Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

När?

Det är så här, att du tror att du är så jävla fylld av självrannsakan.

Du tror att du har förlåtit alla misstag som begåtts mot dig. Du tror att du är så jävla införstådd med alla dina fel, och roten till dem. Du tror att du tagit itu med barndomens strukturella frånvaro, det faktum att dina föräldrar gjorde dig orätt, genom att vara där alldeles för mycket, genom att inte sporra dig, genom att inte synas till alls. Du tror att du har gjort upp med det faktum att du alltid har valt, och fortsätter välja partners som inte når fram till din emotionella intelligens nog att förstå dig, för det är så jävla mycket säkrare så, det är så jävla mycket enklare för dig att skylla ifrån dig på det faktum att din partner inte förstår dig när du för helvete gjorde det medvetna valet i samma sekund som du insåg vilken kaliber du hade att göra med, att stanna med någon som står under dig istället för att faktiskt ta det djärva steget och anta den livsutmaning och den självrannsakan som bara kan uppstå mellan två jämlikar.

Och du har ett självklart, silverfatsserverat jävla snyggt svar på precis alla frågor som ställs dig och du kan sitta där och briljera med långa psykologiska haranger kring andra människors problemområden som om du vore Freud själv, de sitter där och gråter för de ser inte det självklara, pudelns absoluta jävla kärna men du ser det - du ser det rent jävla instantly, och du talar om för dem hur de mår och hur de reagerar på omgivningen och de upphöjer dig och tycker dig vara som en siare, en jävla spåtant som kan träffa så rätt i deras mentala djungel. De undrar hur du kan vara så vis hela tiden och se igenom människors vardagliga, invanda mönster men själv vågar du inte ens ta tag i det faktum att du tröstar dig med ett, två, tre glas vin om natten när ljuset är släckt, du vågar inte ta itu med det känslomässiga kaos du skapat i dig själv genom att bedra densamme partner du lovat trohet till nästan enbart eftersom hon eller han var en sådan jävla easy fucking target som du så säkert vet aldrig kommer kunna ifrågasätta dig på det plan som ligger dig som allra närmast.

Du sitter där och ser allt det här, du ser själva mönstret i all natur, du ser själva naturen i var enskild varelse, du kan se hur allting sitter ihop i en jävla cause and effectkedja men du kan inte ställa dig den enkla jävla frågan varför i hela jävla helskotta du gör som du gör. Det är den där jävla bittra eftersmaken av att fyllas med tankar kring sig själv man inte vill kännas vid, eller hur? Det är den där känslan av att man faktiskt _nått_ resonansbotten och verkligen vet varje milimeter av sig själv, som om vetskapen av alla dessa enskilda celler och dess verkningar skulle innebära tomhet.

Så du har sökt sanningen i allting som du egentligen redan sett trygghet i, för en blick på det du påstått dig ha "sökt" i har egentligen varit på förhand utvalda saker som du redan kunnat räkna ut utgången på. Men det är så mycket lättare att säga "jag sökte tröst i flaskan" än "Jag tog det enklaste och mest välbeprövade jävla avdomningsmedlet jag kände till, för jag ville inte se den enkla jävla sanningen i vitögat. Jag var för svag för att visa hur stark jag är". The more we take, the less we become.

Och så kommer det. Förr eller senare, med eller utan drogen, avomningsmedlet, så kommer genombrottet, sammanbrottet och utbrottet en ensam jävla Lördagkväll, på en tom gata på väg hem från krogen, där du går på väg mot ännu en älskare som inte förstår dig, i vilket du sökt tröst som motmedel för alla tankar, för det är så mycket lättare att söka tröst i den andres oförstånd, som du känt till all along, som du skapat, som du fortsätter underhålla utan att ge den andre minsta möjlighet att komma vidare, det är så mycket enklare att välja the easy way out, resten av ditt jävla liv, i precis allting, i karriären väljer du positioner som är way below din kapacitet, för det förenklar för dig att vara den som svarar på frågorna, det är tryggt att vara på rätt sida av osäkerheten.
Den stora frågan är; när tänker du kliva ut ur säkerhetsbubblan och ta tag i det här?
For once in a lifetime?