Uppdatering!

Heeej alla! Här kommer lite bilder från lya och vardag. Nedan en update.

Ovan: "Dagens Outfit By Alex" så klart! Några dagar sedan. Skor från Puma. Jeans från HugMe / Lindex. Skärp från burberry, jacka vintage och huvtröja från Champion.
Alex bär också blöjor från Huggies, Little Walkers nr 4, de är grymt bra till det priset så jag har bytt blöjmärke från Libero nu. Pampers har inte varit vår grej, lite blöjor för mycket pengar och sen är de faktiskt inte nämnvärt mycket bättre än några andra. Sen tror jag pampers passar lite mer knubbiga bebisar än min unge, som är normalbyggd.
Alex hår ser rött ut här, men jag fixade med kontraster och skuggor för att få fram klädernas egentliga färg. Visade sig då att hans hår reflekterade så mycket rött och det gick inte att göra något åt. Men min unge är inte rödhårig, tack och lov. Han är blond. Och nej, jag är inte rödhårsrasist.

Ovan: Nysvabbat golv, this is what i am talking about! Det ska bonas också så blir det skitbra. Här är den där mörka, underbara färgen verkligen till sin rätt. Love my vardagsrumsgolv, synd bara att det är färgfläckar överallt som den gamla hyresgästen kluttat överallt. Jag ska försöka få bort det. Några tips om hur man bäst får bort färgfläckar på trägolv?

Ovan: Bokhyllorna är på plats i vardagsrummet. Jag gillar de här "korg"-hyllorna, det var en present från en kär "nästan"-familjemedlem. Love them, det är något så råmateriellt över dem och de har massor av möjligheter med rätt tillbehör. Vardagsrummet börjar ta form.. Återigen, skit i färgerna. det blir så kalt och helt fel med blixt och utan blir det kornigt. Ni får ett hum i alla fall.

Ovan: Mina köksskåp, lite närbild med upp-packade glas, som ovan fast andra sidan. Här ser ni lite av mitt arvegods, små guldpläterade glas, jag älskar dem. Dricksglasen med knubbfot kommer från Kosta Boda. Resten vete fan. Mina skåpluckor är giftgröna, men förre hyresgästen tyckte att han var rolig och målade en skåplucka i samma färg som han målade över tapeterna i vardagsrummet. Så en av mina skåpluckor är blå. Inte snyggt alls, men jag kan inte själv åtgärda det här.

Ovan: Har nu borrat upp min fina handdukshängare i valnöt på väggen bredvid köksdörren, så jag kan hänga upp mina fina nya handdukar. Handduken till vänster med ränder kommer från DUKA. De små grytlapparna är totally underbara, fem kronor styck på loppis, helt fantastiska färger och jag älskar det lilla hantverket. Grön / bruna handduken kommer från JYSK och tillhör deras lyxiga serie, de har tonvis med handdukar. Haklappen kommer från Elodie Details.

Ovan: "affischerna", dvs, förstoringarna på alex i affisch / posterformat på paperback, har kommit från Vistaprint. Jag är supernöjd. Två stycken i detta format kommer att sitta i vardagsrummet, lite snett bredvid varandra a' la Warhol. Jag kommer absolut beställa mer från dem. Vistaprint är egentligen ett företag som tillverkar företagsprodukter, tex muggar med företagets logga på, T-shirts, visitkort och sånt shit. Jag betalade 35 kr / styck för mina postrar med "egen design", jag laddade bara upp bilden jag ville ha (en bild jag photoshoppat) och skickade det. smart, och billigare än om jag hade beställt samma specialare från tex Kodak.

Ovan: Hyllplanen i köket, utan blixt. Det är svårt att få fram hur färgerna egentligen ser ut, det blir liksom fel hur man än gör. Utan blixt blir det kornigt och ser nästan flammigt ut, med blixt ser det kliniskt ut (syns nedan) och det är inte lätt att få fram känslan, men ni fattar ungefär. Jag är supernöjd hittills. De två plastbrickorna ni ser här stående på översta hyllplanet kommer från Hemtex. Den här hyllan kommer växa fram.. forts. nedan.

Ovan: Hyllplan i köket med blixt, med lite gröna grejer för att undersöka "färgkänslan". Runt de där hyllorna ska jag sedan schablona en vinranka som ska slingra sig under den understa, runt på vänster sida, under den översta och ut på höger sida under överhyllan. If that makes any sense. I gröna toner, såklart. Kommer bli fint.

Jag hade kräksjuka igår. Jag spydde som en räv (Och någon gång ska jag ägna tid åt att ta reda på varför man säger just "spyr som en räv". Vadå, är rävar bulimiska på något sätt? Känsliga magar?) och mådde som jag förtjänade. Låg i soffan och skakade och var helt matt och engagerade mig i omläsning av hela "Sagan Om Isfolket", som jag minns att jag läste och älskade när jag var omkring 14 år.

Jag blev så förtjust, när jag kastade saker i mitt nya soprum fann jag flera kassar med böcker. Och i min värld är det en SYND att kasta böcker. Det är som att häda mot någon onämnbar litteraturgud. Och alla var i fint skick, inbundna klassiker som några samlade verk av Leo Tolstoy, Gullivers resor, Bröderna Karamazov - och hela Isfolket-serien, typ 50 böcker, inte en enda fattades. Också sandemo-serien som är fristående noveller, och Raija-serien. Stor lycka och jag kånkade upp dem alla och lät dem få bo i min bokhylla, där det redan är smockat. Prioritet: Måste köpa massor av hyllplan till alla mina böcker. Jag älskar böcker. När något ex föreslog att jag skulle slänga några för att "göra plats" (för vad?) fick jag frispel. Man slänger _inte_ böcker. Även om de inte var bra. Det är som att förneka litteraturen eller nånting sånt, jag vet inte hur jag ska uttrycka det.

Idag mår jag så mycket bättre. Alex klarade sig från kräksjukan och spydde bara lite välling inatt. Det måste ha varit typ matförgiftning eller nåt, för jag har aldrig haft en sån där 24-timmarsgrej förut. Båda vi mår skitbra och pappa kommer över för att köra grejer och sen står det målning på schemat!
Ta-taa!

Just det. Jag har fått ett mejl från Ida. Ida spinner vidare på en tidigare kommentar, där någon påpekade att jag minsann skriver alla mina inlägg i Word och ida påstår att det är "uppenbart" och det är "löjligt" att jag inte kan "erkänna" det utan typ, försöker spela cool eller vad det nu är hon vill få fram. Egentligen är det skit samma, men jag skriver alltid mina inlägg direkt i "rutan". Om jag använder word till något har jag alltid stavningsfunktionen av, eftersom det retar mig när det kommer fram såna där gröna rader som försöker binda ihop texten på något sätt jag inte begriper. Jag gillar inte när ett program ska tala om för mig hur jag ska skriva eller var jag ska sätta punkt, etcetera, och när jag inte ens får skriva en jävla mening utan att den ska komma med en grön rand mellan ord fast det inte är något fel på det jag skriver blir jag lack.

Så nej, jag skriver inte i bloggen i word och jag använder inget stavningsprogram. Men det tycker inte jag behöver vara så konstigt? Jag är generellt sett en stavnings och särskrivningsbesserwisser och kan mitt språk ganska bra. Sen att jag slarvar ibland och glömmer stor bokstav här eller där, eller stavar månader med stor bokstav tycker inte jag behöver ligga mig i fatet. Det här är en blogg, liksom. Jag behöver väl inte korra allt in i minsta detalj för att "bevisa" att jag kan stava och sammansätta meningar på egen hand. Det är väl inget att skryta om, liksom? Det är snarare en jävla självklarhet i min värld, men de flesta var mer peppade i att trycka ner sina skolkamrater och spela häftig under skoltiden, det där vanliga, när folk inte själva har något att komma med så trycker de ner andra. Och det verkar ju sitta kvar i dagens läge. Pluggisar, eller de som faktiskt kan, och vill, och fattar vad språket egentligen är, de som hittat nyckeln och uppskattar kunskap är onormala. Och de som är coola och skiter i allt är norm. Det är inte coolt att kunna stava eller bygga meningar på egen hand, då får du inte hångla på skoldiscot.

Men jag blir frustrerad när jag kommer in på sådana otroligt topprankade bloggar som typ Linda Rosings, och varannat ord är ett stavfel, varje mening är en felkomposition och texten i sig ser ut att vara skriven av en åttaåring. Folk bryr sig i allmänhet inte om sådana saker, har jag förstått, eftersom det verkar strunta folk kvitt samma om texten är välskriven eller inte. Eller om den innehåller något. Folk i modern tid är så mätta på bloggare och så ointresserade av text, språk och snygga formuleringar. De vill bara titta på bilder, helst på bröst eller om bloggaren är halvnaken / har tajta kläder på sig eller typ bara är snygg eller värd att håna i största allmänhet. Välskrivna saker har ingen attraktionskraft, folk pallar inte tänka, det är för jobbigt. Så i dagens läge är det inget att skryta om, att man faktiskt tagit till sig sin utbildning, eller att man lärde sig skriva och läsa när man var tre, som i mitt fall. Ingen bryr sig. De vill ändå bara se mina pattar, whatever liksom.

Så Ida, du behöver inte jaga upp dig över att jag kan stava på egen hand, men att det också kan hamna slarvfel eller långa meningar eller någon enstaka felkomposition här eller där. Min egen personliga, konstnärliga frihet gentemot min blygsamma läsekrets, kallar jag det. Jag tycker du läser fröken Rosings blogg istället, och while you are at it, försök få henne att använda word, så vi vanliga dödliga kan läsa. Vi som har vårt stavningsprogram "i huvudet". Vilket du också skulle ha haft om du inte var så busy poking around in other people's business.

Det där med vikten ni vet.. (exklusiv skämsspecial!)

Ovan: Jag, några dagar sedan.

Det där med makeovers gillades, så jag ger er en rätt kort och koncis och tämligen odramatisk förändring. Min vikt, som jag pratat om lite smått, och hur jag förändrats sedan jag blev gravid, gick gravid, födde barn och sedan tog mig upp ur fett-träsket igen. Här är jag, påpälsad och lite färgredigerad, hemma i nya badrummet. Nu kan jag ta bilder i helfigur, det är nytt. När jag dessutom börjar trivas i min egen kropp igen känns det extra bra att kunna visa mig utan att skämmas. Det här är jag, i vida byxor och tredubbla tröjor, men det är jag! Det har tagit mig över ett år att gå ner så här mycket och ja, jag är stolt. Jag har gått ned i vikt för min egen skull och för att jag helt enkelt inte trivs som så stor, men jag har heller inte haft några orealistiska mål.

Jag har fortfarande en mjuk liten bullmage, och sladdrig är den också, tänjd hud. Sådant måste man träna bort. Jag har fortfarande lite "flap - flap" under överarmarna och ja, jag har celluliter, säkert tusentals. Men en perfekt kropp för mig, är en kropp som ser sund ut, en kropp man kan trivas i och en kropp som lämpar sig för både aktivitet och slöa DVD-kvällar. Jag går fortfarande mitt "program" som handlar om att undvika kolhydrater, helt utesluta bröd, chips, snacks, godis och sånt - brödet är en av de värsta bovarna, sätter sig på magen direkt för mig - och promenader, en och en halv timme om dagen, strikt, sju dagar i veckan. Bara man kommer igång så går det av sig själv sen. Målvikt har jag egentligen ingen, men jag ska ligga mellan 64 och 67 med ett bra set of muscles till mina 170 cm för att känna att jag mår bra. Vi får se var jag landar, jag har några kilon kvar!

..och så här såg jag ut från starten av min viktnedgång, efter att alex fötts. Det är ingen vacker bild och jag mår inte bra av att se den, för jag ser så otroligt jävla white trash-sliten ut och är väl helt utpumpad. Alex är väl 4 månader här ungefär, bilden är tagen den 28 April 2008. Det här, var det jag ville bort ifrån. Jag klarade inte av att se mig själv i spegeln, jag undvek allt som speglade sig. Ville knappt gå ut. Och jag skäms litegrann, måste jag erkänna, för att jag ser så hemsk ut. Så här har ni aldrig sett mig förut, kan jag garantera, och under tiden jag var sådär stor tog jag heller inte många bilder, så den här är sällsynt. Here goes:

Jag kisar dessutom med ögonen och har inte fixat håret så det ökar ju på hela white trash-grejen ännu mer, men vafan. Jag bjuder på den.

...och här är jag nu, nästan exakt ett år senare.. Jag har ju vida byxor på bilden så benen ser lite bredare ut, och så har jag som sagt flera tröjor på mig så bilden gör mig inte riktigt rättvisa, kan jag ärligt säga. Men det här är mer än 20 kilo som jag promenerat bort, vilket man kanske inte ser direkt eftersom man inte riktigt ser magen och höfterna här. Men, ändå.

Viktprojektet var viktigt för mig. Jag har väl gjort en "allting på" och både drogrehabiliterats, gått ner i vikt, förändrat mitt liv på alla plan, utvecklats som mamma och blivit starkare under året som gått och nu är jag snart rökfri också. Jag har dock inte gjort någon big deal av det i bloggen, för jag ville inte förändra social ingenjörskonst till en viktblogg. Det hör inte riktigt hemma här som fullt tema. Jag förändrar mitt liv. Jag ska ha det liv jag förtjänar, och ge alex det han förtjänar. Jag tänker work my fuckin' ass off för att foga samman min utbildning, gå på universitetet och bli mer än det jag är, jag har skapat allt det jag har från scratch, med tomma händer, varför skulle jag inte klara av allt annat? The sky is no limit. För två - tre år sedan var jag en inneboende-hos-kompisar-tjej, jag ägde ingenting, mitt liv var i trasor, hade obehandlad ADHD och konstanta depressioner, jag tog enorma mängder droger, en ruskig cocktail varje dag, och såg fram emot att få dö.

Jag ville så mycket men jag klarade ingenting. Idag är jag lycklig mamma, drogfri, jag har en egen lägenhet som ska inredas och är på G med renovering, jag har vänner, mediciner, terapi, behandling, en framtid, och jag har klarat av varje etapp i det här, med lite hjälp, förstås. Om jag klarar det, så klarar vem som helst precis vad som helst. This is what it's all about. Vad det än är du bestämmer dig för att du vill göra - gör det! Saker tar tid, vissa saker är svårare än andra, och alla är vi olika.

Vad jag ville säga är, att jag tror på att vi alla kan förändra världen. Jag träffar så mycket bittra människor som inte klarar av att leva med sig själva och jag har lämnat många såna bakom mig. De spenderar tid med att älta allt elände i sina liv och skjuter sarkasmer på mig i stil med "Men lilla gumman, TROR du verkligen att det går?" om jag visar min optimism för dem. Förr försökte jag övertyga dem, ge dem lite spirit. Jag vet bättre nu. Det du kan förändra är dig själv, din situation och din inställning. Det finns alltid en väg ut, om du är beredd att kämpa lite och stå för den du är, om du är beredd att försvara det du tror på och försvara det du vill åstadkomma. Om det så är att bryta sig ut ur ett trasigt förhållande med mycket våld och ondska, med någon som trycker ned dig (check!), att vilja förändra sin kropp och självkänsla (check!), att ta itu med de mörka familjehemligheterna (check!), att lära sig säga ifrån (getting there!), eller att bara tänka om, ta sig ur en dålig vana (check!) och bli den man vill vara (på väg) så klarar du det. Du är en stark, självständig individ. Låt hjärtat styra dig på vägen. Ta tag i ditt liv. Idag. Det här är tiden du lever här. Har du problem, ta tag i dem. Ta hjälp, bli frisk igen. Du klarar det, jag lovar. Jag har kommit halvvägs dit jag vill vara. Nu är grovjobbet gjort. Och jag tänker inte ge upp. Giving up is for quitters. Jag är en överlevare.

..och till syvende och sist, Dagens Outfit By Alex!



Alex har strumpor från Pop, byxor vintage, från Disney, Hood från Barnfabriken och body / piké från Nike Kids.

Frågelåda: Relationer och alex

Dagens Outfit By Alex: Skor från Puma, hängselbyxor från Polarn & Pyret, Hood från Champion, jeansjacka Vintage / Frälsningsarmén. (och han ser lite ledsen ut på den här bilden, detta eftersom han var liiite trött sådär och orkade inte vara modell)

Jag har fått lite mejlfrågor som jag tänkte besvara, lite enkelt sådär. Jag svarar på allt och har inga som helst problem med det, men det här mejlet har jag dragit ut på ett tag. Jag saxar frågorna direkt ur mejlet, så hela kommer inte med. Det kommer från My som vill vara anonym med sin mejl och så. Hej My, här kommer det!

Fråga: Jag har följt dig sen du blev gravid och måste bara säga att du är en väldigt stark person (tack! Loos anm.) och jag undrar hur är relationen till alexanders pappa idag? Och hur är relationen mellan alex och hans pappa?

Svar: Det är komplicerat men ändå inte. Jag och H hörs inte av förutom för att diskutera sånt som är absolut nödvändigt. Som gemensamma räkningar från förr och hur sånt ska delas upp. I övrigt är det väl jag som skickar MMS och sånt högst sporadiskt med bilder på Alex, men H läser ju också bloggen. I Övrigt hörs vi inte alls och jag känner mig rätt bekväm med det. Jag vill ha mitt liv och han vill ha sitt. Det är synd att han inte har kontakt med Alex men det är faktiskt inte mitt ansvar. Jag har gjort vad jag har kunnat, resten är upp till honom. Jag höll länge på och kände att jag liksom var limmet som kunde foga samman alex med sin pappa. Så var det inte. Jag kan ge mina 110 % som mamma men jag kan aldrig, aldrig ge en annan människa förmågan att vilja ta ansvar. Sad it is. Alex har således ingen kontakt med sin far idag.

Det är upp till Alex far att själv, när han är "redo" som han säger, ta kontakt med familjerätten för att diskutera fram en umgängesplanering, som då måste ske på neutral plats tillsammans med varsitt ombud. Ingen utomstående får närvara vid dessa besök utan dessa ombud skall vara neutrala personer, t.ex socialsekreterare eller likvärdigt. Detta eftersom vi båda behöver det stödet i umgänget med varandra och för att jag vägrar blanda in utomstående i det här. Det är heller inte det rekommenderade. Om H skall ha umgänge med A så är det tillräckligt jobbigt för A att lära känna honom. Att då blanda in flera personer i det hela skulle vara negativt för alex och hans utveckling. Fram tills dess att detta sker är alex helt i min vård. Jag har ensam vårdnad och det är också det optimala. Detta är något som H själv gått med på från början, och ingenting vi tvistat om på något sätt, kanske jag ska tillägga utan det var ett gemensamt beslut när alex fötts.

Fråga: Har du känslor för alex pappa fortfarande? I såna fall, varför försöker ni inte igen, för alex skull?

Svar: Jag vet inte var du fått det ifrån att jag skulle ha känslor kvar för H, men så är verkligen inte fallet. Det fina som kom ur min och H's destruktiva och mycket farliga relation var vår son, och tack vare att H är far till mitt barn har jag fortfarande kvar en viss typ av respekt för honom som jag aldrig skulle ha annars, om vi inte haft barn. Det låter hårt, men det är sanningen och det är det enda jag har att ge er. H lever i en annan relation sedan ett bra tag nu tillsammans med en annan kvinna och det är hans ensak. Samtidigt är det skönt att veta att han har någon då han inte är beroende av mig på något sätt. Jag slipper det där. För mig och H fungerar det inte på något sätt att ha ett förhållande och det finns inga vilda hästar i världen som skulle få mig till att ha det igen. Så som det är nu är jag en lycklig (men flirtig) singel och jag kommer fortsätta med det tills kärleken slår omkull mig, om den nu gör det igen. Jag hoppas på det, och hoppas att nästa gång blir en keeper. Även för alex skull är det absolut bäst att vi inte vare sig bor ihop eller är ihop och det är final. Det kommer inte att bli så. Jag är klar med det där och har precis reparerat mig nog att våga flirta med folk. Det tänker jag fortsätta med...

Fråga: Sen undrar jag, om du inte har känslor för alex pappa, finns det nån speciell i ditt liv just nu? Vi får ju inte läsa så mycket om kärlek längre, beror det på att han kan läsa eller är det nått annat? Jag har läst lite tillbaka och det har ju passerat en del folk i bloggen om man säger så.. ;)

Svar: Oj! Där var vi rakt på sak, men bra, det gillar jag. Jag har haft känslor för en person som visade sig inte klara av det ansvar som kommer med på posten när man dejtar en drogfri småbarnsmamma. Det funkade inte. Som det är nu är den platsen i mitt hjärta, så att säga, vacant, och jag trivs fan bra med det. Jag har avverkat en del karlar i mitt liv så det känns bra att få vara med alex, piffa i lägenheten och umgås med de få vänner jag har kvar. När man blir drogfri och får barn blir man ju "tråkig" eftersom man inte super hövvet av sig varje helg och inte kan fixa droger åt folk eller fixa in dem på listor längre, då troppar folk av som pärlor på ett halsband.

Alex förtjänar dessutom all kärlek jag har och jag ger den mer än gärna åt honom. Jag har träffat lite folk hit och dit men inte fastnat med någon. Utan att låta som en bitterfitta måste jag bara påpeka att det finns inte gott om bra karlar, och bra kvinnor vet jag väldigt lite om också för den delen. Folk är inte de de utger sig för att vara, och det är trist både för dem och mig. Jag backar direkt jag ser en varningssignal idag. Det gjorde jag inte förr, då rusade jag rakt på i 180 istället. Jag har lärt mig att avvisa folk för att de helt enkelt inte passar mitt liv. Vissa kallar det kräsen. Jag kallar det sunt jävla förnuft.

Fråga: sen undrar jag om du har några tips på att gå ner i vikt? Kram!

Svar: Jag har promenerat en och en halv timme om dagen och undvikt kolhydrater i varierande mängd beroende på hur mycket jag promenerat och rört på mig. Men nyckeln ligger i att äta balanserat och att röra på sig. Utöver det undviker jag ju också kött, och äter mycket fisk, tex sushi. Sen får man ju lite muskler av att bära på 10 kg unge hela dagarna också. Testa det if all else fails ;-) Annars så kör jag ett riktigt jävla danspass nån gång i veckan också, och använder alex som tyngd när jag kör Pilates. Jag varvar det jag känner för och äter överhuvudtaget inte chips eller godis i någon form, kanske jag ska tillägga. Men jag äter tårta och sådana saker om jag skulle hamna vid en.

Där, My, hoppas att du blir nöjd med de svaren. Jag återkommer snart i er alldeles egna favoritblogg.

Dagens Outfit By Alex

Nytt i bloggen! Dagens outfit - by Alex! På bilden: Hängselbyxor från World Wide Kids, T-shirt från Barnfabriken. Strumpor från KappAhl Kids. Under: Blöja från Libero.
Klicka på bilderna så blir de större.

Puma-wear

Nyklippt Alexander! (Ovan)

Kejsarens nya kläder!

En Onge i Puma-dress!

En go unge.

Idag påbörjades renoveringsprojektet och fixandet med lyan och jag är osäker på när jag är up n' running igen i nya våningen. Det kan dröja några dagar innan allt är klart! Så flyttstöket hindrar mig just nu från att ge er uppdateringar, MEN - digicamen är lagad, och jag kommer att fotografera arbetet med målning, tapetsering och inredning, och allt kommer att komma upp i bloggen. Ni kommer att få se The Building Of Casa De Loo - From Scratch! Och allting ifrån heta bilder på mig iförd målarbyxor och smetig färg till före och efter-bilder på väggar, tapeter och inredning, flyttstöket och allt runtomkring, kommer ni att få se här i er alldeles egna favoritblogg. Lite inredningsspecial, if you will. Dessutom är jag en sucker för "före" och "efter"-bilder, det är fascinerande på alla sätt, både med miljöer och människor. Ungefär som när man ser en 200-kilosmänniska. Det är otroligt öhövligt och oartigt att stirra och jag skulle aldrig påpeka något eller förolämpa en väldigt stor person, men man kan inte låta bli att titta, det blir en märklig fascination för det abnorma. Och sådan är jag, jag fascineras av abnorma saker, människor, och före och efter-bilder. Jag är nog lite.. hm. Speciell.

Bloggen kommer också att genomgå en transformering inom de närmaste veckorna. Ni har säkert sett att jag gjort några mindre förändringar redan, men faktum är att jag kodar templaten och skapar en ny design, med ny presentation där uppe, med bilder etcetera. Sedermera kommer jag också skapa en länksamling till några av mina viktigaste inlägg här på Social Ingenjörskonst, för att underlätta för mina nya läsare som vill lära känna mig, och för att förbättra navigeringen. Mycket händer, ny våning och ny bloggdesign, och inom några veckor är allt detta verklighet. Då öppnas dessutom portarna till mitt nya skrivprojekt, som än så länge är hemligt, men jag tror ni kommer gilla det. Detta sker på en helt ny domän, en helt ny sida och en ny sida av mig kommer fram.

För övrigt kommer mina inlägg också att följa en struktur och en mall när upplägget är klart. Ni kommer att lättare ha överblick över saker och röran med kategorier skall också fixas till. Det är inget nytt under solen, men det är inte lätt för en ADHD-människa att behålla strukturer, därför blir det lätt rörigt härinne. Tanken med att strukturera upp och designa om, skapa ett bildgalleri och samla allting i lättnavigerade ramar är ju förstås att underlätta för mina nya läsare som inte vet vem jag är när de kliver in, och för att mina trofasta gamla rävar skall kunna hitta tillbaka och läsa sådant som de är intresserade av.

Jag har fått flera önskemål via mejl att få se bilder på Alex, och givetvis missar man inte ett tillfälle att få visa upp sin underbara unge. Just de här är tagna idag med den lagade digicamen och han är iförd sina nya Puma-kläder som jag inhandlade åt mitt gryn förra veckan. Jag är ju själv en sucker för märkeskläder och jag ser ingen anledning till varför Alex inte skulle vara fint och snajdigt klädd han också. Speciellt inte när man har Barkarby Outlet på gångavstånd och man där får tag i hundratals märken för i princip samma pris som på tråkiga H&M. Jag har bojkottat dem, för de har sån tydlig jävla gräns mellan pojk och flick, och en T-shirt för ettåringar med texten "Boys will be BOYS" var fan droppen. Mer om det i morgondagens blogg som behandlar just det ämnet: Könsindelning på toddlerstadium. För er som inte gillar det här med ansvar och eftertanke rekommenderar jag att inte läsa morgondagens inlägg.

Idag träffade jag och Alex min gamla vän Z som jag inte sett på över två år. Han är fantastisk, också lyckligt drogfri sen länge och ska hjälpa mig med renoveringen. Jag matar honom och han målar. Det lät väldigt klassiskt, men självfallet gör jag annat än står vid spisen. Det är sexigt med spackel. Inte bara i ansiktet. Z däremot, är inte sexig i mina ögon, han är som en länge försvunnen bror. Underbart att veta att man har, åtminstone några vänner kvar.
Nu sova. Big day tomorrow. Igen.