Visar inlägg med etikett lymfom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lymfom. Visa alla inlägg

torsdag, juli 16

Och nu vet vi...

Ni har kanske undrat. Sedan sist. Så jag tänkte ta det här så enkelt som möjligt.
Jag kom inte undan den här gången heller. På Torsdagen förra veckan kom samtalet som inte skulle komma. Det där samtalet jag inte ville ha. Och samtalet lydde "Du ska läggas in omedelbart, du får all information av läkarna när du kommer". Okej, fine, tänkte jag. De skulle ta mer prover, sa de bara. Jag visste. Jag ringde Maria som fick ta alex, pappa hämtade mig till sjukhuset och sedan bar det av. Väl framme fick jag sjukhusband direkt och jag satt där, som i väntan på min undergång. Det var en vecka sedan. Idag är jag hemma, men det är inte för att jag är frisk, jag är alltså bara hemma på permission.

Jag har cancer, berättade min läkare. Jag har en ovanlig form av lymfom, en aggressiv form. Det innebär att man satte in cellgifter med en gång, det var bara inskrivning, hopp, hopp, cellgifter, hopp, prover, en massa ny information att ta till sig, en miljard mediciner att ställa in sig på, byte av beroendemedicin (jag går nu på metadon istället) - kort sagt, allt har förändrats. Hela mitt liv har vänts upp och ner. Igen.
Här är min fullständiga diagnos, för er som vill veta mer: Anaplastiskt, storcelligt B-Cells Lymfom i Benmärgen. Där har ni det. Svart på vitt. Skalbaggen som ätit på mig och som orsakade de där sabla smärtorna. Jag har en fördel, för jag kom in i tid, men den är lite mer aggressiv än vad vi väntade oss också. Den har INTE angripit några inre organ och ej heller ryggmärgen eller hjärnan, vilket är bra. Jag har inga metastaser eller så som måste strålas ner, utan det här handlar om mina vita blodkroppar som i princip huggit mig i ryggen och börjat att dela sig med en rasande fart istället för att förnya sig. Det är så mycket jag säkert fått fel här och det är så mycket att ta in, så jag ber om ursäkt för eventuella medicinska fel i min lilla förenkling men det är så det är nu. Jag har cancer. Fucking CANCER.

Och det fanns ingenting jag hade kunnat göra eller inte göra för att förhindra det, tekniskt sett. Man har sett ett samband med ärftlighet och det är alltså någon av mina föräldrar som är bärare av genen. Men om ni tror att jag tänker lägga mig ner här och dö bara för det, så har ni fel, jävligt fel. Jag har fightat mig igenom det här livet sedan jag kom ut ur mammas mage och jag tänker INTE ställa in mig på att dö av det här och jag tänker INTE ställa in mig på att dö överhuvudtaget. Jag är tamejfan det starkaste jag vet på två ben och det ska vara fan i det om jag ska låta en liten skalbagge ta kål på mig. För det är så jag ser det, förstår ni. Det jag har, det är en liten jävla skalbagge, som äter på min benmärg, den äter av min livskraft och den jäveln ska DÖ. Det finns inga andra alternativ, det är inte ens han eller jag, det är HAN. Och jag vet att jag kommer att klara det här. Jag kommer att rapportera från sjukhuset, jag ska skaffa mig en dator där som jag kan ha med mig, jag ska berätta allt om cellgifter och fan hans moster för er och jag lovar, jag ska KLARA DET HÄR.

Nu kommer jag att komma in varje vecka för cellgifter i ungefär 6 veckor, sedan följer utvärdering på det, då vet vi om gifterna tar. Vad jag förstått på min läkare så har jag ungefär 80 - 85 % chans att cellgifterna tar död på de jävlarna, och då menas förstås inte alla, utan att de TAR överhuvudtaget. Så, ni som vill, håll alla tummar ni kan, och ni som inte vill, typ Mr.C och andra som underhåller sig med att vara någon slags hämndapor från mitt förflutna, kan ni och era hejdukar ta och chilla lite med ert trams, för jag har inte tid, råd eller ork för att engagera mig i er just nu. Jag har fucking cancer, så om inte det får er att back off så vet fan inte jag. Du kan också bespara mig dina kommentarer om karma, eller hur mycket du njuter av att jag är i det läget jag är, kort sagt så har vi alla våra ok att bära och jag tror inte skadeglädje gör så mycket positivt för ens eget karmakonto heller, kanske jag ska påpeka.

Jag håller på att samordna stödinsatser nu med hjälp av kommunen och ska bland annat få en personlig assistent. Vi får se hur detta utvecklar sig. Det är så himla mycket just nu, jag kom precis hem, det är räkningar och vänner och fixande och dessutom kan jag knappt sitta upp eftersom jag fått cellgifter i fyra dagar. Jag har gått ner en del i vikt redan, men pendlar hela tiden med vätska upp och ner, och jag är olidligt trött, trött, trött, det är en evig pendel.
Jag orkar inte så mycket mer just nu men jag vill ändå uppdatera er på det här jävla chockbeskedet och ändå säga som så att..
Jag ska klara det här, för vem annars?