Alex med sin far i parken.OBS! Ändring igen! RÄTT tid för programmet återigen! Nu ska det bli rätt!
Viktigt: Radioprogrammet jag medverkar i kommer att sändas NU PÅ LÖRDAG klockan 11:03, på 103,3 Mhz på FM-bandet! DIREKT EFTER MELODIKRYSSET! Ratta in och lyssna på allt trams jag (tydligen) hade att säga om vår generation, vuxenvärlden och allting där emellan!
En ny bloggpost är dessutom på väg.. stay tuned!
(Rättad i efterhand då Mi var så klarsynt och såg att jag skrivit fel dag!)
Jag har aldrig upplevt en starkare kärlek till någonting i livet, än den jag känner för mitt barn. Man skulle kunna säga att min unge räddade mig ur väldigt mycket. Hans växande existens i min mage fick mig att ta ställning till mitt livs största vändning. Det är verkligen bara positivt. Det enda "besvär" jag erfarit var illamåendet och kräkningarna, och det faktum att jag gick upp så inåt helvete i vikt. Sista månaden kunde man läsa i bloggen hur less jag var. "JAG ORKAR INTE VARA GRAVID LÄNGRE! Jag SKITER I om jag går av på mitten när jag föder, få det bara överstökat!"
Jag var på första mammagruppsträffen förra veckan. Måste erkänna att det var lite spännande ändå, att se barn i samma ålder som Alex och, liksom, i smyg jämföra. Ingen erkänner det men alla gör det ju. Alla vill ju att det egna barnet skall vara det sötaste, det mest utvecklade, den mest sociala och med det finaste namnet. Alex har en tendens att alltid visa sig med sin bästa sida när vi är in public. Därför är Alex en sån unge som snabbt vinner folks hjärtan, så vi blev det "mamma-barn-paret" som vann störst popularitet. Det lilla charmtrollet tycker att människor är jättespännande, bara man får kika på dem från mammas trygga knä. Självklart inleddes besöket med en mindre fadäs, han kräktes ned min turkosa hood i kapprummet, och sig själv. Men en smart morsa är en garderad morsa - jag går ingenstans utan mina våtservetter. Jag skiljer mig lite från de övriga mammorna märker jag. Lite mer färgglad, och, tror jag - yngst i gruppen. Jag är ändå snart 28, men det kändes som de andra var minst 32. Sen är jag förstås usel på att bedöma folks ålder och min egen blir folk inte klok på. (Jag får fortfarande visa leg när jag köper cigg, det är rätt smickrande.) Jag hade matchat mig och Alex i genomgående rosa och turkost. Båda hade långärmade turkosa tröjor - hans tröja är garnerad med ett skitsött tryck med svampar i klara färger, bland annat rosa. Jag bar en rosa sjalett med svarta prickar från en liten second hand-butik på Söder, och grå stuprörsjeans, De sitter till och med bättre så här EFTER graviditeten än innan.. hur som helst; Alex hade gröna mjukisar och gröna sockar som han fått av Dan. Det var så varmt ute att det skulle räknats som barnmisshandel att klä på honom den matchande mjukisluvisen med den fina gröna stjärnan på. Jag är en sucker för barnkläder med stjärnor - eller svampar! Där satt vi med vår rosa skötväska, vår luxuösa rosa/gröna barnvagn som jag verkligen älskar (och som jag får så mycket skit för.. haha) och inväntade de andra föräldrarna. Kursen ligger på gångavstånd, det är tre minuter dit. Helt perfekt.
Så dök de upp. Jag och Alex var helt klart en rejäl färgklick. Självklart var ALLA de andra mammornas barnvagnar marinblå. Det är något jag lagt märke till - ALLA, och jag menar verkligen ALLA, med ytterst få undantag, har marinblå barnvagnar. Säkert för att det är praktiskt och man ser inte om det smutsar och så är det en "säker" färg som inte väcker uppseende. Min vagn gör det. Väcker uppseende alltså. Det är det som är meningen. Folk SKA lägga märke till den och observera att här kommer en superstjärna åkande! De andra mammorna och papporna var klädda i beige, vitt och grått. Tillbakadraget. Nu ska ni inte få för er att jag tycker att de är tråkiga för det, jag påtalar bara en observation. Jag är ju lite sån, ska jag träffa nytt folk så klär jag upp mig lite, sminkar mig fint och matchar klädfärger med mig och ungen, så vi är ett snyggt "par". Det är ju en smaksak, somliga tycker säkert att jag är lite larvig med det där och det är jag väl också, men vadå. Man vill ju vara fin.
Vi klev in och satte oss, öppna förskolan är verkligen grymt coolt utrustad med mängder av aktiviteter i den stora salen. Jag la märke till att det fanns en hel del babygym och leksaker för de allra minsta såväl som för äldre barn. Jag funderar faktiskt på att ta mig en vända dit på de morgnar då de har träffar för föräldrar med riktigt små ungar som Alex. Alla är välkomna och de har en massa aktiviteter, som att de gör hand- och- fotavtryck i gips, lär ut babymassage och har särskilda, korta "första hjälpen-utbildningar" där man bland annat får lära sig hur man går tillväga om ett litet barn sätter i halsen och hur man stoppar blödningar, hög feber och andra katastrofsituationer. Kursen är på fyra timmar och kostar runt trehundringen och det tänkte jag faktiskt gå på. Det skulle kännas supertryggt att verkligen veta hur man ska göra om något händer och det hjälper mig att bli en bra mamma som kan förhålla sig lugn och ta tag i situationen, så som jag nästan alltid gör när något händer. Men när det gäller bebisar är jag ju inte direkt någon expert. Trots att jag läser och slukar allt jag kommer över om utvecklingsfaser, fysiologi, näringslära, hjärnans olika utvecklingsstadium och hur man kan stimulera barnet att ta till sig språket.
Jag fick väldigt mycket kritik från min barnmorska på Huddinge och kuratorn (ni vet, hon som sa till mig att det var en "stor sorg" för en kvinna att få barn och att var mamma har en "inneboende smärta" i sig som hon aldrig kommer över.. skitbra kurator verkligen, man ville ju bara skära halsen av sig efter ett besök hos henne..) över det faktum att jag läste, och läser mycket om allt det jag just nämnde. Återigen människor; Ni ska veta att det är fult att läsa. Det är ingen bra idé att påpeka att man har höga studiemål och att man bedriver självstudier i varierande ämnen bara för att man tycker att det är roligt att lära sig om hur saker hänger ihop. Försök aldrig vara något mer än det du är för det är inte "fint" att "tro att man är något" eller "tro att man kan något". Jag blev faktiskt tillsagd på skarpen upprepade gånger under min graviditet när jag ställde frågor relaterade till det jag läst. Frågan kunde lyda så här: "Jo, jag har ju läst att kroppen producerar ett hormon som heter oxtocin hos både mamma och barn när mamman ammar och jag vet också att det är ett 'lyckohormon' som bidrar till att mor och barn knyts närmare varandra i och med att det blir en lycklig och behaglig sak för dem att umgås tätt intill varandra. Nu undrar jag - kan män också producera oxtyocin, kanske kan även fadern skapa en rutin med barnet, en närhetsstund som liknar matstunden med mamman? Jag vill så gärna att mitt barn ska få en så nära relation till Henke som möjligt och jag har funderat mycket över sådana där saker, att skapa små rutiner för dem så att de kan få den där nära känslan.."
Vet ni vad jag fick för svar? istället för att uppmuntra grundtanken som jag hade så fick jag höra att "Det där med oxtyocin stämmer som du säger, men jag tror inte du kommer få en bättre relation till din unge för att du sitter och pluggar biologi..Det är faktiskt möjligt att läsa FÖR Mycket. Du klamrar dig fast vid fel saker..Du kanske ska ta och koncentrera dig på annat?"
Vad kul! Vilka positiva människor! Föräldrakursen vi gick på (två möten, sen sket vi i det) var full med halvt väcka tonåringar som knappt visste vad som hände inuti dem. De visste ingenting om någonting, utan satt där och skruvade på sig med sina magar och bekymrade sig mestadels om hur de skulle gå ner i vikt igen efter att de fött barn. De ställde knappt några frågor och de frågor de faktiskt ställde gjorde mig helt förbluffad. Det var i stort sett bara par som blivit gravida "av misstag" och som bestämt sig för att behålla det i stort sett enbart för att de inte tyckte sig klara av en abort. Det var par som inte helt olikt mig haft ett sjujävlarns festliv, men som helt olikt mig "vaknat upp" med en mage och suckande konstaterat att deras liv nu var mer eller mindre slut. Dessa par behandlades med silkesvantar av personalen, som tyckte det var sååå viktigt att man "tog sin tid" och de sa saker till de här paren som att "Det är inte alla som återknyter till sitt barn efter födseln, vissa mödrar vill knappt se sitt barn efter en så tung upplevelse, men det ska ni inte ha dåligt samvete för. Ibland så är barnet inte det man väntat sig och det får man leva med och ibland så blir det en stor besvikelse för en när barnet kommer.."
Det här är alltså inte påhittat eller överdrivet på något sätt. Det här är vad de säger till en när man går på Huddinge specialistmödravård. För er som inte hängt med från start så var det så att jag blev remitterad dit eftersom jag haft drogproblem tidigare. På specialistmödravården skall det enligt vårdplanen erbjudas "extra stöd och hjälp" för gravida med sådana "problem", men enda skillnaden är att du tvingas sitta hos en bitter jävla fitta till kurator en gång i veckan där du får höra vad "ogenomtänkta" graviditeter kan leda till och hur stor sorg man kan vänta sig att få när knodden väl kommer. Den här kvinnan sitter verkligen på fel jobb. Hon pratade och mässade 80% av samtalet, hon abvröt en ständigt, även under pågående nätverksmöte. Jag fick säga till henne flera gånger under ett samtal att hon var ohövlig som ideligen avbröt mig, även på möte med socialen och med annat allsköns kärringpack som tyckte att jag borde låsas in på hem för att jag var så fräck och talade för mig och mina rättigheter. Hon hamnade i bråk med socialen under pågående möte och de satt i en kvart och grälade framför mig (!) om olika ansvarsfördelningar mellan kommun och landsting och vem som hade ansvaret för vad. Jag satt och tittade roat på dem, hela situationen var så jävla absurd.
Jag satt där och var nykter och hur drogfri som helst, alla mina prover från start var negativa och jag lämnade dem så ofta som tre gånger i veckan - det finns ingen som kan knarka när du lämnar prover så ofta. ÄNDÅ misstänkte de mig för att ha något "fuffens" för mig och de skrev öppet i mina journaler hur "kall och oberörd" jag verkade när de kom med hot. Om jag hade haft den energin och om jag tyckte att det verkligen hade förändrat något i min situation så hade jag JO-anmält dem, vilket jag i slutfasen var på väg att göra. Jag kopplade in en advokat som fick titta på det hela, hade henne med mig på ett möte och begärde ut mina journaler. Då jävlar blev de rädda. Plötsligt tilldelades jag en annan socialsekreterare på grund av "omorganisation", den andra socialsekreteraren (som hade hand om mitt så kallade "missbruk" och som tillsatts för att utreda om de kunde sätta LVM på mig) som hotat mig med att sätta mig på hem "långt långt borta där du kommer att få föda barnet ensam, utan barnets far" (!!) gick upp i rök och tog plötsligt "semester". Barnavårdsutredningen som de beslutat skulle ske direkt efter barnet var fött fann man helt plötsligt ingen formell motivering till. När två utredare tillsatts för att undersöka saken fann de att "oron" som Huddinge hade uttryckt kring mitt ofödda barn, enbart var riktad mot mig (För H behandlade de med silkesvantar. Han hade kunnat kliva in där och meja ner halva sjukan med K-pist och alla hade ändå pratat om "förmildrade omständigheter", "tragisk uppväxt" och "neuropsykiatriskt funktionshinder". Att jag hade exakt samma diagnoser hade inte med saken att göra.) och att den inte hade definierats i några klara argument. Det enda de lyckades utröna var att man på Huddinge påtalat min "attityd" (jag sa ifrån när jag tyckte att jag blev illa behandlad) och att jag "inte tog situationen på tillräckligt allvar" (???) Jag tror det kallas glastaket. Som tjej ska du inte sitta och försvara dig själv med juridiska termer och erbjuda verbalt motstånd, du ska inte vara intelligent och kunnig och ifrågasätta lagstöd och logik från kärringarnas sida, speciellt inte om du knarkat - herregud, knarkare är urblåsta ägg som knappt kan skriva sitt eget namn på papper, inte kan jag sitta där och bemöta deras fördomar och jag ska verkligen inte förvänta mig att bli behandlad med respekt nu när jag varit så urbota korkad att jag bestämt mig för att behålla ett barn som dessutom inte var helt oplanerat. Så är det. Rätta dig i ledet och håll käften bara, annars går det illa. Försök aldrig att motbevisa deras fördomar och visa aldrig att du kan någonting för det ligger dig bara i fatet.
Gång på gång försökte jag förklara: "Jag har haft riktiga jobb och aldrig levt på socialen överhuvudtaget. Jag har inte gått ner mig och jag har hela tiden haft studier och annat på gång, jag har trots allt en del studieskulder. Jag är 27 år och inte 15 och jag slutade medvetet med p-piller tillsammans med min sambo. Vi trodde att det skulle ta längre tid att bli gravida däremot, alla vet ju att det kan ta ett tag innan man blir fertil igen efter en längre tids p-pillerätande men vi räknade inte med att H har superspermier för två månader senare plussade jag. Jag håller med om att så långt var det oplanerat, men min unge har varit välkommen från start. Vi tvekade inte en sekund kring om vi skulle behålla det eller inte. Vi har pratat om barnet varje dag sen det där plustecknet, vi köper alla gravidtidningar som finns och jag är medlem på fem eller sex olika gravidforum. Vi planerar icke-kyrkligt dop och jag läser böcker om pedagogik och fostran, utvecklingslära och barnets första tre år.. jag tycker att jag är engagerad nog. Hela min tillvaro upptas av tankar på det framtida barnet. Jag längtar så mycket efter att se honom och hålla honom att det fattar ni inte. Hur kan ni säga att jag inte engagerar mig?" Vilka jävla människor.. jag är så glad att jag slipper dom. Min graviditet var en mardröm tack vare dom. Varje jävla vecka grät jag efter kuratorsamtalen för de fick mig att känna mig som en nedrig, vidrig människa som gjort fel val i livet trots att jag var så säker på min sak. Jag ville verkligen ha min unge, jag var så lycklig över den där graviditeten men de fick mig att tvivla på mig själv och mina förmågor. Jag hade så mycket planer och ideér om mitt framtida liv med mitt barn som jag ville delge dom och alla, men kraften rann ur mig. Jag gick den där tunga mardrömspromenaden med gigantisk mage mellan pendeln och sjukhuset och kände hur varje steg tog mig närmare deras förebrående, självgoda miner och deras anklagande ord. Varje gång fick jag höra hur oansvarig jag var. Om jag fick skjuts till sjukhuset så fick jag skit för det för det var ju jävligt onödigt av mig att hålla på och åka BIL mellan Jakan och Huddinge. jag förväntades åka pendeltåg två gånger i veckan, nästan två timmars resväg med foglossning och hela skiten, för att de skulle göra samma saker som alla andra barnmorskor i min egen kommun kunde gjort, och dessutom mycket bättre. Jag fick inget andra ultraljud, jag ville så gärna se min bebis en gång till, borde inte de försöka främja när man visar intresse för sitt barn och uppmuntra det? De ljög till och med och sade att ultraljud var skadligt för fostret.
På det hela taget så var personalen där oproffessionella, de kunde inte sköta ett möte utan att ha bråk med varandra framför sin patient, de behandlade mig nedlåtande och satt i halvcirkel på klassiskt härskartekniskt manér och gaddade ihop sig och skällde på mig för att jag inte svarat i telefon och för att jag lämnat återbud till ett möte. Under hela min graviditet så hotade de mig med att om jag lämnade ett enda återbud till deras jävla kurator (jag ville inte gå, jag fick klumpar i magen och ångest i dagar innan..) så kunde jag räkna med LVM och att bli omhändertagen på något jävla hem. Observera att alla tester var negativa och att det inte fanns några indikationer på att jag tog droger - det är omöjligt att testa negativt samtliga tre tester i veckan om man tar något. Ändå var de inne på att öka mängden testtillfällen, men det sade missbruksvården nej till. De tyckte att det var trakasserier och 3 gånger i veckan är maxantalet för alla, förutom alkoholister då, som i vissa fall kan behöva blåsa alkometer varje morgon, tillexempel om de får vård via sin arbetsplats.
Jag har aldrig blivit så illa behandlad i mitt liv och jag får rysningar när jag tänker tillbaka på det. Men poängen är att de la ner hela skiten när jag mobiliserade juristen på dom. Hon slängde ur sig några väl valda ord här och där, markerade viket fint underlag hon hade för JO-anmälan och hela skiten, begärde ut lite papper.. och plötsligt blev de jävligt rädda och backade. Jag gick ingenstans utan att ha åtminstone EN stödrepresentant med mig. Jag hade alltid någon extra med mig; bostödet, pappa, etcetera, för att jag ville att någon annan skulle kunna vittna om det jag blev utsatt för om något skulle hända mig. Min kompis Ella var helt förbluffad över hur de uppförde sig. När pappa var med blev de däremot jävligt trevliga. Märkligt.
Saken är den att den pressen och den förnedringen de utsatte mig för hade kunnat leda till ett missfall. Jag spydde helt vansinnigt före och efter alla "möten" jag tvingades gå på minst två gånger i veckan. På slutet var jag så förtvivlad och ledsen och osäker på min framtida roll som mamma, jag visste inte ens om jag skulle få behålla mitt barn eftersom de även hotat med att ta min son om jag inte "uppfyllde kraven" de ställde på mig. Jag hade verkligen förstått en DEL av deras agerande om jag hade haft ett aktivt missbruk och därmed utsatte barnet i magen för fara och jag förstår att vissa patienter måste bemötas med hårdhandskar för att de kanske inte fattar vad de håller på med, eller har tappat kontrollen över saker och ting men jag tror inte att det är det rätta att gå till angrepp och trycka ned den lilla självkänsla som faktiskt finns där, vilket var metoden de använde i mitt fall, trots att jag inte hade ett aktivt missbruk.
Jag är glad att vara av med den där jävla karusellen med socialen, missbruksvården och ändlösa möten med fem eller sex olika instanser som alla gjorde sitt bästa för att "bolla" över ansvaret till varandra kring åtgärder som de ansåg behövdes. Och poängen är min triumf. Jag klarade det så mycket bättre än de ville tro. Själva förlossningen gick som en dans - jag födde barn på fyra timmar med enbart epidural och lustgas och ungen var det friskaste, vackraste lilla barn som jag kunde önska mig. Ingen förlossningsdepression, inga svårigheter att anknyta till min unge. När jag fick upp honom på bröstet kände jag ingen rädsla, ingen panik, ingen "stor sorg". Jag tittade på de där mörka ögonen som kisade upp mot mig och tänkte "men herregud, du är det vackraste jag någonsin sett. Är det du som levt om i min mage under alla dessa månader? Vackra vackra barn, jag ska göra allt för dig, aldrig kommer någonting hända dig. Du är min livsmening." och så brast jag i gråt.
Det är så klyschigt och sönderpratat och liksom Typiskt, för det har sagts av mammor i årtusenden och så många böcker och texter har skrivits i hyllning till Barnet. Den lilla del av en själv som man själv skapat och närt inom sig. Den som det tog en dryg halvtimme att tillverka, och fyrtio veckor att "odla upp". Men jag säger det ändå; Mitt barn är mitt livs kärlek. Det finns ingenting så starkt som kärleken jag känner för min lilla Aaron Benjamin Alexander. Jag älskar honom så jävla mycket att det gör ont. När han skriker vänds min livmoder upp och ner. När han fick sin första vaccinationsspruta häromveckan fick Henke hålla honom medan sköterskan satte sprutorna i benen på honom, för jag blev alldeles förtvivlad när jag såg de där sprutorna som skulle in i mitt barn. Jag satt på andra sidan rummet för att inte oroa eller skrämma upp honom med mina skräckslagna signaler och när han skrek av smärta då sprutan gick in i benet kändes det som om en stor knotig monsterhand kramade sönder hjärtat. "Mitt barn! Vad gör ni med mitt kött och blod? Skada honom inte! Jävla människa! Jag ska fan döda dig! Jag ska göra pulvermos av dig din jävla kärring! Ååh, behärska dig Loo.. behärska dig.. Låt honom vara!" - det är så man tänker. Man måste ta förnuftet till fånga och verkligen mala inom sig "det är för en bra sak. Bättre en liten spruta nu än att han blir sjuk. Han får inte få smittkoppor och stelkramp. Det är bara kortvarigt. Snart är det över och då har han glömt alltsammans" men det är hemskt att se sitt barn lida. Jag som är livrädd för sprutor hade utan att blinka tagit de där sprutorna ÅT honom om jag kunde. Jag skulle ta sextio stycken om han kunde slippa, men det går ju inte. Men det beskriver hur stor den där beskyddarinstinkten är. Jag är beredd att utsätta mig för mitt livs största fobi, något som får mig att nästan svimma, om och om igen bara han slapp.
Grejen är ju den att jag klarat mig över förväntan. Jag knarkar inte, mitt liv har inte rasat ihop och jag känner ingen jävla sorg och inte fan är mitt liv slut. Ibland är man trött och vill sova en extra timme men det är livet, liksom. Jag har inga problem med omställningar. Jag har en meningsfull tillvaro med mål att förverkliga. Nu har jag en anledning att utbilda mig klart så att jag kan få en schysst fast anställning så småningom så jag kan få en högre inkomst, så att jag har råd att ge Alex det bästa i livet. Jag vill att han ska gå i en bra skola, att han ska kunna ha de kläder på sig som han vill ha, jag vill att vi ska kunna unna oss restaurangbesök och fin inredning precis som mina morföräldrar gav mig under min uppväxt. Jag vill kunna ge honom en bra start i livet med en bra moralgrund att stå på, jag vill att han ska få en god fostran, att han ska få.. ALLT! Allt vill jag ge honom, min underbara unge, som ingen trodde att jag skulle klara av, som alla ville ta ifrån mig. den som ingen trodde att jag var redo för. Jag måste faktiskt säga att det känns bra att kunna komma och visa upp sitt hem, sitt liv, sin tillvaro och vara stolt över den.
Ja just det, förresten. Åsa, kan inte du bara sluta med ditt upprepande jävla gnäll i mitt kommentarsfält? Och så kanske du kan plocka lite egna argument istället för att sno mina och skriva om dem. Jag skickar dig en gratis ABF-katalog på posten, så kanske du kan lägga ner din överenergi på någonting annat än att sitta och störa dig på mig och min blogg. Jag föreslår knyppling, keramik (mycket avstressande!) och självkänsla for dummies. Och om du tror att du kommer undan med att skriva ännu en jävla lallande novell i min blogg så har du jävligt fel, för nu har jag aktiverat godkänn-funktionen på kommentarsfältet. Gör som du brukar göra och som du skryter så med på dina sidor - sug kuk och håll käft. Du får hitta någon annan att trycka ner.
(och ska jag be att få poängtera att det absolut inte är något fel med att suga kuk, ha ett rikt sexliv eller dylikt - jag är för den fria människan - jag föreslog bara något mer konstruktivt agerande än att jiddra med just MIG)
Strålande dag idag, tandköttet gör ont. Drog som bekant ut en tand förra veckan. Vilket jävla trauma. Nu ska jag sätta upp nya gardiner. Todiloo.
Mmm.
Våren, den där våren, är i antågande igen. Och det märks, och det känns. Dagdrömmeriet och det väna, lite tankspridda tittandet ut från min balkong vid rökpauserna är ett säkert tecken. Våren är trots allt den positiva tillbakagång från all mörker, kyla och grådaskighet som vi fått stå ut med sedan oktober. Våren är alltid välkommen, för när den väl visar sin knoppande personlighet i buskar, träd och rabatter, smyger sig upp mellan sprucken gatsten och dränker mitt kök i strålande morgonsol har det alltid varit kallt, fuktigt, slaskigt och grått i vad som alltid känns som en evighet. Jag sätter Alex i vagnen och bullar upp bakom honom så att han skall få lite lättare att se allting vi passerar, världen från första parkett. Hans privatchaufför, Mamma Loo, dressar sig i nya ljusblå stuprörsjeans och mockakängor, sätter hårspännen i luggen och Diana Krall i Ipoden. Promenerar genom förorten till romantisk jazz med vispande trumkomp och lättsamt baskomp. Uppsluppet, förväntansfullt.
Så jag pratar om livet och att nå sina mål med Liselott. Hon är så fruktansvärt bra för mina tankar. Hon får mig att ifrågasätta och sträva, hennes kreativitet och arbetslust kvittrar igenom luren. Kollegor som begränsar möjligheter till positiv utveckling på hennes arbetsplats; så tråkigt att människor känner sig hotade av uppfinningsrikedom och skaparvilja. På universitetet säger de att hon är en Stor Analytiker. Vi fnissar åt det hela. Jag funderar lite löst på möjligheten att skriva C-uppsats om mina misslyckade relationer. Vilken jävla härva, konstaterar vi. Ingen idé att gräva ner sig. Det är bara så besvärligt att skotta sig ut.
Alexander tittar på huskatten Cléo och skrattar. Han skrattar åt mycket. Det bubblar i honom, nyfikenheten och upptäckarglädjen. Det smittar av sig. Han är så fin och han är min ständige följeslagare i allt. Jag behöver aldrig mer prata med mig själv eller hålla dialog med brödrosten. Jag har någon som lyssnar. Med spänd förväntan. Han skrattar och spottar nappar flera meter. Man borde göra det till en sport. Han är det finaste jag vet. En stor personlighet och ett starkt temperament. Tidigare i utvecklingen än genomsnittet förstås. Jag blir så stolt att jag pöser över. Jag kan inte sluta pussa och krama honom. Han håller huvudet uppe alldeles själv sedan länge och greppar, håller och undersöker saker. Några små leksaker har också blivit intressanta och alldeles särskilt intressant är fjärilen, vars vingar prasslar när man fingrar på dem. Vi leker lekar hela dagarna. Jag går runt och berättar om allt vi ser. Titta lampan! Var är mammas vattenflaska? Nu ringer det på telefonen! Hallå-å i lu-uren?
Och så har det hänt andra intressanta saker. Plötsligt finner jag mig själv promenerande, pratande, diskuterande, uppsluppet filosoferande, med H. Vi har roligt tillsammans och han börjar må bättre. Äntligen fick han sin medicin som han väntat på så länge och den verkar hjälpa. Jag kommer på mig själv med att känna ett oerhört starkt band med honom, vi har ju ett litet underverk tillsammans. Grundligt har vi pratat oss igenom även jobbiga sanningar och händelser utan att för den skull börja gapa på varandra. Jag blir glad av att se honom och vill berätta saker för honom igen. Lite reserverad är jag allt, men det släpper. Det är bra att vi kan bo på varsitt håll så här. Det är det vi måste ha - separata domäner. Jag är helt mäktigt glad över hur bra vi har det ihop just nu. Det är som om den där distansen och det egna utrymme vi får liksom stärker oss. Det känns som om vi faktiskt kan leva sida vid sida med vår son under de här förutsättningarna. Bara vi har varsin lägenhet och det egna utrymmet så kanske det kan fortsätta så här.
Jag har verkligen saknat och längtat efter den här relationen med H. Vi har rett ut så oerhört mycket groll och missförstånd och det leder till att jag ser på honom med nya ögon. Jag vet att jag berättat mycket om H's humör och hur jobbigt det är att leva med honom när han inte mår bra, men som jag sagt tidigare så finns det en del av H som inte monstret har tillgång till och den delen av hans personlighet, det var den delen av honom som motiverade mig att behålla det barn vi tillverkat tillsammans. Det har alltid varit viktigt för mig att jag och H har en bra relation till varandra. Jag vill att Alex ska känna att hans föräldrar är eniga och jämbördiga och ett team som jobbar för honom. Han ska kunna känna sig trygg och avslappnad och att det är en naturlig sak att pappa inte bor med oss, men samtidigt känna av det så litet som möjligt. Därför är det också jävligt viktigt att vi bor nära varandra.
H's nya lägenhet ligger i ett skitmysigt hus på andra sidan centrum, har jag tur får jag lägenhet i samma krokar. Jag står ju i kö till en helt egen, det här är ju bara andrahand och man kan ju lugnt säga att läget är lite väl komplicerat med inblandade f.d gode män som inte hyser någon tillit till mig och som inte riktigt diggar att jag bor kvar i en lägenhet som påståtts ha "fixats till Henke och ingen annan". Jag trodde att han hade fixat den till OSS, då jag var gravid och vi behövde något gemensamt rätt fort när han fick tag på den, men jag orkar inte tjafsa om sånt där. Om man nu har så svårt att lita på att jag som ensamstående mamma till liten kotte, kan "klara av" ansvaret med att bo här utan att jag.. ja, river halva huset eller vad det nu är folk tror att jag är kapabel till så får det vara. Jag tänker inte truga. Allt jag begär är att jag åtminstone har tak över huvudet innan han får mig utslängd. Jag har så jävla svårt för den där misstänksamheten och den respektlöshet jag bemöter från den där individen. Han tittar på mig precis som om jag är en skurk av något slag. Han säger emot mig när jag uttrycker enkla åsikter - inte för att han har rätt, utan av ren princip, tycks det. Jag visar honom respekt och är alltid artig och väl bemötande men i gengäld får jag strama blickar, fördomar och mothugg utan anledning. Dessutom så ringer han och "luskar" med folk, och antyder saker. Han har mage att ringa och försöka pumpa min bostödjare på information trots att hon har tystnadsplikt. Jag har aldrig på något sätt varit otrevlig, ljugit eller betett mig otacksamt. Men jag vet var skon klämmer. Jag är en självständig individ av kvinnligt kön som inte är rädd att säga ifrån om jag blir behandlad orätt, jag är relativt allmänbildad och vet i regel hur saker går till och jag är inte alls mottaglig för auktoritärt, manligt härskarbeteende. Det är verkligen det värsta jag vet.
Ni märker att det blev en del i bloggen idag. Jag var jävligt duktig förra veckan och ordnade med allt från underhållsbidrag till att skriva upp oss på ny föräldragrupp. Den förra började mitt i vår separation och jag var verkligen inte alls sugen, speciellt med allt kaos kring H och diverse dramatiska missförstånd gällande en tredje inblandad part som aldrig skulle blivit inblandad från första början. Om ni ursäktar, men brudar har en förmåga att fucka upp saker och ting. När jag skriver brudar, så menar jag i regel obalanserade, smått instabila individer av kvinnligt kön, inte sällan med en ryggsäck av dåligt självförtroende och med något ständigt aktiverat filter påkopplade mellan hjärta och hjärna som möjliggör att de kan tolka saker lite som de vill beroende på hur hormonella eller dramasugna de är. Det är som om hela livet är som någon jävla intrigbaserad spelplan där de kan skutta runt med sina borderlinetendenser och sina issues med sig själva och bara vägra lyssna på andra, och sedan vänder de och vrider på allting så att folk skall tycka synd om dem, eftersom de är riktiga jävla martyrer som a-aldrig gjort nånting dumt. Självfallet är hela världen mer eller mindre "ute efter" dem, eller så är de förstås självutnämnda helgon på ett jordklot med i stort sett Bara dåliga, tarvliga människor.
Angående tramsandet i mina kommentarsfält på senare tid:
Min poäng med det här är, att av någon sjuk jävla anledning så lyckas jag alltid stöta mig med den här sortens kvinnor. Mitt kommentarsfält invaderas periodiskt av dom. Sist jag loggade in fick jag en redig salva från en sårad kvinna med alldeles för mycket fritid, som hade den goda smaken och vänligheten att upplysa mig om vilken dålig människa jag är. Vi kolliderade för över ett och ett halvt år sedan kring en rad missförstånd gällande en karl, och naturligtvis, ingen konflikt är ju dramatisk nog så en tredje brudpart var tvungen att lägga sig i med diverse skitsnack, hela historien rann ut i sanden då jag tog avstånd från personen ifråga och det var ungefär det. Allas liv gick vidare, inget slagsmål, ingen direkt kommunikation heller egentligen, mest en del munhuggande på nätet som inte ledde någonstans alls. Men tydligen så är det där jävla tramset fortfarande en källa till ångest för de här individerna och det är uppenbart att jag skall sota för en liten skitsnackskonflikt resten av mitt liv och då är det förstås viktigt att man skriver giftiga, nedsättande kommentarer i mitt kommentarsfält med jämna mellanrum så att man en gång för alla kan bevisa hur schysst och bra man SJÄLV är. Självklart! Touché liksom! Självklart, fröken. Det är mycket storsint av dig att du sätter mig på plats så här ett decennium senare, och mycket intressant att du har energi att störa dig så fruktansvärt mycket på någon du tjafsade med för nästan två år sedan, angående ett kroghångel? Vad världen behöver är lite mer borderline-kryddade intriger, eller hur? Naturligtvis måste detta ske i min blogg också, så alla verkligen blir varse om vilken vidrig, självupptagen, lömsk kvinna jag är. Skönt att jag kunde tjänstgöra som måltavla, så att du kunde pysa ut lite frustration. Till er tjänst! Men det tycks vara som så att en del av frustrationen och ilskan är en aning felriktad. Kanske skall du arbeta lite mer på den här tillitsbiten till din karl, istället för att bedriva häxjakt på nån jävla bimbo han fyllehånglade med vid ett tillfälle när ni separerat, för nästan två år sedan? Händelsen är av ringa relevans för mig, men det var inte så att jag förgrep mig på, eller tvingade mig på karlfanskapet. Initiativet till det hela togs inte av mig men jag tänker inte påbjuda att jag gjorde någon form av motstånd heller. Det var verkligen allt som hände, situationen blev tämligen spänd, märklig och obekväm och jag backade av från personen ifråga för att slippa intriger och dumsnack och kort därpå sopade jag på hans kompis med anledning av hans vidriga uppträdande.
Om man nu vill "ge igen" eller "bevisa" något i det här sammanhanget så torde det bästa alternativet vara att du ägnar tid åt att leva livet fullt ut, skratta, ha roligt, njuta av din tillvaro och skaka av dig allt sånt där. Du kan bevisa för mig att jag är en förlorare genom att själv vinna. Men att sitta och haka upp sig, bli arg, ledsen och giftig och fortsätta ackumulera en massa negativ energi på någon som du inte ens sett eller träffat sedan dess, som inte har en del i ditt liv överhuvudtaget och som du aldrig heller varit mer än ytligt bekant med under en kort period (var det en eller två månader?).. det tycker jag låter rätt surt, jobbigt och trist. Det kan väl inte ge dig så mycket mer än huvudvärk? Så seriöst. Släpp det där nu och sluta tramsa i min blogg. Vi känner inte ens varandra. Vi bor inte nära varandra. Du behöver inte ha med mig att göra överhuvudtaget. Och det är väl lite det som är poängen, för vad ska du ha det för? jag är ju en d å l i g m ä n n i s k a. Bad karma liksom. Ignorera mig och lägg energin på något som gynnar dig istället.
Nu slipper vi det här. Jag ska klä mig för en underbar promenad i solen med mitt vackra barn och sen ska jag se vad H har för sig. Helgerna är så händelselösa! Jag skulle ge en hel del för en flaska rödvin och lite sällskap av någon vän i eftermiddag. Om man råkar vara polare med undertecknad och om man råkar ha en flarra cabernet eller masi modello rosso, alt något annat rött, alkoholhaltigt skräp, tveka inte att höra av er. Jag är beredd att stå i livslång tacksamhetsskuld i gengäld. Tyvärr kan jag inte skänka er min förstfödda, men jag kan tänka mig ett utlån inom ordnade former.
Bilder: Jag & min vårfrilla x 2 (+ gratis vårleende!) samt mitt kiddo, där han sitter i sin vagn och spanar på mig när jag bloggar.
Alltså, vad fan är det här för jävla reklam egentligen?
En känd hamburjerkedja promotar sitt trettioniokronors-hamburgermeal med texten "Kanske den enklaste definitionen av manlig lycka".
Ursäkta?
Ok, om jag fått det här rätt. Manlig lycka är en alldeles särskild sorts lycka. Den är specifik för bäraren, som i detta fallet är en man (en individ med kuk), och eventuellt är den också specifikt "manlig". Denna specifika, manliga lycka som enbart yttrar sig hos män, orsakas och definieras av - hamburgare.
Och det är då jag inte kan låta bli följdfrågor. Som tillexempel - vad är kvinnlig lycka? En stångkorv, om man får gå på skräpmatsföretagets redan utstakade linje? Eftersom det specifika hamburgermålet i fråga tydligen är ett uttryck av, eller ett medel för, något "manligt", är den då inte till för oss med fitta mellan benen? Behöver jag mer testosteron för att till fullo uppskatta, och, eventuellt förstå mig på, denna hamburgare? Eller måste jag söka mig till en ekvivalent tillverkad för östrogenstinna, kuklösa, och eventuellt "kvinnliga" individer?
Jag blir inte klok på könsspecifism. Speciellt inte när den är så här jävla obegriplig.
Men, det är klart.
Man måste ju vara "man" för att digga burgaren, så det krävs nog en kuk eller två för att se begripligheten i reklamen också.
"The Sun was born,
so it shall die
So only shadows comfort me
I know in darkness I will find you
giving up inside like me
Each day shall end as it begins
And though you're far away from me
I know in darkness
I will find you
giving up inside like me"
VNV Nation - Further
Jag kommer inte att avhandla min separation något mer i bloggen. Det finns inte längre någon mening med att ventilera privata detaljer som leder till missförstånd och gräver upp smärtan än mer. Nu låter jag Mark Jackson och Ronan Harris från VNV Nation tala åt mig;
"And what will happen?
Will I dream?
I am too scared to close my eyes.
For a second please hold me.
None can change in me these things that I believe.
But I don't know what happens now.
I am too scared to close my eyes."
VNV Nation - Further
Jag vet vad jag vill ha och behöver i livet och jag tänker arbeta mig upp från var jag nu är, klättra ur den här kokande kitteln av smärta. Det får gå, jag är knappast död utan i allra högsta grad levande. Ingen mer pajkastning, inga fler förklaringar, angrepp eller utbrott. Inga fler citat och referat. Inget mer fiskande efter en sanning som ändå skadar mig ännu mer för varje sekund. Inget mer gråtande över något som inte är värd mina tårar. Inget mer av det här nu. Det är nog. Jag har fått nog.
"I'm giving up I know for sure
I don't wanna be the reason for your love no more
Bye Bye
I'm checkin' out
I'm signin' off
I don't wanna be the loser and I've had enough
Hmm, just hit me with the truth,
Now, boy you're more than welcome to.
So give me one good reason,
Baby come on
I lived for you and me,
And now I really come to see,
That life would be much better
once you're gone.
I know that I can't take no more
It ain't no lie,
I wanna see you out that door
Baby, bye, bye, bye..."
N'Sync - Bye bye bye
Jag fick en riktig panikångestattack i natt.
Tack och lov så sov Alex just då, så han märkte inte när jag började vingla, hur rummet bara slöt sig runt mig som en kokong, hur väggarna angrep mig en efter en och hur all luft slets ur mig, hur jag tappade all syretillförsel. Det svartnade och jag kastade mig ner på golvet, osäker på om jag skulle få ett EP-anfall eller inte, men det var inte EP. Det var ångest. Det var som om ett becksvart, sörjigt mörker i form av en knotig, fast hand slet ut hjärtat ur kroppen på mig. Jag låg på golvet och försökte andas medan smärtan skrek som ett barn i min mage. En sådan fruktansvärt kompakt ensamhet. Ett hål rakt igenom mellangärdet. Salta tårar strilade ohejdat ned för mina kinder, droppade ned på mitt parkettgolv. Jag låg och tänkte "jag måste verkligen dammsuga här" och försökte att inte gripas av total panik. Det gick inte. Paniken bara steg. Som om de senaste månadernas förtryckta känsloliv och alla mina återhållna tårar liksom sprängdes ut ur mig. Den där känslan av att känna sig så fruktansvärt jävla värdelös. Känslan av att inte längre ha någon att prata med som lyssnar. Känslan av att jag kommer att fastna här, i det här läget, med all min nyförlösta smärta i en hög på golvet. Tänk om jag dör nu, tänkte jag, helt irrationellt, för det var ju inget fysiskt fel på mig. Förutom att jag inte ätit på flera dagar. Det har bara inte gått. Den lilla mat jag haft råd till har fastnat i strupen. Den lilla mat jag fått ned har kroppen stött upp igen. Jag gör det inte med flit. Det är min kropp som kapitulerar inför ensamheten och smärtan. Jag är lämnad ensam nu. Det är bara jag som kämpar med mig själv. Jag och mitt lilla sovande, vackra barn.
Det här är inte ett inlägg som handlar om att jag är någon slags martyr som vill att man ska tycka synd om mig. Det sista jag vill är att man ska tycka synd om mig. Jag försöker bara förklara hur jag mår. Som vanligt är det min blogg som får bli ventilen för det jag känner, min stumma psykolog, min korrespondens med mig själv. Det är bara det att jag känner att jag kämpat så länge för ingenting. Det är som om jag stöttat, hjälpt och funnits där och försökt att göra det bästa jag kan för att han ska växa och må bra, även om jag inte lyckats eller gjort det på fel sätt så är det det jag har gjort, låtit allt annat komma i tredje hand. Accepterat, förstått, grälat, försökt att vara stark och hålla honom uppe, hålla oss uppe. Och allt det för ingenting. Allt det, för att den andre parten ska segla iväg på någon räkmacka med sitt nya liv medan jag ligger här och inser, allt mer, hur mycket jag försummat mig själv och mina egna känslor, för nu är det jag som behöver stöd och en varm famn, men då finns det ingen där.
Visst kan jag ringa till någon av mina vänner och prata ut, men det tjänar ingenting till. Att jag klagar och gnäller på hur jävla dåligt jag mår leder inte till något positivt. Det är som en stor sörja av allting.
Jag har lagt ihop ett och ett nu och dragit nya slutsatser som jag inte är så glad över att inse.
Det är inte min livsvilja det är fel på. Det är livskraften som har temporär torka.
Eftersom mitt ex gör sitt bästa för att få mig att känna mig som en gammal hasbeen till kärring som "gjort sitt" nu när han dejtar ärtiga under-twenties har jag hamnat i en mindre livskris. Allt jag består av, är uttjänt materia. Mina förr så peachy, well trained animal legs är celluliternas hemvist. Min röv är bredare än pappas herrgårdsvagn (om han supposedly skulle äga någon) och jag kommer inte undan hjärnspökena, som viskar "Tant.. Taaaaant" så fort jag ser mig i spegeln.
Det är dags att göra något.
Jag ska skaffa blonda syntetdreads och lägga in i hela håret. Lite reclaim-brud fast östermalm-ärtigt liksom. Och det är ju en jävla tur att separationen tagit bort all min aptit, för smal blir jag tamejfan. Som en jävla vandrande pinne när det här racet är slut.
Fuck, jag avskyr att vara så här sorglig.
H kom över och packade ihop porslin:
"Vad är det MED dig egentligen" frågade han.
"Vad det är MED MIG? vad är det med DIG?"
"Jag försöker faktiskt vara trevlig"
"Det märks inte. Du kan ju inte låta bli att pika mig och berätta om dina nya internetragg. Jag vill inte höra"
"Det var ju du som kallade HENNE för slampa"
"So? Jag har väl rätt att tycka att det är drygt att det sitter en liten brutta och fjäskar för mitt ex när vi fortfarande bor ihop, och har mage att fjäska för MIG och köra söta-tjejen-stilen med mig precis som om hon är soo innocent och sen hinner du bo borta i typ en vecka och hoppla! Ni har en biodejt? Falska jävla våp!"
"Om du tänker vara otrevlig mot henne så kommer du få en FET utskällning av mig kan jag säga!"
"Jag tänker inte vara otrevlig mot henne. Jag ska inte säga ett ord"
"Du får ju dejta hur mycket folk du vill, jag bryr mig inte, så varför bryr du dig?"
"Finkänslighet? Vi separerade nyss? kan du chilla lite med dicken, måste den in i första bästa blöta hål du ser bara för att du flyttat några kaffemuggar från en lägenhet till en annan?"
"Men du brydde dig inte, sa du ju"
"Jag bryr mig inte om vad du gör. Jag vill bara inte få dina jävla dejter kastade i ansiktet på mig som om jag vore någon gammal kasserad vara som bara sitter här och planerar pensionen. Jag vill inte höra hur jävla populär du är. Jag vill inte höra hur jävla kåt du är och hur kul du har det. Jag mår fortfarande skit. respektera det"
"Jag förstår mig inte på dig"
"Jag vet. Men du bryr dig ju inte. För dig är det här så jävla lätt. Du flyttar bara ut och vips! så har du ett nytt liv och det vi byggde upp är puts väck. Du sitter inte hemma och gråter. Du tycker det är piece of cake att hänga med mig. Du har helt och hållet bara glidit ur situationen på en räkmacka. Jag fattar inte hur du kan vara så jävla känslokall"
"Jag har ingen empati"
"Grattis"
Han har ingen empati och jag är en hormonell, gnatig kärring med söndertrasat känsloliv vars enda ljus i tillvaron är de leenden jag får av min son. Bitter är jag också. Och less. Och samtidigt som jag aldrig känt mig så ensam stänger jag ut alla vänner som försökt ringa och isolerar mig i lyan. Idag skapade jag en fondvägg i vardagsrummet med hjälp av ett symmetriskt rosa duschdraperi, knåpade ihop en lampa med hjälp av en ljusslinga och en vas och sedan spenderade jag en timme med att prata med mina blommor om det svenska rättsväsendets inställning till sexualvåld. De förhåller sig passiva. Sedan försökte jag hinta till ST om att vi kanske borde ta och dricka öl ihop nångång. Det gick inget vidare, för han har någon form av livskris han också och vet inte vare sig A eller B, vilket är förståeligt men jävligt frustrerande. Det är ingen bra timing att mina vänner får livskriser samtidigt som jag själv. Det är nu jag typ behöver stabilitet och optimism och hurtiga utrop i stil med "Bajen bärs och rakade brudar! Skit i det där nu och köp dig något snyggt!" men istället får jag "Jag vet ingenting just nu. Allting suger och det finns ingen mening". Som om jag inte redan visste det? Tell me something new!
Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre framöver och jag är inte deppig på det gotiska skära-mig-i-armarna-och-lyssna-på Type O Negative-sättet. Mer på det där lamslagna, ickeproduktiva viset. Håglös, sömnlöshets och näringsbristsrelaterade skuggor under ögonen, visset hår som skulle behöva en rejäl inpackning, blekning och extensions. Kom dock i mina gamla jeans för några dagar sedan, inte kunnat ha dem på ett år, så jag vet att min vikt går åt rätt håll.
Jag skulle verkligen behöva åka bort ett par dagar. Ta lillbubbis med mig på något SPA, eller en kryssning eller nåt. Göra lerinpackningar, få massage, dricka mojitos och käka buffé och ha meningsfulla konversationer med meningsfulla människor. Få lite, nej MYCKET, intellektuell stimulans. Få känna att jag är en intelligent varelse, få bli matad med ord och politiska floskler, vad fan som helst. Jag skulle behöva skaffa mig en eldig älskare som knullar mig helt jävla fördärvad, till den där gränsen när man bara går omkring och är sådär lyckligt, fnissigt nyknullad och rusig av närhet, kroppskontakt och händer på min kropp. Somliga anser förmodligen att det där är alldeles för skamlöst för att skriva här och det är inte så en ansvarsfull mamma löser sina problem och hur kan du understå dig till att skriva såna där saker? Ja GUD bevars att jag som kvinna år 2008 känner behov av närhet, bekräftelse och fysisk stimuli och dessutom påtalar det.
Sitta här och vara spädbarnsmorsa och outa att jag har BEHOV? Vad ska min son säga när han blir stor över hur jag skriver? Jo, jag hoppas han säger "Fan vad bra morsan, att du står för den du är och det du gör och att du inte låter någon gammal dammig schablonbild av den heliga, kyska modern styra ditt liv och FAN vad skönt att du kan erkänna att du också är svag, bitter, ensam och i behov av närhet och FAN vad skönt att du inte känner att du måste be om ursäkt för att du visar dina svagheter. Fan vad SKÖNT att du kan visa att du också är människa".
Jag är människa och just nu är jag obalanserad, ledsen, upprörd, övergiven, ensam, trött, less och har ett jävligt dåligt temperament och tillhörande risig attityd. Jag känner mig ostimulerad, oälskad, sunkig,omodern och inkomplett. Jag har massor av behov och saknar en massa saker men jag vet inte hur jag ska tillfredsställa behoven eller skaffa mig det jag saknar. Jag är skit-trött på att känna mig som en använd och kasserad vara, som om jag upphörde att vara en massa saker när jag födde mitt älskade barn och det är inte barnets fel, det är inte så att jag känner att BARNET i sig reducerar mig, för han gör det motsatta, han får mig att växa och bygga styrka - det är ju JAG, det är min relation till barnets far, hur jag känner att han bara ser mig som barnets mor och inte Loo längre. Visst är H inte längre min partner och den jag delar allt med och det är ett gemensamt beslut och på den vägen allt bra. Jag känner mig krävande som förväntar mig lite respekt i övergången. Jag förväntar mig att inte få höra om alla småbrudar som minsann tycker att han är så het och eftertraktad och som han ska dejta för det känns som om han bara studsar runt i livet och kasserar sina gamla känslor och respekten han presumtivt hade för mig, i en handvändning. "Jaha, vi bor inte ihop längre och du är enbart mor till mitt barn nu, på en sekund vände jag på hela steken och nu ska jag ut och så min säd bland de kvinnor jag ännu inte befruktat, kul va?" och så sitter jag här med lillkiddo och känner mig som en jävla engångsrakhyvel som gjort mitt. "Japp, det var allt gott folk - fortplantningsapparaten har nått sitt önskade resultat! produkten är klar, det goda slutresultatet ser ni här framför er - hon har fött oss en frisk och vacker son, hennes jobb är slutfört, tack för besöket - välkommen åter! Nu skall hon enbart fullborda moderskapet genom det artonåriga fostringsprojekt hon ålagt sig! Varsågod damen, gå bort till den streckade linjen där och ställ dig tillsammans med de andra mödrarna så vi kan gå vidare med en rosenfrisk och fräsch, ännu obefruktad hona - vi har sått vårt frö och vårt arbete är slutfört med Modern. Låt oss nu förverkliga oss själva genom de honor vi ännu inte betäckt! Kölappar finns till höger där, slå er ned medan ni väntar - just nu är det många före dig, men vi arbetar hårt på att behandla dig.. så snart vi kan!"
Det är lyteskomik alltihopa. Jag är den skäggiga damen och cirkusdirektören har lämnat mig ensam med mimare och döva akrobater. De virila männen fortsätter avverka unga snärtor, rundsmörja dem med lovord om den ljusa framtid de går till mötes i tvåsamhetens tecken. Föga vet de där de sitter med rosor på kind och solsken i blick, glänsande hår och välgympade ghetto-booties inträngda i ett par stuprörsFornarina, föga vet dessa vaxade, rakade, klippta, mejkade, volymiserade, lyfta, upptuttade, fylliga, unga framtidshopp om det de sakta förvandlas till. Don't get me wrong, jag diggar det motsatta könet. Jag har inte några större invändningar mot mitt eget heller. Det är inte KÖNEN som ljuger, lämnar, bedrar och dumpar. Det är de vårdslösa, bortskämda snorvalpar som äger dem som är problemet.
Jag måste sluta nu, innan jag förvandlas till Cruella Devil, eller vad fan hon heter. Eller en kattkärring. Det vore något det. Loo - kattkärringen. Den kasserade kattkärringen.
Skärpning för fan.
Haha. Sara Hansson har skapat en fantastiskt söt liten serie. Säg det med en människa, och jag kan inte låta bli att tycka att den är förtvivlat rolig. Jag diggar när folk får egna ideér och gör verklighet av dem. Inkluderar det en komisk finkänslighet är det ju ännu bättre.
Gårdagen: Träffade radiojournalist och avhandlade intressanta ämnen. Han bar omkring på sin lilla utrustning med ansluten mikrofon och spelade in hela resan från hemmet till city. Begav oss till Brunos på Götgatsbacken (Det är alltid, alltid bara SoFo som gäller) och drack latte och spelade in samtal med Lottlott. Jag tror det blir en rätt bra intervju. Den kommer sändas i 3 x 5 minuter, så det blir ganska mycket prat från min sida. Har inget sändningsdatum åt er ännu, men jag lovar att meddela direkt jag vet. Programmet kommer också att vara tillgängligt på Sveriges Radio's webbsida, så man kan ladda ner och lyssna på mig om och om igen. Ta mig med en nypa salt nu, people.
Efter radiointervjun gick jag och lott runt söder och diskuterade det senaste heta ämnet. Liselott är nyförlovad med sin räv, och de tu har bestämt att knyta banden i slutet på Juli. Jag är således ansvarig för hennes möhippa. Det blir den första möhippan jag både går på och planerar, men jag är övertygad om att jag kommer att fullfölja uppgiften med bravur. Jag har mycket ideér. De berörda vänner till oss som läser det här kommer att bli kontaktade angående planeringsmöte ganska snart. I bloggen skriver jag ju ingenting, då blir det ingen överraskning.
Bröllop är verkligen ett stort ämne. Det handlar inte bara om möhippa och prästval - det handlar om festlokaler, ceremonins utförande, lämplig plats, perfekt datum, de perfekta bröllopskläderna, ringarna, matserveringen, inbjudningarna och gästlistans utformning - som är en ren mardröm. Samtidigt som man måste hålla sig inom gränser för hur många man skall invitera finns det alltid människor man måste bjuda, som så att säga följer med på köpet om man bjuder någon annan. Bjuder man ena halvan av ett par måste självfallet även partnern bjudas. Avlägsen släkt som man normalt inte träffar är precis de som SKA bjudas på sådana här tillställningar även om man träffar dem en gång om året i anslutning till släktträffar. Det är kutym att bjuda vissa personer och problem uppstår alltid när man kommer till den där "Åh nej, vafan, jag och X känner knappt varandra men det är ju Y's bästa kompis och den personen bjöd ju MIG på sitt bröllop / sin 30-årsfest förra året". Sedan har vi affärskontakterna, känsligt ämne det där. Du har chefen och arbetskamrater och folk som bjudit DIG och regeln säger ju att du då måste bjuda dem.
Jag måste erkänna att jag blir lite sugen själv. Även om jag inte är någon sucker för traditioner så är det en stor grej att gifta sig och det ligger mycket romantik i det på något sätt. Lott och räv kommer inte att följa några exakta traditioner men göra det på det sättet de trivs med och det är ju det som är det viktiga.
Förvånande nog så skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett stort bröllop om jag nu någon gång får för mig att knyta banden med någon. Rent tekniskt måste jag ju ha en potentiell man för det hela också. Det är väl det som är problemet, det finns ju fan inga schyssta karlar kvar. Alla har ju redan pojkvänner, tänkte jag säga.
Idag är jag som vanligt herre på täppan och skiter i allt och alla och lyssnar på arg jävla drum n' bass och städar hela huset.
Jag hade helt glömt av det, men alla måste ju få en födelseannons. Så i nästa nummer av lokaltidningen Mitti, för Järfälla OCH Solna / Sundbybergsregionerna (alltså, i båda upplagorna) kommer Alex födelseannons att publiceras. Håll utkik! Tillsvidare kan ni hålla tillgodo med nätversionen. Beskåda den Här.
För övrigt så mår jag helt ok. Ekonomin är inte den bästa, men så länge mitt barn har blöjor, mat, varma kläder på kroppen och är lycklig, älskad och väl omhändertagen så kan man ju alltid skrapa ihop så man får i sig lite mat efter att Alex grejer är köpta och hemburna. Honom går det ingen nöd på, han har allt han behöver och han mår alldeles fint förutom lite feber som kommit och gått ett par dagar. Det får man stå ut med. Idag är han brännhet, jag har sovit halvtimmar och kvartar lite här och där och sedan vaknat för att vyssja min varma unge, så man kan inte säga att jag är pigg. Jag har bara varit hemma de senaste dagarna, knappt gått ut, fixat och bott in mig i min nya ensamhet. Den är bättre än jag kunnat föreställa mig. Jag behöver det här. Jag trivs ensam med mitt kid.
Han och jag kom snabbt in i en gemensam harmoni med rutiner som passar oss båda. Han utvecklas så otroligt fort och lär sig nya ljud varje dag. Han ler och skrattar mest hela tiden. Det är en riktig solstråle jag har här. Jag vaknar tidigt i ottan, under natten har jag lagt honom bredvid mig vid sista matningen så vi har somnat tätt intill varandra under det tjocka, varma duntäcket. En liten hand sluts kring en av mina hårtestar och drar litegrann. Jag öppnar det ena ögat, sömndrucket, lite suddigt. Möts av en klarvaken, mörk blick som gläds åt att mamma äntligen slår upp ögonen. Ett litet förtjust tjut; "Egaaaoo!" och en liten hickning hälsar mig godmorgon. Och sen sprattlar han lite och luftar in täcket. Skrattar och försöker stoppa min hårtest i munnen. Vad gott det är med mammas hår! Nästan lika gott som täckeskanten, gosedjursboken, lekfilten och de egna fingrarna som utforskades grundligt dagen innan. Allt måste stoppas i munnen, det måste undersökas hur allt smakar! Hur ska man kunna veta vad saker och ting är, och bestämma vad man tycker om dem, om man inte smakar på dem?
Jag kliver upp och tar med mig ungen till skötbordet. Vi går igenom den vanliga diskussionen och byter och torkar och jag sjunger lemurlåten. Det är hans favoritlåt som jag hittat på själv. Jag hittar på egna sånger för jag tycker de flesta barnsånger som jag lärt mig är rätt töntiga. Förutom Varm korv boogie, Trollmorsvaggvisan, Upp & ner - ner och opp (från Pippi tror jag det är), Imse vimse spindel (som omskrivits till covern 'Imse vimse Alex') och lemurlåten så sjunger vi också "These boots are made for walking" (Nancy Sinatra), "Superstar" (rollergirl), "Morning song" (jewel), Macarena (Los del rio) och "I've got you under my skin" (Sinatra). Bland annat. Lemurlåten är förstås också rätt töntig. Man blir faktiskt lite töntig när man har barn för man gör allt för att få dem att skratta och vissa tonlägen, ord, sånger och ljud är helt enkelt bättre än andra och det är alltid just sådana ljud och tonlägen och visor som är "minst coola" som genererar mest förtjusta utrop och skratt. Jag har alltid tyckt att barnvisor är det löjligaste som finns och vissa av dem kan jag faktiskt inte med. Sen finns det ofta ett stråk av smärta och sällsamhet i vissa sånger som genererar visst obehag från min sida.
Jag har tillexempel aldrig förstått att människor sjunger "En sal på lasarettet" som vaggvisa för sina kids. Varför vill man sjunga om en unge som har TBC, som så gärna vill hem men aldrig får komma hem utan årstiderna går förbi utanför fönstret och mamma lovar att snart får du åka, och sen dör ungen? Det finns någon slags obehaglig sensmoral i grunden där som jag inte förstår mig på. En känsla dröjer sig kvar när låten är slut, en skuldkänsla, man tänker på modern som förlorat sin unge och som hela tiden lovat att hon ska få komma hem men aldrig fick det, hon har lovat sig igenom årstiderna och kunde inte hålla det och nu sitter hon där. Jävligt obehagligt.
Men lemurlåten, den är enkel och glad (och lite fånig) och går ungefär så här:
"Hallå-å i luuren?
Är det du som ri-inger?
Hallå i luren -
Är det lemuren?
En lemur i min lur
En lemur i Din lur
Lemuren i luren
ringer till dig!
Hallå-å i luureen
Är det du som riingeer
Hallå i luuren
Är det lemuuren?
Lemuuren i luren till dig!"
Den ligger helt klart etta på Alexanders Trackslista den här veckan.
När vi ändå är inne på musik, som ju är så kul enligt både mamma Loo och Alex, så finns det ju en del tunes som vinner mer popularitet än andra. Jag lyssnar ju på musik i stort sett hela min vakna tid och winampen står på random med hela musikhårddisken inläst som är vadå - 150 GB? Så det blir ju en hel del. Bland Alex favvosar just nu kan vi nämna:
The source feat Candy Station - You've got the love
Malaria VS The Modernist - Kaltes Klares Wasser
The flying lizards - Money
Shpongle - Divine Moments Of Truth
Scatman John - Scatman
George Michael - Spinning the wheel
Aphex Twin - Rubber Johnny
Bloggeurism & Dagboksskrivande
Och så har jag engagerat mig mycket i ströbloggläsande mellan varven. Det är verkligen som ett virus det där med bloggande. Alla gör det och alla pratar om att de gör det. När jag började skriva dagböcker på nätet så kallades det inte för bloggande. Jag skrev dagbok på Lunarstorm (av alla jävla ställen!) redan 1997 eller om det var tidigare till och med, och många av mina läsare som jag har idag har följt mig ända sedan den tiden. Jag minns inte när jag började skriva på ElakPistol (läs en liten artikel om elakpistol Här!) EP var en gratis version av Sourze, och den lades dessvärre ned efter några år, vilket var sorgligt. Där blev jag bekant med andra skribenter och blev ganska populär, röstades till veckans bästa flertalet gånger, och började väl känna in mig i min "stil" eller "nisch", hur man väljer att uttrycka sig. Jag har skrivit dagböcker och varit flitigt bevakad av andra medlemmar på många communities - Lunar, Helgon, Kamrat, QX, Playahead och fan hans moster. Idag är jag fortfarande medlem på några, men Lunarkontot är stängt för länge sedan vilket är lite synd eftersom jag raderade ett konto med dagböcker som sträcker sig flera år tillbaka i tiden och jag tänkte mig inte riktigt för när jag för två-tre år sen valde att radera hela mitt konto. Jag tror att jag raderade mig för att det fanns så mycket känsloladdade poster som jag skrivit utan att egentligen tänka mig för, och min backkatalog av dagboksanteckningar var så många sidor lång att jag inte fick överblick över det hela. Det var flera hundra sidor av tonårsångest kan jag garantera. Det jag ville komma till är att jag idag inte sprider ut mig som jag gjort tidigare, då jag lade upp mina dagböcker på flera sajter för att bredda mig, och då jag ibland skrev lite mer hemliga anteckningar som bara vissa godkända hade tillgång till. Idag finns allting i bloggen och jag skriver inte i dagböckerna på mina communtykonton. Den enda sajten som ibland får en eller annan exklusiv text är Katastrof, av det skälet att jag diggar deras koncept, jag har en uppsjö gamla texter där som går ett par år tillbaka i tiden och jag har snackat med många schyssta typer därifrån. De har ett udda koncept och jag gillar individualism. Easy as that.
Lösenordsskydd
Jag har tänkt över möjligheten att lösenordsskydda bloggen flera gånger men aldrig funnit tillräckligt många vägande argument för det. Att skydda bloggen och begränsa vilka som får läsa mig skulle generera hundratals mail från folk som ville ha lösenordet och rent administrativt är jag för lat för att sitta och researcha varenda jävel så att inte "fel" personer får det. Dessutom skulle jag tappa en avsevärd mängd läsare eftersom de är vana vid omedelbar access, den tillgänglighet som en underkatalog på en stor server levererar är trots allt överlägsen. Jag skulle inte locka till mig särskilt många nya, och hela idén med att blogga är ju att skriva för så många som möjligt och att sprida sitt ord och sina tankar, jag är ingen jävla finsalongs-kulturmänniska typ Andres Lokko som väljer vilka som ska ha 'privilegiet' att läsa det jag har att säga. Dessutom är jag inte tillräckligt självgod. Om jag är så smaskig och hemlig att jag lösenordsskyddar mina texter så måste jag ju fan leverera riktiga godingar till inlägg hela tiden som kan motivera det hela. Hur lame är det inte att sitta och harva på med vardaglig brödtext om tesorter och TV-program och planlöst babbel i ett sånt läge, det kan man ju bara inte göra. Publiken kräver att få valuta för sina ansträngningar och om de nu anstränger sig för att få tag i lösen måste ju jag leverera därefter också. Jag tror ärligt talat inte att jag har tillräckligt med smaskigt material att komma med.
Dessutom är det väl ändå lite sent för det. Jag gör ju inte särskilt stor hemlighet av något i mitt liv. Min förmåga att hålla tyst om saker är ju inte direkt en av mina starka sidor. Nä, jag fortsätter att outa mitt mer eller mindre märkliga liv som jag alltid gjort.
Livet, livet, livet
Nästa vecka ska jag träffa en journalist från Sveriges Radio. De vill ha mig med i ett program på P4 som behandlar min gamla räv "Generation Y" och hur min syn förändrats nu när jag och mitt liv har det. Kul! Dessutom inleds min ADHD- utredning på Måndag, Jag ska ha möte med socialtjänsten angående eventuella stödbehov nu när jag och H separerat, och så ska jag försöka hålla mig lite mer socialt aktiv. Jag har ju så sakta initierat mitt sociala leverne igen och det känns grymt bra. Nu när jag bor ensam med Alex, är singel och frisk, och har riktiga rutiner för första gången i mitt liv vore jag korkad om jag inte gjorde något av det. Min nya frihet.
Efter en tid då det varit ganska glest mellan blogginläggen kommer jag att bättra mig framöver. Det värsta är över vad gäller separationen och nu känner jag istället lättnad och glädje kring det hela. Det är förbaskat skönt att vara ensam och rå om sig själv och bara ha mitt barn att ta hänsyn till. Vi borde ha separerat för länge sedan. Det är klart att jag fortfarande känner mig lite sårad och trampad på. Men mitt förhållande med H är över sedan länge, det är bara det att vi försökt vara en familj på något sätt ändå, under graviditeten och allt. Jag behövde ju mycket hjälp också under mina sista månader eftersom jag var så trött och stor, och H har försökt det han kunnat och orkat, antar jag. Det hör väl till att man ska bli lite bitter och vilja såra den andre så här i slutet av något som ändå tagit upp väldigt mycket plats i livet. Jag har planer på att verkligen bygga upp mig själv, min självkänsla, se över mina rutiner och förstärka fogarna i den relation jag har till mig själv.
Fasen, nu är Alex riktigt varm. Alvedon-akuten till the resque, och badda med fuktig trasa it is, så todiloo tills nästa gång. Same time, same bat-channel.
Bild: Hemmamys @ My place
Inlägg
Alla kommentarer
