Begravning och kärlek

Begravningen blev vacker. Tack och lov, tack och lov för mina vänner, tack och lov för Mr.¤, och tack och lov för att allting klaffade. Psalmer och när prästen nämner mitt och mormors speciella förhållande och hur hon brukade kalla mig för "lilla hjärtegull" så brister det naturligtvis för mig. På vägen mot kistan håller bror och dan och s och ¤ upp mig, ¤ själv, som räddat allt genom att komma i förväg, knytit morfars slips och genast charmat både min mor och morfar och hela släkten. ¤, som håller mig i armen och som tar mig till sig och håller om mig när kistan sänkts ned och jag knäböjande kysst rosen och slängt den ned till mormor, eller, hennes kropp, för hon var ju inte där, men jag slängpussade åt kistan och viskade "vi ses". sedan vinglade jag in i ¤:s famn, och solen sken på oss.

Mormor hade redan left the building. Mycket hade kommit att handla väldigt mycket om just ¤, fast han var lite orolig för just det, men vadå, han var där för mig och han gick och höll min arm, på ett chevalereskt vis, när vi i procession gick ursviksvägen upp mot hemmet för begravningsöl. Det var en solig och vacker förmiddag, och blåsten lekte tag i mitt bakåtkammade hår med de svarta spännena, fattade tag i min svarta halternecklinneklänning med de matchande "högt-upp-på benet"-knytna espadrillosarna och den långa kappan. Bredvid mig gick de finaste vännerna som världen skänkt mig och den som höll upp mig, hela dagen och som came trough var ¤. Han hatar när jag skriver om honom, men det här är fakiskt helt on the record.

Imoron spelar jag skivor på universitetet och jag och stella talar om livet, universum och allting.
Och låten vi alla älskar så här i sommartid är förstås Marie serneholt - That's the way that my heart goes

Vidrör mig.
Ta mig härifrån
ta mig.
Ta mig
Nu.