Ett nytt sätt

Hej, jag vet att mina uppdateringar kommer glest och mest från luren, men jag flyttstädar som en jävla galning - och har blivit sjuk som fan. Förkylningen motar jag bort genom att inmundiga tonvis med receptfri medicin i sjuka blandningar. Egentligen borde jag ligga till sängs men måste lida lite, för flyttstädningen är inte klar än fast jag och pappa jobbade som djur till 23:15 igår kväll. Alex sov i vagnen medan vi lyfte "fanskapen" till bord och allt vad det var till soporna. Idag måste vi bli klara, även om det kostar mig livet. (Nåja). Så det blir inget valborgsfirande för mig, det blir flyttstädning. Men det gör ingenting, jag har inte firat valborg på många år. Inte sedan 1998 då man brände upp allt jag ägde och hade på ett valborgsbål. Jag har säkert berättat om det förut. Om inte så kan jag dra den storyn någon gång.

Sen är det ju så också att jag känner mig mer än lovligt bevakad i den här bloggen så jag har funderat länge på vad jag ska göra. Att byta till en annan blogg, där man kan skriva lösenordsskyddade inlägg är egentligen det sista steget att ta men mina spontana läsare kommer då att minska kraftigt och folk kan ju ändå, tekniskt sett ta reda på lösenordet. Skriver jag att jag köpt nya handdukar eller en tröja till alex för 50 kronor så tycker folk på mejl att jag "skryter med mina nya saker" och man antyder att jag har så mycket pengar så att jag kan bada i dem, vilket inte är sant. Jag är en jävel på att handla billigt, jag lever trots allt på ungefär 5000 i månaden. Skriver jag om något som har med alex att göra så kommer ett uppbåd av ignoranta kärringar och försvarar hans pappa och talar om för mig vem jag är och vad jag borde göra. Trots att det faktiskt inte är jag som gjort fel. Jag har lessnat.

Det här var inte poängen med social ingenjörskonst från början. Det här var en plats för mina tankar, mitt liv och mina känslor, mitt fria utrymme på webben. Här kunde jag bearbeta saker inom mig och gå vidare ifrån det, för jag har ett behov att skriva om saker för att kunna bearbeta dem. Jag kände mig fri i att kunna skriva saker subjektivt från mitt hjärta, så som jag upplevde dem, men nu raderar jag hela meningar efter att jag skrivit dem för att jag inte orkar med bråk. Jag orkar inte lyssna på människor som inte har en aning om vad jag gått igenom men som bestämt sig för att tala om för mig hur jag ska leva. Jag fick ta bort anonyma kommentarer, vilket jag sörjde eftersom jag vet att det finns många snälla läsare därute som inte har google-konto som vill skriva till mig. Jag har fått begränsa mig till det yttersta. Och det är inte det jag vill.

Så, jag måste fundera ut mitt nästa steg nu. Hur ska jag kunna skriva fritt och ändå känna mig trygg? Och samtidigt på ett sätt som lockar nya läsare? Hur ska jag kunna tillfredsställa min läsekrets av människor och samtidigt göra det jag själv vill? För, att sluta skriva går inte. Det här är det jag är född till. Det enda jag kan. Att skriva. Det är min enda riktigt stora vilja. Det är mitt förbannade liv och det ska inte jag behöva kuva för att några självgoda assholes letar med ficklampa och förstoringsglas i varje inlägg för att kunna hitta något att angripa mig på. Det är nästan fem år av mitt liv i den här bloggen. Det är inget jag vill lämna oavslutat.

Så, jag vet inte vad jag ska göra nu. Men så här kan det inte fortsätta.
Jag måste finna på ett sätt.
Har ni förslag så tages de tacksamt emot!