Tips till de eviga

fredag, juni 30

Tips till de eviga

¤, du skulle ju ha på dig den svarta skjortan! FÖR HELVETE GÖR NÅNTING RÄTT!Men du gör dig jävligt snygg i tryck, det måste jag erkänna. Hehe. Son of a ...

Update: Jag har varit dunderförkyld i två veckor, med brusten trumhinna och blodhostande, men jag är på bättringsvägen och har nu fått lite semester här i Globen (!) där jag botaniserar på S balkong. Vi handlade mat på vägen hit, och bakom oss i kassan stod min föredetta:s kusin. Min föredetta det otrogna aset, ni vet. Nu var det ju min föredetta och inte kusinen som var otrogen så jag sa inte hej. För det är jävligt pinsamt såntdär, när man träffar på familj till föredettingar. Man får ju aldrig ett oficiellt "hejdå" till själva familjen, jag menar; föredettingen grät jag på och skrek jag på så det stod härliga till. Hur som helst; vi pratade om det där, jag och S, det där med att man aldrig får riktigt, ett ordentligt avsked till sin föredettings familj. Helt plötsligt ses man aldrig mer bara. And that's it.

Hur som helst så är det en mellow helg. Jag har ju som bekant legat på dödens rand i ett par dagar, och så var jag i Luleå förra helgen också, men det var en annan sak. T har försvunnit och jag är jävligt hungrig.

Mer senare.

Senare: (00:45)
Imorgon; technofest i flaten och DOP. Min mor, heroinisten, har äntligen slutat ringa och skrika att jag är en dålig dotter för att jag inte bär henne till hennes pusher så hon kan slå i sig lite. Jag tror inte ni har en aning egentligen. Jag är hemma hos S och filar med hans dator och äter glass och skriker att jag VILL HA MER SÅS och han garvar förstås åt mig för det är vad man gör när loo sätter fart. Jag trycker i mig mina citalopram som en duktig flicka och mina Zoloft är slut och det är då jag får panik, panik för zoloft gör verkligen så mycket för mig. Jag äter dom parallellt men jag har inte råd att hämta ut en ny låda. Jag hatar det. Jag älskar zoloft. Jag längtar inte efter dumheter på zoloft. Jag äter frukost som en duktig flicka och går till jobbet. Utan zoloft kan vad som helst hända.

S har kollat upp mig i SPAR. Detta eftersom han ville ha min födelsedag. Jag tror att han har dödstråkigt på jobbet. Jag har en mycket avslöjande klänning på mig imorgon. Alla får se, fem kronor titten.

Nä, vad jag egentligen ville säga är att jag är ledsen att jag uppdaterar så sällan. Det beror på krass ekonomi, krass kassa och sjukdom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.