Stupröret rakt ned i..

måndag, december 29

Stupröret rakt ned i..

Jag fick just det absolut finaste smset jag fått på väldigt länge:

SMS 29 / 12 / 2008 Avsändare: XXX (The Dark Horse)
"Hej! Kom just hem från en skogsrunda med pappa och hunden. Vi var ute cirka 1,5 timme så vi ligger en stund på soffan nu. Fett skönt! Måste bara säga det, jag blir så glad när vi pratar du gör mig glad och får mig att skratta och det känns helt fantastiskt! Ringer när jag vaknat ur soffvilan igen! Puss&Kram!"

Det värmer ett litet flickhjärta så här i vintermörkrets frostiga kyla..
Jag tänkte vara frikostig så jag bjuder på bilder på nya jeansen. 25 kilo lättare än höggravid. Det var ett år sedan jag födde Alex nu. Ja, om lite drygt två veckor. De här jeansen är i ett ganska stumt material, skulle tro att de bara innehåller någon liten procent lycra, så det är inte några stretchjeans. De kommer från BikBok, och de passar mig som handen i handsken. Att kunna köpa jeans igen.. i ett icke-stretchigt material utan extra plats för mage och lår.. Så banalt, så underbart. Jag har fortfarande en liten bit (ca 7 kilo) kvar till min målvikt, men i am getting there. Jag har ju äntligen ett normalt förhållande till mat! Jag äter för att kroppen behöver bränsle, i normala portioner, lite åt gången, och mår verkligen grymt bra. Det jag har gjort för att gå ned är enkelt: Jag har undvikit osunda mängder kolhydrater, ersatt dem med bra fetter, promenerat en timme om dagen (minst) och låtit bli alla former av godis, chips och dragit ned på läsken. Nu har jag en sodastreamer och dricker således enbart kolsyrat vatten. Ibland mjölk, lightläsk om jag är sugen, eller smaksatt sodavatten. Maten äter jag i mindre portioner och hellre flera mål om dagen än ett eller två stora. Sedan koncentrerar jag mig på lunchen och inte middagen.

Sedan jag skrev det där om smset så har fler ramlat in. Vad jag känner mig uppskattad som människa! Vilken underbar vän jag har. Jag behöver sånt här. Lite uppskattning för den jag är, och vips! Jag är en helt ny människa.
Nu blir det nattfilm på TV och Ben & Jerry's. För fet lyxglass, det unnar jag mig ibland. Man promenerar lite extra bara så är det ur världen!
Och sen blir man ju smalare och snyggare bara man mår så här jävla bra..

Bifogas: Bilder på stuprörsjeansen, som de sitter nu på mina rundade, breda. wide-ass-hips. Men Vadå, är det något fel på det, eller?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.