söndag, augusti 10

Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

5 kommentarer:

opiumblomma sa...

Känner igen det du skriver. Jag slutade dock helt gå ut när man började med droger. Sitter mest hemma och skaffar mig en större och större social fobi.
När du hittar dig själv kommer du glida runt precis som tidigare men utan droger. Du har den personligheten. Jag skulle dessutom gissa att du snart redan är där eftersom halva problemet alltid sitter i att inse sitt problem/svaghet. Att det dessutom är en omöjlighet att inte älska dig måste spela en viss roll med. Inte ens du kan vara stark nog att motstå dig. Snart kommer du vara tokigt förälskad i den vackraste kvinnan på jorden, nämligen DU.

Zaphod sa...

Klart du fixar det!
Vaddå fanns det alternativ?

Äh Loo-bruden du fixar det och du fixar det galant!

Kör hårt!

MajjaStar sa...

Skickar lite styrka!
Vet hur det är...

Pipi sa...

Du fixar det. Det gör du. Du har ju redan fixat det sjukt bra hittills.

Urban Cat sa...

EXAKT det där hände mej när jag var ute på klubb för ett tag sen, vidrigt!
Shit i helvete vad rädd jag blev!
INTE så jag brukar vara. Precis som du; stencool med droger i kroppen, men utan...!?
Helt ohanterlig & jag överraskar mej själv dagligen med märkliga reaktioner, tror det kallas känslor, som jag inte förstår öht!!
Fast, det blir stadigt bättre... Hur fan ska vi kunna leva utan droger bara sådär?
Krävs träning på alla områden, i a fall för mej e det så!
Du e grym, tjejen!
...och inte ensam!