Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

Falling over me

Jag är så jävla förbannad, jag är så jävla trött, jag är så jävla urbota inåt-helvetes-less. Fattar du? Jag är less. Jag har nått den yttersta kanten på berget, den ishala, glatta ytan där mina fötter inte längre kan famla efter fast mark, de kan bara trampa mot ett säkert fall på ett par tusen meter.

Jag minns hur jag klev ut från ett polisförhör, förstås påtänd som ett höghus, för något år sen - fattar ni att jag blir kallad till kompletterande polisförhör efter min häktning och jag går dit.. med tio linor i kroppen. Jag dundrar till och med i mig en bomb på polismyndighetens toalett i pausen, och jag satt där i fyra timmar och hånade dom. Fattar ni, jag sket i vad de gjorde med mig. De gjorde sitt bästa med att trycka ner mig, få mig att känna mig osäker, men jag vacklade inte en enda gång, jag satt och levererade korrigeringar till vad de hade att säga utan att egentligen säga något. I Fyra fucking hours. Jag stirrade tomt på utredarens blå iris och undrade hur man blev så jävla systemlydande som de. Jag undrade hur det kunde komma sig att vissa människor lyckas stanna på den bra sidan av systemet när det ser ut som det gör omkring oss. Hade de inget samvete? Hade de ingen helhetssyn? Tillråga på allt helvete så satt en av narkotikasnutarna som varit med på tillslaget och såg minst lika påtänd ut som jag. Jag visste med säkerhet att han tog anabola, eftersom en av mina bekanta langade till honom. Så hårfin är lagen, tänkte jag. Brott å den ena sidan - ett socialt accepterat måste å den andra. Här sitter jag och den här varvade narkotikasnuten mittemot varandra och representerar alldeles utmärkt de två sidorna av lagen när vi egentligen är på samma jävla sida. Frågan är bara vilken.

När jag klev ut från det där polisförhöret så grabbade utredaren tag i mig och tittade mig stint i ögonen.
"Du.. om du får hjälp. Ta för fan emot den. Sök den" sa han, helt kort innan dörrarna slog igen. Jag stod kvar bredvid min advokat och bara stirrade.

Jag gick hem igen, i det kalla marsrusket. Någon hjälp syntes inte till. Jag sökte den, gång på gång, men fick den inte. På Mariapol fick jag, inför två av mina närmaste vänner som vittnen, rådet att gå hem och knarka ner mig lite mer, för jag var inte ordentligt beroende. Jag fick rådet att gå hem och ta två propavan och sova lite istället för att besvära dom, för jag hade inte ett "legitimerat missbruk". Något år senare sitter jag här, i hjälpens fälla. Det handlar om kontroll, maktutövande och ordvrängeri. Exakt samma sak som förra gången, skillnaden är bara att det här är det de kallar för "vård" och det jag genomgick sist kallas "kriminalvård". Och jag kommer att tänka på den där utredaren och hans ord, och om det nu är så att han vet, vad den vård han rekommenderar, gör med människor. Jag undrar om han vet vad vården går ut på. Jag undrar om han vet hur det är att leva i ständig skräck för att socialtjänsten ska komma och "plocka" en - fast man inte har ett beroende och fast man ingenting gjort - till ett hem "långt långt borta" för att de utövar sina maktprinciper på människor enkom för att sätta exempel?

Jag begärde aldrig mer än att få leva och andas i lugn och ro. Jag begärde aldrig mer än att döva min smärta. Jag begärde aldrig mer än att min mor äntligen skulle få vård och att min morfar skulle få bo kvar hemma och att mormor inte skulle dö ifrån mig i en cellätande sjukdom. Jag begärde aldrig mer än att få sitta på ett pendeltåg med "beloved" på maxvolym. Jag begärde aldrig mer än att bara få vara.
Jag vill inte vara här, där jag är just nu. Jag vill inte vara här, i den här kommunen, i den här ekande tomheten, i den här väntan, men jag väntar ut det, för jag har bara sex veckor kvar nu, och sedan har jag ett liv med Alexander. Hur det ska se ut vet jag inte. Jag vet inte längre. Jag orkar inte planera längre, för alla dessa jävla människor, människor som ska lyfta mig och föra mig framåt och ge mig självförtroende har knäckt mig. Jag ser på framtiden som ett litet hack längre fram, hur jag står i strålkastarljuset med mitt barn samtidigt som tusentals domare sitter och betraktar mig. De antecknar alla mina fel i ett block och dömer mig med sina klubbor.

Och jag orkar inte försöka ha ett jävla förhållande, och jag orkar inte träffa er, och jag orkar inte ens ringa mina egna jävla vänner. För det har ätit upp mig. Jag är en jävla spillra. Jag vaknar upp till samma jävla mörker, jag somnar i samma jävla dvala. Det ÄTER på mig, som en skalbagge som gräver sig in i min själ, långsamt, långsamt. Jag vaknar kallsvettig av ljudet. Jag har ingen kontakt med min kropp längre. Jag bara ÄR här, menlös och produktionslös.

Jag kan bara citera VNV, ännu en gång, för det är precis så här, det är:

"I thought the future held a perfect place for us
That together we would learn to be the best that we could be
In my naivety I ran I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me

And one day I woke to find
The future had no place for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow of what I was meant to be

(...)

I believe in you
You believe in me
But I have no trust in anything
Somehow I'm always
always falling over me
Somehow I'm always
I'm always falling over me"

VNV Nation - Holding On

Jul

Jag drömde att jag, mormor och morfar pyntade julgranen. Precis som i gamla tider. Morfar virade upp julhänge efter julhänge ur de olikfärgade silkespapperen vi alltid förvarade dom i, ur den gamla jul-lådan, invirad med naturfärgade snören. Vi hängde upp hänge efter hänge tills det var pyntat med de gamla bofinkarna, de vackra kulorna och de vingbeklädda änglarna. Jag och mormor fnissade åt hur morfar gormade när han reste granen. Jag vaknade med en intensiv känsla av mormor i min närvaro. Mormor. Mormor, det är jul snart och du kan inte se eller höra mig - eller, kan du? Men jag vill ändå att du ska veta, att den här högtiden är din. Jag ska vandra i dina fotspår, jag ska klä granen, göra din janson och din inlagda sill, jag ska rulla köttbullar på ditt recept och lägga upp rödkålen på kringelfat, precis som du. Jag ska klä in presenter och hänga julstjärnan och lyssna på "chestnut's roasting on an open fire" och se ut över den snöklädda staden med en pepparkaka i handen. Jag ska laga äggtoddy precis som du, mormor, jag ska bjuda alla som vill komma och låta huset stå öppet precis som du, precis som du alltid sagt mormor, så förtjänar alla människor en riktig jul.

Det är en månad kvar och jag ska göra det bästa av den. Nästa jul har jag en liten Alexander som sitter och tindrar under granen. Han blir min försenade julklapp.

Den här julen är till dig, mormor.

Bild: Mormor, ett halvår innan hennes bortgång.

Fel, fel, fel

Hela situationen gör mig arg. Jag O R K A R inte med dom här människorna.
Jag kommer till min kurator på Huddinge. Hon får mig att känna mig som att allting jag säger, allt jag tänker och allt jag gör, är dåligt. Hon sitter och mästrar mig, tar över samtalet, när jag försöker berätta om min tilltänkta föräldraroll, om H's tilltänkta föräldraroll, så tar hon orden ur munnen på mig och säger det jag just redan sagt, men hon använder det som om HON talar om för mig hur jag ska tänka, som om det jag just sagt är fel. Jag går ifrån Huddinge varje fredag och känner mig värdelös. Jag känner mig inkomplett, inkompetent, som att jag inte räcker till. Jag förstår nu hur den Otillräckliga Modern känner sig, och om jag hade fått stöd av den här kuratorn istället för förmaningar, påpekanden och gnäll så hade jag sluppit det också. Mina antidepressiva är slut och jag bad om nytt recept. Jag får en utskällning för att jag är tjugo minuter försenad (jag stod i mitt kök och spydde innan vi åkte, så jag fick ha min väninna till att ringa och tala om att vi skulle bli några minuter försenade) - varje gång jag ska till Huddinge så kommer oron, rädslan och ångesten och jag står bara och spyr och spyr och spyr och kroppen tar aldrig slut med spyendet, jag står och får ingen luft och håller på att svimma, kroppen protesterar mot stressen, den vet om att den kommer att få utstå skit på den där förbaskade familjesociala mottagningen där allt ska vara så jävla individanpassat och på MINA villkor, men är det det? För när jag kommer fram, vit i ansiktet för att ta det där urinprovet och lyssna på förmaningarna så är det MITT fel att jag spyr och gråter innan jag ska dit.

"Du är stressad. Sluta stressa då" säger hon snipigt, snörper på munnen och jag vänder allt inåt och tänker DUMMA DUMMA LOO, hur KAN du vara så dum att du spyr och gråter för att du känner dig så otillräcklig och dum? Hur KAN du? Och det blir bara värre. För ju mer jag anklagar mig själv, ju mer otillräcklig och dum är jag, och ju mer spyr jag och ju mer skakar jag. Och så sitter jag där i väntrummet och vill bara sjunka igenom jorden. För det är så jag känner mig behandlad. Och tankarna fladdrar och jag tänker om jag bara fick uttala hur många ideér jag de facto har, om jag bara fick berätta hur jag tänkt mig med alexanders spjälsäng som jag redan köpt.

Om jag bara fick berätta hur jag ser på jämställd uppfostran. Om jag bara fick berätta om hur vackra jular och födelsedagar min unge kommer att få, hur jag kommer ta allting som min mormor gjorde för mig, hur spännande hon kunde göra allting, hur hon byggde upp saker omkring mig som ett skydd av kärlek och respekt, om jag bara fick berätta hur älskad den här ungen kommer att bli. Om jag bara fick berätta hur många forum jag sitter på, hur många böcker jag läser om barn och deras funktioner och utveckling, hur jag ser det här som det bästa som någonsin hänt mig. Men de vill utmåla mig som en dålig mor så att jag ska glömma allt det där med spjälsängen och ta allt personligt och gråta och spy istället och det ÄR INTE RÄTT.

Och jag är på tredje dagen utan mina Fluoxetin och nu kommer mörkerbubblan tillbaka och äter upp mig.

Och allt är förstås mitt fel.

A Wes Craven Story

Nu jävlar ska ni få höra.
Det här är tamejfan helt jävla SJUKT. Man skulle kunna tro att det var en riktigt dålig jävla Wes Craven-trailer alltihopa.
Okej, så som om advokaten inte vore nog, så hör min så kallade halvmorbror av sig igår, och vill att jag ska ringa honom. Vilket jag gör. Och samtalet blev rent skrattretande, trots att han faktiskt, enligt vad jag förstår, till och med läser min blogg och vet hur det står till här borta. Han vill NATURLIGTVIS också att jag ska påverka min mor att flytta ut ur dödsboet, för han har utsett sig själv till representant för de fyra syskon som tydligen bor däruppe på landet.

Kort referat; Min mormors första äktenskap resulterade i sex barn tillsammans med en karl som spöade skiten ur henne. Vid ett tillfälle slog han henne så illa att hon hamnade på sjukhus kopplad till en jävla syrgasmaskin och med typ alla ben i kroppen brutna. På den tiden förväntades inte kvinnor kunna ta hand om sina barn på egen hand, så hon fick valet att inte anmäla och gå tillbaka till karln, (och bli ihjälslagen) eller att ge upp och leva. Hon bestred det hela och anmälde svinet och han dömdes till tre års straffarbete. Barnen hamnade i fosterhem och mormor led och flyttade och höll det hela hemligt i flera år.

Några år senare träffade mormor min mors far, och de fick gemensamt min mor. Men han söp som en galning så hon tog mamma med sig och lämnade honom. Och senare träffade hon morfar som hon sedan levde resten av sitt liv med, som tog mamma till sig som sin egen och sedermera flyttade jag hem till mormor & morfar vid ett års ålder med anledning av mammas missbruk. Jag blev barnet som mormor och morfar aldrig fick tillsammans, de fostrade mig som sitt eget barn.

När mormor dog fick vi alla reda på detta med barnen som fanns och som var arvingar till henne och det var ett bra tag efter att dödsannonsen och begravningen varit. Nu ringer denne morbror till mig, som jag bara mött en gång, på bouppteckningen, och talar anklagande till mig. Han är förbannad över dödsannonsen som vi satte in, där "bara" våra namn stod, han är förbannad och säger att han inte "litar på" oss här i stockholm, han tjatar och tjatar att jag ska "göra nåt åt" min mamma och jag talar genast om att INTE DU OCKSÅ, vafan! Jag är född 1980, hon är född 1959, do the fucking math, hon är paranoid schizofren heroinist som jag tidigare nämnt i bloggen tusentalet gånger. Han säger "men du får väl ringa socialtjänsten". Been there, done that, got the fuckin' T-shirt för fan!

Jag säger "men herregud, det går inte, dom gör ju inget, dom lyssnar inte, du har ingen aning om hur det är att leva med en heroinist i så många år och inget kunna göra". Han säger lite överlägset att "lilla gumman, jag har JOBBAT med heroinister så jag vet faktiskt..." men vafan! Jag påpekar att jag är ENSAMT utsatt i den här soppan, att alla ringer MIG och tjatar men att jag fortfarande inte kan göra ngt åt, och har heller ingen skyldighet att göra något åt henne, för herregud, hon är ju sjuk, det går inte att tala med henne på den nivån. Vad förväntar de sig? "Jaha, men vad BRA att du sa det där med att jag måste SÄGA åt henne, att jag inte tänkte på det! Då tar jag tag i saken med en gång!" Eller som pappa sa "Va bra, fixar du ozonskiktet då så länge så grejar jag det här under tiden.."

Och hela samtalet känns anklagande. Det känns som om han är förbannad på mig som fick vara med mormor under tiden hon levde och han är förbannad på morfar och han är förbannad i största allmänhet, och Tommy, när du läser det här, för tydligen gör du det, en sak ska du veta; Jag HAR GJORT ALLT i min makt under 27 års tid, jag har tagit hand om min egen jävla mor från jag var 14, jag fick utstå hennes skit, hennes knarkande, hennes jävla illa behandlande av mig, jag städade hela huset, jag tog hand om djuren hon skaffade på sig, jag gjorde ALLT när hon via utpressning får mig att flytta hem till henne vid 14 års ålder. Mormor och morfar grät för de visste hur illa det skulle gå. Jag förstår att du är hatisk som blev utsatt för slavarbete av din fosterfamilj men det var inte mormors fel, och om det nu skulle vara hennes fel så inte FAN är det MITT, hajar du? Jag vill bara leva ifred, jag vill bara ha vård för mina egna problem, jag vill bara fixa mitt eget jävla liv och jag är done with att göra vad andra säger åt mig. Och även om jag nu skulle försöka så skulle jag gå bet, för 78867678 gången, för du kan inte plocka in en missbrukare som inte vill, eller som inte har sjukdomsinsikt, och jag kan inte BE henne att flytta för hon har ingenstans att ta vägen, fattar du? Hon blir hemlös den dagen kronofogden kommer och avhyser henne. Då bor hon på gatan. Hon är trots allt min egen mor och om jag kunde så skulle jag skaffa vård och bostad åt henne på tre sekunder, men jag HAR ingen makt, fattar du det? Fattar du hur det känns när du låter anklagande i luren som om det hela var MITT fel att du och dina syskon hamnade i fosterhem och kom inte med ditt "jag skulle bara velat ha kontakt med henne och ta hennes hand..." Kom för FAN inte med den skiten och skuldbelägg mig. DET ÄR INTE MITT FEL, JAG HAR INGEN MAKT. Hur stor klartext vill du ha?

Så, han föreslår att jag ska ringa kyrkan och be dom hjälpa henne. Jag påpekar att det inte riktigt går till på det viset här, kyrkan har ingen makt över myndigheter längre, som bekant så är kyrkan skild från staten sen låång tid tillbaka och jag är inte ens medlem i svenska kyrkan. Jag är inte döpt, inte konfirmerad, inte nånting och jag betalar inte kyrkoskatt. Då säger han "jaha, så du är en sådan DÄR jävla idiot" (för att jag inte är kristen? Ursäkta? Läs lite historia om all skit som gjorts i kristendomens historia så kanske du inte heller understödjer den sortens trams som kallas organiserad religion). Det är droppen i det där jävla skuldsamtalet, där han ändå inte fattat vad jag sagt, för jag har upprepade gånger sagt att jag står helt ensam gällande min mor, att jag behöver en myndighet på min sida, att jag inte klarar av det ensam, att jag vänt mig till alla håll men inte klarar det och han lyssnar fortfarande inte utan kallar mig för "jävla idiot"? URSÄKTA mig herr Tommy J, men du kommer knappast vinna Nobelpriset i intelligens du heller som inte förstår något så enkelt som jag dessutom förklarar 34 gånger om.

Där avslutar jag samtalet, för någon pajkastning vill jag då rakt inte ha. Jag panikringer till pappa och pappa påpekar att det hela börjar likna trakasserier. (Tack gode Shiva för min far som är så jävla smart!) och ger mig ett antal nummer att ringa. Jag ringer polisen som kopplar mig till rättshjälpen, rättshjälpen ger mig en del information om hur det hela gått till, att en God man inte får utse en bodelningsman hur som helst. Han är förstående och kopplar mig till slut till en Notarie på Stockholms Tingsrätt där det här fallet tydligen är välkänt. Det framkommer att de inte ens känner till att någon kronofogde är inkopplad i ärendet, bara att Tommy J krävt en ny bodelningsman för att han tycker att den gamla "skött" saken lite dåligt. Dessa bodelningsmän, alltså, dessa svindyra advokater, bekostas naturligtvis av dödsboet. När alla advokater och shit är betalda, inklusive min mormor och morfars skulder som mamma dragit på dom, så kommer det inte finnas ett skit kvar till huvudarvtagaren (jag) eller laglotterna som alla är fördelade mellan syskonen, så det spelar ingen roll, jag vet att, trots vad ni säger så är det pengar ni vill ha, och vare sig jag eller ni kommer att få några och ärligt talat så skiter jag i pengarna. Jag vill bara vara ifred från all den här skiten, jag vill att mamma ska få vård och jag vill slippa skuldbeläggande samtal som dessa.

Advokat Lefvert skall alltså bortkopplas och in skall en ny bodelningsman, och den här gången ska jag tydligen ha rätt att yttra mig. Jag skiter i vad fan ni gör, men hör ni av er med era anklagelser en gång till så kommer jag, via den advokat JAG SJÄLV nu skaffat mig, att släpa på er en polisanmälan för trakasserier. Jag är inte dum i huvudet, jag har rätt till rättshjälp via advokatsamfundet, och det har jag nu också. Nu lägger ni ner. Det är INTE, återigen, mitt fel det som skett, sluta anklaga MIG för hela skiten. Ring min mor och snacka med henne får ni se på en förbannad kvinna, advokaten står på hennes sida också i det fallet. Gör vad fan ni vill, dra in er jävla kyrka om så är. Men över lagen står ni inte.

Har jag gjort mig själv tillräckligt tydlig, eller behöver ni en tolk?

Idag lyssnar jag på Armin Van Buuren - A state of trance 263, från och med 17:26 in i låten, och längtar efter ett klubbgolv att dansa ut det sexuella och frustrerade hatet på. Jag vill vara en god människa, jag vill visa enbart kärlek, men ibland vänds sorgen, som nu, och allt jag känner...
allt jag känner är avsky.

Giving up

Mormor, jag önskar du kunde läsa det här. Och någonstans så kanske du ändå kan se mig skriva det, och förstå att det är dig jag talar till.
Jag ville berätta så mycket för dig. Det finns så mycket som jag förr alltid talade med dig om, som jag nu har i mitt egna, slutna skal. Det kommer inte ut. Och jag önskar att du hörde och såg mig. Jag önskar att du satt där borta i Sundbyberg, vid vädringsfönstret, som du alltid gjorde förr.
Det åskar ute ikväll. En lampa flimrade just till i sitt sken bakom mig. Jag vet hur du avskydde åska och blixt och dunder. Jag vet hur rädd du alltid var, att vara ute och åka bil när det åskade. Jag minns hur vi brukade sjunga i baksätet på våra bilturer till Västkusten när det åskade. Vi brukade sjunga "Här kommer lilla ludde...håhå jajaaa, bärande på sin kudde..." varje gång vi åkte i tunnlarna.
Jag kan fortfarande höra din röst bryta igenom tystnaden där jag sitter och skakar på badrumsgolvet, med kinden tryckt mot kaklet.
"Mitt lilla hjärtegull...gråt inte"
Och mormor, du fick alltid mitt hjärta att bryta upp och stärkas av dina ord. Du fick allt det onda att försvinna. Jag satt och grät och rökte och vrålade i köket och du lade din rynkiga hand på min kind och såg in i mina störa bruna, med dina isande blå, och sa att Loan, du är starkare än allt stål i världen, dig kommer ingen någonsin att trampa på ostraffat. Och jag trodde dig, du stärkte mig, du lyfte mig.

Dagen ditt hjärta stannade där i hallen, då tre vårdare stod där och slog igång ditt trötta hjärta med den svensktalande defibrillatorn, och jag satt i köket och såg ut över gatan med de blå balkongerna mittemot, med tårarna rinnande nedför mina kinder, för jag visste, att de skulle aldrig lyckas få liv i dig igen, den dagen dog någonting inom mig som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag skulle aldrig få höra din röst igen, jag skulle aldrig få hålla om din taniga lilla kropp. Jag minns hur jag satt och tvättade ditt hår i köket en av de sista dagarna. Vi schamponerade dina tunna hårstrån tillsammans och sköljde det i en balja, för du kunde inte stå upp själv i duschen. Och jag smörjde in dina små rynkiga händer med handkräm och kammade igenom dina lockar och du såg på mig, du såg på mig och rakt igenom mig, och så sade du det:
"Loo, vad som än händer. Så minns detta; jag kommer alltid, alltid älska dig, och vad som än sker, så har du alltid varit ljuset i mitt liv"
Och jag ryggade tillbaka för jag visste. Jag visste att du visste att det var dags för dig snart. Att lämna mig. Och jag minns hur jag såg bort medan jag kämpade mot tårarna som ville välla upp. Men jag kunde inte längre be dig stanna, för du var slut. Jag kunde inte längre säga att mormor, nu skärper du dig, du ska ingenstans. Du ska vara här hos mig och berätta vaggvisor för mig om nätterna när sömndemonerna sliter min själ.
Och när cancern, astman och din diabetes ätit upp varje frisk cell i din taniga gamla kropp, så rycktes du bara bort från mig. Du slets bort från mig i en mörk hall i Sundbyberg. Och det är så inåt helvetes jävla orättvist. För mormor, du höll mig uppe. Du var anledningen jag hade att andas och fortsätta. För att göra dig stolt, mormor. Och bara därför.

Och när jag sitter och försöker få överblick över mitt liv, över sådant jag faktiskt vill göra med min tillvaro, när jag försöker hitta mening i den här soppan, när jag försöker se vilken jävla mening det är att överhuvudtaget bygga på något, så är det ditt ansikte jag ser, och din rynkiga hand jag känner mot min kind. Och ingenting är rätt, när du inte är här. INGENTING har rim eller reson, jag står liksom bara ut, men det är också allt. Jag står ut. Men jag lever inte. Och jag vill liksom inte heller, livsledan är så påtaglig. För det har inte bara med det existentiella att göra, det handlar inte bara om det att jag faktiskt inte ser mening med att göra allt det där som väntas att jag ska göra, när det ändå bara kommer huggas av och tvärstanna en dag, i en mörk hall på ett golv, med en svensktalande defibrillator.

Och det jag väljer är fel. För jag väljer att placera mitt känslomässiga kapital i människor som inte gör annat än sårar mig. Och jag väljer att helt och hållet ignorera det faktum att bygga upp mig själv till förmån för att bryta ned det lilla jag har. För jag är inte så jävla stark längre. Jag börjar bli äldre nu. Jag börjar tappa ork, lust och mening. Och det finns ingenting mer meningslöst än en 26-åring med livsleda. Jag är som Theo sade, a waste of space. Och allt jag har är en massa jävla minnen, vilka jag lever på. Jag äter på dom och tänker tillbaka till dom som en annan dummerjöns som liksom är för feg för att leva i nuet, eftersom rädslan att verkligheten aldrig ska komma i närheten av filmen helt enkelt är för jävla stor.

och mormor, jag vet att du vill att jag ska sprudla av liv. ge dom på käften. Fight the fucking power. Men utan dig, och utan mening, och med den här bittra ledan, så kan jag inte göra dig stolt.
och vet du vad, mormor.
Det suger.

Och de enda som kan beskriva hur jag känner, är VNV Nation:

" Have I no control, is my soul not mine?
Am I not just man, destiny defined?
Never to be ruled nor held to heel.
Not heaven or hell, just the land between.

Am I not man, does my heart not bleed?
No lord, no god, no hate, no pity, no pain, just me.

Comprehend and countermand.
Synchronous guidance. I choose my way.
Never to be ruled nor held to heel.
Not heaven or hell just the land between.
And am I not man?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
That I carry a sword through a battlefield?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight and why do I feel
That I carry a sword, that I carry a sword?

Like the path to heaven or the road to hell,
Our choice is our own consequences bind.
We are the kings of wisdom, the fools as well.
We are the gods to many, we are humble men.
We who build great works just to break them down.
We who make our rules so we never fail.

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
That I carry a sword through a battlefield?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight and why do I feel
That I carry a sword, that I carry a sword, through a battlefield? "
VNV Nation - Joy

Begravning och kärlek

Begravningen blev vacker. Tack och lov, tack och lov för mina vänner, tack och lov för Mr.¤, och tack och lov för att allting klaffade. Psalmer och när prästen nämner mitt och mormors speciella förhållande och hur hon brukade kalla mig för "lilla hjärtegull" så brister det naturligtvis för mig. På vägen mot kistan håller bror och dan och s och ¤ upp mig, ¤ själv, som räddat allt genom att komma i förväg, knytit morfars slips och genast charmat både min mor och morfar och hela släkten. ¤, som håller mig i armen och som tar mig till sig och håller om mig när kistan sänkts ned och jag knäböjande kysst rosen och slängt den ned till mormor, eller, hennes kropp, för hon var ju inte där, men jag slängpussade åt kistan och viskade "vi ses". sedan vinglade jag in i ¤:s famn, och solen sken på oss.

Mormor hade redan left the building. Mycket hade kommit att handla väldigt mycket om just ¤, fast han var lite orolig för just det, men vadå, han var där för mig och han gick och höll min arm, på ett chevalereskt vis, när vi i procession gick ursviksvägen upp mot hemmet för begravningsöl. Det var en solig och vacker förmiddag, och blåsten lekte tag i mitt bakåtkammade hår med de svarta spännena, fattade tag i min svarta halternecklinneklänning med de matchande "högt-upp-på benet"-knytna espadrillosarna och den långa kappan. Bredvid mig gick de finaste vännerna som världen skänkt mig och den som höll upp mig, hela dagen och som came trough var ¤. Han hatar när jag skriver om honom, men det här är fakiskt helt on the record.

Imoron spelar jag skivor på universitetet och jag och stella talar om livet, universum och allting.
Och låten vi alla älskar så här i sommartid är förstås Marie serneholt - That's the way that my heart goes

Vidrör mig.
Ta mig härifrån
ta mig.
Ta mig
Nu.