Ett nytt sätt

Hej, jag vet att mina uppdateringar kommer glest och mest från luren, men jag flyttstädar som en jävla galning - och har blivit sjuk som fan. Förkylningen motar jag bort genom att inmundiga tonvis med receptfri medicin i sjuka blandningar. Egentligen borde jag ligga till sängs men måste lida lite, för flyttstädningen är inte klar än fast jag och pappa jobbade som djur till 23:15 igår kväll. Alex sov i vagnen medan vi lyfte "fanskapen" till bord och allt vad det var till soporna. Idag måste vi bli klara, även om det kostar mig livet. (Nåja). Så det blir inget valborgsfirande för mig, det blir flyttstädning. Men det gör ingenting, jag har inte firat valborg på många år. Inte sedan 1998 då man brände upp allt jag ägde och hade på ett valborgsbål. Jag har säkert berättat om det förut. Om inte så kan jag dra den storyn någon gång.

Sen är det ju så också att jag känner mig mer än lovligt bevakad i den här bloggen så jag har funderat länge på vad jag ska göra. Att byta till en annan blogg, där man kan skriva lösenordsskyddade inlägg är egentligen det sista steget att ta men mina spontana läsare kommer då att minska kraftigt och folk kan ju ändå, tekniskt sett ta reda på lösenordet. Skriver jag att jag köpt nya handdukar eller en tröja till alex för 50 kronor så tycker folk på mejl att jag "skryter med mina nya saker" och man antyder att jag har så mycket pengar så att jag kan bada i dem, vilket inte är sant. Jag är en jävel på att handla billigt, jag lever trots allt på ungefär 5000 i månaden. Skriver jag om något som har med alex att göra så kommer ett uppbåd av ignoranta kärringar och försvarar hans pappa och talar om för mig vem jag är och vad jag borde göra. Trots att det faktiskt inte är jag som gjort fel. Jag har lessnat.

Det här var inte poängen med social ingenjörskonst från början. Det här var en plats för mina tankar, mitt liv och mina känslor, mitt fria utrymme på webben. Här kunde jag bearbeta saker inom mig och gå vidare ifrån det, för jag har ett behov att skriva om saker för att kunna bearbeta dem. Jag kände mig fri i att kunna skriva saker subjektivt från mitt hjärta, så som jag upplevde dem, men nu raderar jag hela meningar efter att jag skrivit dem för att jag inte orkar med bråk. Jag orkar inte lyssna på människor som inte har en aning om vad jag gått igenom men som bestämt sig för att tala om för mig hur jag ska leva. Jag fick ta bort anonyma kommentarer, vilket jag sörjde eftersom jag vet att det finns många snälla läsare därute som inte har google-konto som vill skriva till mig. Jag har fått begränsa mig till det yttersta. Och det är inte det jag vill.

Så, jag måste fundera ut mitt nästa steg nu. Hur ska jag kunna skriva fritt och ändå känna mig trygg? Och samtidigt på ett sätt som lockar nya läsare? Hur ska jag kunna tillfredsställa min läsekrets av människor och samtidigt göra det jag själv vill? För, att sluta skriva går inte. Det här är det jag är född till. Det enda jag kan. Att skriva. Det är min enda riktigt stora vilja. Det är mitt förbannade liv och det ska inte jag behöva kuva för att några självgoda assholes letar med ficklampa och förstoringsglas i varje inlägg för att kunna hitta något att angripa mig på. Det är nästan fem år av mitt liv i den här bloggen. Det är inget jag vill lämna oavslutat.

Så, jag vet inte vad jag ska göra nu. Men så här kan det inte fortsätta.
Jag måste finna på ett sätt.
Har ni förslag så tages de tacksamt emot!

Slutet

Slutet på en era. En epok är över. Här skrattade jag. Här grät jag. Hit kom jag med mitt nyfödda barn. Här var livet svårt. Och nu är det över. Sista bilden. Sista gången jag lämnar min lägenhet här på nibble. Till förmån för något nytt. (Bloggat från mobilen)

Dagens outfit by alex

Bloggat från mobilen. Keps från HM. Jacka från lindex. Vagn emmaljunga.

Förändring och åtgärder

Det är inte så att jag skriver om Alex far särskilt ofta. Man kan bläddra sig igenom bra många sidor innan man finner något mer som berör det här. Ändå blir jag överraskad över det faktum att någon tycks lusläsa varenda litet inlägg i jakten på att få något att tycka till om, eller angripa. Och det jag skrev, var ett uttryck för min öppenhjärtiga sorg över mina egna dåliga val i livet. Det jag skrev handlade om hur jag skulle hantera det tillsammans med Alex. Och då bara rusar det in kvinnor i bloggen, som tycker att jag ska gå och "skaffa mig ett liv" och "stötta" en person jag inte får mer än skit ifrån. Och det är ju kvinnligt, tydligen, det där med att ha ett vårdande, förlåtande anlag till allt och alla. Och jag har förlåtit, och nej, det upptar inte hela min sinnesvärld, vilket bör märkas på de antal inlägg jag inte nämner alex far. Det jag blir så förbluffad över, det är att människor leker förståsigpå och ska psykologisera och döma, när de inte tagit till sig min del av historien utan så uppenbart går på lögner från den andra sidan. Ni vet inte. Det finns mycket jag inte skrivit i bloggen, för att jag inte vill ha bråk och jag är inte intresserad av att diskutera med anonyma messerschmidts. Det går jävligt bra att kritisera när man sitter bakom sin dator. Jag tror inte att samma personer skulle ta den diskussionen med mig IRL och faktum är, att jag skulle inte besvara det heller. För jag har ingen skyldighet att förklara min frustration, min sorg eller på något sätt ursäkta mig till någon som klampar in i min blogg och försöker tala om för mig hur det är. En person som inte varit med. En person som fått all information i andra hand. För självfallet så delar sig min och H's förklaringar i två vitt skilda grenar. Det är jag väl medveten om. Men det är inte jag som har skyldighet att förklara mig här. Tvärtom.

Och eftersom det väller över av anonyma individer som tycker om att kritisera mitt liv och eftersom de här människorna tar en sådan strid för en individ som precis som jag är vuxen och själv fattar sina egna beslut, oavsett vad jag säger och gör - för tro mig, jag har försökt och det finns mycket att läsa om det för den som anstränger sig lite, och öppnar sina ögon, så vidtog jag idag åtgärder. Jag skriver under mitt eget namn och jag står för precis allt jag skriver. Ni må inte hålla med mig, men så som jag ser det så är fördelningen tämligen orättvis. Det är mitt fria val att vara så öppen med mina känslor. Det är också ert fria val om ni vill sätta er till doms över mig. Och om ni nu ska göra det, då ska jag kunna se vilka ni är, eller åtminstone kunna kontakta er. För det är inte mer än rätt. Därför har jag nu stängt av kommentargranskningen för anonyma besökare. Jag tillåter inte heller OpenID, utan enbart registrerade google-konton kan nu kommentera. På så sätt har jag åtminstone en mejladress att knyta er till, och det blir inte helt rättvist på det sättet, men det blir mer rättvist.

Människor, och då särskilt kvinnor, har jag märkt, finner någon form av tillfredsställelse i att korrigera andra kvinnor och tala om hur de ska agera i vissa lägen, som om de har med saken att göra. Det sägs ju att, när ditt eget liv inte fungerat till tillfredsställande, så är det så mycket lättare att kritisera andra. Och om ni vill kritisera mig och få mig att ta er på allvar, så kan ni tamejfan ge mig en mejladress att hänvisa till. Det är det minsta ni kan göra, för att överhuvudtaget få rätten att skriva "hej" i min blogg. Jag inser att jag borde ha gjort det här för länge sedan, men jag är ofta efterklok. Sådan är jag, jag är min egen. Jag utvecklas i min egen takt och det här är mitt liv.

Om man tror att mitt liv absorberas av det här med H, så tror man gruvligt fel för så är inte fallet. Jag har rätt mycket att ta mig för om dagarna och jag lägger inte ner energi i onödan på saker jag inte får ut något av. Jag är ute efter mitt barns bästa och jag skriver för att bearbeta mina egna tankar, inte för att de ska värderas av andra. Jag kan ta emot råd - men när man är så uppenbart felinformerad som somliga och ställer sig på en sida som sannerligen inte behöver någon hjälp med att försvara sig - det klarar han på egen hand, men det gör han inte, då brister det. För det jag skriver är ju sant. Inlägget som sådant behandlade dock inte H huvudsakligen, det behandlade Alex framtid. Någon skrev att jag sysslade med "förtal, och det är straffbart", på inlägget som följde. Jag tog bort det, inte för att jag var rädd för förtal utan för att jag helt enkelt kände att det var värdelöst att försöka förklara - man kan inte argumentera emot en människa som redan bestämt sig. Om H ansett att jag förtalat honom och helt och hållet farit med osanningar som skadat hans rena anseende är han välkommen att själv agera därefter. Det har han dock inte gjort. Jag är inte ensam om att känna eller tycka som jag gör, det finns många på min sida som har exakt samma uppfattning, helt oberoende av mig. Jag har bevis och belägg för allt jag skriver, men jag känner ingen skyldighet att redovisa dessa för oförstående ögon eller öron.

Vill man ta sida, fine. Men gör det inte med förbundna ögon, för det är ren ignorance och ren dumhet. Ta själv reda på fakta - den finns därute, och jag är inte den enda källan. Förslagsvis kan man försöka se igenom rökridån och se tingen mer objektivt. Att jag bär sorg för mitt barns skull och skriver ett inlägg om det som mitt liv handlar om - mitt barns framtid, har ingenting med dina åsikter att göra. Du får tycka vad du vill om mig. Tyck att jag är en galen kärring som pekar ut kvinnor som offer - vill man tolka det så, så ligger tolkningen helt hos dig. Jag pratade om en viss grupp kvinnor, men läsförståelsen tycks inte ligga i topp. Och ja, jag menar faktiskt att vi - alla vi människor, står sårbara inför varandra på ett eller annat sätt. Och när det gäller ensamstående mödrar så står vi sårbara på det specifika sätt jag gav uttryck för. Man hör vad man vill höra. Jag har hört det förr, från andra kvinnor som funnits i vår omgivning. Man har menat, innan man visste hur det förhöll sig, att jag är den parten som är äldst och därigenom har bäst förmåga att uttrycka mig - man hänvisar till att jag är den verbale som därmed dominerar en oförstående individ som enbart "mår dåligt". Ingenting kan vara mer osant. Skingra röken och ta av dig skygglapparna, om du nödvändigtvis anser att du måste tycka och tänka här. Men överlåt till personerna själva att försvara sig. Om jag nu farit med så många osanningar som de vill framhålla skulle den här bloggen för länge sedan vara kuvad och nerstängd. Och jag vill se bevis, bevis på att jag far med osanning - din åsikt räknas inte som argument. Lär dig det.

Jag och Alex reser bort några dagar tillsammans med CC och hans vänner, så det är tyst i bloggen ett tag. Ni som redan har blogger-konton kan naturligtvis kommentera. Vill man så gärna lägga sig i debatten får man registrera sig och visa vem man är. Annars har jag ett ypperligt förslag; Läs inte. Det kanske kan dämpa blodtrycket en aning?

Notera: Jag kommer inte uppröra er med inlägg som berör A's far efter det här, för att ni ska slippa ha så mycket att gräma er över. Men jag ska ta mig rätten att skriva om mitt barn och min framtid precis hur mycket jag vill. Och gärna slippa omogna "skaffa dig ett liv"-kommentarer från anonyma. För det ruttnar jag verkligen på. Diskussionsnivån är ju inte direkt hög om man bara har det att utgå ifrån som underlag, menar jag.

Uppdatering!

Heeej alla! Här kommer lite bilder från lya och vardag. Nedan en update.

Ovan: "Dagens Outfit By Alex" så klart! Några dagar sedan. Skor från Puma. Jeans från HugMe / Lindex. Skärp från burberry, jacka vintage och huvtröja från Champion.
Alex bär också blöjor från Huggies, Little Walkers nr 4, de är grymt bra till det priset så jag har bytt blöjmärke från Libero nu. Pampers har inte varit vår grej, lite blöjor för mycket pengar och sen är de faktiskt inte nämnvärt mycket bättre än några andra. Sen tror jag pampers passar lite mer knubbiga bebisar än min unge, som är normalbyggd.
Alex hår ser rött ut här, men jag fixade med kontraster och skuggor för att få fram klädernas egentliga färg. Visade sig då att hans hår reflekterade så mycket rött och det gick inte att göra något åt. Men min unge är inte rödhårig, tack och lov. Han är blond. Och nej, jag är inte rödhårsrasist.

Ovan: Nysvabbat golv, this is what i am talking about! Det ska bonas också så blir det skitbra. Här är den där mörka, underbara färgen verkligen till sin rätt. Love my vardagsrumsgolv, synd bara att det är färgfläckar överallt som den gamla hyresgästen kluttat överallt. Jag ska försöka få bort det. Några tips om hur man bäst får bort färgfläckar på trägolv?

Ovan: Bokhyllorna är på plats i vardagsrummet. Jag gillar de här "korg"-hyllorna, det var en present från en kär "nästan"-familjemedlem. Love them, det är något så råmateriellt över dem och de har massor av möjligheter med rätt tillbehör. Vardagsrummet börjar ta form.. Återigen, skit i färgerna. det blir så kalt och helt fel med blixt och utan blir det kornigt. Ni får ett hum i alla fall.

Ovan: Mina köksskåp, lite närbild med upp-packade glas, som ovan fast andra sidan. Här ser ni lite av mitt arvegods, små guldpläterade glas, jag älskar dem. Dricksglasen med knubbfot kommer från Kosta Boda. Resten vete fan. Mina skåpluckor är giftgröna, men förre hyresgästen tyckte att han var rolig och målade en skåplucka i samma färg som han målade över tapeterna i vardagsrummet. Så en av mina skåpluckor är blå. Inte snyggt alls, men jag kan inte själv åtgärda det här.

Ovan: Har nu borrat upp min fina handdukshängare i valnöt på väggen bredvid köksdörren, så jag kan hänga upp mina fina nya handdukar. Handduken till vänster med ränder kommer från DUKA. De små grytlapparna är totally underbara, fem kronor styck på loppis, helt fantastiska färger och jag älskar det lilla hantverket. Grön / bruna handduken kommer från JYSK och tillhör deras lyxiga serie, de har tonvis med handdukar. Haklappen kommer från Elodie Details.

Ovan: "affischerna", dvs, förstoringarna på alex i affisch / posterformat på paperback, har kommit från Vistaprint. Jag är supernöjd. Två stycken i detta format kommer att sitta i vardagsrummet, lite snett bredvid varandra a' la Warhol. Jag kommer absolut beställa mer från dem. Vistaprint är egentligen ett företag som tillverkar företagsprodukter, tex muggar med företagets logga på, T-shirts, visitkort och sånt shit. Jag betalade 35 kr / styck för mina postrar med "egen design", jag laddade bara upp bilden jag ville ha (en bild jag photoshoppat) och skickade det. smart, och billigare än om jag hade beställt samma specialare från tex Kodak.

Ovan: Hyllplanen i köket, utan blixt. Det är svårt att få fram hur färgerna egentligen ser ut, det blir liksom fel hur man än gör. Utan blixt blir det kornigt och ser nästan flammigt ut, med blixt ser det kliniskt ut (syns nedan) och det är inte lätt att få fram känslan, men ni fattar ungefär. Jag är supernöjd hittills. De två plastbrickorna ni ser här stående på översta hyllplanet kommer från Hemtex. Den här hyllan kommer växa fram.. forts. nedan.

Ovan: Hyllplan i köket med blixt, med lite gröna grejer för att undersöka "färgkänslan". Runt de där hyllorna ska jag sedan schablona en vinranka som ska slingra sig under den understa, runt på vänster sida, under den översta och ut på höger sida under överhyllan. If that makes any sense. I gröna toner, såklart. Kommer bli fint.

Jag hade kräksjuka igår. Jag spydde som en räv (Och någon gång ska jag ägna tid åt att ta reda på varför man säger just "spyr som en räv". Vadå, är rävar bulimiska på något sätt? Känsliga magar?) och mådde som jag förtjänade. Låg i soffan och skakade och var helt matt och engagerade mig i omläsning av hela "Sagan Om Isfolket", som jag minns att jag läste och älskade när jag var omkring 14 år.

Jag blev så förtjust, när jag kastade saker i mitt nya soprum fann jag flera kassar med böcker. Och i min värld är det en SYND att kasta böcker. Det är som att häda mot någon onämnbar litteraturgud. Och alla var i fint skick, inbundna klassiker som några samlade verk av Leo Tolstoy, Gullivers resor, Bröderna Karamazov - och hela Isfolket-serien, typ 50 böcker, inte en enda fattades. Också sandemo-serien som är fristående noveller, och Raija-serien. Stor lycka och jag kånkade upp dem alla och lät dem få bo i min bokhylla, där det redan är smockat. Prioritet: Måste köpa massor av hyllplan till alla mina böcker. Jag älskar böcker. När något ex föreslog att jag skulle slänga några för att "göra plats" (för vad?) fick jag frispel. Man slänger _inte_ böcker. Även om de inte var bra. Det är som att förneka litteraturen eller nånting sånt, jag vet inte hur jag ska uttrycka det.

Idag mår jag så mycket bättre. Alex klarade sig från kräksjukan och spydde bara lite välling inatt. Det måste ha varit typ matförgiftning eller nåt, för jag har aldrig haft en sån där 24-timmarsgrej förut. Båda vi mår skitbra och pappa kommer över för att köra grejer och sen står det målning på schemat!
Ta-taa!

Just det. Jag har fått ett mejl från Ida. Ida spinner vidare på en tidigare kommentar, där någon påpekade att jag minsann skriver alla mina inlägg i Word och ida påstår att det är "uppenbart" och det är "löjligt" att jag inte kan "erkänna" det utan typ, försöker spela cool eller vad det nu är hon vill få fram. Egentligen är det skit samma, men jag skriver alltid mina inlägg direkt i "rutan". Om jag använder word till något har jag alltid stavningsfunktionen av, eftersom det retar mig när det kommer fram såna där gröna rader som försöker binda ihop texten på något sätt jag inte begriper. Jag gillar inte när ett program ska tala om för mig hur jag ska skriva eller var jag ska sätta punkt, etcetera, och när jag inte ens får skriva en jävla mening utan att den ska komma med en grön rand mellan ord fast det inte är något fel på det jag skriver blir jag lack.

Så nej, jag skriver inte i bloggen i word och jag använder inget stavningsprogram. Men det tycker inte jag behöver vara så konstigt? Jag är generellt sett en stavnings och särskrivningsbesserwisser och kan mitt språk ganska bra. Sen att jag slarvar ibland och glömmer stor bokstav här eller där, eller stavar månader med stor bokstav tycker inte jag behöver ligga mig i fatet. Det här är en blogg, liksom. Jag behöver väl inte korra allt in i minsta detalj för att "bevisa" att jag kan stava och sammansätta meningar på egen hand. Det är väl inget att skryta om, liksom? Det är snarare en jävla självklarhet i min värld, men de flesta var mer peppade i att trycka ner sina skolkamrater och spela häftig under skoltiden, det där vanliga, när folk inte själva har något att komma med så trycker de ner andra. Och det verkar ju sitta kvar i dagens läge. Pluggisar, eller de som faktiskt kan, och vill, och fattar vad språket egentligen är, de som hittat nyckeln och uppskattar kunskap är onormala. Och de som är coola och skiter i allt är norm. Det är inte coolt att kunna stava eller bygga meningar på egen hand, då får du inte hångla på skoldiscot.

Men jag blir frustrerad när jag kommer in på sådana otroligt topprankade bloggar som typ Linda Rosings, och varannat ord är ett stavfel, varje mening är en felkomposition och texten i sig ser ut att vara skriven av en åttaåring. Folk bryr sig i allmänhet inte om sådana saker, har jag förstått, eftersom det verkar strunta folk kvitt samma om texten är välskriven eller inte. Eller om den innehåller något. Folk i modern tid är så mätta på bloggare och så ointresserade av text, språk och snygga formuleringar. De vill bara titta på bilder, helst på bröst eller om bloggaren är halvnaken / har tajta kläder på sig eller typ bara är snygg eller värd att håna i största allmänhet. Välskrivna saker har ingen attraktionskraft, folk pallar inte tänka, det är för jobbigt. Så i dagens läge är det inget att skryta om, att man faktiskt tagit till sig sin utbildning, eller att man lärde sig skriva och läsa när man var tre, som i mitt fall. Ingen bryr sig. De vill ändå bara se mina pattar, whatever liksom.

Så Ida, du behöver inte jaga upp dig över att jag kan stava på egen hand, men att det också kan hamna slarvfel eller långa meningar eller någon enstaka felkomposition här eller där. Min egen personliga, konstnärliga frihet gentemot min blygsamma läsekrets, kallar jag det. Jag tycker du läser fröken Rosings blogg istället, och while you are at it, försök få henne att använda word, så vi vanliga dödliga kan läsa. Vi som har vårt stavningsprogram "i huvudet". Vilket du också skulle ha haft om du inte var så busy poking around in other people's business.

Att förklara det oförklarliga för ett barn

Ja, ni får ursäkta, men jag fick ett väldigt, väldigt obehagligt meddelande i mitt kommentarsfält. Och då jag inte önskar göra någon big deal av det hela eller på något sätt ösa mer vatten på kvarnen i det fallet så har jag valt att inte publicera detta meddelande, trots att det innehåller hot. Jag håller mig ifrån den typen av diskussioner, eftersom de inte leder någonstans och jag vill verkligen inte reta upp människor. Jag har barn och visst är jag stark och står för min sak, men det finns en gräns och där går den. Jag tänker inte besvara det.

För övrigt går det trögt just nu. Jag kämpar med min våning och sitter hela tiden i beroendeställning till andra för att få hjälp och det suger. Jag måste hela tiden förlita mig på min pappa för att han är den med körkortet och skåpbilen, och jag måste packa, städa, packa, städa och samtidigt ta hand om alex och ge honom 100% attention och kärlek, hinna laga mat åt oss för alla de mål alex ska ha, och dessutom klara av att somna med en värkande rygg och vakna med en rygg som känns som den håller på att gå av. Någonting hände när jag födde barn, så mitt ryggslut hugger inåt som knivar när jag vaknar, hela morgnarna är jag stel och går tårögd upp och försöker mjuka upp, stretcha och dra ut den så mycket jag kan, därefter missbrukar jag Zon-salva på hela ryggområdet som jag med otrolig stil och finess får kleta på själv. Jag har ringt till vårdcentralen, men där säger en sur kärring att jag får ta mig till en sjukgymnast, de vill inte ens boka en läkartid åt mig. Jag avskyr sura kärringar som jobbar inom vården, jag gör verkligen det. Speciellt när de talar till mig som om jag vore någon hypokondriker som ringer för ett pappersrelaterat skärsår eller inbillad cancer i stortån.

Jag har försökt få råd lite här och var och jag får olika bud. Somliga säger sjukgymnast, somliga säger naprapat, andra säger att naprapater är flummare och har ingen ordentlig medicinsk utbildning. Vissa säger att jag ska gå till en kotknackare och några andra har sagt "ryggläkare / ryggspecialist" och jag vet inte ens hur man får tag i en sån när vårdcentralen inte ens tar mig på allvar. Jag har haft det så här i snart sju månader och det blir inte bättre. När jag dessutom flyttar möbler och bär på ett barn hela dagarna blir det naturligtvis värre och då ser jag det mer som att jag har mig själv att skylla och kletar istället på lite mer zon-salva. Någon sa att jag borde kontakta läkare för att få kombinera med tex citodon för värken, men jag vill inte ha piller, om de inte är antiinflammatoriska då, och det nu är en inflammation jag har men det kan jag ju inte veta förrän någon vitrock eller ovanstående valfri tagit en titt på min backside. Funderade på en massör men då fick jag rådet att absolut inte gå till en massör utan korrekt diagnos ställd av läkare eftersom det massören gör kan "göra det värre". Jag har googlat ryggproblem och läst på netdoctor och allt vad det är men det gör mig inte klokare. Vad jag förstår så är ryggproblem en riktigt klassisk folkhälsogrej och över hälften av alla i det här landet har någon slags problem. Kan vara en av anledningarna till att det finns så jävla många att välja på att söka hjälp till.

Sen är det väldigt lätt att ge mig råd som "men bär inte på alex" eller "lyft inte tungt". Det finns ingen valmöjlighet i det här fallet. Jag måste lyfta alex många gånger om dagen, jag är ensamstående och ingen kan göra det åt mig. Upp och ned i stolar, upp från golvet, upp och ned i sängen, ner från saker, upp i vagnen, ner i vagnen..
Alex pappa har ju gått och skaffat en 2-årig amstaffhane istället (!) och ägnar den flera timmar om dagen i tid så jag gissar att han inte är intresserad av att umgås med A överhuvudtaget och det finns inget jag kan göra. Han har inte kontaktat familjerätten och han har inte ens stängt av bredbandet i sin gamla lägenhet så jag kan inte koppla in mitt. Beroendeställning. Det suger, det gör verkligen det, för Alex skull. Vissa dagar går jag omkring och anklagar mig själv i timmar för att jag valde fel far åt alex. Jag undrar hur alex kommer att känna det när han växer upp - Kommer han att anklaga mig för att inte ha försökt tillräckligt? Kommer han bli arg på mig och se mig som en otillräcklig förälder? Kommer han att må dåligt av att inte ha en far och kommer det att påverka hans vuxenliv? Kommer han att bli ledsen på mig för att jag inte höll tyst och lät A's pappa domdera som han ville så att A åtminstone fått vara med sin far "på nåder" och till priset av att jag förtryckte mig själv och mina egna känslor? Hur ska jag förklara för alex när han sedan frågar, om varför hans pappa bara sket i honom? Vad ska jag säga om han undrar varför jag själv är så förbannad och ledsen på honom och vad har jag för svar att komma med som kan mätta ett vetgirigt barns frågor om sina egna rötter? Hur ska jag hantera att balansera det faktum att jag blivit tvungen att "låsa ute" flera komponenter i hans släkt på båda sidor, för att kunna skydda honom? "Du får inte träffa din far, för han vill inte. Du får inte träffa din farmor, för JAG vill inte. Du kan inte umgås med din mormor, för jag måste skydda dig från den påverkan hon kan ha på dig".

Det låter som dåliga ursäkter från en vuxen som inte hanterar sanningen. Och jag VILL ge alex bra svar. Jag vill bara inte att svaren ska göra honom illa. Jag vill inte att han ligger vaken på nätterna och tänker "Pappa, farmor och mormor älskar inte mig. Jag är inte värd deras kärlek" när det egentligen är tvärtom. Men så tänker inte barn, de anklagar sig själva. Och redan nu innan alex ens börjat sätta samman ordentliga meningar och börjat på dagis så sitter jag med dessa eviga frågor som äter upp mig om kvällarna. Det är mitt fel, för det är jag som gjort de här värdelösa jävla valen, och det går inte att göra dem ogjorda. Jag visste vad jag gav mig in i. Jag trodde bara att det skulle bli annorlunda. Det gör de flesta kvinnor. Vi är så jävla dumma i huvudet som ens för en sekund litar på andra och sätter oss i en sådan beroendeställning som vi gör till folk. Men alternativet är att bli en bitter kärring som inte släpper någon inpå livet och det vill väl ingen.

Så hela våra liv är som ett enda stort risktagande, för när som helst kan de vi älskar släppa bomben på oss och då står vi där. Dumma, bedragna, bortgjorda och naiva. Ensamma med barnen vi tillverkade av kärlek, och vi gör vår plikt och älskar dem och ger dem månen för att kompensera våra dåliga val, kompensera för pappas frånvaro, kompensera det faktum att barnets andra förälder valt ett nytt liv där barnet han skapat inte längre ingår. Jag läste en artikel som handlade om lattepapporna, de som tar ut föräldraledighet, mjukismännen som fikar med sina barn i grupp och som bär sina barn i sele med stolthet. Det var någon jävla grottkvinna som tyckte att de här papporna var så osexiga och att den här utvecklingen minsann inte borgar för någon action i sovrummet för alla "krävande, heta kvinnor som vill ha en riktig man i sängen", typ. Jag bara gapade. Jag har inte sett dessa lattepappor men en sak är säker, om inte de bakåtsträvande grottkvinnorna själva fattar att kärlek, omvårdnad och ansvar är förbaskat sexigt och att förmåga att ta hand om ett barn inte har ett skit med sex att göra, så står jag - och flera tusen av mina likar, i kö bara för att få se en av dessa kärleksfulla pappor. Hell, jag skulle betala för att få se en. Kan ni inte ställa ut en på någon konsthall? För allt jag ser är fan en massa frånvarande fäder, både gifta och skilda.
För även om de i teorin "finns där" så är de fullt upptagna med precis allt annat än att älska sina barn. De älskar dem på avstånd, säger de. Mat på bordet och allt det där. Närhetsrädsla och jag vet inte allt vad de skyller på. Men för helvete, det är dags att ta och sluta bortförklara kärleken till våra barn. Och sen har vi sådana pappor som inte finns alls. Säger sen, sen när jag är klar med det och det. Skyller ifrån sig. Inte tid, måste gå i terapi först. Intellektuera sitt känsloliv. Medan barnet sitter där och undrar exakt hur mycket "terapi" man måste gå igenom som vuxen för att klara av en timme på golvet med några legobitar. Eller en kram. Och när förklaringen uteblir är det vi som stannade kvar som måste förklara. Förklara något vi inte ens kan förklara. För hur ska jag kunna förklara något jag inte förstår själv? Jag skulle gå sönder i molekyler om jag inte fick vara med alex. Pussa honom, krama honom, mata honom, älska honom, se honom utvecklas. Höra honom skratta när jag kittlar honom. Jag skulle längta mig sjuk. Jag skulle skrika och gråta. Jag skulle dö för mitt eget barn. Precis när som helst. Inga klausuler, inga frågor. Rakt av. Så hur förklarar jag något jag inte ens kan relatera till?

Precis. Det går inte.



Bild: Alex, han håller fast om mina ben och kastar huvudet bakåt och skrattar. Han gör det ofta.

Back soon

Bloggen kommer ligga nere ett par dagar.
Återkommer.

Redesign

Fan vad schysst! Har letat efter bra bloggbakgrunder och kod. Förlåt, Fade, om du känner dig rippad för att jag "stal" samma ställe som du, men det var så bra. Nu ska jag testa lite olika mallar så får vi se var vi slutar. Jag tror inte jag ska stanna med en svartvit, och inte vill jag ha en fixerad bakgrund heller, för det brukar ta tid att ladda på långsammare datorer.

Så, förlåt Fade, att jag "stal" din idé! Men jag lovar att inte ta ditt färgschema eller din layout på något sätt, of course.

Senare: Nu har jag hittat en som passar som en mazurka i kattens hatt. Fancy! Ni gillar't? Visst gör ni? Oh, nu ska jag bara få arslet ur vagnen och PS:a min header. Ja, jag vet, jag är lat, men hallå. Jag flyttar ju!

Det där med vikten ni vet.. (exklusiv skämsspecial!)

Ovan: Jag, några dagar sedan.

Det där med makeovers gillades, så jag ger er en rätt kort och koncis och tämligen odramatisk förändring. Min vikt, som jag pratat om lite smått, och hur jag förändrats sedan jag blev gravid, gick gravid, födde barn och sedan tog mig upp ur fett-träsket igen. Här är jag, påpälsad och lite färgredigerad, hemma i nya badrummet. Nu kan jag ta bilder i helfigur, det är nytt. När jag dessutom börjar trivas i min egen kropp igen känns det extra bra att kunna visa mig utan att skämmas. Det här är jag, i vida byxor och tredubbla tröjor, men det är jag! Det har tagit mig över ett år att gå ner så här mycket och ja, jag är stolt. Jag har gått ned i vikt för min egen skull och för att jag helt enkelt inte trivs som så stor, men jag har heller inte haft några orealistiska mål.

Jag har fortfarande en mjuk liten bullmage, och sladdrig är den också, tänjd hud. Sådant måste man träna bort. Jag har fortfarande lite "flap - flap" under överarmarna och ja, jag har celluliter, säkert tusentals. Men en perfekt kropp för mig, är en kropp som ser sund ut, en kropp man kan trivas i och en kropp som lämpar sig för både aktivitet och slöa DVD-kvällar. Jag går fortfarande mitt "program" som handlar om att undvika kolhydrater, helt utesluta bröd, chips, snacks, godis och sånt - brödet är en av de värsta bovarna, sätter sig på magen direkt för mig - och promenader, en och en halv timme om dagen, strikt, sju dagar i veckan. Bara man kommer igång så går det av sig själv sen. Målvikt har jag egentligen ingen, men jag ska ligga mellan 64 och 67 med ett bra set of muscles till mina 170 cm för att känna att jag mår bra. Vi får se var jag landar, jag har några kilon kvar!

..och så här såg jag ut från starten av min viktnedgång, efter att alex fötts. Det är ingen vacker bild och jag mår inte bra av att se den, för jag ser så otroligt jävla white trash-sliten ut och är väl helt utpumpad. Alex är väl 4 månader här ungefär, bilden är tagen den 28 April 2008. Det här, var det jag ville bort ifrån. Jag klarade inte av att se mig själv i spegeln, jag undvek allt som speglade sig. Ville knappt gå ut. Och jag skäms litegrann, måste jag erkänna, för att jag ser så hemsk ut. Så här har ni aldrig sett mig förut, kan jag garantera, och under tiden jag var sådär stor tog jag heller inte många bilder, så den här är sällsynt. Here goes:

Jag kisar dessutom med ögonen och har inte fixat håret så det ökar ju på hela white trash-grejen ännu mer, men vafan. Jag bjuder på den.

...och här är jag nu, nästan exakt ett år senare.. Jag har ju vida byxor på bilden så benen ser lite bredare ut, och så har jag som sagt flera tröjor på mig så bilden gör mig inte riktigt rättvisa, kan jag ärligt säga. Men det här är mer än 20 kilo som jag promenerat bort, vilket man kanske inte ser direkt eftersom man inte riktigt ser magen och höfterna här. Men, ändå.

Viktprojektet var viktigt för mig. Jag har väl gjort en "allting på" och både drogrehabiliterats, gått ner i vikt, förändrat mitt liv på alla plan, utvecklats som mamma och blivit starkare under året som gått och nu är jag snart rökfri också. Jag har dock inte gjort någon big deal av det i bloggen, för jag ville inte förändra social ingenjörskonst till en viktblogg. Det hör inte riktigt hemma här som fullt tema. Jag förändrar mitt liv. Jag ska ha det liv jag förtjänar, och ge alex det han förtjänar. Jag tänker work my fuckin' ass off för att foga samman min utbildning, gå på universitetet och bli mer än det jag är, jag har skapat allt det jag har från scratch, med tomma händer, varför skulle jag inte klara av allt annat? The sky is no limit. För två - tre år sedan var jag en inneboende-hos-kompisar-tjej, jag ägde ingenting, mitt liv var i trasor, hade obehandlad ADHD och konstanta depressioner, jag tog enorma mängder droger, en ruskig cocktail varje dag, och såg fram emot att få dö.

Jag ville så mycket men jag klarade ingenting. Idag är jag lycklig mamma, drogfri, jag har en egen lägenhet som ska inredas och är på G med renovering, jag har vänner, mediciner, terapi, behandling, en framtid, och jag har klarat av varje etapp i det här, med lite hjälp, förstås. Om jag klarar det, så klarar vem som helst precis vad som helst. This is what it's all about. Vad det än är du bestämmer dig för att du vill göra - gör det! Saker tar tid, vissa saker är svårare än andra, och alla är vi olika.

Vad jag ville säga är, att jag tror på att vi alla kan förändra världen. Jag träffar så mycket bittra människor som inte klarar av att leva med sig själva och jag har lämnat många såna bakom mig. De spenderar tid med att älta allt elände i sina liv och skjuter sarkasmer på mig i stil med "Men lilla gumman, TROR du verkligen att det går?" om jag visar min optimism för dem. Förr försökte jag övertyga dem, ge dem lite spirit. Jag vet bättre nu. Det du kan förändra är dig själv, din situation och din inställning. Det finns alltid en väg ut, om du är beredd att kämpa lite och stå för den du är, om du är beredd att försvara det du tror på och försvara det du vill åstadkomma. Om det så är att bryta sig ut ur ett trasigt förhållande med mycket våld och ondska, med någon som trycker ned dig (check!), att vilja förändra sin kropp och självkänsla (check!), att ta itu med de mörka familjehemligheterna (check!), att lära sig säga ifrån (getting there!), eller att bara tänka om, ta sig ur en dålig vana (check!) och bli den man vill vara (på väg) så klarar du det. Du är en stark, självständig individ. Låt hjärtat styra dig på vägen. Ta tag i ditt liv. Idag. Det här är tiden du lever här. Har du problem, ta tag i dem. Ta hjälp, bli frisk igen. Du klarar det, jag lovar. Jag har kommit halvvägs dit jag vill vara. Nu är grovjobbet gjort. Och jag tänker inte ge upp. Giving up is for quitters. Jag är en överlevare.

..och till syvende och sist, Dagens Outfit By Alex!



Alex har strumpor från Pop, byxor vintage, från Disney, Hood från Barnfabriken och body / piké från Nike Kids.

Frågelåda: Relationer och alex

Dagens Outfit By Alex: Skor från Puma, hängselbyxor från Polarn & Pyret, Hood från Champion, jeansjacka Vintage / Frälsningsarmén. (och han ser lite ledsen ut på den här bilden, detta eftersom han var liiite trött sådär och orkade inte vara modell)

Jag har fått lite mejlfrågor som jag tänkte besvara, lite enkelt sådär. Jag svarar på allt och har inga som helst problem med det, men det här mejlet har jag dragit ut på ett tag. Jag saxar frågorna direkt ur mejlet, så hela kommer inte med. Det kommer från My som vill vara anonym med sin mejl och så. Hej My, här kommer det!

Fråga: Jag har följt dig sen du blev gravid och måste bara säga att du är en väldigt stark person (tack! Loos anm.) och jag undrar hur är relationen till alexanders pappa idag? Och hur är relationen mellan alex och hans pappa?

Svar: Det är komplicerat men ändå inte. Jag och H hörs inte av förutom för att diskutera sånt som är absolut nödvändigt. Som gemensamma räkningar från förr och hur sånt ska delas upp. I övrigt är det väl jag som skickar MMS och sånt högst sporadiskt med bilder på Alex, men H läser ju också bloggen. I Övrigt hörs vi inte alls och jag känner mig rätt bekväm med det. Jag vill ha mitt liv och han vill ha sitt. Det är synd att han inte har kontakt med Alex men det är faktiskt inte mitt ansvar. Jag har gjort vad jag har kunnat, resten är upp till honom. Jag höll länge på och kände att jag liksom var limmet som kunde foga samman alex med sin pappa. Så var det inte. Jag kan ge mina 110 % som mamma men jag kan aldrig, aldrig ge en annan människa förmågan att vilja ta ansvar. Sad it is. Alex har således ingen kontakt med sin far idag.

Det är upp till Alex far att själv, när han är "redo" som han säger, ta kontakt med familjerätten för att diskutera fram en umgängesplanering, som då måste ske på neutral plats tillsammans med varsitt ombud. Ingen utomstående får närvara vid dessa besök utan dessa ombud skall vara neutrala personer, t.ex socialsekreterare eller likvärdigt. Detta eftersom vi båda behöver det stödet i umgänget med varandra och för att jag vägrar blanda in utomstående i det här. Det är heller inte det rekommenderade. Om H skall ha umgänge med A så är det tillräckligt jobbigt för A att lära känna honom. Att då blanda in flera personer i det hela skulle vara negativt för alex och hans utveckling. Fram tills dess att detta sker är alex helt i min vård. Jag har ensam vårdnad och det är också det optimala. Detta är något som H själv gått med på från början, och ingenting vi tvistat om på något sätt, kanske jag ska tillägga utan det var ett gemensamt beslut när alex fötts.

Fråga: Har du känslor för alex pappa fortfarande? I såna fall, varför försöker ni inte igen, för alex skull?

Svar: Jag vet inte var du fått det ifrån att jag skulle ha känslor kvar för H, men så är verkligen inte fallet. Det fina som kom ur min och H's destruktiva och mycket farliga relation var vår son, och tack vare att H är far till mitt barn har jag fortfarande kvar en viss typ av respekt för honom som jag aldrig skulle ha annars, om vi inte haft barn. Det låter hårt, men det är sanningen och det är det enda jag har att ge er. H lever i en annan relation sedan ett bra tag nu tillsammans med en annan kvinna och det är hans ensak. Samtidigt är det skönt att veta att han har någon då han inte är beroende av mig på något sätt. Jag slipper det där. För mig och H fungerar det inte på något sätt att ha ett förhållande och det finns inga vilda hästar i världen som skulle få mig till att ha det igen. Så som det är nu är jag en lycklig (men flirtig) singel och jag kommer fortsätta med det tills kärleken slår omkull mig, om den nu gör det igen. Jag hoppas på det, och hoppas att nästa gång blir en keeper. Även för alex skull är det absolut bäst att vi inte vare sig bor ihop eller är ihop och det är final. Det kommer inte att bli så. Jag är klar med det där och har precis reparerat mig nog att våga flirta med folk. Det tänker jag fortsätta med...

Fråga: Sen undrar jag, om du inte har känslor för alex pappa, finns det nån speciell i ditt liv just nu? Vi får ju inte läsa så mycket om kärlek längre, beror det på att han kan läsa eller är det nått annat? Jag har läst lite tillbaka och det har ju passerat en del folk i bloggen om man säger så.. ;)

Svar: Oj! Där var vi rakt på sak, men bra, det gillar jag. Jag har haft känslor för en person som visade sig inte klara av det ansvar som kommer med på posten när man dejtar en drogfri småbarnsmamma. Det funkade inte. Som det är nu är den platsen i mitt hjärta, så att säga, vacant, och jag trivs fan bra med det. Jag har avverkat en del karlar i mitt liv så det känns bra att få vara med alex, piffa i lägenheten och umgås med de få vänner jag har kvar. När man blir drogfri och får barn blir man ju "tråkig" eftersom man inte super hövvet av sig varje helg och inte kan fixa droger åt folk eller fixa in dem på listor längre, då troppar folk av som pärlor på ett halsband.

Alex förtjänar dessutom all kärlek jag har och jag ger den mer än gärna åt honom. Jag har träffat lite folk hit och dit men inte fastnat med någon. Utan att låta som en bitterfitta måste jag bara påpeka att det finns inte gott om bra karlar, och bra kvinnor vet jag väldigt lite om också för den delen. Folk är inte de de utger sig för att vara, och det är trist både för dem och mig. Jag backar direkt jag ser en varningssignal idag. Det gjorde jag inte förr, då rusade jag rakt på i 180 istället. Jag har lärt mig att avvisa folk för att de helt enkelt inte passar mitt liv. Vissa kallar det kräsen. Jag kallar det sunt jävla förnuft.

Fråga: sen undrar jag om du har några tips på att gå ner i vikt? Kram!

Svar: Jag har promenerat en och en halv timme om dagen och undvikt kolhydrater i varierande mängd beroende på hur mycket jag promenerat och rört på mig. Men nyckeln ligger i att äta balanserat och att röra på sig. Utöver det undviker jag ju också kött, och äter mycket fisk, tex sushi. Sen får man ju lite muskler av att bära på 10 kg unge hela dagarna också. Testa det if all else fails ;-) Annars så kör jag ett riktigt jävla danspass nån gång i veckan också, och använder alex som tyngd när jag kör Pilates. Jag varvar det jag känner för och äter överhuvudtaget inte chips eller godis i någon form, kanske jag ska tillägga. Men jag äter tårta och sådana saker om jag skulle hamna vid en.

Där, My, hoppas att du blir nöjd med de svaren. Jag återkommer snart i er alldeles egna favoritblogg.

Köksrenovering - check!

Lägenhetsfix / renovering / inredning. Etapp 1; Köksmåleri, nya tapeter, väggar och golv. Och så lite snygga människor också, förstås. Klicka på bilderna så blir de större. Bilderna är oredigerade och rätt stora, så detaljer kommer fram om man vill se.

Här står jag i mitt eget nya badrum efter att ha varit hemma en sväng och plockat bort maskeringstejp, tvättat köksfönster och satt upp gardiner(idag)! Resultatet kommer nedan..

Z och Alex pausar lite i målandet (igår!) och passar på att kramas ordentligt. Och se varandra i ögonen. A är helt kär i Z och tvärtom. Världens bästa!

Här sitter Z och ska börja måla. Z är bäst. Tagen igår kväll.

Vårt underbara mörka trägolv, som ska poleras upp och putsas för att fördjupa färgen. Mörka trägolv = Love it.

Här är fondväggen i vardagsrummet som jag tjatat om. Har tyvärr ingen före-bild eftersom vi fick detta gjort åt oss. Men tänk er att det här rummet hade övermålade tapeter, vilka syntes igenom. I en kall babyblå färg...NASTY.

Här ser ni övriga väggar och balkongdörr och shit, kvällstid dessutom. Jag älskar de här färgerna. Inreda kommer bli en sådan fröjd. Tapeterna är dessutom helt 60-tals retro. and i love it:

Här kommer det! The making of - the kitchen!! (nedan)

Vi målade färdigt köket igår. Två lager med tre timmars mellanrum och en jävla massa hemlagad pizza. Jag, Z och Alex slet som djur, men till slut blev det klart!

Under maskeringen.

Ovan: Maskerat och klart att börja målas. Så här vitt och sterilt var alltså köket. Minus taklampa, helt rent och vitt bara.

Första penseldraget!

Det målas...

...och målas..

Köksvägg, sida, färdigmålad.

Slutresultat / kök / kakel. Väggen hade innan samma färg som kaklet, ska jag påminna. Sterilt värre.

Slutresultat, med torkade väggar. Ljuset gör att det kan se ut som att väggarna har olika nyans, men så är inte fallet. Vi monterade också upp mitt loppisfynd till taklampa, som jag blev helt kär i och som blev min för 30 riksdaler.

Här är lampan i närbild, jag tycker den är värd 30 kronor helt klart. Gardinerna ni ser i bakgrunden är två kappor som sitter på samma stång. De kostade 25 kronor / kappa, totalt alltså 50 kronor, second hand. Love them gardiner. Helt underbara är de.

Närbild på gardinerna.

Slutresultat, med gardin och allt, och bättre ljus.

Slutresultat: Ett varmare kök.

Dagens Outfit By Alex

Nytt i bloggen! Dagens outfit - by Alex! På bilden: Hängselbyxor från World Wide Kids, T-shirt från Barnfabriken. Strumpor från KappAhl Kids. Under: Blöja från Libero.
Klicka på bilderna så blir de större.

Puma-wear

Nyklippt Alexander! (Ovan)

Kejsarens nya kläder!

En Onge i Puma-dress!

En go unge.

Idag påbörjades renoveringsprojektet och fixandet med lyan och jag är osäker på när jag är up n' running igen i nya våningen. Det kan dröja några dagar innan allt är klart! Så flyttstöket hindrar mig just nu från att ge er uppdateringar, MEN - digicamen är lagad, och jag kommer att fotografera arbetet med målning, tapetsering och inredning, och allt kommer att komma upp i bloggen. Ni kommer att få se The Building Of Casa De Loo - From Scratch! Och allting ifrån heta bilder på mig iförd målarbyxor och smetig färg till före och efter-bilder på väggar, tapeter och inredning, flyttstöket och allt runtomkring, kommer ni att få se här i er alldeles egna favoritblogg. Lite inredningsspecial, if you will. Dessutom är jag en sucker för "före" och "efter"-bilder, det är fascinerande på alla sätt, både med miljöer och människor. Ungefär som när man ser en 200-kilosmänniska. Det är otroligt öhövligt och oartigt att stirra och jag skulle aldrig påpeka något eller förolämpa en väldigt stor person, men man kan inte låta bli att titta, det blir en märklig fascination för det abnorma. Och sådan är jag, jag fascineras av abnorma saker, människor, och före och efter-bilder. Jag är nog lite.. hm. Speciell.

Bloggen kommer också att genomgå en transformering inom de närmaste veckorna. Ni har säkert sett att jag gjort några mindre förändringar redan, men faktum är att jag kodar templaten och skapar en ny design, med ny presentation där uppe, med bilder etcetera. Sedermera kommer jag också skapa en länksamling till några av mina viktigaste inlägg här på Social Ingenjörskonst, för att underlätta för mina nya läsare som vill lära känna mig, och för att förbättra navigeringen. Mycket händer, ny våning och ny bloggdesign, och inom några veckor är allt detta verklighet. Då öppnas dessutom portarna till mitt nya skrivprojekt, som än så länge är hemligt, men jag tror ni kommer gilla det. Detta sker på en helt ny domän, en helt ny sida och en ny sida av mig kommer fram.

För övrigt kommer mina inlägg också att följa en struktur och en mall när upplägget är klart. Ni kommer att lättare ha överblick över saker och röran med kategorier skall också fixas till. Det är inget nytt under solen, men det är inte lätt för en ADHD-människa att behålla strukturer, därför blir det lätt rörigt härinne. Tanken med att strukturera upp och designa om, skapa ett bildgalleri och samla allting i lättnavigerade ramar är ju förstås att underlätta för mina nya läsare som inte vet vem jag är när de kliver in, och för att mina trofasta gamla rävar skall kunna hitta tillbaka och läsa sådant som de är intresserade av.

Jag har fått flera önskemål via mejl att få se bilder på Alex, och givetvis missar man inte ett tillfälle att få visa upp sin underbara unge. Just de här är tagna idag med den lagade digicamen och han är iförd sina nya Puma-kläder som jag inhandlade åt mitt gryn förra veckan. Jag är ju själv en sucker för märkeskläder och jag ser ingen anledning till varför Alex inte skulle vara fint och snajdigt klädd han också. Speciellt inte när man har Barkarby Outlet på gångavstånd och man där får tag i hundratals märken för i princip samma pris som på tråkiga H&M. Jag har bojkottat dem, för de har sån tydlig jävla gräns mellan pojk och flick, och en T-shirt för ettåringar med texten "Boys will be BOYS" var fan droppen. Mer om det i morgondagens blogg som behandlar just det ämnet: Könsindelning på toddlerstadium. För er som inte gillar det här med ansvar och eftertanke rekommenderar jag att inte läsa morgondagens inlägg.

Idag träffade jag och Alex min gamla vän Z som jag inte sett på över två år. Han är fantastisk, också lyckligt drogfri sen länge och ska hjälpa mig med renoveringen. Jag matar honom och han målar. Det lät väldigt klassiskt, men självfallet gör jag annat än står vid spisen. Det är sexigt med spackel. Inte bara i ansiktet. Z däremot, är inte sexig i mina ögon, han är som en länge försvunnen bror. Underbart att veta att man har, åtminstone några vänner kvar.
Nu sova. Big day tomorrow. Igen.

You can set my soul alight

Jag har suttit och hummat som en liten katt sedan jag såg den. Filmen som gav mig små underbara rysningar längsmed hela ryggraden. Jag blev tillsagd av min lillasyster Didaj att det var en kalkonrulle och att jag inte skulle se den, men jag ville ta reda på vad allt fuss handlade om. Det är jag tacksam för. Twilight är en av de bästa filmerna jag sett på länge, och det handlar helt och hållet om de unga tu som gör en sådan sprakande kärlekshistoria riktigt vibrerande. Man kan känna dem, känna det där oerhörda begäret, och förälska sig i dem båda. Jag blir så känslosam, med rätt musik på rätt ställen och med rätt form av talande tystnad går jag i bitar.
Sen skiter jag i om actionscenerna inte är tillräckligt färgsprakande och blablabla som alla andra värdelösa actionrullar. Jag säger som så här; det märks att det är en kvinna som regisserat den, för det finns inga överflödiga scener som man annars sitter och gäspar åt. Jag gillar inte action, explosioner och häftiga stunts. Jag är mer into karaktärer och känsla.

Jag såg den två gånger på rad för att jag var så fascinerad av scenografin, miljöerna, och den stämning som filmen erbjöd. Naturligtvis klev jag ut på webben för att få det bekräftat: Det kommer en uppföljare. New Moon, följd av Eclipse. Men här kommer min irritationspunkt; Jag använder IMDB till väldigt mycket, det är en sjujävla bra site och jag får snabb info om det jag behöver för att bestämma mig kring filmen. Jag hänger rätt mycket på engelsktalande messageboards av alla slag, och letade efter en tråd om eventuella uppföljare i forumet under filmtiteln. Där jag upptäckte, att det enbart finns en massa offtopic-trådar, och att fans till filmen genast trycks ner av "The Twilight haters". Enbart negativa kommentarer och offtopic-trådar, och banne mej om du kommer in för att actually diskutera filmen, då blir du nertryckt av amerikanska besserwisserklanen som talar om för dig vilken idiot du är som gillar en film med sådan "värdelös" make-up, "värdelös" story och en sådan "un-true" bild av "real vampires", så du kan lika gärna dra.

It get me to thinking; IMDB som ändå är en sådan seriös jävla site, och så tillåter de sånt här jävla bullshit. Topic of the day är att någon flätat håret, och så kommer det in en stackare som jag och tror att folk faktiskt diskuterar filmen. Aj aj, där hade jag fel. Jag blir så jävla irriterad på sånt där jävla skit. Internethatarna, de svämmar fan över these days. Folk som finns på webben enbart för att sprida negativ energi. Trollfenomenet är för länge sedan förgånget - idag är alla människor troll. Folk tar ingenting på nätet på allvar och angreppen blir bara värre. Jag surfar dagligen in på unga mammors bloggar, för att ta ett exempel där det härjas som mest, och det bara flödar över av missunsamma moralkärringar som talar om för mammorna var skåpet ska stå, och hänvisar till sin jävla yttrandefrihet. Ursäkta mig, internethatare och moralfittor, men yttrandefrihet är inte synonymt med att bete sig som en jävla idiot mot folk. Yttrandefrihet och självupphöjd vuxenmobbing har fan inte ett likhetstecken mellan varandra i SAOL.

Om ni inte gillar en bloggare, en film eller en bok, varför hänger ni på fansajter och i bloggkommentarerna och härjar dag ut och dag in för? Att ni har så mycket tid över för hat och förnedrande av andra är mig helt jävla otroligt. "Vuxna" flerbarnsmammor attackerar unga, stressade mammor med repliken "Att ni ens har tid att sitta och blogga, ska inte ni föreställa mammor?" och menar att en mamma kan inte vara något annat än en mamma och måste därför spendera 100% av sin tid på golvet med barnet för att behålla titeln. Eller på något lattefik med andra moralkärringar. Eller vid spisen, tillagandes makrobiotisk barnmat.
Och då undrar jag; Har inte NI internethatarkärringar och gubbar barn att ta hand om? För medan ni sitter och hatar hårt arbetande mammor och filmälskande individer i bloggar och på allsköns messageboards, så rinner tiden iväg mellan era fingrar. Tid som ni kunde spenderat på att älska någon och värna om den, exempelvis ERA barn, istället för att ackumulera hat och moralkakor som något annat jävla negativt batteri.

Don't get me wrong, jag älskar en bra verbal fight, när folk vet var de ska sätta sina kommentarer. Det har hänt att jag blivit så varvad i en nätdiskussion över en sådan genialisk motspelare, eller en plötslig medspelare, på ett forum, att jag blivit upphetsad. Kan du dina way with words och kan balansera den där sarkasmen, finna just den där träffsäkra kommentaren, kan du vinna mig med snygga infallsvinklar och grepp ingen annan så mycket som funderat på, då är jag impressed. Hittills har det inte hänt många gånger. Båda gångerna har jag träffat personen ifråga, efter mycket om och men. Och ja, sedermera knullat skiten ur dem för att undersöka om det verbala motsvarar verkligheten. En gång stämde det, men det är en helt annan historia. Jag och mina sidostories.

Hur som helst så har jag skaffat Twilight soundtrack också. Och ja, det är lysande, precis on spot. Muse - Supermassive black hole - det är en ja, ja, ja-låt som får mig att vilja klä mig i stiletter och sparka skiten ur någon. Och det är hälsosam, sexuell aggression, sånt där som får dig att flyta ovanpå livet en liten stund, på helt rätt sätt.

För övrigt fick jag nycklarna idag. Och besökte min nya våning. När jag var där bytte de namnet på dörren. Jag klev ut, och där stod det:

LÖNNROTH, L

Jag grät. Lite försiktigt i rusfylld glädje, och sjöng högt hela vägen hem:

"Oh baby don't you know I suffer?
Oh baby can't you hear me moan?
You caught me under false pretences
How long before you let me go?

You can set my soul alight
You can set my soul alight

(oooh...You set my soul alight)
Glaciers melting in the dead of night
And the superstars sucked into the supermassive"