Svartvit ADHD-värld och "Made in Sweden"

Jag förväntar mig inte särskilt mycket av kvällspressen. Ändå blir jag frustrerad när de inte ens kan få en jävla bokstavsdiagnos rätt. Det är tydligen nån jävla ensam mamma-söker brutta som har ADHD, och det är inte det som är problemet, utan hur det beskrivs i Den Här artikeln:

"Ensam mamma söker"-stjärnan Nina Jingebrant, 29, har haft svårt att få livet och kärleken att fungera. För två år sen kom förklaringen. Nina diagnostiserades med adhd. - Handikappet gör att man ser allt i svart och vitt. Det kan vara därför som jag inte har träffat någon tidigare, säger hon."

Handikappet som gör att man ser allt i svart och vitt? Var fan fick ni det ifrån? Jag är helt med på individuella diagnoser och ett brett spektra av olika sätt att se ting beroende på individ. Men att generellt påstå att diagnosen i sig handlar om att man ser allting "i svart och vitt"? Heter det förresten inte "svart eller vitt"? För om man ser något i svart och vitt så är det väl för i helvete grått? Eller menar man att synen är svartvit, typ svartvit långfilm (om ändå så vore. Alla är vrålsnygga i svartvitt) eller vad fan snackar de om? Och vad har denna presumtiva svartvita syn med partners att göra? Kan man inte träffa folk då? Någon måste hon ju uppenbarligen träffat och hookat med då hon ju är ensam mamma? Vad fan är det de häver ur sig för skit?

Jag har ADHD. Jag har verkligen inte någon svartvit syn på saker, snarare ser jag oerhört många nyanser och skiftningar i allt och det är just det som är grejen. Jag kan se saker ur oändligt många vinklar. Samtidigt. Jag tänker i oerhört många steg. Detaljer. Helheten ur alla vinklar. Jag ser det. Jag har bara ett värdelöst närminne när det handlar om var jag lägger saker. Eller vad jag gjorde förra veckan. Eller tider. Jag har svårigheter med att behärska mitt adrenalinflöde. Jag åker serotonin-bergodalbana varje dag. Men jag är ändå jämnare än man tror, på utsidan. Men jag ser inte saker svartvitt. Inte ur någon av perspektiven jag resonerade kring. Klart att det finns folk som ser världen så också, men det är inte särskilt beskrivande för min diagnos. Inte alls. Jävla kvällspressen, ni är så otroligt oprofessionella. Inte ens en jävla ordentligt beskrivande mening kan ni få till. Om det nu är så att den specifika personen har ett svartvitt tänkande så kan det naturligtvis ha med diagnosen att göra. Visst kan det. Men att påstå att diagnosen i sig handlar om att man ser saker så, då är man fel ute. Det är ett koncentrationshandikapp, det är ju allmänt känt nu.

Så hur kommer det sig att Expressen missat det?

Fan, jag blir så jävla trött på klåpare. Ungefär lika trött blir jag när jag ser Tv4's "Made in sweden" på repris på TV4 Anytime. Fy fan vad trött jag blir på den där bortskämda jävla snorungen från däckfrabriken. (Kim Fransson heter han tydligen och hans blogg finns Här!) Han får i princip en karriär serverad på silverfat men han gnäller om artistisk frihet och avbryter nästan hela programmet mitt i trots att han tidigare gått med på att spela in skiten. För det första, att han har mage att sitta och jamsa emot en demonproducent som sålt en sådär 300 miljoner album, som vill hjälpa honom skriva en hitlåt.. Jag skiter faktiskt i om den där däcksnubben kan spela 113 instrument, jag tänker aldrig i helvete stödja hans musik, oavsett om det är Bagge / Carlsson (vilka jag diggar) eller han själv som spelat in skiten. Otacksamma snorungar till "artister" som sitter och snackar om vilken feeling det var på Woodstock 1969 när de själva är födda 1987.. alltså, det är så fruktansvärt pinsamt. Sedan att sitta och argumentera emot en människa som i princip Äger musikindustrin, och att hänvisa till sitt HJÄRTA när han vägrar spela in en singel som han en vecka tidigare sagt ja till? Varför det? För att han ska värna om sin integritet och motarbeta att bli en "produkt"? Men herregud, ALLA kommersiella artister är produkter. Vill man värna om sin integritet och styra allt själv kan man ju börja på samma ställe som alla andra. På småstadssyltorna, på pubarna och klubbarna. Giga ihjäl sig och leva på ingenting. Bo i en VanBuss och satsa allt. Men om man blir scoutad av ett produktionsbolag och ett gäng enorma producenter så har man för länge sedan passerat det stadie där man kunde kalla sig "äkta", vad det nu är. För jag fattar inte vad det är som är så jävla oäkta med musik man får hjälp med att skapa och marknadsföra. Jag hör ingen skillnad i "äkthet", och jag kommer fan aldrig att fatta det där, men tillbaka till ämnet.

Men PLEASE Kim, du gick ju med på att spela in programmet, de här människorna satsade mycket pengar i din promo, resor, styling, produktion, mat, hotell och du blev skjutsad och lotsad och presenterad och behandlad som någon jävla porslinsvas vart du än kom och sen kommer du och snackar om konstnärsskap och äkthet och hjärtan? Men please, don't flatter yourself. Du är inte ens charmig, inte snygg och låter som en fjunig Rod Stewart som försöker imitera Bryan Adams. Att det här bolaget satsade på dig var förmodligen din enda chans någonsin. Att sitta och bita den hand som föder en och inte ens bjuda på ett enda leende, eller ett enda livstecken bortom det släpiga uttalet och den ryckiga gångstilen och att sitta som en arrogant jävla snorvalp och kräva saker av folk och sen inte ge ett jävla skit tillbaka.. Dude, du är rätt fucked in this business. Hoppas jag.

Det är förhoppningsvis inte en jävel som kommer vilja jobba med dig efter det där programmet och det tycker jag att du förtjänar. Då kanske du kommer ner från din lilla piedestal och kommer in i matchen istället. Karriär är något man förtjänar, hur man gör det varierar. Det är inte så jävla svårt om du är beredd att åtminstone slicka rätt röv, vilket är det minsta man kan begära när man i princip får en musikkarriär serverad åt en på silverfat och ett liv som de flesta bara kunde drömma om. Men med en sådan där attityd är du bara ännu en svår, gänglig, övermusikalisk (och föga originell) småstadskille med taggig frisyr som önskade att han varit ung på 70-talet istället. Vill jag se sådana som du kan jag ta mig ned till första bästa biljardhall. Jag vill aldrig mer se dig på TV och tack och lov lyssnar jag inte på radio, förutom P3 Dans, och där slipper jag dig garanterat, så jag klarar mig fint. Men dyker ditt konstnärssvåra nylle upp i rutan igen, och serverar mig mer av ditt självupphöjda tonårsface, då kastar jag ut burken. Jag bryr mig faktiskt inte om att vissa människor blir kända och framgångsrika för att de har stora bröst och ler på rätt ställen. De är om något ändå långt mer intressanta än någon jävla däckjobbare med konstnärskomplex.

Ja, jag vet att jag orerar nu igen. Men jag kan inte med såna där människor, jag gör verkligen inte det. Jävla otacksamma snorungar.

Vlog + MSN / Facebookraggare

Och medan jag ändå var inne på det spåret så vill jag faktiskt meddela en sak.
Facebook är ett nätverks-verktyg. Man letar upp folk man känner och som man känt och samlar dem och frågar dem vad de gör nu för tiden utan att behöva ringa. Det är supersmart. Man lär också känna sina vänners vänner via applikationer och rapporter och kan luta sig tillbaka i snokandet utan att behöva engagera sig nämnvärt. Men en sak retar jag mig på och det är de människorna som inte fattat det här, utan tror att Facebook är nya spraydate.

Häromdagen fick jag en av alla dessa märkliga vänskapsförfrågningar. Jag kände inte igen snubben och vi hade inga gemensamma vänner. Han kände ingen jag kände och vi hade inte ens samma nätverk. Jag skickade ett mail till honom och frågade försiktigt "Förlåt om jag är glömsk, men jag känner inte igen dig? Har vi träffats? Om vi har det ber jag om ursäkt, jag har ju lite dåligt minne". Han svarar kortfattat tillbaka någon dag senare:
"Hej, nej, vi har inte träffats, vi känner inte varandra". Punkt. Inget mer. Inget "men jag skulle vilja lära känna dig" Inget "Men jag är en kille som.." INGET! Bara det!
Till svar skrev jag "Förlåt, men varför skickade du en vänskapsförfrågan?" (Han hade dessutom sökt efter mig via "söka efter vänner"-verktyget, så alltså kände han till mitt namn och sökte efter mig. Han ville ju alltså nånting.) och fortsatte med "Förlåt, men jag vill ju veta vem jag har på min vänlista, jag menar, om jag ska vara vän med nån vill jag ju att vi ska ha pratat iallafall? :)" (observera den glada smileyn!) till svar får jag ett kortfattat:
"Ja men förlåt då".

MEN VAFAN! Vad är det där för ett svar? Ska jag vara tankeläsare? Det är som om någon kommer fram till en och ställer sig bredvid utan att ens försöka skaka hand och står där som om vi känner varandra. När man försiktigt undrar vem personen är blir han STÖTT över att man frågar. VADÅ förlåt? Kan du inte svara på frågan istället? Varför ville du bli kompis med mig? Letar du medvetet upp folk som heter Loo och blir kompis med dem? Tyckte du att jag var snygg eller hade du läst något jag skrivit? Hur ska jag kunna veta? Jag ställde dig en jävla fråga, dickwad! "Ja men förlåt då" är inget svar!

På det hela taget är jag allergisk mot folk som skickar vänskapsförfrågningar utan att ens ha pratat med mig. Det händer ofta, på alla communities och är lika fräckt som att gå fram till en främmande människa och ta för sig i den personens chipspåse. Jag är också allergisk mot folk (läs: killar) på nätet som skriver "Hej tjejen vad sexig du är kan jag få din MSN? Puss!". För det första: Här pussas inget! Jag känner inte dig, jag pussas inte med vem som helst. För det andra; Let me get this straight. Du vill ha min MSN. För att du tycker att jag är sexig? Vad ska vi prata om då? jag känner inte ens dig! Det är samma sak som att gå fram till en främmande person på stan och säga "Fan vad snygg du är, kan jag få ditt telefonnummer?" och inte ens försöka starta en konversation.

Många tycker ofta att internet inte är samma sak som IRL, och att man inte ska ta "saker på så stort allvar" på vad folk säger till en på webben. De har tydligen otrevliga, kåta alter egon på nätet och i verkligheten är de riktiga helyllemänniskor. Om man tar illa upp av deras beteende får man höra "amen vadå, lever du ditt liv på nätet eller? Ta inte allt så seriöst". Jag är likadan på nätet och IRL och jag säger ingenting på nätet som jag inte kan stå för IRL. Och jag behöver inte ha ett otrevligt alter ego i kontrast till min "vanliga" personlighet, så jag fattar naturligtvis inte dealen. Jag ser det som att de här människorna försöker skapa en jävla ursäkt till att få bete sig som idioter genom att håna oss som tar internetkonversationer seriöst. I vilket fall som helst så nobbar jag alla som bara vill ha min MSN utan att ens försöka peka på vad och om vi har något gemensamt eller inte ens kan komma på en bättre motivering än att jag är sexig. För om man inte ens i initialskede kan lägga ner lite tid på att göra reklam för sig själv och komma med något intressant, så är man nog inte så jävla mer intressant på MSN heller.

Och som svar på en av mina kommentarer på föregående videoblogg, så kommer här Feminism For Dummies. Min värld, mina argument.