B15- Möte & Personlig Reflektion

Idag hade min representant möte med representanter från B15, bland annat den där skittrevliga läkaren som kom in med sex pers och ställde detaljerade frågor om mitt privatliv när de misstänkte att jag tagit droger, ni vet. Jag menar inte att på något sätt dra upp gamla sår eller fortsätta debatten, men eftersom jag frivilligt valt att inte närvara vid det mötet, vill jag ändå ge min syn på saken, och bemöta några av kommentarerna representanterna gav. Observera att detta på intet sätt är en form av vidare kritik och ej heller är detta en provokation för vidare diskussion. Jag råkar bara veta att det är många berörda som läser det här, och eftersom skrivande är en av mina ventiler, och det här är min blogg, och det är mig det handlar om, så tycker jag mig ha rätt att komma med avslutande kommentarer trots att jag valt att inte närvara på mötet. Jag skall förklara varför här omedelbums:

- Jag valde att skicka en representant till mötet som förde min talan eftersom hela situationen fått mig att känna mig kränkt, nedtryckt och misstänkliggjord. Det är inte första gången och det lär inte bli den sista. Jag orkade bara inte. Det känns som om gränserna mellan människa och människa har suddats ut enkom för något jag gjort för tre år sedan, och det kan väl ändå inte vara särskilda regler för särskilda sorters människor? Det Sverige jag lever i proklamerar Alla Människors Lika Värde, och ni har väl ändå inte särskilda behandlingsformer för Judar, muslimer, människor boende i Täby eller Statsministern själv? Under mötet framkom att berörda parter "inte vet hur man ska behandla / göra med f.d missbrukare" och det är nog precis där vi finner pudelns kärna. Man gör det hela större än vad det är. Helt ärligt så tror jag att berörda läkare hänvisar till okunskap med en mun full av honung enkom för att slippa fler obekväma möten och för att "lugna ned" en situation som faktiskt fått mig att må rent utsagt skitdåligt.

För vad det nu är värt: Jag tycker faktiskt inte att det håller att sitta på ett möte efter incidenten i fråga och inför mina myndighetsrepresentanter referera till att "nej men åh, vi visste minsann inte hur vi skulle hantera den här situationen så när vi misstänkte henne för att vara påtänd så började vi först med att diskutera med hennes far bakom hennes rygg, och bad honom att inte säga något till henne eftersom vi inte sysslar med öppenhet här och sedan, för att liksom idka lite skrämseltaktik så tar vi in ett helt läkarlag med vitrockar och korsförhör henne med myndighet i rösten, intalar henne att hennes åsikt som missbrukare egentligen inte räknas, och ställer henne personliga frågor för att se om hon fails under questioning. Sedan gör vi tvärtemot vad vi är instruerade och ger henne inte ens en chans att bevisa att hon är drogfri". Vem som helst hade tagit åt sig personligen av den typen av behandling, och det roliga i kråksången är att B15 under mötet ställde sig mycket oförstående till att jag efter detta kände mig överkörd, och hänvisade, som ni vet, till "Oh men vi vet ju inte hur vi ska göra i sådana här lägen".

Ursäkta att jag kommer med en så krass liknelse, men det är som att upprepade gånger örfila upp och fysiskt bestraffa grannens barn som 3 år tidigare stulit godis ur en butik och tagit sitt straff för det hela, eftersom man 'misstänkt' barnet för att eventuellt ha snattat en gång till. För att sedan be om ursäkt till, inte barnet, utan barnets föräldrar med hänvisning till sin egen okunskap om hur man egentligen "hanterar" tjuvaktiga barn! Naturligtvis utan att någonsin ge barnet en möjlighet att bevisa sin oskuld. Skillnaden är att få skulle gå så långt som att fysiskt bestraffa ett barn i dagens Sverige, men anledningen till att jag gör just den liknelsen är för att det var just så jag kände mig då jag blev förhörd och bestraffad utan möjlighet att få bevisa min oskuld. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam, utsatt och kränkt som när en manlig, naturligtvis mycket myndig och manligt aggressiv personlighet, korsförhör mig i mitt eget rum inför fem, sex AT-Läkare, utan att ha minsta jävla koll på vem som hanterar mina drogtester och utan att ens försöka på förhand ta reda på hur man brukar hantera sådana här lägen. Det förvånar mig att den sköterskan som påstod mig vara så "personlighetsförändrad" den berörda kvällen inte själv ställde sig upp och uttryckte anklagelserna. Det hela luktar 1600-talets häxprocesser; någon har hört något från någon som eventuellt kan ha sett något, och istället för att undersöka det hela då det faktiskt sker, komma med luddiga anklagelser i efterhand som den anklagade kvinnan (naturligtvis, vad annars?) tvingas bemöta och motbevisa, (för det är ju alltid upp till häxan att bevisa sin oskuld, inte upp till domarna att bevisa hennes skuld, så är det ju) så går det hela vidare till nästa dag då den manliga domaren och hans dömande posse, ställer sig och argumenterar med kvinnan för att få henne att mjukna och 'erkänna' sitt brott. Skitsnyggt, jag applåderar! Och detta, allt detta, för att en canceravdelning, som pumpar i folk så mycket morfin och imovane att det sprutar ur öronen på dom, får en nyck över en person som de uppenbarligen fått lite förutfattade meningar om, och tvärvänder för att agera bakvänd drogmottagning!

Ni kanske tycker att jag tjatar om det här, men jag har också rätt till min åsikt, och det enda sätt jag har att ventilera den på, och detta är trots allt sverige med sin press-och-yttrandefrihet, vilken vare sig B15, droger eller ej, eller någon annan kan ta ifrån mig. Jag har rätt att kommentera vad jag upplevde hände och att jag, precis som ni, faktiskt inte går på honungsgulligt bullshit om att B15 "inte vet hur man ska behandla drogpatienter". Ni vet att jag lämnar ett drogtest i veckan för att få behålla mitt metadon, det vet tamejfan hela Sverige, det är ingen hemlighet. Visst, ni har erkänt att ni brustit på många sätt i det som hände och visst, ni har påpekat att ni behöver utbildning i hanteringen av drogpatienter. (Får jag fråga som en parentes; hur många går UT från er mottagning som morfinberoende? Är det så att man ger en patient smärtstillande fram tills dess att hon påvisar beroendetendenser och sedan stämplar man henne som missbrukare och behandlar henne som skit? Jag bara undrar..?) Men den lilla ursäkten hade ni aldrig kläckt ur er om det inte vore för att jag gick till min socialsekreterare för att fråga om det verkligen ska gå till så, och om jag verkligen ska behöva ta det. Varför vet jag det? Jo, jag har, precis som ni, förutfattade meningar, och jag har faktiskt lite mer kött på benen än vad ni har. Jag har aldrig varit påverkad av andra saker än de mediciner jag fått på er avdelning och jag har gjort slut med 90% av min bekantskapskrets tack vare mitt val när det gäller drogerna. Jag har kämpat och bevisat mig själv för socialtjänsten många gånger om, jag ska inte behöva bevisa mig för vareviga vårdinstans jag möter på enbart för att jag i god tro väljer att vara öppen med mitt F.D missbruk!

Som en parentes till det här väcker den här incidenten många frågor hos mig, och säkert även hos många av mina läsare. Hur länge ska en människa behöva straffas och misstänkliggöras för sina handlingar, och var går gränsen mellan människa och f.d missbrukare - eftersom vi som av olika skäl (vilka skäl vi har hör ju inte hit, vi ska akta oss för att trilla ner i "tyck synd om mig"-facket här) rykt dit på en drog någon gång i livet tydligen inte har samma grundläggande människovärde som alla andra? Är det också inte förbluffande att till dagens dato, detta prominenta år 2009, är sådan skillnad mellan folk och folk att en hel avdelning måste gå särskild utbildning för att lära sig att agera med respekt och förtroende mot oss! Är inte det fantastiskt, att läkare som forskat och studerat i ett tjugotals jävla år för att kunna läka den mest horribla tungviktarsjukdomen av dem alla, förvandlas till korkade, nedlåtande domare utan förstånd kring hur man agerar civiliserat så fort de kommer utanför sitt forskningsämne? Jag vägrar tro det, och jag vägrar egentligen generalisera en hel läkarkår och nöja mig med det svaret, men det är alltså de svaren jag har fått och dessa är slutsatserna jag dragit utifrån de svar jag har fått. Det är enkel matematik.

Läkaren på B15 kommenterade idag att han inte riktigt kunde "förstå" att jag kände mig överkörd och anklagad, han som minsann bara kommit in där i all vänskaplighet och ställt några goa frågor, typ. Jodå, visst, så var det.. inte. Jag kan kommentera det också. Jag är inte dum, förstår ni, det har jag aldrig varit och det har jag heller aldrig trott mig vara även om jag stundtals är förvirrad och glömsk, vilket har sin naturliga förklaring. Somliga saker glömmer jag dock aldrig, de fastnar på insidan av mitt huvud vare sig jag vill det eller inte, jag är som en svamp inuti huvudet som bara suger åt sig information. Jag vill inte skryta, det är verkligen inte min stil, men vid de tillfällen då man på något sätt mätt delar av, eller min intelligens som helhet, har jag uppnått siffror som väldigt många säkerligen skulle kasta i ansiktet på folk som någon slags "ha! där fick du din jävel!", men det gör jag inte. Inte fan gör det mig mer sympatisk att behandla andra nedlåtande som om de hade sämre människovärde bara för att deras mentala trafik tycks mig lite slöare än min, eller hur man nu vill uttrycka det. Jag har ett extremt ordminne och jag har som grädde på moset fotografiskt bildminne, vilket gör att jag minns situationer i både ord och bild, väldigt väl. De här delarna av mig har jag aldrig självmant kunnat stänga av, vilket har lett till ett rent helvete för min del, för det är inte så jävla kul att ha en hejdundrande aktiv hjärna hela tiden. Jag påstår inte att det är en ursäkt för mina tidigare synder, för det är det inte, det är snarare en förklaring, men mitt tidigare drogbruk var det enda sätt jag fann för att "lugna ner" trafiken inne i mitt huvud på. Jag är också en naturbegåvning på datorer, språk, att förstå komplexa sammanhang, och har dubbelt så stor mental ordbok som genomsnittssvensken. Ändå blir jag ofta behandlad som en idiot, någonting som katten släpat in, tack vare att jag en gång i tiden valde att bedöva mig själv och det inre kaos jag tyvärr ofrivilligt fått till skänks, med ett vitt pulver. Om man skalar ner situationer till sådana här simpliciteter blir de ofta enklare att betrakta utifrån - så - förstår ni då mitt allt mer stigande behov av att få bevisa mig själv, som ett litet barn som bara väntar på att få visa sina föräldrar att den kan cykla på egen hand, utan stödhjul? Jag får inte ens veta hur min egen behandling går! Man pratar, förstår ni, hellre med min far än med mig! Och när det är jag som får den där cellgiftspåsen inkopplad till mig, gång efter gång, och inte han, då surnar man lätt till!

Och när man inleder en diskussion med "Ja, tyvärr så litar jag inte ett dugg på missbrukare.." så har man satt ribban för hur det meningsutbytet kommer att fortskrida. Då har man redan satt sig själv tre pinnar högre än motparten och ger den mycket liten chans att få visa att den de facto är en människa. När man går bakom ryggen på en 29-årig kvinna, och anser att det är av yttersta vikt att man påtalar denna brottsmisstanke för hennes far och inte direkt till henne, med uppmaningen till fadern att han ingenting skall säga till henne för att minska på dramatiken, då har man tryckt ned henne till samhällets absoluta botten med hänvisning till något hon gjorde för flera år sedan. Och det värsta är, att ingen av de andra patienterna, trots att minst hälften av dem dagligen pumpas fulla med tung, laglig narkotika, blir behandlade så här. För de är ju vanliga cancerpatienter, och det är ju inte jag. Jag är en cancerpatient som för några år sedan slutade ta droger och som fortfarande lämnar drogtester var vecka för att bevisa att jag hanterar och förtjänar metadonet, och det vänder upp och ner på precis hela pannkakan, och för mig gäller alltså helt andra regler. Mig skall man misstänka och ha förutfattade meningar om, och det var faktiskt det som det här gällde. Trots att jag självmant valt att vara öppen med mitt förflutna, för jag trodde att det skulle underlätta vårdsituationen. När jag för första gången på flera dagar får besök, ler och går ner till pressbyrån med detta besök inleddes alltså häxprocessen, detta otroligt onödiga missförstånd, och jag måste alltså anlita backup (en läskig myndighet) för att få upprättelse. Och visst var de ångerfulla. Men ni förstår, jag litar inte på läkare och sjuksköterskor längre, för de har tabbat sig ett otal gånger under min sjukdomstid. Visst, många har varit supergulliga också, jag säger ingenting om det. Vadå, tycker ni att jag drar en hel kår över en kam? Men snälla nån det gjorde väl de också? Varför har de större rättigheter att tycka, tänka och agera än vad jag har?

Skillnaden mellan de berörda individerna och mig, är, att om de kom till mig på min arbetsplats, så skulle jag hjälpa dem. Jag skulle sitta där och förklara hur de använder det ena eller det andra programmet, eller hur man gör när något kraschar, heck, jag kunde lära dem programmering om de bad mig! Jag skulle inte göra skillnad på den ena eller den andra och jag skulle sannerligen inte behöva en kurs i hur man undervisade olika sorters människor. Jag skulle behandla alla lika, och utifrån deras egna personliga förutsättningar. Någonstans skulle jag säkert göra fel, men jag skulle inse att det handlade om mig och mitt sätt att framföra det hela på, och försöka igen. Om jag skulle få en massa skit för mitt sätt att lära ut eller hjälpa så skulle jag försöka hitta någon annan åt dem, som passade dem bättre. Enkel problemlösning utifrån allas personliga förutsättningar, men med samma respekt och förtroende till alla. Och jag skulle inte glömma bort en massa enkla fakta om de enskilda människorna närhelst det passade mig. Det gör inte mig till en "bra" och dem till "dåliga" människor, det säger bara en del om hur jag arbetar - och hur just de berörda parterna agerat i den här frågan. Och då kan man fråga sig, vem det är som ska ifrågasätta vem - och var professionaliteten egentligen tagit vägen?

Jag vet svaret på den frågan. Men jag lämnar det åt er andra att själv bedöma.
Som avslutning vill jag återigen poängtera att jag inte skriver det här för att röra upp debatten mer, eller för att jag försöker provocera till något. Jag tänker heller inte gå vidare mer med situationen, jag är, trots att de var knapphändiga och rentav dåliga, nöjd med de "ursäkter" jag fått via mitt ombud. Men jag vill fortfarande delge var jag står i frågan, och med detta poängtera att jag inte i fortsättningen vill bli behandlad som en dum liten tonåring, eller som en mindervärdig, för då kommer jag garanterat att agera. Jag vill ha anklagelser, information om min behandling eller frågor riktade direkt till mig och inte via min far eller någon annan. Jag vill bli behandlad som den vuxna kvinna jag är - av samtliga och inte bara 75% av er. Jag har bara en behandling kvar, jag tror nog att vi ska klara av att behandla varandra värdigt, för så har jag alltid behandlat er - under den tiden. Sedan är jag out of there, och det ska fan i mig till en jävla fet cancertumör innan jag kliver innanför det där sjukhusets dörrar igen. Ta det inte personligt, men jag har inte tyckt om sjukhus innan - och jag gör det sannerligen inte nu heller.

Tack.