Reboot Life

In på sjukhuset, ut från sjukhuset, in på sjukhuset, hjärnan går på högvarv, tankarna studsar, rädslan kommer och går, jag är så sjuhelvetes jävla rädd för allting i verkligheten där ni andra lever, för det fungerar inte som här hos mig, men jag behärskar den, det gör jag. Jag behärskar den här verkligheten bättre än de flesta, den har blivit en liten hobby för mig, jag andas in samma syre som ni men det pågår något annat i min kropp.

Och idag vaknade jag till ljuva toner "Dina värden är normaliserade. Du har nu ett immunförsvar och får komma hem". Jag har ett immunförsvar och kroppen spritter, jag har oändligt med energi precis som för sex månader sedan och jag åker bil med lilla Mi och vi åker till gallerior och ser på kläder och jag ser hur folk ser på mig och undrar. Vad är det för fel på henne då? Men det har de gjort hela mitt liv, hår eller inte, cancer eller ej spelar ingen roll, de har alltid ställt sig frågan vad fan det är för fel på mig och jag har aldrig kunnat svara. Little miss Alien handlar kläder på rean och pratar med lilla Mi om allt möjligt mellan telefonsamtalen och något bara äter, äter och äter på mig. Det upphör ibland. Jag blir alltid så lugn när jag pratar med O, saker slutar normalt att knapra på mina tankar och jag uppehålls av precis det jag vill fokusera på. Men ibland måste jag låta huvudet upptas av en massa andra saker och jag blir disträ på ett tveksamt sätt.

Men så kommer jag hem igen och då kommer det emot mig som ett jävla attackflyg med missilsiktet inställt rakt in i hjärnan, magen och hjärtat, och jag flyger omkring och hittar på ursäkter till varför det händer eftersom jag inte kan förklara det och som vanligt blir jag osammanhängande, förvirrad och odräglig när det händer, det är en sådan där jävla grej jag har och det är förmodligen också den största anledningen till att ingen orkar med mig i längden. Men det är inte det jag försöker prata om eller förklara, det är det här:

"Give me release
Witness me
I am outside
Give me peace

Heaven holds a sense of wonder
And I wanted to believe
That I'd get caught up
When the rage in me subsides

In this white wave
I am sinking
In this silence
In this white wave
In this silence
I believe

(In this white wave
I am Free)"

Och vad är det jag försöker förklara nu då? Vad är det som händer med mig? Jag vet inte. Jag kan bara uttrycka det genom musik och lösryckta (klösryckta) ord, jag kan inte ens tala normalt. Det här handlar inte om kärlek eller pengar eller något sånt, det här handlar om Mig. Det handlar om att jag står på randen av den person jag brukade vara med ena foten på den person jag tvingats att vara och jag kan inte hålla det här inne riktigt, som de säger så mycket bättre "I can't contain myself". Jag har inte ens reflekterat över vad eller vem jag egentligen är på så länge eftersom det varit så förbannat oväsentligt när jag för inåt helvete kämpat med alla celler jag har för att leva. Jag har vandrat runt i något slags kompakt mörker i så många månader (år) att det är den enda norm, den enda trygghet jag känt till - om ens någon, och nu är det som om livet ska reboota här, här och Nu, mitt framför ögonen på mig sker denna omvälvande reboot och jag är skiträdd för allt jag inte känner till precis som alla andra och nu, nu är det helt enkelt too much. Jag borde så mycket, jag har så mycket kapacitet, jag har mer än många, men jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag vet inte ens hur jag kommer att se ut efter det här, hur många nya ärr jag kommer att bära utanpå och innanför kroppen och det känns precis som när man var liten och skulle börja första klass och man hade aldrig varit i en skola förut och man visste inte om de andra barnen skulle tycka om vad de såg, om man skulle klara av det som väntade, och för min del blev det ju naturligtvis inte så. Jag gick igenom nio års jävla psykisk misshandel efter den där första dagen och hade jag vetat om det innan - så hade jag ändå gått dit den där första dagen, för jag hade velat bevisa för mig själv att jag skulle klara av det. Fröken Stark, som aldrig gråter. Fröken Stark, som räddar alla utom sig själv. Fröken Stark, som i verkligheten är så svag att hon inte ens släcker alla lampor när hon ska sova.

Och det handlar också om den person jag var för tre år sedan innan allt det här började på allvar. Den tillvaro jag levde i, hur jag oändligen åkte fram och tillbaka i bil mellan oändliga trafikljus och drog i mig, lina på lina, piller efter piller, spruta efter spruta, glas efter glas och jag hade inget stopp, det fanns inget stopp för jag ville inte leva, jag vågade egentligen inte leva, det var så fruktansvärt jävla skrämmande att vara därute i verkligheten bland all kyla och betong och all jävla misär runt mig, med människor som inte heller visste vad de sysslade med men de gjorde det tamejfan bra, alla vi var experter, proffs på det enda vi kände till och det var olagligt, förkastligt och dödsfarligt men det brydde vi oss inte om, och vårt enda alternativ till misären därinne var misären därute som alla andra levde i. Och om man då måste välja, välja mellan en misär som åtminstone gav en några timmars peace in mind och kontroll, några dagars underhållning, en gemenskap som ingen, ingen odrogad människa sett maken till och en säkerhet utan like, med det där jävla niotillfem och låg lön och middagklockansex och teve varje kväll och bråk med partnern och melodifestivalen och afterwork, stressiga jular och besvikna föräldrar, med en känsla av att vara Absolut Död inombords, då vet jag vad jag valde. Då. Men så är det inte nu. Den världen är stängd för mig. Jag måste, som filmen säger "Choose Life", och det är förbannat svårt ibland, när jag ser den framför mig och jag inte vet hur jag ska agera i den. Speciellt inte som om hela världen har stämplat mig, gjort mig till den jag var, satt fast mig i ett fack jag inte längre platsar i, som om jag aldrig ska få lämna mitt förflutna helt. Som om det alltid ska straffa och jaga mig för vad jag valde där för över tio år sedan.

Och jag blir därigenom, tack vare detta, osäker på precis allt, så full av tvivel, så otroligt barnsligt, jag vet, men jag rår inte för det och förnuftet börjar att kriga mot tvivlets röst, och det pågår så mycket dialoger i mitt huvud att allt jag får ut är svammel, och jag vet inte, jag vet ingenting längre. Och dialogerna i huvudet pågår, kriget mot mig själv bara trappas upp. Det låter så här, ungefär:

Förnuftet: Nu är ju allting bra! Saker börjar ju ljusna här!
Tvivlet: Kvalificerat skitsnack och självbedrägeri.
Förnuftet: Jag har bevisen här. Titta här, jag mår faktiskt bättre än på länge.
Tvivlet: Jaha, det tror du bara. Självbedragerska.
Förnuftet: Jag har faktiskt kärlek i mitt liv.
Tvivlet: Ha, Ha, Ha! Skämtar du? Och hur länge tror du det varar?
Förnuftet: Vadå?
Tvivlet: Innan han inser. Vilket han kommer att göra. För helvete människa, vad tror du?
Förnuftet: Men han säger ju faktiskt. Jag har faktiskt massor av grymma bevis. Kolla Här! Och Här! Sluta nu, jag behöver inte ens ifrågasätta det här!
Tvivlet: Vem som helst kan väl bli förälskad, men alla kan inte bli älskade, och du föregår ju knappast med gott exempel som du beter dig.
Förnuftet: Men jag är en bra människa. Jag har massor att ge en annan.
Tvivlet: Okej, bra. Förklara då för mig hur du ska få det här att fungera.
Förnuftet: Jag behöver inte förklara ett skit för dig.
Tvivlet: Nej, för du har ju ingenting att komma med, inga argument, ingenting.
Förnuftet: Jag måste bara komma ut ur den här låsningen och våga släppa efter till hundra procent, och det måste få ta tid. Det måste det. Allt annat vore omänskligt. Ingen människa kan väl för fan ge efter så här tidigt?
Tvivlet: Jaha, så det innebär att krypa ihop och inte våga någonting alls då, menar du?
Förnuftet: Far åt helvete.

Nu ska det alltså reboota, det här livet, med mig I det, vem hade kunnat tro det? Scared shitless, med odrogade glasögon och med några cancerceller vunna, och några förlorade, och så allt på en gång. Som vanligt här, alltså.
Ja, ni förstår kanske. Jag är konfys. Och jag behövde egentligen bara skriva av mig det här innan jag skulle explodera. Jag vet inte ens var jag vill komma. Jag vet bara att jag måste skärpa mig lite med oron.

Och det är svårt, när man är van vid att leva i ett mörker och nu står i ett jävla strålkastarljus.

Mänskligheten - igen.

Var är alla riktiga människor någonstans? Undrar jag emellanåt. De här, de ni ställt ut här och var på lekplatser och i matbutiker, de är ju bara statister. Så kan jag tänka, lite ologiskt kanske, men så är det. Var är alla riktiga människor, med själ? På klubben jag skulle spela på stirrar gapande tomma blickar, rusiga av sprit och whatnot, mot mig i en slags urskillningslös fyllekåthet på allt de ser. Händer med ringar runt vänsterhandens ringfinger kladdar mig helt skoningslöst i baken, när jag frågar hur det kommer sig att de roar sig med att kladda unga flickor i baken på någon jävla fest hellre än umgås med sin fru kommer det: "Ja, men jag sover på soffan". Som om det skulle göra någon skillnad. Ja, jag är ledsen, men det här med kukförsedda individer och monogami är fortfarande som en stor, hägrande myt för mig. Något man läst i sagor. Precis varenda en av mina ex har bönat och bett om sex efter att det tagit slut. Även fast de skaffat någon ny. You do the math.

Jag var ute med Alex och lekte i en närbelägen park häromdagen. En liten familj med sin treåriga son dök också upp, och jag och mamman började småprata. Jag såg nog att hon vaktade på sin man gentemot mig, tillät honom inte att ställa för många frågor eller vara social. Helt absurt egentligen, för hon såg inte alls illa ut på något sätt, verkade bara lite trött och sliten men vem fan är inte det? Och jag är ju sannerligen ingen Marilyn Monroe, precis. Senare skickade hon också hem honom med ett svepskäl. Som i koppel, tänkte jag och log glatt åt den vinkande familjepappan. Harmlös, trevlig, men inte tillåten att vara där ute med oss. Vad är det för jävla förhållanden folk har, tänkte jag. De är inte fria människor, de är så rädda att folk ska lämna dem, rädda för hot som inte är ett hot. Det passar sig inte för mig som ensam-mamma på lekplatsen att tilltala karln mer än kvinnan där, det vet jag. Osynlig regel. Försök själva så får ni se. Jag är mamma, jag ska prata med andra mammor. Barnens pappor är fy-aj-aj. Det osynligt könssegregerade samhället och jag är less på det. Men anyway, det jag skulle komma till idag var mamman. Som hon tilltalade sin son! Så.. nedlåtande, så liksom.. som om hon gjorde narr av honom för eget personligt nöje. Precis hela tiden. Som om varje mening liksom mynnade ut i en extra poäng på hennes inre bonustavla. Mamma versus Treåringen: 20 - 0.

Hon lade an på någon slags "Jag är nu mera könlös mamma och går i oformliga jeans och en tröja som passade mig bättre för 20 år sedan. Jag har ingenting sexuellt eller mänskligt i mig, nu är jag mamma och en del av ett par och jag har gett upp. Det finns ingenting kvar här att hämta, och dessutom så gör jag mig själv till ett konstant martyriskt åtlöje, så du behöver inte göra det åt mig."- grej och hon sneglade på mina kläder (kjol med vidd, till knät, och en kortärmad finstickad kofta, modell dyrare) och mitt hår (nyblonderat i pärlblont, utslaget över axlarna) flera gånger, med en slags bitterhet. Jag försöker klä mig lite finare var dag, det piffar upp en trist vardag på något sätt. Men det gillas inte alls av kvinnor på lekplatsen. Barnvagnsmaffian ska vi väl inte ens nämna, de vill väl halshugga mig för att jag bär kjol. Skevt egentligen. Jag ser ju ut som precis vem som helst och ser mig inte som något förmer. Hon talade ständigt om för treåringen vad han sysslade med och gav det ett värde. Det var intressant, men skrämmande att lyssna till.

"Bajsar du nu? Åååh vad skönt, eller hur? Mm, lagom kul för mamma att behöva torka bajset sen, men NJUT du bara, medan det varar! ha-ha! Njuuut!" (det här skämdes jag så över att höra, jag vet inte.. jag klarade bara inte av det. Det lät så.. jag vet inte).

"Min son är en mästare på att ha sönder saker. Han är ett riktigt monster.(sneglande på sonen som hör allt hon säger) Han ÄLSKAR att ha sönder saker, ja, jag går bara här och bygger upp och bygger upp och han bara skitar ner sig. VÄNTA DU BARA tills din lilla beskedliga unge kommer i X' ålder, då jävlar, då är de inte vidare söta längre! Neeeejdå! Då har de sönder allt och skiter TOTALT i vad du säger! Jajamensan! Då är smekmånaden över och GLÖM att du får en SEKUND för dig själv! Det säger jag bara!" (notera: Den här kvinnan är inte ens trettio fyllda.)

(Och där tänkte jag i mitt stilla sinne, att jag får inte många minuter för mig själv om dagarna jag heller, och jag har ingen karl att luta mig mot. Dock visade sig senare att hennes karl "ändå är så oduglig, han kan bara lata sig hela tiden medan jag får ta all skit.." Men jag är inte sådär.. hemsk.. är det så jag kommer att bli?)

"Jaha, så nu har du hittat något du tänker ha sönder igen, eller hur? Ha inte sönder den, hör du det? För om du har sönder den så går vi in!"
(ungen har sönder sandkakan som jag och alex 'bakat')
"TITTA nu DITT JÄVLA MONSTER VAD DU HAR GJORT! Ser du inte? Va? Va? DU är HEMSK som är så elak! vad ska jag gööööööööööra med dig? Här, sätt dig ner och ät istället. Sitt på filten. Men SITT PÅ FILTEN SÄGER JAG! Ja, alex sitter inte på filten, nej det ska inte du bry dig om! Du behöver inte bry dig, hör du det? Alex gör som han vill eller hur? (alex satt utanför filten, på gräset) ja men sitt nu ORDENTLIGT, sitt inte som en hund! Det ser ju inte klokt ut och du blir blöt! Ja, men snälla lilla X ÄT ordentligt och sitt inte och smula sådär, man blir ju galen på dig ditt monster! Ja, men sluta gnäll nu, du HAR ditt kex där, du behöver inte ta alex kex! Här, kan du sitta med benen rakt? va? va?"

Pojken fick inte en sekund andrum att själv värdera det han sysslade med. Vad han än gjorde så var hon där och förmanade och talade om för honom vad han ska tycka och tänka, och vad hon trodde att han var på väg att göra. Hon kommenterade och orerade i all evighet och berättade hur bångstyrig han blivit sedan han kommit i sin treårskris som hon kallade det. Jag tror att barnets trotsbeteende förstärktes kraftigt av mammans konstanta förmaningar om hur han skulle bete sig i varje given situation, men jag är heller ingen pedagog så jag vet inte. I vilket fall kan det där fan aldrig vara bra. Barnet får liksom inget utrymme till att själv agera och fundera när allting skall värderas och anmärkas på. Jag sa ingenting. Det finns ingen mening.

Jag och alex letade kottar och bakade kakor i sanden och alex berättade för mig om allt han hittade med långa haranger. Han är en pratkvarn (hon trodde att det berodde på att han var pojke. "Pojkar är mer försigkomna och tar för sig mer". Skitsnack, men det sa jag ingenting om). När jag skulle röka ställde jag mig upp och gick ifrån lekplatsen en bit, med förvissning om att alex var upptagen med sin hink och spade och så länge han ser mig så håller han sig där han är, ja, för det mesta i alla fall. Hennes unge sprang då efter mig och jag väntade med att tända cigaretten i hopp om att hon skulle ropa på barnet så att han slapp röken. Det var tydligen "lugnt" att jag stod och rökte bland barnen för henne, för han "sitter minsann ofta" i hennes knä på balkongen när hon röker, berättade hon glatt. Detta placerade hon dock inget värde i, intressant nog. Jag sa ingenting då heller, men jag tänkte. För mig är det belagt med dödsstraff att utsätta barn för andrahandsrök, jag utsatte A tillräckligt genom att inte kunna sluta helt under graviditeten. Jag har inga ursäkter för det. Det finns inte. Det är inte OK alls. Jag tänker inte försöka skuffa undan det. Men att utsätta barnen för den otroligt skadliga andrahandsröken KAN undvikas och SKA undvikas till varje pris. Ha barnet i famnen när man röker.. otroligt. Hon kan likväl ge honom en cigg med en gång.

Hela hennes väsen gjorde mig så.. jag vet inte, sorgfull, som ett smärtsamt besked inom mig. Hon gjorde konstant hån av sig själv och barnet, och nedvärderade, förmodligen utan att ens reflektera över saken, både sig själv och honom. Barnet reagerade med att ständigt göra precis tvärt emot hennes ständiga order, förmaningar och uppmaningar. Han fick liksom inte leka själv, ta egna initiativ. Först fick han klättra över det lilla staketet i lekhuset, han ville visa sin mamma. Nästa gång fick han inte klättra där för henne, för det gjorde henne 'nervös'. Det är ju ett lekhus för fan, låt barnet klättra lite. Han kan inte dö av att lyfta benet över ett litet hinder på knappt en halvmeter. När han blev smutsig så var inte det bra. Sekunden senare var det minsann smutsen som var ett mått på hur glada barnen är. Dubbla signaler, konstant. Och så dessa konstanta jävla förmaningar! Barnet fick inte ta ett jävla andetag utan att hon måste kommentera det, och värst av allt, sätta ett värde i det han gjorde. Det här är en klassisk mamma nuförtiden, det finns en hel bunt av hennes sort på öppna förskolan. Jag vet inte varför de blir såna, jag vet inte hur eller vad fan de får ut av det och jag begriper mig fan inte på någon längre. Jag känner mig som en total jävla alien precis varje dag. Bara hur folk tänker.. jag försöker föreställa mig hur de tänker men det är så jävla svårt. Det känns som om jag ligger mil ifrån andra. Notera; Mil ifrån, jag säger inte att jag är högre stående på något jävla sätt. Jag är ju också en individ ur rasen människa. Så mycket kan bara inte skilja oss, tänker jag. Men sen ser jag hur världen ser ut och vad som pågår i den. För att ta några exempel: Religion. Krig. Våld. Förstörelse. Tortyr. Slaveri. Barnaga. Clitoridektomi (kvinnlig könsstympning). Totalt. Jävla. Förtryck.

Människor som nedvärderar sig själva trots att de har ett värde. Människor som inte vill förstå. Människor som förstår men som ingenting gör. Och sen sitter man själv maktlös så in i norden och undrar var alla likasinnade är. För tro mig, det gör jag. Den enda gången jag inte känner mig så in till benet jävla ensam är när jag är med någon av mina få stjärnor. Liselott är guld värd, hon vet vad jag tänker innan jag ens tänker det själv. Hade jag inte henne hade jag tappat hoppet för länge sedan. Jag har några till, men de syns inte av så ofta. Och så har jag ju min son. Det där underbara lilla knytet till barn, som växer och blir stor rakt framför ögonen på mig. Alldeles nyss låg han i min mage.. Nu går han omkring här på golvet med sin lilla kärra, ja, han går ju sen länge, faktiskt sen 11 månaders ålder på ett ungefär, och nu fyller han kärran med skatter som ska forslas till okänt mål. Strax är det läggdags, men vi ska leka lite först. Våra lekar är kramiga, kärleksfulla och ömsinta. Spännande och läkande, för en själ som varit med om lite för mycket här i världen och som ibland inte önskar se mer. Och bara spännande och kärleksfulla, för en lite mindre själ som jag inte önskar den här smärtan för allt i världen. Den bottenlösa, avgrundsdjupa ensamheten som jag tycks vara född med. Låt den för allt i världen inte gå i arv.

Ibland blir jag så innerligt trött på mänskligheten.

Magproblem VS Sexliv

Jag glömmer ju av ibland, att vissa saker pratar man om, och andra inte.(Jag har med andra ord, ingen skam i kroppen) Vid mötet idag satt min läkare, en blivande läkare, min behandlare, min socialassistent och mitt bostöd. Strax innan hade jag förklarat att jag behövde medicin mot min mage. Det är som så att suboxone gör dig förstoppad. Deluxe. Och det är som så att jag har väldigt svårt att prata om kiss och bajs och så. Det är min fostran, så är det bara. Så jag säger lite hastigt att hon måste skriva ut nånting mot det där ONÄMNBARA magproblemet, och förklarar för alla att jag helst inte pratar om det. Hon meddelar att hon fått en rapport kring det och att hon ska skriva ut medicin för det lilla problemet jag har. Strax därpå frågar hon:

"Har du fått din mens tillbaka efter graviditeten?"
"Javisst, för länge sen"
"Då hoppas jag att du skyddar dig och sådär, så att du inte blir gravid igen? Jag menar, det är ju bra om du har koll på det här och så.."
Och jag deklarerar torrt:
"Ja, bara så ni vet, jag har inget sexliv. Jag har inte sex. Jag får inget, så är det. Så ni behöver inte oroa er för det. Men jag har bokad tid för insättande av en P-stav senare den här månaden. Fast jag tror inte den kommer till så mycket nytta.. men skitsamma. Not to worry, som sagt, jag får inget..."
Hela rummet brister ut i skratt, Min läkare säger:
"Loo. Du har problem att prata om dina magbesvär, och du vågar inte ens uttala ordet förstoppning. Men ditt sexliv går det tydligen alldeles utmärkt att sprida och prata vitt och brett om hur som helst?" (fortsatt skratt)
"Vadå sexliv? Jag HAR ju inget, sa jag ju!"

Tydligen så var det alltså inte enligt regeln att vara så framåt med sitt icke-existerande sexliv.. note to self: Magproblem OK. Sexliv (även icke-existerande): Not OK.

Möte

Oh, mötet gick bra. Jag gillar min läkare. Hon är liksom barsk, rakt på sak, saklig och kunnig och jag gillar det. Inget tjafs, inga omskrivningar - ren fakta och så är det liksom. Hon påminde mig litegrann om själva kontroversialiteten kring subutex och suboxone och det faktum att det fortfarande är väldigt hårt reglerat och styrt av socialstyrelsen. Det förstår jag. Vi är cirka 1500 personer i 62 program som får den här medicinen i Sverige. Den har fått motta mycket hård kritik från flera samhällsgrupperingar eftersom man anser att det handlar om att ersätta "en drog mot en drog". Många människor som säger de sakerna vet, helt ärligt, inte vad de pratar om. Oavsett vad du "byter ut" ditt missbruk mot när du slutar knarka, så måste du alltid finna något, vad det än är, som "fyller hålet". Det är inte lätt att bara lägga ner allt och sluta må dåligt enbart genom fri vilja. Självfallet fungerar psykoterapi i viss utsträckning, på vissa individer och på olika sätt, men ett beroende, och hela livet kring beroendet som utvecklas genom det, kan inte upphöra tvärt enbart genom psykoterapi. Det är väldigt få patienter som skulle svara på en sådan behandling, om ens någon.

Många människor säger att "Ja, men har man börjat så ska man fan kunna sluta också, man har själv satt sig i skiten" etcetera. Det tycker jag är ett inhumant, generaliserande och okunnigt uttalande, och dessutom så låter det så drygt och snorkigt så jag blir sugen på att lappa till personen i fråga. Är det så man ska tänka om människor som behöver hjälp? Ska man, i ett demokratiskt och socialistiskt samhälle bara skita i människor och låta dem vara när de "satt sig i skiten"? Är det så vårt samhälle BÖR se ut? Sköt dig själv och skit i andra?
När jag började ta droger var jag en nyfiken, deprimerad tonåring som inte visste vilken fot jag skulle stå på i världen. Mitt liv var ett kaos. Min själ och mitt hjärta var ett kaos. Jag sökte mig till de som hade det som jag. Som visste hur det kändes att leva i en icke-kärnfamilj, som visste hur ont det gjorde varje dag. Som hade ett hum om att livet inte bara är ett rakt streck, utan en bergodalbana med toppar och dalar. Jag sökte mig till dem, och fann en trygghet. Jag fann en gemenskap jag aldrig funnit någon annanstans. Det fanns en chans för mig där att bli accepterad för den jag var och människorna i den gruppen behandlade mig väl. Jag var en av dom. Jag var älskad och respekterad och vi höll varandra om ryggen i fighter, lyfte upp varandra i svårigheter och fanns där för varandra. Precis som i vilken tight grupp som helst så fanns det något att samlas kring. Och det var drogerna. Och de första åren var det "bara" kul. Det var ecstasy som tog en till oanade höjder, det var LSD och det var amfetamin. Människor säger "men det är inte riktiga känslor, det var ju drogerna som gjorde det" - so? Utan ecstasy hade jag aldrig fått uppleva de där sakerna. Missförstå mig rätt; Jag propagerar inte NÅGONSTANS att någon ska börja med droger. Det är ett heltidsjobb och du kommer att få ett helvete. Vad jag vill säga är, att de erfarenheterna gjorde mig rik. Stark. Och nyanserad i min världsbild. Jag fick ta mig in, igenom och ut, själv. Och jag gjorde det.

Anyway... relax-time.

Hur illa är det?

Underhållande MSN-dialog på nattkröken.
Freakie är min vän, och "Loo- YYL" är jag, men det fattar ni säkert ändå.

Freakie säger (00:10):
Hur illa är det när man hör musik spela när det inte är någonting som spelar den?
Loo- YYL säger (00:11):
hmm.
Loo- YYL säger (00:11):
tinitus? alkohol? lsd? förgiftning?inbillningssjuka? svält?
Freakie säger (00:13):
tinitus - har det till och från, men då är det ett högfrekvent tjut
alkohol - ingen alkohol på över 24 timmar
lsd - nope
förgiftning - hoppas inte det. Åt nyss
inbillningssjuka - Är det lika roligt som det låter?
svält - åt nyss som sagt
Loo- YYL säger (00:13):
haha
Loo- YYL säger (00:13):
pja, schizofreni, psykos, inbillning, delirium?
Loo- YYL säger (00:14):
hur kul låter det?
Freakie säger (00:14):
låter som om det kan liva upp min gråa vardag
Freakie säger (00:16):
hehe, jag hör även msns standardljud när någon skriver till mig i tid och otid även fast ingen skriver till mig
Loo- YYL säger (00:16):
japp, det är kört för dig. det blir psykakuten och haldol. det ska tydligen vara en hit förresten.
Freakie säger (00:17):
då hoppas jag att jag får samma present som jag gav en kompis som blev tvångsinlagd på psyket
Loo- YYL säger (00:19):
present? vadå, får man presenter för att man blir inlagd nu för tiden? orättvist, sist jag var intagen fick jag inte ens behålla mitt plastband. Jag som ville ha det på mig, lite för att visa upp, som barnen som behåller sina grönan-åkband för att visa upp för kompisarna dagen efter.

Den kasserade kattkärringen talar ut

Eftersom mitt ex gör sitt bästa för att få mig att känna mig som en gammal hasbeen till kärring som "gjort sitt" nu när han dejtar ärtiga under-twenties har jag hamnat i en mindre livskris. Allt jag består av, är uttjänt materia. Mina förr så peachy, well trained animal legs är celluliternas hemvist. Min röv är bredare än pappas herrgårdsvagn (om han supposedly skulle äga någon) och jag kommer inte undan hjärnspökena, som viskar "Tant.. Taaaaant" så fort jag ser mig i spegeln.

Det är dags att göra något.
Jag ska skaffa blonda syntetdreads och lägga in i hela håret. Lite reclaim-brud fast östermalm-ärtigt liksom. Och det är ju en jävla tur att separationen tagit bort all min aptit, för smal blir jag tamejfan. Som en jävla vandrande pinne när det här racet är slut.
Fuck, jag avskyr att vara så här sorglig.

H kom över och packade ihop porslin:

"Vad är det MED dig egentligen" frågade han.
"Vad det är MED MIG? vad är det med DIG?"
"Jag försöker faktiskt vara trevlig"
"Det märks inte. Du kan ju inte låta bli att pika mig och berätta om dina nya internetragg. Jag vill inte höra"
"Det var ju du som kallade HENNE för slampa"
"So? Jag har väl rätt att tycka att det är drygt att det sitter en liten brutta och fjäskar för mitt ex när vi fortfarande bor ihop, och har mage att fjäska för MIG och köra söta-tjejen-stilen med mig precis som om hon är soo innocent och sen hinner du bo borta i typ en vecka och hoppla! Ni har en biodejt? Falska jävla våp!"
"Om du tänker vara otrevlig mot henne så kommer du få en FET utskällning av mig kan jag säga!"
"Jag tänker inte vara otrevlig mot henne. Jag ska inte säga ett ord"
"Du får ju dejta hur mycket folk du vill, jag bryr mig inte, så varför bryr du dig?"
"Finkänslighet? Vi separerade nyss? kan du chilla lite med dicken, måste den in i första bästa blöta hål du ser bara för att du flyttat några kaffemuggar från en lägenhet till en annan?"
"Men du brydde dig inte, sa du ju"
"Jag bryr mig inte om vad du gör. Jag vill bara inte få dina jävla dejter kastade i ansiktet på mig som om jag vore någon gammal kasserad vara som bara sitter här och planerar pensionen. Jag vill inte höra hur jävla populär du är. Jag vill inte höra hur jävla kåt du är och hur kul du har det. Jag mår fortfarande skit. respektera det"
"Jag förstår mig inte på dig"
"Jag vet. Men du bryr dig ju inte. För dig är det här så jävla lätt. Du flyttar bara ut och vips! så har du ett nytt liv och det vi byggde upp är puts väck. Du sitter inte hemma och gråter. Du tycker det är piece of cake att hänga med mig. Du har helt och hållet bara glidit ur situationen på en räkmacka. Jag fattar inte hur du kan vara så jävla känslokall"
"Jag har ingen empati"
"Grattis"

Han har ingen empati och jag är en hormonell, gnatig kärring med söndertrasat känsloliv vars enda ljus i tillvaron är de leenden jag får av min son. Bitter är jag också. Och less. Och samtidigt som jag aldrig känt mig så ensam stänger jag ut alla vänner som försökt ringa och isolerar mig i lyan. Idag skapade jag en fondvägg i vardagsrummet med hjälp av ett symmetriskt rosa duschdraperi, knåpade ihop en lampa med hjälp av en ljusslinga och en vas och sedan spenderade jag en timme med att prata med mina blommor om det svenska rättsväsendets inställning till sexualvåld. De förhåller sig passiva. Sedan försökte jag hinta till ST om att vi kanske borde ta och dricka öl ihop nångång. Det gick inget vidare, för han har någon form av livskris han också och vet inte vare sig A eller B, vilket är förståeligt men jävligt frustrerande. Det är ingen bra timing att mina vänner får livskriser samtidigt som jag själv. Det är nu jag typ behöver stabilitet och optimism och hurtiga utrop i stil med "Bajen bärs och rakade brudar! Skit i det där nu och köp dig något snyggt!" men istället får jag "Jag vet ingenting just nu. Allting suger och det finns ingen mening". Som om jag inte redan visste det? Tell me something new!

Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre framöver och jag är inte deppig på det gotiska skära-mig-i-armarna-och-lyssna-på Type O Negative-sättet. Mer på det där lamslagna, ickeproduktiva viset. Håglös, sömnlöshets och näringsbristsrelaterade skuggor under ögonen, visset hår som skulle behöva en rejäl inpackning, blekning och extensions. Kom dock i mina gamla jeans för några dagar sedan, inte kunnat ha dem på ett år, så jag vet att min vikt går åt rätt håll.

Jag skulle verkligen behöva åka bort ett par dagar. Ta lillbubbis med mig på något SPA, eller en kryssning eller nåt. Göra lerinpackningar, få massage, dricka mojitos och käka buffé och ha meningsfulla konversationer med meningsfulla människor. Få lite, nej MYCKET, intellektuell stimulans. Få känna att jag är en intelligent varelse, få bli matad med ord och politiska floskler, vad fan som helst. Jag skulle behöva skaffa mig en eldig älskare som knullar mig helt jävla fördärvad, till den där gränsen när man bara går omkring och är sådär lyckligt, fnissigt nyknullad och rusig av närhet, kroppskontakt och händer på min kropp. Somliga anser förmodligen att det där är alldeles för skamlöst för att skriva här och det är inte så en ansvarsfull mamma löser sina problem och hur kan du understå dig till att skriva såna där saker? Ja GUD bevars att jag som kvinna år 2008 känner behov av närhet, bekräftelse och fysisk stimuli och dessutom påtalar det.

Sitta här och vara spädbarnsmorsa och outa att jag har BEHOV? Vad ska min son säga när han blir stor över hur jag skriver? Jo, jag hoppas han säger "Fan vad bra morsan, att du står för den du är och det du gör och att du inte låter någon gammal dammig schablonbild av den heliga, kyska modern styra ditt liv och FAN vad skönt att du kan erkänna att du också är svag, bitter, ensam och i behov av närhet och FAN vad skönt att du inte känner att du måste be om ursäkt för att du visar dina svagheter. Fan vad SKÖNT att du kan visa att du också är människa".

Jag är människa och just nu är jag obalanserad, ledsen, upprörd, övergiven, ensam, trött, less och har ett jävligt dåligt temperament och tillhörande risig attityd. Jag känner mig ostimulerad, oälskad, sunkig,omodern och inkomplett. Jag har massor av behov och saknar en massa saker men jag vet inte hur jag ska tillfredsställa behoven eller skaffa mig det jag saknar. Jag är skit-trött på att känna mig som en använd och kasserad vara, som om jag upphörde att vara en massa saker när jag födde mitt älskade barn och det är inte barnets fel, det är inte så att jag känner att BARNET i sig reducerar mig, för han gör det motsatta, han får mig att växa och bygga styrka - det är ju JAG, det är min relation till barnets far, hur jag känner att han bara ser mig som barnets mor och inte Loo längre. Visst är H inte längre min partner och den jag delar allt med och det är ett gemensamt beslut och på den vägen allt bra. Jag känner mig krävande som förväntar mig lite respekt i övergången. Jag förväntar mig att inte få höra om alla småbrudar som minsann tycker att han är så het och eftertraktad och som han ska dejta för det känns som om han bara studsar runt i livet och kasserar sina gamla känslor och respekten han presumtivt hade för mig, i en handvändning. "Jaha, vi bor inte ihop längre och du är enbart mor till mitt barn nu, på en sekund vände jag på hela steken och nu ska jag ut och så min säd bland de kvinnor jag ännu inte befruktat, kul va?" och så sitter jag här med lillkiddo och känner mig som en jävla engångsrakhyvel som gjort mitt. "Japp, det var allt gott folk - fortplantningsapparaten har nått sitt önskade resultat! produkten är klar, det goda slutresultatet ser ni här framför er - hon har fött oss en frisk och vacker son, hennes jobb är slutfört, tack för besöket - välkommen åter! Nu skall hon enbart fullborda moderskapet genom det artonåriga fostringsprojekt hon ålagt sig! Varsågod damen, gå bort till den streckade linjen där och ställ dig tillsammans med de andra mödrarna så vi kan gå vidare med en rosenfrisk och fräsch, ännu obefruktad hona - vi har sått vårt frö och vårt arbete är slutfört med Modern. Låt oss nu förverkliga oss själva genom de honor vi ännu inte betäckt! Kölappar finns till höger där, slå er ned medan ni väntar - just nu är det många före dig, men vi arbetar hårt på att behandla dig.. så snart vi kan!"

Det är lyteskomik alltihopa. Jag är den skäggiga damen och cirkusdirektören har lämnat mig ensam med mimare och döva akrobater. De virila männen fortsätter avverka unga snärtor, rundsmörja dem med lovord om den ljusa framtid de går till mötes i tvåsamhetens tecken. Föga vet de där de sitter med rosor på kind och solsken i blick, glänsande hår och välgympade ghetto-booties inträngda i ett par stuprörsFornarina, föga vet dessa vaxade, rakade, klippta, mejkade, volymiserade, lyfta, upptuttade, fylliga, unga framtidshopp om det de sakta förvandlas till. Don't get me wrong, jag diggar det motsatta könet. Jag har inte några större invändningar mot mitt eget heller. Det är inte KÖNEN som ljuger, lämnar, bedrar och dumpar. Det är de vårdslösa, bortskämda snorvalpar som äger dem som är problemet.

Jag måste sluta nu, innan jag förvandlas till Cruella Devil, eller vad fan hon heter. Eller en kattkärring. Det vore något det. Loo - kattkärringen. Den kasserade kattkärringen.
Skärpning för fan.

Pinsamt VS Hynda

Jag kan inte sluta tycka att det är pinsamt. När jag stöter på bekanta med såna där unkna populistiska åsikter typ "typiskt invandrare", "sabla bidragstagare" eller "politiker bara sitter på sina feta arslen och..." - Jag skäms ner i märgen och vill egentligen bara släppa allt jag har för händerna där i tunnelbanevagnen och rättfärdiga alla sneda blickar som det här jävla pulvret just fått från intillstående resenärer och skrika "Men du då, vafan, har du hittat dina jävla åsikter i ett jävla Corn-Flakes paket? Har du någonsin FUNDERAT över skiten du häver ur dig, eller är det bara någon slags soffbekväm jargong som du och dina likar använder er av för att identifiera er med varandra? Vad fan VET du om invandrare, bidragstagare och politiker egentligen? Och till syvende och sist - vilken jävla minoritet kan jag få chansen att stoppa DIG i, så att jag genast kan dra dig och dina jävla urblåsta polare över en och samma kam och undvika er på gatan i framtiden!" Men jag gör inte det. Istället häver jag ur mig något demokratiskt, intetsägande och sidlöst i stil med "Om det är din åsikt, så.." och skäms i smyg. Jag ska sluta med det. Det leder fan ingenvart att vara diplomatisk i dagens läge.

Idag var jag i vanlig ordning på Huddinge och träffade min lärarinneaktiga kurator. Hon har den där blicken, den där minen, det där sättet. Hela hennes väsen andas kärring deluxe och mitt illamående går då rakt inte över där i besöksrummet när hon ser på mig med den där mönstrande blicken och förebrår mig för saker hon inte borde förebrå mig för. Hon är ju kurator, hon ska uppmuntra, stödja, supporta och säga saker i stil med "Det är bra tänkt". Hon ska utveckla och hylla min kvinnliga sida och uppmana att ta ansvar och tycka om det. Men istället säger hon bara
"Du stressar upp dig. Det är därför du får förvärkar. Sluta stressa upp dig"
"Det är lättare sagt än gjort eftersom jag måste åka hela vägen till Huddinge enbart för ett urinprov"
"Det här är ju ditt problem"
"Exakt. Och jag blir uppstressad över alla läkarbesök och besök jag inte har koll på längre. Och på måndag kommer socialtjänsten och besöker mig"
"Jaha"
"Ja, så jag är ju stressad och det här blir inte bättre"
"Synd då"

Ursäkta språket så här på förhand. Men jag MÅSTE.

JÄVLA HYNDA!

och så - en intressant nöjesnyhet:
Brokeback Mountain ska bli opera.
Okej. Jag vet inte hur det är med er, men i min värld... den här operan kommer vara det värsta som hänt Gayvärlden sedan Rocco hände heterovärlden. Kan ni se den här uppsättningen framför er?
Jeez.

För övrigt har jag biljett till VNV Nation på Universitetet i Oktober. Självklart missar jag inte mina älsklingar, i år heller. Gravid eller ej- Jag ska se Ronan Harris sjunga "Beloved" så att håren reser sig längs ryggraden och tårarna bara sprutar fram. Om jag så ska föda barn på plats så ska jag se det. Sist de var här var jag längst fram, och HÄR är dagboksinlägget från den spelningen.

Handikappad?

Idag hade jag möte med handikappenheten angående bostöd. Jag har själv bett att få bostöd eftersom jag vet att socialtanterna är ute efter mig och gärna vill sätta mig i ett så kallat "gruppboende" enbart för att jag varit missbrukare. Att jag kan sköta mitt hem och håller det bakteriefritt, snyggt, rent och ordnat och att jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv och mina fysiska göromål tycks Fröken Sara Sjöberg på socialenheten skita blankt i. Nu vill jag gardera mig med att redan ha ett bostöd, en assistent som själv kan göra den bedömningen utan att det sker över huvudet på mig. Bostöd får man som sagt via handikappenheten. Handikappenheten eftersom jag som tidigare poängterat, har ADHD och har svårt att strukturera saker på egen hand, särskilt som det är nu. Just nu har jag möten med följande instanser i stort sett varje vecka:

- Socialtjänsten - Ungdomsslussen (eftersom jag ska ha barn med någon som är under 25)
- Socialtjänsten - Vuxenenheten
- Beroendecentrum (prover, samtal 3 ggr / veckan)
- Familjesociala enheten, Huddinge Sjukhus
- Kurator på familjesociala enheten
- Psykiatriker, Huddinge Sjukhus
- Psykiatriker, Järfälla Specialistvårdsmottagning, Överläkarbehandling
- Neuroprykiatriska mottagningen, Karolinska Sjukhuset, Solna (För epilepsikoll och kontroller av Karbamazepinhalter i blodet)

Och nu också bostöd som jag kommer att ta in frivilligt två gånger i veckan för att kunna få ordning och struktur på det ovanstående. Dessutom vill de sätta mig på en "systuga" som arbetsmarknadspolitisk åtgärd, där jag skall vara fyra gånger i veckan (exakt när jag ska hinna vara på systugan är inte klart). Jag är alltså i Limbo. Jag är Inte sjukskriven på grund av depression som jag vill och jag är inte alls aktuell för arbetsmarknaden. (Gravid, deprimerad, epileptisk och sjukt nermedicinerad..nä, jag tror inte det) - jag är..tadaa! Ett "udda fall" - vi som inte finns med i några böcker, vi som är multidiagnoser likt min (ADHD med dragning åt ett överintellekt / Epilepsi / Kronisk depression / Tidigare missbrukare) så jag blir alltså runtslussad så här. Min handikappsekreterare bara höjde på ögonbrynen när jag redogjorde för alla besök, möten och instanser som har hand om mig för närvarande.

"Skämtar du med mig? Och det här har du klarat själv hittills, med ADHD, utan att bli galen?"
"Jag blir ju tvungen"
"Herregud, en vanlig människa skulle ju bli tokig. Behöver du verkligen vara hos alla de här människorna?"
"Fråga inte mig. De anser det"
"Vi ska hjälpa dig reda ut det här, det är absurt! Herregud, hur mycket orkar du egentligen?"
"Jag vet inte, jag har hållt på i den här stilen ett tag nu och det är nu det börjar bli lite mycket"
"Först NU?"
"Ja..eller, alltså, jag gör allt de ber mig om..."
"Jag ser det, du är högst samarbetsvillig"
"Jag är sån"
"Vi lastar inte dig för det, snarare ska du ha en guldstjärna för ditt tålamod"
"Men de påstår att jag inte kommer kunna ta hand om mitt barn på grund av det här"
"Vem säger det?"
"Socialtjänsten"
"Du klarar av att hålla i alla de här trådarna, samtidigt sköta ditt hem, inte återfalla i missbruk, du klär dig själv, sköter din hygien och dina relationer med..hm..alla de här människorna som du hjälper, och de påstår att du inte kan sköta ett barn? Du, det här du gör. Det vet jag inte många på socialtjänsten som skulle klara. De kan fara åt skogen. Nu gör vi på vårt sätt!"

Tack gode Shiva för bra kommunanställda, säger jag bara.

Magstark

Häromdagen ringde de från Banhof Internet. Jag har ju beställt deras 100/100 - nu sitter jag på inlånat 3G och det driver mig, hastighetsmässigt till vansinne. Men de ringde, och jag blev plötsligt alldeles exalterad:

"Gud vilken tur att ni ringde. Alltså, jag behöver er! Var är mitt internet?"
"Vi har försökt nå er i en månad.. vi har inte ert lägenhetsnummer"
"Men herregud, då får du följa med ut här i trappen och titta på dörren"
"Förlåt?"
"Ja, jag har ju mobilen så oroa dig inte, det gör inte ont"
"Haha"
(läser upp lägenhetsnumret) "Okej, då hoppas jag att det kommer snabbare än fort, för jag LIDER! Alltså, jag sitter på det här 3G:t. Alltså, det är ju mycket bättre än ingenting och jag har en snäll kompis som lånat ut det, men det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Jag måste nog gå i terapi efter det här, fattar du, EN KOMMA ÅTTA!"
"Ja, då gäller det för oss att vi skyndar oss då.."
"Ja, alltså, det här är ju en datornörds mardröm..jag menar, jag har ju undrat var ni håller hus, och här är ni nu! Det är helt fantastiskt att ni ringer!"
"Haha"

Varför ska jag alltid ha utläggningar om helt ointressanta saker för främmande människor? Som när den där telefonförsäljaren ringde hem till Börje och jag påstod att jag hade styckat honom. Jag vet inte varför jag gör så här riktigt. M påstår att jag är översocial och det verkar rimligt.

Jag har gått och förbryllat mig över två saker den senaste tiden. Det handlar dels om den där saken man "lägger emellan" på bandet i snabbköp. Sist jag var och handlade så frågade jag faktiskt killen i kassan vad fackordet var för den där lilla grejan. Även han blev förbryllad.
"Ja, först trodde jag att det hette varuavdelare men det heter ju den där grejen jag har en knapp till.."
"Ja, men du vet. Alla säger ju 'En såndär man lägger emellan'. Det har jag hört folk säga flera gånger!"
"Ja! Det är sant! Haha! Vad sjukt! Nu sitter jag också och undrar!"

Mitt andra problem rör den där Alex Schulman. Först tyckte jag att han var en rätt rapp och perky liten sak som tog upp mer eller mindre underhållande saker i sina krönikor. Sedan hände den. Schulman-febern. Inte nog med att han skaffar en blogg, som snabbt steg till sveriges mest besökta, hans flickvän skaffar också en blogg, som handlar om i stort sett samma saker som Schulmans, men från ett litet annat perspektiv.

Otroligt, tjejen gör sig alltså känd på en enda sak: Hon är Flickvän till Alex. Det skrivs på sajter och i Aftonhoran om hur Schulman kallar sin 53-kilos flickvän för tjock, och hur hon "kämpar med sin bantning" för hans skull. Sedan får han ett maxuppslag i AF:s nöjesdel där han får äran att ranka de mest tio intressanta svenskarna just nu, där han naturligtvis alltid passar på att rampljusa sina kändisvänner. Som senast Carolina Gynning, vilken han haft någon form av mailkorrespondens med där hon avslöjar vilka andra kändisar hon haft sex med, och nu gör de en BOK av skiten. Och det är väl nu jag i sann kvinnoblogganda ska skriva saker i stil med "Jaha, om jag skrev om alla jävla idioter jag haft sex med skulle ingen bry sig" men det är inte sant, den boken skulle förmodligen sälja skiten ur Harlequinserien och Gynnings samlade verk, Harry Potter och samtliga deckardrottningar i ett svep. Men jag är inte den sorten, så det blir ingen sexbok. Jag har barn snart, det är inget smidigt drag. Jag har redan skrivit tillräckligt om mina utsvävningar för ett helt liv.

Skitsamma, det jag skulle komma till är fortfarande VEM FAN ÄR ALEX SCHULMAN? I hans blogg finns det förvisso många matnyttiga krogtips att hämta, och hans spontanseglingar med sina nyrika kamrater är också rätt söta skärgårdsporträtt a´la 2000-tal. Schulman både lever och personifierar Stureplansmyten, och för all del, den tänker inte jag sitta och klanka på för den erbjuder en frisk fläkt av urbana legender som allmänningen kan sitta och knapra på till eftermiddagskaffet. Jag uppskattar Diversity, det är bara ingroddheten och uttjatningsfaktorn som kan bli lite magstark ibland.

Lock target

Första samtalet med mamma på evigheter:

"Mamma! Var fan är du? Jag har inte fått tag i dig på nästan tio dagar!"
"Äh lilla gumman. Jag är på den där gatan, du vet"
"Vilken jävla gata?"
"Och så fick jag min väska stulen. Sova ute är fan inget vidare"
"Jag förstår. Men vilken gata?"
"Den där gatan jag alltid sagt åt dig att du ska ge fan i"
"Aha..den gatan"
"Det är inte som du tror"
"Nähä?"
"Det finns ju folk som vill bli sodomiserade och du vet, dominerade och sånt också"
"Säger du det?"
"Häromdan fick jag två och fem av en kille för att se på TV med honom. Han går på nervlugnande medel"
"Se på TV?"
"Ja. Han körde mig till Hässelby och vi kollade på TV och jag höll om honom och låtsades vara hans mamma i en kvart"
"Fy fan vad vidrigt. Då skulle jag hellre ligga med dom"
"Tänk så olika vi är"
"Tänk"
"Mamma. Jag har gjort ultraljud. Det är en pojke. Jag mår bra"
"Det är inte bra, Loo"
"Vad är inte bra?"
"Det är inget vidare. Med någon av oss"
"Kanske"
"Jag har en kund nu. Jag älskar dig lilla grodan!"
"Mamma snälla hör av dig så jag vet att du mår bra. Kan vi inte gå och äta hamburgare?"
"Jag ringer! Puss puss!"

Sorg.

Next stop: Socionomerna

Idag var en helig dag.

Ni förstår, jag har ju en massa människor som bestämmer över mig just nu. Det är mödravården och kuratorer och specialassistenter och sekreterare och Mycket Viktiga människor med trevliga socionomutbildningar som sitter och Förstår Sig På mig. Det är trevligt att så många människor ids engagera sig i mig, men ni förstår, jag har en mycket klar och tydlig plan. Jag får lov att vara morsk och Ta Tag I Saker och säga till kuratorn att Nu ger du mig antidepressiva, så att jag orkar sova gott om nätterna, för er terapi, den suger tjackad getkuk med miniatyrmarshmallows på. Öppenvården "får" inte behandla mig, jag står listad för första tid hos Specialisterna nere på Psykiatrin här så att det blir något gjort med min lilla hjärna. Så säger kuratorn lite skälmskt

"Men tänk om du inte får några antidepressiva då, Med tanke på ditt...ehm...tillstånd?"

"Mitt tillstånd? Syftar du på graviditeten, epilepsin, min presumtiva galenskap eller något helt annat som kan ha gått mig förbi?" säger jag.

"Jo, men..." säger kuratorn. Det är en typisk kuratorgrej att säga. De påbörjar en mening och så väntar de lite taktiskt på att man skall avsluta den åt dom, så att de hinner göra en korrekt bedömning, eller, så att säga, så att de slipper göra jobbet själv. De är ju trots allt bara kuratorer och en kurator får egentligen inte rota i mitt psyke, men skitsamma. Jag håller till godo medan psykiatrin behagar vara på semester.

"Men vad? jag har redan fakta på att det FINNS antidepressiva för gravida. Hur fan skulle det annars se ut, så mycket psykfall vi har till småbarnsföräldrar och fan hans moster som samhället producerat ut på löpande band sedan 60-talet?" menar jag, lite humoristiskt sådär, jag menar, hon är ju trots allt socionom, hon borde ju ha LITE humor. Right?

"Jag säger bara om du trots allt inte får det..och ditt föräldraskap..." mumlar kuratorn. Jag börjar undra vem det är som analyserar vem här. Som i den där jävla filmen "analyze this" all over again, på tråkig vårdsvenska. Ingen boxoffice direkt.

"Pratar vi om min medicinering eller mitt framtida föräldraskap nu?" undrar jag.

"Det är ju din graviditet vi talar om" säger hon.

"Lysande! För det är så här, att jag har mindtricks och djupt liggande problem som inte närvård eller öppenvård får behandla due to the fact att jag har riskzoner. Dessa problem måste för barnet och min egen skull behandlas med korrekt medicin så att jag förhindrar återfall och liknande idiotier, för att kunna fullfölja graviditet och föräldraskap. Korrekt?"

"Ja..men..."

"Bra. Då gör vi så här. Du ger mig en tid till en medicinskt pålitlig psykiater som kan ta tag i saken, så slutar vi spekulera"

"Som du vill"

Next stop: Socialenheten. Här lägger jag fram det faktum att jag behöver fullgod sjukskrivning fram till dess att barnet är fött och någon månad efter, då jag planerar att ta igen Komvuxkurser för att sedermera gå Copywriterutbildningen på Berghs school of communication. Jag vet att min CV imponerar lite på socialenheten, som är vana vid drönare deluxe, iallafall om det gäller missbrukare eller gamla psykfall.

Jag är båda, men inget av det har hindrat mig från att skaffa mig erfarenheter. Hur som helst så tycker dom att jag har en "imponerande plan" och att jag är stark som ser till att skaffa mig det jag behöver och dessutom kommer fram till planering alldeles själv. Det är inte planeringen som brister för mig, dt är oftast själva genomförandet. Men nu är det så här, att jag tänker inte vara någon jävla förortsmamma med något jävla dagisjobb. No offense, men jag har lite andra planer i livet än att snyta andras ungar för tio papp i månaden. Så jag drar alltihopa för dom och dom tycker att jag är såå ambitiös. Vilket förvånar mig. Sedan inser jag att det kanske inte är så vanligt. Att folk är för nerbrutna för att orka med all skit och samtidigt bygga sig ett liv. Jag förstår, för det är en smärta större än någonting annat.

Sedan är det möbelbidrag och fan hans moster och huvudet fylls med information. Bebisen fladdrar i magen och jag blir hungrig. Igen. Så var det med den saken.

Mat! Mat! Och var i hela helvete är mitt busskort?

Let the good times roll

Min kära vän S ringer från finkan och berättar hur mycket droger, anabola, stöldgods och "allt en kriminell kan tänkas behöva" som finns på hans anstalt. Jag förvånas inte det minsta, jag ligger med min äpplejuice i handen och skrattar åt hans utläggningar om alla hans idiotiska ex som han samlat på sig genom åren.

"Var hittar du dom egentligen? Beckis?" säger jag.

"Nej för fan, dom dras till mig..psykotiska kvinnor..du vet hur det är"

"Tack, jag vet en hel del om psykotiska kvinnor, men jag har aldrig behövt ha förhållanden med dom"

"Det ska du vara glad för"

"Jag vet en del om vrickade män, däremot!"

"Loo, dina ex är praktexempel på allt här i världen som är förvridet, våldsamt, sjukt eller på annat sätt vrickat..men din nya verkar ju helt okej!"

"Skojar du? han är ju sjukare än jag.."

"Du ser, du har mött din överman. Jag trodde aldrig det skulle ske. Jag tror på er två"

Var hos min mor i två dagar, herregud, den kvinnan är ett levande nervvrak. Hon är stark som en oxe när det kommer till vissa saker, men så fort hon är på avtändning så sker det: Häxan i henne kommer fram och hon blir vedervärdig att ha att göra med. Hon frustar och piper och ylar som om det var Hon som skulle ha barn och inte jag. Dessutom förväntar hon sig att man passar upp på henne när man är där, och det klarar inte jag i det här läget. Problem uppstår i samband med detta. Jag proppade i henne en halv flaska vodka för att lindra hennes avtändning. Hon sträcker flaskan till mig där hon ligger och svettas i soffan:

"Ska du ha?"

"Mamma. Jag är gravid. Jag dricker inte."

"Sluta fåna dig nu"

"Jag menar allvar"

"En liten graviditet är väl ingenting"

"Nej, det är klart, det är lika bra att lägga grund för hjärnskador redan nu och lobotomera ungen med sprit tycker du?"

"Du ser ju. Det är lika bra. Ta en klunk nu"

"Jag tar lite juice"

"Fyfan vad tråkig du är"

"Ja mamma, jag är tråkig som inte vill dricka ren vodka i 12:e veckan. Fy på mig!"

"Äh, när jag var gravid med dig så både söp jag och tog opiater. Du blev ju hur frisk som helst!"

"Förutom det faktum att jag fick ADHD, kroniska depressioner, migrän hela mitt liv, epilepsi och anlag för astma menar du? Visst, jag är frisk som en nötkärna.."

"Äh...depressioner, ADHD...vad läkarna hittar på nu för tiden. Det är inget fel på dig!"

"Och min epilepsi..den är förstås också inbillad?"

"Äh, det växer bort"

"Vid 27 års ålder?"

"Sluta vara så näsvis nu.."

Herregud.

Bild: www.akayism.org - min Gud.

Kolahalvön

Samtal med V igår i telefonen:

"Det är inte klokt det här, jag ökar ju i vikt i alla riktningar!"
"Det är normalt, du är ju Gravid!"
"Men vafan!"
"Du får inte glömma att ta bilder på magen varje vecka nu och så.."
"Bilder på magen? Jag är ju stor som en jävla halvö! Betalar du för flygfotot då eller?"
(V skrattar tills hon trillar omkull)
"Vadå halvö?"
"Jag är ju bred som kolahalvön eller vad den heter! Redan nu! Du kan ju döpa om dig till Columbus och komma och upptäcka mig! Sätt dig på mig och utropa presidentskap så har du en egen nation! Det här är ju för helvete inte nomalt!"
"Så bred kan du inte vara.."
"Skojar du? Jag kommer snart inte ens in genom dörren i sidled!"
"Loo..är inte du typ bara i nionde veckan?"
"EXAKT! Så hur fan ska jag se ut när jag är i nionde månaden? Jag kommer ju vara större än COLOMBIA!"
"Se det ur en positiv synvinkel, om du blir lika stor som Colombia så kan dina vänner komma och bli medlemmar i en helt fri nation, vi kan ha stora fester på dig där du flyter omkring i Medelhavet"
"Mycket roligt"
"Jag skämtar inte! Det här är ju ögonblicket vi alla väntat på!"
"Att jag ska svullna upp till en gigantisk vattenfettboll?"
"Typ!"
"Jag visste att ni hade nåt lurt i kikaren. Det var för bra för att vara sant alltihopa"

Jag skulle bara vilja poängtera att jag MÅR ILLA idag. Don't mess with a pregnant woman. We have weapons.

I en blogg nära dig

Det här med sovandet måste få ett slut.




Jag vaknade igår morse, pigg som f-n i det, skrev bloggen här nedan, betraktade min sovande karl i sängen, sträckte på mig, åt min onyttiga frukost (Start! Russin med vaniljyoghurt, apelsinjuice), lyssnade på magic box - if you (det är en energikick av inte denna värld att lyssna på den låten, och man får såna kär-känslor för allt, precis det jag behöver just nu..) och pratade lite i telefon med myndigheter (Jag är fan i det så stolt över att jag utan medicin klarar av att prata i telefon för egen räkning med myndigheter, som frilansare har det aldrig varit problem att ringa överåklagare eller självaste kungen när någon annans liv hänger på det, men själv vågar jag inte ens ringa till vårdcentralen för jag är rädd att "vara i vägen". Om någon av mina vänner råkar i trångmål med MYNDIGHETERNA, som det så vackert heter, så kopplar jag på min öfverklass-sida och slänger mig med uttryck och laghänvisningar som den värsta juristen. Skumt det där.) Men jag VÅGADE! Hurra för mig som blev hänvisad och vidarekopplad SJU gånger innan jag kom rätt och VÅGADE sitta kvar och vara stark och påpeka saker. Hurra för mig som VÅGAR säga ifrån!





Hur som helst; Jag och min trötte pojkvän hade utmärkt avkopplande morgonsex. Det är inte ofta jag nämner den sortens företeelser i bloggen. Morgonsnabbisar bör vara av avkopplande och tillika energi-givande karaktär, men min käre karl somnade enbart om. Senare kvicknade han till och betraktade mig från under en täckesflik.


"Tänk om du tröttnat på mig!" ylar han plötsligt från fliken.


Jag sitter vid det här laget och läser igenom uppmuntrande blogg-kommentarer och ler för mig själv och lyssnar på pet shop boys, vilken hastigt efterföljs av klassikern "Fuck on Cocaine" med DJ Youri. Den låten får mig att minnas en hel del, vilka jag inte kommer ta upp precis just nu, men känner jag mig själv rätt så dyker det nog upp så småningom. Hur som helst, jag lägger mig hos den oroade karln och gosar in honom och påpekar att jag inte alls är trött på honom.


"Men du skriver inte om mig i din blogg längre! Jag saknar den tiden då du skrev om mig varje dag!"


Jeeeez.


"Men älskling. Du vet, jag har ändå över hundra läsare om dagen. Jag har ju ett helt liv att berätta om. Och det är inte bara VI som är centralt i mitt liv. Min blogg är min ångestventil, min ilskebas. Jag måste skriva om det som rör sig i huvudet precis just då..."


"Jag vet! Jag är bara oroad över att du inte ska tycka om mig mer..."


Så; älskling. Jag känner fortfarande likadant. Du bör bara iakkta att det är ganska MYCKET skit i våra liv just nu. Jag måste få skriva av mig om det. Du ligger högst på listan över saker jag skrivit om, här i högerframen. "H" har flest relaterade poster än självaste ¤!
Hur som helst, efter den diskussionen så somnar jag om i Hans armar, och sover..från typ..vadå? 14:00, tills jag vaknar, 05:26, hungrig som en varg. Vad är dealen med det här sovandet? Jag sover ju som en...ja, som någon som inte sovit på evigheter.


Apropå människor som idiotförklarar mig; H's fosterfar var spontant här och snokade runt i förrgår. Han satt och förklarade saker gällande myndigheter för H, och jag satt uttråkad bredvid och korrigerade hans felhänvisningar och hur socialtjänsten fungerar. Sen har han mage att fråga mig "Loo..förstår du något av det här?"


Märk väl min ilska. jag avskyr när folk ens INSINUERAR att mitt förstånd skulle vara på något sätt eftersatt; Jag påpekade då att "Du..jag har suttit i telefon med jurister hela dagen. Jag är inte efterbliven"


Jag vet mer än de flesta tror. Jag kan mer än de flesta förstår att jag kan. Jag har mer kunskap om vissa saker än jag visar och jag har mer kontakter på båda sidor av lagen än vad jag talar om. För det finns ingen anledning för mig att redovisa min umgängeskrets eller saker jag kan, om jag kan vinna mer information genom att istället hålla käften. Just i fallet Mamma, kan jag dock ingenting göra trots allt. Vilket jag hade gjort för länge sedan om så var fallet, men det tycks ju vara som om SOMLIGA tror att jag är dum i huvudet och att jag behövs INFORMERAS om hur saker "'är" trots att de jävla urblåsta äggen sitter i fuckin' Örnsköldsvik och tror att de har Svar på saker och ting som sker i Stockholm.



Jag vet inte om ni märker det, men jag är ganska förbannad just nu. Mycket sorg vänds till styrkerelaterad ilska, och jag sparkar och slår och fortsätter blogga, fortsätter hänga ut skiten, fortsätter ge er sanningen och ingenting annat, fastän den inte ser så fräsch ut, för jag har ingenting att skämmas över. Jag har gjort mycket i mitt liv jag inte är så stolt över men jag VÄGRAR skämmas och det sker mycket i min tillvaro som jag inte mår så jävla bra över men jag VÄGRAR, vägrar, vägrar hålla käft. Så ring ni bara, kör hårt, ni vet var ni hamnar.



..i en blogg jävligt nära dig.

Inatt drömde jag för övrigt om att det fanns två stränder. Jag deltog i ett race med en alldeles exklusiv ny bil, den var hur fet som helst, och jag hade två hekto psylocybe cubensis gömt i handskfacket. Vi åkte runt och lurade gubbar på pengar för att ta oss till FullMoon-festen på en av stränderna och där stal jag två mobiler från en idiot som ville betala mig för att göra slut med hans fru. När jag väl undersökte mobilen fann jag att det var en miniräknare kombinerad mobil, inte en Palm som man kanske skulle kunna tro, utan en miniräknare och mobil och jag blev skiträdd när den ringde.

Jag somnade sedan på stranden tillsammans med H, som kommit för att "rädda mig" i en egen bil.

Kelly Clarkson säger det så jävla bra:

You've got your mother and your brother, every other
Undercover tellin' you what to say (say)
You think I'm stupid but the truth is that it's Cupid baby
Loving you has made me this way (way)
So before you point your finger
Get your hand off of my trigger, oh yeah
You need to know the situations gettin' older
Now the more you talk, the less I can say (oh!)
I'm looking for attention
Not another question
Should you stay or should you go?
Well, if you don't have the answer
Why you still standing here?
Hey, Hey, Hey, Hey
Just walk away
Just walk away, Just walk away
I waited here for you like a kid waitin' after school
So tell me how come you never showed?(showed)
I gave you everything and never asked for anything
And look at me, I'm all alone(alone)
So before you start defending, baby
Stop all your pretending (yeah)
I know, you know, I know
So what's the point in being slow?
Let's get this show on the road today (hey!)

I want a love, I want a fire
To feel the burn in my desires
I want a man by my side
Not a boy who runs and hides
Are you going to fight for me, die for me,Live and breathe for me?
Do you care for me?'
Cause if you don't then just leave!



Bild: Mr.H @ home. Photo / Edit - Undertecknad

States Ahead

Min väninna X kommer över, fjorton timmar (!) försenad. Ger mig ett graviditetstest; jag gör det nästan omedelbart; stickan visar negativt. Timmar senare klättrar armén upp på berget och jag är alltså off the hook.

Väninna X berättar om en karl som hon knullat;
”Han var så jävla snygg om man säger så, jag sa det till honom också. FAN vad läcker du är sa jag och rev av honom brallorna. Han blev generad. Skumt! Killen borde ju fatta hur snygg han är”

”Jag vet inte, det kan vara jag som har tagit fel nu, men på somliga karlar fungerar det inte att ta kommandot och objektifiera dom. man måste köra den där oskyldiga-flickan-grejen, tro’t eller ej, sen är det ju upp till en själv om man är, så att säga, INTO IT eller ej” menade jag.

”Fan vad onödigt. Jag vill bara knulla, inte bli vänner för livet. En komplimang borde väl fan räcka” menade väninnan.

”Somliga könsbetonande individer skulle mena att du låter som en hel karl just nu” fnittrade jag.

”Ja, tänk. Den som ändå hade kuk.."

X är som bekant en frispråkig ung dam och hennes hälsningsfras är alltstundom oftast ”Hej gumman! FAN VAD KÅT JAG ÄR!”.
H, on the other hand, är lite mer "pryd" av sig, tro det eller ej. Han är inte den som gormar knulla hit och dit (tack & lov!) och han håller alltid talet inom ramarna för god ton, men där hade han fått nog. Han stod i röd och vitprickig bandana, en Choppers united T-shirt och alldeles för stora mjukisbyxor med svetten lackande nedför kinderna och hytte med en stekgaffel, eller vad det var, mot V:

”Har inte du fått KUK SÅ DET RÄCKER SNART?!”

Shit, det är ju mer mentalt ös i killen än jag nånsin kunnat drömma om. Hur har detta kunnat gå förbi mig så fatalt?
Mentalt motstånd är förutsättningen för att jag ska förälska mig i människor och en mycket bra ”livlina” att skylla på som ursäkt till att jag kan hålla mig på känslomässig distans då jag sällan, eller, i stort sett aldrig, möter på män som erbjuder mycket till mental kapacitet vilket är synd på så i övrigt fina exemplar. Men finns där inte styrka, logik, kapacitet och motstånd, gärna kombinerat med en drypande sarkastisk och/eller ironisk humor, och ett lekfullt ordförråd, så håller jag mig på the safe side om den känslomässiga balansgången och kan alltså tycka om människor utan oro eller panisk rädsla för att de ska överge mig eller för att jag ska kära ner mig och inte de. Skulle det ack så tjusiga men dessvärre inte särdeles klipska exemplaret ändå fly fältet är det ingenting jag ältar särskilt länge och de lämnar inga gapande tomma hål efter sig när de stänger sjutillhållarlåset heller.

Den ekvationen har jag överlevt på, utan större fadäser. För vadå, så kallat snygga män finns det överallt, men jag förälskar mig inte i rå, fettfri oxfilé även om jag gärna betraktar den på avstånd. Det är de marinerade jävla fileérna, de som kommer insmorda i svåråtkomlighet, de som inte behöver skyltas med extraprislappar för att bli föremål för budgivning, de som inte behöver vara införpackade i grälla, reklamskyltade och iögonfallande omslag för att locka. De som vet med sig att det är smaken och tuggmotståndet som räknas för den kvalitetshungriga eliten och som därmed också aldrig behöver mer presentation än deras blotta existens för att genast börja överglänsa de upphaussade oxfileérna. Och naturligtvis är det just dessa marinerade fileér som sällan finns i disk, de förblir inte länge på marknaden efter att de släppts för allmänheten och de som ändå finns där, förblir oftast ouppnåeliga, alldeles för expensiva och svårfunna objekt för en kräsen konsument som jag själv som inte nöjer mig med en proteinpumpad, hormonstinn stekyta.

Och även om några rappa kommentarer under en fylleladdad lägenhetssamvaro inte kan bevisa motsatsen så börjar jag faktiskt att upptäcka en stort mer slug och klipsk sida hos den här listige karlfan än jag nånsin kunnat misstänka. Han använder sig ju av MINA EGNA JÄVLA TRICK! Spelar ovetande, tar inte för mycket socialt utrymme, håller sig i bakgrunden utan nämnvärda språkliga duster med sin omgivning, dessutom med ett skal som signalerar mer pojkaktig, småkriminell sexmaskin gone rehabilitated and välkammad än ”Listig, mer under skalet än du nånsin kan föreställa dig-glowing kvickhuvud”. Vilket är närmare sanningen än det föregående alternativet. Inte alls vad jag räknat med. Han är farligt intressant att gräva sig in i medvetandet på. Mycket fördomsfullt och cyniskt av mig att ha dömt ut honom som en ”HELLO SAFERIDE!” när jag för länge sedan fått bekräftat att det helt enkelt inte finns no such thing as a ”Hello saferide” i mitt känsloliv. Han visar sidor jag blir impressed av, inte minst i sociala sammanhang. En beroendeframkallande egenskap. Är H en ny Designer Drug, custom made för en "Sen kväll med Loo"? Kommer jag att bli beroende? Finns det bot?

Sabla karlar. Jag är hopplös som inte kan låta bli att snurra in mig med dom och jag är lika hopplös som gör detta med tanke på att jag lägger ned såpass mycket energi på att INTE snurra in mig med dom. Det är inget jävla moment 22, det är ett jävla moment 77. Har försökt med alla möjliga ursäkter till detta tämligen kontraproduktiva uppförande - Jag är korkad, jag är emotionellt handikappad, jag lider av störningen Intelligent Omognad, jag är obstinat, jag vet inte bättre etcetera, men ingen av dom har stämplats giltiga som hållbar förklaring, inte minst av mina listiga vänner, som bara slår ut med händerna och gör ett pysande ljud med munnen när de hör mig klaga.

”Det är för all del fint att du försöker förminska din egen betydelse i ditt eget liv så fort det gäller män. Inga andra celler i din tillvaro lämnar du obevakad men så fort du går och blir hormonell över en slug karljävel som fattat hur man gör med din sort så är det som om du bara släpper fotfästet och börjar uppföra dig som ett barn. Och dessutom försöker du totalt undslippa allt ansvar till den där känslomässiga soppan du studsat ned i med sturska trampolinhopp, genom att försöka skylla på bristande intelligens, men det är ingen som går på det längre. Loo, ta för fan och bestäm dig.”

Detta säger en god vän till mig i telefonen efter att jag börjat gnälla över mitt ”kaotiska” känsloliv. Han har rätt.

Fan också, han har alldeles för rätt och jag har inget att sätta emot så jag muttrar något ohörbart och försöker med;

”Men jag kan inte rå för att jag drar till mig en viss sorts män. Jag är typ DÖMD att kära ner mig i vårdslösa, överintelligenta svin för resten av mitt liv som bara leker jojo med mitt hjärta. SÅ DET SÅ!”

Och min vän bara skrattar i andra änden där han sitter i en stad långt bort på något jävla flashigt IT-jobb och basar över ett kontorslandskap av PåSättBara receptionister, PåSättBara växeltelefonister och dito ekonomassistenter och säkert en hel drös med andra lika PåSättBara, piffigt kvinnliga yrkeskategorier och han erkänner det inte och skulle aldrig så mycket som knysta eller antyda detta men hälften av kjoltygen i det kontorslandskap han sitter och organiserar & basar över har på bara något år degraderats från ”PåSättBara” till ”PåSatta, livligt dejtade och sedermera helt ointressanta”.

Min vän IT-chefen har något alldeles särskilt över sig som gör i stort sett allt kvinnligt på mellan två till sex ben alldeles vansinnigt tokförälskade i honom. Och han vet om det, och har ungefär samma cyniska inställning till kvinnor som jag har till män, men han uppvaktar, charmar, dejtar och knullar dom ändå. På löpande band. För han har ändå inte bättre för sig medan han väntar på den riktiga kärleken och han berörs inte nämnvärt av alla säkert hundratals krossade flickhjärtan han lämnar bakom sig.

”Sådan är leken” säger IT-chefen med en axelryckning. ”If you don’t know the rules, don’t play the damn game..”

Jag är en av de få kvinnliga bekanta som IT-chefen har att prata öppet och ärligt med och han säger själv att han bara respekterar två kvinnor i sitt liv och det är ”dom enda två jag aldrig lyckats få på rygg.” - Jag och hans mor, alltså. Jag och han är av samma kaliber, skillnaden mellan honom och mig är att han samvetslöst och med hänvisning till ”spelets regler” fortfarande finner en viss tillfredsställelse i att jaga och lägra individer bara för att fastställa att det fortfarande GÅR.

Och när jag beklagar mig över mitt ”fuckade känsloliv” och ”det faktum att jag bara drar till mig idioter som spelar emotionell basket med mitt hjärta så nu skiter jag i det här” så skrockar han muntert i sitt Bluetooth-headset och säger;

”Om inte du skulle ta och börja dejta någon sval, nyutexaminerad affärsjurist från Ekerö då? Eller en barnkär, trygg hantverkare från..vad fan var det du kom ifrån..Sundbyberg! Det borde ju vara dags att satsa på lite andra kort om du nu är så trötta på dom här...hm..basketspelarna. Du har ju tramsat om din jävla drömprins till intelligenta Bad Boy i din blogg sen tidernas begynnelse och det är bara sådana du lyckats hooka upp med och det är bara sådana som verkligen krossar ditt hjärta i slutänden precis som du så kallat förutspått. Loo, du är ju för helvete en logiskt tänkande individ, alla bevisen pekar ju mot att du också VÄLJER de här jävla hjärtekrossarna. och varför? För att de inte låter sig manipuleras av dig och du blir så jävla impad varje gång och sen manipulerar de DIG istället och resten vet du ju.”

Han är smart, min vän IT-chefen, och han har ju faktiskt rätt, men problemet kvarstår:

”En sval affärsjurist? Barnkära hantverkare? Vad ska jag gå och kära ner mig i hos dom då, hade du tänkt dig? Jag vill ju bara ha någon att SNACKA med, på riktigt!”

”Snackar gör man inte med sin fru eller man, Loo. Inte om såna saker iallafall. Och jag försöker bara hjälpa dig. Kan du inte bli kåt på några andra alternativ än dom här jävla baksluga, känslomässiga basketspelarna får du väl för fan se till att börja spela spelet du med så du nångång lyckas snärja nån av fanskapen i garnet. Antingen det, eller så är det dags att söka sig till annat umgänge.”

Häromdagen gällde konversationen naturligtvis H, och då jag liksom lite gnälligt påpekade att jag inte alltid vet var jag har honom, för hans tankevärld är så mycket mer komplex än jag trott, han är flera karaktärer i en, - han är av min egen sort för fan! - Då skrattade min vän så att han bokstavligen trillade av sin specialbeställda, ergonomiskt utformade kontorsstol, välte kaffekoppen över det Mahognyfärgade, specialbeställda, kroppsmåttade och tillika vidrigt dyrt designade skrivbordet - och tappade headsetet på golvet, där han för övrigt låg skrattandes en bra stund innan han sansade sig igen.

”Loo, du ville ha motstånd. Nu får du motstånd, precis som du bad om. Och vad gör du? Klagar! Borde inte du ligga och klura på fiffiga sätt att snärja den här jävla prinsen istället för att oroa dig över att han är smartare och listigare än du trodde från början? Borde inte detta vara en BRA överraskning for a change?”

”Snärja och snärja..jag ligger i hans säng just nu”

”Och var är han någonstans om man får fråga?”

”På jobbet”

”Och du ligger kvar i hans säng och väntar på att han ska komma hem?”

”Ja..”

”Och han är snäll, behandlar dig med respekt, har goda kvaliteter och visar dig ömhet, uppskattning, förståelse, är energisk mellan lakanen och tydligen också ganska snygg?”

”Jo...”

”Loo! Din otacksamma jävla HYNDA! VAD FAN klagar du över?! Du borde fan SKÄMMAS!”

Ja. Vad fan klagar jag över. Egentligen?

Chilloutplaylist @ the moment:

Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix)

De Phazz - States ahead

Static - Sync & State

Baby mammoth - Sleep

Afterlife - Miracle

I:Cube - Adore

Jens Buchert - Desert Taxi

Harold Budd & Hector Zazou - Pandas in tandem

Fous De La Mer - Waiting for the sun

Boards of Canada - 1969

Nacho Sotomayor - Electro Telefon

Tel Aviv - John Thomas on the inside is nothing but foam

Enigma - Almost Full Moon

G.O.L - Soma Holiday

Framtid

Inatt, när jag låg och inte kunde sova, så gjorde jag slag i saken.

Jag låg och tänkte på en presumtiv framtid.
Och den gestaltade sig i flera former; den vred och snurrade sig i mitt medvetande så att jag blev alldeles yr. Och så kom den; det var som en slags uppenbarelse. För jag log för mig själv där jag låg insnurrad i täcket, med H bekvämt snusande intill. Och det var ett Kodak moment in my mind, en milstolpe. Utan Mike Foyle. Utan Infected Mushroom. För jag såg det framför mig, och pianot spelade så vackert, och i mitt medvetande var det jag som satt vid tangenterna.
För, jag spelar ju piano, och så även i mitt huvud flög mina händer över tangenterna och skapade det djupaste ljud av insikt jag någonsin kunnat skapa. Jag vet nu. Och jag kan höra havets ljud när det pulserar in mot land.
För att citera mannen som på en Turné med vilka-det-nu-var (Mötley Crüe tror jag bestämt?) snortade ett spår av myror:

"Mama,
I'm comin' home"

Och i min värld så blir allting med ens så enkelt. Och när H väckte mig idag, så log jag bara.
Misstänksamt spände han ögonen i mig och undrade vad det handlade om.
Men jag kan inte svara.
Inte just nu.

Så jag delger er en gammal historia från förr, ur en dagbok jag skrev för några år sen, som hint:

Jag har hört det så många gånger. Människor upprepar sig om och om igen. De tror att de är ensamma om sina tankar. Många tror till och med att de är så ensamma om sina tankar att ingen någonsin kommer att kunna förstå dem. Det tycks kanske lite väl ambitiöst så här i skrift, men det är någon slags vardag för många varelser jag omger mig med.

M ser på mig med den där frågande blicken och säger
"Loo, tror du att det finns en Gud? Jag menar, du måste väl tro på Gud? För innerst inne så gör alla det. De vill väl det? Alla vill väl det?" och jag sneglar upp från skärmen för att få en glimt av hennes ansiktsuttryck.
"Jag utesluter ingenting, men i min värld finns det dessvärre ingen Gud" säger jag.
Hon betraktar mig förfärat.
"Men vill du inte? Och om det inte finns någon Gud, vad har du då Loo? Har du tänkt på det?" och hon ser på mig med någon slags triumferande min, som om hon var den första att plantera den tanken i mitt huvud. Som om jag aldrig skulle komma på att ifrågasätta saken på egen hand.

"Det måste vara någon slags jaktinstinkt jag ersatt Gud med" säger jag och börjar återigen knappa på tangentbordet.
"Jaktinstinkt?"
"Ja, jag är driven av någon slags jakt. På det som är eller ska bli jag, eller kanske någon slags självuppfyllande. Eller sex, egentligen är det inte så noga, det viktiga är väl att man fortfarande känner lusten att jaga något" mumlar jag utan att egentligen fästa större vikt vid det jag säger.

"Vadå, hur kan en instinkt vara större än Gud?" menar M och ser återigen på mig med den där förstående-jag-vill-så-gärna-nå-en-enad-mening-i-den-här-diskussionen-minen.
"Tänk om Gud ÄR en instinkt för mig då, kan det inte vara så enkelt? Det sägs ju att alla har sin egen bild av vad nu Gud är. Kan någons bild då någonsin sägas vara fel, egentligen?" säger jag och rycker på axlarna, för det här med Gud, det är sannerligen inte min sak. Åtminstone inte i biblisk mening.
"Men Loo. Om du söker dig till en instinkt för tröst, hur ska du få kunna få några vettiga svar på dina frågor?"
"Kanske för att där inte finns några vettiga svar att få?"
"Söker du inte svaret då? På allt, vad det är för MENING liksom!" wosh, där kom det.

"Äsch, M" säger jag efter en stund.
"Vänd på det. Jag gör egentligen samma sak som du, fast omvänt."
"Vadå? Hur då?"
"Jag söker faktiskt inte svaret, M.Jag söker frågan."

M tystnar en lång stund och försjunker i någon slags meditativ fundering medan jag knappar på. Så öppnar hon sin lilla läppglansmålade mun för att tala igen. Den här gången för att bryta av hela meningsutbytet.
"Men Loo! Då kommer du ju få leta DUBBELT så länge!"

True, my sweet blonde. So true.

Lesbianism VS Knark

Haha! Samtal med ett gammalt ragg i telefonen:

"Jag visste inte om jag skulle ringa. Jag har hört att du har blivit lesbisk"
"Blivit lesbisk? Hur fan "blir" man det bara sådär?"
"Inte fan vet jag. Dom säger det"
"Vilka DOM?"
"Du vet...folk"
"På vilka grunder då?"
"Bor inte du ihop med en tjej?"
"Jo"
"Jaha, där ser du!"
"Men hallå. Lott är som en syster för mig. Vi knullar inte"
"Ni kan väl vara lesbiska för det"
"Det stämmer, men nu är jag inte det"
"Är du säker på det?"
"Nej, säker kan man aldrig vara men sist jag klagade av mig i en blogg så var det på grund av en karl. Nu har jag ju haft mina bisexuella äventyr in the past, men tro mig, jag är hooked på idioter till män"
"Jaha"
"Ja"
"Så du är singel och fri då med andra ord?"
"Vad har det med lesbianismen att göra?"
"Inget. Jag trodde vi var klara med att diskutera din lesbianism"
"Jaha, jag hänger inte med här"
"Är du det?"
"Vadå? Jag har ju redan sagt att jag inte är lesbisk"
"SINGEL menar jag!"
"Jaha! Ja, det är jag väl..."
"VÄL? Vad fan betyder det! Jag visste att jag inte skulle ringa dig. Du är alltid så konstig"
"Varför ringer du då?"
"Jag blev orolig"
"För att du tror att jag blivit lesbisk? Och det oroar dig? Borde inte mitt knarkande vara en större källa till oro?"
(tystnad)
"KNARKAR DU OCKSÅ?!"

Hahaha..karlar....