Kan vi åka hem nu?

"Inte än

snart

nu

nästa

sekund"

Jag och stella ser på varandra igenom det öronbedövande housedånet som jag åstadkommit hemma hos henne. Vi skålar och beger oss med huvor ner mot nattbussen. Åker till Stureplan. Där står vi i regnet klockan två på natten och tittar på när vanliga människor festar och lever om. Det klarar vi inte av något vidare så vi sätter oss på tunnelbaneperrongen istället. En timme senare är vi hemma hos stella igen. Jag sätter på lite Stan Getz och rostar en smörgås som det är oerhört svårt att få ner. Sedan lyssnar jag på Merry Christmas Mr.Lawrence och minns personen som fick mig att lyssna på den. Men det var länge sen. Han är faktiskt skrämmande lik den människa jag i min tur skulle vilja spela den för. Faktum är att de är identiska till mörker; de skulle aldrig ana.

Stella by starlight ljuder ut medan jag knattrar och äter på en evighetssmörgås. Jag och Stella har avhandlat så mycket saker den här helgen; vi är nästan tillbaka på ruta ett igen, som vi var den där sommaren. 2002. Då allt egentligen började...på allvar. Jag var en annan Loo på den tiden, fast samtidigt inte. Jag antar att man bara blir tröttare med åren, utöver det känner jag ingen större skillnad. Trötthet. En känsla av att snart vilja sluta vara på väg hela jävla tiden.

Jag vill lägga mig ner, slappna av. Sitta i en hammock och se ut över havet och lyssna på Stan Getz medan min älskade rullar isbitarna runt i sitt tjockbottnade whiskyglas och smackar med tungan. Svepa filten tätare intill oss och sakta gunga hammocken med ena benet uppfluget under mig och det andra mot marken. Sluta ögonen och låta Mr.Getz och Astrud Gilberto leverera sanningar utöver min hustomt. "Only trust your heart" och ett inre lugn. Inte behöva slåss mer, inte behöva yrvaket ta mig från plats till plats runtom i en smogfylld stad, inte längre behöva känna obehaget från främlingars blickar. Inte känna oron, den rivande saknaden, törsten efter trygghet. Jag vill forma mitt eget liv utifrån helt andra förutsättningar. Stockholm är den vidrigaste plats jag vet. Jag har älskat min stad men jag gör det inte längre; den stöter bort mig och jag stöter bort den.

Herr Sakamoto säger sanningen. Det gör han rent solklart. Fan, jag kom att tänka på det, #. Du hade helt rätt hela tiden, men jag hade inte nått till samma punkt på den tiden så jag såg inte riktigt vad det var för sanningar som musiken levererade.

Jag fattar grejen nu, #. Nu återstår bara att se om ¤ också tänker fatta grejen, eller om jag måste åka hem ensam. Åka hem, åka härifrån alltså.För jag ska hem nu.Så jag tänkte ringa honom och fråga om han ska med eller inte, för jag tror han vill hem snart han med. Jag vet hur det samtalet kommer att låta, men han kommer åtminstone att fatta vad jag snackar om. Naturligtvis följer han inte med mig. Ingen vettig människa ger upp en hel social förväntan, en sådan konstruktion av plikter, för ett sådant obeprövat kort som mig. Jag är inte den sortens kvinna alls. So they tell me.

Jag tvivlar inte på att känseln är verklig; det är symtomen jag oroar mig över. Ingen vettig människa rycker upp sig ur jorden som en planta på kommando för att någon litet yrväder till flicksnärta bestämt sig för det. Fast i min värld vore det solklart; jag kan leva på den varma blicken i många veckor. Vi behöver inte ens ha en hundralapp till cigg, för jag behöver inte röka. Inte äta. Inte ha något lyxigt handfat eller någon fancy jävla aircondition. Jag behöver bara sanningen, värmen, tryggheten och medvetenheten om att jag är på väg hem och att jag inte är på väg dit ensam.

Jag är en larvig, hopplös romantiker som aldrig kommer få som jag vill, men det är inte förbjudet att drömma, och det skadar aldrig att fråga, även om jag vet vad svaret blir. Jag har åtminstone frågat och då har jag gett allt jag kunde och det var huvudsaken. Man ångrar inte det man gjorde, utan det man inte gjorde.

Så..

Jag längtar hem.

Jag vill hem nu.

Kan vi åka hem?

Det är dags nu.

Ingen återvändo. För jag är klar här nu. Jag trodde jag skulle klara ett år till men det gör jag inte.

Jag ska åka dit jag aldrig varit förr och stanna där.

Jag ska hem.