Välj ett annat yrke - innan det är för sent!

Jag har en lite kärringgrinig dag idag. Satt och skummade igenom lite bloggar och kände mig oinspirerad när jag klickade in på en blogg som handlar om en lärarstudent och hennes vardag. Och jag satt och läste igenom hennes rätt svenssonaktiga liv och insåg att herregud, människan vet inte skillnad på De och Dem. Hon verkar inte ha så mycket koll på grammatik whatsoever faktiskt, och det får mig att bli lite sådär grinig. Vafan, om inte ens våra barns blivande lärare kan skillnad på De och Dem, eller kan uttrycka sig på ett fritt och korrekt sätt i skrift, hur ska hon då kunna lära ungarna nånting? Vad är det som får en människa att vilja bli lärare om personen ifråga har uppenbara brister på sådana områden som är helt avgörande för det arbetet hon skall utföra? Jag har väldigt lite till övers för människor som vill arbeta med barn bara för att de "ääälskar barn". Jag är ledsen, men det är inte tillräckligt! Det är inte nog! Att lära ut till barn handlar om att ha en passion, ett engagemang och att ha en språklig bredd som möjliggör eftertanke, analys och förståelse. Jag träffar ofta människor som har ett bristfälligt språk, och väldigt lite intresse för detsamma, och oftast så är det ett stort hinder för individen ifråga. Att inte kunna ta till sig, analysera själv och att tänka logiskt är alltihop knutet till språket.

Som grädden på moset är denna lärarstudent en flicka med oerhört låg självkänsla som ständigt talar om döden och ångest i sina inlägg. Hon pratar om sin vikt, hur fet hon är och hur mycket ångest hon har över det. Hon har en allt annat än sund livsstil och äter kraftiga mediciner. Det är synd om flickan, ångest är ett helvete och alla mina sympatier för det. Men jag skakar ändå på huvudet. En människa som ser ned på sig själv och har låg självkänsla kan inte lära ut. Hur ska barnen kunna känna trygghet och känna att fröken har ordning och reda när hon hatar sig själv? Själv har jag haft depressioner av och till hela mitt liv men jag har som vuxen skapat en självkänsla som gör att jag är relativt trygg med mig själv och framförallt så är jag medveten om mina begränsningar och möjligheter. Å andra sidan skall inte jag bli lärare heller - av olika skäl men mest för att det inte ligger i min ambition. Jag vill så mycket annat!

Jag kanske har ett elitistiskt tänkande, vad fan vet jag. Men när det gäller mitt barns utbildning så kräver jag att lärarna som har hand om mitt barn varje dag i X antal timmar har koll på det de lär ut. Att inte kunna grammatik och att inte kunna handskas fritt och obehindrat med sitt modersmål är helt jävla oacceptabelt och om man studerar i syfte att ta på sig ansvaret för våra barns utveckling till samhällsdugliga individer så SKA, inte bör, utan SKA, man ha ett rikt språk och ett seriöst engagemang i detsamma. Språket är det finaste verktyg och den absolut bästa gåvan du kan ge dina barn. Med språk lär vi oss att förhålla oss till världen, våra sinnen expanderas när vi får förmågan att uttrycka det vi ser, känner och gör. Språket är det mest viktiga i skolundervisningen och jag betalar inte skatt för att något barnkärt pulver ska lära ut ett fattigt språk till min unge. Jag oroar mig redan på förhand kring det faktum att Järfälla är den kommun där lärarna är mest lågavlönade i hela landet. What you pay for is what you get. Redan nu är det fastställt från min sida att mitt barn inte skall gå i skola i den här kommunen. När Alexander är så pass gammal har jag fått en högre inkomst och kommer således att välja en annan bostadsort. Det ger inga garantier för att han får språkgenier till lärare, men chanserna ökar drastiskt. Och om alex nu skulle få en klasslärare som inte själv har en passion för språket hon lär ut, kommer vi att byta - direkt.

Min bästa väninna är lärare och hon är helt jävla fantastisk. Den kvinnans engagemang i språket och hennes enorma kunskap kring barns utveckling och tankesätt bör vara en förebild för många. Hon har en genuin nyfikenhet inom sig gällande barnen och hur de tänker. Hon påbörjar sin master nu i Höst i barn och ungdomsvetenskap och har redan blivit lovordad på institutionen som en radikal tänkare. Där har du rätt person på rätt plats! Om alla lärare hade samma engagemang och intresse som hon hade, så skulle jag inte oroa mig det minsta. Självfallet är jag en aning jävig då hon står mig så nära, men man behöver inte vara en närstående till henne för att se att hon gör ett förbaskat bra jobb. För hos henne finns både språkligheten och engagemanget, och främst nyfikenheten och inställningen att livet är en ständigt pågående lärande process för oss alla.

Hur som helst så störde jag mig på den här tjejen, som jag inte länkar till eller nämner namnet på, för det är bara onödigt att hänga ut folk och att jag håller på och kritiserar lär ju knappast speeda på hennes språkutveckling. Jag blev bara tvungen att lacka ur lite i bloggen här, för det är fan inte OK. Jag får nästan agg gentemot den här tjejen, ni vet, jag läser och läser om hennes i övrigt enkla vardag och det är ju iallafall bra att hon har en blogg och tränar sig i skrivandet. Men hennes språkfel är på högstadienivå, hennes ordbredd är snäv, hon kan inte ge en klar bild av det hon vill beskriva för hon "vet inte hur hon ska förklara riktigt". Jag brukar inte bli så här irriterad på främmande människor, men något triggade mig på något sätt. Jag antar att jag är i en känslig fas där jag begrundar barnuppfostran, lärande och utveckling en hel del tack vare att Alex bara blir äldre och jag nu engagerar mig i hans förskoleplats. Jag sitter inte här och förhöjer mig själv genom kritiken, jag uttrycker maktlöshet genom det. Jag själv är tex helt värdelös gällande ekonomi. Jag har svårt att strukturera pengar och min egen ekonomi och jag blir rastlös och oengagerad och vill hellre gömma räkningarna i skåpet när de kommer, för jag får sån ångest över allt som skall betalas. Men jag biter ihop och gör det jag ska. Räkningarna måste betalas, annars står jag och Alexander hemlösa och utan trygghet. Men jag har insikten att någon ekonom kommer jag aldrig att bli.

Vi har förresten inbokat studiebesök på montessoriförskolan Kuben, som jag pratade om. Det blir inte tal om Waldorf, efter analys och efter era kommentarer (mycket tacksam!) och lite vidarestudier på området har vi funnit ut att pedagogiken inte riktigt passar oss. Underbar lokal dock. Men både Montessori och Reggio/Emilia-pedagogik intresserar. Självfallet kommer vi att besöka ett flertal förskolor innan vi väljer.

Fejdan ska väl bli lärare, har jag för mig. Men den tjejen har helt klart alla indianer i kanoten på det området. Det vore intressant om du delgav oss lite tankar kring lärande och dina syner på pedagogik och rätt man på rätt plats? (Uppmaning till fejdan). Jag är också väldigt intresserad av barns utveckling just nu - mitt eget barn gör mig nyfiken på området och jag har redan plöjt flera böcker i ämnet.

Idag trappade jag till 6mg suboxone och jag känner mig lite småstudsig, det går lite upp och ned i kroppen och är inte riktigt något kontinuerligt flöde, utan jag blir lite ångestladdad på kvällarna. Detta botas med bokläsning, sömn och massor av te. Både jag och Alex snorar som fan och jag rosslar och låter som en gammal ciggkärring på rösten. Sexigt.