söndag, februari 7

Reflexion

Modet är faktiskt inte så illa ändå. Jag har faktiskt världens bästa vänner när man tänker efter, och speciellt när man hör alla fina saker de säger och hittar på för att pigga upp en. Liselott kommer över till sjukan och hänger på torsdag. Maria hade gjort en "pigga upp mig"-låda som hon ville ge mig. Bara en sån sak, att människor kommer på såna fina saker.. Samtal, sms, kommentarer och mejl strömmar in, alla är så fina. Och det hjälper faktiskt. Nånstans därinne tänker jag liksom "Men titta här vad fina de är. Jag kan ju inte svika dem nu och bara trilla ner död!" och det kan jag ju faktiskt inte. Jag har världens backup, jag har ju ett halvt kommunhus med folk som läser den här bloggen. Ja, faktiskt, det har jag. Jag har så mycket hjälp med mitt liv som det är nu att jag egentligen bara borde kunna segla igenom detta som en räkmacka, fast så enkelt kommer det förstås inte att bli, rent fysiskt är det ju jag som måste ta de där påsarna med cellgifter och pumpa dem i mig. Det är jag som måste överleva. Det finns många som inte får hjälp av samhället av olika anledningar, det finns mycket pengar som sparas in från vård till landsting, och så finns det många som heller inte vill ha hjälpen, eller - de vill bara ha den på sina egna villkor, och det fungerar inte riktigt så. Men jag är en av de lyckligt lottade som har hjälp från samhället. Det finns hjälp att få för den som behöver, det kan ta tid, det kanske inte är på dina villkor till att börja med, och man ska aldrig börja kräva saker eller tro att det bara är att knäppa med fingrarna, för så fungerar det inte. Och man måste fullgöra en del saker själv också. Och jag tror att det är just den lilla detaljen som blir avgörande för många som påstår att de inte "får hjälp". Många missbrukare är fortfarande kvar i tänket att försöka fortsätta med missbruket, det ligger där långt bak. Många tror att just deras problem är så unika eller att just deras historia är någon slags ursäkt till att få bete sig som de gör och sedan sitter de ändå och gnäller. "Jag får minsann ingen hjälp!" - det är så lätt att sitta och tycka synd om sig själv och skylla sitt liv på någon annan eller någonting annat istället för att se sakernas realitet.

Nu har ju jag en väldigt komplex kombination "problem", varav min cancer är det största och mest angelägna problemet i sammanhanget. Rent socialt fungerar jag ju utmärkt och skulle utan cancern i mitt liv varit i gasen med att plugga och jobba för länge sen. Det är det enda jag vill, bli färdig copywriter, skapa mig ett liv utifrån ett arbete jag skulle älska att gå till varje dag, och pussla detta med familj och hem. Allt det skulle kunnat bli verklighet nu om inte cancerfan kommit tillbaka. Jag hade sett fram emot att ta jobbet som datalärare där jag jobbade tidigare och studera samtidigt, få upp lite KomVux för att kunna gå vidare till universitetet, ta deras 2-åriga copylinje (1 års studier, 1 års praktik) och samtidigt göra allt det här andra. Leva. Älska. Kanske gifta mig (!! Ni trodde aldrig det om mig, eller hur?), skaffa fler kids. Leva Svenssonlivet och utforska allt vad det har att erbjuda mig. Renovera ett kök, måla om huset, engagera mig i meningsfulla projekt som ger mig någonting, engagera mig politiskt, köpa lördagsgodis och dricka ett glas rött på fredagen när barnen somnat. Allt det där känns lockande nu. Allt det där finns inom räckhåll. Nu tar det bara mer tid, intalar jag mig. Mer tid, för jag ska inte gå miste om det. Jag ska överleva den här jäveln. Jag ska spöa skiten ur honom en andra gång. För jag vill uppleva. Livet. På riktigt. Jag vill dela, jag vill älska och bli älskad, jag vill våga. Jag vill kasta mig ut i det nya och utvecklas. Jag vill. Leva. Livet till 100% och prova allt det jag inte gjort förut, nämligen allt som inte skadar mig själv. Jag vill, jag vill, jag vill!

Och ditt vidriga lilla stycke cancer, du ska inte få ta det ifrån mig.

5 kommentarer:

Mellansyster sa...

Om det är någon som kan spöa cancer så är det du. Tvivla aldrig på dig själv. Det har jag aldrig gjort. Du ska fixa det här och sedan ska vi fixa en jävla fest till du fyller 30.. glöm inte det.. :) I love you very long time..

Anonym sa...

Precis rätt fightingspirit!
Du har så mycket att leva vidare för och efter att ha sett serien "Himmelen kan vänta" så vet jag att du e just den personen som kan ta fighten :)

Kram Lilla Loo <3

Garbo

mellen sa...

Usch, vet inte vad jag ska säga. Du och jag har aldrig riktigt pratat bara lite smått men när jag läser detta blir jag helt svag och inser att man inte ska gnälla över småsaker hela jävla tiden utan vara glad över varje dag som livet ger en. Hoppas allt blir bra för dig så din son får ha kvar den starka mamma som han har. För du är stark! Kram

liebespuppe sa...

Det är andra gången gillt nu! Du har en svår tid framför dig men du har massor av jävla anamma! Detta fixar du med hjälp av vården och vänner. Du är fantastisk!

Fam. Almkvist-Hansson hejar på, på avstånd.

Kram Frida, Micke & lilla Adam.

Anna sa...

Jag kommer och biter doktorn i benet som Lilla My om han inte slutar fråga dig massa om ditt ex och massa annat junk som inte är relativt. Call me I´ll be there iaf nere i juni igen. OM du ligger kvar på KS då kommer jag, sjukpensionären som f.t ligger med en dundrande huuvdvärk och mega halsont i sängen i Vindeln och inte heller vill äta den redan lagade maten från bespisningen. Bara mörk choklad från Lidl med hallon-Kram A&J