söndag, februari 21

I den bästa av världar

Jag fick svar på varför läkaren ställde så många tokiga frågor. Efter någon timme kom han och kuratorn in i rummet. Jag anade oråd. Fett med oråd. Jag tänker bara skriva det här rakt ut nu, det finns ingen anledning att knussla om detta. Jag har inte varit stark nog att skriva det tidigare.

De talade om för mig att jag inte kan botas. Min sjukdom är inte botningsbar. Det finns ingenting man kan göra förutom att "hejda" den genom att ge mig cellgiftsinjektioner en gång i veckan. Jag har ungefär ett år kvar, more or less. Till sommaren kommer jag förmodligen att bli väldigt sjuk och jag har inte mycket till chans att överleva det här. Alls.
Nu gäller det att försöka göra en mormor. Att försöka överkomma detta trots all den här skiten, och att hitta en styrka inom mig som gör att jag lyfter som en fågel fenix och gör mig av med cancern. Jag kan inte ens säga hur ledsen jag är. Hur knäckt jag är. Hur jävla ont det gör. Hur rädd jag är för att dö, lämna alla bakom mig, för det är jag. Jag kan inte ens sätta ord på hur panikslagen jag är, och det säger väl allt.
Jag vill inte lämna alex bakom mig. Jag vill inte försvinna! Jag vill inte!

Det är en mörk tid nu. Jag ringde till Liselott och grät. Jag ringde till LillaMi och grät. Många får inte reda på detta förrän nu, jag beklagar så innerligt att ni blir tvungna att få reda på det så här men jag klarar inte av att ringa och berätta för jag gråter bara, hejdlöst. Jag klarar det verkligen inte. Jag har inte styrka nog att tala om för så många att jag är döende.
Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med det här. Jag vet inte hur lång tid jag har att räkna med.
Jag klarar inte ens av att skriva det här utan att blöta ned tangentbordet.



Jag önskar att jag kunde skriva "I will survive" men jag har inte den styrkan just nu.

46 kommentarer:

liebespuppe sa...

Jag kände mig precis så tom. Så blank. Detta är inget bud man tar lätt på eller ens förstår. Vad det innebär för dig, din familj, pojkvän och son..
Jag hoppas innerligt att du klarar detta, att du kämpar men också att du lever!
Du måste tillbringa varenda minut här och nu, på jorden, hos din familj och med din son och pojkvän. Du måste följa din magkänsla till tusen.

Det innebär inte att du ska börja bergsklättra eller hoppa fallskärm som så många skrivit på sina "innan jag dör.."-listor utan njuta av allt. Men du ska inte sätta på dig en mask och inte tro att folk blir rädda eller ledsna när du har ont. Vi vet alla att detta inte är en sjukdom som försvinner med en panodil och vi vet alla att du har bra som dåliga dagar. Du kan fortfarande göra allt du vill med mer eller mindre begränsningar bara..

Jag sätter på mig cheerleaderdräkten och dammar av mina pom-pom för här ska det HEJAS!!!!

Det kanske står massa hinder framför men du skall också veta att det finns fler människor bakom dig som kan hjälpa dig och bära dig över.

Anonym sa...

Älskar dej

/Faster C

Mi sa...

http://www.vittludd.se/2010/02/18/ett-besked-som-hamtat-ur-en-mardrom/

Urban Cat sa...

Stum...
...vill inte!
Du är inspiration, liv & styrka... för ALLTID!

Fade. sa...

Neeeeeeeej........ NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!! *storgråter*

Anonym sa...

Men stackare, tänker på dig, mediterar för dig, hoppas för dig. Bifogar ett citat som kanske kan ge kraft.


"Ultimately we know deeply that the other side of every fear is a freedom."
Marilyn Ferguson

Anonym sa...

Önskar så att jag kunde göra något för dig,jag vill lindra din sorg din ångest din rädsla...

Alla mina ord till dig blir futtiga och kraftlösa..

Vill att du ska känna trygghet i detta kaos..

Jag vill ge dig styrka att kämpa emot,mirakel som ger dig kraft åter..

Jag vill att du ska kunna vila i tryggheten av dina nära & kära och i oss andra som finns runt dig men som ibland har svårt att sätta ord på känslan...

Tankar värme kraft till dig käraste lilla Loo
Kramar
Garbo

T e s s i. sa...

Loo - Vad säger man när INGA ord finns ?


KRAM !

Helena sa...

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva. Hela min hjärna gick i uppror av att läsa ditt inlägg. Inget jag eller nån annan säger eller skriver kan göra någon skillnad. Mina tankar går till dig och Alex. Kram / Helena

Anna sa...

Önskar det fanns något jag kunde säga eller göra men allt känns så futtigt. Jag tänker på dig.

karibien sa...

Fy fan så jävla orättvist livet är!

Du som har kämpat och slitit för att få ett bra liv och nu ska allt ryckas från dig... Det är sånt här som gör att jag inte tror på gud, en högre makt, en gudomlig plan. Nä, du förtjänar inte detta, du behövs här, för Alex och O och vännerna.

Faan. Loo, jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra för dig, er. Jag vill se dig i ögonen och säga att det ordnar sig, du fortsätter fajtas som du alltid gjort, du gör en mormor, du kommer att besegra monstret som invaderat din kropp och ditt liv.

Jag önskar att det alltid ska finnas vänner, nära och kära, vid din sida som kan dela glädjeämnen och smärta. Jag önskar att du får många solglittrande dagar, många långa kvällar med vänner och skratt, många kramhögar med dina killar, många snöänglar och många mjuksträva grässtrån mellan dina bara tår.

kram

/k

deeped sa...

Och jag har inget att säga. Fan. Fan. Fan.

Tonårsmorsa / Fatou sa...

Jag känner inte dig. Jag tror det är första gången jag besöker din blogg, men jag är verkligen, verkligen ledsen för din skull! Skickar med lite styrka och en stor kram, för vad det kan vara värt? ♥

Anonym sa...

Lilla Loo,jag trodde det efter förra inlägget... Det finns inte mycket man kan säga i sådana här stunder. Men jag tror att du kommer klara dig längre än så,det viktiga just nu eller inom en snar framtid är att du ordnar med alla hemska saker tex.testamente,vart Alex ska bo osv. Du kanske tycker jag är elak som skriver så men jag jobbar med detta varje dag och det är väldigt många som tar tag i detta försent eller inte alls. Hoppas att du inte kommer få det för svårt//Kram

Anonym sa...

Jag känner inte dig. Kom in på din blogg av en slump.
Men nu tänker jag på dig.
Det förändrar ingenting, tyvärr.
Och alla ord känns bara futtiga.
Hoppas du finner lite kraft någonstans.
/ Kristofer

madde sa...

jag önskar att jag kunde trolla, jag önskar att jag kunde säga nånting som kan göra så att det känns bättre. jag känner inte dig, utan har bara läst din blogg ett tag, och det högg verkligen i hjärtat av att läsa det här inlägget. Världen är bra jävla orättvis

Anonym sa...

Loo, jag har följt din blogg i många år nu, utan att kommentera. Jag är många år äldre än dig, men har varit stum i min beundran för dig, dina tankar, din fantastika återhämtning från drogerna, din unika förmåga att belysa både problem och glädje. Jag har verkligen känt mig sååå omogen jämfört med dig, men DU har fått mig att tänka annorlunda på saker och ting. Nu har du fått ett väldigt tråkigt besked och jag saknar åter ord. Jag hoppas innerligen att du har kraft och mod att som någon skrev att se till att Alex får en bra familj och att du verkligen ser till att att överlämna hela din historia och en massa fina minnes ord/saker till honom. Finns det något positivt med den jävliga sjukdomen så är det dock att den oftast lämnar tid till att få det som man ville. Alex får en unik chans att få minnas dig ljust, med fina ord(spela gärna in din röst på band till honom) och med lyckönskningar osv. F-n vad jag lider med dig, men jag hoppas att det trots allt ska finnas något halmstrå. Du har ju utfört mirakel förr Loo. Må så gott det går kära Loo, sköt om dig/kram

Icka sa...

Jag önskar att jag kunde göra nåt.

För dig och för Alex.
Kan man bli stödfamilj på sommaren? Så han får vara hos oss ett par veckor och bara ha det bra? Vi bor nära havet, vi har en liten kille som snart fyller två och vi har så mycket kärlek att ge.

Jag vill bra göra nåt.

Fy fan vad livet är dumt.

Linda sa...

Hamnade här för ett tag sedan och fastnade för hur du skriver. Inget knussel utan ärligt och rakt direkt ifrån hjärtat. En ung tjej/mamma som har varit med om mycket men tagits sig upp, blivit sjuk, kämpat och i samma veva träffat kärleken med stort K.
Därför är jag tvungen att läsa om ditt senaste inlägg om att få det värsta beskedet man inte ens önskar sin värsta fiende.

Kan inte "sagan" få sluta när det är som bäst?

Det är nu du ska göra som din mormor och hitta styrkan och tillsammans med dina kära kämpa.
Jag kramar min dotter, sambo och klappar på min mage där "Pärlan" växer, lite extra och tillsammans håller vi både tummar och tår på ett lyckligt slut. Det blir i allafall 8 tummar och ett gäng tår som hoppas för dig.

Mi sa...

Jag tror inte ens att jag kan börja förstå hur hårt det är. Jag ska hålla alla tummar och tår för att det vänder och du blir bra igen.

Linda sa...

Jag känner inte dig men jag har följt din blogg ett tag..
Detta är första gången jag lämnar en kommentar... Jag vet inte vad jag skall säga..
Jag är så ledsen för dig och din familjs skull... :(

Mård sa...

Inga ord är nog. Det går inte att förstå. Tänker på dig och på din fina son som har en mamma att vara så sjukt stolt över. Mina varmaste tankar.

Anonym sa...

Loo Loo. Jag har följt din blogg i tre års tid. Nu gråter mitt hjärta för dig och ditt barn.

Den varmaste kramen till er.

Gunsan sa...

Kärlek, det är det som betyder något. Kärleken för ditt barn osv.. Ta vara på den tid du har oavsett hur långt eller kort det blir.
Hoppas på mirakel, men lev här o nu.
Kramar

Fade. sa...

Jag har sprungit in och ut här hela dagen... Förmodligen i hopp om att du skulle ersätta detta inlägget med ett som innehöll positiva besked istället. Jag är genuint förkrossad över ditt öde. Så fruktansvärt ledsen över att det är såhär det har blivit.

Hoppet, hoppet, hoppet. Så länge det finns liv finns det hopp!

Magda sa...

Jag skriver det åt dig
YOU WILL SURVIVE!!!
Skickar dig all energi!!

Jenny Lind sa...

Oj...Har inga helande ord att dela med mig av, har bara en stor sorg i mitt hjärta & tårar som rinner just nu....Halkade in här från min kusin´s sida då hon skrivit några rader om dig & livets orättvisor, och jag blir förkrossad av det jag läser....Vilken styrka att skriva om det du går igenom...Jag kan inte ens föreställa mig....Jag är inte troende, men när jag läser det här vill jag be för dig, & dina nära & kära....Jag hoppas att ödet vill annorlunda än vad läkarna säger sig veta & jag skickar styrketankar & hopp till dig...Det finns mirakel & jag hoppas att du är ett av dom...kram

Kvinnogatan sa...

Hej. Jag har läst din blogg i snart 4 år. Du är den starkaste jag vet. Beundrar verkligen hur du lyckats vända ditt liv. Jag är så hemskt ledsen över det här beskedet. Tänker på dig. Mycket.

Många, många kramar.

Anonym sa...

Kära Loo
Mina tankar finns hos dig och dina kära.
Orden räcker inte till.
Det har gett mig så mycket att få följa dig på bloggen.
Så stark, så klok och med ett språk som verkligen fångar läsaren.
Kramar Loo och skriv om det är något vi läsare kan hjälpa dig med.
Monika

S sa...

Jag tror på att det går, och att du klarar det. Din mormor var en sjuhelvetes kvinna, och det är du också. Det tar fan inte slut här. Lycka till, kära underbara du.

AerynSun sa...

Massa kramar och kärlek. Om jag kan vara till hjälp på något sätt så är jag gärna det.

kram
Lisa

Lilla Mi sa...

I will make it to the best time of your life! I will make you survive!

Jag kan inte låta dig försvinna från mig! Även om vi har pratat om allt det här många gånger, så gråter jag än när jag läser det här! :(

Du spåde mig och sa att det skulle komma in 2 nya betydelse fulla människor i mitt liv och dom två har redan kommit in i mitt liv, och du är en av dom!

Du får inte ge upp, du sa det själv, du kan inte försvinna, vem ska då hålla koll på mig att jag inte gör något dumt? och hur ska jag kunna klara mig utan dig i mitt liv?

Du är för mig alltid guldvärd, och du kommer alltid finnas mig nära! jag släpper dig ALDRIG! :)

Minna sa...

Men neeej, de MASTE ha FEL! :(

Finns inga ord. Och du vet att jag tanker pa dig. Onskar jag kunde komma och halsa pa. Hjarta!

//Minna

Fade. sa...

Kärlek.

Loma sa...

Hoppas att det är okej att jag skriver. Annars behöver du inte ta med det. Har följt din blogg lite sporadiskt, men mer ofta sedan du fick det vidirga beskedet. Det känns så fel att läsa detta och bara stänga ned, utan att lämna något.

Jag känner dig ju inte, men ändå känns det helt sjukt att det har blivit såhär. Du lämnar avtryck i människors liv, på ett väldigt unikt sätt, genom dina inlägg. Jag kommer alltid att minnas dig, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du gör en mormor. Sedan finns det tusen exempel på människor som har fått en siffra, en tid, att leva efter, men den har de överskridit med råge. Gör en George (från Himlen kan vänta), eller en mormor, som sagt. Det finns bevis överallt, på hur långt människan kan gå, trots domar.

Självklart behöver du tid att få det att smälta, det som smältas kan, men ge aldrig någonsin upp.

All varm omtanke.

Sara sa...

Jag älskar dig. Du finns alltid i mina tankar. Vissa saker finns de inga ord för. Jag kommer så fort jag kan.

Zaphod sa...

KRAM

Angela sa...

Hittade hit via din systers blogg, det går inte med ord att säga något som gör att det känns bättre just nu.
Jag tror alla här inne önskar att vi kunde göra något för att hjälpa dig.
Jag känner en stor sorg när jag läste ditt inlägg :( och förstår att du är rädd.
Om du behöver någon utomstående att prata med, tveka inte att säga till!
Ibland kan det vara Skönt att prata med någon som man inte känner så väll.

:( kram Angela

Anonym sa...

Jag önskar dig all lycka. Mirakel kan ske, vem vet. Men som någon sa, lev här och nu.

Igår läste jag igenom hälften av din blogg. Jag var som fastklistrad framför skärmen. Otroligt gripande, välskrivet och underhållande. Jag tror den skulle göra sig som en bok. Jag skulle köpa den.

Anonym sa...

Hej!
Jag önskar att jag kunde säga något som kunde förhindra allt detta - men det kan jag inte... Jag har följt din blogg i tysthet i ca 3 år och jag har beundrat dig under all denna tid, hur du har rest dig från drogträsket, blivit en drogfri mamma och verkar äntligen ha hittat kärleken... Det smärtar mig verkligen att läsa detta inlägg... Det visar verkligen att livet INTE är rättvist!!! Av dina blogginlägg har det verkligen framgått att du verkligen har kämpat i vått och torrt, men livet verkar inte ge dig en chans... Det enda jag har kvar att säga är att njut av din resterande tid, umgås med dina nära och kära och se till att dina blogginlägg lever kvar tills din son kan läsa dem – de kommer förmodligen inspirera honom till att kämpa i livet och se vilken fighter han mamma var!!!
Jag hoppas, liksom de flesta här, att jag får uppleva ett mirakel här och att du klarar dig igenom allt detta och kommer att leva ett långt och lyckligt liv – för att det har du verkligen förtjänat!!!
Många varma kramar och hälsningar,
B

Anonym sa...

Hej!
Jag önskar att jag kunde säga något som kunde förhindra allt detta - men det kan jag inte... Jag har följt din blogg i tysthet i ca 3 år och jag har beundrat dig under all denna tid, hur du har rest dig från drogträsket, blivit en drogfri mamma och verkar äntligen ha hittat kärleken... Det smärtar mig verkligen att läsa detta inlägg... Det visar verkligen att livet INTE är rättvist!!! Av dina blogginlägg har det verkligen framgått att du verkligen har kämpat i vått och torrt, men livet verkar inte ge dig en chans... Det enda jag har kvar att säga är att njut av din resterande tid, umgås med dina nära och kära och se till att dina blogginlägg lever kvar tills din son kan läsa dem – de kommer förmodligen inspirera honom till att kämpa i livet och se vilken fighter han mamma var!!!
Jag hoppas, liksom de flesta här, att jag får uppleva ett mirakel här och att du klarar dig igenom allt detta och kommer att leva ett långt och lyckligt liv – för att det har du verkligen förtjänat!!!
Många varma kramar och hälsningar,
B

Anonym sa...

Hej!
Jag önskar att jag kunde säga något som kunde förhindra allt detta - men det kan jag inte... Jag har följt din blogg i tysthet i ca 3 år och jag har beundrat dig under all denna tid, hur du har rest dig från drogträsket, blivit en drogfri mamma och verkar äntligen ha hittat kärleken... Det smärtar mig verkligen att läsa detta inlägg... Det visar verkligen att livet INTE är rättvist!!! Av dina blogginlägg har det verkligen framgått att du verkligen har kämpat i vått och torrt, men livet verkar inte ge dig en chans... Det enda jag har kvar att säga är att njut av din resterande tid, umgås med dina nära och kära och se till att dina blogginlägg lever kvar tills din son kan läsa dem – de kommer förmodligen inspirera honom till att kämpa i livet och se vilken fighter han mamma var!!!
Jag hoppas, liksom de flesta här, att jag får uppleva ett mirakel här och att du klarar dig igenom allt detta och kommer att leva ett långt och lyckligt liv – för att det har du verkligen förtjänat!!!
Många varma kramar och hälsningar,
B

Fade. sa...

Har du någon som tar hand om posten åt dig tro? Hoppas det, något är på väg till dig. ;)

Fanny sa...

Fy helvete. Finner inga ord...

Anonym sa...

Du vet vem jag är, du tyckte nog inte så mycket om mig förut, hur det är nu vet jag ej.
Men jag är anonym för att budskapet i min text inte ska förstöras med minnen från förr.

Jag ser upp till dig Loo.
Du kanske inte själv förstår varför, men i mina ögon är du en av dom starkaste kvinnorna på denna jord.

Allt skit du gått igenom under ditt liv har gjort dig starkare och starkare.

Det krävs ett stort mod och en oerhörd vilja att ens komma på tanken att kämpa i motvind när det absolut enklaste vore att ge upp, sticka huvudet i sanden och låtsas som om man är en vålnad som enbart observerar livet.

Och i allt så fick du en underbar son som har dom vackraste ögonen.
En riktig dröm att ha som son.

Jag grät när jag läste inlägget, förmodligen inte ens en tusendel så mycket som du gjort.
Men det gör så jävla ont,ända in i djupet av mitt allt, när du berättar om ditt besked.

Du är en enastående kvinna som förtjänar det bästa i livet.
Inte mindre än det absolut bästa.

Jag hoppas att inte glömmer bort huuur stark du faktiskt är Loo.

Mina tankar finns med dig, Alexander och alla dina nära och kära.

/En som ser upp till dig.

Anonym sa...

Hej Loo! Jag hittade din sida genom Alex fastrar till vilka jag är faster. Känns som jag vill säga något, men allt verkar så förbannat tamt, vokabulären räcker inte till för den otroliga sorg, förtvivlan och vrede som jag känner inför din och de dinas situation.

Sänder en Kram fylld av styrka, och kärlek.

// Lotta S