Loo's allra sista inlägg

Det här är det sista Loo skrev som blogginlägg. Det är handskrivet i ett litet block som är i min ägo. Det skrevs för att det skulle publiceras i hennes blogg, men hon hann inte publicera det själv, så jag valde att göra det åt henne i efterhand.
Med vänliga hälsningar /Loo's lillasyster Eveline

Jag minns att jag frågade mig själv hur mycket en kvinna eller en person snarare, skulle behöva ta, innan hon kollapsade totalt, hur mycket man kan ta innan man blir sinnessjuk. Nu frågar jag mig själv inte längre hur mycket jag ska behöva ta, nu frågar jag bara hur det kommer sig att den här jävla sinnessjukdomen uteblir.

Jag sitter på Stockholms vårdhems rökbalkong och ser ut över ett mörkt Stockholm. DN-skrapan flinar åt mig från vänster, S:t eriks sjukhus och Maria ungdom, sådana perfekta representanter för mitt liv, alla tre droger, det skrivna ordet och behandlandet av sjukdomar.

Och här sitter jag och blir påmins om mitt jävla liv. Cigaretten brinner sakta ned i min hand medan jag handskas med mina distraktionsmoment. Här har de satt mig. Här har jag hamnat. För det fanns "inte mer de kunde göra".

Jag flyttades hit för några dagar sedan från KS eftersom de nu gjort allt som är möjligt inom läkarvetenskapen för att hela mig. Man har gett mig många olika prognoser för överlevnad, faktiskt så många att jag både trott dem alla och upphört att tro dem samtidigt. Allt detta kastades på mig för bara veckor sedan, allt är så stort och så futtigt samtidigt. Världen är så jäkla stor just nu, världen är så liten. Samtidigt känner jag mig inte döende. Alls. Hur fan känner man sig när man ska dö?

Tankarna snurrar. Ingenting är logiskt. Vårdpersonalen informeras om min ångest, jag berättar hur ont det gör och de undrar om jag vill ha min sömntablett och min sömnpump nu. Det är så man löser saken. Sov bort det. Sov bort det faktum att du kanske aldrig mer får leka i gräset med ditt barn, känna sommarens ljuva ljus mot din kind medan han skrattar, leker, snubbla, du jagar honom, han skriker av skratt och ni rullar runt och du tänker jag älskar dig. Jag älskar dig, mitt kött och blod.

Aldrig mer, de två värsta orden av dem alla, nu inte ens självvalda, aldrig jävla helvetes jävla mer får jag känna stroboskopets ljus mot mina ögonlocksskyddade näthinnor, och aldrig jävla mer får jag uppleva för första gången, och saknaden efter vad som kunde varit mitt liv. Allt kanske bara vittrar sönder till ingenting, kanske blir det till intet, kanske finns där snart inget Jag, ingen själv, ingenting kvar.

Jag sitter och räknar ner dagarna till döden utan att veta hur många de är, precis som ni med andra ord. Skillnaden är att jag har en sjukdom som sprider sig och slukar min kropp bit för bit och den går fort, fort som fan går den och jag är till och med placerad på ett ställe för människor som skall spendera sin sista tid i livet, precis just här. Det är skillnaden mellan er och mig.

Loo report - #2

Gud, jag är så trött just nu, på att träffa människor, på att sköterskor kommer in här och glömmer mediciner som är livsviktiga för mig, som läkarna satt ut på grund av att jag ändå varit döende. Jag får be om näringsdropp fast jag inte ätit på flera dagar, jag får be om epilepsimedicin. Och sedan alla dessa besök, gud vad jag älskar er alla, jag vill ju träffa er men hur ska jag kunna schemalägga så att jag själv får andrum? Jag vet inte hur man tänker längre. Jag bara andas ut när jag får 5 minuter för mig själv. O menar att jag försöker isolera mig, det gör jag inte. Jag försöker upprätta testamenten och allt som ska göras med alex. Sjukhuspersonalen här (läs: Läkarna, sköterskorna har inget med detta att göra) anser tydligen att det bästa vore att jag adopterade bort A. Helt och hållet. Slet honom från sina rötter. Vilka jävla idioter, jag vägrar. Vad har DE med min son att göra? Pratade med soc om detta, soc är på min sida när det gäller a. Vad bisarrt det här är, att planera sin egen död. Jag har till och med planer på min egen begravning. Jag vet till och med vilken präst jag skulle vilja ha. Jag planerar min egen död medan jag är i livet, och hinner inte njuta en sekund av det som är kvar. Jag vet vare sig ut eller in.

Jag är inte så rädd just nu, jag gråter inte, har inte gjort heller sedan läkaren satte sig på sängkanten sådär. Jag går bara på, som en robot. Borde jag sörja? Hur agerar man inför vetskapen om att man när som helst kan dö? Hur agerar man inför att få allt svart på vitt så här?
Sitter ensam på sjukhuset för närvarande och väntar på kvällsmediciner medan jag pumpar ur mig ord efter ord som inte leder någonstans. Tack för alla era kommentarer, blogginlägg - så vackert ni skriver om mig! Jag kan inte svara på dem alla men jag tackar er. Jag läser allt här borta från sjukhuset så fort jag har ork.
Jag ska som sagt flyttas till stockholms sjukhem, jag vet inte mycket om det men jag är bekymrad och rädd. Jag vet nog vad det innebär att flyttas till ett hospice på det sättet, det här är sista anhalten för de som inte kan vårdas hemma. Men jag har er - in i det sista kommer jag att försöka orka. Blogga. Skriva. Eller så dikterar jag för LillaMi eller O, om de vill och kan.

Jag älskar er för att ni lyft mig till att bli något jag alltid velat vara, även om jag inte är så säker på att det är det jag är eller varit egentligen, men varför ifrågasätta när det är betraktaren som bedömer aktören på scenen. Jag älskar er för att ni gör mig till författare. För det är det mitt hjärta alltid velat vara. I den där vindskupan med utsikt över vattnet, i det stora, ljusa huset i trä med det svarta taket, där skulle jag skriva mina böcker medan min man lagade middag, för det var hans dag idag, nästa dag vore det min sak att ordna föda.

Anyway, det kanske inte blir så. Men jag kom till det här livet skrikande, med knutna nävar och sparkande. Man får tamejfan se mig göra samma sak om jag skall ut ur det också.

Loo report

Människor, människor, människor.
Det är Loo som skriver nu, och jag vet inte var jag ska börja, Kanske i fredags då jag hade tilltagande smärtor som bara mattade ut mig. Kanske om beskedet jag fick av läkaren på sängkanten där jag låg och kippade efter luft, "Loo, vi tror inte att du har lång tid kvar", och kanske hade jag int det heller, just då. O satt och vakade med fsster C och såg O aåg hur jag blev blå och grön i ansiktet - jag var på väg att somna in. Men något ryckte mig tillbaka. Jag såg aldrig något ljus. Ingen hand sträcktes ut, Jag var bara förbannat röksugen.

Jag fick en rullstol av avdelningen för att underlätta. Vi kör mig i den när jag är röksugen. Jag har haft skitmycket besök här. Alla säger samma saer. Att jag ska ringa dem om vad som helst, att de ställer upp vad det än är. Shit, hade vi så här mkt energi och engagemang i vanliga fall så hade stora saker kunnat hända, Jag har fått mp3, blivit erbjuden säkert hundra stycken.

Underbara S flög hit och vände upp och ned på läkarna, Behandlingen är densamma. Men någon kunde, vågade och agerade. Och hon hav mig en tatuering i present!

Jag måste pausa nu men jag kan säga som så här; Jag lever, jag överkom EN barriär, jag har nu ca en månad kvar att leva och jag ska flyttas till sthlm sjukhem vid fridhemsplan, Vissa säger att det är ett lyxigt place och jag kan bara se äldrevården framför mig. Någon som vet något om stockholms sjukhem, kommentarsfältet tack!

Tack alla för std, comments, kärlek och allt ni gett mig. Jag kämpar. Som ett djur.