torsdag, januari 22

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"BloggerLovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?




8 kommentarer:

Lovi sa...

Du är så stark så det är läskigt, tårarna trillar. Kan du, så kan jag. Tack bästa Loo.

Owe sa...

Din öppenhet att på ett absolut naket och ärligt sätt berätta DIN livshistoria gör både jävligt jävligt ont och samtidigt mycket mycket gott för dig.

Jag tror att det är ett mycket bra sätt att försöka läka din själs sår.

YES DU KAN LOO.

Alla som vill se möjligheterna kan.

flp sa...

Ännu en makalös text Loo. Du delar med dig på ett helt fantastiskt sätt och med så visa ord så man ryser. Allt vad du varit med om, allt du upplevt. Att du står där du är idag är underbart och ger alla hopp om en bättre framtid.

Det visar att vi alla faktiskt kan ta tag i saker och förändra vår situation. Nu kanske inte alla har hittat sin motivation eller besitter samma järnvilja som du, men du visar att det går. Att det inte är kört.

Tack för kloka ord och för att du delar med dig! Keep up!

Nina sa...

Darling, du ÄR redan författare. Du behöver bara bli publicerad, vilket jag knappt tvekar en sekund över att du kommer bli. Det är inte en fråga om "om" utan om "när". SÅDETSÅ!

<3

Loo sa...

Lovi> YES YOU CAN! Tack!

Owe + flp > Tack. Jag vet inte vad jag ska säga.. Jag blir glad av fina ord och att jag når någonstans med min text. Really.

Nina > Jag HOPPAS! :)

Owe sa...

Loo Du berättar att du älskade din mormor mest av allt och att hon var den enda du litade på och som du alltid kunde luta dig mot.

Du hann viska till din mormor att DU ÄLSKADE HENNE innan hon somnade in då hon inte orkade mer och innerst inne så kände hon ATT DU ÄLSKADE HENNE HELA TIDEN och att HON ÄLSKADE DIG MER ÄN DU NÅGONSIN KAN ANA.

Jag tror att när människor dör och senare begravs då tror jag deras själ och hjärta lämnar den kropp som de lånat under den tid de levat på vår jord.

Därför lever din mormors själ lever vidare ovan molnen i vår himmel.

Loo jag känner att din mormor nu gläds något obeskrivligt i sin själ och sitt hjärta när hon ser och hör att DU hittat vägen till lyckan tillsammans med din ögonsten din lille son Alexander, hon vill säkert komma och hälsa på dig, hon önskar att få dra sina händer på ditt huvud igenom ditt hår och smeka dina kinder och krama om dig Loo som hon älskade att göra.

Jag är helt säker på att din mormor följer dig varje dag på vägen i resten av ditt liv, du kan ALLTID tala med henne i ditt inre hon hör dig och ibland kan du få svar från henne.
(Jo jag vet det kanske inte kan bli på samma sätt som när hon var hos dig, vad är alternativet ?)
Din mormor kommer alltid att bo i din själ och ditt hjärta.

Loo jag tror att du förstår att allt som stärker din själ och ditt hjärta mår du bra av.

Loo du har hittat vägen till lyckan….

Jag väntar på DIN bok som kommer att göra ont att läsa, det bästa är att du hittat en ny väg som leder dig på en ny resa genom livet ett liv som gör dig rikare på det som livet bör ge dig och som världen behöver oändligt mycket av kärlek.

Det finns många slags kärlekar. Alla kärlekar är till någon man älskar på riktigt. T.ex. till sitt eller sina barn eller till sin mormor.

Nedanstående några ledord som du allaredan tagit till dig Loo du är fantastisk du en vinnare.

motivation+ambition+attityd+karaktär=framgång.

De värden som vår framgång beror på – hårt arbete och ärlighet, mod och fair play

Sanning (även när den inte är smickrande) och öppenhet,
tror jag precis som du att ångesten lättar och att oket blir lättare at bära.

Jag hoppas du känner dig bättre efter alla sjukdomar som hälsar på hos er.

Sköt om dig Loo.

Sov gott.

minea sa...

Jag är mållös. Gripande text. Du kommer absolut bli publicerad en dag. Önskar dig och din son all lycka

Zaphod sa...

Loo Fucking Lönnroth slår till igen!
Bra, starkt och vackert, tragiskt, härligt och hoppfullt.
En sån sammanfattning du gör är både jävligt stark och för mig som gammal "katastrofare" och long time loo-fan blir det ju ännu mer starkt eftersom en hel del är "opublicerat" åtminstone i direkta ordalag.

Tack!