tisdag, mars 13

Kräftkalas, slagsmål och kärlek

Jag vet att bloggposterna sker med ojämna mellanrum at the moment men detta beror på att jag inte kommer åt min dator och för att jag, tekniskt sett är hemlös. I helgen lyckades jag successfully hålla mig nästan 24-timmarsfull, hälla en öl på en kompis kompis och sedan ge honom en fet smäll, jag lyckades hamna mitt i ett för någon annan exrelaterat drama och ville egentligen bara därifrån, jag tvivlade på mig själv, tappade ytterligare 3 kilo och gav fan i drogerna och ägnade mig istället åt den hälsosamma, folkliga, lagliga och mytomspunna drogen alkohol vilket slutade i att jag blev aggressiv och betedde mig som en idiot.

Fredag natt: Jag kände mig som om jag befann mig i en bubbla hemma hos PA. Vi satt sida vid sida och liksom betraktade kaoset omkring oss utan att kunna göra något aktivt åt saken. Lite så som jag ser livet i stort just nu. Jag sitter liksom och tittar. PA i sig är en fantastisk man. Vi sitter jämsides rent intellektuellt och därför är det väldigt enkelt att bara betrakta honom och förmedla en tanke, utan ord. Han och jag är lika på många sätt men han hanterar det bättre än jag. Kräftkalas mitt i 12timmarsförfesten och allt slutar i slagsmål och förnekelse. Jag går där och vänder allt inåt och tänker att jag inte känner något. Det hjälper.

Måndag: Så ringer H. Jag åker till honom och vi har någon slags förklarande goin' on men jag vet inte vart det leder. Det känns bara som om jag är avtrubbad, mina känslor tillåts inte komma ut, det är som en major fuckin' blockering inuti mig, det vore ju fantastiskt om jag kunde känna ordentligt men det gör jag inte. Jag tar ett piller till, tar en drink till, ser på avstånd och försöker release the pressure men hjärtat har en brandvägg åt alla håll och det går inte att göra något åt det. Det är nu jag kommit dit, till den där punkten, där jag bara rycker på axlarna och tänker "äh", för det finns inget bättre skydd i världen än känslolösheten. Jag vet ju hur allt slutar. Rädd? Jag? Skämtar du? Jag är för inåt helvete skräckslagen.

V bjuder på middag ikväll. Om två dagar åker hon till främmande land i 10 veckor. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne men jag måste väl, antar jag.

Och världens största DJ, paul van dyk, besökte münchen förra veckan. Och jag var inte där.
Fy fan.

Liten kommentar till dig som skrev i min förra post att jag skrev bättre förr: Jag gick igenom din så kallade blogg och det fanns ingenting som ens väckte ett uns intresse av det dravel du lyckats få ned i text där, så du kanske ska softa lite med att kommentera andras texter och ägna dig åt ditt eget självförverkligande eller något i den stilen.

Helt kort: Jag har det inget vidare just nu. Det hela kommer att bli bättre så småningom och jag uppdaterar så fort en dator kommer i min närhet. Men det finns ingenting att skriva just nu som kan sammanfatta något. Tomhet. Känslan av att snurra in sig djupare och djupare. Och så känslan av att tappa mark.

1 kommentar:

Tina sa...

nej Loo, snart kommer jag och hämtar hem dig till mig så får du dricka varm choklad och sluta upp med piller och bada varma skumbad och sova under täcke med dunkudde och allt.