Vacker syskonkärlek

Min syster har skrivit väldigt vackert om mig. Läs och bedöm själva i hennes blogg:

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14107607

En palett av ljus

De är lite jobbiga med mig just nu på sjukan. Jag ska infinna mig varje dag klockan 07 och 17 för penicillininfusion, intravenöst. Problemet är bara att jag inte har barnvakt så tidigt på morgonen och jag är verkligen inte så morgonpigg. Så jag missade 07-infusionen här nu två dagar i rad. Jag orkar verkligen inte, jag är för TRÖTT. Dessutom vill de inte samarbeta när det gäller metadonet, jag får ju sköterskan hit ca 8:30 och det bästa vore ju om hon kunde komma vid 06 eller så, så att jag orkar upp så tidigt som jag ska. Men det enda svaret jag får är "Du får ta och ordna det med sköterskan helt enkelt". Jaha ja!

Jag har ju fått en vän på B15. Hon har en korsning mellan leukemi och lymfom och fick bra besked igår. Det visade sig att benmärgsprovet visade att man inte kan se några elaka celler, som med mig. Jag gläds åt henne, lilltjejen. Hon är född 1988 och det gör mig ont att se så unga människor därinne. Det går framåt för oss, sakta men säkert. Men just nu känner jag motvilja och irritation. Kom igen nu, kan ni inte lösa det på ett bättre sätt? Måste mitt liv vara så här?

Oh, jag längtar så efter att få gå ut och dansa! Jag kan se min silhuett för min inre syn, jag kan se stroboskopen och ljusen pumpa upp en olikfärgad bakgrund, en palett av ljus som slår ut som en påfågelsstjärt runtomkring mig. Jag kan se hur varje led börjar röra sig, mjukt och följsamt, för att öka takten och följa basen. Jag kan känna musklerna spännas i förväntan, jag hör musiken porla som en bäck av eld tvärsigenom mitt sinne, explodera i kaskader inuti mitt svettiga huvud. Jag kan känna värmen från hundratals människor vibrera mot mig, jag kan se hur lyckliga dansare sträcker upp händerna mot DJn till tack, jag kan känna hur varje slinga förbereder, pressar och tvingar mina muskelfästen att sträckas i rörelser inåt och utåt. Dansen är något av det viktigaste jag har, den forcerar mig framåt. Och det första jag ska göra när jag blir friskförklarad är att dansa. Hela natten. Ingenting kan hindra mig. INGENTING. Och här är låten jag vill dansa till:



Jag längtar verkligen ut. Jag gör verkligen det. Låt mig bli frisk snart. Jag vill ut i livet. Jag vill ut i världen och förälska mig.

Förresten så satt jag igår och läste en massa provtexter på vulkan. Ni vet, det där stället där man kan publicera sina egna böcker. Om ni inte vet så kan ni ju gå in och kolla. Och jag brukar faktiskt inte jämföra mina egna texter med andras, och inte heller tänker jag på det sättet, men någonting slog mig igår när jag satt och läste utdrag ur ännu en dikt/novell/essäsamling med mörkt och ångestladdat namn från ännu en deprimerad tonåring som tror att hon är författare bara för att hon aldrig använder stor bokstav efter punkt. Nu lät det där jätte-elakt, men man lessnar faktiskt.

Jag satt och funderade och läste igenom en del provtexter (man kan klicka upp ett prov på varje bok) för att liksom se hur de ratade författarna skriver. De som kanske inte lyckats med förlagen men bestämt sig för att ge ut en bok ändå. Jag vet inte, jag ville väl på något sätt se om jag har en chans, med mitt språk och mina idéer. Man måste på något sätt sätta sig själv på prov ibland, för det räcker inte bara att folk säger att man skriver bra. Jag får höra det ofta, och jag blir lika generad varje gång och kan inte riktigt ta till mig kritiken, jag kan inte riktigt se vad andra ser. För mig är skrivandet det enda jag har som bara är mitt, det enda jag alltid velat göra sedan jag började läsa och skriva när jag var tre år. Jag fick min första skrivmaskin vid elva års ålder och lärde mig själv att skriva på den, så jag har inte korrekt fingersättning på tangentbord idag men det gör mig ingenting, jag tävlar ju inte i att skriva på det tjusigaste sättet. Men hur som helst så förbluffades jag över många av de där texterna. Jag hade faktiskt väntat mig så mycket mer.

Jag menar, om man lägger ner tid på en bok, och vill sälja den via webben på egen hand, så väntar jag mig att boken håller en viss kvalitet. Pocketarna är inte billiga där, de går på minst 140 spänn och de inbundna för över det dubbla. Men bokproverna är fyllda av stavfel, syftningsfel, tempus är ibland helt åt helvete, särskrivningar och konstiga ihopskrivningar, som en tjej som envisas med att SkrivaIhopSakerSåHär så att texten stannar av och hackar i läsningen. Innehållen på de mest sålda böckerna just nu varierar något oerhört i kvalitet och flera böcker innehåller helt absurda faktafel som jag tycker att författaren kunde lagt ner tid på att dubbelkolla innan hon eller han bestämde sig för att publicera skiten. Och jag är väl all for the artistic freedom och så, men för fan, kryllar det av felstavningar och riktiga språktabbar redan på första sidan av en bok som man försöker prångla på folk för 140 kronor så bådar inte det för att jag ska vilja köpa den. Det ser slarvigt och hafsigt ut, som om författaren inte ens kunnat lägga ner tid på fem minuters redigering. Och det finner jag märkligt, om man verkligen vill sälja sin bok så kan man väl ändå kolla ett jävla stavfel?

Just det där med bristande självinsikt tycker jag är ett underligt fenomen. Just nu går ju Idol på tv och varje gång jag ser de där auditionprogrammen så sitter jag och gömmer mig bakom en kudde och skäms. För, det kommer in en grabb eller en tjej, de ser hopplösa ut på alla sätt och har knappt någon hållning. De har satt på sig något rentutsagt skitkonstigt, som om de tänkt "Jag ska visas i TV för miljoner tittare och vill verkligen göra ett intryck. Jag vet! Jag tar på mig den här blommiga blusen i smutsgult som min mormor hade på sig när hon invandrade genom de finska stäppmarkerna till Säffle 1918!" och de kommer in där och gör ett alltigenom hopplöst intryck med ögonen stirrande ned på fötterna, ansiktet kunde ha tålt en rengöring och de har målat någon slags snirklor i ansiktet (förmodligen för att göra ett verkligt konstnärligt intryck) och har alldeles för korta byxor. Och sedan ställer de sig där och sjunger någon av de fem, sex klassiska jävla låtar som inte ens originalsångaren eller sångerskan klarar av a capella, och jag FATTAR inte hur man inte kan höra, att det låter för jävligt. Blomblustjejen kommer in med ett sorgset, fåraktigt uttryck i ansiktet och tillkännager att hon ska sjunga Bette Middler's "The rose", och det låter alltid för jävligt, helt off pitch och hon glider upp och ner på tonskalan som om rösten bar såpade fötter. Efter tre sekunder kommer hon av sig och ber att få ta den om igen eftersom hon "kan bättre och är så nervös". Och där sitter jag och skäms å hennes vägnar för att hon verkligen inte förstår att hon aldrig kommer att bli någon sångerska och jag tycker så synd om henne för att hon inte ens har förstånd att ta en sånglektion eller två för att åtminstone lära sig att sjunga rent. Och framför allt så tycker jag synd om henne för att hon just i det ögonblicket blir skrattad åt i tusentals hem.

Det finns en bunt låtar som de här insiktslösa individerna alltid kör på sina auditions och det är alltid riktigt svårsjungna låtar. Man kunde ju tro att de här människorna ska komma och göra det lätt för sig genom att köra blinka lilla stjärna med synthkomp men nej, de ska köra låtar som Hero med Mariah Carey, en låt som inte ens hon kan sjunga liksom, The Rose, och sedan har vi kategorin insiktslösa hårdrockare (och de är alltid lika pinsamma, roliga och missförstådda) som av någon anledning måste in där och köra Bon Jovis Livin' on a prayer. Och den är näst intill omöjlig att få bra utan trumkomp och hela jävla maskinen med häftiga slingor. Jag ska inte ens gå in på de här stackars överåldriga gubbar som hamnat fel och ska in och "imponera" med den absolut svåraste operalåt som någonsin gjorts - The anthem. (Som i princip inte ens Körberg själv gör på ett drägligt sätt men jag har å andra sidan aldrig gillat den låten) Den förekom en del i den där Talang som sändes förut och varenda gång det kom in en gubbe och skulle köra den så begravde jag huvudet i soffan. Slutsatsen man kan dra av att se dessa auditions är att det sitter tusentals finniga, hopplösa och tondöva tonårsflickor utan hållning ute i landet och tror att de ska bli nästa Mariah Carey medan pojkarna fantiserar om en arena med häftiga eldshower och gitarrsolon från helvetet. Det är inte ens gulligt, det är bara hopplöst när människor inte begriper sina egna begränsningar. Och det är väl nu jag ska vara sådär försonande och säga att "men man kan ju alltid nära en dröm" och "det är ju ändå så fint att de försöker" men det tänker jag inte säga. Övriga låtar som folk tycks tro att de kan sjunga lika bra som originalet är bland annat New Years Day med U2, precis allt med Mariah Carey, någon av de där hopplösa RMB-låtarna med finsjungande Beyoncé som alla låter likadant, och så har vi growlrockarna som inte fattat att det är Idol, utan tror att de ska på någon slags audition för Mörkrets Furste's röst i senaste Disneyfilmen.

Jag vet inte var jag ville komma med det här riktigt, eller, jo, det gör jag, det handlade om att jag läste de där texterna på vulkan och kom fram till att, om det här är de ratade texterna som inte kommer in till förlag, då har jag faktiskt en liten chans med min bok. Ni har ju inte läst den, och jag är fullt medveten om att den här slutsatsen kan vara ett resultat av mitt övermod, men jag tror faktiskt på mig själv här. Jag har jämfört, och försökt att vara logisk i mitt resonemang kring hur andra bedömer min text och det är ju inte så att jag tror att jag är nästa Dostojevski, jag tror bara att det finns en liten chans för mig att kanske publicera den någonstans i framtiden, och då menar jag inte att ge ut den själv på Vulkan, för det är inte det jag vill. Jag vill bli antagen och refuserad och kritiserad av ett riktigt förlag. Och om ingen vill ha den ändå, och det visar sig att den helt enkelt inte är god nog, då skulle jag acceptera det som att den helt enkelt inte är bra, och jag skulle aldrig få för mig att ha sådant övermod att jag gav ut den själv genom vulkan eller liknande. Då har massan sagt sitt, då släpper jag den bara, lägger den i byrålådan och låter den ligga där. Eller bränner den, det låter ju lagom dramatiskt i alla fall.

Jag skulle heller aldrig ställa mig och sjunga för idoljuryn, fastän jag faktiskt kan sjunga. Men det är skillnad på att kunna sjunga och göra det okej, och att vara nästa Idol. Jag kan skillnaden och när inga popstjärnedrömmar inom mig. Jag sjunger ytterst sällan och det finns väl några få som hört mig sjunga, och jag har faktiskt spelat in lite musik en gång i tiden, dels som backupsångerska i ett gothband 1998, och dels som voice i ett elektroniskt musikprojekt som jag och en kille som heter Danijel Kostic lattjade ihop för några år sedan. Han hade en egen studio och jag sjöng i hans garderob. Jag kanske slänger upp låten på Youtube nångång, inte för att jag tror att ni skulle dö om ni inte fick höra, men det kanske kan vara en kul grej. Jag är all for kuliga grejer, och jag kan bjussa på det.

Nu blir det fiskbullar och kärlek i min soffa.
Men fy vad jag längtar efter att dansa.

Loo Approved

Hej snyggingar, nu ska ni få en låt som bevisligen funkar på cellgifter. Loo approved, testad i labb och hela skiten. Det är kanske larvigt, men om det finns fler av er där som slåss mot något, eller om ni har en jävla skitdag, ta den här på lite volym och sen sjunger ni med utav bara helvete och fylls av KRAFTEN. Inget mesande, tryck play nu, jag lovar att du kommer att gilla det. Den här låten är lätt att gilla. För här, här spelas den på max efter senaste cellgiftsbehandlingen och jag mår faktiskt sådär idag va. Så jag behöver energi. Och det får man om man lyssnar på musik, så kom igen nu folk. Nu kör vi. PLAY. Du kan alltid testa. Men det här är en powerlåt. Och såna behövs.



Och texten, kom igen nu barn så sjunger vi tillsammans:

Ooh.. I'm not
You average type Of girl
I'm gonna show the world the strength in me
That sometimes they can't see
I'm about to switch my style
And soon things may get wild
But I will prove I can conquer anything
So from my head to toe I'm taking full control
I'll make it on my own
This time
(Better watch me shine)

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine

So Get ready
Here I come
Until the job is done
No time to waste
There's nothing stopping me
Oh
But you don't hear me though
So now it's time to show
I'll prove I'm gonna be the best I can be
So from my head to toe
My mind body and soul
I'm taking full control
This time

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine

BRIDGE:
Bet you don't think I can take it
But my mind and body are strong
Bet you don't think I can make it
It won't take long
Bet you don't think I can take it
But my mind and body are strong
Bet you don't think I can make it
It won't take long
Now watch me shine...

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine
Now watch me shine...

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
(Until I get what's mine...)
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine
Watch me...
Watch me shine...
Watch me

Linda, far åt helvete!

Jag insåg precis nu att min blogg ser helt annorlunda ut i IE än den gör i Mozilla. Jag använder ju Mozilla Firefox, därför att det är en mycket lättare och mer snabbladdad webbläsare och för att den helt enkelt är bättre än Microsoft tungviktare som tar upp 80% jävla CPU. Jag rekommenderar alla att använda MF istället, för den är fan så mycket enklare och min blogg ser snyggare ut i den. När ni väl bytt kommer ni inte tro era ögon, helt enkelt. Men det var inte det jag skulle snacka om idag. Nu ska jag orera!

Sedan sist har jag gått och retat upp mig på Linda Skugge. Den där krönikan hon skrev i den där tjejtidningen, CHIC.. Hon får jävligt mycket positiv respons på sitt fantastiska kåserande och det, är i mina ögon, det mest överskattade, överbetalda jävla skitsnack jag någonsin läst. (Vänta bara, jag blir bara mer och mer förbannad ju längre ner du kommer).
Hon skriver bland annat (krönikan tycks inte stå att finna på nätet) att hon varit inne i City. Tydligen är detta som någon slags exotisk upplevelse för henne eftersom hon spenderar all sin tid i förorten. Och det hon fick syn på när hon strosade i city chockade henne tydligen så till den milda grad att hon tar på sig rollen som någon jävla överhög domare. Hon rackar ner på unga tjejer som ser "likadana ut" och säger att någon borde talat om för dem att de inte ser kloka ut eftersom de bär likadana herrkavajer (oversize) med uppkavlade ärmar (!) (Man kan ju fråga sig vart hon har varit någonstans?) Hon skriver sedan något om att "Har ni ingen heder? Ingen dignity?" (är inte det samma sak, Linda?) eftersom de unga "modeklonerna" som "Läst Elin Klings blogg lite för många gånger" (tydligen gillar hon inte fröken Kling heller, undrar varför?)tydligen inte har någon skam i kroppen så som de ser ut. Därefter berättar hon att hon minsann varit ute i FÖRORTEN och gjort en ansiktsbehandling OCH köpt en kräm för 900 kronor (!!!) och stolt proklamerar hon att detta hade minsann kostat henne över 2000 kronor i City. För i City, där finns "modeklonerna", tjejerna som läser modebloggar, ser likadana och inte kloka ut och tydligen har de ingen heder heller, som inte fattar själva att de kan spara 1100 kronor på att åka ut till förorten och smeta in fejan istället. Hon skriver något i stil med att "När ni får syn på en som ser likadan ut som ni" (i krogkön eller vad det nu var) "Mår ni bra då? Känner ni att ni har hittat hem då?".Hon rackar ner på unga tjejer utifrån hur de ser ut och ser ner på kvinnor hon inte träffat, eftersom de tydligen inte är originella nog att passa hennes värld av mångfald (förorten) där alla är unika (Läs: Hon). Hon avslutar sedan med att hon minsann trivs bra i förorten, där "Alla kör Älskade Volvo V70" (?!) och tar hand om sina barn (!) (Tydligen tar alltså inte cityborna hand om sina barn utan denna förmåga är helt och hållet förborgad förortsfolket, alltså Hon själv) och la-la-la vad allt är bra.

Och det där, det fick mig att koka. För om man läser http://www.lindaskugge.se/cldoc/linda/aktuellt/1646.htm den länken, så finner man ett intressant litet citat:
"Det känns bra att inte helt släppa debattbiten då jag är så bra på det. Och i CHIC får jag skriva för unga kvinnor, en viktig och spännande målgrupp (..)"
För det första, Linda. Du är inte ett dugg bra på debatt. Den där krönikan jag läste, den är ingen debatt. Det är en jävla monolog där du talar om för folk att du är bra och dom är dåliga, punkt slut. För det andra: Att du ens har mage att kalla dig själv feminist. Du jamsar om ditt liv i förorten som om alla människor i förorten är någon slags perfekta individualister, och sätter dig på höga hästar där du inte hör hemma. Du har en så nonchalant och dryg attityd och det absolut första du gör, för att tala till din målgrupp, som du i ditt uttalande jamsade om var så jävla viktig, är att trycka ner dem. Varför är du så förbannade på andra kvinnor? Har du blivit bedragen med en modeklon, eller vad fan är det frågan om? Varför blir du så pissed off på någonting du uppenbarligen inte förstår dig på? Jag vet att Linda blev mobbad i skolan, för det skriver hon om i flera krönikor. Jag blev också mobbad i skolan, inte fan snear jag ur på unga tjejer med likadana kavajer för det?

"hej, jag heter Linda, jag färgar håret svart och en gång var jag en deprimerad tonåring som skar mig i armarna, men sen skaffade jag mig en karl och ett gäng barn, blev förortsindividualist, bitter och grinig, och nu ligger jag i skilsmässa, så det är fan lika bra att alla mår lika dåligt som jag!" det är vad jag läser. Det är inte så jävla konstigt att feminister får dåligt rykte som hon beter sig. Det är inte konstigt att vi betraktas som frigida, bitchiga, överlägsna Besserwisserhyndor när hon bemöter en viktig kvinnlig målgrupp med att tala om för dem att de inte har någon heder för att alla handlar på samma ställen. So what om unga tjejer vill ha den väskan som deras kompis vill ha? Vad spelar det för roll? På vilket jävla sätt skulle de sakna heder för att de inte ser ut som Linda? (Jag vill då RAKT inte se ut som Linda) Hur FAN kan du sitta i en tidning för unga tjejer och få betalt för sådant nedlåtande jävla DRAVEL? Att du inte SKÄMS, Linda! Jag trodde faktiskt att hon stod över såna där grejer, jag gjorde verkligen det. Jag har förbluffats över att hon fått betalt för att skriva sån jävla smörja i många år, men här är verkligen droppen. Det här är alltså vår största, svenska feministiska förebild av idag, tillsammans med Belinda Olsson och packet? Nu måste något göras. Så här kan vi fan inte ha det.

Man kan också läsa ett citat från länken ovan som speciellt fångar mitt intresse: "Chefredaktör Charlotta Flinkenberg är stolt över att Linda Skugge väljer att skriva regelbundet i CHIC:– Lindas texter och åsikter väcker känslor och vi är glada över att få någon som inte stryker medhårs utan vågar ryta ifrån."
Jaha, så ni hade alltså tänkt er att göra reklam för alla dessa väskor och kavajer och puderdosor i 58 sidor, som är mode just nu, för att i varje nummer avsluta med ett "ryt" från Von-Oben-Bruttan Skugge där hon talar om att modekloner inte har någon heder och det är minsann pinsamt med tjejer som följer det senaste? Är inte det lite motsägelsefullt? Och Charlotta, det är en fin tanke med att vilja ha en krönikör som sticker ut, men exakt vad fyller det för moraliskt syfte att hon "väcker känslor" genom att trycka ner samma målgrupp som ni riktar er till? Hur fan TÄNKER ni? Att "våga ryta ifrån" är att uppmuntra unga tjejer till att våga ta för sig. Att ryta ifrån är att försvara och att ha en tanke med vad man skriver om. Att ryta ifrån är att gå emot en negativ ström och få folk med sig. De enda "känslor" som Skugges så kallade "åsikter" väcker är för inåt helvete ren jävla aggression.

På bilden i tidningen är Linda klädd i en svart, åtsittande designertrasa och ett par Manolo Blahnik-liknande skor, förmodligen är de direktimporterade till den fantastiska förorten. Kanske kördes de hela vägen fram till Rinkeby Galleria med en Volvo V70. Hon har lockat håret och bär ett rött läppstift. Jag tycker inte att hon ser särskilt jävla individuell ut. Lite Dita Von Teese-komplex, fast fulare, och med nån slags "Jag var goth / emo / whatever en gång i tiden men nu är jag vuxen och seriös och har översatt min stil till vad som kanske passar min ålder".

För övrigt; Allt är verkligen inte bra i förorten. I förorten blir man kallad Svennehora av stora gäng på halvkriminella, stökiga ungdomar som driver runt (jag ser då inte någon som faktiskt TAR HAND om sina barn, som Linda påstår, eller är det en SPECIELL förort Linda tänker på?) och det är mycket möjligt att en ansiktsbehandling OCH en kräm kostar 900 kronor men det skulle inte jag veta något om eftersom jag är ensamstående mamma och inte har råd att lägga en lax på lite jävla kräm och ansiksmassage i en kvart. I förorten är allting grått och betong och små nerbajsade hundrastgårdar. I Förorten är alla människor klädda exakt likadant, i mjukisbyxor och puffjackor. I förorten ser alla familjer likadana ut. Men poängen är, att de ÄR inte likadana för det. Människorna innanför dessa puffjackor och designerkläder som Linda rackar ner på, är individer av kött och blod som precis som Linda och alla andra, vill passa in och finna sin plats i samhället och världen. För Linda och hennes bittra jävla attityd är det för sent för länge sen, men både modeklonerna och puffjackorna har goda chanser att slippa bli sådär jävla förbittrade, svarta och nedlåtande. Att "ryta i och väcka känslor" handlar i mångt och mycket om att ifrågasätta samhällets styre och hur ett samhälle är uppbyggt, inte att angripa människor som inte gör någon skada genom sitt beteende. Att angripa en grupp för att de handlar fel är en sak, men att angripa en grupp unga tjejer för att de handlar sina tröjor på samma ställe, vad fan vill man med det, förutom att odla än mer impopularitet för sitt varumärke?

Jag hoppas CHIC gör det enda rätta och kastar ut fröken Skugge med huvudet före. Jag kommer då aldrig köpa tidningen igen, för jag stödjer inte såna plastfeminister som Linda. Jag stödjer inte hycklare och dryga bitterfittor som tror att de är så mycket mer annorlunda och bättre än alla andra för att man har ungar och en "egen stil" (egen stil my ass). Och jag stöttar då rakt inte en kvinna som skriver för en sådan känslig jävla målgrupp som unga kvinnor faktiskt är, tar på sig rollen som någon självutnämnd jävla polis, och talar om för dem att de gör fel. Hon hånar dem för vad de har på sig. Det luktar vuxenmobbing lång väg. Och såna jävla så kallade "feminister" ska fan inte ha betalt för sitt vidriga beteende. Sätt Skugge på Sourze, och låt henne betala för att få skriva. Mer än så är hon fan inte värd.

Och ni andra: Köp inte tidningar där skugge medverkar. Hon ska fan inte ha betalt för att trycka ner folk. Det finns politiker och komiker till sånt.

Vad ska jag göra när jag blir lite upphetsad och får lite ångest?

För några år sedan älskade jag att direktöversätta låtar och se den verkliga absurditeten i dem. Framför allt så blir engelska låtar riktigt usla på svenska om man direktöversätter dem.Särskilt en roade både mig och andra, en låt som liksom blev en temalåt för mitt crew. Faktum är att jag lyssnade på den häromdagen, och kom att tänka på den där allra första direktöversättningen jag gjorde som roade mig så mycket.

Nå, regeln är som följer att man ska försöka översätta den från det andra språket till sitt eget så rakt på sak som möjligt. Leta inga synonymer för att det ska passa in utan ta den enklaste översättningen som bäst stämmer överens med ordet, inte meningen eller innebörden. Det är då det blir roligt. Jag har gjort som så, att när jag inte funnit en direkt svensk översättning har jag använt mig av en engelsk ordbok och plockat översättningen rakt av. I två fall har jag tänjt på reglerna för att meningen skall bli begriplig då jag förstått hela meningens innebörd med orden tillsammans. Anyways; här kommer låten. Tycker ni att Per Gessle verkligen är en sådan grym låtskrivare? Det vete fan..

(obs! Detta är MIN översättning. Du kan säkert göra den bättre men min är ganska rolig iallafall!)

Chorus:
Vad ska jag göra när jag blir lite upphetsad,
och får lite ångest? Säg mig
Vad ska jag säga när hjärtats centrum
är hjärnans förort?

Du bär dem så väl, de där oskyldiga ögonen
Du sätter på dig en underbar förklädnad
Jag vill ha dig så mycket, jag trycker på lyckan
Det känns som att bli påkörd av en lastbil
Det här är inget speciellt ställe, vet inte varför jag kom hit
Om någon har en minut, kan du förklara?

(Chorus)

Vara med dig, utbyta eld
Åh, kan du inte komma runt (kom ut)
kom ut (idag) och lek
Jag vill ha dig så mycket,
svara på mina samtal
låt oss spendera natten inom dessa väggar
Det här är inget speciellt ställe
ingenting för de psykiskt friska (inget för de psykiskt friska)
Om någon har en minut, var snäll och förklara!
(Chorus) et

Och här kommer originalet:

What am I gonna do when I get a little excited,
a little in vain? Tell me
What am I gonna say when I find the centre of my heart
is a suburb to the brain?

You wear them so well, those innocent eyes
You're puttin' on a wonderful disguise
I want you so bad. I'm pushing my luck
It feels like being hit by a truck
This is no place special. Don't know why I came
If someone has a minute, won't you explain

Being with you, dealing with fire
Oh won't you come around (come out)
come out (today) and play
(I want you so bad)
Answer my calls
Let's spend the night within these walls
This is no place special.
Nothing for the sane (Nothing for the sane)
If someone's got minute, do please explain

( Roxette - The centre of The heart)

Jag tycker sånt här är dödskul för man får leka med ord och det placerar liksom låten i ett annat ljus. Jag har funderat på många gånger vad fan Per tänkte på när han skrev den här. Jag är verkligen inget Gessle-fan, men Roxette är liksom våra gamla dängor, det går inte att komma ifrån. Det han gör som soloartist passar inte mig alls. Undrar om han tänkte ut den på svenska innan? Vem fan vet. Vem vet vad Per hade i åtanke.

VNV says it

Jag håller på att redigera en videoblogg. Tillsvidare vill jag att ni ska veta, att det som vanligt är VNV Nation som kan uttrycka med ord, exakt vad jag känt under den senaste veckan, med sin fantastiska "Holding on":

I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me

And one day
I woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

They say that "Time will heal"
"The truth shall set us free"
Well that depends
on what it is
that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams

Does anybody feel
the way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?

I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alone
in this hall of dreams?

I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me

Too damn good

Sometimes I think best if left in the memory
It's better kept inside than left for good
Lookin' back each time they tried to tell me
Well something's gotta go wrong
Coz I'm feelin' way too damn good

And it's like, every time I turn around
I fall in love and find my heart face down and
Where it lands is where it should
This time it's like
The two of us should probably start to fight
Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feeling way too damn good, oh
Feelin' way too damn good
Oh, oh, feelin' way too damn good

I missed you so much
That I begged you to fly and see me
You must've broke down
Coz you finally said that you would
But now that you're here
I just feel like I'm constantly dreaming

Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feelin' way too damn good

And it's like, every time I turn around
I fall in love and find my heart face down and
Where it lands is where it should
This time it's like
The two of us should probably start to fight
Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feeling way too damn good, oh, oh
Feelin' way too damn good
(I missed you so much
That I begged you to fly and see me)
Feelin' way too damn good
(I missed you so much
That I begged you to fly and see me)
Nickelback - feeling way too damn good

Jag har druckit tre glas vin och maten är snart klar och ikväll tänkte jag bli salong och skita i allt.

Och musiken
musiken

Closure

"The Sun was born,
so it shall die
So only shadows comfort me
I know in darkness I will find you
giving up inside like me
Each day shall end as it begins
And though you're far away from me
I know in darkness
I will find you
giving up inside like me"

VNV Nation - Further

Jag kommer inte att avhandla min separation något mer i bloggen. Det finns inte längre någon mening med att ventilera privata detaljer som leder till missförstånd och gräver upp smärtan än mer. Nu låter jag Mark Jackson och Ronan Harris från VNV Nation tala åt mig;

"And what will happen?
Will I dream?
I am too scared to close my eyes.
For a second please hold me.
None can change in me these things that I believe.
But I don't know what happens now.
I am too scared to close my eyes."

VNV Nation - Further

Jag vet vad jag vill ha och behöver i livet och jag tänker arbeta mig upp från var jag nu är, klättra ur den här kokande kitteln av smärta. Det får gå, jag är knappast död utan i allra högsta grad levande. Ingen mer pajkastning, inga fler förklaringar, angrepp eller utbrott. Inga fler citat och referat. Inget mer fiskande efter en sanning som ändå skadar mig ännu mer för varje sekund. Inget mer gråtande över något som inte är värd mina tårar. Inget mer av det här nu. Det är nog. Jag har fått nog.

"I'm giving up I know for sure
I don't wanna be the reason for your love no more
Bye Bye
I'm checkin' out
I'm signin' off
I don't wanna be the loser and I've had enough

Hmm, just hit me with the truth,
Now, boy you're more than welcome to.
So give me one good reason,
Baby come on
I lived for you and me,
And now I really come to see,
That life would be much better
once you're gone.
I know that I can't take no more
It ain't no lie,
I wanna see you out that door
Baby, bye, bye, bye..."

N'Sync - Bye bye bye

Återblick Nummer Tre

Jag tror att jag har underskattat mitt eget liv.
I denied my own capacity, som det sägs.
För, jag har gått igenom alla gamla texter från 2001 och framåt. Alla dessa dagboksinlägg, alla dessa noteringar, all denna lyrik, all denna sorg. Alla dessa droger och allt detta mörker. All denna flykt och all denna ensamhet, allt detta oförstånd och all denna flyktighet. Och jag inser nu, när jag läser, hur jävla ont jag har haft under hela den här tiden och hur jävla ont jag har haft över det liv jag levt i.

Ur krönikan "Berättelser från ett skenheligt våp" skriven i slutet på 2005 har smärtan nått sin kulmen, och jag har förvandlats till ett ingenting, ett skal av självförakt:

"Jag minns inte riktigt när det var jag sov senast och var jag vaknade. Inte ens det spelar någon roll eftersom jag håller full fokus på att försöka svara i telefonen och lokalisera cigarett/kolpenna precis samtidigt. Det är naturligtvis någon jag inte vill prata med för tillfället så jag stoppar in den skrikande tingesten under låret och höjer volymen på radion istället. Jag ser in i de kajalmålade, tomma ögonen som glor tillbaka på mig från solskyddet och känner hur allt liksom stannar av. De är verkligen tomma och uttryckslösa och, det är rätt vidrigt att erkänna, men jag ser ut som ett menlöst jävla våp och det är just precis det jag förvandlats till också. Och jag tänker att jag skiter i om vi kör in i en jävla bergvägg för det kanske vore att göra världen en tjänst trots allt för det enda jag lyckats duga till de senaste månaderna är det här. Och om man kommer till den punkten i sitt liv där man inte tycker att det är något fel med att leva som jag gör at the moment, med detta irrande i bilar fram och åter mellan olika destinationer utan att vilja ha något eller försöka uppnå något högre mål än det - då förtjänar man att förintas mot en jävla bergvägg. Det är nästan pinsamt att jag fortfarande lever och tillåts att andas, så jävla värdelös har jag blivit i mina egna ögon. För att inte säga svag. Jag har slutat vilja se framåt i tiden och det är ju också mitt eget fel. Det blev så ungefär samtidigt som jag slutade tänka på det förflutna. Jag upphörde med det eftersom det gjorde för ont och eftersom det blev för mycket att hantera och då blir det lätt så att man åker runt i en bil i ett par dagar med tomma ögon och sminkar sig istället för att sova."

Det gör ont att läsa min egen jävla text. Det gör ont att läsa, för jag minns det där ögonblicket, kristallklart i mitt minne är vad det är och det griper om mitt hjärta och jag minns. Jag minns hur jag reducerade mig själv, mer och mer, jag klev ur en relation, skadad och förstörd, och påbörjade en självdestruktiv turné där målet var att minnas så lite som möjligt, att bara släppa taget.

Det fortsätter med ännu mer smärta:
"Så - om vi spolar framåt igen, till perrongen där jag och F några dagar senare står och motarbetar våra hallucinationer samtidigt som vi försöker uppträda normalt; Vi står alltså och vajar som någon slags sädesslag på en åker och alla som passerar oss ser ut som någon slags tv-spelskaraktärer och jag vill inte ens tänka på hur vi måste ha sett ut men där stod vi iallafall, och om ni inte har begripit var jag vill komma så klarnar det säkert om jag säger att jag återigen fick syn på min tomma blick. Denna gång avspeglades den i glaset på en tunnelbanedörr och det var faktiskt så jobbigt att jag duckade för en mindre rekyl. Jag hinner tänka att jag fan börjar närma mig bottenskrapet, att jag inte alls är lika nära ytan som jag kanske inbillat mig och att jag är ganska nära min egen död precis hela tiden utan att ens bry mig om det och så är det väl också. Den senaste månaden har jag drabbats av en serie märkliga åkommor utan att ta det som en varning. Jag har fått eksem, vilket jag aldrig haft. Min hud flagnar på konstiga ställen och jag hittar nya blåmärken på kroppen varje dag som jag inte minns hur de kan ha kommit dit. Samtidigt hostar jag och plågas av att huden börjar skava mot revbenen men vägrar tro att det beror på att jag tappat livsgnistan och faktiskt missköter min kropp medvetet. Hela tiden har jag låtsats som om det inte händer mig på riktigt. Världsfrånvänd."
Ni börjar fatta va? Det här var så jag såg mig själv, på kallhamrat allvar. Det var så här jag levde.
Den artonde januari skriver jag i dagboksinlägget betitlat "Bad Girl":

"Jag hinner inte komma hem förrän kaoset börjar; återigen åker jag i mercan och försöker se en väg ut ur den. För det mesta är jag faktiskt så påverkad av kemi att jag skiter i det. Du vet, chemically drugged female minds är inte romantiker direkt. De flesta var säkert det innan de insåg hur simpelt man kan stöta bort både människor, känslor och engagemang bara genom att plocka fram ett kreditkort och en glasskiva. Jag bara ligger där och garvar åt hela sammanhanget och har inte ens vare sig vett eller intresse nog att skämmas över det faktum att jag på ett sätt ju faktiskt idkar ett slags självförnedring genom att vika mig på det sättet. Vad fan, jag ligger ju kvar. Jag ligger kvar och låter pillrena verka i kroppen och skiter i vad fan. Naturligtvis får jag pikar över det. Jag tänker att den här varelsen verkligen inte har en aning. Ingen har en aning. Fattar de inte hur lätt det är att bara sälja sin själ för det där pulvret, sälja sin kropp för att få själen att hålla käften. Det är precis som den jag blivit i min krets nu. Jag är äntligen a bad girl, the bad influence som drar ned alla i träsket och några av dem har faktiskt gått så långt att de använder mig som någon slags skräckexempel. Jag har naturligtvis inte tillträde till tv-spelskvällar, kulturaftnar eller bioträffar längre, varför ringa mig när alla ändå vet hur jag blivit - hur jag tappat vikt, hur jag slutat försöka nå folk och berätta för dem hur jag känner, hur jag ertappas som det känslokalla festmonster jag är på den ena klubben efter den andra, hur jag slutat vara intressant att vilja hålla en jävla dialog med. Hur jag förvandlats till en billig kopia av mig själv, och allt detta för att jag rullade ihop en sedel. "

Jag pratar här om mitt amfetaminmissbruk, som jag haft till och från sedan jag var tjugo, som jag är fri från idag - och det märkliga i sammanhanget, att när jag läser den här texten, så saknar jag det lite. Inte missbruket, inte drogerna, inte ångesten, inte misären - jag saknar den trygghet det är att vara den jag var. Jag får frågan på Huddinge sjukhus hur jag "hanterar" mitt "drogsug", men de förstår inte grejen här; jag har inget fysiskt drogsug, det har jag aldrig haft. Jag har inte heller sug efter att sätta mig i den där mercan igen och dra linor från instrumentbrädan. Jag har inget sug efter att prostituera mig och köra ner min kropp och självkänsla i botten. Jag har inget sug efter att stå fullkörd med kemikalier på ett klubbgolv och revbenen skavande mot huden med ett tomt hjärta klappande innanför som enbart klappar för att jag inte är död än. Jag har inget sug efter att sitta på efterfest efter efterfest och ljuga för människor jag aldrig kommer att träffa igen - om hur bra jag mår och hur framgångsrik jag är. Jag har inget sug. Jag har bara ett tomt, gapande hål i mitt hjärta som jag vet med mig att jag alltid haft och som jag aldrig vetat bättre hur jag ska fylla än med just piller. Jag har alltid haft en längtan ut mot något annat, en längtan att få vara accepterad, vacker, intelligent och framgångsrik men också efter något mer. Något mer som jag aldrig kunnat, trots tiotusentals rader av text, kunnat definiera.

Som mor kommer jag alltid att ha en anledning att aldrig hamna i mina cirklar igen - det är inte ett uppdrag jag tror att jag kommer att misslyckas med, tvärtom, till skillnad från många andra runt mig är jag bergsäker på att jag kommer att klara av uppgiften, älska den, ta den till mig och göra något konstruktivt och kreativt av den. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på det. Man får agera hur förvånad man vill över det, men jag har alltid varit en "trial and error" och "kan själv"-person. Om jag inte vet hur något skall göras så samlar jag fakta och betraktar andra tills jag förstår tekniken en aning. Sedan testar jag själv. Jag sitter inte och väntar på order. Jag sitter inte och väntar på hjälp, jag bara gör det, tar reda på mer och mer fakta, och tillägnar mig själv uppgiften. Det är inte det som är svårt.
Det är att tysta det gapande hålets ensamma skrik som är den svåra uppgiften, för där finns ingen fakta att samla. Eftersom jag fortfarande inte vet vad det skriker efter.

Så kommer en liten ljusning, ett molntäcke som spricker upp, i dagboksanteckningen "Mentalt Fördärv(ad)", något senare samma år:

"Och dagen fortsätter utan större missöden, på samma sätt som dagen innan det. Och dagen innan det. Och jag vet att jag gör åtminstone något. Men det är inte tillräckligt. Jag sitter och ser på mig själv i spegeln. Måste dämpa impulsen att köra knytnäven rakt igenom spegelbilden. Någonstans är jag så fruktansvärt äcklad. Och sedan kommer ilskan, som pulserande gift genom ådrorna. Det är där mitt människoförakt föds, det är där min barnsliga ovilja växer fram. Det är vidrigt. Men mitt i alltsammans så hittar jag ändå den fortfarande, sanningen. Den sätter bo i mig genom ilskan. För att tappa förståndet så måste man retirera. Det var vad mamma gjorde. Hon stod inte emot trycket från den här världen och jag klandrar henne inte. Men jag har mormor i blodet, jag kan ta hur mycket skit som helst och jag kan ta det igen och igen. Tills de tröttnar. Jag tänker inte tappa greppet om det lilla jag har. Jag har lärt mig att hantera den här världen på samma sätt som den alltid hanterat mig. Vi har alla våra demoner, som klyschan uttrycker. Och det är så jävla sant. Det finns ingenting mer sant. Jag kan aldrig springa ifrån mig själv, mamma, smärtan eller människors misstänksamhet mot mig. Om jag ändå blir galen till slut, tappar greppet, retirerar och kastar in mitt logiska sinne till förmån för den spärrlösa vardag min mor lärt sig att leva i kan jag egentligen aldrig hållas ansvarig. Jag kommer aldrig att lida av att förändras. Man märker det inte. Det är en övergående fas där man inte minns hur det var innan. De enda som verkligen kommer att belastas för min dårskap är de som drivit mig dit. Precis som de som drev mamma in i fördärvet kommer de få leva med insikten, ångesten, lidandet och skammen. Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte önskade dem det. För det gör jag. Jag har byggt upp den här ilskan länge. Det tog mig år att komma hit. Ingen ledde mig på vägen. Vissa sträckor minns jag att jag kröp – så svag var jag. Men jag kan gå själv nu."
Ja, det kan jag.

Bild: Jag. På den tiden.

En liten, liten stund

Jag har upptäckt reggae!

Nasio Wolf Catcher (also known as Nasio Fontaine) - Wolf catcher ligger och pyr i Winamp och jag begåvas med en underbar eftermiddagssol. Kaffe i koppen och lådor som flyttas i lägenheten - på Ondag sker det, och då lär jag vara utan internet en vecka tills de behagar koppla på skiten. För övrigt var jag på Gröna Lund i Fredags. Somliga i sällskapet (ehm..!) behagade inte dyka upp förrän 22:30 (i telefonen skrålar V: "Jag är i duschen! Jag är på väg!") - nog fan var hon på väg, alltid, när sällskapet väl dök upp var dom skitfulla. Det var inte jag, så mitt tålamod i kombination med mina graviditetshormoner sjönk i botten. Dock är dom alltid söta att se, V och D. Det måste erkännas, deras sällskap gör mig oftast glad. Men det var evigheter sedan jag träffade K och bror Jonas, den sanningen uppdagades under mycket trevliga former. Vi lovade också varandra att träffas mera hädanefter - det är ett måste. Jag och K avnjöt schnitzel respektive kallrökt lax på Tyrol under skyfallet och avhandlade skvaller, piller, pojkar, barnafödande respektive barnuppfostran - sedan kom bror och diskussionen gled mer över på skvaller och det faktum att det kallas "homoSexuell".

Själva ordet antyder att det handlar om sexualitet, men det handlar om så mycket mer. Visst är man homoEmotionell likväl som man är Sexuell? För i grund och botten handlar det ju om den person man vill leva med, den man är förälskad i och den som får magen att pirra, och det är inte bara sex - det är känslor i allra högsta grad. Nu är ju jag förvisso vare sig det ena eller det andra; Bara för att jag valt att vara med en man betyder inte det att jag är med den mannen enkom för att han är man. Och visst fan har jag haft utsvävningar även med kvinnor. Det är på relationsfronten det brustit. Inte för att det varit kvinnor, utan för att jag haft en fallenhet att samköra mig med en viss Typ av kvinnor. Och för att jag är en viss typ av människa, i guess.

Vi pratade om det faktum att K's släkt nu bestämt sig för att berätta för sina barn att han är homo. Något som han så att säga varit ute ur garderoben med i flera år. Nu ringer dessa barn och frågar ut honom, i parti och minut, kring hans sexliv (!), vilket K finner lite besvärligt. Vilket jag förstår. Hade de varit litet mer öppna kring den här saken från början hade det aldrig behövt att bli ett holabaloo kring K's sexualitet / emotionalitet - för om de vuxna inte ser det som en big thing, så är det heller inte någon big thing. Jag menar som så, att mitt framtida barn kommer att växa upp med alla möjliga sexualiteter/emotionaliteter kring sig, såväl som olika nationaliteter och jag kommer inte att hymla med saker för henne eller honom. För mig kommer det att bli enkelt att förklara att "Ibland är två pojkar tillsammans, ibland två flickor, ibland är det en av varje - det är kärleken som räknas". För mig är det ingen big deal, och då blir det ingen big deal för honom/henne heller.

Jag är spänd inför flytten, och alla möbler som skall fixas och köpas på Ikea denna veckan. Mycket att göra för en gravid hynda, men jag mår fint och det gör kotten också. Dessutom förberedelse för kombinerade inflyttningsfesten / födelsedagsfesten hos mig den 13 Augusti, som följer efter inflyttning. Jag väntar mig att ALLA kommer. Jag är ett sant lejon; vi låter liksom världen kretsa kring oss lite väl mycket. Det är inte skadligt för hälsan, vi har ju trots allt ett stort hjärta också.

Och som vanligt är det bara VNV Nation som säger det som hjärtat vill uttrycka utan att kunna, I Joy:

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
thatI carry a sword through a battlefield?
So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight
and why do I feel that I carry a sword,
that I carry a sword?

Men samtidigt också, som en styrka, som i underbara Kingdom:

I believe that we'll conceive
to make in hell for us a heaven.
A brave new world.
A promised land.
A fortitude of hearts and minds.
Until I see this kingdom is mine,I'll turn the darkness into light.
I'll guide the blind.
My will be done
until the day I see this kingdom has been won.

Och så sanningen, den bittra sanningen från djupet av mig, i Epicentre, till Dig, till alla:

I asked myself was I content
with the world that I once cherished
Did it bring me to this darkened place
to contemplate my perfect future
I will not stand nor utter words against
this tide of hate
Losing sight of what and who I was again
I'm so sorry if these seething words I say
impress on you that I've become
the anathema of my soul
I can say that you're losing me
I always tried to keep myself tied to this world
but I know where this is leading(please)
No tears
No sympathy
I can say that you're losing me
but I must be that which I am
Though I know where this could take me
No tears
No sympathy
Gracefully
Respectfully
Facing conflict deep inside myself
But here confined
Losing control of what I could not change
GracefullyRespectfully
I ask you please don't worry
not for me
Don't turn your back
Don't turn away

Jag har citerat dom förr, och jag gör det om och om igen tills någon förstår vad det handlar om.
För, jag vill inte att ni ska oroa er för mig. Jag vill inte att ni ska känna ansvar för mig. Jag vill inte att ni ska tro att jag inte klarar det här, för det gör jag. Jag vill inte att ni ska känna, någon av er, mina vänner, mina bekanta, mina gamla älskare, mina nära, mina långtborta, att något kommer att sluka mig så att jag inte klarar det jag är Set to Do. Jag sitter i samtalsrummet hos min kurator på Huddinge SpecialistMödravård och säger det högt. Hon frågar mig om jag någonsin tänkt på döden, i en längtande mening. Jag ser på henne, blicken skärps och någonting inuti mig griper tag om hjärtat, närmast kramar det.

"Jag tänker på döden lika ofta som gemene man, antar jag. Det finns inte så stora skillnader mellan mig och Dom Andra. Det är sånt jag lärt mig på senare år. Att döden är det som förenar oss, någonstans. Tillsammans med kärleken är det just döden som bibehåller oss samman. Men om du syftar på att jag tänker på döden i en längtande mening, så nej. Inte längre."

"Inte längre? Vill du utveckla det där?"

"Jag lever. Och med tanke på hur många gånger som ödet gripit in och sett till att jag inte dött, så många gånger som ödet varit där och slitit upp mig ur dödsgången, tvingat mig att leva här med smärtan, med livet som det sett ut.. så har jag liksom insett att det inte bara handlar om MIG. Det handlar om alla de människor jag skulle lämna efter mig i sorg om jag bara gick och kvitterade ut enkelbiljetten till Fridfullheten. Det handlar om den mening jag ska fylla här, vad den nu må vara. Jag har försökt ta livet av mig, tro mig, det var en sport jag sysslade med som 17-åring. Det gick inte. Jag menar, hallå, efter fem totalt misslyckade självmordsförsök så är man helt enkelt inte menad att dö..Men allt det där var länge sen. Det var tio år sen. Jag är långt förbi hela den där självömkan - självmordsprylen. Nu försöker jag bara överleva. På mina villkor. Antar jag.."

"Men nu då? Sen då?"

"Jag lever just nu, för att skriva, för att jag bär ett liv inom mig som kommer att bli en del av den livsmening jag är ämnad för. Jag lever för att jag skall vara här. Jag har nånting att ge. Jag har nånting härinne som kan hjälpa andra människor. Jag tror på det. Jag Måste tro på det. Jag har ingen Gud, ingen apokalypstro heller för den delen. Jag tror på Cause and effect and Love and respect och det räcker, men samtidigt finns det också en tro på att människor måste hjälpa varandra. Annars blir vi som tomma kärl. Och det är klart att jag har massor kvar att lära. Jag har Allt att lära! Ju mer jag förstår, ju mindre inser jag att jag vet. Men jag måste tro på att lära mig, och tro på att mina erfarenheter bidrar till något. Jag lappar knappast ihop ozonhålet med mitt skrivande, men jag kanske kan få en enda människa att Tro på sig själv, tro på något. Är inte det tillräckligt, undrar jag? För, Vad ÄR egentligen Tillräckligt? Det kan bara jag själv avgöra. Så måste jag tänka. Jag går under i mig själv annars"

"Men vad är det då som gör så ont, Loo?"

"Ibland gör det ont att bara ORKA. Orka hålla skenet uppe, orka hålla mig själv uppe trots ensamheten. För, all min tro till trots, så känner jag mig så förbaskat jävla ensam"

"Och vad gör du när det händer?"

"jag tystnar. Går in i mig själv. Och slår på musik på högsta volym"

"Lindrar det smärtan?"

"Nej. Men det förskjuter och fördriver den. En liten, liten stund"


I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me
And one dayI woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be
They say that Time will heal
The truth shall set us free
Well that depends
on what it is that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams
Does anybody feelthe way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?
I believe in you
Will you believe in me?Or am I alone
in this hall of dreams?
I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me
Somehow I'm always
I'm always falling over me

VNV Nation - Holding on