måndag, juli 6

Alldeles förklarligt, katastrofalt livrädd

Hej alla. Det har varit ett långt uppehåll. Jag har saknat er.
Jag är här. Barely.

Jag måste uppdatera, för det har hänt så mycket. Vi har haft dop, det kommer senare. Jag har fått sommar här, den passerar nästan obemärkt. Jag tar mina små rundor till Coop och plaskis, i någon slags ensamhetsvaakuum. Varje dag är likadan. Hjärtat brister snart, jag vet inte var jag ska ta vägen, så jag måste skriva av mig nu. Berätta vad som är på gång. Det här är viktigt. Jag klarar faktiskt inte det här utan att få skriva om det. Jag måste få skriva av mig.

För några veckor sedan hände det som egentligen inte får hända. Jag blev sjuk. Allvarligt sjuk. Fredagen den 19 Juni, två dagar innan dopet för min son, fick jag en kraftig smärta i höger sida som bara tilltog under helgen. Smärtan var lokaliserad till höftbenet och lite inåt mot magen, men ändå inte magen. På dopdagen, söndagen den 21 / 6, gick jag på ren jävla vilja. Jag hade så ont och knarkade ipren hela dagen. Ingenting hjälpte. När vi kom hem på kvällen bröt helvetet löst. Turligen var min syster och min vän CH här, annars hade jag aldrig fixat det. Jag skulle lägga alexander och skulle resa mig. Det gick inte. Smärtan var olidlig, det kändes som om någon tog en fet jävla ..bågfil, och liksom karvade ut höft-"kött" ur mig, ögonen tårades och jag ville bara skrika. Då säger min lillasyster att nej nu jävlar nu ringer vi ambulansen, det här går inte.

Ambulansen kom, jag fick slänga upp mig på en bår, systern tog hand om alex och jag in på akuten. Väl där undersökte de mig tills jag bara flög i taket. Jag pratade osammanhängande och försökte förklara min medicinska historia och allt det viktiga de behöver veta för att kunna medicinera och så vidare. Den första bedömningen man gör där är inte helt ologiskt att det är blindtarmen som håller på att brista. "Du ska få dropp och in på kirurgen över natten så att vi kan göra ett ultraljud på dig imorgon och bestämma närmare, men min spontana gissning är ändå blindtarmen" säger läkaren. Normalt sett får man ju morfin för den typen av smärtor men se, det går inte med mig. Kombinationen morfin och suboxone kan leda till att jag får en typ av abstinens istället för att lindra smärtan och man vill ju inte gärna ge morfin till en f.d opiatmissbrukare. Problemet är bara att den moderna sjukvården tydligen inte kommit på något mellanting mellan alvedon och morfin, så jag får en typ av alvedon i dropp och jag skriker av smärta hela följande natt. Sköterskorna tyckte så synd om mig och tyckte att det var för jävligt att jag inte kunde få morfin. Jag bara svettades och svettades fast jag hade 35,9 i temp och folk började inse att det är något som inte stod rätt till med mig.

Jag vaknar i en slags dvala dag 2. Klarar inte av att gå till toaletten utan hjälp av tre sköterskor. Skriker bara man rör vid mig. De pumpar i mig dropp och jag får inte äta. De sticker mig i olika kärl i armen och man finner ut att sänkan, som legat på över 100 när jag kommit in (infektionsvärdet, detta skall ligga under 10 för en frisk människa) nu stigit till 140. Rafflande för alla utom för mig. Åker in på min första undersökning, den första av många, många, men det vet inte jag just då..
Mitt ultraljud där man undersöker min blindtarm visar ett intressant resultat: Min blindtarm är intakt! Vi är tillbaka på ruta ett. Jag skickas upp igen och vidare till röntgen av mina inre organ. Jag får mer dropp, måste rodda med alex, försöka hitta en pålitlig person som kan ta hand om honom. Liselott rycker in. Jag börjar bli rädd. Mina plåtar kommer tillbaka och visar enastående friska inre organ. Ingen fattar vad som är felet men sänkan bara stiger och jag får bara mer och mer ont. Dag 3 genomgår jag en fullständig akutgynyndersökning, tidigare har jag också fått en mycket grundlig ändtarmsundersökning (tack staten!) eftersom man nu misstänker cystor i äggstockarna. Även dessa prover kommer tillbaka negativa. På dagen ligger jag i sådana smärtor att jag inte kan gå eller röra mig från ena sidan till den andra. Man ger voltaren och en typ av smärtstillande dropp. Jag fblir i alla fall trött av skiten och slumrar in. Nu misstänker man istället lunginflammation (!) Med motiveringen "det skulle kunna förklara en hel del" (läkare nummer sex citat). Jag åker in på lungröntgen. Röntgensvaren är negativa. jag börjar få stickningar i bröstkorgen och armarna domnar av ständigt. Smärtorna är helt sjuka, jag kände just då att jag hellre föder 18 barn än har det så här.

Jag låg inne från söndag natt den 21 / 6 till fredag, nästan sex dagar, och under denna tid hann jag genomgå allt vad undersökningar hette. Magnetkamera, röntgens av alla de slag, träffat reumatolog, gyn, smärtläkare, jag kan inte ens räkna upp alla, och precis varje ny läkare fick jag berätta hela historien om och om igen för medan de klämde på mig tills jag gick i taket och de inte kunde förklara något. Som mest steg min sänka till 210 och det är alltså inte normalt. Jag hade behövt en riktig jävla Dr House där, men det finns tydligen ingen sådan i sverige. På onsdagen vände det, oförklarligt. Sänkan började sjunka och jag fick mindre smärtor. Torsdagen kändes avsevärt bättre och på fredagen skrevs jag ut. Då hade man ännu ingen fullständig diagnos. Det enda man vet och visste är att jag har en riktigt aggressiv infektion i kroppen. Man vet inte vad som orsakar den och man kan bara köra uteslutningsmetoden. Smärtorna är borta men jag har ledsmärtor och haltar emellanåt eftersom det nu känns som om höger höft skall gå ur led. Missförstå mig rätt; Jag är så inåt helvetes jävla tacksam för den vård vi har i sverige. Jag låg i sex jävla dagar på avdelning 63 på Danderyds Sjukhus och jag fick tamejfan den bästa vård någon kunde få. GRATIS! Totalt träffade jag 12 läkare under dessa sex dagar och alla gav sig fan på att försöka bota mig. Jag blev så grundligt hälsoundersökt i alla vrår och kanter och jag såg ut som en heronist som varit på ett riktigt fett jävla kanylparty när jag kom ut men man vet alltså fortfarande inte vad felet är. Så ni som klagar så förbannat mycket på systemet och den höga skattesatsen, ni ska fan i mig hålla tyst, för i staterna (USA) hade jag aldrig ens fått komma in på undersökning med min ekonomi. Varenda prov hade kostat pengar. Tack Gode någon för frikort. Tack för det underbara sjukvårdssystemet, jag ska aldrig glömma hur lyckligt lottad jag är som bor här och har det. Tack!

Nu kommer vi till twisten i alltsammans. Man lyckades alltså genom uteslutningsmetoden finna ut att den enda som nu kan lösa gåtan är en hematolog. Som jag hade fått komma till direkt om det bara inte vore för den lilla detaljen att de gick på semester samma dag jag skulle skrivas ut. Remissen gick följaktligen till KS med en akutstämpel på (jag ber härmed om ursäkt till de som jag gick före i kön, det var inte meningen). Jag har nu, sedan jag kom hem i princip, väntat på att få göra ett så kallat benmärgsprov för att räkna blodkroppar och shit som jag inte har en aning om. En hematolog är en BLODläkare. Om jag säger så här nu att jag är testad negativ för HIV, Hepatit och alla de där "vanliga" grejerna. Nu ska de leta efter the Big Ones. De där man inte vill nämna vid namn. Vi snackar Leukemi här. Och så massor av andra också förstås, som inte vare sig låter eller är fullt så läbbiga. Imorgon, Måndag 6 Juli, samma dag ni antagligen läser detta, så kommer jag att ligga på KS Hematolog klockan 9:45 och ta ett benmärgsprov. I mitt fall så ska det tas från höften och det är alltså en nål the size of fucking triumfbågen som ska in i min höft, och de ska suga ut benmärg. Inte att förväxla med ett ryggmärgsprov, då ryggmärgsvätska är något helt annat. Fy fan, jag kommer inte klara av det där provet. Jag googlade skiten och fick se en film på uppsala universitets hemsida där man kunde se ingreppet göras. De trycker in en nål som för mig ser ENORM ut och vrider till och suger ut och folk säger att det gör skitont. Jag klarar inte av nålar, jag klarar knappt att ta ett blodprov för fan! Jag kommer få panik, jag.. jag vet inte vad jag gör. Jag måste ju göra det, det är för min egen skull men herregud,vad rädd jag är.

Jag är så jävla rädd så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag har varit i uppror hela dagen, jag har vankat här, av och an, med alex i släptåg, inte ens en glad mamma har han fått ha idag och jag känner mig så förbannat usel. Jag är livrädd. Jag är livrädd för nålen och jag är livrädd för vad de kan hitta och jag är livrädd för att de inte ska hitta något. Jag har panik inför det här ingreppet. Jag fattar inte varför det här måste hända mig. Jag fattar inte vad fan jag har gjort. Det känns som ett jävla straff. Det känns som om jag måste lägga hela världen på mina axlar och det känns som om jag inte klarar fler dåliga nyheter i mitt liv nu. Ni kallar mig stark men det finns bara så mycket jag klarar av. Det finns en gräns och den går alldeles tydligt här. Jag skakar redan i hela kroppen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag ber till precis alla gudar som finns idag. (och bara det känns som ett svek, så jävla typiskt människorna att bara se till gudarna så fort de är i trångmål). Jag ber verkligen om att få slippa se en läkare i vit rock komma ut och ta mig i "enrum". Jag ber verkligen på mina bara jävla knän om att inte behöva vara sjuk, riktigt dödligt sjuk och jag tror aldrig att jag har varit så ensam och så rädd i hela mitt liv. Det känns som om jag sitter här och bara våndas och bara pinas inför någon jävla domedag och det känns som om hela min själ ska ätas upp av oro inför allt som kanske kan ske. Vad händer om jag ÄR sjuk? Vad händer om jag INTE är sjuk? Vad fan ska jag göra? Vad fan ska jag ta mig till? Vad fan gör jag om de kommer ut med bistra miner och inleder meningen med "Jag beklagar, men.."? VAD FAN GÖR JAG? Ska jag behöva identifiera mig med ännu en sjukdom? Ska jag ta människor till mig eller isolera mig? Vem ska jag sträcka ut handen till? Och vad kan någon förändra OM det är något som inte stämmer med mig?

En sköterska sa något som jag hört förr, men som jag direkt bara tog till mig, som direkt bara fann sig in i hjärtat, som en målsökande missil. Hon sa "En frisk människa har miljoner önskningar. En sjuk människa - har bara en". Jag kände hur hjärtat snördes samman, alla de där ovissa dagarna på sjukhuset, alla de här dagarna, i väntan, ensam, i den här jävla lägenheten, jag orkar snart inte hålla mig själv uppe. Jag är inte alls en kul mamma just nu. Jag är varm och kall om vartannat. Jag är livrädd, in the deepest sense of the word. Jag vill inte behöva vara den som läkarna lottar om att behöva ge beskedet. Jag vill vara frisk. Gud, låt mig få vara frisk.

Jag kommer inte att sova inatt.
Önska mig lycka till.

9 kommentarer:

Majoulas Blogg sa...

Jag visste inte..

:-(

ringer sen

//maja

Fade. sa...

Absolut lycka till, du i mina tankar. Jag känner ångesten. Jag hade svår huvudvärk och gjorde ryggmärgsprover när Xander bara var ett år. Man pratade hjärntumörer och blödningar och jag fick vänta ett halvår innan man genom uteslutningsmetod menade att det var... ingenting... Det är så svårt att leva under tiden. Jag kan inte känna dina smärtor just nu, men jag känner med dig och om en halvtimme kramar jag tummarna lite extra.

Stora varma jättekramar.

Natty sa...

Det är hemskt att allting händer dig. Jag lider med dig, men glad att du fått all den vård du behövt. *Tar i famnen*

AK sa...

Oj! Det är konstigt - jag tänkte just på dig igår och att du inte skrivit nåt på jättelänge i din blog - och så det här! Skickar en styrkekram och håller tummarna för att det ska gå bra idag.
/Kristina af Knusselbo

Icka sa...

Skickar alla varma tankar!
Hoppas, hoppas att det gått bra för dig.

Ord räcker inte till i sådana här situationer så jag skickar all styrka jag kan uppbåda till dig.

Och Alex får en massa kramar.

Åsa sa...

Hoppas det gick bra.

Revyn sa...

Håller tummarna mer än hårt för dig tjejen!!! Hoppas innerligt att allting kommer att bli bra, var stark, även om det många gånger är galet svårt.. ---<-@

Mydarlingsister sa...

Jag håller alla tummar jag har för dig! Lycka till!

Anders sa...

Tänker på dig och hoppas för dig!
KRAM