honor vi ännu inte betäckt! Kölappar finns till höger där, slå er ned medan ni väntar - just nu är det många före dig, men vi arbetar hårt på att behandla dig.. så snart vi kan!"

Det är lyteskomik alltihopa. Jag är den skäggiga damen och cirkusdirektören har lämnat mig ensam med mimare och döva akrobater. De virila männen fortsätter avverka unga snärtor, rundsmörja dem med lovord om den ljusa framtid de går till mötes i tvåsamhetens tecken. Föga vet de där de sitter med rosor på kind och solsken i blick, glänsande hår och välgympade ghetto-booties inträngda i ett par stuprörsFornarina, föga vet dessa vaxade, rakade, klippta, mejkade, volymiserade, lyfta, upptuttade, fylliga, unga framtidshopp om det de sakta förvandlas till. Don't get me wrong, jag diggar det motsatta könet. Jag har inte några större invändningar mot mitt eget heller. Det är inte KÖNEN som ljuger, lämnar, bedrar och dumpar. Det är de vårdslösa, bortskämda snorvalpar som äger dem som är problemet.

Jag måste sluta nu, innan jag förvandlas till Cruella Devil, eller vad fan hon heter. Eller en kattkärring. Det vore något det. Loo - kattkärringen. Den kasserade kattkärringen.
Skärpning för fan.

lördag, april 5

Lemuren i luren


Jag hade helt glömt av det, men alla måste ju få en födelseannons. Så i nästa nummer av lokaltidningen Mitti, för Järfälla OCH Solna / Sundbybergsregionerna (alltså, i båda upplagorna) kommer Alex födelseannons att publiceras. Håll utkik! Tillsvidare kan ni hålla tillgodo med nätversionen. Beskåda den Här.

För övrigt så mår jag helt ok. Ekonomin är inte den bästa, men så länge mitt barn har blöjor, mat, varma kläder på kroppen och är lycklig, älskad och väl omhändertagen så kan man ju alltid skrapa ihop så man får i sig lite mat efter att Alex grejer är köpta och hemburna. Honom går det ingen nöd på, han har allt han behöver och han mår alldeles fint förutom lite feber som kommit och gått ett par dagar. Det får man stå ut med. Idag är han brännhet, jag har sovit halvtimmar och kvartar lite här och där och sedan vaknat för att vyssja min varma unge, så man kan inte säga att jag är pigg. Jag har bara varit hemma de senaste dagarna, knappt gått ut, fixat och bott in mig i min nya ensamhet. Den är bättre än jag kunnat föreställa mig. Jag behöver det här. Jag trivs ensam med mitt kid.

Han och jag kom snabbt in i en gemensam harmoni med rutiner som passar oss båda. Han utvecklas så otroligt fort och lär sig nya ljud varje dag. Han ler och skrattar mest hela tiden. Det är en riktig solstråle jag har här. Jag vaknar tidigt i ottan, under natten har jag lagt honom bredvid mig vid sista matningen så vi har somnat tätt intill varandra under det tjocka, varma duntäcket. En liten hand sluts kring en av mina hårtestar och drar litegrann. Jag öppnar det ena ögat, sömndrucket, lite suddigt. Möts av en klarvaken, mörk blick som gläds åt att mamma äntligen slår upp ögonen. Ett litet förtjust tjut; "Egaaaoo!" och en liten hickning hälsar mig godmorgon. Och sen sprattlar han lite och luftar in täcket. Skrattar och försöker stoppa min hårtest i munnen. Vad gott det är med mammas hår! Nästan lika gott som täckeskanten, gosedjursboken, lekfilten och de egna fingrarna som utforskades grundligt dagen innan. Allt måste stoppas i munnen, det måste undersökas hur allt smakar! Hur ska man kunna veta vad saker och ting är, och bestämma vad man tycker om dem, om man inte smakar på dem?

Jag kliver upp och tar med mig ungen till skötbordet. Vi går igenom den vanliga diskussionen och byter och torkar och jag sjunger lemurlåten. Det är hans favoritlåt som jag hittat på själv. Jag hittar på egna sånger för jag tycker de flesta barnsånger som jag lärt mig är rätt töntiga. Förutom Varm korv boogie, Trollmorsvaggvisan, Upp & ner - ner och opp (från Pippi tror jag det är), Imse vimse spindel (som omskrivits till covern 'Imse vimse Alex') och lemurlåten så sjunger vi också "These boots are made for walking" (Nancy Sinatra), "Superstar" (rollergirl), "Morning song" (jewel), Macarena (Los del rio) och "I've got you under my skin" (Sinatra). Bland annat. Lemurlåten är förstås också rätt töntig. Man blir faktiskt lite töntig när man har barn för man gör allt för att få dem att skratta och vissa tonlägen, ord, sånger och ljud är helt enkelt bättre än andra och det är alltid just sådana ljud och tonlägen och visor som är "minst coola" som genererar mest förtjusta utrop och skratt. Jag har alltid tyckt att barnvisor är det löjligaste som finns och vissa av dem kan jag faktiskt inte med. Sen finns det ofta ett stråk av smärta och sällsamhet i vissa sånger som genererar visst obehag från min sida.

Jag har tillexempel aldrig förstått att människor sjunger "En sal på lasarettet" som vaggvisa för sina kids. Varför vill man sjunga om en unge som har TBC, som så gärna vill hem men aldrig får komma hem utan årstiderna går förbi utanför fönstret och mamma lovar att snart får du åka, och sen dör ungen? Det finns någon slags obehaglig sensmoral i grunden där som jag inte förstår mig på. En känsla dröjer sig kvar när låten är slut, en skuldkänsla, man tänker på modern som förlorat sin unge och som hela tiden lovat att hon ska få komma hem men aldrig fick det, hon har lovat sig igenom årstiderna och kunde inte hålla det och nu sitter hon där. Jävligt obehagligt.

Men lemurlåten, den är enkel och glad (och lite fånig) och går ungefär så här:

"Hallå-å i luuren?
Är det du som ri-inger?

Hallå i luren -

Är det lemuren?

En lemur i min lur

En lemur i Din lur
Lemuren i luren
ringer till dig!


Hallå-å i luureen

Är det du som riingeer

Hallå i luuren

Är det lemuuren?

Lemuuren i luren till dig!"

Den ligger helt klart etta på Alexanders Trackslista den här veckan.
När vi ändå är inne på musik, som ju är så kul enligt både mamma Loo och Alex, så finns det ju en del tunes som vinner mer popularitet än andra. Jag lyssnar ju på musik i stort sett hela min vakna tid och winampen står på random med hela musikhårddisken inläst som är vadå - 150 GB? Så det blir ju en hel del. Bland Alex favvosar just nu kan vi nämna:

The source feat Candy Station - You've got the love
Malaria VS The Modernist - Kaltes Klares Wasser
The flying lizards - Money
Shpongle - Divine Moments Of Truth
Scatman John - Scatman
George Michael - Spinning the wheel
Aphex Twin - Rubber Johnny

Bloggeurism & Dagboksskrivande

Och så har jag engagerat mig mycket i ströbloggläsande mellan varven. Det är verkligen som ett virus det där med bloggande. Alla gör det och alla pratar om att de gör det. När jag började skriva dagböcker på nätet så kallades det inte för bloggande. Jag skrev dagbok på Lunarstorm (av alla jävla ställen!) redan 1997 eller om det var tidigare till och med, och många av mina läsare som jag har idag har följt mig ända sedan den tiden. Jag minns inte när jag började skriva på ElakPistol (läs en liten artikel om elakpistol Här!) EP var en gratis version av Sourze, och den lades dessvärre ned efter några år, vilket var sorgligt. Där blev jag bekant med andra skribenter och blev ganska populär, röstades till veckans bästa flertalet gånger, och började väl känna in mig i min "stil" eller "nisch", hur man väljer att uttrycka sig. Jag har skrivit dagböcker och varit flitigt bevakad av andra medlemmar på många communities - Lunar, Helgon, Kamrat, QX, Playahead och fan hans moster. Idag är jag fortfarande medlem på några, men Lunarkontot är stängt för länge sedan vilket är lite synd eftersom jag raderade ett konto med dagböcker som sträcker sig flera år tillbaka i tiden och jag tänkte mig inte riktigt för när jag för två-tre år sen valde att radera hela mitt konto. Jag tror att jag raderade mig för att det fanns så mycket känsloladdade poster som jag skrivit utan att egentligen tänka mig för, och min backkatalog av dagboksanteckningar var så många sidor lång att jag inte fick överblick över det hela. Det var flera hundra sidor av tonårsångest kan jag garantera. Det jag ville komma till är att jag idag inte sprider ut mig som jag gjort tidigare, då jag lade upp mina dagböcker på flera sajter för att bredda mig, och då jag ibland skrev lite mer hemliga anteckningar som bara vissa godkända hade tillgång till. Idag finns allting i bloggen och jag skriver inte i dagböckerna på mina communtykonton. Den enda sajten som ibland får en eller annan exklusiv text är Katastrof, av det skälet att jag diggar deras koncept, jag har en uppsjö gamla texter där som går ett par år tillbaka i tiden och jag har snackat med många schyssta typer därifrån. De har ett udda koncept och jag gillar individualism. Easy as that.

Lösenordsskydd

Jag har tänkt över möjligheten att lösenordsskydda bloggen flera gånger men aldrig funnit tillräckligt många vägande argument för det. Att skydda bloggen och begränsa vilka som får läsa mig skulle generera hundratals mail från folk som ville ha lösenordet och rent administrativt är jag för lat för att sitta och researcha varenda jävel så att inte "fel" personer får det. Dessutom skulle jag tappa en avsevärd mängd läsare eftersom de är vana vid omedelbar access, den tillgänglighet som en underkatalog på en stor server levererar är trots allt överlägsen. Jag skulle inte locka till mig särskilt många nya, och hela idén med att blogga är ju att skriva för så många som möjligt och att sprida sitt ord och sina tankar, jag är ingen jävla finsalongs-kulturmänniska typ Andres Lokko som väljer vilka som ska ha 'privilegiet' att läsa det jag har att säga. Dessutom är jag inte tillräckligt självgod. Om jag är så smaskig och hemlig att jag lösenordsskyddar mina texter så måste jag ju fan leverera riktiga godingar till inlägg hela tiden som kan motivera det hela. Hur lame är det inte att sitta och harva på med vardaglig brödtext om tesorter och TV-program och planlöst babbel i ett sånt läge, det kan man ju bara inte göra. Publiken kräver att få valuta för sina ansträngningar och om de nu anstränger sig för att få tag i lösen måste ju jag leverera därefter också. Jag tror ärligt talat inte att jag har tillräckligt med smaskigt material att komma med.

Dessutom är det väl ändå lite sent för det. Jag gör ju inte särskilt stor hemlighet av något i mitt liv. Min förmåga att hålla tyst om saker är ju inte direkt en av mina starka sidor. Nä, jag fortsätter att outa mitt mer eller mindre märkliga liv som jag alltid gjort.

Livet, livet, livet

Nästa vecka ska jag träffa en journalist från Sveriges Radio. De vill ha mig med i ett program på P4 som behandlar min gamla räv "Generation Y" och hur min syn förändrats nu när jag och mitt liv har det. Kul! Dessutom inleds min ADHD- utredning på Måndag, Jag ska ha möte med socialtjänsten angående eventuella stödbehov nu när jag och H separerat, och så ska jag försöka hålla mig lite mer socialt aktiv. Jag har ju så sakta initierat mitt sociala leverne igen och det känns grymt bra. Nu när jag bor ensam med Alex, är singel och frisk, och har riktiga rutiner för första gången i mitt liv vore jag korkad om jag inte gjorde något av det. Min nya frihet.

Efter en tid
då det varit ganska glest mellan blogginläggen kommer jag att bättra mig framöver. Det värsta är över vad gäller separationen och nu känner jag istället lättnad och glädje kring det hela. Det är förbaskat skönt att vara ensam och rå om sig själv och bara ha mitt barn att ta hänsyn till. Vi borde ha separerat för länge sedan. Det är klart att jag fortfarande känner mig lite sårad och trampad på. Men mitt förhållande med H är över sedan länge, det är bara det att vi försökt vara en familj på något sätt ändå, under graviditeten och allt. Jag behövde ju mycket hjälp också under mina sista månader eftersom jag var så trött och stor, och H har försökt det han kunnat och orkat, antar jag. Det hör väl till att man ska bli lite bitter och vilja såra den andre så här i slutet av något som ändå tagit upp väldigt mycket plats i livet. Jag har planer på att verkligen bygga upp mig själv, min självkänsla, se över mina rutiner och förstärka fogarna i den relation jag har till mig själv.

Fasen, nu är Alex riktigt varm. Alvedon-akuten till the resque, och badda med fuktig trasa it is, så todiloo tills nästa gång. Same time, same bat-channel.

Bild: Hemmamys @ My place

måndag, mars 31

Mycket att förklara

Det här blir långt, för nu finns det mycket att förklara och berätta:

H berättade idag i ett samtal på MSN
att han känner att jag målat ut honom som ett monster i mitt näst senaste blogginlägg här. H flyttade till en vän på samma ort för några dagar sedan i väntan på sin nya lägenhet. Bägge var eniga om att det är det bästa för oss att vi inte bor tillsammans och att det inte kunde vänta en månad - vi nöter och tär på varandra som det är nu, med våra egna issues på separat håll såväl som de gemensamma. Vad H menade var, att människor kan uppfatta honom som ett totalt monster utifrån det jag skrev, och han känner att det inte ger en nyanserad bild av honom. Följaktligen anser han också att det egentligen är en alldeles för privat angelägenhet för att skrivas ned i en blogg. Jag tänkte bemöta det med lite av mina egna tankar kring varför jag skrev om det här, och varför det är viktigt att prata om såna här saker, behandla dem och inte sopa saker under mattan. Och samtidigt nyansera bilden av vår separation.

För det första så tycker jag att det framgår tydligt i min text att jag betraktar H från ett större perspektiv. Jag poängterar flertalet gånger att H är en omtänksam och underbar person som är omtyckt av många. Jag beskriver den dubbelnatur som H har, som är en följd av uppväxt, familjeförhållanden, samhällets bristande insatser och felbehandling av honom. Utan att gå in på detaljer så finns det naturligtvis många tragiska incidenter som ligger till grund för de depressioner och den smärta som H utstått dagligen under i stort sett hela hans liv. Att han aldrig fått en korrekt diagnos och att samhället slussat runt honom mellan individer som inte "klarat av" eller förstått vad som varit fel, och att hans familjesituation varit direkt ohållbar redan från födseln är viktiga faktorer som helt och hållet bär ansvaret för att han idag lider så mycket som han faktiskt gör. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag faktiskt förstår varför han gör som han gör och varför det här händer. Samtidigt som jag förstår och är medveten om kedjan, orsak och verkan och hela den bagen, så går det faktiskt inte att lindra smärtan bara genom bildning i ämnet. Oavsett var det kommer ifrån så gör det mig illa. Oavsett vems fel det är att han agerar som han gör så går det ju ändå ut över mig, det är ju jag som fått höra alla de hårda orden och de höga skriken och det är jag som gråtit och förlåtit honom, gång på gång utan att det blivit någon förändring. Jag försöker inte antyda att H inte VILL förändra sitt beteende, jag poängterar bara att det faktiskt har skett och jag klarar inte av att vara ensam i det mer. Jag orkade inte gråta mig till sömns en enda gång till för att jag är så uppfylld av hopplöshet, villrådighet och smärta. Det är verkligen plågsamt att leva med en dubbelnatur, för det är ju inte den där onda sidan jag skaffade barn med, det är ju den där goa människan som mellan humörattackerna skämtar, skrattar, skojar och busar med en och som man i alla väder håller ihop mot världen med.

Alexander då?

Jag har aldrig försökt insinuera att H inte skulle älska sitt barn, för det vet jag att han gör. Jag vet också med säkerhet att H aldrig skulle göra Alexander illa eller skada honom på något sätt. Om jag hade minsta misstanke åt det hållet skulle jag inte tvekat en sekund, jag skulle tagit med mig Alex så långt bort från H som möjligt bara gick. Det är extremt viktigt för mig, och det har jag framhållit under hela min graviditet, att Alex får en nära relation till sin far. Det är något vi diskuterat i många långa nätter, och det har varit en viktig fråga för oss båda, dels eftersom jag tycker att det är viktigt jämställdhetsmässigt att barn får lika god kontakt med båda sina föräldrar och dels eftersom vi båda växt upp med delvis frånvarande fäder som grävt ned sig i arbete och burit ekonomiskt ansvar till priset av en relation som de säkerligen velat ha, men inte fått. Mina moraliska ställningstaganden gentemot de klassiska könsroller i familjesammanhang som vi alla så väl känner till är ganska starka. Jag har aldrig diggat bilden av fadern som den försörjande, ekonomiskt ansvariga leksnubben som kommer hem trött efter jobbet lagom till att käka och kolla på sporten, vars första djupare initiativ till engagemang är de lite tuffare "buslekarna" som innefattar bollsporter, brottning, jakt och nöjesparksbesök och som glider genom barnets liv som den inneslutna, lite känslomässigt svalare kontrasten till modern, som fått i stort sett hela ansvaret för barnets språkliga och känslomässiga utveckling på nån slags automatik - ja, ni fattar. Lång mening också, skitsamma.

Jag och H har varit eniga om att det inte är de rollerna vi vill ha i Alexanders liv. Ingen av oss uppskattar traditionella könsroller - bli nu inte uppjagade och lägg fokus på det är ni snälla, jag tycker att folk skall vara precis som de vill och det handlar inte om någon militant jakt på människor som beter sig på ett särskilt sätt utan mer en kamp för de människor som INTE beter sig på just det sättet. Jag tror på frihet och individualism, åsiktsfrihet och hela den grejen och både jag och H har varit eniga om att könsroller faktiskt lägger krokben även för mannen, och inte bara för kvinnan. Kvinnan som uppfattas som den vårdande, som ska plåstra om, pussa och trösta och sy ihop kläder och vara "överbeskyddande" och inte uppskatta "farliga lekar" och representera någon form av tillbakahållande av upptäckarglädje och därmed ju är liiite tråkigare än buspappan, som liksom håller i tarzan och he-man-lekarna och sparkar boll och som tycker att mamma är liite fånig som håller på och tjatar om att de ska ta med sig en extra tröja när det blir kallt. Jag och H vill inte ha det där. Vi har diskuterat många gånger hur vår relation kan komma att bli om och när vi separerar, och har hittills varit väldigt eniga om det faktum att vi ska dela på ansvaret, att vi alltid skall fatta beslut gemensamt och att vi ska hålla ihop kring alla issues gällande Alexanders fostran. H har känt rent spontant att han vill ge Alex mycket fysisk kärlek genom pussar och gos och i min värld kan du aldrig skämma bort ett barn med "för mycket" kärlek.

En relation som inte fungerar.

Men nu är vi oeniga och obalanserade. H mår väldigt dåligt och håller sig just nu borta från oss, gissningsvis för att skona oss från det beteende som följer på depressionen han har. Det leder till att jag inte får assistans och närvaro av den som är så viktig för Alex. Jag blir purken på H för att han inte kommer upp och träffar Alex som han gjort varje dag innan vi separerat och samtidigt förstår jag ju absolut varför han håller sig undan då han är medveten om att han sårat mig och han försöker att inte utsätta oss för sitt humör. Han ändrar sig ständigt kring hur han skall se på mig, ibland är han taggig mot mig och så kommer små anklagelser haglande. Små försök till provokation som jag försöker att inte besvara. En distanserad iskyla uppstår och jag blir arg och ledsen, anklagar honom för att vara oansvarig och nonchalant gentemot mig och Alex och han stolpar iväg sur och tvär. Så är alltså läget. Senare kontaktar han mig och är anklagande och menar att jag inte underlättar för honom, att jag inte ger honom "en chans", att jag är respektlös inför hans depression och oförstående mot hans tillstånd i stort. Jag är en okänslig kärring rent kort. Jag är jävig i situationen, kanske är jag det, kanske inte, jag vet inte, det känns inte som om det spelar någon roll vad jag är för jag känner mig precis lika nonchalant behandlad som han.

Om "monstret"

Jag tycker att han försöker sopa allt under mattan, han har aldrig velat prata om sina vredesutbrott eller de hemska, nedlåtande och elaka saker han sagt till mig. Hur han stått och hånfullt och bergfast talat om för mig att han förstår varför mina andra pojkvänner lämnat mig, bedragit mig eller slagit mig och att jag har mig själv att skylla för hans beteende. Att jag enbart ska hålla käften för jag är bara en pipig kärring som ber om medlidande. Att han ångrat att han träffat mig och skaffade barn med mig. Att jag är ett rent misslyckande från början till slut, född av en knarkare till morsa och hur jag kommer bli precis som hon. Att ingen ändå kommer att lyssna på mig för att jag tagit droger och ingen litar ju på en knarkare ändå, ingen kommer tro mig när jag berättar hur han är. Hur han tagit varje utväg i beräkning och hur han alltid har en spärr för alla utgångar. Nogräknad. Detaljerat planlagt. Mitt förflutna visar vilken hora jag är, hur jag inte förtjänar annat än hans förakt som jag beter mig, uppför mig. Jag kommer sluta precis som min morsa, man ser ju att jag är på väg att bli galen redan nu. Får man höra sådant här, i timmar, och bli behandlad som ett avskräde, ett äckligt kloakdjur, ibland i dagar innan han dämpar sig, bryter ihop, gråter och ber om ursäkt och lovar att söka hjälp, ber att jag inte ska lämna honom, då blir man till slut mer eller mindre galen. Man gör ALLT för att inte påverka honom så att han blir på dåligt humör, men vissa dagar är man själv så nere att det är svårt att vara till lags och vara trevlig, så i ett okänsligt ögonblick så fräser man till och stöter bort honom i en diskussion, man visar humör och en groda hoppar ur munnen och då blixtrar det till i ögonen på honom igen. Åh nej. Inte nu igen. Hur länge ska det pågå den här gången? Kommer han att nöja sig med några timmar innan han demonstrativt går och lägger sig och lämnar mig ensam i vardagsrummet med barnet (eller magen), gråtande, som den ensammaste människan i hela världen, framför datorn, och någon frågar hur det är och vad gör man vaken? Och man svarar att äh, det är lugnt, lite deppig bara. Förmodligen mest trött, du vet, mycket möten och så blablabla bortförklaring.

Men nu är det alltså över, för jag klarar inte sitta tyst och sluten mer och hoppas att han ska må bättre så att det upphör av sig själv. Jag vill så gärna stanna och vara ett stöd för den människan som gång på gång gråtit och bett om ursäkt och stöd, men jag klarar inte av att leva med hans bror Monstret. Monstret är en systematisk, nogräknad, iskall och metodisk individ som står i kraftig kontrast till den riktiga Henke. Det är som två helt skilda personer, och de som mött Henke och tillochmed LEVT med honom i flera år har inte alla sett honom. För han blir inte monstret tillsammans med auktoritetspersoner, män i stort, eller vänner av manligt kön. Flera människor än jag har sett monstret, men jag är inte den första som inte blir trodd. Och det ÄR svårt att tro. Och det här handlar inte om att utmåla honom som en ond människa för att, så att säga, försöka framställa honom i dålig dager. Jag försöker inte bli mer ovän med honom eller svartmåla honom inför främlingar. Jag försöker berätta om en sida hos den person jag har barn med, som inte är en frisk sida, som han behöver få akut hjälp för, någon måste hjälpa honom att finna ursprunget till Monstret och lösa problemen så att Monstret flyttar ut, för Monstret förtär den riktiga Henke. Han sabbar för Henkes relationer och han FÅR inte komma emellan Henkes relation till sitt barn! Nånting måste göras och jag vet inte hur jag ska stötta eller finnas där för den hjälpen när jag själv trots allt är sårad och lider av situationen som uppstått.

Den här obalansen leder till osäkerhet och velighet, och hela den här soppan påverkar naturligtvis lilla Alex. Små barn är väldigt känsliga för skiftningar och nyanser i stämningslägen och humör. Avvikande beteendemönster, om än så små, uppfattas genast. Naturligtvis utan kapacitet att kunna analysera dem och dra slutsatser, så resultatet blir oro, spänningar, nervositet och förvirring. Skitjobbigt att veta att situationen man själv är delvis ansvarig för, stressar det lilla barn som man har såna monsterinstinkter att skydda och överösa med kärlek och det är så jävla plågsamt att man inte bara kan lösa problemet och häva stressen. Så man försöker göra det bästa av läget istället - jag spenderar dagarna med att säkra mig och korven i en bubbla. Vi dansar, skrattar, sjunger, jollrar, plockar och promenerar och pysslar och äter. Jag försöker vara den bästa mamman nu, jag och mitt lilla ljus till unge och samtidigt så sitter jag här och undrar vad FAN jag ska ta mig till med den här situationen, för nu har jag gjort allt i min makt för att försöka lösa det. Jag har hjälpt honom att få remiss till en psykiater och jag har sagt att jag stöttar och finns om han behöver prata. Jag försöker samtidigt att inte låta mina sår inuti gå ut över min förmåga att hjälpa men jag är inte rätt man för jobbet, för jag klarar inte av att stötta någon som sårat MIG eftersom jag inte får stöd tillbaka. Jag är ingen supermänniska! Det här är en återvändsgrändssituation och jag blir inte klok på det.

Den stora frågan, och nuvarande stillestånd

Vad skulle ni ha gjort då? Vad skulle jag ha gjort? Har inte jag rätten att få läka genom att skriva om det jag går igenom, min enda ångestdämpande medicin? Jag har inte rätt att baktala honom eller någon annan eller förvränga sanningen, men jag måste kunna spegla det subjektivt. För det är ju det den här bloggen är för mig. Den är mitt prozac. När jag skriver och får reaktioner på mina känslor och det som sker i livet från utomstående känner jag att mina ord rättfärdigas. Jag får chansen att förklara saker ingående och ventilera ut det känsloliv jag stängt in utan att bli avbruten. Det handlar om bekräftelse. Det jag känner är normalt, andra förstår mina reaktioner. Andra har också känt så. Jag satte ord på en känsla åt någon annan.

Nu har H sagt att han vill säga upp kontakten med mig och att han minsann kommer och umgås med sin son när det passar honom, att jag är en jävla idiot eftersom jag nekade honom att ta med sig Alex imorgon när han åker till sin syster som han inte träffat på två år. Jag motiverade det så här - för det första; Alexander är inte ett utställningsobjekt eller en accessoar som man bara kan kräva tillgång till när det passar en. Han har inte kommit och gosat med honom ensam eller deltagit i vardagsbestyr på flera dagar, eller ägnat honom uppmärksamhet, men när det kommer till att "visa upp" honom och vara "stolt pappa" inför släkten så fanns tydligen ork. Det klingar illa.
För det andra så är det min son också. H behövde få träffa sin syster själv då de inte mötts på länge, vilket är helt förståeligt och naturligt. Att jag inte ska följa med är alltså logiskt. Men jag är bara inte med på att någon ska sitta och pilla med MIN son och vilja umgås med, och träffa honom, men JAG är inte med? Man får tycka att jag är en överbeskyddande mamma eller töntig hur mycket man vill, jag är lite trött på att jag ständigt får erbjudanden från familj och vänner att de "gärna kommer och hämtar" honom när jag påtalar att jag är trött. Jag behöver få ha mitt barn nära mig. Ibland har jag hjälp i hemmet av både min syster, någon av mina få vänner eller en familjemedlem, som vaktar honom i rummet bredvid så att jag får sova några timmar, i trygg vetskap om att han finns nära mig men ändå inte behöver min omedelbara tillsyn, och att jag när som helst kan titta till honom om jag skulle bli orolig. (Det är guld värt att jag har några nära som ställer upp på det viset, i mitt hem, och jag kommer att återgälda de tjänsterna en dag - med ränta!) Jag har mött på en del himlande ögon och en del "men hallå, du kan ju inte hålla på och skydda honom från ALLT och NÅNGÅNG måste du ju kunna lämna bort honom och du är ju lite VÄL överkänslig". Ja, so? Är det ditt barn? ÄR jag verkligen så överkänslig för att jag inte vill lämna bort mitt barn hur som helst och för att jag njuter av att vara nära min unge? Varför skall folk alltid hålla på och kritisera hur man sköter sitt barn enbart för att man gör något på ett sätt som inte passar eller gynnar dem?

Jag har tillexempel sagt nej när H's mor berättat att hon "bestämt" att hon skulle "låna" Alex en hel dag i sommar för att åka in till stan med barnvagnen och "låtsas att hon är morsa" och gå på Skansen med honom. Jag har också sagt nej när hon och andra upprepade gånger tjatat om att få komma och hämta alex och ta honom med sig (utan mig) för att "visa upp" för diverse släkt och vänner. Om det är någon som skall "visa upp" mitt barn, vara stolt över honom och bestämma vem han ska träffa, så är det jag och H, inte någon annan. Jag är djupt tacksam för att han har mor och farföräldrar som älskar honom och jag vill stimulera deras engagemang i honom, men man ska inte glömma bort vem som är mamman och vad som faktiskt passar sig. Och min sons liv är inte försedd med vare sig inträdesavgift eller svängdörr och är således inte vare sig turistattraktion eller någon man besöker eller "tar med sig" när det "passar" för att folk så gärna vill ditt eller datt. Andra människors viljor står och växer i skogen om jag får vara ärlig. Bjuder man över mig och alex till sig så kommer jag gärna och hälsar på när en lucka uppstår och en mammaledig kvinna har en hel del luckor. Vill man leka med och gosa med min unge har man mitt fulla stöd. Vill man gå ut en sväng med barnvagnen i området är jag inte helt omöjlig. Men om man inte är mamma Loo eller pappa Henke så går det tyvärr inte att få komma och hämta honom och ha honom ensam, för han är för liten. Vad jag skulle komma fram till är att, när jag sa att H får hälsa på hos systern utan alex, så anklagar han mig för att "använda barnet som ett vapen". Det är ju det sista jag gör! Det ÄR inte för mycket begärt att man tar hänsyn till mig som person om man ska dela ansvaret för en gemensam son.

Idag var jag och H uppskriven på föräldrakurs och H vill inte ha med mig att göra i nuläget, så jag måste ringa till BVC och klura ut hur jag ska göra nu. Jag vill inte gå dit ensam bland alla mammor och pappor och sitta där ensam med mitt barn och känna mig dum. Jag ska försöka få plats i en grupp för ensamstående mammor, om det finns någon sådan. För det är ju en sån jag är nu. En ensamstående, oviss mamma med lite trasiga kanter som inte vet ett skvatt om framtiden eller hur den kommer att se ut. Men trots allt en ensamstående, oviss, kantnaggad mamma till världens underbaraste, finaste, gladaste unge. En riktig skatt. Vilken tur ändå, att jag har den där fantastiska ungen. När han skrattar så exploderar fyrverkerier i mitt hjärta och all oro är som bortblåst. Det här grejar vi! Det vet jag ju.
Frågan är bara hur det kommer att gå till.
Fan vad långt det blev, men jag har mycket tankar som snurrar i huvudet och enda sättet för mig att bringa ordning i ett kaos är att sortera dem och klä dem i ord.
Förstår ni vad jag försöker säga?

lördag, februari 17

musiken fick tala för mitt hjärta idag

Empty Streets

The city feels clean this time of night
Just empty streets
And me walking home
To clear my head
I know it came as no surprise
I'm affected more than I had guessed on what was said

If this love's not meant to be
If the heart's not ready to open
If we make it I won't see it's broken

If this love's not meant to be
If the heart's not ready to open
If we make it I won't see how it's broken

It's the quiet time before the dawn
And I'm half past making sense of it
Was I wrong?

Should I claim to give it all
In a world where not much ever seems to last long

If this love's not meant to be
If the heart's not ready to open
If we make it I won't see it's broken

If this love's not meant to be
If the heart's not ready to open
If we make it I won't see how it's broken

How it's broken

If this love's not meant to be
If the heart's not ready to open
If we make it I won't see it's broken

If this love's not meant to be
If the heart's not ready to open
If we make it I won't see it's broken

If this love's not meant to be
If the heart's not ready to open
If we make it I won't see how it's broken

How it's broken
How it's broken
How it's broken...

Late night alumni - empty streets

Den stora ensamheten

Jag tänkte att det var dags att erkänna svagheten i mig som förtärt mig de senaste dagarna. För, ni minns utvecklingen va? Ni minns hur jag misstänksamt och bit för bit släppte S nära. Hur han ringde. Hur han klev ur den där taxin den där nyårsnatten. Hur han avvek från allt annat sexfixerat slödder jag mött. Hur dessa hoppfulla ögon bara hade ögon för hans.

När jag talar med honom (Stefan) nu så tycker han att jag i bloggen far med osanning. att jag framställer det fel. han har sina anledningar att stänga av, och, vad jag förstår, att han nu långsamt försvinna ur mitt liv, det verkar som att det är hans lösning. vi försökte prata idag men han är på defensiven, tror hela tiden att jag försöker "få ur" nåt. Jag bad ständigt om förlåtelse för att jag störde. Ville vinna tid, ville behålla hans röst intill mitt öra, om så bara för en sekund. Det enda jag darrande slutligen fick ur mig i samtalet var;
"Kommer vi någonsin att ses mer?" - "eller ebbar det ut, på det där enkla viset där ingen behöver/vill kommunicera?"
Tystnad i luren och jag kniper hastigt ihop ögonen. Det är svar nog. En stor jävla klo griper om min bröstkorg av tanken. Tanken på att inte få vara honom nära. Kanske inte ens som vän. Och det han säger, är "ingen av oss vet vad som sker i framtiden och jag kan inte lova något, jag vill inte att du ska få upp förhoppningar att det ska bli vi igen, ingen vet det, jag kan inte ge dig vare sig löften, närhet eller kärlek som det är nu, och kanske är det bra att vi inte hörs / ses på ett tag."

jag tänkte bara en enda sak.
"Vad gjorde jag för fel...?"

Men i min värld så är det inte så. Jag behöver ingen jävla distans eller frihet för att bekräfta om jag älskar eller ej. Logik. Och vad leder allt detta till då?
Han lät mig förälska mig, ge honom ett fullständigt bloggnamn. Han kom hem till mig och la sina armar där jag behövde dom. och just som jag började hoppas på framtid, en fördjupning - då är han helt plötsligt inte där. Plötsligt ingen Stefan i mitt liv. Och plötsligt kom den, den själsliga och hjärtetomma tomhetssmärtan, självanklagandet: "Om jag bara hade sagt si eller så istället" eller "om jag bara..."
Varför ringer jag? Han har redan väldigt bestämt sagt till mig att jag redan "diskuterat för mycket". Så kanske det är. Det är bara så märkligt att jag fortfarande inte förstår hur han kunde uttrycka viljan, viljan att vara med mig. att han kunde tala om hur mycket han tyckte om mig, allt det.. och en vecka senare.. så finns det inte. Och som han fick MIG att känna. Som jag betraktade honom i smyg. Och i ett trollslag, så är våra samtal känslokalla. "Våra livsstilar går inte ihop" heter det, det heter massor av saker. Och jag sörjer det varje dag,

Så spenderade jag veckan hos C. Allt var bra, tills C transformerades. Om vartannat bad han mig fara åt helvete, om vartannat mästrades jag i medvetenheten att jag borde stanna och "reda ut". Vid det laget hade han skrämt mig för mycket. Han växlade, pendlade. Han kastade en bunt tidningar på mig och odlade in det dåliga samvetet i mig över det faktum att han hjälpt med medicin och mycket mer när jag legat sjuk. Skrikande lät han mig veta att han ansåg att jag "nedvärderade honom". Trots detta hade jag städat hans lägenhet, gjort allting vackert, lagat mat, funnits där.

Men så Stefan.
Han har ju deklarerat att vi inte kan bli vi..."så vitt han vet" - han vill inte "inge mig förhoppningar". Jag vet hur man översätter det till svenska. Men kan jag rå för att hjärtat längtar? Att jag saknar det vi var, oavsett det vi var? Rår jag för att jag förälskad släppte efter och gav?
Det känns återigen som om jag bara fått några hastiga rader, en hattlyftning och utlämnad åt en evigt tänkande ensamhet

Och återigen kommer den krypande: rädslan att vara ensam.
för jag litar inte på mig själv mer.

"Så har den drabbat mig igen
Den stora ensamheten
Utan någon synlig förankring l verkligheten
Allt synes vara, som det borde
Jag ser inget fel vi gjorde
Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara
Varför den drabbat mig igen,
den stora ensamheten

Du talade, jag lyssnade
Jag hörde varje ord
Men om sanningen ska säjas
Tror jag inte jag förstod
Nej jag satt där i min värld,
dit ingen nånsin kan nå in
Du måste tro mig, tro när jag säjer
Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din
Trots att den drabbat mig igen, den stora ensamheten "