Vinsten vi alla väntat på

Gott folk, jag har en underbar nyhet att meddela er:

Utredningen gällande mig, har helt lagts ner.
Ingen socialtjänst, ingen barnavårdsutredning, ingen missbruksenhet, ingen mer väntan, plågan, ångest, oro för att någon grundlöst ska komma och rycka min unge. Inga fler idiotiska möten med inkompetenta socialkärringar som hotar med saker de inte har underlag till. Inga fler vakna nätter där jag förbereder mig mentalt inför möten där sex personer i halvcirkel sitter och dömer ut varje enskild handling jag någonsin begått i deras åsyn. Inga fler gråtattacker på sjukhus. Inget mer. De har blivit tvungna att lägga ner hela skiten. Det de hade som "bevis" framlagda på mötet, berättade min representant om: Tydligen är jag ALLDELES FÖR LUGN och det är "något lurt med det" (!?) (Nej, jag skojar inte) Jag vet inte hur det kan vara ett "bevis" riktigt..

Fick besök av bostödjaren som följde oss till BVC idag, jag glömde förstås av att det var på tisdag vi skulle vara där och inte idag så vi fick snällt lulla tillbaka igen (men å andra sidan, säger jag lite tantgulligt sådär i parentes - jag fick ju en redig promenad och frisk luft är ju alltid bra!), tog tag i försäkringskassan (bostadsbidrag, mödrapenning, mycket att sätta sig in i där..garantidagar, sjukdagar, lägstanivådagar..) och banken, där jag dirigerade om personkontot och broschyrade mig till lite info om att öppna bankkonto för min unge. (Hur många vuxenpoäng är jag uppe i nu, efter sex rader? Gosh!) och vi ventilerade lite genom att bland annat kika i butiker och se över en massa idiotiska papper. I min värld är de flesta papper idiotiska. De samlas bara på samvetshögen över saker man måste ta tag i och när samvetshögen blivit så inåt helvete stor att man inte pallar med skiten längre så slänger man allt i ett svep och väntar in en påminnelse istället.

Men fattar ni vad glad jag är över det här? JAG VANN!
Loo VS Världen - VINST. Jag slipper de där jävla myndigheterna, de där jävla människorna som försökt trycka ner mig och göra mig mer skada än nytta. De är borta. Ute ur mitt liv.
Jag är fri.

(Speciellt tack till A.M. Steens på handikappenheten, H. Hedlin på bostödet och Carolina Saf, som fightades för mig!!)

Glädjen firas genom att spela Leftfield - Dusted (elektronisk bas med hiphopinfluenser, rekommenderas varmt som "nu jävlar går jag på gatan och är jävligt bad med min MP3 på max"-låt, if ya catch my drift. Till detta, ett glas X-tra-cola från Coop, och ett äpple.
Life is grand. Almost. Nu behöver jag bara ta tag i känslolivet, ADD-utredningen och kvarstående graviditetskilon.. piece of cake! Nu har jag fött barn och tagit de värsta myndighetstjurarna vid sina horn - och inget av dom tog kål på mig, så vafan, då grejar vi de här andra grejerna också.

Vad tror ni?

Next stop: Socionomerna

Idag var en helig dag.

Ni förstår, jag har ju en massa människor som bestämmer över mig just nu. Det är mödravården och kuratorer och specialassistenter och sekreterare och Mycket Viktiga människor med trevliga socionomutbildningar som sitter och Förstår Sig På mig. Det är trevligt att så många människor ids engagera sig i mig, men ni förstår, jag har en mycket klar och tydlig plan. Jag får lov att vara morsk och Ta Tag I Saker och säga till kuratorn att Nu ger du mig antidepressiva, så att jag orkar sova gott om nätterna, för er terapi, den suger tjackad getkuk med miniatyrmarshmallows på. Öppenvården "får" inte behandla mig, jag står listad för första tid hos Specialisterna nere på Psykiatrin här så att det blir något gjort med min lilla hjärna. Så säger kuratorn lite skälmskt

"Men tänk om du inte får några antidepressiva då, Med tanke på ditt...ehm...tillstånd?"

"Mitt tillstånd? Syftar du på graviditeten, epilepsin, min presumtiva galenskap eller något helt annat som kan ha gått mig förbi?" säger jag.

"Jo, men..." säger kuratorn. Det är en typisk kuratorgrej att säga. De påbörjar en mening och så väntar de lite taktiskt på att man skall avsluta den åt dom, så att de hinner göra en korrekt bedömning, eller, så att säga, så att de slipper göra jobbet själv. De är ju trots allt bara kuratorer och en kurator får egentligen inte rota i mitt psyke, men skitsamma. Jag håller till godo medan psykiatrin behagar vara på semester.

"Men vad? jag har redan fakta på att det FINNS antidepressiva för gravida. Hur fan skulle det annars se ut, så mycket psykfall vi har till småbarnsföräldrar och fan hans moster som samhället producerat ut på löpande band sedan 60-talet?" menar jag, lite humoristiskt sådär, jag menar, hon är ju trots allt socionom, hon borde ju ha LITE humor. Right?

"Jag säger bara om du trots allt inte får det..och ditt föräldraskap..." mumlar kuratorn. Jag börjar undra vem det är som analyserar vem här. Som i den där jävla filmen "analyze this" all over again, på tråkig vårdsvenska. Ingen boxoffice direkt.

"Pratar vi om min medicinering eller mitt framtida föräldraskap nu?" undrar jag.

"Det är ju din graviditet vi talar om" säger hon.

"Lysande! För det är så här, att jag har mindtricks och djupt liggande problem som inte närvård eller öppenvård får behandla due to the fact att jag har riskzoner. Dessa problem måste för barnet och min egen skull behandlas med korrekt medicin så att jag förhindrar återfall och liknande idiotier, för att kunna fullfölja graviditet och föräldraskap. Korrekt?"

"Ja..men..."

"Bra. Då gör vi så här. Du ger mig en tid till en medicinskt pålitlig psykiater som kan ta tag i saken, så slutar vi spekulera"

"Som du vill"

Next stop: Socialenheten. Här lägger jag fram det faktum att jag behöver fullgod sjukskrivning fram till dess att barnet är fött och någon månad efter, då jag planerar att ta igen Komvuxkurser för att sedermera gå Copywriterutbildningen på Berghs school of communication. Jag vet att min CV imponerar lite på socialenheten, som är vana vid drönare deluxe, iallafall om det gäller missbrukare eller gamla psykfall.

Jag är båda, men inget av det har hindrat mig från att skaffa mig erfarenheter. Hur som helst så tycker dom att jag har en "imponerande plan" och att jag är stark som ser till att skaffa mig det jag behöver och dessutom kommer fram till planering alldeles själv. Det är inte planeringen som brister för mig, dt är oftast själva genomförandet. Men nu är det så här, att jag tänker inte vara någon jävla förortsmamma med något jävla dagisjobb. No offense, men jag har lite andra planer i livet än att snyta andras ungar för tio papp i månaden. Så jag drar alltihopa för dom och dom tycker att jag är såå ambitiös. Vilket förvånar mig. Sedan inser jag att det kanske inte är så vanligt. Att folk är för nerbrutna för att orka med all skit och samtidigt bygga sig ett liv. Jag förstår, för det är en smärta större än någonting annat.

Sedan är det möbelbidrag och fan hans moster och huvudet fylls med information. Bebisen fladdrar i magen och jag blir hungrig. Igen. Så var det med den saken.

Mat! Mat! Och var i hela helvete är mitt busskort?