Social Ingenjörskonst - Modul II

Jag vet att det är glest med inlägg och ni märker kanske att min kreativitet är nere på noll. Bara det mest livsnödvändiga kommer in just nu, hålla-bloggjäveln-vid-liv-med-konstgjord-andning kallas det. Jag vet inte varför, men jag har knappt lämnat lägenheten på över en vecka. Dels är jag förkyld, men någonting annat lurar. När en kompis, som undrade varför jag inte orkade svara i telefon eller vara online ens på MSN utan att freaka ur totalt på folk till slut skrek ur sig "MEN FÖR I HELVETE LOO, HAR DU KOMMIT NER I EN JÄVLA DEPRESSION ELLER NÅT?!", då släppte det i skallen. Jo, det är klart att det är. Jag har haft den här skiten, dessa sabla mörka moln, sedan jag var liten och ändå lär jag mig aldrig, jag lär mig aldrig minnas att det är exakt det som sker när jag i turordning blir ledsen över alla löpsedlar, vägrar läsa nyheter, sedan stänger mig ute från de få vänner jag har som ens ringer och undrar, sedan svarar undvikande på MSN och sist men inte minst; rymmer in med hjärnan i serier och böcker även dagtid, bara för att slippa tänka på all skit. Däremellan leker jag, matar och spexar jag med alex också såklart. Han får min fulla uppmärksamhet, alltid. Vi lekte bil på golvet i säkert två timmar idag och sen lekte vi "kastar jag den så hittar du den sen" som man kan leka med precis vad som helst. Vi var i parken och vi åt mat och kladdade på varandra och jag ler, jag är där, jag är alltid där med honom. Men när han sover, eller vill leka själv en stund, eller när han nattats, då rymmer jag in i mina serier om snygga, amerikanska highschooltonåringar (Greek och Gossip Girl, som jag följt sen långt innan Sverige upptäckte det) eller Disneyfilmer (för alex skull, men bara de inte sjunger så är många faktiskt rent uthärdliga), eller mina böcker. Bara för att slippa pressa in naglarna så hårt i händerna som jag vet att jag gör när jag har ångest.

Jag har aldrig berättat om det, men det är ju bekännelsedags så, varför inte. Det är ju inte som att jag har något att förlora på att vara ärlig, och några av mina allra närmaste, jag tror ni är två eller tre, vet om det här men inte har jag sagt det till många. Jag har förhårdnader inuti båda mina händer. De sitter nedanför tumfästet, om man viker fingrarna nedåt inåt mot handen så kommer lång och ringfingret båda just på de punkterna - där, har jag förhårdnader som perioder blir till sår. Men det är alltid som två stora, hårda gropar där. Jag håller aldrig människor i handen och undviker all handkontakt förutom att skaka händer med folk och jag vänder alltid händerna omedvetet in mot kroppen när jag är in public. Det här beror på att jag pressar in naglarna där så hårt att det går sår i huden. Det här gör jag hela dagarna, lite då och då kommer jag på mig själv med det men jag tänker inte ens på det längre. Jag vet inte varför jag gör det. Det minns jag att jag började med i elvaårsåldern nångång, kanske tidigare. Det är som en stresspunkt på något sätt, då och då under dagen måste jag liksom pressa in mina naglar där och den smärtan som uppstår då, gör inte ont. Det är.. skönt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara det så att ni inte tror att jag är nån självskadande person, för det är jag inte. Jag har skurit mig några gånger med rakblad som tonåring och så men de kosmetiska effekterna och så allt trams med blod och allt vad det var, avskräckte mig. Det var bara inte min grej. Jag skulle aldrig drömma om att göra mig själv illa eller skada min egen kropp. Det är bara det där med naglarna.. som jag aldrig förstått själv.

Jag vet inte varför jag trillade ner just nu. Tidigare idag drabbades jag av en sådan enorm frossa att jag gick omkring inomhus med dubbla stickade tröjor och benvärmare och då drabbades jag plötsligt av dödsångest och fick för mig att jag hade någon obotlig sjukdom, och det är inte heller likt mig. Jag är inte nån jävla hypokondriker liksom, jag har växt upp med dem, jag har omgett mig med dem och lugnat dem med mitt vetenskapliga sinne, men idag fick jag plötsligt den där känslan av att falla mot ett svart hål igen och det känns som om jag inte kan kontrollera det. Som om jag liksom kunde känna hur jag minut för minut bröts ned, som om jag förmultnade i ultrarapid. Vilket jag delvis också gör om man ska se nyktert på saken - jag åldras ju för varje sekund. Av någon anledning så drabbades jag också av samma jävla hopplösa känsla av att ha så mycket i mitt liv att glädjas åt, att vara stolt över, men ingen att dela glädjen eller stoltheten med, och det tär på mig. Jag är inte desperat efter en partner, jag vill bara hitta gemenskap igen. Det känns som om jag blivit stängd ute av människorna själva. Jag är en alien precis överallt och jag vet inte hur jag ska nå fram till dem. Jag vet inte hur jag ska klä mig, agera, tala eller vara för att de ska bli nöjda och säga "välkommen", och när jag väl lyckas komma underfund med en liten grupp så har jag genast dragit mig tillbaka ifrån dem eftersom jag genast ser att de inte kommer att förstå. Jag ser mer av dem än de ser av mig.

Jag är också sorgfylld eftersom elaka tungor varit rätt tuffa mot mig den här månaden och tydligen behöver jag nu mera bara existera för att skaffa mig fiender som tidigare varit mina vänner. Människor jag helt enkelt bara inte delat åsikt med, som jag haft nära mig, kunde inte bara släppa och gå skilda vägar utan måste upprätthålla ett sjukt jävla.. skitsnackskrig för sin egen vinning på en egen hörna av världen och jag orkar inte ens besvara skiten. Släpp ut flugan, tänker jag, för vad ska jag hålla på och upprätthålla en meningslös strid för? Men det är människan i sitt skal, en evig utkämpare av meningslösa strider, tänker jag när jag och alex plockar kottar tillsammans och kastar prick på saker med. Vi har två kaniner som bor precis utanför huset, de äter middag utanför varje dag och sedan rullar de sig i sandlådan, oblyga och fria. Jag känner mig mer sammankopplad med kaninerna än med mänskligheten. Och så försvann Cléo, det sista av mitt gamla liv och här är jag nu, i en halvfärdig lägenhet, och jag förväntas hålla uppe allt jag är och så går det så bra.. men så.. nej. Då tappar jag det.

Jag går ju i terapi, så det är inte svaret. Jag äter mediciner som skulle kunna klubba en mindre hästfarm redan så några jävla antidepressiva eller sömnmedel eller annat skit vill jag heller inte ha för då blir jag trött. Jag är drogfri, dricker aldrig alkohol, jag går till min beroendemottagning och lyssnar på alla och gör som alla säger. Och det är en paradox, för det kväver mig samtidigt som det räddar mig. Jag är en fri själ, men - en okontrollerbar fri själ utan karaktär. Håller man inte i mig med regler och fasta rutiner så faller jag. Men håller man fast mig så kvävs jag. Och jag tänker aldrig mer falla, inte med alex under mina vingar, så jag fogar mig. Men just nu, så är priset jag får betala, min frihet, min kreativitet och min spontanitet, som jag bara får höra är sjuklig hela tiden. Jag kan inte ens skilja på vad i mig själv som "bara" kan få tillåtas vara en del av min personlighet och vad som är "sjukt" eller "en defekt" längre. Jag får inte bli arg och upprörd, det ska man inte bli, men jag rår ju inte för att jag blir arg om jag blir orättvist behandlad, vadå, jag är inget laddat vapen, jag måste bara få bli arg ibland! Jag får inte vara ledsen, för allt bara viftas bort. det är väl inget att sörja, det är väl inget att bry sig om, äh skit i det..

MEN VAD är det tillåtet att känna då? VAD är jag tillåten till att känna, vara, göra för att jag ska få godkänt? Ni ger mig alla de här reglerna som jag måste följa för att vara som ni, leva som ni, för att jag ska bli accepterad som mor, som människa, som samhällsvarelse men ändå så är det ju fel! Vadå, är jag född defekt, hela jag? Finns det verkligen ingenting friskt med att få vara ledsen, att få vara arg, att få vara upprörd och att framför allt, få vara den människan man är bara man inte gör andra illa? Jag är ju allt det här man begär av mig och lite till och däremellan min kamp för att få vara med, höra till, så tappar jag en fog här och där eller en tid eller jag glömmer ett viktigt papper eller ett blodprov eller vad som helst och det har jag ju till och med HJÄLP med. Jag har ju för fan 11 personer runt mig i ett starkt socialt skyddsnät och ÄNDÅ så går jag tydligen inte att få "rätt"!

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Men nu går jag och lägger mig och sover på saken. Igen.