Följetong 1 - Långsamt, Del III

Följetong 1 - Långsamt. Del III
En kärlek större än någonting annat

Vänner växer inte på träd. Så mycket vet jag. Och om man helt plötsligt skulle stå där utan hjälp och råd när man läggs in på sjukhus, då griper man tag i den som erbjuder sig. Det vet jag också. Så när jag bröt benet, och Ninja Li var den första på plats, då fullständigt rök jag av tacksamhet. Vild och vacker med håret stående på ända stod hon där med en fruktkorg och bultande hjärta, och jag tog emot den, tillsammans med hennes kärlek. Det var allt jag behövde just då. Någon som älskade mig och gav mig en fruktkorg. Kärleken hade jag längtat efter under lång tid. Och jag vet vad ni tänker; Ni tänker att jag är kär i kärleken mer än något annat. Och så kanske det är, men det spelar ingen roll alls för mig. Jag ville bara ha henne, och hur man nu etiketterar det spelar ingen som helst roll. Huvudsaken var att hon fanns i mitt liv. Att hon ville finnas i mitt liv. Kort efter vårt möte på den där krogen drattade jag på ändan utanför min mors arbetsplats och bröt benet omedelbart. Hjälplös och invalidiserad låg jag där och log mot henne från sjuksängen. Hon log tillbaka, och hennes leende fullständigt fyllde mitt hjärta.

"Du är klumpigare än jag trodde" log hon.
"Du skulle bara veta" skrattade jag.
Hon räckte över fruktkorgen åt mig och gav mig en innerlig kram. Vi log fånigt mot varandra en stund, som att försegla överräckandet av denna oerhörda gåva.
"Hur som helst" fortsatte Ninja, "Så tänkte jag att.. du kommer väl att vara rätt hopplös ett tag? Jag menar.. du kommer väl inte så långt med det där benet?"
"Vad menar du?"
"Ja.. alltså, jag har ju en del plats i min lägenhet. Faktum är att du skulle behöva någon som tar hand om dig, och jag känner en tjej som skulle kunna utföra jobbet alldeles utmärkt".
Jag förbluffades av hennes rättframhet. Vi hade nyss träffats, och här stod hon och erbjöd sig att ta hand om mig. Jag frågade mig själv vad det var hon var ute efter. Men, å andra sidan - vad var det jag hade varit ute efter? Jag hade ju aldrig någonsin velat ha kärlek i mitt liv, kärleken komplicerade ju bara allting, men ändå hade jag stått där och i det närmaste bönat och bett om att hon skulle träda in i mitt liv och ge mig det. Livrädd och panikslagen inför hennes märkliga erbjudande låg jag där och log. Och log.
"Tja, jag skulle ju faktiskt behöva lite assistans.." medgav jag. Hon nickade.
"Katja, jag vet att det här kommer som en chock för dig, men ärligt talat. Jag behöver sällskap och du behöver någon som tar hand om dig. Jag ber dig inte att sälja din lägenhet eller så, det är ju bara tillfälligt. Tills.. ja, du vet". Hon sken upp.
Och jag tänkte för mig själv att, vad fan, varför inte? Vad hade jag att förlora på den här affären? Här stod en sjukt vacker kvinna, människa, en varelse av pulserande kött och blod, och erbjöd mig sin hjälp, och jag behövde den. Vem var jag att tacka nej till ett sådant erbjudande? Jag vore en idiot om jag skulle låta rädslan styra mig! Jag nickade svagt mot henne.
"Du har rätt" sa jag. "Jag behöver någon som hjälper mig. Men, det är bara tillfälligt".
"Bara tillfälligt" svarade Ninja. Och log igen.
Och det var så jag kom att flytta in hos vackra fröken Ninja Li. En affär som skulle besegla mitt öde på ett sätt jag inte trott var möjligt.

Jag hade aldrig tidigare varit hemma hos henne, min hemkomst blev som en inflyttningsfest och en "välkommen hem"-fest på en och samma gång. Hennes lägenhet var vackert inredd i ljusa färger, direkt gripen ur en inredningstidning. Hon bodde dyrt, Ninja Li. Det slog mig att jag inte visste vad hon arbetade med. Det var mycket som slog mig med henne, precis hela tiden träffades jag av de där insiktsrekylerna; Jag vet inte vad hon arbetar med. Jag vet inte vem hon är. Jag vet inte var hon kommer ifrån. Jag vet ingenting om den här tjejen och nu bor jag här. Herregud. Men jag slog bort tankarna, en efter en troppade av mot min mentala husvägg, föll till marken som tomma patronhylsor som aldrig fått göra någon nytta.
"Vad jobbar du med egentligen?" frågade jag försiktigt medan jag lät händerna stryka över de dyra sofforna, luxuösa tapeterna och de antika trämöblerna.
Hon plirade mot mig och gick före in i köket för att brygga te åt oss.
"Jag sysslar med lite det ena och lite av det andra, kanske man kan säga" sa hon och skrattade. Jag borde ha blivit mer nervös av det svaret än jag blev, men ni förstår, hon hade ett sätt att invagga en i trygghet, en överton i rösten som ständigt sade en att allting var okej, att det inte var någon fara, att man kunde slappna av, för nu var Ninja Li här. Jag nickade stumt och följde efter på mina kryckor.
"Får jag gissa" sa jag. "Antikviteter?"
"Nej, inte antikviteter" svarade Ninja Li.
"Aha! Nu vet jag. Fastigheter?" gissade jag, där jag stod vinglande på mina kryckor.
"Inte fastigheter heller".
"Du kanske är i drogbranschen?" skämtade jag. "Du vet. Kokaplantor. Import?" skämtade jag, kanske för att få igång henne på något vis, för att få fram något hon annars inte skulle berätta.
"Inga kokaplantor" log Ninja Li. Det gjorde mig aningen lättad. Inga kokaplantor, bra. Det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig, allt annat kunde vara hanterbart.
"Allvarligt talat" sa jag, halvt på skämt, halvt på allvar. "Vad jobbar du med? Jag har berättat för dig. Det är din tur nu."
"Jag kanske berättar för dig någon dag." Hon log och hällde upp te i kopparna. "Socker? Mjölk?"
"Ja tack"
"Båda två? Oh, sötnos" skrattade hon, som om vår konversation aldrig ägt rum.

På kvällen satt vi båda på balkongen som hörde till hennes enorma våning i innerstan, jag med mitt ben bekvämt upplagt på en stol framför mig, hon med en cigarett i handen. Jag betraktade henne där hon satt, bekvämt tillbakalutad. Hon var så vacker, hon tog verkligen andan ur mig. Jag kom på mig själv med att bara le hela tiden, hon hade gjort allt så bekvämt för mig, hjälpt mig klä mig, lagat mat åt mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ungefär här jag hade velat att sagan skulle sluta, hon och jag på balkongen, i en fantastisk harmoni, tillsammans blickande ut över staden i djupt samförstånd.

Det dröjde inte länge förrän harmonin övergick i totalt kaos...

Fortsättning följer